Mål C‑681/11

Bundeswettbewerbsbehörde

och

Bundeskartellanwalt

mot

Schenker & Co. AG m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof)

”Konkurrensbegränsande samverkan – Artikel 101 FEUF – Förordning nr 1/2003 – Artiklarna 5 och 23.2 – Subjektiva villkor för att ålägga böter – Verkan av juridisk rådgivning eller ett beslut från en nationell konkurrensmyndighet – Möjlighet för en nationell konkurrensmyndighet att konstatera en överträdelse av unionens konkurrensrätt utan att ålägga böter”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 18 juni 2013

1.        Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Uppsåtligen eller av oaktsamhet – Företag som misstagit sig vad gäller dess agerande på grund av att det vilseletts av en advokats utlåtande eller ett beslut från den nationella konkurrensmyndigheten – Upphov till berättigade förväntningar i detta avseende – Föreligger inte för det fall att det ges en försäkran från en annan person än myndigheten

(Artikel 101 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 5 och 23.2)

2.        Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Villkor – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2;kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

3.        Konkurrens – Unionsregler – Tillämpning – De nationella konkurrensmyndigheternas behörighet – Möjlighet att konstatera att överträdelser har ägt rum utan att därvid ålägga böter på grund av att det berörda företaget deltar i ett program för förmånlig behandling – Undantag

(Artikel 101 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 5 och 23.2)

1.        Artikel 101 FEUF ska tolkas på så sätt, att ett företag som åsidosatt denna bestämmelse inte kan undgå att åläggas böter när nämnda överträdelse har sin grund i att företaget missbedömt rättsenligheten i sitt agerande till följd av innehållet i en advokats juridiska rådgivning eller i ett beslut från den nationella konkurrensmyndigheten.

Det framgår nämligen inte av lydelsen i artikel 5 i förordning nr 1/2003, som definierar medlemsstaternas konkurrensmyndigheters behörighet, huruvida antagande av tillämpningsföreskrifter enligt artikel 23.2 i denna förordning förutsätter att subjektiva villkor uppfyllts. För det fall att medlemsstaterna uppställer sådana villkor bör de, för att inte äventyra unionsrättens effektivitet, åtminstone vara lika stränga som de som uppställs i artikel 23 i förordning nr 1/2003. Frågan huruvida överträdelserna varit uppsåtliga eller berott på oaktsamhet beror på företagets agerande, eftersom detta inte kan ha varit omedvetet om att dess agerande var konkurrensbegränsande, oberoende av huruvida det var medvetet om att det åsidosatte fördragets konkurrensbestämmelser. Företag som direkt kommer överens om sina försäljningspriser kan uppenbarligen inte vara omedvetna om att deras agerande är konkurrensbegränsande.

Dessutom kan ingen med framgång göra gällande att principen om skyddet för berättigade förväntningar har åsidosatts om den behöriga administrationen inte har gett någon tydlig försäkran Av detta följer att juridisk rådgivning från en advokat i vilket fall som helst inte kan ge upphov till berättigade förväntningar hos ett företag avseende frågan huruvida dess agerande strider mot artikel 101 FEUF eller huruvida agerandet kan leda till böter. Eftersom de nationella konkurrensmyndigheterna inte är behöriga att fatta ett negativt beslut, närmare bestämt ett beslut som fastställer att det inte föreligger någon överträdelse av artikel 101 FEUF, kan de inte ge företagen några berättigade förväntningar om att deras agerande inte strider mot denna bestämmelse.

(se punkterna 35–37, 39 och 41–43 samt domslutet punkt 1)

2.        Se domen.

(se punkterna 48 och 49)

3.        Artikel 101 FEUF och artiklarna 5 och 23.2 i förordning nr 1/2003 ska tolkas så, att de nationella konkurrensmyndigheterna, när en överträdelse av artikel 101 FEUF har fastställts, undantagsvis kan begränsa sig till att konstatera överträdelsen utan att ålägga böter när det berörda företaget deltagit i ett nationellt program för förmånlig behandling.

(se punkt 50 samt domslutet punkt 2)