FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
M. POIARES MADURO
föredraget den 19 november 20081(1)
Mål C‑348/07
Turgay Semen
mot
Deutsche Tamoil GmbH
(begäran om förhandsavgörande från Landgericht Hamburg (Tyskland))
1. Denna begäran om förhandsavgörande från Landgericht Hamburg gäller införlivandet av artikel 17 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (nedan kallat direktivet).(2) Landgericht begär tolkning av artikel 17, i synnerhet för att få klarhet i om och på vilka villkor handelsagentens rätt till gottgörelse kan begränsas till förlorad provision. Den nationella domstolen har behov av denna tolkning vid bedömningen av huruvida den nationella lagstiftningen i fråga, som den tolkats av de tyska domstolarna, står i strid med regleringen i direktivet avseende beräkningen av den gottgörelse som en handelsagent har rätt till efter upphörandet av hans eller hennes avtal med huvudmannen.
I – De faktiska omständigheterna, tillämpliga bestämmelser, tolkningsfrågorna och processuella frågor
2. Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål som anhängiggjorts av Turgay Semen, som verkat som handelsagent för Deutsche Tamoil GmbH (nedan kallat Tamoil), motparten i målet vid den nationella domstolen. Turgay Semen drev, som handelsagent, en bensinstation ägd av Tamoil, mellan den 1 november 2001 och den 31 december 2005. Tamoil ingår i den större libyska koncernen Oilinvest som, utöver att den har ett omfattande nätverk av bensinstationer i Tyskland, bedriver oljeprospektering och oljeraffinering i flera länder.
3. Under den tid avtalet med Tamoil var i kraft erhöll Turgay Semen provision på det bränsle som han sålde. Storleken på den provision som Turgay Semen tjänade in varierade beroende på om kunderna i fråga köpte bränsle med kort som tillhandahållits av Tamoil, vilka gav rätt till prisreduktion, eller om de betalade på vanligt sätt.
4. Artikel 17 i direktivet ger medlemsstaterna rätt att välja mellan två metoder för ersättning till handelsagenter efter upphörandet av agenturavtalen. Denna ersättning kan vara skadestånd (artikel 17.3) eller gottgörelse (artikel 17.2).
5. De tyska myndigheterna valde gottgörelsemetoden som fastställs i artikel 17.2. Denna artikel och ifrågavarande tyska lagstiftning (89b § Handelsgesetzbuch (nedan kallad HGB)), fastlägger att agenter som Turgay Semen under vissa förutsättningar har rätt till gottgörelse från huvudmannen efter upphörandet av avtalet dememellan. Parterna i målet vid den nationella domstolen tvistar om storleken på den gottgörelse som ska betalas i detta fall, närmare bestämt om metoden för beräkning av gottgörelsen i tysk rätt är förenlig med bestämmelserna i direktivet.
6. Artikel 17.2 fastställer både förutsättningarna för att gottgörelse ska betalas och den metod som ska användas vid beräkningen av denna gottgörelse. Den har följande lydelse:
”a) Handelsagenten skall ha rätt till gottgörelse, om och i den mån som
– han har skaffat huvudmannen nya kunder eller i betydande omfattning har ökat affärsvolymen med befintliga kunder och affärerna med dessa kunder fortsätter att ge huvudmannen ansenliga fördelar, och
– betalningen av denna gottgörelse är rimlig med hänsyn till samtliga omständigheter och då särskilt handelsagentens förlust av provision på affärer med dessa kunder. Medlemsstaterna kan föreskriva, att dessa omständigheter även skall innefatta tillämpningen av en konkurrensklausul i den bemärkelse som avses i artikel 20.
b) Gottgörelsens storlek får inte överskrida ett belopp motsvarande en årlig ersättning beräknad med utgångspunkt från handelsagentens genomsnittliga årsersättning under de senaste fem åren. Om avtalet ingåtts inom de senaste fem åren, beräknas gottgörelsen med utgångspunkt från genomsnittsersättningen under perioden i fråga.
c) Beviljandet av sådan gottgörelse skall inte hindra handelsagenten från att kräva skadestånd.”
7. I 89b § stycke 1 HGB, som faktiskt var förebilden för den beräkning av gottgörelse som direktivet grundas på,(3) och som till stor del har samma lydelse som artikel 17.2, föreskrivs följande:
”1. Efter det att ett agenturavtal har upphört att gälla har handelsagenten rätt till en rimlig gottgörelse från huvudmannen om och i den mån som
i. nya kunder som handelsagenten har tillfört huvudmannen fortsätter att ge huvudmannen väsentlig fördel efter det att agenturavtalet har upphört,
ii. handelsagenten till följd av att agenturavtalet har upphört förlorar provision som han skulle ha uppburit på befintliga eller framtida avtal med kunder som han har tillfört huvudmannen och
iii. det med hänsyn till samtliga omständigheter är skäligt att handelsagenten gottgörs.
2. När handelsagenten har ökat handeln med en befintlig kund i så hög grad att det ur ekonomisk synpunkt är att jämställa med anskaffning av en ny kund anses han ha tillfört en ny kund.”
8. Den nationella domstolen har i begäran om förhandsavgörande anfört att det i de tyska domstolarnas rättspraxis avseende 89b § anses att villkoren däri (det vill säga väsentlig fördel för huvudmannen, agentens förlust av provision och skäligheten av den gottgörelse som ska betalas) är kumulativa och att de begränsar varandra. Domstolen i Hamburg hyser tvivel huruvida den begränsning av gottgörelsen som ligger i denna ståndpunkt är förenlig med artikel 17.2 och har ställt följande två frågor:
”1) Är det förenligt med artikel 17.2 a i rådets direktiv av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (86/653/EEG) att den gottgörelse som en handelsagent har rätt till begränsas till den provision han förlorat till följd av att agenturavtalet har upphört att gälla, trots att de fördelar som huvudmannen fortsatt kommer att ha måste antas ha ett högre penningvärde?
2) Ska även fördelar som kommer andra bolag inom koncernen till godo tas med i ovannämnda beräkning när huvudmannen tillhör en koncern?”
9. Innan dessa två frågor besvaras ska ett processuellt spörsmål behandlas. Tamoil gjorde vid förhandlingen gällande att efter det att begäran om förhandsavgörande framställdes hade en ändring skett i tysk rättspraxis som föranledde att förfarandet inför domstolen förlorat sitt ändamål. Det påstods i synnerhet att ändringarna i rättspraxis avseende definitionen av ”stamkund” skulle innebära att den förlorade provisionens storlek i nästan alla fall skulle överstiga maximumbeloppet i artikel 17.2 b, vilket innebar att frågan huruvida andra fördelar för huvudmannen kan beaktas blev överflödig.
10. Domstolen har tidigare uttalat att dess uppgift enligt artikel 234 EG inte omfattar att avge rådgivande utlåtanden(4) eller att besvara hypotetiska frågor.(5) I målet Zabala(6) vägrade domstolen dessutom att meddela förhandsavgörande när målet vid den nationella domstolen hade avgjorts efter den ena partens medgivande av den andra partens talan, med motiveringen att ett förhandsavgörande inte längre behövdes för en faktisk lösning av tvisten.(7)
11. Domstolen har inte desto mindre vid upprepade tillfällen framhållit att ”det uteslutande ankommer på de nationella domstolar där tvisten anhängiggjorts … att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje särskilt mål bedöma såväl nödvändigheten av ett förhandsavgörande för att kunna döma i målet som relevansen av de frågor som de ställer till domstolen”(8) och att ”en begäran från en nationell domstol [bara] kan … avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med verkliga omständigheter eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen”.(9)
12. Ändringar i den nationella lagstiftningen, i tiden efter det att begäran om förhandsavgörande framställts, har inte ansetts föranleda att ett förhandsavgörande inte ska meddelas. I domen i målet CIA(10) framhöll domstolen att ett förhandsavgörande inte kunde anses ha blivit överflödigt i fall där den nationella lagstiftning som förhandsavgörandet gällde hade upphävts och ersatts av lagstiftning med annat innehåll. Under sådana omständigheter som föreligger i förevarande mål, där eventuella ändringar har skett genom de nationella domstolarnas rättspraxis och där det ännu inte står klart vilken inverkan denna praxis kommer att få, torde det ännu mindre kunna antas att ett förhandsavgörande är överflödigt. Jag anser därför att domstolen inte ska vägra att meddela förhandsavgörande med avseende på de hänskjutna tolkningsfrågorna, då det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida nämnda nationella rättspraxis innebär att de svar som domstolen ger inte är relevanta för den nationella domstolens slutliga avgörande av målet.
II – Bedömning
Den första frågan
13. Den tyska lagstiftningens ståndpunkt, som den tillämpats av de tyska domstolarna, innebär att ett tak sätts för den gottgörelse som tillkommer en agent genom en slutgiltig tolkning av vad som ska anses skäligt. Denna tolkning leder till att gottgörelse som överstiger agentens förlorade provision inte kan anses skälig. En bedömning av om en sådan ståndpunkt är förenlig med direktivet innebär samtidig tillämpning av två potentiellt konkurrerande principer som definierats i tidigare mål om artikel 17.
14. Å ena sidan uttalade domstolen i domarna i målen Ingmar(11) och Honyvem(12) att det system som fastlagts i artikel 17 var tvingande. Domstolen underströk också den betydelse som artikel 17 har som en lägsta standard till skydd för handelsagenter och att nationell lagstiftning inte får innehålla bestämmelser som medför en sämre gottgörelse till sådana agenter än vad som anges i artikel 17.(13)
15. Å andra sidan fann domstolen, i målen Ingmar och Honyvem, att i artikel 17 ”ges … inga detaljerade anvisningar för hur gottgörelsen vid avtalets upphörande skall beräknas”(14) och att, inom den ram som fastställs i artikel 17, ”medlemsstaterna själva [får] bestämma sättet för beräkning av gottgörelsen”.(15) Domstolen fann att detta utrymme för skönsmässig bedömning skulle utnyttjas ”bland annat … för att ta hänsyn till skälighetsprincipen”.(16)
16. Trots att avsikten med artikel 17 är att införa ett grundskydd för agenter förefaller det därför som om direktivet förutsett att nivån på detta skydd kan variera från stat till stat beroende på den tolkning som den enskilda medlemsstaten gör av begreppet skälighet i detta sammanhang. Utrymmet för skönsmässig bedömning är dock inte obegränsat, eftersom det skulle strida mot själva syftet med direktivet, det vill säga harmonisering av medlemsstaternas behandling av handelsagenter och införandet av ett grundskydd för dem.(17)
17. Artikelns ordalydelse anger dessutom att agenten ”skall ha rätttill gottgörelse om och i den mån som” vissa villkor är uppfyllda (min kursivering). Användningen av uttrycket ”skall ha rätt till” och domstolens avgöranden i målen Ingmar och Honyvem understryker systemets tvingande karaktär och innebär att medlemsstaterna inte får vidta åtgärder som skulle leda till att en agent inte får gottgörelse när villkoren i artikeln har uppfyllts.
18. Som jag framhöll i målet Honyvem reglerar artikel 17.2 ”inte endast … villkoren för rätt till gottgörelse ... utan även det sätt på vilket gottgörelsen skall beräknas”.(18) Medlemsstaterna ska därför, genom de åtgärder som de vidtar för att införliva sina skyldigheter enligt direktivet, iaktta båda dessa villkor och ansluta sig till den förteckning av omständigheter som ska beaktas vid beräkningen av gottgörelsen.
19. Det är således klart att det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har kan användas inom ramen för de gränser som fastställs i det system som införts genom artikel 17.2, vilket medlemsstaterna inte kan bortse från.
20. Vilka är då dessa tvingande begränsningar som följer av det system som införts genom artikel 17.2? I domen i målet Honyvem fann domstolen att ett italienskt system, där storleken på gottgörelsen enbart grundades på fasta procentsatser för provision som intjänats under föregående år, stred mot direktivet på grund av att det inte gav agenterna större gottgörelse än de fasta procentsatserna, trots att de skulle ha gynnats mer genom ett system där beräkningen grundades på fördelarna för huvudmannen.(19) Mot bakgrund av detta avgörande och av ordalydelsen i första strecksatsen i artikel 17.2 a är det klart att en förtjänstbaserad metod, där storleken på den gottgörelse som ska betalas knyts till de fördelar som huvudmannen får på grund av agentens insatser i tiden efter avtalets upphörande, är ett sådant tvingande inslag.
21. Utifrån direktivets ordalydelse står det dessutom klart att hänsyn ska tas till begreppet skälighet vid bestämmandet av storleken på gottgörelsen och att agentens förlust av provision, på grund av upphörandet av avtalet med huvudmannen, härvid ska beaktas.
22. Parterna har olika uppfattning i frågan om skälighetsbegreppet kan medföra såväl ökning som minskning av storleken på gottgörelsen till agenten. Turgay Semen har hävdat att den grundläggande faktor som bestämmer storleken av gottgörelsen är värdet av de fördelar som huvudmannen får och att storleken på den provision som gått förlorad endast ska anses som ett moment vid skälighetsbedömningen som kan medföra ökning eller minskning av gottgörelsen. Den italienska regeringen har också gjort gällande att skälighetsbegreppet verkar både som ”golv”, som kan höja gottgörelsenivån, och som ”tak”, som kan sänka den. Tamoil har, å andra sidan, gjort gällande att samtliga rekvisit i artikel 17.2 a ska vara uppfyllda och att de begränsar varandra samt att vart och ett av dem innebär ett ”tak” som begränsar storleken på gottgörelsen till det lägsta av dessa tre belopp.
23. Jag anser att frasen ”om och i den mån som” tyder på att begreppet skälighet är avsett att utgöra en begränsning av gottgörelsen snarare än en grund för att tillerkänna en större gottgörelse än vad som följer av en beräkning av de fördelar som huvudmannen får. Huruvida begreppet skälighet i detta avseende endast verkar som ett tak eller som både ett golv och ett tak är dock inte avgörande för frågorna i målet inför domstolen. Det framgår klart av direktivet att en gottgörelse inte kan överstiga vad som anses vara skäligt. Den stora tvistefrågan mellan parterna gäller huruvida det utrymme för skönsmässig bedömning som domstolen funnit att medlemsstaterna har avseende beräkningen av gottgörelsen, och i synnerhet avseende begreppet skälighet, medför en rätt att definiera skäligheten så att den begränsar gottgörelsens storlek till storleken på den provision som gått förlorad. Detta är en fråga om innehållet i begreppet skälighet eller, med andra ord, metoden för beräkning av det skäliga ”taket”. Huruvida begreppet skälighet även kan verka som ett ”golv” påverkar inte denna fråga.
24. Hur passar då den tyska ståndpunkten, som begränsar definitionen av skälighet på detta sätt, in i direktivets tvingande reglering som beskrivits ovan? Som konstaterats ovan anses, enligt de tyska domstolarnas tolkning av HGB, en gottgörelse som överstiger agentens förlorade kommission inte skälig. Som Tamoil har påpekat grundar sig en sådan ståndpunkt på uppfattningen att en agent inte, genom en gottgörelse, ska försättas i en bättre ställning än vad som skulle ha varit fallet om avtalet löpt vidare. Turgay Semen och den italienska regeringen anser att denna ståndpunkt inkräktar på agentens rätt enligt direktivet, det vill säga att få en gottgörelse som är skälig i alla avseenden, inte endast i förhållande till förlorad provision. Det är dessutom klart att tillämpningen av ett skälighetskriterium inte får förringa betydelsen av den förtjänstbaserade metoden som fastlagts i direktivet och som återspeglas i synnerhet i artikel 17.2 a första strecksatsen.
25. Om emellertid det skönsmässiga utrymme som tillerkänts medlemsstaterna vad gäller beräkningen av vad som är skäligt ska ha någon mening måste medlemsstaterna få använda begreppet skälighet för att sätta ett tak för gottgörelse enligt deras nationella uppfattning om vad som är skäligt, förutsatt att de därvid inte handlar i strid med de tvingande inslagen i systemet som fastställts i artikel 17.2 och som beskrivits ovan.
26. En tolkning av begreppet skälighet som utesluter en gottgörelse som är större än den provision som gått förlorad strider helt enkelt inte mot skyldigheten att beakta storleken på den provision som agenten har förlorat. Det framgår också klart av direktivet att samtliga omständigheter ska beaktas vid beräkningen av vad som är skäligt. Att sätta ett tak för gottgörelsen som motsvarar förlorad provision innebär emellertid endast en bedömning av den relativa betydelsen av olika omständigheter snarare än ett ställningstagande att bortse från omständigheter som borde beaktas och ska i princip inte uppfattas som oförenligt med direktivet.
27. Inte heller är en sådan ståndpunkt i sig själv en kränkning av det förtjänstbaserade kravet att gottgörelsen ska knytas till huvudmannens framtida fördelar, förutsatt att begreppet förlust av provision tolkas så att det är möjligt att beakta sådana fördelar. I många fall motsvarar storleken på den provision som agenten har förlorat under avtalets löptid huvudmannens fördelar. Detta är emellertid inte alltid fallet. Enligt kommissionens rapport om tillämpningen av artikel 17 och i enlighet med vad Tamoils ombud uppgav vid förhandlingen, beräknas i det tyska systemet, såvitt gäller gottgörelsen, agentens förlorade provision med utgångspunkt i den provision som han eller hon tjänat in under de sista 12 månaderna i avtalsförhållandet. Provision som tjänats in under avtalets sista period är normalt en god vägledning beträffande beräkningen av fördelarna för huvudmannen och den provision agenten har förlorat under perioden efter avtalets upphörande. Enligt det system som fastställts i artikel 17.2 ska emellertid gottgörelsen beräknas med beaktande av de framtida fördelarna för huvudmannen och agentens framtida förlust. Det framgår klart av ordalydelsen av artikel 17.2 att denna inriktning på framtida fördelar och förluster är tvingande. Tidigare intjänad provision kan endast utgöra stöd för beräkningen av sådana framtida fördelar och förluster.
28. Det kan finnas fall där en beräkning grundad på tidigare provision inte återspeglar verkliga framtida fördelar och förluster, exempelvis när agenten genomfört en större och framgångsrik reklamkampanj kort tid före avtalets upphörande eller när priset för den vara som sålts för huvudmannens räkning ökar kraftigt kort tid före eller efter avtalets upphörande.(20) Under sådana omständigheter måste en beräkning av gottgörelsen grundad på den sista avtalstiden justeras så att den visar de verkliga framtida fördelarna och förlusterna. Definitionen av ”förlorad provision” måste därför vara tillräckligt flexibel för att göra det möjligt att säkerställa att gottgörelsen verkligen visar framtida fördelar och förluster för huvudmannen respektive agenten. Den måste därför kunna beakta förändringar i omständigheterna som gäller före och efter avtalets upphörande. Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra om den tyska ståndpunkten vad avser beräkning av gottgörelsen, i synnerhet definitionen av ”förlorad provision”, är tillräckligt flexibel i det avseendet. Den nationella domstolen ska därvid beakta den tvingande regeln att beräkningen av gottgörelsen är framtidsinriktad.
Den andra frågan
29. Den andra frågan gäller huruvida, i en situation där huvudmannen ingår i en koncern, de fördelar som bolagen i denna koncern får ska räknas som fördelar vid beräkningen av gottgörelsen enligt artikel 17 i direktivet.
30. Turgay Semen har gjort gällande att fördelarna för huvudmannen också ligger i förhållandet att det libyska moderbolaget uppbär vinst från sitt dotterbolag, huvudmannen, som det använder för att öka sin omsättning, minska sin skatteskuld och öka sin vinst.
31. Den tyska regeringen har framhållit att varken 89b § HGB eller artikel 17 i direktivet har till syfte att reglera förhållandet mellan dotterbolag och moderbolag. Sådana frågor kan ha relevans för frågan om skälighet men det ankommer på de nationella myndigheterna att, vid utövande av sitt fria skön, avgöra om och på vilket sätt hänsyn ska tas till intäkter i andra bolag i en koncern som ägs av huvudmannens ägare.
32. Kommissionen anser att man vid beräkningen av fördelarna för huvudmannen, enligt artikel 17, i princip inte behöver beakta andra bolag med samma ägare, såvida inte agenten enligt avtalet var skyldig att även skapa eller utveckla utomståendes kommersiella förhållanden med andra bolag i samma koncern. Den har påpekat att de fördelar som kan tillmätas betydelse vid beräkningen av gottgörelsen enligt artikel 17.2 a, är de som har samband med transaktioner med kunder som agenten tillfört eller som var ett resultat av agentens utveckling av handeln med befintliga kunder. Detta visar att artikel 17.2 a är inriktad på avtalsförhållandet mellan agenten och huvudmannen. Eftersom gottgörelsen är kopplad till tillförandet av nya kunder till huvudmannen eller ökningen av handeln med huvudmannens befintliga kunder finns det inte någon anledning att andra fördelar än dem som huvudmannen själv får ska beaktas, såvida inte agentens skyldigheter även avsåg liknande insatser för andra bolag som ägs av huvudmannens moderbolag.
33. Tamoil har vidare gjort gällande att det skulle medföra okontrollerbara och avskräckande verkningar om agenten skulle kunna framställa krav avseende vinster i företag som han eller hon inte har något avtal med. Svaranden har hävdat att det inte finns någon anledning att den som arrenderar en bensinstation skulle få del av de vinster som tillkommer ett moderbolag, vars verksamhet består i utvinning av olja i Libyen.
34. Den italienska regeringen har föreslagit att nödvändigheten att upprätthålla lojalitetsprincipen och principen om redlighet, vilka framgår av artikel 4 i direktivet, innebär att det – trots att beräkningen av fördelarna enligt artikel 17 i allmänhet ska begränsas till dem som tillkommit huvudmannen – finns skäl att påpeka att det måste finnas sätt att motverka sådana åsidosättanden av ovannämnda principer som det blir fråga om när huvudmannen försöker begränsa gottgörelsen till handelsagenten genom att fördela vinsten från agentens verksamhet på andra koncernbolag. Som regeringen emellertid själv har konstaterat kan detta uppnås genom ett krav på skadestånd.
35. Det framgår klart att artikel 17.2 a i första hand avser verksamhet som huvudmannen drar nytta av och som agenten utövar enligt ett avtal dememellan. Direktivet hänvisar, enligt sin ordalydelse, uttryckligen till huvudmannens kunder och till fördelarna för huvudmannen. Det anges inte att andra fördelar kan beaktas. Gemenskapslagstiftaren kunde ha valt att inkludera fördelar för andra bolag till vilka huvudmannen var knuten, men förefaller ha valt att inte göra det. Den kontraktuella grunden för gottgörelse talar mot att godta en rätt till gottgörelse som härrör från bolag med vilka agenten inte hade något avtalsförhållande.
36. Å andra sidan åligger det medlemsstaterna att beakta ”samtliga omständigheter” vid bedömningen av om gottgörelsen är skälig. ”Omständigheter” kan emellertid inte i detta avseende innefatta alla tänkbara förhållanden utan måste begränsas till sådana faktorer som har samband med avtalsförhållandet mellan agenten och huvudmannen. I vilken omfattning ett dotterbolags agent kan anses ha ett förhållande till detta dotterbolags moderbolag på grund av hans eller hennes avtal med huvudmannen är en fråga som ska avgöras enligt nationell rätt från fall till fall och med beaktande av det särskilda avtalsförhållandet mellan agenten och huvudmannen samt dess eventuella kopplingar till moderbolaget. Om det enligt nationell rätt inte finns ett sådant förhållande mellan agenten och huvudmannens moderbolag kan inte vinsterna i ett sådant moderbolag anses vara en omständighet vid tillämpningen av artikel 17.2 a.
37. Dessa faktorer talar mot att direktivet skulle förutsätta att fördelar som tillkommer andra bolag i samma koncern som huvudmannen ska beaktas vid beräkningen av gottgörelsen enligt artikel 17.2 a.
III – Förslag till avgörande
38. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ger följande svar på frågorna som ställts av den nationella domstolen:
1) Nationell lagstiftning som begränsar handelsagenters gottgörelse till storleken på den provision som dessa agenter förlorat efter upphörandet av avtalsförhållandet med huvudmannen är i sig inte oförenlig med den förtjänstbaserade och framtidsinriktade metod som föreskrivs i det system som fastställts genom artikel 17.2 a i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter, förutsatt att metoden för beräkning av förlorad provision är utformad så att den avspeglar den verkliga storleken på den provision som gått förlorad i tiden efter upphörandet av avtalsförhållandet, genom att beakta fördelarna som huvudmannen får av agentens insatser.
2) Artikel 17.2 a i rådets direktiv 86/653 förutsätter inte att fördelar som tillkommer andra bolag än det varmed agenten hade ett avtalsförhållande, vilka ingår i en större koncern, beaktas vid beräkningen av gottgörelse.