DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 13 juni 2012

Mål F‑41/11

Dana Mocová

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tillfälligt anställda – Utebliven förlängning av visstidsanställning – Utrymme för skönsmässig bedömning – Artikel 8 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Artikel 4 i det beslut som antogs av generaldirektören för Olaf den 30 juni 2005 om en ny politik med avseende på rekrytering och anställning av tillfälligt anställda vid Olaf – Begränsning i tiden avseende anställningsavtal för tillfälligt anställda”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Dana Mocová har ansökt om ogiltigförklaring av det beslut som generaldirektören för Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) antog den 11 februari 2011 om avslag på Dana Mocovás ansökan om förlängning av sin anställning som tillfälligt anställd.

Avgörande:      Talan ogillas. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan mot ett beslut om tyst avslag på en ansökan – Grund avseende bristfällig motivering – Beaktande av motiveringen i beslutet att avslå klagomålet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91; anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 46)

2.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Rekrytering – Förlängning av ett tidsbegränsat anställningsavtal – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 8 och 47.1 b)

3.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Rekrytering – Ingående av avtal för att tillfälligt inneha en fast tjänst – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 1a.1; anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 2 b, 3–5 och 8 andra stycket)

1.      Med hänsyn till det administrativa förfarandets föränderliga karaktär är det – när administrationens beslut om avslag på ett klagomål innehåller en motivering som uppenbarligen saknades i det tysta avslag som klagomålet avsåg – motiveringen i beslutet att avslå klagomålet som ska beaktas vid prövningen av lagenligheten av den ursprungliga rättsakt som går någon emot, eftersom denna motivering anses stämma överens med den sistnämnda rättsakten. Det är likväl lagenligheten av den ursprungliga rättsakt som går någon emot som ska prövas, och denna prövning ska göras med hänsyn till skälen i beslutet att avslå klagomålet.

(se punkterna 21 och 38)

Hänvisning till

Europeiska unionens tribunal: 9 december 2009, kommissionen mot Birkhoff, T‑377/08 P, punkterna 58 och 59, och där angiven rättspraxis

2.      En tillfälligt anställd, som har ett tidsbegränsat anställningsavtal, har i princip inte någon rätt till förlängning av sitt avtal, utan en förlängning utgör endast en möjlighet, vilken är avhängig av att den ligger i tjänstens intresse. Till skillnad från vad som gäller för fast anställda tjänstemän, vilkas anställningstrygghet garanteras genom tjänsteföreskrifterna, gäller nämligen för tillfälligt anställda andra regler, vilka grundas på det anställningsavtal som ingåtts med den berörda institutionen. Det framgår av artikel 47.1 b i anställningsvillkoren för övriga anställda att längden på anställningsförhållandet mellan en institution och en tillfälligt anställd som anställts för en tidsbegränsad period regleras just av de villkor som fastställts i det avtal som ingåtts mellan parterna. Dessutom tillerkänns administrationen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller förlängning av anställningsavtal. Domstolsprövningen ska således begränsas till en prövning av huruvida administrationen, med hänsyn till de tillvägagångssätt och skäl som kan ha lett fram till dess bedömning, har hållit sig inom gränser som inte kan kritiseras och inte har använt sin befogenhet på ett uppenbart felaktigt sätt. Mot denna bakgrund krävs det för att det ska kunna fastställas att administrationen har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som kan motivera en ogiltigförklaring av det beslut som har antagits på grundval av nämnda bedömning, att det föreligger bevisning, vilken det ankommer på den anställde att ge in, som visar att administrationens bedömning inte är sannolik. Med andra ord föreligger det inte något uppenbart fel om, trots de uppgifter som åberopats av den anställde, den ifrågasatta bedömningen kan betraktas som berättigad och logisk.

(se punkterna 42–44)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 12 december 1996, AIUFFASS och AKT mot kommissionen, T‑380/94, punkt 59; 17 oktober 2002, Cocchi och Hainz, T‑330/00 och T‑114/01, punkt 82; 6 februari 2003, Pyres mot kommissionen, T‑7/01, punkt 64; 12 februari 2008, BUPA m.fl. mot kommissionen, T‑289/03, punkt 221

Personaldomstolen: 7 juli 2009, Bernard mot Europol, F‑54/08, punkt 44; 23 november 2010, Gheysens mot rådet, F‑8/10, punkt 75

3.      Det framgår av artikel 1a.1 i tjänsteföreskrifterna jämförd med artiklarna 2–5 i anställningsvillkoren för övriga anställda att institutionernas fasta tjänster i princip ska tillsättas med tjänstemän och att det således endast är i undantagsfall som anställda som är underkastade anställningsvillkoren för övriga anställda kan inneha sådana anställningar. Även om det i artikel 2 b i anställningsvillkoren uttryckligen anges att tillfälligt anställda får anställas på fasta tjänster, preciseras det således i nämnda artikel att detta bara får ske tillfälligt. Dessutom anges i artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda att ett avtal om anställning som tillfälligt anställd, i den mening som avses i artikel 2 b, inte kan ingås för mer än fyra år, och endast en gång kan bli föremål för förlängning, som kan ske med högst två år. Efter den tiden upphör anställningen som tillfälligt anställd, antingen genom att den berörda lämnar sin anställning eller genom att han eller hon utnämns till tjänsteman i enlighet med tjänsteföreskrifterna. Detta undantag från principen att fasta tjänster ska tillsättas genom utnämning av tjänstemän kan endast ha som syfte att det ska tillgodose tjänstens behov i ett visst fall.

(se punkt 48)

Hänvisning till

Europeiska unionens tribunal: 21 september 2011, Adjemian m.fl. mot kommissionen, T‑325/09 P, punkt 79, och där angiven rättspraxis