DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 12 december 2013

Mål F‑129/12

CH

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Ackrediterade parlamentsassistenter – Förtida uppsägning av avtalet – Begäran om bistånd – Mobbning”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken CH har yrkat dels ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut av den 19 januari 2012 att säga upp CH:s avtal om anställning som ackrediterad parlamentsassistent, av beslutet av den 15 mars 2012 om avslag på CH:s begäran om bistånd och, vid behov, av besluten om avslag på CH:s klagomål avseende ovannämnda beslut, dels att parlamentet ska förpliktas att till CH betala skadestånd med ett belopp om 120 000 euro.

Avgörande:      Europaparlamentets beslut av den 19 januari 2012 att säga upp CH:s avtal om anställning som ackrediterad parlamentsassistent ogiltigförklaras. Europaparlamentets beslut av den 15 mars 2012 att avslå CH:s ansökan om bistånd av den 22 december 2011 ogiltigförklaras. Europaparlamentet förpliktas att betala 50 000 euro till CH. Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta CH:s rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Ackrediterade parlamentsassistenter – Uppsägning på grunder som rör ömsesidigt förtroende – Iakttagande av rätten till försvar – Skyldighet att höra den berörde

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2 a, anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 5a och 139.1 d)

2.      Tjänstemän – Ackrediterade parlamentsassistenter – Uppsägning på grunder som rör ömsesidigt förtroende – Motiveringsskyldighet – Möjlighet för den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal att göra skönsmässiga bedömningar – Räckvidd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 31.1; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 5a och 139.1 d)

3.      Tjänstemän – Mobbning – Källan till mobbningen – Den förmodade mobbaren – Ledamot av Europaparlamentet – Omfattas

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.1 och 12a.2)

4.      Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Uppfyllande av biståndsskyldigheten vid mobbning – Framställande av en begäran om bistånd – Uppsägning efter det att begäran om bistånd har framställts – Ändamålet med begäran har inte förfallit till följd av uppsägningen av den anställdes avtal

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 31.1; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12a och 24)

5.      Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Uppfyllande av biståndsskyldigheten vid mobbning – Fastställande av mobbarens identitet – Räckvidden av biståndsskyldigheten

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12a och 24; parlamentets arbetsordning, artikel 9.2)

6.      Talan väckt av tjänstemän – Skadeståndstalan – Ogiltigförklaring av den angripna rättsakten utgör inte tillräcklig gottgörelse för den ideella skadan – Beviljande av ekonomisk ersättning

(Artikel 340.2 FEUF)

1.      När det gäller ett beslut om uppsägning av en ackrediterad parlamentsassistent på grund av bristande förtroende, vilket antagits utan att myndigheten med behörighet att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) har hört den berörde, ska det noteras att det föreskrivs i artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne. Ett beslut om uppsägning utgör en enskild åtgärd som påverkar den berörde negativt. Den berörde har således rätt att bli hörd.

(se punkterna 33 och 34)

2.      När det gäller frågan huruvida anställningsmyndigheten, när den från en ledamot mottar en begäran om att en ackrediterad parlamentsassistents anställning ska sägas upp i förtid på grund av bristande förtroende, är tvungen att beakta denna omständighet och efterkomma begäran om uppsägning, eftersom den inte har något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller genomförandet härav, ska det noteras att den ledamot som begär uppsägning av en sådan ackrediterad parlamentsassistents anställning – enligt artikel 20.2 i tillämpningsföreskrifterna för avdelning VII i anställningsvillkoren för övriga anställda, vilka antagits genom ett beslut från parlamentets presidium – är skyldig att ange vilket eller vilka motiven är till begäran och att anställningsmyndigheten, enligt andra stycket i denna bestämmelse, ska säga upp avtalet efter det att begäran behandlats. Det framgår således av denna bestämmelse att anställningsmyndigheten åtminstone ska pröva lagenligheten av begäran om uppsägning. Om så inte var fallet skulle skyldigheten för ledamoten att ange motiven för sin begäran och anställningsmyndighetens skyldighet att behandla begäran vara meningslösa.

Det kan således konstateras, utan att det är nödvändigt att ta ställning till räckvidden av den prövning av begäran som anställningsmyndigheten ska göra enligt artikel 20.2 i tillämpningsföreskrifterna, att det framgår av denna bestämmelse att anställningsmyndigheten ska kontrollera att det motiv som framförts inte innebär ett åsidosättande av grundläggande rättigheter och bestämmelserna avseende anställningsförhållandet mellan unionen och dess anställda, såsom de tolkats i ljuset av dessa rättigheter.

(se punkterna 39–41)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 17 oktober 2006, Bonnet mot domstolen, T‑406/04, punkt 52

3.      De rättigheter som följer av artikel 12a i tjänsteföreskrifterna kan åberopas när mobbaren är ledamot av Europaparlamentet. Artikel 12a.1 i tjänsteföreskrifterna är visserligen endast tillämplig på tjänstemän, men i artikel 12a.2 hänvisas till den tjänsteman som är utsatt för mobbning, utan att källan till mobbningen preciseras. Härav följer att artikel 12a.1 inte i sig utgör något förbud för parlamentet att agera när mobbaren förmodas vara en parlamentsledamot.

(se punkt 51)

4.      Ändamålet med en begäran om bistånd förfaller inte av det skälet att den berördes anställningsavtal sägs upp. Om den som begär bistånd verkligen har mobbats före uppsägningen är nämligen detta förhållande ett konstaterat faktum, vilket inte påverkas av uppsägningen av anställningsavtalet. Unionens biståndsskyldighet upphör inte när den berörde tjänstemannen frånträder sin tjänst. En sådan tolkning skulle nämligen vara uppenbart oförenlig med ändamålet med och räckvidden av denna skyldighet. Mot bakgrund av artikel 31.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – enligt vilken varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden – är biståndsskyldigheten berättigad inte bara i tjänstens intresse utan även, såsom framgår av denna artikel, i den berördes intresse

(se punkterna 52 och 53)

5.      Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna är tillämplig när den påstådda mobbaren är en parlamentsledamot. Enligt lydelsen i denna artikel har den till syfte att skydda tjänstemän mot utomståendes agerande. Ledamöterna är inte anställda av parlamentet och har, i förhållande till de tjänstemän som utsätts för deras agerande, ställning som utomstående. Tillämpligheten av artikel 24 kan inte heller uteslutas av det skälet att parlamentet inte har några tvångsmedel gentemot ledamöterna. Eftersom tjänstemännen ska skyddas mot utomståendes agerande och eftersom institutionerna i princip inte har några tvångsmedel gentemot utomstående innehåller tjänsteföreskrifterna nämligen en biståndsskyldighet som ger administrationen möjlighet att bistå tjänstemännen med att uppnå skydd enligt rättssystemet i den medlemsstat där de påtalade omständigheterna ägde rum.

Dessutom framgår det av artikel 9.2 i den tillämpliga versionen av parlamentets arbetsordning att ledamöternas uppträdande ska präglas av ömsesidig respekt baserad på de värderingar och principer som fastställs i Europeiska unionens grundläggande rättsakter och att ledamöterna ska slå vakt om parlamentets värdighet. Det finns således inga hinder för att parlamentet, med stöd av denna bestämmelse, anmodar en ledamot om att medverka i en administrativ utredning för att slå fast huruvida påståendet om att denna ledamot har gjort sig skyldig till mobbning är riktigt.

Det ska härutöver noteras att en tolkning av artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna utifrån de bestämmelser som reglerar de ackrediterade parlamentsassistenternas anställningsavtal – enligt vilka anställningsmyndigheten inte kan inleda en administrativ undersökning för att pröva huruvida det har förekommit mobbning från en ledamots sida och inte heller kan bistå en assistent vad gäller en sådan ledamots agerande – skulle innebära att nämnda artiklar förlorade sin ändamålsenliga verkan och att begäran om bistånd inte kunde bli föremål för någon som helst prövning. En sådan tolkning är uppenbart oförenlig med artikel 31.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, där det uttryckligen föreskrivs att varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden.

(se punkterna 55 och 57–59)

6.      Enligt fast rättspraxis kan ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt i sig utgöra en lämplig och i princip tillräcklig ersättning för all ideell skada som rättsakten kan ha orsakat, om sökanden inte visar att han eller hon har lidit en ideell skada som kan särskiljas från den rättsstridighet som föranledde ogiltigförklaringen och som inte kan gottgöras fullt ut genom denna ogiltigförklaring. Det är ostridigt att den känsla av orättvisa och det obehag som den berörde drabbas av genom att han eller hon måste inleda ett administrativt förfarande och därefter ett domstolsförfarande för att komma till sin rätt utgör en skada som är en direkt följd av att administrationen har agerat på ett rättsstridigt sätt. Denna skada är ersättningsgill i den mån den inte kan gottgöras på ett tillfredsställande sätt genom ogiltigförklaringen av de angripna besluten.

(se punkterna 64 och 65)

Hänvisning till

Domstolen: 9 juli 1987, Hochbaum och Rawes mot kommissionen, 44/85, 77/85, 294/85 och 295/85, punkt 22; 7 februari 1990, C‑343/87 Culin mot kommissionen, punkterna 27 och 28

Förstainstansrätten: 9 november 2004, Montalto mot rådet, T‑116/03, punkt 127; 6 juni 2006, Girardot mot kommissionen, T‑10/02, punkt 131

Personaldomstolen: 8 maj 2008, Suvikas mot rådet, F‑6/07, punkt 151