BESLUT MEDDELAT AV PERSONALDOMSTOLENS ORDFÖRANDE

den 16 november 2011

Mål F-61/11 R

Daniele Possanzini

mot

Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex)

”Personalmål – Interimistiskt förfarande – Ansökan om uppskov med verkställigheten – Talan i huvudsaken kan inte upptas till sakprövning – Intresseavvägning”

Saken:      Ansökan – som ingetts enligt artikel 278 FEUF och artikel 157 EA samt artikel 279 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a – genom vilken Daniele Possanzini i huvudsak begär uppskov med verkställigheten av Frontex beslut att inte förnya hans anställningsavtal som tillfälligt anställd.

Avgörande:      Ansökan om interimistiska åtgärder avslås. Frågan om rättegångskostnader anstår.

Sammanfattning

1.      Interimistiskt förfarande – Sakprövningsförutsättningar – Frågan huruvida talan i huvudsaken kan upptas till sakprövning – Saknar relevans – Gränser

(Artikel 278 FEUF) (Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)

2.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – ”Fumus boni juris” – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Kumulativ karaktär – Avvägning mellan samtliga intressen som är i fråga – I vilken ordning och på vilket sätt prövning ska ske – Utrymme för skönsmässig bedömning för domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder – Åtgärdens provisoriska karaktär

(Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF) (Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102)

1.      Frågan huruvida talan rörande huvudsaken kan upptas till sakprövning kan i princip inte bedömas i ett förfarande om interimistiska åtgärder, utan ska bedömas vid analysen av nämnda talan. Undantag från denna regel får endast göras när det är uppenbart att talan rörande huvudsaken ska avvisas. Att i ett interimistiskt förfarande avgöra frågan huruvida talan kan upptas till sakprövning, när detta prima facie inte är helt uteslutet, skulle innebära att tribunalens avgörande i huvudsaken föregreps.

Även om omständigheten att talan rörande huvudsaken uppenbart inte kan upptas till sakprövning inte har åberopats, kan domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder uttala sig om denna fråga, eftersom frågan huruvida en talan som avser domstolsprövning av en rättsakt kan upptas till sakprövning omfattas av tvingande rätt och kan, och till och med ska, prövas ex officio av unionsdomstolen.

(se punkterna 17 och 18)

änvisning till:

Förstainstansrätten: 4 februari 1999, Peña Abizanda m.fl. mot kommissionen, T‑196/98 R, punkt 10, och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: 14 december 2006, Dálnoky mot kommissionen, F-120/06 R, punkt 41

2.      Villkoren om krav på skyndsamhet och om att den begärda åtgärden omedelbart ska framstå som befogad (fumus boni juris) är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt. Domstolen ska även i förekommande fall göra en avvägning mellan de föreliggande intressena.

Vid denna helhetsbedömning förfogar domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med beaktande av de särskilda omständigheterna i fallet i fråga avgöra sättet att pröva om dessa villkor är uppfyllda liksom i vilken ordning denna prövning ska utföras, eftersom det inte finns någon rättsregel i vilken det föreskrivs ett redan upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att förordna om interimistiska åtgärder.

När domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, hos vilken det har gjorts gällande att det finns en risk för att sökanden lider allvarlig och irreparabel skada, vid prövningen av en ansökan om interimistiska åtgärder gör en avvägning mellan de olika berörda intressena ska den pröva bland annat huruvida det, för det fall det omtvistade beslutet ogiltigförklaras när målet avgörs i sak, är möjligt att återställa den situation som uppkommer genom att det verkställs omedelbart och, omvänt, om uppskov med verkställighet av detta beslut skulle utgöra hinder för dess fulla verkan för det fall talan rörande huvudsaken ogillas.

När det gäller följderna av ett uppskov med verkställigheten av beslutet att inte förlänga anställningen för en tillfälligt anställd, ändrar inte själva uppskovet den berördes situation, eftersom uppskovet i sig inte ger honom någon rätt till förlängning av anställningen och inte heller leder till en omprövning av hans situation. Ett sådant uppskov saknar alltså i sig effekt och således intresse.

(se punkterna 41, 42, 50 och 51)

Hänvisning till:

Domstolen: 31 juli 1989, S mot kommissionen, 206/89 R, punkterna 14 och 15

Förstainstansrätten: 10 september 1999, Elkaïm och Mazuel mot kommissionen, T‑173/99 R, punkt 18; 9 augusti 2001, De Nicola mot EIB, T‑120/01 R, punkt 12; 30 april 2008, Spanien mot kommissionen, T-65/08 R, punkt 82, och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: 31 maj 2006, Bianchi mot ETF, F-38/06 R, punkt 20