BESLUT MEDDELAT AV PERSONALDOMSTOLENS ORDFÖRANDE

den 25 april 2008

Mål F-19/08 R

Kelly-Marie Bennett m.fl.

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Personalmål – Interimistiskt förfarande – Ansökan om uppskov med verkställigheten av en rättsakt – Meddelande om uttagningsprov – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Föreligger inte”

Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 242 EG och 243 EG, 157 EA och 158 EA, genom vilken tre tillfälligt anställda vid harmoniseringsbyrån har ansökt om uppskov med verkställigheten av meddelandet om uttagningsprov OHIM/AD/02/07 – Handläggare (AD 6) inom området för immaterialrätt, offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning den 12 december 2007 (EUT C 300 A, s. 17), och nio andra tillfälligt anställda vid harmoniseringsbyrån har ansökt om uppskov med verkställigheten av meddelandet om uttagningsprov OHIM/AST/02/07 – Assistenter (AST 3) inom området för immaterialrätt, offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning den 12 december 2007 (JO C 300 A, s. 50).

Avgörande: Ansökan om interimistiska åtgärder avslås. Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

Sammanfattning

1.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – ”Fumus boni juris” – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Kumulativ karaktär – Avvägning mellan samtliga intressen som är i fråga

(Artikel 242 EG och 243 EG; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)

2.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Allvarlig och irreparabel skada – Bevisbörda

(Artikel 242 EG och 243 EG; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)

1.      I artikel 102.2 i förstainstansrättens rättegångsregler föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder ska ange de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumus boni juris). Villkoren för att bevilja interimistiska åtgärder är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om sådana åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt. Rätten ska även i förekommande fall göra en avvägning mellan de föreliggande intressena.

Vid denna helhetsbedömning förfogar rätten över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i fallet i fråga avgöra sättet att pröva om dessa olika villkor är uppfyllda, liksom i vilken ordning denna prövning ska utföras, då det inte i någon bestämmelse i gemenskapsrätten föreskrivs ett i förväg upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att bevilja interimistiska åtgärder.

(se punkterna 15–17)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten 10 september 1999, Elkaïm och Mazuel mot kommissionen, T‑173/99 R, REGP 1999, s. I‑A‑155 och II‑811, punkt 18; 9 augusti 2001, De Nicola mot Europeiska investeringsbanken, T‑120/01 R, REGP 2001, s. I‑A‑171 och II‑783, punkterna 12 och 13

Personaldomstolen 31 maj 2006, Bianchi mot Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen, F‑38/06 R, REGP 2006, s. I‑A‑1‑27 och II‑A‑1‑93, punkterna 20 och 22

2.      Syftet med förfaranden om interimistiska åtgärder är inte att säkerställa att en skada ersätts, utan att garantera att avgörandet i sak får full verkan. För att detta syfte ska uppnås krävs det att de begärda åtgärderna är av skyndsam art i den meningen att det, för att undvika att sökandens intressen skadas på ett allvarligt och irreparabelt sätt, är nödvändigt att dessa åtgärder beslutas och får rättsverkningar innan målet i huvudsaken avgörs. Det ankommer på den part som ansöker om interimistiska åtgärder att styrka att han inte kan invänta utgången av förfarandet i huvudsaken utan att åsamkas en skada av denna art. Det är riktigt att det för att styrka en sådan skada inte behöver uppställas krav på att sökanden med absolut säkerhet skall styrka att skadan kommer att inträffa och att det räcker med att skadan är förutsebar med en tillräcklig grad av sannolikhet. Sökanden är dock skyldig att bevisa de omständigheter som ligger till grund för antagandet att han kommer att lida allvarlig och irreparabel skada.

En skada som är rent ekonomisk kan i princip inte anses vara irreparabel, eller ens svår att ersätta, eftersom skadan kan bli föremål för framtida ekonomisk ersättning. I princip kan inte heller endast nödvändigheten av att finna en anställning i utlandet i sig utgöra allvarlig och irreparabel skada.

(se punkterna 24, 25, 27 och 28)

Hänvisning till:

Domstolen 25 mars 1999, Willeme mot kommissionen, C‑65/99 P(R), REG 1999, s. I‑1857, punkt 62

Förstainstansrätten 30 november 1993, D mot kommissionen, T‑549/93 R, REG 1993, s. II‑1347, punkt 45; ovannämnda målet Elkaïm och Mazuel mot kommissionen, punkt 25; 7 december 2001, Lior mot kommissionen, T‑192/01 R, REG 2001, s. II‑3657, punkt 49; 19 december 2002, Esch-Leonhardt m.fl. mot Europeiska centralbanken, T‑320/02 R, REGP 2002, s. I‑A‑325 och II‑1555, punkt 27

Personaldomstolen 21 november 2007, Petrilli mot kommissionen, F‑98/07 R, REGP 2007, s. I‑A-0000 och s. II‑A-0000, punkt 36; 30 januari 2008, S mot parlamentet, F‑64/07 R, REGP 2008, s. I‑A-0000 och s. II‑A-0000, punkt 31