Talan väckt den 3 oktober 2018 – Republiken Polen mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd

(Mål C-626/18)

Rättegångsspråk: polska

Parter

Sökande: Republiken Polen (ombud: B. Majczyna)

Svarande: Europaparlamentet och Europeiska unionens råd

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen ska

ogiltigförklara artikel 1 led 2 a, artikel 1 led 2 b och artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/957 av den 28 juni 2018 om ändring av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster¹ , och

förplikta Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna.

I andra hand yrkar sökanden att domstolen, för det fall den anser att de ifrågasatta bestämmelserna i direktiv 2018/957/EU inte kan åtskiljas från resten av direktivet utan att ändra direktivets innehåll i sak, ska ogiltigförklara direktivet i dess helhet.

Grunder och huvudargument

Republiken Polen anför följande grunder till stöd för sina invändningar mot de angripna bestämmelserna i direktiv 2018/957/EU:

En grund som avser inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan medlemsstat än mottagaren av tjänsten, inskränkningar som är förbjudna enligt artikel 56 FEUF,

genom att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att utstationerade arbetstagare erhåller lön, inklusive övertidsersättning, som fastställs i enlighet med den nationella lagstiftning eller praxis som råder i den stat i vilken de är utstationerade (artikel 1 led 2 a), och

genom att medlemsstaterna är skyldiga att garantera utstationerade arbetstagare i princip samtliga tillämpliga arbets- och anställningsvillkor som fastställs i enlighet med den nationella lagstiftning eller praxis som råder i den stat i vilken de är utstationerade, när utstationeringens faktiska varaktighet, eller när den sammanlagda varaktigheten av utstationeringstiden för arbetstagare som ersätter varandra för samma arbetsuppgift, överstiger 12 månader, och – när tjänsteleverantören lämnar en motiverad anmälan – 18 månader (artikel 1 led 2 b),

en grund som avser åsidosättande av artiklarna 53.1 FEUF och 62 FEUF, eftersom direktivet, på grundval av dessa bestämmelser, innehåller bestämmelser som inte har som syfte att underlätta utförandet av icke avlönad verksamhet (underlätta tillhandahållandet av gränsöverskridande tjänster) utan i stället strider mot detta syfte, och

en grund som avser åsidosättande av artiklarna 53.1 FEUF och 62 FEUF, jämförda med artikel 58.1 FEUF, eftersom det angripna direktivet är tillämpligt på vägtransportsektorn (artikel 3.3).

Republiken Polenhar gör gällande att de angripna bestämmelserna avseende lön för utstationerade arbetstagare i första hand har som syfte att begränsa den fria etableringsrätten genom att öka bördan för tjänsteleverantörerna genom att undanröja den konkurrensfördel som dessa har på grund av lägre löner i deras hemländer. De införda ändringarna medför en diskriminering av gränsöverskridande tjänsteleverantörer. Ändringarna är inte motiverade av tvingande hänsyn allmänintresset, såsom socialt skydd för arbetstagarna eller rättvis konkurrens. Dessutom utgör ändringarna ett åsidosättande av kravet på proportionalitet.

____________

¹ EUT L 173, 9.7.2018, s. 16.