DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 2 oktober 2013

Mål F‑111/12

Albert Nardone

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tidigare tjänsteman – Exponering för asbest och andra ämnen – Yrkessjukdom – Olycksfall – Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna – Läkarkommittén – Motivering – Skadeståndstalan – Längden på förfarandet”

Saken:      Talan, väckt enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Albert Nardone, tidigare tjänsteman vid Europeiska kommissionen, har yrkat, bland annat, ogiltigförklaring av uttagningskommitténs beslut av den 8 november 2001 att bekräfta läkarkommitténs slutsatser av den 25 augusti 2011, och betalning av 100 000 euro, en summa som fastställts i enlighet med rätt och billighet (ex aequo et bono) och provisoriskt, som ersättning för den ideella skada han har lidit.

Avgörande:      Europeiska kommissionen ska betala Albert Nardone dröjsmålsränta för perioden mellan den 1 mars 2006 och den 15 juli 2010 på beloppet 8 448,51 euro till en räntesats motsvarande Europiska centralbankens fastställda referensränta med tillägg av två procentenheter och tillämplig under den angivna perioden, samt 3 000 euro, Talan ogillas i övrigt. Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta en fjärdedel av Albert Nardones rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Läkares sakkunnigutlåtande – Läkarkommitténs utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 23)

2.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Behandling av en begäran om erkännande av en sjukdom som arbetsskada – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Åsidosättande/överträdelse – Inverkan på läkarkommitténs utlåtande – Gränser – Administrationens ansvar – Villkor

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1)

1.      Läkarkommitténs uppgift enligt artikel 23 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i unionen – vilken är att objektivt och självständigt göra en bedömning av de medicinska frågorna – kräver att den dels har tillgång till samtliga omständigheter som kan vara den till nytta, dels kan göra sin bedömning fullkomligt fritt. De rent medicinska bedömningar som läkarkommittén har uttryckt ska anses som slutgiltiga när de har tillkommit på korrekt sätt. Domstolen är endast behörig att kontrollera dels huruvida nämnda kommitté har bildats och verkat i behörig ordning, dels om dess utlåtande är korrekt, och särskilt om det innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma de överväganden som kommittén grundat sig på och om det visar att det finns ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena i utlåtandet och de slutsatser som kommittén kommit fram till. När läkarkommittén har att avgöra komplexa medicinska frågor som bland annat hänför sig till en svår diagnos, ankommer det på den att i sitt utlåtande bland annat ange de omständigheter i handlingarna som den stöder sin uppfattning på, och, för det fall det förekommer betydande skillnader, att precisera de skäl som ligger till grund för varför detta utlåtande skiljer sig från vissa tidigare och relevanta läkarutlåtanden, i vilka läkaren uttalat sig positivare angående den berördes hälsa.

Den omständigheten att läkarkommittén i sitt utlåtande inte uttryckligen angett vissa handlingar eller ens innehållet i vissa handlingar som upprättats på sökandens begäran, är inte tillräcklig för att påverkar giltigheten av dess slutsatser. Vad gäller medicinska frågor som det ankommer på läkarkommittén att objektivt och självständigt göra en bedömning, ska dess fria bedömningsutrymme vara fulständigt. Det ankommer följaktligen på kommittén att avgöra huruvida tidigare läkarutlåtanden ska beaktas. Huruvida det ska göras fler läkarundersökningar eller inte är dessutom en fråga som i sig inte omfattas av EU-domstolens kontroll, eftersom läkarkommitténs bedömning avgetts under reglerade former.

(se punkterna 42, 43, 48, 49 och 51)

Hänvisning till

Domstolen: 29 november 1984, Suss/kommissionen, 265/83, punkt 13; 19 januari 1988, Biedermann/revisionsrätten, 2/87, punkt 19, och 24 oktober 1996, kommissionen/Royale belge, C‑76/95, punkt 73

Förstainstansrätten15 december 1999, Latino/kommissionen, T‑300/97, punkterna 30, 41, 68, 78 och 87; och 26 februari 2003, Latino/kommissionen, T‑145/01, punkt 47

Personaldomstolen: 28 juni 2006, Beau/kommissionen, F‑39/05, punkt 35; och 14 september 2010, AE/kommissionen, F‑79/09, punkterna 64ocht 65

2.      Skyldigheten att iaktta en skälig tidsfrist vid handläggningen av administrativa förfaranden utgör en allmän unionsrättslig princip som säkerställs av unionsdomstolarna och som återges som en del av rätten till en god förvaltning i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ett åsidosättande av principen om iakttagande av en skälig tidsfrist motiverar emellertid som huvudregel inte att det beslut som antagits efter ett administrativt förfarande ogiltigförklaras. Det är nämligen endast när den omständigheten, att det tagit orimligt lång tid, inverkar på själva innehållet i det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet, som giltigheten av det administrativa förfarandet påverkas av att principen om iakttagande av en skälig tidsfrist inte iakttagits.

En orimligt lång tidsfrist för att behandla en ansökan om erkännande av en sjukdom som yrkessjukdom, eller av en förvärrad partiell bestående invaliditet knuten till bland annat sviterna av olyckor, får således i princip inte påverka själva innehållet i läkarkommitténs utlåtande eller institutionens slutliga beslut. En sådan tidsfrist får nämligen endast i undantagsfall medföra att läkarkommittén ändrar sin bedömning om huruvida tjänstemannens sjukdom eller av förvärrade partiella bestående invaliditet knuten till bland annat sviterna av olyckor utgör en yrkessjukdom eller inte. För det fall unionsdomstolen skulle ogiltigförklara detta slutliga beslut skulle detta i praktiken främst få den motsatta effekten att förfarandet förlängdes ytterligare med motiveringen att det redan tagit för lång tid.

Det är institutionen som ansvarar för hur skyndsamt de läkare arbetar, vilka den utsett för att avge utlåtanden avseende den partiella bestående invaliditeten. Om det slås fast att en försening av en läkarkommittés utlåtanden beror på att tjänstemannen har förhalat eller försökt hindra förfarandet kan institutionen eller den läkare som denna utsett inte anses vara ansvarig för förseningen. Dessutom utgör tjänstemannens utnyttjande av rättshjälp en objektiv omständighet vilken som sådan inte kan tillskrivas institutionen såvida denna inte kan anses ligga bakom förseningen.

(se punkterna 60-62, 66, 69 och 76)

Hänvisning till

Domstolen: 13 december 2000, C‑39/00 P, SGA mot kommissionen, punkt 44

Förstainstansrätten: 20 april 1999, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, T‑305/94–T‑307/94, T‑313/94–T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94, punkt 123; 13 januari 2004, JCB Service/kommissionen, T‑67/01, punkterna 36 och 40, och där angiven rättspraxis; 11 april 2006, Angeletti/kommissionen, T‑394/03, punkterna 152, 154, 162 och 163

Tribunalen: 6 december 2012, Füller-Tomlinson/Parlamentet, T‑390/10 P, punkterna 115 och 116

Personaldomstolen: 1 juli 2010, Füller-Tomlinson/parlamentet, F‑97/08, punkt 167; AE/kommissionen, punkt 101; 14 september 2011, A/kommissionen, F‑12/09, punkt 226; 13 mars 2013, AK/ kommissionen, F‑91/10, punkt 78, vilket har överklagats till Europeiska unionens tribunal, där överklagandet nu är anhängigt som mål T‑288/13 P