PERSONALDOMSTOLENS DOM
(tredje avdelningen)
den 14 september 2011
Mål F-47/10
André Hecq
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – Yrkessjukdom – Artiklarna 73 och 78 i tjänsteföreskrifterna – Huruvida läkarkommitténs yttrande är korrekt – Avslag på ansökan om erkännande av partiell bestående invaliditet”
Saken: Talan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF, tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106 a, avseende yrkande av André Hecq om ogiltigförklaring av det beslut som tillsättningsmyndigheten fattade den 7 september 2009 om att avslå hans ansökan om erkännande av en grad av partiell bestående invaliditet på grund av hans yrkessjukdom.
Avgörande: Det saknas anledning att pröva yrkandena om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut av den 7 september 2009, i vilka den ålagt sökanden att betala kostnader och arvoden till den läkare som han utsett som sin företrädare vid läkarkommittén, samt hälften av kostnader och arvoden till en tredje läkare i läkarkommittén som utsetts genom gemensamt beslut. Talan bifalls inte med avseende på yrkandena om ogiltigförklaring av besluten av den 7 september 2009 i den mån dessa beslut innebär ett avslag på André Hecqs ansökan om erkännande av en bestående invaliditetsgrad. Sökande ska ersätta samtliga rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Medicinskt utlåtande – Läkarkommitténs utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73, Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 23)
2. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Läkarkommitté – Principen att kommissionen ska fungera kollegialt
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73, Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 23)
3. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Bestående invaliditet i den mening som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och i artikel 78 i tjänsteföreskrifterna – Skilda begrepp
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 73 och 78)
4. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Medicinskt utlåtande – Läkarkommitténs motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73, Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 23)
5. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Medicinskt utlåtande Läkarkommitténs sammansättning
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
1. De medicinska bedömningar som läkarkommittén företar i ordets rätta bemärkelse enligt artikel 23 i Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, ska anses vara definitiva när de företagits i behörig ordning. Domstolen är endast behörig att dels kontrollera huruvida nämnda kommitté har bildats och verkat i behörig ordning, dels om dess utlåtande är korrekt, särskilt om det innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma de överväganden som kommittén grundat sig på och om det visar att det finns ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena i utlåtandet och de slutsatser som kommittén kommit till.
Med hänsyn till den begränsade domstolskontroll som personaldomstolen ska göra, kan en invändning avseende en uppenbart felaktig bedömning i läkarkommitténs utlåtande inte åberopas med någon framgång.
Under sådana omständigheter framstår en sträng domstolskontroll av läkarkommitténs förfarande som en viktig garanti för den försäkrades rättigheter.
Även om emellertid de förfarandegarantier som gäller för den försäkrade inför nämnda kommitté ska omfattas av en stäng domstolskontroll, gäller icke desto mindre att denna kontroll ska avse själva kommittéarbetets natur, ett arbete som inte har till syfte att avgöra meningsskiljaktigheter, utan att upprätta utlåtanden om hälsotillståndet.
(se punkterna 44-47)
Hänvisning till
Domstolen: 19 januari 1988, Biedermann mot revisionsrätten, 2/87, punkt 8 16
Personaldomstolen: 14 september 2010, AE mot kommissionen, F‑79/09, punkt 64, och där angiven rättspraxis, och punkt 89; 11 maj 2011, J mot kommissionen, F‑53/09, punkt 104
2. Kollegialitetsprincipen stadgas inte uttryckligen i Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring. Denna princip, som innebär att varje medlem av läkarkommittén ska ges tillfälle att redovisa sin ståndpunkt för övriga ledamöter, föranleds av att läkarkommittén ska tillvarata tjänstemannens intressen genom närvaro av en läkare som har tjänstemannens förtroende och genom utnämnande av en tredje läkare efter gemensamt beslut av de av parterna utnämnda ledamöterna.
Kollegialitetsprincipen hindrar inte att läkarkommittén med giltig verkan fattar majoritetsbeslut och inte heller att huvudansvaret för upprättandet av läkarkommitténs rapport anförtros de två läkare som är i majoritet i kommittén.
När alltså den läkare som utnämnts av tjänstemannen vid ett möte i läkarkommittén har beretts tillfälle att lägga fram sina synpunkter och redogöra för sin bedömning av den berörda personens ärende, visar inte de delade meningar som råder mellan å ena sidan de två läkare som är i majoritet i kommittén och, å andra sidan, tjänstemannens läkare – som inte delar sina kollegers bedömning efter en kollegial undersökning av den berörda personen och dennes ärende – något åsidosättande av kollegialiteten vid arbetet i läkarkommittén eller något fel som kan medföra att kommitténs rapport blir ogiltig. Framför allt gäller att den omständigheten att den av tjänstemannen utnämnda läkaren har erhållit en rapport för underskrift som upprättats i läkarkommitténs namn och som utarbetats av de två kolleger som är i majoritet, samt presenterats som redan färdigställd, och den omständigheten att det under dessa förhållanden inte förelåg något annat alternativ än att författa en skiljaktig mening, inte i sig kan utgöra ett åsidosättande av den kollegialitetsprincip som ska råda vid läkarkommitténs arbete.
(se punkterna 52, 55, 57 och 58)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 november 2000, Camacho-Fernandes mot kommissionen, T‑20/00, punkterna 31 och 32
3. Det föreligger en grundläggande skillnad mellan å ena sidan bestående invaliditet i den mening som avses i artikel 78 i tjänsteföreskrifterna, vilket begrepp är likvärdigt med arbetsoförmåga och således med behovet av en ersättningsinkomst i form av en invaliditetsersättning och, å andra sidan, bestående invaliditet i den mening som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, vilket är likvärdigt med skada som avser den fysiska och psykiska integriteten.
Även om total invaliditet i den mening som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna generellt leder till total arbetsoförmåga gäller nämligen inte nödvändigtvis det motsatta. En tjänstman kan nämligen vara totalt oförmögen att arbeta i den mening som avses i artikel 78 i tjänsteföreskrifterna och endast lida av mycket begränsad partiell bestående invaliditet i den mening som avses i nämnda artikel 73.
Den invaliditetsersättning som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna skiljer sig dessutom från den invaliditetspension som avses i artikel 78 i tjänsteföreskrifterna, vilken endast beviljas vid arbetsoförmåga. Däremot erhåller den berörda personen den ersättning som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna oavsett vederbörandes förmåga att fortsätta med sitt arbete. En partiell bestående invaliditet ger rätt till ersättning, även om den inte alls påverkar den berörda personens möjligheter att utöva sitt arbete. Härav följer att invaliditet i den mening som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna ska tolkas som en skada som avser tjänstemannens fysiska och psykiska integritet, utan hänsyn till graden av eventuell arbetsoförmåga.
Därmed kan det i systemet i artiklarna 73 och 78 i tjänsteföreskrifterna inte uteslutas att en tjänsteman som blivit invalidiserad med stöd av artikel 78 i tjänsteföreskrifterna på grund av yrkessjukdom inte tillerkänns någon grad av partiell bestående invaliditet i den mening som avses i bestämmelserna i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, i reglerna om försäkring mot yrkessjukdomar och olycksfall och i skalan, om denna sjukdom inte lett till någon skada som avser tjänstemannens fysiska och psykiska integritet.
(se punkterna 73–76)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 14 maj 1998, Lucaccioni mot kommissionen, T‑165/95, punkt 74; 27 juni 2000, Plug mot kommissionen, T‑47/97, punkterna 73 och 74
4. När den i artikel 23 i Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän föreskrivna läkarkommittén får komplicerade medicinska frågor om en svårbedömd diagnos eller om orsakssambandet mellan det sjukdomstillstånd som drabbat den berörda personen och dennes utövande av sin yrkesverksamhet vid en institution, har denna kommitté att bland annat, i sitt utlåtande, ange de omständigheter i ärendet som den baserar sig på och, i fall av betydande avvikande uppfattning, precisera skälen till varför den avviker från vissa tidigare och relevanta läkarutlåtanden som talar starkare till den berörda personens fördel.
Det krävs inte att läkarkommitténs rapport formellt utgör en förebild när det gäller hur en sådan ska avfattas. Det krävs endast att den innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma vilka överväganden som ligger till grund för slutsatserna däri, och att den påvisar ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena däri och de slutsatser som läkarkommittén dragit.
Läkarkommitténs rapport är dessutom av vetenskaplig natur varför kraven på sammanhang och begriplighet inte ska bedömas ur tjänstemannens eget perspektiv, utan ur det perspektiv som antas av den läkare som företräder tjänstemannen i läkarkommittén, då denna läkare bland annat har till uppgift att vid behov för sin patient förklara skälen till varför tjänstemannens ansökan om erkännande av en yrkessjukdom avslagits.
(se punkterna 80, 86 och 87)
Hänvisning till
Personaldomstolen: ovannämnda målet AE mot kommissionen, punkterna 64 och 65, och där angiven rättspraxis; ovannämnda målet J mot kommissionen, punkt 96
5. När de tre läkarna i den i artikel 23 i Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän föreskrivna läkarkommittén har utnämnts av behöriga personer, tillvaratas tjänstemannens intressen vederbörligen genom närvaron av en läkare som åtnjuter tjänstemannens förtroende och genom utnämnande av en tredje läkare, som inte tillhör förvaltningen. Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän innehåller i det avseendet inte något särskilt krav på specialisering hos läkarkommitténs ledamöter. I den mån dessa regler medger att såväl den berörda tjänstemannen som förvaltningen fritt väljer sina respektive läkare, finns det inget som hindrar att tjänstemannen utnämner en specialistläkare som sin företrädare i läkarkommittén om vederbörande anser detta vara nödvändigt.
(se punkterna 107 och 108)
Hänvisning till
Domstolen: 14 juli 1981, Suss mot kommissionen, 186/80, punkt 9
Personaldomstolen: ovannämnda målet AE mot kommissionen, punkterna 50 och 51