PERSONALDOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 15 mars 2011 (*)
”Personalmål – Tjänstemän – Överföring av årliga semesterdagar – Artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna – Hänsyn till tjänstens krav – Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna – Direktiv 2003/88/EG – Rätt till årlig betald semester – Sjukskrivning”
I mål F‑120/07,
angående en talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA, som väckts av
Guido Strack, före detta tjänsteman vid Europeiska kommissionen, Köln (Tyskland), företrädd av advokaten H. Tettenborn,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av J. Currall och B. Eggers, båda i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av ordföranden H. Tagaras samt domarna S. Van Raepenbusch (referent) och M.I. Rofes i Pujol,
justitiesekreterare: handläggaren J. Tomac,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 maj 2010,
följande
Dom
1 Guido Strack har, genom ansökan som inkom per telefax till personaldomstolens kansli den 22 oktober 2007 (originalet inkom den 30 oktober 2007), yrkat att personaldomstolen ska
— ogiltigförklara de beslut som Europeiska gemenskapernas kommission fattade den 30 maj 2005, den 25 oktober 2005, den 15 mars 2007 och den 20 juli 2007, i den del som sökanden enligt dessa beslut endast får överföra tolv av de semesterdagar som inte tagits ut under år 2004 och följaktligen i samband med att sökandens tjänstgöring avslutas endast får ersättning motsvarande tolv dagar för årlig semester som inte tagits ut, och
— förplikta kommissionen att utbetala ekonomisk ersättning för 26,5 semesterdagar jämte ränta från och med den 1 april 2005.
Tillämpliga bestämmelser
Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen
2 Artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) har följande lydelse:
”Tjänstemän i aktiv tjänst skall ha arbetsvillkor som uppfyller lämpliga hälso- och säkerhetsnormer [och] som åtminstone uppfyller de minimikrav som gäller enligt bestämmelser som har antagits på dessa områden enligt fördragen.”
3 I artikel 57 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
”En tjänsteman skall ha rätt till en årlig ledighet på minst 24 men högst 30 arbetsdagar per kalenderår i enlighet med de bestämmelser som skall fastställas genom överenskommelse mellan [unionens] institutioner och efter yttrande från kommittén för tjänsteföreskrifterna.”
4 Artikel 1 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:
”Under det år då en tjänsteman tillträder eller lämnar tjänsten skall han ha rätt till ledighet två arbetsdagar för varje månads tjänstgöring, två arbetsdagar för varje inte helt inarbetad tjänstemånad på mer än 15 dagar och en arbetsdag för varje inte helt inarbetad tjänstemånad på 15 dagar eller mindre.”
5 I artikel 3 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
”Om en tjänsteman under den årliga ledigheten ådrar sig en sjukdom som skulle ha hindrat honom från att arbeta om han inte hade varit ledig skall den årliga ledigheten förlängas med motsvarande tid mot uppvisande av ett läkarintyg.”
6 I artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, där en rättelse har införts i den tyska versionen (EUT L 248, 2007, s. 26), föreskrivs följande:
”Om en tjänsteman av andra skäl än tjänstens krav inte utnyttjat sin årliga ledighet innan kalenderåret löpt ut, får det antal dagar som förs över till det kommande året inte överstiga tolv dagar.
Om en tjänsteman inte har utnyttjat hela sin årliga ledighet då han lämnar sin tjänst skall han erhålla ersättning med motsvarande en trettiondedel av sin månadslön för varje ledig dag som han är berättigad till när han lämnar tjänsten.
Om en tjänsteman då han lämnar tjänsten tagit ut fler dagars ledighet än han årligen varit berättigad till fram till den dagen skall ett belopp beräknat på det sätt som anges i föregående stycke dras av.”
7 I ett cirkulär från generaldirektorat GD Personal och administration, vilket publicerats i Administrativa meddelanden nr 66‑2002 av den 2 augusti 2002, fastställs följande:
”Om det antal semesterdagar som inte tagits ut överstiger tolv dagar, får det antal dagar som överstiger de föreskrivna tolv dagarna överföras endast om det fastställs att tjänstemannen av hänsyn till tjänstens krav inte har kunnat ta ut dem under kalenderåret.”
8 Det ovannämnda cirkuläret ersattes med verkan från och med den 1 maj 2004 av kommissionens beslut K(2004) 1597 av den 28 april 2004 om införande av tillämpningsbestämmelser om semester, i vilka det bland annat föreskrivs följande:
”Överföring av mer än tolv semesterdagar är tillåtet endast om det fastställts att vederbörande av hänsyn till tjänstens krav inte har kunnat ta ut dagarna i fråga under kalenderåret (en noggrann motivering ska lämnas) och dessa dagar ska då efter beslut av [den personalansvarige] läggas till det antal dagar som vederbörande är berättigad till under det kommande kalenderåret,
…
Att föra över mer än tolv dagar är inte tillåtet om en tjänsteman låtit bli att ta ut semesterdagar av andra skäl än tjänstens krav (till exempel hälsoskäl, sjukdom, olycka, dagar som avräknats från den årliga ledigheten om en olycka eller sjukdom inträffat under denna ledighet, mammaledighet, adoptionsledighet, föräldraledighet, ledighet av familjeskäl, tjänstledighet av personliga skäl, tjänstledighet utan lön, tjänstledighet för militärtjänstgöring etc.),
…”
9 Av förvaltningschefernas slutsats nr 53A/70 av den 9 januari 1970 framgår vidare att antalet semesterdagar som får överföras är begränsat till tolv dagar även vid långvarig sjukdom.
10 Artikel 73.1 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:
”En tjänsteman är från den dag han tillträder tjänsten försäkrad mot yrkessjukdomar och olycksfall enligt de regler som fastställts genom överenskommelse mellan [Europeiska unionens] institutioner efter yttrande från kommittén för tjänsteföreskrifterna. …
I dessa regler skall de risker som inte täcks anges.”
Direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden
11 Skäl 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, s. 9) har följande lydelse:
”Hänsyn bör tas till Internationella arbetsorganisationens (ILO) principer när det gäller arbetstidens förläggning, inklusive dem som avser nattarbete.”
12 I artikel 1 i direktiv 2003/88 föreskrivs följande:
”Ändamål och räckvidd
1. I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.
2. Detta direktiv är tillämpligt på
a) minimitider för … årlig semester …”
13 Artikel 7 i direktivet har följande lydelse:
Ӂrlig semester
1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.
2. Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”
14 Artikel 7 i direktiv 2003/88 finns inte med bland de bestämmelser för vilka undantag är möjligt i enlighet med artikel 17 i direktivet.
Bakgrund till tvisten
15 Sökanden trädde i tjänst vid kommissionen den 1 september 1995. Från och med detta datum fram till den 31 mars 2002 tjänstgjorde han vid Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer (publikationsbyrån). Den 1 januari 2001 befordrades han till lönegrad A 6. Från den 1 april 2002 – 15 februari 2003 arbetade han vid kommissionens GD Näringsliv, innan han förordnades att tjänstgöra vid Eurostat från och med den 16 februari 2003. Från den 1 mars 2004 var han sjukskriven, fram till dess att han den 1 april 2005 pensionerades på grund av invaliditet.
16 Den 27 december 2004 lämnade sökanden in en begäran om att 38,5 semesterdagar som han inte tagit ut 2004 skulle överföras till 2005, och angav att orsaken till att han inte hade kunnat ta ut dessa semesterdagar framför allt var hans yrkessjukdom. Den 30 maj 2005 avslog chefen för den enhet som hade hand om administrativa frågor och personal vid direktoratet för resurser vid GD Eurostat begäran för de 26,5 dagar som översteg de tolv dagar som överförs automatiskt (nedan kallat beslutet av den 30 maj 2005).
17 Den 4 juli 2005 lämnade sökanden i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna in ett klagomål mot beslutet av den 30 maj 2005 och begärde i detta klagomål, i andra hand, att det nämnda beslutet skulle skjutas upp fram till dess att beslut fattats om erkännande av hans sjukdom som yrkessjukdom i enlighet med artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.
18 Tillsättningsmyndigheten avslog klagomålet genom beslut av den 25 oktober 2005. I detta beslut gjordes emellertid följande precisering:
”För det fall att tillsättningsmyndigheten skulle bifalla en kommande ansökan om erkännande av sjukdomen som yrkessjukdom, har [sökanden] möjlighet att lämna in en ny begäran om överföring av återstående semesterdagar för 2004. Det är först då, för det fall att denna yrkessjukdom förklarar den omständigheten att den årliga semestern inte har utnyttjats, som det kan avgöras huruvida hänsyn till tjänstens krav i den mening som avses i artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna kan anses föreligga på grund av sjukdomen.”
19 Genom en skrivelse av den 8 november 2006 underrättade kommissionen sökanden om att den, efter de läkarundersökningar som han genomgått, medgav att hans hälsotillstånd hade förvärrats och att han följaktligen, i enlighet med artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, skulle få ersättning för de utgifter för medicinsk behandling som hade ett direkt samband med försämringen, fram till dess att skadorna stabiliserats. Av utlåtandena från den läkare som institutionen utsett, och som var bifogade som bilaga till skrivelsen, framgick även att en stabilisering ännu inte skett och att en ny bedömning i detta hänseende kunde göras först efter två år.
20 Till följd av denna skrivelse lämnade sökanden den 22 november 2006 in en ny begäran om överföring av återstående semesterdagar för 2004. Begäran avslogs genom beslut av den 15 mars 2007 av chefen för den enhet som hade hand om anställningsvillkor samt icke-pekuniära rättigheter och skyldigheter vid direktorat B Tjänsteföreskrifterna: strategi, administration och rådgivning vid GD Personal och administration (nedan kallat beslutet av den 15 mars 2007).
21 Den 9 april 2007 lämnade sökanden i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna in ett klagomål mot sistnämnda beslut. Klagomålet avslogs genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 20 juli 2007.
Parternas yrkanden och förfarandet
22 Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska
— ogiltigförklara kommissionens beslut av den 30 maj 2005, den 25 oktober 2005, den 15 mars 2007 och den 20 juli 2007, i den del som sökanden enligt dessa beslut endast får överföra tolv av de semesterdagar som inte tagits ut under år 2004 och följaktligen i samband med att sökandens tjänstgöring avslutas endast får ersättning motsvarande tolv dagar för årlig semester som inte tagits ut,
— förplikta kommissionen att till sökanden utbetala ekonomisk ersättning för 26,5 semesterdagar som inte ersatts och som inte tagits ut, i enlighet med artikel 4 andra stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna jämte ränta från och med den 1 april 2005 till den räntesats som Europeiska centralbanken har fastställt för återfinansieringstransaktioner ökad med [två] procentenheter, och
— förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
23 Kommissionen har yrkat att personaldomstolen ska
— ogilla talan, och
— förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
24 Genom beslut av personaldomstolens ordförande av den 16 november 2007 tilldelades förevarande mål personaldomstolens första avdelning.
25 Genom en skrivelse av den 16 november 2007 inbjöd kansliet parterna till ett informellt möte den 4 december 2007 i syfte att försöka nå en uppgörelse i godo i den aktuella tvisten samt i andra tvister mellan dem som var anhängiga vid personaldomstolen.
26 Efter det informella mötet den 4 december 2007 delgav parterna sina synpunkter på det förslag till överenskommelse som skrivits in i mötesprotokollet, dock utan att lyckas komma överens om villkoren för en överenskommelse.
27 Parterna kallades till ett andra informellt möte vars datum fastställdes till den 6 mars 2008, efter det att sökanden återkommit från sin semester. Den sistnämnde avböjde emellertid inbjudan, eftersom han ansåg att det med hänsyn till kommissionens ståndpunkt inte fanns någon mening med att hålla ett nytt informellt möte. Kommissionen beklagade att det informella mötet inte kunde hållas på grund av att sökanden avböjt, men uttryckte en förhoppning om att en överenskommelse skulle kunna nås och sade sig var beredd att arbeta för att man skulle kunna nå fram till en uppgörelse i godo.
28 Genom beslut av personaldomstolens ordförande den 8 oktober 2008 omfördelades målet till personaldomstolens andra avdelning.
29 Genom en skrivelse av den 15 januari 2010 begärde sökanden att förevarande mål skulle förenas med målen F‑118/07, F‑119/07, F‑121/07, F‑132/07 och F‑62/09, i vilka han väckt talan och som var anhängiga vid personaldomstolen. Personaldomstolen avslog denna begäran genom beslut av den 26 januari 2010 och underrättade sökanden om sitt beslut genom en skrivelse från kansliet av den 18 mars 2010.
30 Genom en skrivelse av den 30 mars 2010 invände sökanden mot omfördelningen av förevarande mål till personaldomstolens andra avdelning.
31 Under förhandlingen, som hölls den 5 maj 2010, anmodades sökanden att till personaldomstolen lämna in de handlingar som han hade hänvisat till i sina yttranden och som rörde honom och genomförandet av det förfarande som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.
32 Under förhandlingen anmodade personaldomstolen även kommissionen att inkomma med skriftliga yttranden om den eventuella inverkan i förevarande tvist av domstolens dom av den 20 januari 2009 i de förenade målen C‑350/06 och C‑520/06, Schultz-Hoff (nedan kallad domen i målet Schultz-Hoff), vilken sökanden i sina muntliga yttranden åberopat till stöd för sin talan.
33 Sökanden och kommissionen efterkom personaldomstolens begäran den 26 respektive den 31 maj 2010.
Rättslig bedömning
Yrkandet om ogiltigförklaring
Föremålet för talan
34 Förutom ogiltigförklaring av besluten av den 30 maj 2005 och den 15 mars 2007 har sökanden yrkat ogiltigförklaring av besluten av den 25 oktober 2005 och den 20 juli 2007 om avslag på de två klagomål som lämnades in den 4 juli 2005 respektive den 9 april 2007. Det ska i detta sammanhang erinras om att yrkanden som framställs mot ett avslag på ett klagomål får till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av domstolen, och yrkandena saknar som sådana självständigt innehåll (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 januari 1989 i mål 293/87, Vainker mot parlamentet, REG 1989, s. 23, punkt 8, förstainstansrättens dom av den 6 april 2006 i mål T‑309/03, Camós Grau mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1173, punkt 43, personaldomstolens dom av den 9 juli 2009 i mål F‑85/08, Notarnicola mot revisionsrätten, REGP 2009, punkt 14). Talan ska således anses riktad endast mot besluten av den 30 maj 2005 och den 15 mars 2007.
Upptagande till sakprövning av talan i den del den är riktad mot beslutet av den 30 maj 2005
35 Personaldomstolen konstaterar att talan mot beslutet av den 30 maj 2005, genom vilket kommissionen avslog den första begäran om överföring av de 26,5 semesterdagar som översteg de tolv dagar som överförs automatiskt, inte såsom det krävs enligt artikel 91.3 i tjänsteföreskrifterna väckts vid personaldomstolen inom tre månader från avslaget på klagomålet mot nämnda beslut, vilket fattades den 25 oktober 2005.
36 Fristerna för att anföra klagomål och väcka talan som avses i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna är tvingande rätt och kan inte ändras av parterna eller av domstolen (förstainstansrättens dom av den 25 september 1991 i mål T‑54/90, Lacroix mot kommissionen, REG 1991, s. II‑749, punkt 24, och av den 17 maj 2006 i mål T‑95/04, Lavagnoli mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑121 och s. II‑A‑2‑569, punkt 41).
37 Talan ska följaktligen ogillas i den del den är riktad mot beslutet av den 30 maj 2005, eftersom den väckts för sent.
Prövning i sak
– Parternas argument
38 Sökanden har som enda grund anfört att artikel 4 första och andra styckena i bilaga V till tjänsteföreskrifterna har åsidosatts. Enligt första stycket i denna artikel får en tjänsteman som av hänsyn till tjänstens krav inte har tagit ut hela sin årliga semester överföra det antal dagar som överstiger tolv dagar till det kommande året. Denna tolkning stöds av Administrativa meddelanden nr 66‑2002 från kommissionen.
39 Enligt sökanden utgör den sjukdom som hindrade honom från att ta ut sin semester ett skäl som kan hänföras till tjänstens krav i den mening som avses i artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, eftersom sjukdomen har orsakats av tjänstgöringen och skälet till att han inte kunde ta ut sin semester således har sitt ursprung i yrkesutövningen.
40 Förstainstansrättens dom av den 9 juni 2005 i mål T‑80/04, Castets mot kommissionen (REGP 2005, s. I‑A‑161 och s. II‑729), strider inte mot denna tolkning, eftersom den avser frånvaro på grund av en sjukdom som inte har sitt ursprung i yrkesutövningen. I det mål som föranledde den domen var det tjänstemannens särskilda personliga omständigheter som hindrade vederbörande från att ta ut sin årliga semester.
41 Enligt sökanden föreskrivs i artikel 4 första och andra styckena i bilaga V till tjänsteföreskrifterna ett system för ersättning för det fall att en tjänsteman inte kan ta ut sin årliga semester på grund av tjänstens krav, inte för det fall att semester inte kan tas ut på grund av särskilda personliga omständigheter eller force majeure. I förevarande fall blev sökanden sjuk på grund av de särskilda omständigheterna i tjänsten.
42 Vid förhandlingen åberopade sökanden domen i det ovannämnda målet Schultz-Hoff, som meddelats efter det att talan väcktes i förevarande mål, och särskilt punkterna 25, 44 och 45 i domen, av vilka det framgår att artikel 7.1 i direktiv 2003/88 hindrar att en arbetstagare, som till följd av arbetsoförmåga på grund av hälsoskäl inte har möjlighet att ta ut sin semester, fråntas sin rätt till årlig betald semester.
43 Kommissionen har genmält att artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna förbjuder överföring av mer än tolv semesterdagar, om en tjänsteman av andra skäl än tjänstens krav har låtit bli att utnyttja sin årliga semester före utgången av det innevarande kalenderåret.
44 Enligt kommissionen följer det av rättspraxis (domstolens dom av den 9 juli 1970, i mål 32/69, Tortora mot kommissionen, REG 1970, s. 593, punkterna 13 och 14, och domen i det ovannämnda målet Castets mot kommissionen, punkterna 28 och 29) att rättigheten att överföra semesterdagar endast föreligger om en tjänsteman på grund av tjänstens krav inte har kunnat ta ut dagarna i fråga och hans arbete således har hindrat honom från att utnyttja hela sin årliga semester. När en tjänsteman är sjukledig är han emellertid per definition befriad från sin tjänstgöring och är således inte i tjänst i den mening som avses i artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna. Eftersom tjänstemannen inte är i tjänst kan han a fortiori inte anses vara frånvarande på grund av tjänstens krav.
45 Den omständigheten att en tjänstemans sjukdom senare erkänns som en yrkessjukdom ändrar inte det faktum att tjänstemannen inte var i tjänst under sin sjukledighet i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis och således inte hindrades från att ta ut sin årliga semester på grund av tjänstens krav.
46 Kommissionen har tillagt att en tjänstemans samtliga rättigheter till ersättning vid arbetsoförmåga under alla omständigheter regleras av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och att ingen ytterligare ersättning medges för semesterdagar som inte har tagits ut på grund av hälsoskäl.
47 Denna tolkning stöds av Administrativa meddelanden nr 66‑2002 och tillämpningsbestämmelserna om semester.
48 Kommissionen har i andra hand gjort gällande att även om kommissionens läkare i sin rapport, som var bifogad som bilaga till beslutet av den 8 november 2006, ansåg att försämringen av sökandens sjukdom hade skett under tjänstgöringen, angav han också att försämringen inte skulle ha skett om sökanden inte hade haft en sjukdom. Kommissionen har tillagt att ett slutgiltigt beslut enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna inte ännu har fattats i denna fråga. I förevarande fall kan personaldomstolen således inte pröva denna fråga, eftersom unionsdomstolarna enligt fast rättspraxis inte är behöriga att pröva huruvida det finns ett orsakssamband mellan en yrkesverksamhet och en ekonomisk och ideell skada, om denna skada parallellt är föremål för ett förfarande för verkställighet av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna eller i princip skulle kunna vara föremål för ett sådant förfarande (se, för ett liknande resonemang, personaldomstolens dom av den 2 maj 2007 i mål F‑23/05, Giraudy mot kommissionen, REGP 2007, punkt 200).
49 Kommissionen har slutligen påpekat att sökanden inte har gjort gällande att de yrkesrelaterade händelser som utlöste hans sjukdom uteslutande inträffade under 2004. Han har tvärtom angett att hans arbetsoförmåga framför allt har sitt upphov i händelser som inträffade åren 2002 och 2003. Enligt artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna måste emellertid de krav som ställs av tjänsten ha förelegat under det innevarande kalenderåret och ha förhindrat tjänstemannen att ta ut sin årliga semester under samma år.
50 Kommissionen har i sina yttranden av den 31 maj 2010 om räckvidden av domen i det ovannämnda målet Schultz-Hoff vidare gjort gällande att artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna utgör en speciallag (lex specialis) som har företräde framför artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna och att den inte, mot bakgrund av direktiv 2003/88, kan vara föremål för en konform tolkning contra legem. Begreppet tjänstens krav i ovannämnda artikel 4 kan inte omfatta en sjukdom.
51 Kommissionen har tillagt att sökanden inte har framställt någon invändning om rättsstridighet avseende artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna i förhållande till artikel 7 i direktiv 2003/88 och att en sådan invändning följaktligen inte ex officio kan prövas av personaldomstolen.
52 Kommissionen har i andra hand påpekat att artikel 7 i direktiv 2003/88 avser rätten till årlig semester och inte reglerna för överföring av semesterdagar och att denna artikel inte förbjuder att rätten till en årlig semester förfaller om den inte tas ut under en beräkningsperiod eller en period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut. Detta är ett förbehåll som bidrar till att bevara Europas ekonomiska konkurrenskraft.
53 I domen i det ovannämnda målet Schultz-Hoff konstaterade domstolen endast att det är oförenligt med direktiv 2003/88 att en arbetstagare som är sjukskriven under hela beräkningsperioden, och även efter utgången av den i nationell rätt fastställda period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut, inte kan ta ut hela sin årliga semester. Denna situation kan inte jämföras med situationen i förevarande fall, eftersom artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna i det fall en tjänsteman av hälsoskäl inte kan ta ut den årliga semestern tillåter överföring av tolv semesterdagar, vilket motsvarar hälften av den årliga semestern.
54 Kommissionen har tillagt att sökanden när han slutade sin tjänst fick ersättning motsvarande hälften av hans årliga semester 2004 och proportionell ersättning för den årliga semestern 2005. Han var för övrigt inte sjuk under hela 2004 och kunde således ha tagit ut semesterdagar, särskilt de från 2003 som redan hade varit föremål för överföring.
– Personaldomstolens bedömning
55 Personaldomstolen erinrar inledningsvis om att det i artikel 1e.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att ”[t]jänstemän i aktiv tjänst skall ha arbetsvillkor som uppfyller lämpliga hälso- och säkerhetsnormer som åtminstone uppfyller de minimikrav som gäller enligt bestämmelser som har antagits på dessa områden enligt fördragen”.
56 Syftet med direktiv 2003/88, som antogs på grundval av artikel 137.2 EG, är, såsom det framgår av artikel 1.1 i direktivet, att föreskriva minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.
57 Utan att det i detta skede är nödvändigt att undersöka på vilket sätt en eventuell konflikt mellan en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna och de minimikrav på arbetstagarnas säkerhet och hälsa som har antagits på unionsnivå skulle kunna lösas, ska det följaktligen konstateras att det i förevarande fall ankommer på kommissionen att garantera att ovannämnda minimikrav respekteras med avseende på sökanden vid tillämpningen och tolkningen av tjänsteföreskrifternas bestämmelser om framför allt årlig semester.
58 Under dessa förhållanden ska personaldomstolen innan den med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall prövar räckvidden av artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, som sökanden anser har åsidosatts, först pröva innehållet i relevanta minimikrav i direktiv 2003/88, särskilt artikel 7, mot bakgrund av domstolens rättspraxis.
59 Det följer av fast rättspraxis att varje arbetstagares rätt till årlig betald semester måste betraktas som en princip av särskild betydelse i unionens sociala trygghetsrätt. Undantag från denna princip får därför inte göras och de behöriga nationella myndigheternas genomförande av denna princip får endast ske inom de gränser som uttryckligen uppställs i direktivet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 26 juni 2001 i mål C‑173/99, BECTU, REG 2001, s. I‑4881, punkt 43, av den 18 mars 2004 i mål C‑342/01, Merino Gómez, REG 2004, s. I‑2605, punkt 29, av den 16 mars 2006 i de förenade målen C‑131/04 och C‑257/04, Robinson-Steele m.fl., REG 2006, s. I‑2531, punkt 48, och domen i det ovannämnda målet Schultz-Hoff, punkt 22). Artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanterar för övrigt varje arbetstagare rätten till årlig betald semester.
60 I artikel 7.1 i direktiv 2003/88 föreskrivs särskilt en skyldighet för medlemsstaterna att vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor. Av samma artikel följer att en arbetstagare normalt sett ska få åtnjuta faktisk semester i syfte att säkerställa ett effektivt skydd av dennes säkerhet och hälsa, eftersom det endast är i fall då anställningsförhållandet avslutas som det enligt artikel 7.2 i direktiv 2003/88 är tillåtet att utbyta rätten till årlig betald semester mot kontant ersättning (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet BECTU, punkt 44, det ovannämnda målet Merino Gómez, punkt 30, och det ovannämnda målet Schultz-Hoff, punkt 23). Artikel 7 i direktiv 2003/88 ingår inte heller bland de bestämmelser från vilka det enligt artikel 17 i direktivet uttryckligen är tillåtet att göra undantag.
61 Syftet med den årliga betalda semestern är att arbetstagaren ska kunna vila sig och ha en period av avslappning och fritid. Detta syfte är i så måtto annorlunda än syftet med rätten till sjukledighet, eftersom en arbetstagare beviljas sjukledighet för att kunna tillfriskna från en sjukdom (domen i det ovannämnda målet Schultz-Hoff, punkt 25). I detta avseende följer det av artikel 5.4 i Internationella arbetsorganisationens konvention nr 132 av den 24 juni 1970 om semester (i ändrad lydelse) (SÖ 1978:7), som enligt skäl 6 i direktiv 2003/88, måste beaktas vid tolkningen av detta direktiv, att ”… frånvaro från arbetet av sådana skäl, varöver arbetstagaren ej råder, som sjukdom … ska räknas in i tjänstetiden”.
62 Av det ovanstående drog domstolen i domen i det ovannämnda målet Schultz-Hoff (punkt 41) slutsatsen att när det gäller arbetstagare som är sjukskrivna i vederbörlig ordning kan en medlemsstat inte föreskriva, som villkor för den rätt till årlig betald semester som tillkommer alla arbetstagare enligt direktiv 2003/88, att arbetstagarna faktiskt måste ha arbetat under den beräkningsperiod som fastställts i nämnda stats lagstiftning. En nationell bestämmelse, i vilken det föreskrivs att årlig semester som inte tagits ut vid utgången av beräkningsperioden får tas ut under en annan period, har till syfte att ge den arbetstagare som varit förhindrad att ta ut sin årliga semester ytterligare en möjlighet att ta ut denna semester (domen i det ovannämnda målet Schultz-Hoff, punkt 42).
63 Även om artikel 7.1 i direktiv 2003/88 i princip inte utgör hinder för att det i en nationell lagstiftning föreskrivs att rätten till årlig betald semester går förlorad vid utgången av beräkningsperioden eller vid utgången av en period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut, måste arbetstagaren följaktligen ändå ha haft verklig möjlighet att under den aktuella perioden utöva den rättighet han har enligt direktivet. Det är uppenbart att detta inte är fallet för en arbetstagare som är sjukskriven under hela eller en del av beräkningsperioden och även efter utgången av den i nationell rätt fastställda period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut.
64 Domstolen slog således i domen i det ovannämnda målet Schultz-Hoff (punkterna 45 och 50) fast att om det i ett sådant specifikt fall av arbetsoförmåga medges att det i de relevanta nationella bestämmelserna, och särskilt i de bestämmelser genom vilka den period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut fastställs, kan föreskrivas att en arbetstagares rätt till årlig betald semester som garanteras av artikel 7.1 i direktiv 2003/88 förfaller utan att arbetstagaren har haft verklig möjlighet att utöva sin rätt till årlig betald semester, skulle detta innebära ett åsidosättande av den sociala rättighet som varje arbetstagare tillerkänns direkt av artikel 7 i direktivet.
65 När det av skäl som arbetstagaren inte råder över är omöjligt för denne att ta ut den årliga betalda semestern, föreskrivs i artikel 7.2 i direktiv 2003/88 att arbetstagaren har rätt till kontant ersättning. Enligt domstolens praxis ska den kontanta ersättning som arbetstagaren har rätt till beräknas så, att arbetstagaren befinner sig i en situation som motsvarar den han skulle ha befunnit sig i om han hade utövat nämnda rättighet under anställningen. Följaktligen är arbetstagarens ordinarie lön, som är den som ska utgå under den viloperiod som motsvarar den årliga betalda semestern, likaledes avgörande när det gäller beräkningen av den kontanta ersättningen för årlig semester som inte tagits ut när anställningen upphör (domen i det ovannämnda målet Schultz-Hoff, punkt 61).
66 Personaldomstolen ska nu mot bakgrund av domstolens tolkning av direktiv 2003/88 pröva hur tjänsteföreskrifternas bestämmelser om årlig semester, särskilt artikel 4 första och andra styckena i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, ska tillämpas och tolkas i förevarande fall.
67 Av handlingarna i målet, särskilt en skrivelse från kommissionens läkartjänst av den 14 april 2005 till sökanden, framgår att sökanden utan avbrott var sjukskriven från den 2 mars 2004 fram till dess att han den 1 april 2005 pensionerades på grund av invaliditet.
68 Personaldomstolen konstaterar att sökanden under nästan hela år 2004 saknade möjlighet att utöva sin rätt till årlig betald semester. Den omständigheten att han kunde ha utnyttjat denna rätt i januari och februari 2004 kan naturligtvis inte beaktas utan att det skydd för rätten till årlig betald semester som följer av domstolens rättspraxis blir rent hypotetiskt. I domen i det ovannämnda målet Schultz-Hoff (punkterna 50 och 51) angav domstolen uttryckligen att situationen för en arbetstagare som har arbetat under en del av beräkningsperioden innan han blir långtidssjukskriven ska likställas med situationen för en arbetstagare som har varit sjukskriven under hela beräkningsperioden och även efter utgången av den i nationell rätt fastställda period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut.
69 Det följer följaktligen av artikel 7.2 i direktiv 2003/88 att sökanden, som på grund av hälsoskäl var arbetsoförmögen fram till dess att han den 1 april 2005 pensionerades på grund av invaliditet, inte kan fråntas möjligheten till kontant ersättning för den årliga semester som inte tagits ut.
70 Det återstår att pröva hur omfattande den kontanta ersättningen ska vara och huruvida, som kommissionen har hävdat, ordalydelsen i artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna i förevarande fall utgör hinder för utbetalning av kontant ersättning för de semesterdagar som överstiger det antal dagar för vilka överföring är tillåten.
71 Enligt kommissionen kan en överföring av mer än tolv semesterdagar till det kommande året endast motiveras av skäl som kan hänföras till tjänstens krav.
72 I detta hänseende räcker det att konstatera att artikel 4 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna inte reglerar den fråga som avses i förevarande fall, nämligen huruvida dagar av den årliga betalda semestern kan överföras när en tjänsteman under beräkningsperioden inte har haft möjlighet att ta ut sina semesterdagar på grund av skäl som vederbörande inte råder över, såsom hälsoskäl.
73 Detta konstaterande motsägs inte av domen av den 29 mars 2007 i mål T‑368/04, Verheyden mot kommissionen (REG 2007, punkterna 61–63), där förstainstansrätten slog fast att orden ”tjänstens krav” i artikel 4 första stycket i bilaga V, inte kan tolkas så att de omfattar frånvaro från tjänsten på grund av sjukskrivning, inte heller vid långvarig sjukdom (se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Castets mot kommissionen, punkt 33). Förstainstansrättens ståndpunkt vilar nämligen inte på ett likställande av sjukskrivning och frånvaro på grund av tjänstens krav, och dessutom motsvarar omständigheterna i domen i det ovannämnda målet Verheyden mot kommissionen inte omständigheterna i förevarande mål, där sökanden under nästan hela beräkningsperioden saknat möjlighet att utöva sin rätt till årlig betald semester.
74 Av artikel 3 i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, som reglerar en annan aspekt av förhållandet mellan sjukskrivning och årlig semester, det vill säga möjligheten att en tjänsteman ådrar sig en sjukdom under den årliga semestern, står det för övrigt klart att lagstiftaren ville göra en åtskillnad mellan sjukskrivning och årlig semester, vilka, såsom det framgår ovan av punkt 61, har olika syften.
75 Under dessa omständigheter ska det anses att de minimikrav avseende hälsa och säkerhet som avses i artikel 1e i tjänsteföreskrifterna, särskilt bestämmelserna i artikel 7 i direktiv 2003/88, kompletterar tjänsteföreskrifternas bestämmelser om semester.
76 Det är riktigt att artikel 7 i direktiv 2003/88 garanterar en årlig betald semester om minst fyra veckor, medan unionens tjänstemän i enlighet med artikel 57 första stycket i tjänsteföreskrifterna kan göra anspråk på en semester på minst 24 dagar. I förevarande fall avsåg sökandens ursprungliga ansökan om överföring av ej uttagna semesterdagar från 2004 till 2005 så mycket som 38,5 dagar, på grund av de ej uttagna semesterdagar som förts över från 2003 (se ovan punkt 16).
77 Eftersom unionslagstiftaren har fastställt den årliga semestern för tjänstemän till 24 dagar, kan icke desto mindre domstolens tolkning av artikel 7 i direktiv 2003/88 i domen i det ovannämnda målet Schultz-Hoff, för det fall att en arbetstagare är förhindrad att ta ut sin årliga semester på grund av en långtidssjukskrivning, genom tillämpning av artikel 1e i förening med artikel 57 i tjänsteföreskrifterna i sin helhet överföras på hela den årliga semester som fastställs i tjänsteföreskrifterna, trots begränsningarna i artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, när det gäller möjligheterna att till det kommande året överföra årlig semester som inte tagits ut.
78 När det slutligen gäller kommissionens argument avseende nödvändigheten att bevara Europas ekonomiska konkurrenskraft räcker det att konstatera att detta argument inte har styrkts på något sätt och inte kan godtas i förevarande fall.
79 Mot bakgrund av det ovan anförda har kommissionen under omständigheter sådana som dem i förevarande fall åsidosatt artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna, genom att med hänvisning till dessa bestämmelser avslå ansökan om överföring av de semesterdagar som sökanden inte hade tagit ut på grund av långtidssjukskrivning och som översteg de tolv semesterdagar som överförs automatiskt. Beslutet av den 15 mars 2007 ska följaktligen ogiltigförklaras.
Yrkandet om ersättning
Parternas argument
80 Sökanden anser att enligt fast rättspraxis ska yrkandet om ersättning tas upp till prövning, eftersom det är accessoriskt i förhållandet till talan om ogiltigförklaring.
81 När det gäller prövningen i sak har sökanden gjort gällande att kommissionen har gjort sig skyldig till fel i tjänsten, eftersom de omtvistade besluten är rättsstridiga. Sökanden har lidit skada motsvarande den ersättning som avses i artikel 4 andra stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna för de omtvistade 26,5 dagarna och som inte betalats ut till sökanden, samt ränta som inte har utgått under tiden. Orsakssambandet utgörs av att svaranden skulle ha gjort de nödvändiga utbetalningarna, om de angripna besluten inte hade antagits.
82 För det fall personaldomstolen skulle anse att de angripna besluten är lagenliga, yrkar sökanden ersättning för den skada som han lidit på grund av det stora antalet andra fel i tjänsten som kommissionen gjort sig skyldig till, framför allt rättsstridigt handlande av kommissionens anställda och trakasserier vid publikationsbyrån, fel som begåtts i samband med det undersökningsförfarande som genomfördes av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, bland annat att information från sökanden felaktigt utelämnats vilket även har påpekats av Europeiska ombudsmannen, felaktig betygssättning av sökanden och utebliven befordran, tillsättning på en tjänst vid publikationsbyrån vilket var ett beslut som gick sökanden emot samt svarandens rättsstridiga handlande som uttömmande beskrivits i klagomålet. Orsakssambandet mellan dessa fel i tjänsten och sökandens sjukdom är fastställt med beaktande av läkarrapporterna och svarandens beslut. Denna sjukdom var skälet till att sökanden inte kunde ta ut sin årliga semester 2004. Sökanden anser att ersättning bör betalas för den skada som han lidit och som utgörs framför allt av försämrade levnadsvillkor på grund av att han var tvungen att vara sjukledig i stället för att koppla av under den årliga semestern samt att han saknade möjlighet att lämna tjänstgöringsorten. Det är möjligt att i enlighet med artikel 4 andra stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna utbetala schablonersättning för den skada som sökande lidit.
83 Sökanden har preciserat att denna begäran, som framställts i andra hand, även lades fram under det administrativa förfarandet, vilket innebär att kraven i artiklarna 90 och följande artiklar i tjänsteföreskrifterna är uppfyllda.
84 Kommissionen har bestritt att sökanden i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna skulle ha lämnat in en begäran om ersättning för de semesterdagar som gått förlorade på grund av kommissionens påstått felaktiga handlande, som han för övrigt endast har beskrivit summariskt och som han påstår har orsakat hans psykiska sjukdom.
85 Skadeståndstalan bör under alla omständigheter ogillas på grund av litispendens, eftersom samtliga de påstådda orsakerna till hans sjukdom omfattas av mål F‑118/07, Strack mot kommissionen.
86 Slutligen bör skadeståndstalan ogillas även på grund av prioritet för det förfarande som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.
Personaldomstolens bedömning
87 Av yrkandet om ersättning framgår att sökanden i huvudsak har yrkat att artikel 4 andra stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna ska tillämpas när det gäller de 26,5 semesterdagar som han inte tagit ut under 2004.
88 I detta hänseende räcker det att konstatera att detta yrkande sammanfaller med de åtgärder som kommissionen ska vidta för att verkställa förevarande dom om ogiltigförklaring.
89 Det finns ingen anledning att uttala sig om det yrkande om ersättning som sökanden lagt fram i andra hand, för det fall invändningarna mot beslutet av den 15 mars 2007 skulle ogillas av personaldomstolen.
90 Yrkandet om ersättning saknar följaktligen föremål och bör ogillas.
Rättegångskostnader
91 Enligt artikel 122 i rättegångsreglerna ska bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i nämnda rättegångsregler om rättegångskostnader och domstolskostnader endast tillämpas på mål som väckts vid personaldomstolen från och med ikraftträdandet av dessa rättegångsregler, det vill säga den 1 november 2007. För mål som var anhängiga vid personaldomstolen före detta datum ska bestämmelserna i förstainstansrättens rättegångsregler fortsätta att gälla i tillämpliga delar.
92 Enligt artikel 87.2 i personaldomstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen till största delen har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen)
följande:
1) Europeiska kommissionens beslut av den 15 mars 2007 om avslag på Guido Stracks begäran om överföring av återstående dagar ledighet för år 2004 ogiltigförklaras.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Guido Stracks rättegångskostnader.
Tagaras | Van Raepenbusch | Rofes i Pujol |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 mars 2011.
Justitiesekreterare | | Ordförande |