BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

21 april 2015

Mål F‑31/11 DEP

BI

mot

Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop)

”Personalmål – Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader – Unionsorgan som företräds av en advokat – Schablonersättning – Ersättningsgilla kostnader – Sökandens ekonomiska ställning”

Saken:      Ansökan om fastställande av rättegångskostnader, ingiven av Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop), avseende personaldomstolens beslut av den 7 mars 2012, BI/Cedefop (F‑31/11, EU:F:2012:28).

Avgörande:      Europeiskt centrums för utveckling av yrkesutbildning ersättningsgilla rättegångskostnader gentemot BI avseende mål F‑31/11 uppgår till 5 000 euro.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Ansökan om fastställande av rättegångskostnader – Frist för ingivande – Skyldighet att inge ansökan inom en rimlig tidsfrist

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 92.1)

2.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – Begrepp – Arvode som en unionsinstitution eller ett unionsorgan betalat till sin advokat – Omfattas – Åsidosättande av principen om likabehandling av olika sökande på grund av att en advokat anlitas i vissa mål men inte i andra mål – Föreligger inte

(Domstolens stadga, artikel 19 första stycket och bilaga I, artikel 7.1; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

3.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – Arvode som en unionsinstitution eller ett unionsorgan betalat till sin advokat – Omfattas – Omständigheter som ska beaktas vid fastställandet av rättegångskostnaderna – Den ekonomiska ställningen för den part som har förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna – Omfattas inte

(Domstolens stadga, artikel 19 första stycket och bilaga I, artikel 7.1; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

1.      En ansökan om fastställande av rättegångskostnader måste inges inom en rimlig tidsfrist, varefter den part som dömts att ersätta rättegångskostnaderna har grund att anse att fordringsägaren har frånfallit sina anspråk. Huruvida tidsfristen är rimlig ska dessutom bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, sakens komplexitet samt parternas uppträdande.

Ett överklagande hindrar inte verkställighet men det är ändå förståeligt att den part som har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader ändå väljer att vänta till överklagandefristens utgång innan denne inger ansökan om fastställande av rättegångskostnader.

(se punkterna 14 och 16)

Hänvisning till

Domstolen: dom omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB, C‑334/12 RX‑II, EU:C:2013:134, punkterna 28, 30 och 33, och beslut Dietz/kommissionen, 126/76 DEP, EU:C:1979:158, punkt 1

Förstainstansrätten: beslut Air Frankrike/kommissionen, T‑2/93 DEP, EU:T:1996:48, punkt 10 och följande punkter

Personaldomstolen: beslut BI/Cedefop, F‑31/11, EU:F:2012:28

2.      Av artikel 19 första stycket i domstolens stadga, som är tillämplig i mål vid personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilaga I till samma stadga, framgår att Europeiska unionens institutioner, vad gäller valet av det sätt på vilket de vill låta sig företrädas eller biträdas i mål vid unionsdomstolen, kan välja att anlita en advokat. Ersättning till advokat kan således utgöra en nödvändig kostnad med anledning av förfarandet, och institutionen är inte skyldig att visa att biträde av advokat var objektivt motiverat. Vid tillämpningen av denna bestämmelse i stadgan ska unionsorganen likställas med nämnda institutioner.

Att ett unionsorgan använder sig av en egen tjänsteman och en utomstående advokat har således inte någon inverkan på bedömningen av om kostnaderna i fråga som sådana är ersättningsgilla, då det inte finns något principiellt skäl att utesluta dem. Den omständigheten kan emellertid ha inverkan på fastställandet av beloppet för de kostnader med anledning av förfarandet som slutligen ska ersättas. Principen att olika sökande ska behandlas lika kan inte anses ha åsidosatts när en unionsinstitution eller ett unionsorgan väljer att anlita en advokat i vissa mål, men i andra mål företräds av en av sina tjänstemän.

Om det uppställdes krav på att en unionsinstitution eller ett unionsorgan, för att få ersättning – helt eller delvis – för arvode till advokat, var skyldig att visa att det var objektivt motiverat att anlita advokat, skulle det i själva verket innebära en indirekt begränsning av den frihet som säkerställs i artikel 19 första stycket i domstolens stadga. Det skulle dessutom medföra att unionsdomstolen var skyldig att ersätta den bedömning som gjorts av institutionerna och organen, vilka är ansvariga för organisationen av sin verksamhet, med sin egen bedömning. En sådan uppgift är varken förenlig med artikel 19 första stycket i domstolens stadga eller med de befogenheter som unionens institutioner och organ har beträffande hanteringen av sina mål vid unionsdomstolarna. Den omständigheten att ett unionsorgan har en rättstjänst saknar således betydelse för frågan huruvida ersättning kan beviljas för detta organs kostnader för att anlita en advokat som inte ingår i dess personal.

(se punkterna 30−33)

Hänvisning till

Domstolen: beslut Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑554/11 P‑DEP, EU:C:2013:706, punkt 17

Tribunalen: beslut Longinidis/Cedefop, T‑283/08 P‑DEP, EU:T:2014:1083, punkterna 24−26, och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: beslut Chatzidoukakis/kommissionen, F‑84/10 DEP, EU:F:2014:41, punkt 21

3.      När unionsdomstolen fastställer ersättningsgilla kostnader har den inte rätt att fastställa det arvode som parterna ska betala till de egna advokaterna, utan ska i stället fastställa vilket arvodesbelopp som är ersättningsgillt och som den part som förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna ska betala. När unionsdomstolen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.

Då det inte finns några unionsrättsliga taxebestämmelser ska unionsdomstolen dessutom fritt bedöma de ifrågavarande uppgifterna med hänsyn till tvistens föremål och art, dess betydelse ur unionsrättslig synvinkel samt målets svårighetsgrad, den mängd arbete som rättegången har kunnat förorsaka ombud eller rådgivare och de ekonomiska intressen som tvisten representerat för parterna.

Det spelar ingen roll att advokaten inte har angett vilka tjänster denne har tillhandahållit och hur mycket tid denne lagt ned, på grund av att denne tillämpar ett schablonvärde, när det genom att läsa svaromålet framgår att denne verkligen har vidtagit åtgärder och lagt ned arbete som var nödvändiga i förfarandet vid personaldomstolen. På samma sätt har den omständigheten, att det är fråga om en schablonmässigt bestämd ersättning inte någon inverkan på personaldomstolens bedömning av omfattningen av de ersättningsgilla rättegångskostnaderna, då personaldomstolen grundar sig på väl etablerade kriterier och de preciserade uppgifter som parterna har att inkomma med. Det är visserligen inte omöjligt för personaldomstolen att, efter en skälighetsbedömning, fastställa de ersättningsgilla kostnaderna även om några sådana preciserade uppgifter inte lämnats in. Om så är fallet ska personaldomstolen dock med nödvändighet göra en restriktiv bedömning av sökandens anspråk.

Den ekonomiska ställningen för den part som har förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna omfattas däremot inte av de kriterier som unionsdomstolen tillämpar för att, inom ramen för ett förfarande för fastställande av rättegångskostnader, fastställa beloppet på de ersättningsgilla kostnaderna.

(se punkterna 35, 36, 41, 42 och 48)

Hänvisning till

Tribunalen: beslut Marcuccio/kommissionen, T‑278/07 P‑DEP, EU:T:2013:269, punkt 20, och beslut Longinidis/Cedefop, EU:T:2014:1083, punkt 67

Personaldomstolen: dom Blais/ECB, F‑6/08, EU:F:2008:160, punkterna 111−116; beslut Martinez Erades/utrikestjänsten, F‑64/12 DEP, EU:F:2013:111, punkt 21, och beslut Chatzidoukakis/kommissionen, EU:F:2014:41, punkterna 22 och 23, och där angiven rättspraxis