Överklagande ingett den 3 juni 2013 av Europeiska kommissionen av den dom som tribunalen (femte avdelningen) meddelade den 20 mars 2013 i mål T-92/11, Jørgen Andersen mot Europeiska kommissionen

(Mål C-303/13 P)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: Europeiska kommissionen (ombud: L. Armati och T. Maxian Rusche)

Övrig part i målet: Jørgen Andersen, Kungariket Danmark, Danske Statsbaner (DSB)

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

upphäva den dom som meddelades av tribunalen (femte avdelningen) den 20 mars 2013, som kommissionen underrättades om den 22 mars 2013, i mål T-92/11, Jørgen Andersen mot Europeiska kommissionen,

ogilla talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2011/3/EU¹ av den 24 februari 2010 om avtal om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt mellan det danska transportministeriet och Danske Statsbaner (statligt stöd C 41/08 (f.d. NN 35/08)), och

förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna,

samt i andra hand

fastställa talan inte kan bifallas på den tredje grunden och återförvisa målet till tribunalen för prövning av den första och andra grunden i första instans, och

slå fast att beslut om rättegångskostnader i första instans och i målet om överklagande meddelas senare.

Grunder och huvudargument

Kommissionen har till stöd för överklagandet gjort gällande en enda grund som avser åsidosättande av artiklarna 108.2, 108.3, 288 och 297.1 FEUF, genom att tribunalen fann att kommissionen tillämpade förordning (EG) nr 1370/2007² retroaktivt.

Kommissionen anser att bedömningen av det aktuella stödet på grundval av förordning (EG) nr 1370/2007 inte innebar en retroaktiv tillämpning av förordningen, utan var i överensstämmelse med principen om omedelbar tillämpning. Enligt denna princip är en unionsrättslig bestämmelse tillämplig på framtida verkningar av en situation som uppkom när den gamla regeln var i kraft, från det att den träder i kraft.

Vad gäller retroaktivitet görs det i domstolens rättspraxis en åtskillnad mellan slutgiltigt fastställd rättslig situation (på vilken den nya regeln inte är tillämplig) och tillfälliga situationer som uppkom när den gamla regeln var i kraft, men som fortfarande pågår (på vilken den nya regeln är tillämplig).

Kommissionen anser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att bedöma att det statliga stödet, som beviljades av en medlemsstat i strid med anmälningsplikten och kravet att inte genomföra stöd innan kommissionens förfarande avslutats, utgjorde en slutligt fastställd rättsligt situation, i stället för en tillfällig situation. Det följer av reglerna och rättspraxis om återbetalning av olagligt stöd att mottagaren av ett sådant stöd inte kan anses ha slutgiltigt mottagit stödet förrän kommissionen godkänner det och beslutet om godkännande har blivit slutligt. Med hänsyn till den tvingande karaktären på kommissionens övervakning av statligt stöd enligt artikel 108 FEUF, kan företag som beviljats stöd i princip inte ha en berättigad förväntning om att stödet är lagligt, såvida det inte har beviljats i enlighet med förfarandet i den artikeln.

Kommissionen anför slutligen att den överklagade domen står i öppen och direkt konflikt med tidigare domar från domstolen i samma fråga.

____________

¹ EUT L 7, 2011, s. 1.

² Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EUT L 315, s. 1).