FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 21 november 2018(1)
Mål C‑558/17 P
OZ
mot
Europeiska investeringsbanken (EIB)
”Överklagande – Personalmål – Anställda vid EIB – Sexuella trakasserier – Klagomål – Utredning som genomförts inom ramen för programmet ’Dignity at work’ – Avslag på klagomålet – Yrkande om ogiltigförklaring av beslutet av EIB:s ordförande att avslå klagomålet – Yrkande om ersättning för den skada som EIB:s beteende orsakat”
I. Inledning
1. Europeiska unionens institutioner, organ och byråer är skyldiga att skydda sina anställda mot alla former av hot och trakasserier på arbetsplatsen. För det syftet har Europeiska investeringsbanken (nedan kallad EIB) antagit interna bestämmelser kallade ”policy om värdighet på arbetsplatsen”.
2. I förevarande mål ingav klaganden ett ”klagomål” till EIB med stöd av dessa bestämmelser, på grund av de sexuella trakasserier som hon påstod sig ha blivit utsatt för av sin överordnade, från och med år 2011 till dess att hon bytte tjänst under år 2012. Enligt klaganden förekom det flera fel under det interna utredningsförfarande som hade inletts efter det att hon ingett sitt klagomål, vilka till slut ledde till att klagomålet avslogs.
3. Förutom att göra gällande att hennes processuella rättigheter åsidosattes, har klaganden särskilt hävdat att det var otillåtet att beakta uppgifter om hennes privatliv endast i syfte att ifrågasätta hennes trovärdighet.
4. Det ligger i sakens natur och i tillvägagångssättet vid denna typ av beteende att det är svårt att bevisa trakasserier. Ett administrativt beslut som syftar till att fastställa riktigheten i anklagelser om trakasserier, vilket fattas efter ett utredningsförfarande, kommer således alltid, åtminstone i viss mån, att grunda sig på åsikter eller bedömningar som avser aspekter av de berörda personernas privatliv. Under dessa omständigheter är iakttagandet av de förfaranderegler som gäller för beslutsförfarandet av särskild betydelse.
5. Detta överklagande ger EU-domstolen tillfälle att för första gången pröva vilka processuella krav som ett administrativt utredningsförfarande avseende trakasserier måste uppfylla. Det aktuella målet aktualiserar således frågan om giltigheten av personaldomstolens och tribunalens fasta praxis, enligt vilken, i samband med ett klagomål om trakasserier, de processuella rättigheter som ska tillerkännas den person som anklagas för trakasserier skiljer sig från de mer begränsade rättigheter som den klagande, som anser sig utsatt för trakasserier, har.(2)
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen
6. I artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna),(3) anges följande:
”Unionen skall bistå sina tjänstemän, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter.”
B. EIB:s personalföreskrifter
7. EIB:s personalföreskrifter antogs den 20 april 1960 av EIB:s styrelse. I artikel 41 i personalföreskrifterna, i dess ändrade lydelse enligt beslut av EIB:s styrelse av den 4 juni 2013, vilken trädde i kraft den 1 juli 2013, föreskrivs följande:
”Alla individuella tvister mellan banken och dess anställda avgörs av Europeiska unionens domstol. Talan som väcks av en anställd mot en åtgärd som banken vidtagit som kan gå honom emot ska väckas inom tre månader.
Utöver talan vid domstolen … och innan en sådan talan väcks vid denna är andra tvister än dem som berör åtgärder som föreskrivs i artikel 38 föremål för ett förlikningsförfarande inför bankens förlikningskommission.
Ansökan om förlikning ska inges inom tre månader från och med då de aktuella händelserna inträffade eller de åtgärder som är föremål för tvisten meddelades. …”
C. EIB:s policy om respekt för personers värdighet på arbetsplatsen
8. I EIB:s bestämmelser rörande policyn om respekt för personers värdighet på arbetsplatsen (nedan kallad policyn om värdighet på arbetsplatsen), som antogs av EIB den 18 november 2003,(4) föreskrivs följande:
”Utredningsförfarande
…
Utredningsförfarandet ska omfatta följande bestämmelser:
…
– Det ska inrättas en utredningskommitté som består av tre oberoende personer …
– Utredningskommittén ska hålla ett antal förhör för att höra båda parterna separat, eventuella vittnen och andra personer som kommittén vill ställa frågor till.
– Båda parter har rätt att yttra sig inför utredningskommittén.
– Båda parter har rätt att företrädas av ombud eller beledsagas.
– Utredningskommitténs muntliga höranden och överläggningar ska leda till en rekommendation som överlämnas till ordföranden.
– Ordföranden ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas.
Utredningskommitténs uppgifter och sammansättning
Kommitténs uppgift är att tillhandahålla en struktur som garanterar en objektiv och oberoende utredning av en eller flera incidenter och som leder till en rekommendation riktad till ordföranden, vilken ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas.
…
Förfarandet
…
2. Generaldirektören för personaldirektoratet ska, i samråd med personalrepresentanterna, lägga fram ett förslag till ordföranden om hur kommittén ska vara sammansatt och fastställa ett datum då utredningen ska påbörjas, senast 30 kalenderdagar efter det att klagomålet mottogs.
3. Generaldirektören för personaldirektoratet ska omedelbart bekräfta mottagandet av den anställdes skrivelse och bekräfta att ett utredningsförfarande därmed har inletts …
4. När klagandens memorandum har mottagits, ska generaldirektören för personaldirektoratet ombesörja följande:
…
d. Underrätta om att utredningen kommer att inledas inom 30 kalenderdagar efter det att klagomålet officiellt ingavs till generaldirektören för personaldirektoratet och att båda parter kommer att informeras om datum, tid och plats för deras individuella hörande, deras rätt att företrädas av ombud eller beledsagas och om kommitténs sammansättning.
…
Det muntliga hörandet
Det muntliga hörandet syftar till att fastställa exakt vad som inträffat och sammanställa de faktiska omständigheterna, för att göra det möjligt att avfatta en motiverad rekommendation. Parterna har inte rätt att hålla korsförhör, eftersom de kommer att höras separat. De ska inte behöva upprepa obehagliga eller pinsamma detaljer om detta inte är absolut nödvändigt. Alla parter som är delaktiga i utredningen och i förhören, däribland assistenter och vittnen, kommer att påminnas om att de har tystnadsplikt.
…
Kommittén får anpassa sitt sätt att handlägga ärendet enligt vad den finner lämpligt. Vanligtvis sker det muntliga hörandet i form av en rad separata samtal som ska genomföras i följande ordning:
– först klaganden,
– vittnen som klaganden eventuellt har åberopat,
– den påstådde mobbaren,
– vittnen som den påstådde mobbaren eventuellt har åberopat,
– om kommittén anser att det är nödvändigt, kan båda parterna kallas till nya separata muntliga höranden.
Om nödvändigt får kommittén även på nytt ställa frågor till de inblandade personerna och eventuellt kalla andra anställda eller begära information eller kopior av handlingar om den, kollegialt, anser att det är motiverat och relevant. Om det råder osäkerhet ska ordföranden ha sista ordet i frågor rörande tillgång till handlingar och uppgifter eller tillgripande av andra utredningsmetoder, om nödvändigt efter samråd med dataskyddsombudet. Kommittén ska underrätta klaganden om ytterligare utredningar.
Resultatet av utredningen
När samtliga parter har hörts och när samtliga övriga undersökningar som eventuellt är lämpliga har genomförts bör kommittén kunna överlägga och föreslå en motiverad rekommendation. Kommittén ska inte ha befogenhet att fatta beslut.
– Kommittén kan rekommendera olika åtgärder, däribland att ärendet avskrivs eftersom de två parterna har kunnat klargöra situationen och funnit en lösning för framtiden som kan godtas av båda parter.
– Ärendet kan inte anses avse hot eller trakasserier utan en arbetskonflikt som ska granskas närmare eller följas upp.
– Klagomålet avslås.
– De åtgärder som krävs vidtas för det fall att kommittén finner att klagomålet saknar grund och har ingetts av illvilja.
– Ett disciplinförfarande ska inledas.
Kommitténs skriftliga rekommendation ska utarbetas inom fem dagar efter det att utredningen har avslutats och överlämnas till ordföranden för beslut.
Beslut av ordföranden
…
Senast inom fem arbetsdagar efter det att rekommendationen överlämnades till ordföranden ska båda parterna informeras skriftligen om ordförandens motiverade beslut. Kommitténs rekommendation ska bifogas beslutet.”
III. Bakgrund till tvisten och förfarandet vid tribunalen
9. Den 1 december 2008 anställdes klaganden, OZ, vid EIB där hon, från och med slutet av år 2009, arbetade vid ett direktorat där F. var personalkoordinator. I september 2012 bytte klaganden tjänst. I januari 2014 uppgav klaganden till sin enhetschef att bytet av tjänst hängde samman med de sexuella trakasserier som hon ansåg sig ha blivit utsatt för av F. sedan år 2011.
10. Den 20 maj 2015 ingav klaganden ett klagomål till generaldirektören för EIB:s personaldirektorat, i vilket hon uppgav sig ha utsatts för sexuella trakasserier av F.
11. Generaldirektören för personaldirektoratet informerade klaganden den 18 juni 2015 om att ett formellt utredningsförfarande (nedan kallat utredningsförfarandet) hade inletts med anledning av hennes klagomål, i enlighet med de interna bestämmelserna rörande policyn om värdighet på arbetsplatsen.
12. Den 26 juni 2015 utsågs utredningskommittén officiellt och klaganden underrättades om att förhören skulle hållas den 20 juli 2015.
13. Den 17 september 2015 överlämnade utredningskommittén sin rapport till EIB:s ordförande (nedan kallad utredningskommitténs rapport).
14. I rapporten redogjorde kommittén för resultaten av sin utredning enligt följande: Klagandens anklagelser hade inte kunnat bekräftas i brist på vittnen som bevittnat de påstådda handlingarna. Alla vittnen var däremot eniga om att det fanns skäl att oro sig över klagandens hälsa. Hon ska ha genomgått en smärtsam brytning med sin tidigare partner och därefter gått ned mycket i vikt. Klaganden ska för övrigt vara otålig att göra karriär och ha en manipulativ personlighet som kan orsaka allvarliga problem i andra personers liv. Hon lär även ha svårt att acceptera alla former av kritik. Slutligen hade kommittén rekommenderat klaganden att hon skulle lära sig hur man får en bättre laganda och inta en mer positiv hållning.
15. Den 16 oktober 2015 beslutade EIB:s ordförande att avslå det klagomål som klaganden hade ingett på grundval av utredningskommitténs rekommendationer (nedan kallat beslutet av EIB:s ordförande), och utredningskommitténs rapport bifogades nämnda beslut.
16. Efter beslutet av EIB:s ordförande, begärde ordföranden alltjämt klargöranden av utredningskommittén i syfte att eventuellt inleda ett disciplinärt förfarande, och kommittén överlämnade sina slutliga synpunkter den 12 januari 2016. Därefter ingav klaganden en ansökan om förlikning enligt artikel 41 i EIB:s personalföreskrifter.
17. Den 29 juni 2016 konstaterade EIB:s ordförande, i enlighet med förlikningskommissionens slutsatser av den 22 april 2016, att förlikningsförfarandet hade misslyckats.
18. Den 22 juli 2016 väckte klaganden talan vid tribunalen och yrkade bland annat att beslutet av EIB:s ordförande och utredningskommitténs rapport skulle ogiltigförklaras och att EIB skulle förpliktas att betala henne ett belopp på 20 000 euro som ersättning för den ideella skada hon lidit samt ett belopp på 977 euro (inklusive mervärdesskatt) och ett preliminärt belopp på 5 850 euro för de sjukvårdskostnader som uppkommit till följd av nämnda skada.
19. Klaganden åberopade i huvudsak två grunder till stöd för sin talan i första instans. Den första grunden avsåg åsidosättande av reglerna för utredningsförfarandet och klagandens processuella rättigheter enligt artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) på grund av att flera steg i utredningsförfarandet inte hade iakttagits. Som andra grund gjordes det gällande att artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i stadgan hade åsidosatts på grund av att utredningskommitténs rapport och beslutet av EIB:s ordförande innehöll skäl som avsåg klagandens privatliv, särskilt rörande hennes psykiska hälsa, vilka saknade relevans med hänsyn till föremålet för utredningen. Klaganden ansåg att dessa rättsstridigheter var sådana att de motiverade en ogiltigförklaring av beslutet av EIB:s ordförande och ett fastställande av att EIB ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
20. I dom av den 13 juli 2017 (nedan kallad den överklagade domen)(5) ogillade tribunalen först klagandens skadeståndsyrkande i dess helhet och slog fast att ingen av klagandens anmärkningar avsåg en rättsstridighet som kunde läggas EIB till last. Till följd av detta, och med hänsyn till att klaganden hävdade att de rättsstridigheter som gjordes gällande i samband med yrkandet om ogiltigförklaring motsvarade de handlanden som lades EIB till last i samband med skadeståndsyrkandet, fann tribunalen att även yrkandet om ogiltigförklaring skulle ogillas.
IV. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
21. Genom inlaga av den 22 september 2017 överklagade klaganden tribunalens dom.
22. Klaganden har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen i dess helhet,
– ogiltigförklara beslutet av EIB:s ordförande av den 16 oktober 2015 att inte vidta några åtgärder med anledning av det klagomål om sexuella trakasserier som klaganden hade ingett och ogiltigförklara rapporten från EIB:s utredningskommitté av den 14 september 2015 (inbegripet strykningar i rapporten på det sätt som beskrivs utförligare nedan),
– förplikta EIB att betala klaganden ersättning för de sjukvårdskostnader som uppkommit till följd av den skada som hon lidit, med ett belopp på i) 977 euro (inklusive mervärdesskatt) till dags dato och ii) ett preliminärt belopp på 5 850 euro för framtida sjukvårdskostnader,
– förplikta EIB att betala klaganden ersättning för den ideella skada som hon lidit med ett belopp på 20 000 euro,
– förplikta EIB att ersätta de rättegångskostnader som uppkommit i samband med detta mål, vilka uppgår till ett belopp på 35 100 euro (inklusive mervärdesskatt),
– förplikta EIB att ersätta de rättegångskostnader som uppkommit med anledning av detta mål om överklagande och målet vid tribunalen, och
– återförvisa målet i syfte att EIB ska återuppta förfarandet enligt policyn om värdighet på arbetsplatsen och/eller att EIB:s ordförande ska fatta ett nytt beslut.
23. EIB har yrkat domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
24. Klaganden och EIB var företrädda vid förhandlingen den 26 september 2018.
V. Rättslig bedömning
25. Klaganden har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande. Som första grund har det gjorts gällande att artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen åsidosattes. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen. Klaganden har som tredje grund gjort gällande att det förekommit déni de justice (rättsvägran).
26. Den första grunden avser i huvudsak den bedömning som tribunalen gjorde avseende genomförandet av utredningsförfarandet med hänsyn till kraven enligt policyn om värdighet på arbetsplatsen och klagandens processuella rättigheter enligt artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen. Denna grund består av följande fyra delar som avser olika fel som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till: det felaktiga fastställandet av omfattningen av de processuella rättigheter som en klagande har, avsaknaden av konsekvenser vid underlåtenhet att iaktta de tidsfrister som reglerar utredningsförfarandet, den felaktiga bedömningen av utredningskommitténs korrekta sammansättning och underkännandet av klagandens argument för att ifrågasätta den konfidentiella behandlingen av hennes klagomål.
27. Den andra och den tredje grunden avser den omständigheten att tribunalen underkände klagandens argument i syfte att, särskilt mot bakgrund av artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen, styrka att flera uppgifter i utredningskommitténs rapport och som låg till grund för beslutet av EIB:s ordförande att avslå klagomålet var rättsstridiga.
A. Upptagande till prövning
28. Det ska för det första påpekas att den talan som väcktes vid tribunalen avseende beslutet av EIB:s ordförande av den 16 oktober 2015 kunde tas upp till prövning, trots att talan väcktes den 22 juli 2016, det vill säga mer än nio månader efter antagandet av beslutet.(6) Det framgår nämligen av rättspraxis att den tidsfrist på tre månader som föreskrivs i artikel 41 första stycket i EIB:s personalföreskrifter(7) för att väcka talan vid tribunalen upphörde att löpa under den tid som förlikningsförfarandet enligt artikel 41 tredje stycket i personalföreskrifterna pågick.(8) Även om förlikningsförfarandet inte är obligatoriskt, får användningen av detta inte skada den berörda personens rätt att väcka talan vid unionsdomstolen.(9) Detta är skälet till att det ska anses att tidsfristen för väckande av talan börjar löpa först från och med datumet för det slutliga beslut i vilket det slogs fast att förlikningsförfarandet hade misslyckats, i förevarande fall den 29 juni 2016.
29. För det andra har EIB framställt två invändningar om rättegångshinder avseende överklagandet. EIB har, för det första, hävdat att överklagandet inte hänvisar till någon särskild punkt i den överklagade domen och, för det andra, att överklagandet i huvudsak endast återger de argument som angavs redan i ansökan i första instans.
30. Vad beträffar den första invändningen om rättegångshinder, räcker det att konstatera att anmärkningen saknar stöd i de faktiska omständigheterna, eftersom det i fotnoterna i överklagandet faktiskt hänvisas till specifika punkter i den överklagade domen. I artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler uppställs det dessutom under alla omständigheter inte någon formell skyldighet att hänvisa till numrerade punkter i den överklagade domen. Det räcker att argumenten i överklagandet gör det möjligt för domstolen att identifiera tribunalens resonemang som påstås utgöra en felaktig rättstillämpning, så att domstolen kan utföra sitt uppdrag på det aktuella området och pröva lagenligheten.(10)
31. Vad beträffar den andra invändningen om rättegångshinder, ska det noteras att de flesta av de argument som klaganden har anfört rör huvudsakligen den rättsliga bedömning som tribunalen gjorde. Det framgår av domstolens praxis att när en part har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten, kan de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande.(11)
32. Det förhåller sig dock annorlunda med klagandens argument som avser tribunalens underkännande av anmärkningen rörande utredningskommitténs sammansättning och den konfidentiella behandlingen av klagomålet (den första grundens tredje och fjärde del). Klaganden har i det avseendet endast upprepat de faktiska argument som åberopades redan i första instans. Hon har bland annat upprepat sin kritik om att de personer som utsågs saknade nödvändiga kvalifikationer och den opartiskhet som krävs, och hon har därigenom således försökt att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, dock utan att åberopa att dessa omständigheter har missuppfattats. Dessa argument ska följaktligen avvisas, i enlighet med artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 i stadgan för Europeiska unionens domstol, enligt vilken domstolens prövning av lagenligheten i ett överklagande ska vara begränsad till rättsfrågor.
33. Vad för det tredje beträffar klagandens yrkande om att de delar av utredningskommitténs rapport som anses vara rättsstridiga ska strykas, räcker det att konstatera att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkterna 22 och 23 i den överklagade domen, slog fast att unionsdomstolarna inte är behöriga att rikta förelägganden till institutionerna.(12) För övrigt har klaganden inte angripit denna del av domen i sitt överklagande. Detta yrkande ska därför avvisas.
34. Även om ett upphävande av tribunalens dom och, i förekommande fall, en ogiltigförklaring av beslutet av EIB:s ordförande säkerligen kan medföra att det inleds ett nytt utredningsförfarande inom EIB, ankommer det dock inte på domstolen att besluta om att förfarandet ska återupptas, eftersom det åligger administrationen att vidta de åtgärder som krävs för att följa en dom från domstolen.(13) Härav följer att även det sista yrkandet i överklagandet ska avvisas.
B. Prövning i sak
35. Klaganden har yrkat att domstolen ska såväl upphäva tribunalens dom som ogiltigförklara beslutet av EIB:s ordförande och fastställa att EIB har ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
36. Till att börja med ska det således prövas huruvida den felaktiga rättstillämpning som läggs tribunalen till last kan motivera att den överklagade domen upphävs (punkterna 1 och 2). Om så är fallet, ska man därefter ta ställning till frågan huruvida målet är färdigt för avgörande och huruvida de fel som läggs EIB till last i förekommande fall motiverar att beslutet av EIB:s ordförande ogiltigförklaras och att det fastställs att EIB har ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (punkt 3).
1. Prövning av överklagandet
a) Den första grunden
37. Klaganden har som första grund kritiserat tribunalen för att den, efter att ha granskat genomförandet av utredningsförfarandet, fann att de av klaganden åberopade oegentligheterna inte utgjorde ett åsidosättande av hennes processuella rättigheter enligt artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen och således inte motiverade en ogiltigförklaring av beslutet av EIB:s ordförande eller ett fastställande av att EIB har ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
1) Den första grundens första del: Felaktigt fastställande av omfattningen av klagandens processuella rättigheter
38. Klaganden har gjort gällande att tribunalen åsidosatte hennes rättigheter enligt artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen, genom att i punkt 52 i den överklagade domen slå fast att klagandens rättigheter i ett utredningsförfarande som avser sexuella trakasserier enligt policyn om värdighet på arbetsplatsen är mer begränsade än de rättigheter som motparten har. Genom att stödja sig på detta felaktiga antagande, gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den inte beaktade de processuella oegentligheter som klaganden hade åberopat.
39. Klaganden har närmare bestämt hävdat, för det första, att tribunalen åsidosatte principen om parternas likställdhet i processen, den kontradiktoriska principen och klagandens rätt till försvar genom att slå fast att det var berättigat av utredningskommittén att inte låta henne ta del av de uttalanden som hade gjorts av den person som anklagades för trakasserier och av de personer som hade hörts under utredningen och som låg till grund för beslutet att avslå klagomålet.
40. För det andra har klaganden hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att det räckte att utredningskommittén hörde endast två av de elva vittnen som klaganden hade föreslagit av det skälet att kommittén inte alls var tvungen att höra alla vittnen som en part i förfarandet har föreslagit.
41. Klaganden har för det tredje hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att det var lagenligt att utredningskommittén inte beaktade de medicinska rapporter som klaganden hade ingett till stöd för sitt klagomål, eftersom dessa rapporter hade utarbetats efter det att de omtvistade omständigheterna hade inträffat. Genom att på detta sätt begränsa klagandens möjligheter att lägga fram bevis, åsidosatte tribunalen klagandens rätt att yttra sig och hennes rätt till försvar.
42. Tribunalens svar på de anmärkningar som klaganden framförde i första instans och som avsåg att EIB inte hade respekterat hennes rättigheter under utredningsförfarandet stöder sig på praxis från personaldomstolen,(14) vilken har fastställts av tribunalen.(15) Enligt denna rättspraxis kan situationen för en klagande i samband med ett utredningsförfarande rörande mobbning inte likställas med situationen för den person som är föremål för klagomålet och klaganden kan följaktligen inte åberopa samma processuella rättigheter som den person som anklagas.
43. Eftersom denna rättspraxis utvecklades i samband med mål som reglerades av tjänsteföreskrifterna, är det lämpligt att först erinra om de huvudsakliga särdragen i det förfarande som inleds med anledning av en ansökan om bistånd enligt tjänsteföreskrifterna och i det utredningsförfarande som är aktuellt i förevarande mål (led i). Därefter ska jag därav dra slutsatser vad beträffar de processuella rättigheter som ska tillerkännas de olika personer som berörs i ett sådant förfarande (led ii). Slutligen ska jag undersöka huruvida dessa krav har iakttagits i förevarande fall (led iii).
i) De administrativa utredningsförfarandena avseende trakasserier inom unionsinstitutionerna
44. Unionsadministrationens skyldighet att ingripa för att bistå en anställd som anser sig vara utsatt för trakasserier eller andra former av hot följer av administrationens biståndsskyldighet som, vad beträffar de anställningsförhållanden som regleras av tjänsteföreskrifterna, avses i artikel 24 i nämnda tjänsteföreskrifter. Ingivandet av en ansökan om bistånd enligt tjänsteföreskrifterna följs av en administrativ utredning i syfte att fastställa de faktiska omständigheterna och att med full vetskap om omständigheterna vidta lämpliga åtgärder. Därav följer att den administrativa utredningen inte har till syfte att vidta sanktionsåtgärder mot ett beteende, utan framför allt syftar till att fastställa huruvida administrationen är skyldig att ingripa för att bistå en tjänsteman.(16) För detta ändamål räcker det att det görs sannolikt att anklagelserna är riktiga, dock utan att det föregriper resultatet av ett eventuellt disciplinärt förfarande som därefter inleds.(17)
45. I EIB:s policy om värdighet på arbetsplatsen föreskrivs på liknande sätt, vad beträffar de anställningsförhållanden som regleras av EIB:s personalföreskrifter, ett formellt förfarande, inom ramen för viket det påstådda offret har möjlighet att officiellt inge ett klagomål som medför att utredningsförfarandet inleds. Det ska dock påpekas att detta förfarande skiljer sig från det utredningsförfarande som inleds med anledning av en ansökan om bistånd enligt tjänsteföreskrifterna.(18) I det förfarande som är aktuellt i förevarande fall föreskrivs nämligen som utgång av förfarandet inte bara att klagomålet ska avslås eller att det ska inledas ett disciplinärt förfarande mot den person som anklagas för trakasserier, utan även att ett sådant förfarande ska inledas mot det påstådda offret, om klagomålet anses sakna grund eller har ingetts av illvilja. I det avseendet går det aktuella förfarandet således längre än det förfarande som föreskrivs med anledning av en ansökan om bistånd enligt tjänsteföreskrifterna.
ii) De berörda parternas processuella rättigheter i ett utredningsförfarande avseende trakasserier
46. Tribunalen har nyligen haft tillfälle att erinra om det sammanhang i vilket den rättspraxis avseende ansökningar om bistånd enligt tjänsteföreskrifterna, vilken har nämnts ovan i punkt 42 i detta förslag till avgörande, utvecklades och närmare precisera dess innebörd.(19)
47. Det följer av dessa preciseringar att tribunalens praxis varken syftar till att begränsa de processuella rättigheterna, som sådana, för en klagande i ett utredningsförfarande som avser mobbning eller att i princip ge klaganden en mindre fördelaktig ställning än motparten, den påstådde mobbaren.(20) Det är snarare fråga om att göra åtskillnad mellan, å ena sidan, det administrativa utredningsförfarande som inleds genom ansökan om bistånd enligt tjänsteföreskrifterna och, å andra sidan, det disciplinära förfarande som i förekommande fall inleds därefter.(21) Det administrativa förfarandet regleras enligt tribunalen i princip av de rättigheter som följer av artikel 41 i stadgan, medan rätten till försvar i egentlig mening endast är tillämplig i det skede som avser det disciplinära förfarandet.(22)
48. Tribunalen har visserligen medgett att enligt fast rättspraxis utgör iakttagandet av rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denne emot, en grundläggande unionsrättslig princip som ska säkerställas även när det saknas regler för det aktuella förfarandet.(23) Eftersom den person som ingett en ansökan om bistånd huvudsakligen har till uppgift att samarbeta vid genomförandet av utredningen för att fastställa de faktiska omständigheterna, har tribunalen därav dragit slutsatsen att detta förfarande inte kan anses ha inletts mot nämnda person.(24) Tribunalen har däremot medgett att den person som anklagas för mobbning måste, redan när förfarandet inleds, kunna försvara sig mot de anklagelser som riktas mot denne.(25) Det är således på grund av deras respektive uppgifter i samband med ett utredningsförfarande som tribunalen, i flera domar, har slagit fast att de berörda personernas processuella rättigheter skiljer sig åt.
49. I det avseendet ska det dock konstateras att artikel 41 i stadgan under alla omständigheter är tillämplig på varje administrativt förfarande, oberoende av huruvida det är ackusatoriskt eller inkvisitoriskt till sin art, och i denna artikel föreskrivs särskilt rätten för varje person att yttra sig före vidtagandet av en åtgärd som missgynnar personen. Det ska dessutom påpekas att den kontradiktoriska principen även är tillämplig på alla förfaranden som kan utmynna i ett beslut som på ett märkbart sätt påverkar en persons intressen.(26) Det är följaktligen inte nödvändigt att slutligt avgöra frågan huruvida ett administrativt utredningsförfarande, oavsett om det regleras av tjänsteföreskrifternas bestämmelser eller av bestämmelserna om EIB:s policy om värdighet på arbetsplatsen, omfattas av tillämpningsområdet för artiklarna 47 och 48 i stadgan.(27)
50. Det är visserligen riktigt att den person som anklagas för trakasserier riskerar att en negativ åtgärd i den mening som avses i artikel 41.2 i stadgan, det vill säga ett beslut att vidta åtgärder med anledning av ansökan om bistånd, vidtas redan när förfarandet inleds, men det ska även noteras att utredningsförfarandet lika gärna kan beröra den som har ingett denna ansökan negativt. Så är särskilt fallet när det under förfarandets gång visar sig att ansökan om bistånd kommer att avslås.(28) Precis som den person som anklagas för trakasserier ska kunna försvara sig mot anklagelser mot vederbörande, vilket motiverar att denna person får yttra sig, eventuellt flera gånger, i samband med utredningen, ska klaganden på samma sätt få yttra sig över de skäl som administrationen avser att åberopa till stöd för att i förekommande fall avslå klagandens ansökan.(29) Detta har för övrigt även erkänts i tribunalens praxis.(30)
51. Eftersom administrationen är skyldig att ge varje berörd person möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt framföra(31) sina synpunkter, innebär detta enligt min mening att klaganden ska ges möjlighet att bestrida alla uppgifter som den behöriga myndigheten avser att grunda sitt avslagsbeslut på, oavsett om det rör sig om uttalanden av vittnen eller från andra källor, och lägga fram all bevisning i frågan. Såsom framgår av tribunalens praxis i det avseendet, kan det i synnerhet inte anses att enbart beaktandet av det ursprungliga klagomålet eller tidigare yttranden räcker för att dra slutsatsen att klagandens rätt att yttra sig har iakttagits. Det kan bland annat visa sig vara nödvändigt att ge klaganden möjlighet att framföra sina synpunkter på ett förslag till utredningsrapport.(32)
52. Dessa överväganden gäller alla administrativa utredningar rörande trakasserier och i ännu högre grad det utredningsförfarande som inleds enligt EIB:s interna bestämmelser, eftersom det i dessa bestämmelser föreskrivs en möjlighet att anta flera beslut som berör klaganden negativt i den mening som avses i artikel 41.2 i stadgan, däribland att klaganden personligen ställs till svars.
iii) Iakttagandet av klagandens processuella rättigheter i förevarande fall
– Klagandens rätt att yttra sig över de uttalanden som gjorts av motparten och vittnesutsagorna
53. Av det ovan anförda följer att senast vid den tidpunkt då det framgår att klagomålet kommer att avslås, ska klaganden enligt artikel 41 i stadgan ha samma processuella rättigheter som den person som anklagas för trakasserier.(33) Klaganden kan följaktligen, i likhet med den person som anklagas för trakasserier, kräva att få yttra sig, eventuellt vid flera tillfällen, över de omständigheter som berör vederbörande, särskilt i den mån som den behöriga myndigheten gör en bedömning av klagandens eget beteende.
54. I motsats till vad tribunalen fann i punkt 52 i den överklagade domen, kan följaktligen klagandens situation i samband med ett utredningsförfarande, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, helt och hållet likställas med situationen för den person som anklagas för trakasserier. Tribunalen slog likväl fast att utredningskommittén inte hade gjort sig skyldig till någon rättsstridighet när den vägrade att till klaganden lämna ut innehållet i uttalandena av den person som anklagades för trakasserier och i vittnesutsagorna för att hon skulle kunna yttra sig. I det avseendet stödde sig tribunalen särskilt på den omständigheten att policyn om värdighet på arbetsplatsen inte föreskriver att uttalandena av den person som anklagas för trakasserier ska lämnas ut till klaganden.(34) Policyn om värdighet på arbetsplatsen får dock inte avvika från de unionsrättsliga principer som har angetts i punkt 48 i detta förslag till avgörande. Genom denna bedömning, åsidosatte således tribunalen klagandens rätt att yttra sig i utredningsförfarandet och den kontradiktoriska principen.
55. Uppenbarligen beaktade inte tribunalen den omständigheten att avslaget på klagomålet i sig utgör en negativ rättsakt som berör klaganden, för att därav dra slutsatsen att det hade varit nödvändigt att till klaganden lämna ut de vittnesutsagor och uttalanden av den person som anklagades för trakasserier som EIB:s ordförande avsåg att grunda sitt beslut på. Underlåtenheten att beakta detta är än mer överraskande eftersom personaldomstolen redan vid flera tillfällen hade framhållit att administrationens eventuella erkännande av att mobbning har förekommit i sig kan ha en gynnsam verkan för den mobbade personens terapeutiska rehabilitering, med följden att administrationen på ett ändamålsenligt sätt ska höra den berörda personen innan personens klagomål avslås.(35) Detta gäller i än högre grad i klagandens fall, där avslaget på klagomålet dessutom åtföljdes av rekommendationer i vilka hon kritiserades för att själv vara orsaken till de konstaterade problemen på grund av att hon inte hade en positiv inställning.
56. I det avseendet framgår det av punkterna 48 och 49 samt av punkterna 69 och 71 i den överklagade domen att tribunalen medgav att uttalandena av den person som anklagades för trakasserier och vittnesutsagorna rörande klagandens arbetsprestationer, hennes (psykiska) hälsotillstånd och hennes privata problem hade avgörande betydelse, vilket medförde att klagandens trovärdighet minskade och slutligen att EIB:s ordförande avslog klagomålet. Eftersom klaganden naturligtvis inte kunde känna till dessa uppgifter när hon ingav sitt klagomål och när hon hördes, och eftersom hon inte heller kunde få kännedom om dessa senare, kan det inte anses att hon hördes på ett ändamålsenligt sätt innan hennes klagomål avslogs.
57. Härav följer att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den under sådana omständigheter inte erkände klagandens rätt att få ta del av motpartens yttranden och innehållet i vittnesmålen för att framföra sina synpunkter eller lägga fram nya bevis till stöd för sina anklagelser. Detta gäller i än högre grad i den mån som tribunalen i punkt 48 i den överklagade domen påpekade att föremålet för utredningen verkligen hade ändrats under förfarandet, eftersom EIB:s ordförande avsåg att vidta disciplinåtgärder mot klaganden, utan att hon hade hörts rörande de omständigheter som motiverade denna omsvängning.
58. Detta konstaterande påverkas inte av det faktum att ett disciplinärt förfarande till slut inte inleddes. I motsats till vad EIB:s ombud hävdade vid förhandlingen, är det avslaget på klagomålet som berör klaganden negativt i den mening som avses i artikel 41 i stadgan, och inte enbart inledandet av ett senare disciplinärt förfarande.
59. Under alla omständigheter hänvisade tribunalen inte heller till några omständigheter som skulle ha möjliggjort konstaterandet att EIB handlade i en strävan att förhindra risken för att klaganden skulle påverka vittnen eller att andra sekretesskäl eventuellt skulle ha kunnat motivera att hennes tillgång till vittnesutsagorna begränsades.(36) Om så hade varit fallet, skulle det för övrigt ha räckt att till klaganden lämna ut endast innehållet i vittnesutsagorna eller en sammanfattning av de aspekter som beaktades med avseende på utredningsrapporten, utan att röja identiteten på de personer som hade avgett dessa vittnesmål.
60. Av det ovan anförda följer att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den under sådana omständigheter slog fast att utredningskommittén inte var skyldig att till klaganden lämna ut innehållet i de uttalanden av den person som anklagades för trakasserier och i de vittnesutsagor som kommittén avsåg att grunda sina rekommendationer på. Överklagandet ska därför bifallas såvitt avser den första anmärkningen i den första grundens första del.
– Klagandens rätt att kräva att de föreslagna vittnena skulle kallas
61. Klaganden har vidare kritiserat tribunalen för att den slog fast att iakttagandet av klagandens rätt att yttra sig och den kontradiktoriska principen inte krävde att alla de vittnen som hon hade föreslagit skulle kallas.
62. Det ska i det avseendet noteras att enligt personaldomstolens praxis, som det hänvisades till i punkt 55 i den överklagade domen, är en utredningskommitté förvisso inte skyldig att kalla alla de vittnen som en klagande har föreslagit på grund av kommitténs utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller genomförandet av utredningen.(37) Detta utrymme för skönsmässig bedömning regleras dock även av principen om god förvaltningssed och de berörda parternas processuella rättigheter som stadgas i artikel 41 i stadgan. Utredningskommitténs beslut vad gäller genomförandet av utredningen undgår följaktligen inte direkt all domstolsprövning. Utredningskommittén får i synnerhet inte utan någon motivering eller några skäl underlåta att höra de vittnen som har föreslagits, utan den måste se till att parterna hörs på ett rättvist sätt för att säkerställa deras rätt att yttra sig.
63. Ur den aspekten ansåg personaldomstolen att det var motiverat att inte kalla ytterligare vittnen i ett mål där utredningskommittén redan hade kallat femton av de arton vittnen som den berörda parten hade föreslagit samt tjugo andra vittnen.(38) Man kan därav dra slutsatsen att det inte kan föreligga någon skyldighet att kalla alla vittnen som en part har föreslagit när utredningskommittén finner att den har tillräckliga upplysningar om de faktiska omständigheterna och när de berörda parterna redan har hörts på lämpligt sätt. I ett annat mål hänvisade personaldomstolen på samma sätt till den omständigheten att utredaren förfogade över tillräckliga uppgifter i ärendet för att fastställa beslutet att endast kalla tolv av de 52 vittnen som sökanden hade föreslagit.(39)
64. I den överklagade domen bedömde dock inte tribunalen frågan huruvida kommittén redan hade tillräckliga upplysningar eller om klaganden redan hade hörts på lämpligt sätt. Det framgår tvärtom av överklagandet att endast ett fåtal av de vittnen som klaganden hade föreslagit kallades, och att hon inte heller hade underrättats om detta. Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till en felaktig rättstillämpning när den under dessa omständigheter begränsade sig till att konstatera att utredningskommittén inte alls var skyldig att kalla klagandens alla vittnen.
65. Härav följer att överklagandet ska bifallas även såvitt avser den andra anmärkningen i den första grundens första del.
– Underkännandet av läkarintygen
66. Tribunalen slog i punkt 58 i den överklagade domen fast att EIB hade gjort en korrekt bedömning när den underkände de läkarintyg som klaganden hade ingett som bevis för att det förekommit handlingar som utgör trakasserier, eftersom de personer som hade upprättat intygen inte hade bevittnat de påstådda handlingarna i fråga.
67. I det sammanhanget ska det påpekas att sådana läkarintyg säkerligen kan bringa klarhet i förekomsten av eller rentav arten på en skada som ett påstått offer för trakasserier har lidit, beroende på deras innehåll och vid vilket datum de har upprättats. Detta medgavs även av tribunalen i punkt 58 i den överklagade domen. Man kan däremot inte ge ett läkarintyg samma bevisvärde som ett direkt vittnesmål av en person som bevittnade den aktuella handlingen. Eftersom syftet med utredningen dock är att fastställa huruvida de specifika handlingar som klaganden har gjort gällande verkligen har ägt rum och att bedöma dessa mot bakgrund av definitionen av sexuella trakasserier, gjorde tribunalen en riktig bedömning när den slog fast att de läkarintyg som klaganden hade ingett inte kunde användas för att fastställa att dessa händelser hade inträffat.(40)
iv) Slutsats i denna del
68. Av det ovan anförda följer att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den slog fast att de rättigheter som klaganden kunde göra gällande i samband med utredningen var mindre omfattande än de rättigheter som den person som anklagades för trakasserier hade och att klaganden följaktligen inte hade rätt att få ta del av innehållet i denna persons uttalanden och i vittnesutsagorna och inte heller hade rätt att precisera sina synpunkter i det avseendet eller kräva att ytterligare vittnen skulle kallas i den mån som detta var nödvändigt för att iaktta hennes rätt att yttra sig.
2) Den första grundens andra del: Avsaknaden av konsekvenser vid underlåtenhet att iaktta de tidsfrister som reglerar utredningsförfarandet
69. Den första grundens andra del avser tribunalens bedömning av konsekvenserna av underlåtenheten att iaktta vissa tidsfrister som fastställs i policyn om värdighet på arbetsplatsen. I punkterna 47–49 i den överklagade domen slog tribunalen fast att EIB, trots underlåtenheten att iaktta dessa frister, inte kunde kritiseras för något rättsstridigt agerande, eftersom klaganden hade mottagit kallelsen till det muntliga hörandet och beslutet inom rimlig tid och eftersom EIB hade handlat med vederbörlig omsorg. Klaganden anser däremot att tribunalen borde ha slagit fast att de aktuella tidsfristerna är strikt bindande.
70. Det ska först konstateras att policyn om värdighet på arbetsplatsen, i likhet med EIB:s interna bestämmelser, är rättsligt bindande, vilket tribunalen för övrigt medgav i punkt 33 i den överklagade domen.(41) I motsats till vad tribunalen tycks hävda i punkt 47 i den överklagade domen, finns det följaktligen inte någon anledning att anse att de tidsfrister som föreskrivs i dessa bestämmelser endast utgör vägledande mål för att säkerställa god förvaltningssed, i syfte att främja att förfarandet genomförs inom rimlig tid.(42)
71. Det följer dock av fast rättspraxis att till och med åsidosättandet av en bindande tidsfrist inte i sig alltid motiverar att den rättsakt som antagits efter det aktuella förfarandet ogiltigförklaras.(43) Under dessa omständigheter gjorde tribunalen en riktig bedömning när den, i punkt 47 i den överklagade domen, utgick från antagandet att konsekvenserna av underlåtenheten att iaktta en tidsfrist endast kan bedömas utifrån de särskilda omständigheterna i målet.
72. Det ska i det avseendet påpekas att policyn om värdighet på arbetsplatsen uppställer mycket korta tidsfrister, ibland så korta som fem arbetsdagar, för de olika stegen i utredningsförfarandet. Med hänsyn till den potentiellt sett allvarliga inverkan som utredningen kan ha på relationerna inom arbetslaget och klagandens utsatta ställning, liksom det intresse som den person som anklagas för trakasserier har av att rentvå sig från alla anklagelser så fort som möjligt, syftar dessa tidsfrister till att undvika att en situation präglad av osäkerhet drar ut på tiden. Härav följer att syftet med de tidsfrister som reglerar utredningsförfarandet inte bara är att fastställa tidsramen för detta förfarande, utan snarare att skydda de berörda personernas intressen.
73. Detta syfte motiverarar dock inte en ogiltigförklaring av ett beslut som fattats efter tidsfristens utgång. Tvärtom skulle en ogiltigförklaring av beslutet enbart av det skälet att det fattades efter tidsfristens utgång just innebära att den osäkerhet som tidsfristerna syftar till att undvika kvarstår.
74. Under alla omständigheter följer det även av fast rättspraxis att underlåtenheten att iaktta en tidsfrist kan ge rätt till skadestånd. I det sammanhanget ska unionsdomstolen göra en helhetsbedömning av den aktuella situationen för att avgöra huruvida tidsåtgången för ett förfarande var oskälig.(44) I förevarande fall ska det konstateras att tribunalen gjorde en korrekt tillämpning av denna rättspraxis, genom att ställa sig frågan huruvida kallelsen till det muntliga hörandet och delgivningen av beslutet av EIB:s ordförande hade skett inom rimlig tid med hänsyn till de aktuella omständigheterna. Tribunalen beaktade särskilt, vad beträffar tidsfristen för att inleda utredningen, den omständigheten att klaganden hade informerats flera gånger om det aktuella läget vad gäller hennes klagomål (punkt 36 i den överklagade domen) och, vad beträffar tidsfristen för delgivning av ordförandens beslut, att föremålet för utredningen hade ändrats under förfarandet, vilket gjorde det nödvändigt att samla in ytterligare uppgifter (punkterna 48 och 49 i den överklagade domen).
75. Bortsett från dessa konstateranden, omfattas tribunalens slutsats att den tid som förflöt från ingivandet av klagomålet den 20 maj 2015 till beslutet av EIB:s ordförande av den 16 oktober 2015 inte var oskäligt lång av dess oinskränkta utrymme för bedömning av de faktiska omständigheterna. Denna slutsats kan följaktligen inte längre ifrågasättas i samband med överklagandet.
76. Härav följer att klagandens argument om att underlåtenheten att iaktta de tidsfrister som föreskrivs i utredningsförfarandet borde ha lett till en ogiltigförklaring av beslutet av EIB:s ordförande och ett fastställande av att EIB har ådragit sig utomobligatoriskt ansvar inte kan godtas.
b) Den andra och den tredje grunden: Felaktig bedömning av lagenligheten av vissa skäl i utredningskommitténs rapport mot bakgrund av artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen
77. Klaganden har genom den andra och den tredje grunden i huvudsak kritiserat tribunalen för att den inte slog fast att det var rättsstridigt av EIB:s ordförande att grunda sitt beslut på vittnesmål från personer utan relevanta kvalifikationer, vilka beskrev klaganden som en person med psykiska problem som hade genomgått en svår brytning med sin tidigare partner, till följd av vilken hon gick ned mycket i vikt, och som har svårt att ta alla former av kritik och som har en manipulativ personlighet, och vilka lät antyda att hennes klagomål motiverades av andra skäl än de sexuella trakasserier som hon påstods ha blivit utsatt för.
78. Klaganden har i det sammanhanget även kritiserat tribunalen för en felaktig motivering då den motsade sig själv, genom att i punkt 76 i den överklagade domen slå fast att trots det faktum att omnämnandet av dessa uppgifter var ”både överflödigt och beklagligt”, utgjorde det inte en rättsstridighet som kunde läggas EIB till last.
79. För att underkänna klagandens argument stödde sig tribunalen, i punkt 71 i den överklagade domen, på den omständigheten att utredningskommittén och EIB:s ordförande inte själva hade gjort några uttalanden om klagandens privatliv eller psykiska hälsa, utan de hade endast återgett vittnesutsagorna i det avseendet. Tribunalen tycks därav ha dragit slutsatsen att dessa yttranden därför inte kunde tillskrivas EIB.
80. I punkterna 71 och 81 i den överklagade domen framhöll dock tribunalen att utredningskommittén faktiskt hade åberopat samma uttalanden för att motivera sin rekommendation om att avslå klagomålet. Det ska i det sammanhanget noteras att i denna rekommendation ifrågasattes klagandens trovärdighet som person snarare än trovärdigheten i hennes anklagelser. Utredningskommittén lät således bedömningen av klagandens personlighet, som påstods vara styrkt av vittnen, utgöra själva grunden för avslaget på klagomålet. Det kan dock inte godtas att kommittén och därefter EIB:s ordförande grundar sitt beslut som berör klaganden negativt på en bedömning som de inte står bakom. Utredningskommitténs uppdrag är nämligen just att fastställa de faktiska omständigheter som motiverar det slutliga beslutet. Vid förhandlingen angavs det i det avseendet att det inte ankommer på EIB:s ordförande att göra ytterligare kontroller av de faktiska omständigheterna. Under dessa omständigheter borde tribunalen ha dragit slutsatsen att de yttranden rörande klagandens personlighet och beteende som fanns i utredningskommitténs rapport kunde tillskrivas EIB. Om tribunalen motsatsvis hade kommit fram till slutsatsen att kommittén endast hade återgett de bedömningar som fanns i vittnesmålen – men inte gjort dessa till sina egna – borde tribunalen ha dragit slutsatsen att det saknades en motivering i beslutet från EIB:s ordförande, som var grundat på ingenting annat än utredningskommitténs rapport och de vittnesmål som återgavs i rapporten. Tribunalens resonemang beträffande huruvida de bedömningar som fanns i vittnesutsagorna kunde tillskrivas EIB utgör således en felaktig rättstillämpning.
81. Vidare underkände tribunalen klagandens argument som syftade till att visa att artikel 7 i stadgan hade åsidosatts, genom att den i punkterna 74 och 75 i den överklagade domen slog fast att utredningskommitténs rapport och beslutet av EIB:s ordförande inte hade spridits och att uppgifterna i nämnda rapport slutligen inte fick några konsekvenser, särskilt i disciplinärt hänseende, för klagandens yrkesmässiga situation.
82. Vad beträffar det sistnämnda av dessa båda argument, saknar den omständigheten att bedömningen av klagandens beteende och personlighet inte medförde några disciplinära åtgärder relevans för bedömningen av frågan huruvida de uttalanden som sålunda gjordes utgör ett åsidosättande av artikel 7 i stadgan eller rentav av artikel 8 i Europakonventionen.
83. Det återstår följaktligen att avgöra huruvida tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att det kunde uteslutas att artikel 7 i stadgan hade åsidosatts, eftersom rapporten endast hade överlämnats till den person som anklagades för trakasserier och till EIB:s ordförande.
84. Det ska i det avseendet först påpekas att personaldomstolen, i en dom som avsåg en utredning om mobbning, slog fast att utlämnandet av uppgifter som kunde ge upphov till negativa rykten om sökanden och inverka negativt på hennes anseende och trovärdighet enbart till de personer som anklagades för mobbning räckte för att konstatera att det förelåg en rättsstridighet som gav rätt till skadestånd.(45)
85. I ett mål som rörde Europeiska kommissionens beslut att avslå en ansökan om befordran, vilket åtföljdes av kränkande kommentarer, beaktade däremot domstolen även den försvårande omständigheten att den aktuella handlingen hade spridits inom hela avdelningen.(46)
86. Enligt praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), kan frågan huruvida en kommentar som anses vara kränkande eller som kan misskreditera den berörda personen har spridits absolut beaktas för att fastställa att det har skett en kränkning av rätten till skydd för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen, vilken omfattar inte bara skydd för en persons goda anseende utan även personens heder.(47) Vidare har Europadomstolen flera gånger slagit fast att även psykisk integritet omfattas av rätten till skydd för privatlivet som stadgas i artikel 8 i Europakonventionen.(48) För att fastställa att det har skett ett åsidosättande av artikel 8 i Europakonventionen ska dock för övrigt både uttalandets allvar(49) och dess syfte(50) liksom eventuella skäl beaktas. Härav följer att ett åsidosättande av artikel 8 i Europakonventionen inte kan bedömas genom att endast pröva frågan huruvida yttrandena har spridits.
87. Tribunalen gjorde dock inte en bedömning av kommentarernas allvar och deras inverkan på klagandens psykiska integritet, vilket hon hade försökt att styrka med hjälp av läkarintyg. Tribunalen undersökte inte heller huruvida uttalandena på ett ändamålsenligt och objektivt sätt kunde bidra till en bedömning av huruvida klagomålet hade ingetts av illvilja eller ej. Vad slutligen beträffar en eventuell motivering, borde tribunalen ha funderat över frågan huruvida utredningen av vissa aspekter av klagandens privatliv och omnämnandet av dessa i utredningskommitténs rapport och i beslutet av EIB:s ordförande var relevanta med hänsyn till syftet med utredningen, nämligen att fastställa huruvida handlingarna av den person som anklagades för trakasserier verkligen hade ägt rum.
88. Av samtliga dessa överväganden följer att tribunalens resonemang, enligt vilket ett åsidosättande av artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen kan uteslutas enbart på grund av att yttrandena om klagandens personlighet och beteende inte medförde några konsekvenser i disciplinärt hänseende och att rapporten inte spreds inom klagandens enhet, utgör en felaktig rättstillämpning.
2. Följderna av att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grundens första del och den andra grunden
89. Den omständigheten att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grundens första del, avseende omfattningen av klagandens processuella rättigheter, motiverar i sig att den överklagade domen upphävs. Det var nämligen genom att stödja sig på det felaktiga antagandet att de processuella rättigheter som klaganden skulle tillerkännas i princip var mindre omfattande än de rättigheter som tillkom den person som anklagades för trakasserier som tribunalen underkände klagandens argument i syfte att styrka att det förekommit rättsstridigheter vid genomförandet av utredningsförfarandet. Eftersom ogillandet av yrkandet om ogiltigförklaring och skadeståndsyrkandet helt hade grundats på att det inte hade förekommit någon rättsstridighet under detta förfarande, ska således den överklagade domen upphävas.
90. Det finns därför inte längre någon anledning att pröva frågan huruvida den omständigheten att överklagandet ska bifallas såvitt avser den andra grunden, avseende den felaktiga rättstillämpning som tribunalen gjorde sig skyldig till vid bedömningen av huruvida artikel 7 i stadgan hade åsidosatts, också motiverar att den överklagade domen upphävs. Efter upphävandet av den överklagade domen förblir dock dessa överväganden relevanta vid bedömningen av det skadeståndsyrkande som framställdes i första instans.
3. Prövning av talan vid tribunalen
91. Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens dom, slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
92. Så är fallet i förevarande mål när det gäller den ogiltigförklaring av beslutet av EIB:s ordförande som klaganden yrkade i första instans. En korrekt tolkning av omfattningen av klagandens processuella rättigheter från tribunalens sida borde nämligen ha lett till en ogiltigförklaring av beslutet av EIB:s ordförande.
93. För att ett åsidosättande av processuella rättigheter, i synnerhet rätten att yttra sig, ska motivera en ogiltigförklaring av ett beslut som har antagits efter ett förfarande krävs visserligen enligt fast rättspraxis att förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om detta fel inte hade förelegat.(51) Detta gäller särskilt inte när administrationen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller det beslut som ska fattas efter förfarandet.
94. I förevarande fall kan det dock inte uteslutas att beslutet av EIB:s ordförande skulle ha blivit ett annat om klaganden hade haft rätt att bestrida uttalandena av den person som anklagades för trakasserier och vittnesutsagorna eller lägga fram nya uppgifter till stöd för sitt klagomål. Detta gäller i ännu högre grad eftersom föremålet för utredningen hade ändrats jämfört med vid den tidpunkt då klaganden ingav klagomålet och således var fokuserat på klagandens beteende och hennes personlighet, aspekter som klaganden ännu inte hade haft möjlighet att yttra sig över.
95. Yrkandet om ogiltigförklaring som framställdes i första instans ska därför bifallas och beslutet av EIB:s ordförande att avslå klagandens klagomål ska ogiltigförklaras. Om domstolen följer detta förslag och ogiltigförklarar beslutet, ankommer det för övrigt på EIB att vidta de åtgärder som är lämpliga för att verkställa denna ogiltigförklaring.
96. Målet är dock inte färdigt för avgörande såvitt avser skadeståndsyrkandet.(52)
97. Det framgår nämligen av de överväganden som har gjorts i samband med den andra grunden(53) att tribunalen på nytt ska bedöma argumentet att artikel 7 i stadgan åsidosattes, genom att beakta bland annat allvaret i och syftet med de kommentarer som finns i utredningskommitténs rapport och den eventuella motiveringen till dessa. Dessutom har tribunalen ännu inte prövat frågan om det kan vara motiverat att fastställa att EIB har ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar med hänsyn till den skada som klaganden påstår sig ha lidit och dess samband med de åberopade rättsstridigheterna.
98. Härav följer att målet ska återförvisas till tribunalen för att den ska pröva skadeståndsyrkandet.
C. Rättegångskostnader
99. Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader anstå.
VI. Förslag till avgörande
100. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar enligt följande:
1) Den dom som Europeiska unionens tribunal (sjätte avdelningen) meddelade den 13 juli 2017, OZ/EIB (T-607/16), upphävs.
2) Beslutet av EIB:s ordförande av den 16 oktober 2015 att avslå klagandens klagomål om sexuella trakasserier enligt EIB:s ”policy om respekt för personers värdighet på arbetsplatsen” ogiltigförklaras.
3) Målet återförvisas till tribunalen för att den ska pröva skadeståndsyrkandet.
4) Frågan om rättegångskostnader anstår.