DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)
den 26 juni 2013
Förenade målen F‑135/11, F‑51/12 och F‑110/12
BU
mot
Europeiska läkemedelsmyndigheten
”Personalmål – Tillfälligt anställd – Beslut att inte förlänga ett tidsbegränsat avtal – Rättsakt som går någon emot – Ansökan i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna – Ansökan om att ett avtal ska omvandlas – Rimlig tidsfrist – Klagomål mot att ett klagomål avslagits – Artikel 8 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Omsorgsplikt”
Saken: Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, vilken registrerades som mål F-135/11, och BU yrkar ogiltigförklaring av ”beslutet av den 30 maj 2011” som fattades av Europeiska läkemedelsmyndigheten, i vilket myndigheten med behörighet att ingå anställningsavtal vid Europeiska läkemedelsmyndigheten (nedan kallad AHCC) ”beslutade att inte undersöka möjligheterna att förnya [hans] avtal om tillfällig anställning”. I en andra ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 7 maj 2012, och registrerades som mål F-51/12, yrkar BU ogiltigförklaring av beslutet av den 1 september 2011, genom vilket AHCC avslog hans ”begäran” som bifogats ett E-postmeddelande av den 23 augusti 2011, om förnyelse av hans avtal om tillfällig anställning. I en tredje ansökan son inkom till personaldomstolens kansli den 1 oktober 2012, och registrerades som mål F-110/12, yrkar BU ogiltigförklaring av beslutet av den 21 november 2011, i vilket AHCC avslog hans ansökan om att hans avtal om tillfällig anställning av den 16 september 2002 ska omvandlas.
Avgörande: Europeiska läkemedelsmyndighetens beslut att inte förlänga BU:s anställning som tillfälligt anställd, vilket delgavs den 30 maj 2011, ogiltigförklaras. Talan i mål F-135/11 ogillas i övrigt. Talan i mål F-51/12 och F-110/12 ogillas. Europeiska läkemedelsmyndigheten ska bära sina rättegångskostnader och ersätta BU:s rättegångskostnader i mål F-135/11 och F-51/12. BU ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska läkemedelsmyndighetens rättegångskostnader i mål F-110/12.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Bestridande av ett anställningsavtal som extraanställd, kontraktsanställd eller kontraktsanställd för övriga uppgifter – Ansökan om att det avtalet ska omvandlas till kontraktsanställd för övriga uppgifter– Rättsmedel
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91, anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 2 a)
2. Talan väckt av tjänstemän – Ansökan i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna – Tidsfrist för att väcka talan – Rimlig tidsfrist – Ansökan om att ett avtal ska omvandlas – Bedömningskriterier
(EG‑stadgan för domstolen, artikel 46, tjänsteföreskrifterna, artikel 90.1, anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 2 a)
3. Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Skrivelse till en tillfälligt anställd med en påminnelse om när hans anställningsavtal löper ut – Omfattas inte – Beslut att inte förnya ett anställningsavtal – Omfattas
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.2)
4. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Rekrytering – Förnyelse av ett tidsbegränsat anställningsavtal – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Räckvidd
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 8 och 47, första stycket b)
5. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Rekrytering – Beslut att inte förnya ett tidsbegränsat anställningsavtal – Domstolsprövning – Räckvidd – Beslutet har inte föregåtts av en bedömning av den anställdes situation i tjänstens intresse – Rättsstridighet
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 2 a och 8 första stycket)
6. Talan väckt av tjänstemän – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Ogiltigförklaring av ett beslut att inte förnya ett anställningsavtal för en tillfälligt anställd – Administrationens möjlighet att fatta ett nytt beslut i enlighet med domen – Avslag på yrkande om ersättning för materiell skada som följt av det ogiltigförklarade beslutet
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
1. Efter utgången av fristen för att väcka talan mot hans anställningsavtal får den som är extraanställd, kontraktsanställd eller kontraktsanställd för övriga uppgifter ge in en ansökan till administrationen för att, med hänsyn till de uppgifter han verkligen har utfört, tillerkännas att en tjänstgöringsperiod som han formellt har fullgjort i enlighet med sitt anställningsavtalska anses utgöra en tjänstgöringsperiod som tillfälligt anställd och om ansökan avslås kan den anställde väcka talan mot avslaget på ansökan på de villkor som anges i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.
(se punkt 22)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 13 juni 2012, Davids mot kommissionen, F-105/11, punkt 56
Tribunalen: 21 september 2011, Adjemian m.fl. mot kommissionen, T‑325/09 P, punkt 88
2. I artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs visserligen inte någon frist inom vilken ansökningar enligt den bestämmelsen ska inges, men en rimlig frist måste iakttas när lagstiftaren inte har föreskrivit eller uttryckligen uteslutit en frist. Den rättsliga grunden för att fastställa en rimlig frist när ingenting framgår av lagtexten, utgörs av rättssäkerhetsprincipen, som utgör hinder för institutionerna samt fysiska och rättsliga personer agerar utan tidsfrister, vilket bland annat kan äventyra stabiliteten i en redan uppkommen rättslig situation. Den omständigheten att någon frist inte föreskrivs i tjänsteföreskrifterna kan därför inte i sig anses innebära att det är möjligt att inge en ansökan utan att iaktta någon tidsfrist. Frågan huruvida en tidsfrist är rimlig ska bedömas utifrån omständigheterna i varje mål och i synnerhet utifrån vad som står på spel för den berörde, hur komplicerat målet är och hur inblandade parter agerat.
I fråga om en ansökan om att ett anställningsavtal som extraanställd ska omvandlas till ett anställningsavtal som kontraktsanställd för övriga uppgifter enligt artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda, kan möjligheten att ansökan om sådan omvandling visserligen användas för att avhjälpa missbruket med upprepade visstidsanställningar, men det går emellertid inte att dra slutsatsen att en frist på flera år ska anses vara rimlig.
Den femårsfrist som analogt med artikel 46 i domstolens stadga tillämpas i skadeståndstvister i personalmål utgör härvid inte med nödvändighet en rimlig frist. Det finns nämligen en grundläggande skillnad mellan skadeståndstalan om ersättning för kompensations- eller dröjsmålsränta och en ansökan om att ett äldre avtal ska omvandlas. En sådan ansökan innebär nämligen att åtgärder vidtas som innebär att anställningsförhållandet mellan den anställde och arbetsgivaren återskapas retroaktivt. Dessa åtgärder kan dessutom påverka administrationens sysselsättningsstruktur och personalpolitik, särskilt på ett kontor med begränsad personalstyrka.
Vid en omvandling måste reaktionen vara desto snabbare, eftersom det som står på spel inte är försumbart. En omvandling avser nämligen själva anställningsförhållandet mellan den berörde och administrationen, med alla konsekvenser som följer av skillnaderna mellan extraanställda och tillfälligt anställda samt mellan tillfälligt anställda med tidsbegränsat avtal och tillsvidareanställda.
(se punkterna 24, 25, 31 och 32)
Hänvisning till
Domstolen: 28 februari 2013, Arango Jaramillo m.fl. mot revisionsrätten, C‑334/12 RX-II, punkt 28
Förstainstansrätten: 25 mars 1998, Koopman mot kommissionen, T‑202/97, punkt 25, 26 juni 2009, Marcuccio mot kommissionen, T‑114/08 P, punkt 25
Personaldomstolen: 1 februari 2007, Tsarnavas mot kommissionen, F-125/05, punkt 50, 11 maj 2010, Nanopoulos mot kommissionen, F-30/08, punkt 117, 13 april 2011, Sukup mot kommissionen, F-73/09, punkt 83
Tribunalen: det ovannämnda målet Adjemian m.fl. mot kommissionen, punkterna 67 och 87, 14 december 2011, Allen m.fl. mot kommissionen, T‑433/10 P, punkterna 26 och 31
3. En skrivelse varigenom den anställde erinras om villkoren i vederbörandes anställningsavtal med avseende på det datum då avtalet löper ut och som således inte innehåller några nya omständigheter i förhållande till en tidigare rättsakt utgör inte en rättsakt som går den anställde emot. Om avtalet kan förnyas utgör administrationens beslut att efter omprövning inte förnya det emellertid en rättsakt som går någon emot. Denna rättsakt är fristående från det aktuella avtalet och det kan riktas klagomål eller väckas talan mot den inom de föreskrivna fristerna.
(se punkt 36)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 oktober 2008, Potamianos mot kommissionen, T‑160/04, punkt 21
Personaldomstolen: 15 september 2011, Bennett m.fl. mot harmoniseringsbyrån, F-102/09, punkterna 57 och 59 och där angiven rättspraxis
4. På grund av administrationens stora utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om förlängning av anställningsavtal ska domstolsprövningen begränsas till en prövning av huruvida administrationen, med hänsyn till de tillvägagångssätt och skäl som kan ha lett fram till dess bedömning, har hållit sig inom gränser som inte kan kritiseras och inte har använt sin befogenhet på ett uppenbart felaktigt sätt.
Även om administrationen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, gör likväl unionsdomstolen, när det vid denna domstol har väckts talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som har antagits vid utövandet av ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning, en prövning av rättsaktens lagenlighet. Denna lagenlighetsprövning tar sig flera uttryck. Unionsdomstolen säkerställer att omsorgsplikten iakttas. Omsorgsplikten och principen om god förvaltningssed innebär bland annat att den behöriga myndigheten, när den ska fatta beslut rörande en tjänstemans eller en anställds situation, ska beakta alla de omständigheter som kan inverka på beslutet, och detta gäller även vid utövandet av ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Det ankommer därvid på myndigheten att förutom tjänstens intresse även beakta den berörde tjänstemannens eller anställdes intressen.
Fordringarna på en effektiv, fullständig och noggrann prövning åvilar administrationen i högre utsträckning när den har anordnat ett internt förfarande som innebär att samråd ska ske med en anställds överordnade, för att eventuellt förlänga anställningsavtalet. Ett sådant samrådsförfarande skulle nämligen inte ha någon innebörd om de överordnade med vilka samråd har skett inte kan utöva sin behörighet att yttra sig under de förhållanden som anges ovan och om den beslutsfattande myndigheten inte i sin tur var skyldig att verkligen beakta deras rekommendationer.
(se punkterna 48–51)
Hänvisning till
Domstolen: 28 maj 1980, Kuhner mot kommissionen, 33/79 och 75/79, punkt 22, 29 oktober 1981, Arning mot kommissionen, 125/80, punkt 19
Personaldomstolen: 13 juni 2012, Macchia mot kommissionen, F-63/11, punkterna 45, 47 och 50, och där angiven rättspraxis. Målet har överklagats och är anhängiggjort vid tribunalen, mål T‑368/12 P
5. Det ankommer visserligen inte på personaldomstolen att kontrollera valet av personalpolitik som en institution avser att föra för att fullgöra sitt uppdrag. När talan om ogiltigförklaring av ett beslut att inte förlänga ett anställningsavtal för en tillfälligt anställd har väckts vid personaldomstolen får dock personaldomstolen undersöka huruvida de skäl som administrationen har angett är sådana att de ifrågasätter de kriterier och grundläggande villkor som lagstiftaren har fastställt i tjänsteföreskrifterna, vilka bland annat syftar till att garantera kontraktsanställd personal möjligheten att i förekommande fall få en viss anställningstrygghet på sikt. Det är så artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda ska tolkas, i vilken det föreskrivs att anställningsavtalen för tillfälligt anställda, i den mening som avses i artikel 2 a i anställningsvillkoren, får förnyas högst en gång för en tidsbegränsad period och att om avtalen därefter förnyas ska de gälla tills vidare. Detta kan just betraktas som förebyggande åtgärder för att bekämpa otrygga anställningar Denna tolkning bekräftas av omsorgsplikten, av vilken det bland annat har utlästs att det ankommer på den behöriga myndigheten att undersöka huruvida det finns en tjänst med avseende på vilken den tillfälligt anställde, i tjänstens intresse och med hänsyn till de prioriterade kraven i det enskilda fallet, lämpligen kan anställas eller få sitt anställningsavtal förlängt. Denna tolkning gör sig i ännu högre grad gällande när arbetsgivaren har anordnat ett internt förfarande för att utvärdera möjligheterna att förlänga anställningsförhållandet med de anställda.
Den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal har således missuppfattat sin omsorgsplikt och artikel 8 i anställningsvillkoren för övriga anställda, om den avslår en ansökan om förlängning av ett anställningsavtal för en tillfälligt anställd som ingåtts enligt artikel 2 a i de anställningsvillkoren, med en abstrakt hänvisning till tillgängliga budgetmedel och till den berördes kvalifikationer och lämplighet, men underlåter att göra en individuell bedömning av den berördes situation och av på vilket sätt denne kan vara till nytta för institutionen, samt inte undersöker huruvida tjänstens intresse, som myndigheten eftersträvar, går att förena med att sökanden tilldelas nya arbetsuppgifter och åligganden och således med möjligheten att förlänga hans anställningsavtal eller att ingå ett nytt anställningsavtal för tillfälligt anställda eller kontraktsanställda.
(se punkterna 57, 59 och 60)
Hänvisning till
Domstolen: 8 mars 2012, Huet, C‑251/11, punkt 37
Personaldomstolen: 9 december 2010, Schuerings mot ETF, F-87/08, punkterna 58 och 60. Målet har överklagats och är anhängiggjort vid tribunalen, mål T‑107/11 P, 9 december 2010, Vandeuren mot ETF, F-88/08, punkterna 59 och 60. Målet har överklagats och är anhängiggjort vid tribunalen, mål T‑108/11 P, det ovannämnda målet Macchia mot kommissionen, punkterna 54, 60 och 61
6. Unionsdomstolen kan ogiltigförklara ett beslut som administrationen har fattat om att inte förlänga ett anställningsavtal för en tillfälligt anställd, på grund av att en fullständig och noggrann prövning inte har gjorts av omständigheterna med beaktande av tjänstens intresse och den anställdes kvalifikationer och lämplighet. Det kan inte uteslutas att administrationen anser sig kunna fatta ett nytt beslut att inte förlänga sökandens anställningsavtal som tillfälligt anställd efter att ha gjort en fullständig och noggrann omprövning av ärendet, med beaktande av domskälen i förevarande dom. Administrationen kan därför inte förpliktas att ersätta den anställde för förlust av lön till följd av att hans anställningsavtal som tillfälligt anställd har löpt ut. Detta gäller även en provisorisk ersättning på en euro.
(se punkterna 64–66)