PERSONALDOMSTOLENS BESLUT (andra avdelningen)

den 5 juni 2008

Mål F-123/06

Marianne Timmer

mot

Europeiska gemenskapernas revisionsrätt

”Personalmål – Tjänstemän – Bedömning – Tidsfrist för klagomål – Ny faktisk omständighet – Avvisning”

Saken: Talan väckt av Marianne Timmer med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA med yrkande om dels ogiltigförklaring av de betygsrapporter som upprättats av X (chef för nederländska enheten vid revisionsrättens översättningstjänst) under perioden 1984–1997 och av därmed sammanhängande och/eller senare beslut (inbegripet beslutet om tillsättning av X), dels att revisionsrätten ska utge skadestånd för den samlade ekonomiska och ideella skada som Marianne Timmer lidit till följd av dessa beslut.

Avgörande: Talan avvisas. Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndsyrkande som hänger samman med ett yrkande om ogiltigförklaring – Avvisning av yrkande om ogiltigförklaring medför att skadeståndsyrkandet ska avvisas

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav

1.      Då tidsfristerna för att överklaga samt väcka talan som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna har instiftats för att säkerställa klarhet och förutsebarhet i rättsliga situationer utgör de tvingande rätt och inte något som parterna eller domaren kan förfoga över. Eventuella undantag eller avvikelser från dessa frister ska tolkas restriktivt. Enbart nya och väsentliga omständigheter kan motivera att det inges en begäran om omprövning av ett beslut mot vilket talan inte har väckts inom föreskriven tid. En sökandes senare upptäckt av en grund eller omständighet som förelåg tidigare kan därför i princip inte, utan att rättsäkerheten undergrävs, likställas med en ny omständighet som berättigar att fristen för väckande av talan börjar löpa på nytt.

(se punkterna 34–36)

Hänvisning till:

Domstolen 17 maj 1985, Esly mot kommissionen, 127/84, REG 1985, s. 1437, punkt 10

Förstainstansrätten 21 februari 1995, Moat mot kommissionen, T‑506/93, REGP 1995, s. I‑A‑43 och II‑147, punkt 28 ; 11 juli 1997, Chauvin mot kommissionen, T‑16/97, REGP 1997, s. I‑A‑237 och II‑681, punkterna 32 och 37 ; 28 maj 1998, W mot kommissionen, T‑78/96 och T‑170/96, REGP 1998, s. I‑A‑239 och II‑745, punkt 68

2.      Skadeståndsyrkanden som har ett nära samband med yrkanden om ogiltigförklaring som avvisats ska i sin tur avvisas.

(se punkt 49)

Hänvisning till:

Domstolen 16 juli 1981, Albini mot rådet och kommissionen, 33/80, REG 1981, s. 2141, punkt 18

Förstainstansrätten 24 mars 1993, Benzler mot kommissionen, T‑72/92, REG 1993, s. II‑347, punkterna 21 och 22 ; 14 februari 2005, Ravailhe mot regionkommittén, T‑406/03, REGP 2005, s. I‑A‑19 och II‑79, punkt 62

3.      För att ett skadeståndsyrkande ska kunna tas upp till sakprövning måste ansökan innehålla uppgifter som gör det möjligt att fastslå vilken rättsstridighet sökanden lägger institutionen till last och skälen till att han anser att det finns ett orsakssamband mellan detta handlande och den skada som han påstår sig ha lidit, samt arten och omfattningen av denna skada. Ett inte närmare angivet skadeståndsyrkande saknar däremot nödvändig precision och ska därför avvisas.

(se punkt 51)

Hänvisning till:

Domstolen 2 december 1971, Zuckerfabrik Schöppenstedt mot rådet, 5/71, REG 1971, s. 975, punkt 9

Förstainstansrätten 29 januari 1998, Affatato mot kommissionen, T‑157/96, REGP 1998, s. I‑A‑41 och II‑97, punkt 45