Language of document :

Begäran om förhandsavgörande framställd av Špecializovaný trestný súd (Slovakien) den 9 augusti 2019 – Úrad špeciálnej prokuratúry Generálnej prokuratúry Slovenskej republiky mot TG, UF

(Mål C-603/19)

Rättegångsspråk: slovakiska

Hänskjutande domstol

Špecializovaný trestný súd

Parter i det nationella målet

Klagande: Úrad špeciálnej prokuratúry Generálnej prokuratúry Slovenskej republiky

Motpart: TG, UF

Tolkningsfrågor

Är Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU1 av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem – (huvudsakligen rätten till aktiv medverkan i straffrättsliga förfaranden och rätten till skadestånd i straffrättsliga förfaranden) som till sin art inte bara tillkommer fysiska personer, i egenskap av kännande varelser – tillämpligt även på juridiska personer och staten, eller statliga myndigheter, när bestämmelserna i nationell rätt tillerkänner dem ställningen som skadelidande personer i straffrättsliga förfaranden?

Är det förenligt med artiklarna 17 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 325 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artikel 38.1 h i rådets förordning (EG) nr 1260/19992 av den 21 juni 1999, jämförd med kommissionens förordning (EG) nr 1681/943 av den 11 juli 1994, att ha en lagstiftning och rättspraxis4 som innebär att staten i ett straffrättsligt förfarande inte kan begära ersättning för skada som orsakats av den misstänktes bedrägliga förfarande, som får till följd att medel från Europeiska unionens budget förskingras, och enligt artikel 256.3 i straffprocesslagen inte heller kan överklaga beslutet genom vilket domstolen beslutar att inte tillåta ett sådant ersättningsanspråk eller att inte tillåta att administrationen som företräder staten begär skadestånd vid huvudförhandlingen såsom skadelidande, och som inte heller föreskriver någon annan typ av förfarande i vilket staten kan utöva sin rätt gentemot den anklagade, med följden att det inte heller är möjligt att garantera statens rätt till skadestånd i förhållande till den anklagades tillgångar och ekonomiska rättigheter i den mening som avses i artikel 50 i civilprocesslagen, vilket således gör att denna rätt inte kan utkrävas i praktiken?

Ska begreppet ”ett och samma företag” i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 994/985 av den 7 maj 1998, jämförd med artikel 2.2 i kommissionens förordning (EG) nr 69/20016 av den 12 januari 2001, tolkas enbart formellt, i den meningen att det är nödvändigt och tillräckligt att fastställa huruvida de berörda bolagen utgör självständiga juridiska personer enligt den nationella rättsordningen, så att det är möjligt att bevilja vart och ett av dessa bolag ett statligt stöd med ett belopp på upp till 100 000 euro, eller är det avgörande kriteriet de faktiska villkoren för driften och ledningen av sådana bolag, vilka ägs av samma personer och har kopplingar till varandra, som om det rörde sig om ett system med dotterbolag som drivs av ett moderbolag, även om vart och ett av dessa bolag utgör en egen juridisk person enligt nationell rätt, så att de ska anses utgöra ”ett och samma företag” som, i egenskap av en enda enhet, kan få ett statligt stöd på upp till 100 000 euro endast en gång?

Ska, med avseende på konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen7 , uttrycket ”skada” [som ska ersättas] anses avse endast den del av de felaktigt utbetalda medlen som har direkt samband med det bedrägliga förfarandet eller avses även de faktiska kostnader som noggrant har dokumenterats samt användningen av bidraget, om det av bevisningen framgår att utgiften för dessa har varit nödvändig för att dölja det bedrägliga förfarandet, skjuta upp upptäckten av det bedrägliga förfarandet och erhålla hela det statliga stöd som beviljats?

____________

1     Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 2012, s. 57).

2     Rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, 1999, s. 1).

3     Kommissionens förordning (EG) nr 1681/94 av den 11 juli 1994 om oriktigheter och återvinning av belopp som felaktigt har utbetalats i samband med finansieringen av strukturpolitiken och om organisationen av ett informationssystem på detta område (EGT 178, 1994, s. 43).

4     Yttrande från brottmålsavdelningen vid Najvyšší súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens högsta domstol) av den 29 november 2017.

5     Rådets förordning (EG) nr 994/98 av den 7 maj 1998 om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen på vissa slag av övergripande statligt stöd (EGT L 142, 1998, s. 1).

6     Kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (EGT L 10, 2001, s. 30).

7     Konvention som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 316, 1995, s. 49).