Language of document :

Begäran om förhandsavgörande framställd av Općinski sud u Zadru (Kroatien) den 2 april 2019 – R. D., A. D. mot Raiffeisenbank St. Stefan-Jagerberg-Wolfsberg eGen

(Mål C-277/19)

Rättegångsspråk: kroatiska

Hänskjutande domstol

Općinski sud u Zadru

Parter i det nationella målet

Kärande: R. D., A. D.

Svarande: Raiffeisenbank St. Stefan-Jagerberg-Wolfsberg eGen

Tolkningsfrågor

Vilken är omfattningen av det konsumentskydd som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och direktiv 1999/44/EG,1 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet2 och om ändring av direktiven 2008/48/EG3 och 2013/36/EU4 och förordning (EU) nr 1093/20105 ?

Är kärandena konsumenter i den mening som avses i bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och direktiv 1999/44/EG, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010, med tanke på att svaranden bestritt att kärandena är konsumenter?

Strider de nationella bestämmelserna i artikel 3.1 a i konsumentkreditlagen mot bestämmelserna i artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 och mot artikel 3 i direktiv 2008/48/EG och övriga syften och mål vad gäller konsumentskydd som fastställs i ingressen till direktiv 2014/17/EU, i den mån de nationella bestämmelserna fastställer ett tak för konsumentskyddet till ett visst belopp, nämligen 1 000 000,00 kuna?

Ska artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 tolkas som så att en situation, i vilken svaranden är ett kreditkooperativ registrerat i Österrike som inte hade tillstånd från den kroatiska centralbanken att bevilja lån till konsumenter under åren 2007 och 2008, eller särskilt tillstånd från finansdepartementet i enlighet med artikel 22 i [konsumentkreditlagen], eller någon registrerad representant eller ett dotterbolag i Kroatien, utgör skäl till ogiltigförklaring av kreditavtalet och en överträdelse av bestämmelserna i direktivet, eftersom detta (eventuellt) äventyrar rättigheterna för fysiska personer, i egenskap av konsumenter, i Kroatien, i den mån svaranden inte var föremål för lagenlig tillsyn i syfte att skydda konsumenterna och fastställa enhetliga regler och kriterier för beviljande av konsumentkrediter när det gäller hypotekslån, så som nämns i ingressen till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014?

Kan denna situation anses utgöra en överträdelse av artiklarna 18–20 i direktiv 2014/17/EU, med tanke på att principerna om god tro och lojalitet utgör en rättslig standard, det vill säga att nämnda direktiv åsidosattes när en kredit beviljades kärandena med en effektiv räntesats på 9,4 procent, när svaranden erbjuder de inhemska konsumenterna med österrikiskt medborgarskap en ränta på 4 procent enligt 1000 § Allgemeines bürgerliches Gesetzbuch (den österrikiska civillagen), och det dessutom är en rörlig ränta, på så vis att svaranden i egenskap av kreditinstitut ändrar räntan ensidigt, och enbart beviljar krediter på grundval av en inteckning?

Kan en överträdelse anses ha begåtts mot bestämmelserna i direktiv 2014/17/EU, i förhållande till direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010, med beaktande av bestämmelserna i artiklarna 2 och 5.1.2 i lagen om kreditinstitut, om svaranden, i egenskap av ett bolag som lyder under österrikisk lag, ges möjlighet, utan varken tillstånd eller tillsyn från de nationella myndigheterna, att bevilja kroatiska medborgare konsumentkrediter i Kroatien, och i en sådan situation, kan nämnda nationella bestämmelser anses vara bristfälliga vad gäller att ge lämpligt skydd åt fysiska personer som är konsumenter och som avses i artikel 5 i direktiv 2014/17/EU – behöriga myndigheter – och att svaranden inte agerade enligt principerna om god tro och lojalitet som avses i artikel 4 i lagen om avtalsförpliktelser, vilket skulle leda till att villkoren i kreditavtalet är ogiltiga?

Föreligger det något formfel vid ingåendet av kreditavtalet, det vill säga, har det i målet vid den nationella domstolen skett en överträdelse av artiklarna 13, 14 och 16 i direktiv 2014/17/EU, eftersom villkoret A i kreditavtalet om förtidsinlösen fastställer följande, på sidan 2: ”Årlig effektiv räntesats på 9,4 procent. Beträffande den teoretiska årliga räntan vid försenad återbetalning, se skylten vid disken.”?

Kan en situation som den i målet vid den nationella domstolen anses ha medfört en överträdelse av artiklarna 13, 14 och 16 i direktiv 2014/17/EU, med hänsyn till att de omtvistade kreditavtalen är standardavtal som svaranden har formulerat i förväg i formulär, som har tryckts på tyska och inte helt översatts till kärandenas modersmål, och att ingåendet av avtalet har föregåtts av reklam genom svarandens nätverk av mellanhänder (kooperativ) i Kroatien, vilka liksom svaranden, i enlighet med kroatisk lagstiftning, inte hade tillstånd från den kroatiska centralbanken att genomföra kredittransaktioner och inte heller tillstånd från finansministeriet att bevilja konsumentkrediter i Kroatien?

Kan en situation som den i målet vid den nationella domstolen anses medföra en överträdelse av bestämmelserna i direktiv 2014/17/EU, jämförda med direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010, när de nationella bestämmelserna, närmare bestämt artikel 2.1, 2.2. 2.3, 5.1.1 och 5.1.2 i lagen om kreditinstitut möjliggör att svaranden, i egenskap av kreditinstitut som är underkastat österrikisk lagstiftning, genomför kredittransaktioner åt kroatiska medborgare i Kroatien, utan tillstånd från den kroatiska nationella tillsynsmyndigheten, och kan dessa nationella bestämmelser i en sådan situation anses vara bristfälliga vad gäller att säkerställa lämpligt skydd åt fysiska personer som är konsumenter, i enlighet med artikel 5 i direktiv 2014/17/EU – behöriga myndigheter – och att svaranden inte agerade enligt principerna om god tro och lojalitet som avses i artikel 4 i lagen om avtalsförpliktelser, vilket skulle leda till att villkoren i kreditavtalet är ogiltiga?

Har avsaknaden av lämpliga genomförandebestämmelser i den kroatiska rättsordningen, vid den tidpunkt då kreditavtalen ingicks åren 2007 och 2008, som detaljerat skulle reglera möjligheten och villkoren för skuldsättning för kroatiska medborgare i utlandet, orsakat en väsentlig obalans mellan å ena sidan låntagarna och å andra sidan bankerna, och har denna lucka i lagstiftningen medfört bristande skydd för nämnda låntagare, vilket skulle strida mot bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014, särskilt dess artikel 13?

____________

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338).

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 2010, s. 12).