Language of document : ECLI:EU:C:2019:110

DOMSTOLENS BESLUT (första avdelningen)

den 12 februari 2019 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv (EU) 2016/343 – Artikel 4 – Offentliga uttalanden om skuld – Beslut om häktning – Rättsmedel – Förfarande för kontroll av om detta beslut är lagenligt – Iakttagande av oskuldspresumtionen – Artikel 267 FEUF – Artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätten att inom skälig tid få sin sak prövad – Nationella bestämmelser som begränsar de nationella domstolarnas möjlighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen eller som kräver att de dömer utan att invänta svaret på denna begäran – Disciplinära påföljder för det fall dessa bestämmelser inte följs”

I mål C‑8/19 PPU,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Spetsializiran nakazatelen sad (Särskild brottmålsdomstol, Bulgarien) genom beslut av den 27 december 2018, som inkom till domstolen den 7 januari 2019, i brottmålet mot

RH,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot samt domarna C. Toader (referent), A. Rosas, L. Bay Larsen och M. Safjan,

generaladvokat: Y. Bot,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

med beaktande av den hänskjutande domstolens begäran av den 27 december 2018, som inkom till domstolen den 7 januari 2019, att handlägga begäran om förhandsavgörande enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler,

med beaktande av första avdelningens beslut av den 16 januari 2019 att bifalla nämnda begäran,

följande

Beslut

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 267 FEUF, artikel 47 första och andra styckena i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), jämförd med skäl 16 i detta direktiv.

2        Begäran har framställts i ett brottmål mot RH och avser frågan om han ska kvarhållas i häkte.

 Tillämpliga bestämmelser

 Europakonventionen

3        Artikel 5 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), har rubriken ”Rätt till frihet och säkerhet” och föreskriver följande:

”1.      Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:

c)      när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta,

4.      Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten skall ha rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.

…”

4        Artikel 6 i Europakonventionen har rubriken ”Rätt till en rättvis rättegång” och i dess första punkt anges följande:

”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. …”

 Unionsrätt

5        Skäl 16 i direktiv 2016/343 har följande lydelse:

”Oskuldspresumtionen skulle överträdas om offentliga uttalanden av myndigheter, eller rättsliga avgöranden utöver dem som avser frågan om skuld, framställde en misstänkt eller tilltalad som skyldig, så länge den personen inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Sådana uttalanden och rättsliga avgöranden bör inte ge uttryck för att den personen är skyldig. Detta bör inte påverka sådana åtgärder från åklagaren som syftar till att styrka den misstänktes eller tilltalades skuld, såsom åtalet, och inte heller rättsliga avgöranden som får till följd att en uppskjuten påföljd får verkan, förutsatt att rätten till försvar respekteras. Detta bör inte heller påverka preliminära beslut av processuell karaktär som fattas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och grundas på misstanke eller bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel, såsom beslut om häktning, förutsatt att sådana beslut inte hänvisar till den misstänkte eller tilltalade som skyldig. Innan den behöriga myndigheten meddelar ett preliminärt avgörande av processuell karaktär kan den först behöva säkerställa att det föreligger tillräcklig bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel för att motivera det aktuella beslutet, och beslutet skulle kunna innehålla en hänvisning till denna bevisning.”

6        I artikel 4, som har rubriken ”Offentliga uttalanden om skuld”, i nämnda direktiv anges följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det i offentliga uttalanden från myndigheter och i rättsliga avgöranden, utöver dem som avser frågan om skuld, inte hänvisas till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyldig så länge denne inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Detta ska inte påverka de åtgärder av åklagaren som syftar till att bevisa att den misstänkte eller tilltalade är skyldig, och inte heller preliminära avgöranden av processuell karaktär som meddelas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och som grundas på misstanke eller bevisning som talar till nackdel för den misstänkte eller tilltalade.”

7        I artikel 6, med rubriken ”Bevisbörda”, i samma direktiv föreskrivs följande:

”1.      Medlemsstaterna ska se till att bevisbördan vid fastställandet av misstänktas och tilltalades skuld åvilar åklagaren. Detta ska inte påverka tillämpningen av en domares eller en behörig domstols skyldighet att söka efter bevisning som kan tala till den misstänktes eller tilltalades såväl fördel som nackdel, och inte heller försvarets rätt att lägga fram bevisning i enlighet med tillämplig nationell rätt.

2.      Medlemsstaterna ska se till att alla tvivel i skuldfrågan är till den misstänktes eller tilltalades fördel, även när domstolen prövar huruvida den berörda personen bör frikännas.”

 Bulgarisk rätt

8        Enligt artikel 22 i Nakazatelno protsesualen kodeks (bulgarisk straffprocesslag, nedan kallad NPK) ska straffrättsliga mål prövas, och dom meddelas, inom skälig tid, i synnerhet om den tilltalade är frihetsberövad.

9        I enlighet med artikel 56.1 och artikel 63.1 NPK kan ett beslut om häktning, och ett beslut om förlängning av häktning, antas om det föreligger ”skälig misstanke” om att den tilltalade har begått ett brott.

10      Enligt artikel 65.4 NPK är domstolen, för det fall den tilltalade inför domstol bestrider att samtliga rättsliga villkor för förlängning av häktningen är uppfyllda, inklusive att det fortfarande finns skälig misstanke om att han eller hon har begått brottet i fråga, skyldig att besvara den tilltalades argument och pröva huruvida sådan skälig misstanke fortfarande föreligger eller inte.

11      Enligt artikel 489.2 NPK kan parterna, för det fall en begäran om förhandsavgörande har hänskjutits, trots att förfarandet vid den hänskjutande domstolen har vilandeförklarats, begära ändring av beslutet om häktning, varvid den hänskjutande domstolen är skyldig att ta ställning till denna begäran genom ett beslut i sak.

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

12      Det finns misstankar om att RH har deltagit i en kriminell grupp med syfte att begå mord, vilket är ett brott enligt artikel 321.3 i Nakazatelen kodeks (bulgarisk strafflag), jämförd med artikel 321.2 i samma lag. Detta brott är belagt med fängelsestraff på 3 till 10 år.

13      Den 22 oktober 2018 beslutades det att RH skulle häktas. Domstolarna i första och andra instans ansåg att det fanns skälig misstanke om att RH hade begått brottet i fråga.

14      Den 20 december 2018 inkom RH:s advokat med en begäran till den hänskjutande domstolen om att hans klient skulle släppas fri. Advokaten hänvisade till att det, enligt artikel 56.1 och artikel 63.1 NPK, inte fanns någon skälig misstanke om att hans klient hade deltagit i det aktuella brottet.

15      Vad gäller lagenligheten av beslutet om häktning har den hänskjutande domstolen angett att frågan huruvida RH ska släppas fri enbart beror på om det finns skälig misstanke om att han begått brottet i fråga.

16      Vad avser bedömningen av denna fråga är nämnda domstol osäker på två punkter. I samband med prövningen av frågan huruvida det fanns skälig misstanke om att RH hade begått det aktuella brottet konstaterade nämnda domstol att det var svårt att formulera ett beslut i vilket RH inte framställdes som skyldig och samtidigt besvara de invändningar som hade framställts av RH:s försvarsadvokat.

17      Enligt allra senaste nationell rättspraxis ska domstolen – vid prövningen av lagenligheten av beslutet om häktning, och i syfte att fastställa huruvida det finns skälig misstanke om att den misstänkte eller tilltalade har begått brottet i fråga – nämligen göra en ”preliminär” bedömning av om anklagelserna är styrkta.

18      I detta avseende har den hänskjutande domstolen anfört att tolkningen av den nationella lagstiftningen om beslut om häktning redan har varit föremål för en begäran om förhandsavgörande i det mål som avgjordes genom domen av den 19 september 2018, Milev (C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732). I detta mål begärde den tilltalade vid två tillfällen, efter det att förhandsavgörande hade begärts och målet hade vilandeförklarats, att lagenligheten av häktningen skulle prövas på grund av samma skäl som de som hade anförts i begäran om förhandsavgörande.

19      Vidare är den hänskjutande domstolen osäker på om den, genom att inge förevarande begäran om förhandsavgörande och vilandeförklara det nationella målet, agerar i enlighet med unionsrätten, inbegripet skyldigheten att meddela ett avgörande inom skälig tid. Även om det inte uttryckligen anges i artikel 489.2 NPK huruvida denna domstol måste pröva en begäran om ändring av ett beslut om häktning, har denna bestämmelse i ny rättspraxis tolkats på ett sådant sätt att en begäran om förhandsavgörande inte är möjlig.

20      Enligt den hänskjutande domstolen beslutade den domstol vid vilken det mål var anhängigt som ledde fram till domen av den 19 september 2018, Milev (C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732) att begära ett förhandsavgörande och att vilandeförklara målet trots att domstolen i högre instans hade utfärdat bindande instruktioner, vilket resulterade i ett disciplinärt förfarande vid Visshia sadeben savet (Högsta rättsrådet, Bulgarien) för underlåtenhet att meddela ett avgörande inom skälig tid.

21      Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskild brottmålsdomstol, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)      Är en tolkning av nationell lagstiftning, närmare bestämt av artikel 489.2 NPK, som ålägger den hänskjutande domstolen att direkt ta ställning till lagenligheten av ett beslut om häktning i ett straffrättsligt förfarande i stället för att invänta ett svar från EU-domstolen, trots att nämnda domstol har hänskjutit en begäran om förhandsavgörande rörande lagenligheten av denna häktning, förenlig med artikel 267 FEUF och artikel 47 andra stycket i stadgan?

För det fall den första frågan besvaras nekande:

2)      a)      Mot bakgrund av sista meningen i skäl 16 i direktiv 2016/343, bör den nationella domstolen tolka den nationella lagstiftningen på så sätt att den, innan ett beslut om förlängning av häktningen meddelas, måste ”säkerställa att det föreligger tillräcklig bevisning som talar till den … tilltalades nackdel för att motivera det aktuella beslutet”?

b)      Om den tilltalade, på ett seriöst sätt och med angivande av argument, bestrider att just ”bevisning som talar till den … tilltalades nackdel” föreligger, i samband med domstolsprövningen av en förlängning av häktningen, är den nationella domstolen då skyldig att svara, i enlighet med kravet på ett effektivt rättsmedel i artikel 47 första stycket i stadgan?

c)      Agerar den nationella domstolen i strid med artikel 4 [i direktiv 2016/343] jämförd med artikel 3 i [direktivet], såsom den har tolkats i domen [av den 19 september 2018, Milev (C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732)], när den motiverar sitt beslut att förlänga häktningen i enlighet med rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna beträffande artikel 5.1 c i Europakonventionen, och noterar just att det finns bevis till stöd för anklagelsen vilka, till sin natur, ’är ägnade att övertyga en neutral och objektiv betraktare om att den berörda personen kan ha begått brottet’, samt beträffande artikel 5.4 i Europakonventionen, och det i synnerhet genom att faktiskt uttala sig om de invändningar avseende lagenligheten av häktningen vilka har framförts av den tilltalades försvarare?”

 Huruvida förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande ska tillämpas

22      Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

23      I detta hänseende ska det påpekas att begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av direktiv 2016/343, som omfattas av avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Begäran kan således handläggas enligt förfarandet för brådskande mål som föreskrivs i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i EU-domstolens rättegångsregler.

24      Vad gäller villkoret att målet ska vara brådskande, ska det enligt EU-domstolens fasta praxis beaktas att den berörda personen i det nationella målet för närvarande är frihetsberövad och att frågan om han ska vara fortsatt frihetsberövad är beroende av utgången i det nationella målet (dom av den 6 december 2018, IK (verkställighet av en kompletterande påföljd), C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

25      Såsom angetts ovan i punkterna 12–14 finns det i det nationella målet misstankar om att RH har deltagit i en kriminell grupp med syfte att begå mord och det fattades beslut om att han skulle häktas den 22 oktober 2018. Den 20 december 2018 framställde RH:s advokat en begäran om frisläppande av RH vid den hänskjutande domstolen varvid advokaten bestred att det förelåg ”skälig misstanke” om att hans klient hade deltagit i den aktuella överträdelsen.

26      Härav följer att frågan om RH:s fortsatta häktning beror på EU-domstolens beslut, i den meningen att dess svar på de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen kan ha en omedelbar inverkan på frågan om hans häktning.

27      Under dessa omständigheter beslutade domstolen (första avdelningen) den 16 januari 2019, på grundval av referentens förslag och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

 Prövning av tolkningsfrågorna

28      Om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis eller inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, får EU-domstolen – enligt artikel 99 i dess rättegångsregler – på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat.

29      EU-domstolen finner att denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

 Den första frågan

30      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 267 FEUF och artikel 47 andra stycket i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats i rättspraxis, vilken innebär att den nationella domstolen är skyldig att pröva lagenligheten av ett beslut om häktning utan att den har möjlighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen eller att invänta EU-domstolens svar.

31      Enligt den hänskjutande domstolen är syftet med denna lagstiftning att säkerställa att den misstänktes eller tilltalades rätt att få sin begäran om prövning av lagligheten av detta beslut om häktning prövad inom skälig tid inte åsidosätts, och att avhjälpa risken för att ledamöterna i denna domstol, för det fall lagstiftningen åsidosätts, underkastas disciplinära påföljder.

32      För det första bör det noteras att tilltalades rätt att få sin sak prövad inom skälig tid har stadfästs i artikel 6.1 i Europakonventionen och i artikel 47 andra stycket i stadgan vad gäller de rättsliga förfarandena. På det straffrättsliga området ska denna rättighet iakttas inte bara under domstolsförfarandet, utan även under förundersökningen från det ögonblick den berörda personen står anklagad för ett brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkterna 70 och 71 samt där angiven rättspraxis).

33      I detta sammanhang bör det erinras om att enligt artikel 267 fjärde stycket FEUF ska EU-domstolen meddela sitt avgörande så snart som möjligt när en fråga uppkommer i ett mål vid en nationell domstol i fråga om en frihetsberövad person.

34      I detta avseende utgör förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande enligt artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol ett av de sätt på vilka rätten för varje person att få sin sak prövad inom skälig tid kan genomföras.

35      Härav följer att sådana förfaranden som de som fastställs i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol är inriktade just på att denna rättighet, som stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan, ska respekteras.

36      För det andra, vad gäller möjligheten att begära ett förhandsavgörande eller att invänta EU-domstolens svar, ska det erinras om att det i artikel 267 FEUF andra stycket särskilt föreskrivs att en nationell domstol får begära att EU-domstolen meddelar ett förhandsavgörande om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken.

37      Begäran om förhandsavgörande vilar på en dialog mellan domstolar. Denna dialog kommer till stånd uteslutande genom att den nationella domstolen bedömer relevansen och behovet av att en sådan begäran hänskjuts (dom av den 16 december 2008, Cartesio, C‑210/06, EU:C:2008:723, punkt 91 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 1 februari 2017, Tolley, C‑430/15, EU:C:2017:74, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

38      En nationell domstol har således en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU‑domstolen, om den bedömer att det i ett mål som är anhängigt vid den har uppkommit sådana frågor om tolkningen eller giltigheten av bestämmelser i unionsrätten som kräver ett avgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli, C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

39      En nationell domstol får dessutom utnyttja denna möjlighet när helst den finner det lämpligt under förfarandet. Det ankommer uteslutande på den nationella domstolen att välja den från processuell synpunkt mest lämpliga tidpunkten för att framställa en begäran om förhandsavgörande (dom av den 5 juli 2016, Ognyanov, C‑614/14, EU:C:2016:514, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

40      Vidare har EU-domstolen redan slagit fast att den behörighet att besluta om att begära förhandsavgörande från EU-domstolen som artikel 267 FEUF ger samtliga nationella domstolar inte får ifrågasättas genom tillämpningen av nationella bestämmelser vilka ger en överinstans rätt att ändra ett beslut om en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, att undanröja begäran om förhandsavgörande och förelägga den domstol som meddelat beslutet härom att återuppta det förfarande enligt nationell rätt som vilandeförklarats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2008, Cartesio, C‑210/06, EU:C:2008:723, punkterna 95 och 98).

41      Vad avser nödvändigheten för den hänskjutande domstolen att invänta EU-domstolens svar på begäran om förhandsavgörande eller möjligheten att, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, avgöra en begäran om frisläppande vilken framställts under tiden för EU-domstolens prövning av begäran om förhandsavgörande, ska det inledningsvis påpekas att det inte finns något som hindrar den hänskjutande domstolen från att bifalla en begäran om frisläppande av den misstänkte eller den tilltalade, i synnerhet om den bevisning som den förfogar över talar för detta.

42      Hänsyn ska också tas till artikel 100.1 i rättegångsreglerna enligt vilken en nationell domstol kan återkalla sin begäran om förhandsavgörande fram till dess att de berörda delges underrättelse om datum för domens avkunnande.

43      På samma sätt följer det av fast rättspraxis att den nationella domstol, vid vilken ett mål anhängiggjorts som ska avgöras i enlighet med unionsrätten, måste kunna besluta om interimistiska åtgärder för att säkerställa den fulla verkan av det senare domstolsavgörandet om förekomsten av de rättigheter som gjorts gällande på grundval av unionsrätten. Den ändamålsenliga verkan av det system som inrättats genom artikel 267 FEUF skulle nämligen försvagas om den nationella domstol som förklarar målet vilande till dess att EU-domstolen har besvarat dess tolkningsfråga, inte kunde bevilja interimistiska åtgärder fram till att den meddelar sin dom på grundval av svaret från EU-domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 1990, Factortame m.fl., C‑213/89, EU:C:1990:257, punkterna 21 och 22).

44      EU-domstolen får när som helst kontrollera att förutsättningarna för dess behörighet är uppfyllda, såsom framgår av artikel 100.2 i domstolens rättegångsregler.

45      Enligt fast rättspraxis framgår det av både ordalydelsen och systematiken i artikel 267 FEUF att förfarandet med förhandsavgörande bland annat förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål kommer att meddela ett avgörande med avseende på vilket förhandsavgörandet kan beaktas (beslut av den 5 juni 2014, Antonio Gramsci Shipping m.fl., C‑350/13, EU:C:2014:1516, punkt 10 och där angiven rättspraxis).

46      För det tredje, vad gäller risken för disciplinära påföljder för det fall bindande instruktioner från den domstol i högre instans som nämns av den hänskjutande domstolen inte följs, och vad gäller den hänskjutande domstolens oavhängighet, har EU-domstolen redan fastställt att de nationella domstolarnas oavhängighet är nödvändig för att systemet för domstolssamarbete – som möjligheten att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF ger uttryck för – ska kunna fungera väl. Denna möjlighet kan endast användas av en domstol som har till uppgift att tillämpa unionsrätten och som uppfyller bland annat detta villkor om oavhängighet (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (brister i rättsväsendet), LM, C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

47      Precis som den omständigheten att domstolsledamöter är oavsättliga, och att de erhåller en lön som ligger på en nivå som står i proportion till hur betydelsefullt deras uppdrag är, förutsätter kravet på domarnas oavhängighet också att det disciplinära systemet för de personer som har i uppdrag att utöva rättskipning innehåller de skyddsregler som behövs för att helt förhindra risken för att ett sådant system används som ett system för att utöva politisk kontroll över innehållet i domstolarnas avgöranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (brister i rättsväsendet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 64 och 67 samt där angiven rättspraxis). Att disciplinära påföljder inte vidtas mot domare med anledning av att de har utnyttjat en möjlighet såsom möjligheten att begära förhandsavgörande från EU-domstolen, eller med anledning av att de har valt att invänta svaret på en sådan begäran innan de i sak avgör det anhängiga målet med avseende på vilket de har exklusiv behörighet, utgör en skyddsregel som är grundläggande för domarnas oavhängighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2016, Ognyanov, LM, C‑614/14, EU:C:2016:514, punkterna 17 och 25 samt där angiven rättspraxis).

48      Härav följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 267 FEUF och artikel 47 andra stycket i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats i rättspraxis, vilken innebär att den nationella domstolen är skyldig att pröva lagenligheten av ett beslut om häktning utan att den har möjlighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen eller att invänta EU-domstolens svar.

 Den andra frågan

49      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4 i direktiv 2016/343, jämförd med skäl 16 i direktivet, ska tolkas så, att de krav som följer av oskuldspresumtionen förutsätter att den behöriga domstolen, när den prövar huruvida det finns skälig misstanke om att den misstänkte eller den tilltalade har begått brottet i fråga, i syfte att uttala sig om lagenligheten av ett beslut om häktning, gör en avvägning mellan ingiven bevisning som talar till denna persons fördel och ingiven bevisning som talar till personens nackdel samt att den motiverar sitt beslut inte bara genom att ange vilken bevisning som lagts till grund för beslutet, utan även genom att uttala sig om de invändningar som framförts av personens försvarare.

50      Den hänskjutande domstolen är medveten om EU-domstolens tolkning i domen av den 19 september 2018, Milev (C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732), som den hänskjutande domstolen uttryckligen hänvisar till, men anser att EU-domstolens förklaringar inte helt besvarar dess frågor.

51      Det ska erinras om att EU-domstolen i den domen fann att artikel 3 och artikel 4.1 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för antagande av preliminära beslut av processuell art, såsom en rättslig myndighets beslut om kvarhållande i häkte, som grundas på misstanke eller bevisning som talar till den häktades nackdel, förutsatt att besluten inte hänvisar till den häktade som skyldig. Direktivet reglerar däremot inte på vilka villkor ett beslut om häktning får antas.

52      Den hänskjutande domstolens fråga ligger inom den vidare ramen för begreppet ”skäligen misstänkt”, i den mening som avses i artikel 5.1 c i Europakonventionen, och tycks ha uppkommit särskilt ur den sista meningen i skäl 16 i direktiv 2016/343, där det anges att ”[i]nnan den behöriga myndigheten meddelar ett preliminärt avgörande av processuell karaktär kan den först behöva säkerställa att det föreligger tillräcklig bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel för att motivera det aktuella beslutet, och beslutet skulle kunna innehålla en hänvisning till denna bevisning”.

53      I förevarande fall motsvarar skäl 16 i direktiv 2016/343 artikel 4 i direktivet, eftersom skäl 16 syftar till att förtydliga målen för artikel 4, vilket innebär att den sista meningen i skäl 16 måste läsas mot bakgrund av detta skäl i sin helhet och av artikel 4 i direktivet.

54      Artikel 4 i direktiv 2016/343, som har rubriken ”Offentliga uttalanden om skuld”, och den första, andra, tredje och fjärde meningen i skäl 16 i detta direktiv, är främst inriktade på att offentliga uttalanden från myndigheter och rättsliga avgöranden som inte i sak avgör skuldfrågan inte får framställa den misstänkte eller tilltalade som skyldig. I artikel 4.1 andra meningen i direktiv 2016/343 preciseras för övrigt uttryckligen att denna bestämmelse ”inte [ska] påverka … preliminära avgöranden av processuell karaktär som meddelas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och som grundas på misstanke eller bevisning som talar till nackdel för den misstänkte eller tilltalade”.

55      Om den första och den andra meningen i skäl 16 i direktiv 2016/343 endast erinrar om att oskuldspresumtionen måste beaktas i samband med offentliga uttalanden, upprepas i den tredje och den fjärde meningen tanken att försiktighet i samband med offentliga uttalanden inte har någon inverkan på åtgärder från åklagaren eller preliminära avgöranden av processuell karaktär, bland annat sådana som rör häktning.

56      För övrigt anges uttryckligen i punkt 1 andra meningen i artikel 6 i direktiv 2016/343 (denna artikel har rubriken ”Bevisbörda”) att denna bestämmelse inte ska påverka tillämpningen av en domares eller en behörig domstols skyldighet att söka efter bevisning ”som kan tala till den misstänktes eller tilltalades såväl fördel som nackdel”, och inte heller försvarets rätt att lägga fram bevisning i enlighet med tillämplig nationell rätt.

57      Om en nationell domstol – efter att ha prövat bevisning som talar till den berörda personens fördel respektive nackdel – kommer fram till att det finns skälig misstanke om att personen begått brottet i fråga samt fattar ett preliminärt beslut i denna riktning, är detta således inte detsamma som att hänvisa till den misstänkte eller tilltalade som om den personen vore skyldig, i den mening som avses i artikel 4 i direktiv 2016/343.

58      Det följer nämligen av artikel 4.1 andra meningen i detta direktiv att denna bestämmelse inte ska påverka preliminära avgöranden av processuell karaktär som meddelas av rättsliga myndigheter. Enligt fjärde meningen i skäl 16 i nämnda direktiv ingår beslut om häktning bland dessa preliminära beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2018, Milev, C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 44).

59      Under alla omständigheter ska det erinras om att direktiv 2016/343, med tanke på att den harmonisering som eftersträvas med direktivet är av minimikaraktär, inte kan tolkas som fullständigt och uttömmande med syfte att fastställa samtliga villkor för att anta ett beslut om häktning, oavsett om det är fråga om hur olika bevis ska prövas eller omfattningen av den motivering som rätten ska ge i ett sådant beslut (dom av den 19 september 2018, Milev, C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 47).

60      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 4 och 6 i direktiv 2016/343, jämförda med skäl 16 i direktivet, ska tolkas så, att de krav som följer av oskuldspresumtionen inte hindrar att den behöriga domstolen, när den prövar huruvida det finns skälig misstanke om att den misstänkte eller den tilltalade har begått brottet i fråga, i syfte att uttala sig om lagenligheten av ett beslut om häktning, gör en avvägning mellan ingiven bevisning som talar till denna persons fördel och ingiven bevisning som talar till personens nackdel samt att den motiverar sitt beslut inte bara genom att ange vilken bevisning som lagts till grund för beslutet, utan även genom att uttala sig om de invändningar som framförts av personens försvarare, förutsatt att den häktade inte framställs som skyldig i detta beslut.

 Rättegångskostnader

61      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1)      Artikel 267 FEUF och artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats i rättspraxis, vilken innebär att den nationella domstolen är skyldig att pröva lagenligheten av ett beslut om häktning utan att den har möjlighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen eller att invänta EU-domstolens svar.

2)      Artiklarna 4 och 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, jämförda med skäl 16 i direktivet, ska tolkas så, att de krav som följer av oskuldspresumtionen inte hindrar att den behöriga domstolen, när den prövar huruvida det finns skälig misstanke om att den misstänkte eller den tilltalade har begått brottet i fråga, i syfte att uttala sig om lagenligheten av ett beslut om häktning, gör en avvägning mellan ingiven bevisning som talar till denna persons fördel och ingiven bevisning som talar till personens nackdel samt att den motiverar sitt beslut inte bara genom att ange vilken bevisning som lagts till grund för beslutet, utan även genom att uttala sig om de invändningar som framförts av personens försvarare, förutsatt att den häktade inte framställs som skyldig i detta beslut.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: bulgariska