Mål C‑543/10

Refcomp SpA

mot

Axa Corporate Solutions Assurance SA m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Frankrike))

”Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet på privaträttens område - Förordning (EG) nr 44/2001 – Tolkning av artikel 23 – Prorogationsklausul i ett avtal som ingåtts mellan en tillverkare av en vara och den ursprungliga köparen av varan – Avtal som ingår i en kedja av avtal om äganderättsövergång – Fråga huruvida klausulen kan göras gällande mot en senare köpare av varan”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 7 februari 2013

1.        Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Bestämmelserna i denna förordning har ansetts likvärdiga med bestämmelserna i Brysselkonventionen – Bestämmelserna i förordningen ska tolkas i enlighet med domstolens praxis avseende konventionen

(Konventionen av den 27 september 1968; rådets förordning nr 44/2001)

2.        Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Begreppet ”om talan avser avtal” – Begreppet avtal om domstols behörighet – Självständig tolkning

(Rådets förordning nr 44/2001, artikel 23)

3.        Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Prorogationsavtal – Avtal om domstols behörighet – Prorogationsklausul i ett avtal mellan en tillverkare av en vara och köparen av varan – Fråga om denna klausul kan åberopas mot en utomstående senare köpare som har förvärvat varan efter flera på varandra följande avtal om äganderättsövergång – Tillåtet – Villkor – Samtycke från tredje man vad gäller denna klausul

(Rådets förordning nr 44/2001, artikel 23)

1.        Se domen.

(se punkterna 18–20)

2.        Se domen.

(se punkterna 21, 22, 39 och 40)

3.        Artikel 23 i rådets förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en prorogationsklausul i ett avtal mellan en tillverkare av en vara och köparen av denna vara inte kan göras gällande mot en utomstående senare köpare som, efter flera på varandra följande avtal om äganderättsövergång mellan parter som är etablerade i olika medlemsstater, har förvärvat varan och har för avsikt att väcka skadeståndstalan mot tillverkaren, såvida det inte visas att den utomstående senare köparen verkligen har gett sitt samtycke till klausulen på de villkor som anges i denna artikel.

En prorogationsklausul i ett avtal kan nämligen i princip endast ha rättsverkan mellan de parter som har samtyckt till att ingå avtalet. För att klausulen ska kunna göras gällande mot tredje man måste denne i princip ha gett sitt samtycke härtill.

När det gäller en skadeståndstalan som en senare köpare av en vara har väckt mot tillverkaren av varan föreligger det inte något avtalsförhållande mellan den senare köparen och tillverkaren, eftersom den sistnämnde inte har åtagit sig någon avtalsförpliktelse gentemot den förstnämnde. De kan således inte, i den mening som avses i artikel 23.1 i förordningen, anses ha ”träffat avtal” om att den domstol som angetts i det ursprungliga avtalet mellan tillverkaren och den förste köparen ska vara behörig.

I en kedja av avtal om äganderättsövergång är förhållandet mellan den ursprunglige köparen och en senare köpare – till skillnad från vad som gäller för ett konossement, vilket är ett instrument för internationell handel som används vid sjötransportavtal – inte sådant att det är fråga om en övergång av ett bestämt avtal samt av alla de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs däri. Parternas avtalsförpliktelser kan därmed variera från ett avtal till ett annat på så sätt att de rättigheter som den senare köparen kan göra gällande gentemot sin säljare inte nödvändigtvis är desamma som dem som tillverkaren har avtalat om i sitt förhållande till den första köparen.

(se punkterna 29, 32–34, 37 och 41 samt domslutet)