Language of document : ECLI:EU:F:2009:46

PERSONALDOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 6 maj 2009

Mål F-137/07

Giovanni Sergio m.fl.

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Rättigheter och skyldigheter – Föreningsfrihet – Avtal mellan kommissionen och fackföreningarna eller yrkessammanslutningarna – Individuella beslut om uppehållande av annan tjänst/tjänstledighet, som fattats på grundval av ett protokoll – Rättsakt som går någon emot – Talerätt – Tjänsteman som för talan i eget namn och inte för en fackförenings räkning – Avvisning – Beslutet att avvisa talan har delgivits sökandenas advokat – Utgångspunkten för tidsfristen för talans väckande”

Saken: Talan, väckt med stöd av artikel 236 EG och 152 EA, genom vilken Giovanni Sergio och fyra andra tjänstemän vid kommissionen begär, för det första ogiltigförklaring av protokoll om avtal mellan fackföreningarna eller yrkessammanslutningarna (OSP) och Generaldirektoratet för personal och administration avseende fördelning av resurser till personalrepresentation för år 2006, för det andra ogiltigförklaring av de individuella besluten om tjänstledighet som fattades till förmån för representanter för fackföreningarna Alliance och Fédération de la fonction publique européenne på grundval av protokoll 2006 och reglerna för OSP:s representativitet, och för det tredje ogiltigförklaring av det beslut som generaldirektören för personal och administration fattade den 14 november 2006 om att återinsätta Marquez-Garcias i dennes ursprungliga generaldirektorat. Sökandena har dessutom yrkat att kommissionen ska förpliktas att till sökandena erlägga ett symboliskt belopp om en euro i skadestånd dels för ideell och politisk skada som de har lidit i egenskap av representanter för Union Syndicale, dels för ideell skada samt skada avseende deras karriärer som tjänstemän eller anställda.

Avgörande: Talan ogillas. Sökandena ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Avtal mellan institutionerna, å ena sidan, och fackföreningar eller yrkessammanslutningar å andra sidan, om att bevilja dessa organisationer förmåner på grundval av deras representation – Inte möjligt – Beslut att inte bevilja en tjänsteman, som utsetts av en av dessa organisationer, förmånen att uppehålla fackligt arbete – Omfattas

(Artikel 230 EG och 236 EG; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 10c, 24b, 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Organisationsrätten – Gränser – Administrationens skyldighet att bevilja fackföreningsrepresentanterna varaktiga undantag som grundar sig på utförandet av arbetsuppgifterna i deras tjänster – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24c)

3.      Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Talan om ogiltigförklaring väckt av en fackförening eller yrkessammanslutning – Yrkande om ogiltigförklaring av beslut om att ge föreningsuppdrag till medlemmar i en annan organisation

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 24b, 90 och 91)

4.      Tjänstemän – Talan – Berättigat intresse av att få saken prövad – Administrationens normbundna behörighet – Beslut att återinsätta en tjänsteman i sin tjänst, eftersom vederbörande tidigare uppehållit fackligt arbete men inte återvalts av sin fackförening – Avvisning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

5.      Tjänstemän – Talan – Tidsfrister – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Klagomål anförts av en advokat i flera tjänstemäns namn

(Domstolens stadga, artikel 19, styckena 3 och 4, och artikel 7.1 i bilaga I; tjänsteföreskrifterna, artikel 90.2)

1.      Ett avtal mellan en institution och fackföreningar eller yrkessammanslutningar om att bevilja dessa organisationer förmåner på grundval av deras representation, såsom förmågan att njuta av den ”uppehållande av fackligt arbete”, beviljandet av krediter och ställandet till förfogande av extern personal, syftar endast till att reglera det kollektiva samarbetet mellan administrationen och dessa organisationer, i så måtto att det inte handlar om individuella anställningsförhållanden mellan institutionen och tjänstemännen, utan relationerna mellan institutionen och nämnda organisationer. Även om ett sådant avtal skulle kunna skada ett av dessa organisationers funktionella intressen påverkar det inte situationen för den enskilde tjänstemannen som är tillhör en organisation, som till exempel det individuella utnyttjandet föreningsrätten i artikel 24b i tjänsteföreskrifterna, eller en av de rättigheter som följer av ett avtal mellan institutionen och en fackförening eller en yrkessammanslutning.

Följaktligen berörs en tjänsteman som agerar för egen räkning inte direkt av ett sådant avtal. Det är endast fackföreningarna eller yrkessammanslutningarna som är direkt involverade i det här fallet och som således kan utnyttja de rättsmedel som de har enligt artikel 230 EG, i syfte att skydda sina egna funktionella intressen. Det är endast i det fall där en försvagning, som en följd av ett sådant avtal, av någon av dessa organisationer, med hänsyn till intensiteten av dess effekter, kan anses beröva medlemmar i denna organisation möjligheten att på ett normalt sätt utöva sina fackliga rättigheter, som tjänstemän som agerar för dennes räkning skulle kunna göra anspråk på ett intresse av att få saken prövad med hänvisning till försvagningen av den organisation som de tillhör.

För det fall att en av dessa organisationer tilldelats en tjänst genom ett sådant avtal, och organisationen har utsett en namngiven tjänsteman till denna tjänst, ska ett eventuellt beslut av tillsättningsmyndigheten, att inte låta denna tjänsteman uppehålla denna tjänst, anses skada tjänstemannen och därmed bli föremål för en talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 236 EG, vilket inte gäller själva avtalet.

(se punkterna 51, 52, 56, 79 och 81–84)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: den 6 maj 2004 i mål T‑34/03, Hecq mot Kommissionen, REGFP 2004, s. I‑A‑143 och II‑639, punkt 46

2.      Även om föreningsfriheten är en allmän arbetsrättslig princip som bland annat innebär att de fackliga representanterna ska beviljas ledighet för att delta i samråd med institutionerna, kan dess innehåll inte utvidgas till att innefatta en skyldighet för gemenskapsinstitutionerna att bevilja de fackliga representanterna varaktiga och etablerade undantag från skyldigheten att utföra sitt arbete i sin tjänst, för att uppfylla uppgifter som personalrepresentation. En tjänstemans möjlighet att åberopa en individuell rätt att beviljas ”ledighet för fackligt arbete”, som tillåter honom att rikta klagomål mot ett beslut att tilldela ”ledighet för fackligt arbete”, beror alltså på de specifika bestämmelser enligt vilka det finns en sådan rätt.

(se punkterna 61 och 62)

3.      Påståenden som framförts i samband med en talan som väckts av tjänstemän som tillhör en fackförening eller yrkessammanslutning och som gäller ogiltigförklaring av beslut att bevilja ”ledighet för fackligt arbete” för andra tjänstemän och anställda som tillhör en annan av dessa organisationer, ska avvisas. Sådana beslut, som inte är riktade till en sökande, utgör nämligen inte hinder mot dennes egen situation som tjänsteman eller annan anställd. Sådana beslut utgör inte heller en inskränkning av dennes enskilda möjlighet att utöva sin föreningsfrihet, eftersom besluten har som syfte att inskränka sökandenas möjlighet att uppehålla fackligt arbete och inte att principiellt utesluta dem från att beviljas en sådan tillfällig tjänst. Följaktligen påverkar dessa beslut inte sökandenas intressen direkt och omedelbart genom en betydande förändring i sin ställning som tjänstemän eller andra anställda.

(se punkterna 92–95)

4.      En institution är skyldig att återinsätta en tjänsteman som inte längre utsetts av en fackförening att tilldelas en av de tillfälliga tjänster som denna förening har tillgång till enligt ett protokoll om utbyte av personal mellan fackföreningar eller yrkessammanslutningar. Alla de argument som anförts mot ett sådant beslut om återinsättande ska följaktligen avvisas, eftersom villkoren för behörighet för ett sådant beslut – det vill säga att fackföreningen inte har utsett tjänstemannen till en av de tjänster som den har tillgång till – är uppfyllda. Sökanden har således inte något berättigat intresse av att få det angripna beslutet ogiltigförklarat, eftersom en sådan ogiltigförklaring bara skulle leda till att det fattas ett nytt beslut som i sak är identiskt med det ogiltigförklarade beslutet.

(se punkterna 103 och 104)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: den 12 december 1996 i mål T‑99/95, Stott mot Kommissionen, REG 1996, s. II‑2227, punkterna 31 och 32

5.      I de fall det står klart att ett klagomål lämnats in av en advokat på uppdrag av tjänstemän eller andra anställda kan administrationen med rätta utgå från att denne också är mottagare av det beslut som fattats med anledning av detta klagomål. I avsaknad av motsägande uppgifter till administrationen före delgivandet av dess svar ska detta delgivande, adresserat till advokaten, anses som ett delgivande till de tjänstemän eller andra anställda som advokaten företräder, med den följden att överklagandefristen på tre månader börjar löpa i enlighet med artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna.

När ett klagomål anförts av en advokat på uppdrag av flera tjänstemän eller anställda, utgör institutionens delgivande av sitt svar till advokaten en rättssäkerhetsgaranti för den institutionen, men också för sökandenas advokat som sedan har ett enda datum att rätta sig efter för att föra lämna in ett eventuellt överklagande för de tjänstemän eller andra anställda som han representerar.

Sökandena kan inte med framgång hävda att överklagandet inte har lämnats in för sent och därvid hänvisa till nationella bestämmelser i advokatens hemland, avseende fullmakter, enligt vilka en fullmakt för en advokat att lämna in ett rättsmedel, närmare bestämt ett överklagande, inte innebär att advokaten är adressat för svar på detta överklagande, eftersom de administrativa klagomål som en tjänsteman har anfört inte omfattas av några formkrav och eftersom bestämmelserna i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifter inte kräver att tjänstemannen, för att anföra ett dylikt klagomål, måste företrädas av en advokat.

Även om artikel 19 tredje och fjärde styckena i domstolens stadga, som enligt artikel 7.1 i bilagan till stadgan är tillämplig på personaldomstolen, föreskriver att ”parter skall företrädas av en advokat [och att e]ndast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får företräda eller biträda en part vid domstolen”, innehåller artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna inte någon sådan hänvisning till medlemsstaternas nationella lagstiftningar.

Slutligen ska tillämpningen av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna avseende det tidigare klagomål som tjänstemannen ska ha anfört till tillsättningsmyndigheten innan han överklagar inte vara beroende av hur begreppet fullmakt definieras i medlemsstaterna, eftersom det annars skulle strida mot principerna om en enhetlig tolkning av gemenskapsrätten och om likabehandling av tjänstemän.

När en tjänsteman tar initiativet att i samband med anförandet av ett klagomål företrädas av en advokat, och när administrationen inte har erhållit uppgifter om att denna advokat inte är adressat för svaret på klagomålet, ankommer det i vart fall på tjänstemannen att försäkra sig om att advokaten också ska motta svaret på det klagomål som vederbörande har anfört för tjänstemannens räkning.

(se punkterna 125, 126 och 131–134)

Hänvisning till

Personaldomstolen: den 9 december 2008 i mål F‑144/07, Efstathopoulos mot Parlamentet, REGFP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 37