DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 29 juli 2019 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 2001/29/EG – Informationssamhället – Harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter – Artikel 2 a – Rätten till mångfaldigande – Artikel 3.1 – Överföring till allmänheten – Artikel 5.2 och 5.3 – Undantag och inskränkningar – Räckvidd – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”
I mål C‑469/17,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 1 juni 2017, som inkom till domstolen den 4 augusti 2017, i målet
Funke Medien NRW GmbH
mot
Bundesrepublik Deutschland
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, M. Vilaras, T. von Danwitz, C. Toader, F. Biltgen och C. Lycourgos samt domarna E. Juhász, M. Ilešič (referent), L. Bay Larsen och S. Rodin,
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: enhetschefen M. Aleksejev,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 juli 2018,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Funke Medien NRW GmbH, genom T. von Plehwe, Rechtsanwalt,
– Tysklands regering, genom T. Henze, M. Hellmann, E. Lankenau och J. Techert, samtliga i egenskap av ombud,
– Frankrikes regering, genom E. Armoët, D. Colas och D. Segoin, samtliga i egenskap av ombud,
– Förenade kungarikets regering, genom Z. Lavery och D. Robertson, båda i egenskap av ombud, biträdda av N. Saunders, barrister,
– Europeiska kommissionen, genom H. Krämer, T. Scharf och J. Samnadda, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 25 oktober 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 a, artikel 3.1 samt artikel 5.2 och 5.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Funke Medien NRW GmbH (nedan kallat Funke Medien), som driver den tyska dagstidningen Westdeutsche Allgemeine Zeitungs webbportal, och Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tyskland). Målet rör Funke Mediens offentliggörande av vissa handlingar som av den tyska regeringen klassats som handlingar med ”begränsad distribution”.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skälen 1, 3, 6, 7, 9, 31 och 32 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:
”(1) I [EG-]fördraget föreskrivs upprättandet av en inre marknad och inrättandet av ett system som säkerställer att konkurrensen på den inre marknaden inte snedvrids. En harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om upphovsrätt och närstående rättigheter bidrar till att uppnå dessa mål.
…
(3) Den föreslagna harmoniseringen kommer att underlätta genomförandet av den inre marknadens fyra friheter och har samband med efterlevnaden av de grundläggande rättsprinciperna och särskilt avseende äganderätt, inklusive immaterialrätt, samt yttrandefrihet och allmänintresset.
…
(6) Utan en harmonisering på gemenskapsnivå kan nationellt lagstiftningsarbete, som redan har inletts i ett antal medlemsstater för att svara mot de tekniska utmaningarna, leda till betydande skillnader i skyddet och därmed till inskränkningar av den fria rörligheten för varor och tjänster, som innehåller eller bygger på immaterialrätt, med en ny splittring av den inre marknaden och inkonsekvens i lagstiftningen som följd. Effekterna av sådana rättsliga skillnader och osäkerhetskällor kommer att bli än större i takt med den fortsatta utvecklingen av informationssamhället, som redan har lett till att immateriella rättigheter i allt högre grad utnyttjas över nationsgränserna. …
(7) Den gemenskapsrättsliga ramen för skyddet av upphovsrätt och närstående rättigheter måste därför även anpassas och kompletteras i den utsträckning som krävs för att den inre marknaden skall fungera väl. … [S]killnader som inte har några negativa effekter på den inre marknadens funktion … behöver [däremot inte] avlägsnas eller förebyggas.
…
(9) Utgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste vara en hög skyddsnivå, eftersom dessa rättigheter har en avgörande betydelse för det intellektuella skapandet. Skyddet av dem bidrar till att bevara och utveckla kreativiteten och gagnar upphovsmän, utövande konstnärer, producenter, konsumenter, kultur, näringsliv och allmänhet. Immaterialrätt har därför erkänts som en integrerad del av äganderätten.
…
(31) En skälig avvägning mellan rättigheter och intressen hos de olika kategorierna av rättsinnehavare samt mellan de olika kategorierna av rättsinnehavare och användarna av skyddade alster måste upprätthållas. De befintliga undantag och inskränkningar från rättigheterna som fastställts av medlemsstaterna måste bli föremål för en ny bedömning där hänsyn tas till den nya elektroniska miljön. … För att säkerställa en väl fungerande inre marknad bör dessa undantag och inskränkningar ges en mer harmoniserad definition. Harmoniseringsgraden bör vara beroende av undantagens effekter på den inre marknadens förmåga att fungera väl.
(32) Detta direktiv innehåller en uttömmande förteckning över undantagen och inskränkningarna från mångfaldiganderätten och rätten till överföring till allmänheten. … Medlemsstaterna bör nå samstämmighet i tillämpningen av dessa undantag och inskränkningar …”
4 Artikel 2 i direktiv 2001/29, med rubriken ”Rätten till mångfaldigande”, har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis
a) för upphovsmän: av deras verk,
…”
5 I artikel 3.1 i direktivet, med rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.”
6 Artikel 5 i direktivet har rubriken ”Undantag och inskränkningar”. I artikel 5.3 c, 5.3 d och 5.5 föreskrivs följande:
”3. Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar i de rättigheter som avses i artiklarna 2 och 3 i följande fall:
…
c) Mångfaldigande av pressen, överföring till allmänheten eller tillgängliggörande av utgivna artiklar om aktuella ekonomiska, politiska eller religiösa ämnen eller av verk eller andra alster av liknande slag i radio- eller televisionssändningar om sådan användning inte är förenad med uttryckliga förbehåll och förutsatt att källan, inbegripet upphovsmannens namn, anges, eller användning av verk eller andra alster i samband med nyhetsrapportering, i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till informationssyftet och förutsatt att källan, inbegripet upphovsmannens namn, anges, om inte detta visar sig vara omöjligt.
d) Citat för användning i t.ex. kritik och recensioner, förutsatt att de avser ett verk eller annat alster som redan lagligen gjorts tillgängligt för allmänheten, att källan, inbegripet upphovsmannens namn, anges, om inte detta visar sig vara omöjligt, och att användningen sker i enlighet med god sed samt i den utsträckning som krävs med hänsyn till det särskilda ändamålet.
…
5. De undantag och inskränkningar som föreskrivs i punkterna 1, 2, 3 och 4 får endast tillämpas i vissa särskilda fall som inte strider mot det normala utnyttjandet av verket eller annat alster och inte oskäligt inkräktar på rättsinnehavarnas legitima intressen.”
Tysk rätt
7 50 § Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte – Urheberrechtsgesetz (lag om upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 9 september 1965 (BGBl. 1965 I, s. 1273, nedan kallad UrhG) har rubriken ”Redogörelse för dagshändelser”. Den bestämmelsen har följande lydelse:
”För nyhetsrapportering med hjälp av radiosändningar eller liknande tekniker, i tidningar, tidskrifter och andra publikationer eller andra lagringsmedier, som huvudsakligen avser dagshändelser, samt i en film, är det tillåtet att mångfaldiga, sprida och till allmänheten överföra, i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till det särskilda ändamålet, de verk som kan ses och höras vid de händelser rapporteringen avser.”
8 51 § i UrhG, med rubriken ”Citat”, har följande lydelse:
”Det är tillåtet att i citatsyfte mångfaldiga, sprida och till allmänheten överföra ett verk som redan offentliggjorts, i den utsträckning omfattningen av användningen är motiverad med hänsyn till det särskilda ändamålet. Det är bland annat tillåtet att
1. integrera enskilda verk, efter det att de offentliggjorts, i ett självständigt vetenskapligt arbete för att förtydliga dess innehåll,
2. citera avsnitt i ett verk, efter det att det utgivits, i ett självständigt litterärt verk,
3. återge enstaka passager i ett redan utgivet musikaliskt verk i ett självständigt musikaliskt verk.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
9 Förbundsrepubliken Tyskland låter varje vecka upprätta en militär lägesrapport om den federala försvarsmakten Bundeswehrs insatser utomlands och om utvecklingen i insatsområdena. Dessa rapporter riktar sig, under beteckningen ”Unterrichtung des Parlaments” (parlamentetsinformation, nedan kallade UdP-rapporter), till vissa ledamöter av Bundestag (tyska förbundsdagen), till enheter vid Bundesministerium der Verteidigung (tyska federala försvarsministeriet) och till andra federala ministerier samt till vissa avdelningar som lyder under det federala försvarsministeriet. UdP-rapporterna anses vara ”sekretessbelagda handlingar – Begränsad distribution”. Denna klassificering motsvarar den lägsta av de fyra sekretessklasser som är föreskrivna i tysk rätt. Förbundsrepubliken Tyskland offentliggör parallellt sammanfattningar av UdP-rapporterna under beteckningen ”Unterrichtung der Öffentlichkeit” (information till allmänheten), vilka är tillgängliga för allmänheten utan några begränsningar.
10 Funke Medien driver den tyska dagstidningen Westdeutsche Allgemeine Zeitungs webbportal. Funke Medien begärde den 27 september 2012 tillgång till samtliga UdP-rapporter som upprättats under perioden 1 september 2001–26 september 2012. Denna begäran avslogs av behöriga myndigheter med motiveringen att utlämnandet av de uppgifter som ingick i dessa UdP-rapporter var ägnat att skada den tyska försvarsmaktens känsliga säkerhetsintressen. Myndigheterna hänvisade till den information som regelbundet offentliggjordes och som utgör versioner av UdP-rapporter som inte påverkar dessa intressen. Funke Medien kom emellertid på okänd väg över en stor del av UdP-rapporterna, som företaget offentliggjorde under beteckningen ”Afghanistan Papiere” (”Afghanistandokumenten”). Rapporterna var tillgängliga på Funke Mediens webbplats i form av individuellt skannade sidor, tillsammans med inledande anmärkningar, ytterliga länkar och en uppmaning att lämna kommentarer.
11 Förbundsrepubliken Tyskland ansåg att Funke Medien begått intrång i upphovsrätten till dessa rapporter och väckte talan om förbudsföreläggande mot bolaget. Denna talan bifölls av Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln, Tyskland). Funke Mediens överklagande avslogs av Oberlandesgericht Köln (Regionöverdomstolen i Köln, Tyskland). Funke Medien överklagade den domen och vidhöll sina yrkanden att talan om förbudsföreläggande skulle ogillas.
12 Den hänskjutande domstolen har påpekat att utgångspunkten för Oberlandesgericht Kölns (Regionöverdomstolen i Köln) resonemang är att UdP-rapporterna kan skyddas av upphovsrätten som ”litterära verk” och att de inte utgör offentligt tryck, vilket inte omfattas av upphovsrättsligt skydd. Den hänskjutande domstolen har emellertid understrukit att den inte har gjort några konstateranden beträffande de konkreta kännetecken som gör det möjligt att anse att UdP-rapporterna besitter kreativ egenart.
13 Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det är uteslutet att upphäva domen från Oberlandesgericht Köln (Regionöverdomstolen i Köln) och återförvisa målet dit för att den domstolen ska få tillfälle att i efterhand göra sådana konstateranden, om ett intrång i upphovsrätten för UdP-rapporterna i vart fall omfattas av undantagsreglerna för nyhetsrapportering och citat i §§ 50 och 51 UrhG (vilket får antas vara fallet för den prövning som ska göras inom ramen för ett överklagande av rättsfrågor (Revision)) eller om ett sådant intrång är rättfärdigat med hänsyn till informationsfriheten eller pressfriheten i artikel 5.1 första och andra meningen i Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tysklands grundlag, nedan kallad Grundgesetz) av den 23 maj 1949 (BGBl 1949 I, s. 1) samt i artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Enligt den hänskjutande domstolen skulle målet i ett sådant fall vara färdigt för avgörande och nämnda domstol ska ändra domen från Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) och ogilla den talan om förbudsföreläggande som väckts av Förbundsrepubliken Tyskland.
14 Den hänskjutande domstolen anser att tolkningen av artikel 2 a, artikel 3.1 och artikel 5.3 c och 5.3 d i direktiv 2001/29, mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, i synnerhet informationsfriheten och pressfriheten, inte är självklar. Den hänskjutande domstolen frågar sig särskilt om dessa bestämmelser lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning vid dess införlivande med nationell rätt. Den hänskjutande domstolen har härvidlag påpekat att enligt praxis från Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland) ska bestämmelser i nationell rätt som införlivar ett unionsdirektiv i princip inte bedömas i förhållande till de grundläggande rättigheter som är garanterade i Grundgesetz, utan endast i förhållande till de grundläggande rättigheter som garanteras av unionsrätten, när direktivet inte ger medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning för dess införlivande.
15 Mot denna bakgrund har Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Föreligger det ett handlingsutrymme vid införlivandet med nationell lagstiftning av de unionsrättsliga bestämmelserna om ensamrätt till mångfaldigande (artikel 2 a i direktiv 2001/29) och till överföring till allmänheten inbegripet tillgängliggörande för allmänheten (artikel 3.1 i direktiv 2001/29) för upphovsmän av deras verk och om undantag eller inskränkningar av dessa rättigheter (artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29)?
2) På vilket sätt ska de grundläggande rättigheterna i [stadgan] beaktas vid fastställandet av räckvidden för de undantag eller inskränkningar som föreskrivs i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 av upphovsmännens ensamrätt till mångfaldigande [artikel 2 a i direktiv 2001/29] och till överföring till allmänheten inbegripet tillgängliggörande för allmänheten (artikel 3.1 i direktiv 2001/29) av deras verk?
3) Kan de grundläggande rättigheterna till informationsfrihet (artikel 11.1 andra meningen i [stadgan] eller pressfrihet (artikel 11.2 i [stadgan]) motivera undantag eller inskränkningar av upphovsmännens ensamrätt till mångfaldigande (artikel 2 a i direktiv 2001/29) och till överföring till allmänheten inbegripet tillgängliggörande för allmänheten (artikel 3.1 i direktiv 2001/29) av deras verk som inte omfattas av de undantag eller inskränkningar som föreskrivs i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Inledande anmärkningar
16 Den hänskjutande domstolen har angett att utgångspunkten för Oberlandesgericht Kölns (Regionöverdomstolen i Köln) ogillande av Funke Mediens överklagande är att UdP-rapporterna kan vara skyddade av upphovsrätten som ”litterära verk”, men utan att göra några specifika konstateranden i detta avseende grundade på de konkreta kännetecken som gör det möjligt att anse att rapporterna besitter kreativ egenart.
17 Domstolen anser att följande preciseringar bör lämnas i detta hänseende.
18 I artikel 2 a och artikel 3.1 i direktiv 2001/29 anges att medlemsstaterna ska föreskriva en ensamrätt för upphovsmän att tillåta respektive förbjuda direkt eller indirekt mångfaldigande av deras ”verk”, oavsett metod och form samt ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras ”verk”. Ett alster kan således endast vara skyddat av upphovsrätten enligt direktiv 2001/29 såvitt alstret i fråga kan kvalificeras som ”verk” i den mening som avses i dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2018, Levola Hengelo, C‑310/17 EU:C:2018:899, punkt 34).
19 Såsom framgår av fast rättspraxis måste ett alster uppfylla två kumulativa villkor för att kunna kvalificeras som ett ”verk”. För det första ska alstret vara originellt, det vill säga att det ska utgöra upphovsmannens egen intellektuella skapelse. För att en intellektuell skapelse ska kunna anses vara upphovsmannens egen måste den avspegla hans eller hennes personlighet, vilket är fallet om upphovsmannen i samband med skapandet av sitt verk har kunnat uttrycka sin kreativa kapacitet genom att göra fria och kreativa val (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkterna 87–89).
20 För det andra är kvalificeringen som ”verk”, i den mening som avses i direktiv 2001/29, förbehållet de beståndsdelar som är uttrycket för ett sådant intellektuellt skapande (dom av den 13 november 2018, Levola Hengelo, C‑310/17, EU:C:2018:899, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
21 Funke Medien har i det föreliggande fallet gjort gällande att UdP-rapporterna inte är ägnade att vara skyddade av upphovsrätten, eftersom det är fråga om rapporter vars struktur upprättas av olika upphovsmän i enlighet med en enhetlig mall och eftersom rapporterna är rent faktarelaterade. Den tyska regeringen har för sin del understrukit att själva skapandet av en sådan enhetlig mall är ägnat att vara skyddat av upphovsrätten.
22 Det är på den nationella domstolen som det ankommer att avgöra huruvida militära lägesrapporter, såsom de rapporter som är aktuella i det nationella målet, eller vissa delar av dessa rapporter kan kvalificeras som ”verk”, i den mening som avses i artikel 2 a och artikel 3.1 i direktiv 2001/29, och följaktligen om de kan vara skyddade enligt upphovsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, Infopaq International, C‑5/08, EU:C:2009:465, punkt 48).
23 För att avgöra om detta verkligen är fallet, ankommer det på den nationella domstolen att kontrollera huruvida upphovsmannen i samband med upprättandet av rapporterna har kunnat göra fria och kreativa val som är ägnade att till läsaren förmedla de aktuella alstrens originalitet. Denna originalitet följer av valet, dispositionen och kombinationen av de ord med vilka upphovsmannen har uttryckt sin kreativitet på ett originellt sätt och som lett till ett resultat som utgör en intellektuell skapelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, Infopaq International, C‑5/08, EU:C:2009:465, punkterna 45–47). Den intellektuella ansträngning och den skicklighet som lagts ned i skapandet av rapporterna saknar relevans i detta avseende (se, analogt, dom av den 1 mars 2012, Football Dataco m.fl., C‑604/10, EU:C:2012:115, punkt 33).
24 För det fall militära lägesrapporter, såsom de rapporter som är aktuella i det nationella målet, skulle utgöra rent informativa handlingar, vars innehåll huvudsakligen bestäms av den information som de innehåller och informationen och det sätt på vilket den uttrycks sålunda inte går att särskilja, och rapporterna därför saknar all originalitet och enbart kännetecknas av sin tekniska funktion, ska det – i likhet med vad generaladvokaten har funnit i punkt 19 i sitt förslag till avgörande – anses att det varit omöjligt för upphovsmannen att i samband med upprättandet av dem uttrycka sin kreativitet på ett originellt sätt och nå ett resultat som utgör en egen intellektuell skapelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, Bezpečnostní softwarová asociace, C‑393/09, EU:C:2010:816, punkterna 48–50, och dom av den 2 maj 2012, SAS Institute, C‑406/10, EU:C:2012:259, punkt 67 och där angiven rättspraxis). Det ankommer i ett sådant fall på den nationella domstolen att konstatera att rapporterna inte utgör ”verk”, i den mening som avses i artikel 2 a och artikel 3.1 i direktiv 2001/29, och att de följaktligen inte kan åtnjuta skydd enligt dessa bestämmelser.
25 Av detta följer att militära lägesrapporter, såsom de rapporter som är aktuella i det nationella målet, endast kan vara skyddade av upphovsrätten under förutsättning att rapporterna utgör deras upphovsmans intellektuella skapelse som avspeglar vederbörandes personlighet och uttrycker hans eller hennes fria och kreativa val i samband med upprättandet av rapporterna.
26 Det är med dessa förbehåll som de hänskjutna frågorna ska besvaras.
Den första frågan
27 Såsom framgår av punkterna 13 och 14 i förevarande dom, avser den första frågan den hänskjutande domstolens tillämpning vid avgörandet av det nationella målet av reglerna om nyhetsrapportering och citat, vilka är föreskrivna i 50 och 51 §§ UrhG. Dessa bestämmelser införlivar artikel 5.3 c och d i direktiv 2001/29.
28 Den hänskjutande domstolen har inte specifikt frågat EU-domstolen om tolkningen av denna bestämmelse i direktiv 2001/29, utan har angett att enligt Oberlandesgericht Köln (Regionöverdomstolen i Köln) uppfyllde Funke Mediens offentliggörande av UdP-rapporterna inte rekvisiten i §§ 50 och 51 UrhG. Den hänskjutande domstolen frågar sig emellertid trots detta huruvida denna unionsbestämmelse, liksom artikel 2 a och 3.1 i samma direktiv, lämnar medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning vid deras införlivande. Enligt praxis från Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen) ska nämligen bestämmelser i nationell rätt som införlivar ett unionsdirektiv i princip inte bedömas i förhållande till de grundläggande rättigheter som är garanterade i Grundgesetz, utan endast i förhållande till de grundläggande rättigheter som garanteras av unionsrätten, när direktivet inte ger medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning för dess införlivande.
29 Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen med sin första fråga söker klarhet i, för det första, huruvida artikel 2 a och artikel 3.1 i direktiv 2001/29 och, för det andra, huruvida artikel 5.3 c andra alternativet och artikel 5.3 d i samma direktiv ska tolkas så, att de innebär en fullständig harmonisering.
30 Domstolen erinrar om att enligt principen om unionsrättens företräde, som är ett väsentligt kännetecken för unionens rättsordning, kan inte den omständigheten att en medlemsstat hänvisar till bestämmelser i nationell rätt påverka unionsrättens verkan i den staten, även om de nationella bestämmelserna har grundlagsstatus (dom av den 26 februari 2013, Melloni, C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 59).
31 Domstolen påpekar härvidlag att medlemsstaternas införlivande av ett direktiv omfattas under alla omständigheter av den situation som avses i artikel 51 i stadgan där medlemsstaterna tillämpar unionsrätten, och den nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna som är föreskriven i stadgan måste vara uppnådd vid ett sådant införlivande, oberoende av vilket utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har vid införlivandet.
32 I ett fall där de åtgärder som vidtas av medlemsstaterna inte är fullständigt bestämda av unionsrätten förblir därför nationella myndigheter och domstolar, när en bestämmelse eller en åtgärd i nationell rätt utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, behöriga att tillämpa nationella normer för skydd av grundläggande rättigheter förutsatt att tillämpningen av dessa normer varken undergräver den skyddsnivå som föreskrivs i stadgan, såsom den tolkats av EU-domstolen, eller unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan (domar av den 26 februari 2013, Melloni, C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 60 och av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 29).
33 Det är således förenligt med unionsrätten att nationella myndigheter och domstolar låter denna tillämpning vara beroende av den omständighet som lyfts fram av den hänskjutande domstolen, nämligen att bestämmelserna i ett direktiv ”lämnar ett utrymme för skönsmässig bedömning vid införlivandet i nationell rätt”, under förutsättning att denna omständighet förstås så, att den avser den harmoniseringsgrad som nämnda bestämmelser syftar till att uppnå och att en tillämpning av sådana nationella normer endast är tänkbar såvitt bestämmelserna inte innebär en fullständig harmonisering.
34 I förevarande fall noterar domstolen att målet med direktiv 2001/29 är att harmonisera vissa, men inte alla, aspekter av upphovsrätten och närstående rättigheter och flera bestämmelser i direktivet visar för övrigt unionslagstiftarens avsikt att ge medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning vid direktivets genomförande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 57).
35 Beträffande för det första rättsinnehavarnas ensamrätt enligt artikel 2 a respektive artikel 3.1 i direktiv 2001/29 har domstolen i punkt 18 i förevarande dom erinrat om att det i dessa bestämmelser anges att medlemsstaterna ska föreskriva en ensamrätt för upphovsmän att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt mångfaldigande av deras verk, oavsett metod och form samt ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk.
36 I nämnda bestämmelser definieras således på ett otvetydigt sätt den ensamrätt till mångfaldigande respektive överföring till allmänheten som upphovsrättshavare har i unionen. Dessa bestämmelser är inte försedda med något villkor och kräver inte – för deras genomförande eller verkan – att någon rättsakt antas.
37 Domstolen har för övrigt redan slagit fast att dessa bestämmelser utgör en harmoniserad rättslig ram som säkerställer ett ökat och enhetligt skydd av rätten till mångfaldigande och rätten till överföring till allmänheten (yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om tillgång till publicerade verk) av den 14 februari 2017, EU:C:2017:114, punkt 119 och där angiven rättspraxis, se även, beträffande rätten till överföring till allmänheten, dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl., C‑466/12, EU:C:2014:76, punkt 41, och dom av den 1 mars 2017, ITV Broadcasting m.fl., C‑275/15, EU:C:2017:144, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
38 Av detta följer att artikel 2 a och artikel 3.1 i direktiv 2001/29 fullständigt harmoniserar det materiella innehållet i de rättigheter som är föreskrivna i dessa bestämmelser (se, analogt, beträffande ensamrätten för en innehavare av ett EU-varumärke, dom av den 20 november 2001, Zino Davidoff och Levi Strauss, C‑414/99–C‑416/99, EU:C:2001:617, punkt 39, och dom av den 12 november 2002, Arsenal Football Club, C‑206/01, EU:C:2002:651, punkt 43).
39 Såsom framgår av skäl 32 i direktiv 2001/29 föreskrivs det i artikel 5.2 och 5.3 en förteckning över undantagen från och inskränkningarna av mångfaldiganderätten och rätten till överföring till allmänheten.
40 Det framgår av domstolens praxis att omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över vid införlivandet av något av undantagen eller inskränkningarna i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 ska bedömas från fall till fall, beroende på bland annat bestämmelsens lydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 36, dom av den 3 september 2014, Deckmyn och Vrijheidsfonds, C‑201/13, EU:C:2014:2132, punkt 16, dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 27, yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om att underlätta tillgången till publicerade verk), av den 14 februari 2017, EU:C:2017:114, punkt 116). Den harmoniseringsgrad som unionslagstiftaren förutsett för undantagen och inskränkningarna är nämligen beroende av deras betydelse för en väl fungerande inre marknad, såsom det erinras om i skäl 31 i direktiv 2001/29.
41 Enligt artikel 5.3 c andra alternativet och artikel 5.3 d i direktiv 2001/29 avser undantagen och inskränkningarna i dessa bestämmelser ”användning av verk eller andra alster i samband med nyhetsrapportering, i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till informationssyftet och förutsatt att källan, inbegripet upphovsmannens namn, anges, om inte detta visar sig vara omöjligt” respektive ”citat för användning i t.ex. kritik och recensioner, förutsatt att de avser ett verk eller annat alster som redan lagligen gjorts tillgängligt för allmänheten, att källan, inbegripet upphovsmannens namn, anges, om inte detta visar sig vara omöjligt, och att användningen sker i enlighet med god sed samt i den utsträckning som krävs med hänsyn till det särskilda ändamålet.”
42 Såsom framgår av dess innehåll, harmoniserar inte denna bestämmelse på ett fullständigt sätt räckvidden av de undantag och inskränkningar som den innehåller.
43 Det framgår nämligen för det första av användningen i artikel 5.3 c andra alternativet och artikel 5.3 d i direktiv 2001/29 av uttrycken ”i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till informationssyftet” respektive ” i enlighet med god sed samt i den utsträckning som krävs med hänsyn till det särskilda ändamålet” att medlemsstaterna förfogar över ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid införlivandet av denna bestämmelse och vid tillämpningen av de bestämmelser i nationell rätt som genomför dem, vilket gör det möjligt för dem att göra en avvägning mellan berörda intressen. För det andra föreskrivs det i artikel 5.3 d i direktivet endast en exemplifierande förteckning av de fall i vilka citat får göras. Detta bekräftas av användningen av uttrycket ”för användning i t.ex. kritik och recensioner”.
44 Detta utrymme för skönsmässig bedömning bekräftas av det lagstiftningsarbete som föregick antagandet av direktiv 2001/29. Det framgår sålunda av motiveringen till Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, av den 10 december 1997 (KOM(97) 628 slutlig) angående de inskränkningar som nu är föreskrivna i artikel 5.3 c och d i direktiv 2001/29 att dessa begränsningar, med hänsyn till deras begränsade ekonomiska betydelse, inte var föremål för någon utförlig behandling i förslaget, utan det angavs endast minimikrav för deras tillämpning och att den utförliga definitionen av rekvisiten för att tillämpa dessa undantag eller inskränkningar ankom på medlemsstaterna, med iakttagande av de ramar som anges i den bestämmelsen.
45 Oaktat de överväganden som angetts är medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av artikel 5.3 c andra alternativet och 5.3 d i direktiv 2001/29 kringskuret i flera hänseenden.
46 Domstolen har för det första vid ett flertal tillfällen funnit att medlemsstaterna ska utöva det utrymme för skönsmässig bedömning som de har vid genomförandet av undantagen och inskränkningarna i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 inom de gränser som uppställs i unionsrätten. Detta innebär att det inte står medlemsstaterna fritt att på ett icke-harmoniserat sätt bestämma samtliga parametrar för undantagen eller inskränkningarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2003, SENA, C‑245/00, EU:C:2003:68, punkt 34, dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 104, och dom av den 3 september 2014, Deckmyn och Vrijheidsfonds, C‑201/13, EU:C:2014:2132, punkt 16; yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om tillgång till publicerade verk) av den 14 februari 2017, EU:C:2017:114, punkt 122).
47 Domstolen har således understrukit att medlemsstaternas rätt att genomföra ett undantag från eller inskränkning av de harmoniserade reglerna i artiklarna 2 och 3 i direktiv 2001/29 är strikt omgärdad av de krav som unionsrätten ställer upp (se, för ett liknande resonemang, yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om tillgång till publicerade verk) av den 14 februari 2017, EU:C:2017:114, punkt 126).
48 Medlemsstaterna får i synnerhet i sin lagstiftning endast föreskriva ett sådant undantag eller en sådan inskränkning som avses i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 om de iakttar samtliga rekvisit i den bestämmelsen (se, analogt, yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om tillgång till publicerade verk) av den 14 februari 2017, EU:C:2017:114, punkt 123 och där angiven rättspraxis).
49 Medlemsstaterna är även skyldiga att i detta sammanhang iaktta de allmänna principerna i unionsrätten, däribland proportionalitetsprincipen. Det framgår av den principen att de åtgärder som antas ska vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, och de får inte vara mer långtgående än vad som krävs för att uppnå nämnda mål (dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkterna 105 och 106).
50 Domstolen har för det andra erinrat om att medlemsstaterna inte får använda det utrymme för skönsmässig bedömning som de har vid genomförandet av undantagen och inskränkningarna i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 på ett sätt som äventyrar direktivets syften, som – i likhet med vad som framgår av skälen 1 och 9 i detta – är att införa en hög skyddsnivå till förmån för upphovsmän och att säkerställa en väl fungerande inre marknad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 107 och dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl., C‑435/12, EU:C:2014:254, punkt 34; yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om tillgång till publicerade verk) av den 14 februari 2017, EU:C:2017:114, punkt 124 och där angiven rättspraxis).
51 Det ankommer emellertid även på medlemsstaterna vid detta genomförande att säkerställa undantagens och inskränkningarnas ändamålsenliga verkan samt säkerställa att deras syfte följs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl., C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 163 och dom av den 3 september 2014, Deckmyn och Vrijheidsfonds, C‑201/13, EU:C:2014:2132, punkt 23) för att upprätthålla en skälig avvägning mellan rättigheter och intressen hos de olika kategorierna av rättsinnehavare samt mellan de olika kategorierna av rättsinnehavare och användarna av skyddade alster, i enlighet med vad som anges i skäl 31 i direktivet.
52 För det tredje är medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av de undantag och inskränkningar som avses i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 även begränsat av artikel 5.5 i nämnda direktiv enligt vilken införandet av undantag eller inskränkningar är underkastat kravet att tre rekvisit ska vara uppfyllda, nämligen att undantagen eller inskränkningarna endast tillämpas i vissa särskilda fall, att de inte strider mot det normala utnyttjandet av verket och att de inte oskäligt inkräktar på upphovsrättsinnehavarnas legitima intressen (yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om tillgång till publicerade verk) av den 14 februari 2017, EU:C:2017:114, punkt 125 och där angiven rättspraxis).
53 För det fjärde är i enlighet med vad domstolen erinrat om i punkt 31 i förevarande dom de principer som är stadfästa i stadgan tillämpliga på medlemsstaterna när de tillämpar unionsrätten. Det ankommer således på medlemsstaterna att vid införlivandet av de undantag och inskränkningar som avses i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 se till att de utgår från en tolkning av undantagen och inskränkningarna som gör det möjligt att säkerställa en skälig avvägning mellan de olika grundläggande rättigheter som åtnjuter skydd enligt unionens rättsordning (dom av den 27 mars 2014, UPC TeleKabel Wien, C‑314/12, EU:C:2014:192, punkt 46, och dom av den 18 oktober 2018, Bastei Lübbe, C‑149/17, EU:C:2018:841, punkt 45 och där angiven rättspraxis; se även, analogt, dom av den 26 september 2013 i mål C‑195/12, IBV & Cie, EU:C:2013:598, punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis).
54 Mot bakgrund av det anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 a och artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att de fullständigt harmoniserar det materiella innehållet i de rättigheter som är föreskrivna i dessa bestämmelser. Artikel 5.3 c andra alternativet och artikel 5.3 d i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att de inte utgör åtgärder som fullständigt harmoniserar räckvidden av de undantag eller inskränkningar som ingår i dessa bestämmelser.
Den tredje frågan
55 Den hänskjutande domstolen söker med sin tredje fråga, som det är lämpligt att pröva därefter, klarhet i huruvida informationsfriheten och pressfriheten som är stadfästa i artikel 11 i stadgan kan motivera, utöver de undantag och inskränkningar som är föreskrivna i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29, ett undantag från upphovsmannens ensamrätt till mångfaldigande och upphovsmannens ensamrätt till överföring till allmänheten, vilka är föreskrivna i artikel 2 a respektive artikel 3.1 i direktivet.
56 Det framgår såväl av motiveringen till förslag KOM(97) 628 slutlig som av skäl 32 till direktiv 2001/29 att förteckningen över undantag och inskränkningar i artikel 5 i direktivet är uttömmande, vilket domstolen har understrukit vid flera tillfällen (dom av den 16 november 2016, Soulier och Doke, C‑301/15, EU:C:2016:878, punkt 34 och dom av den 7 augusti 2018, Renckhoff, C‑161/17, EU:C:2018:634, punkt 16).
57 Såsom framgår av skälen 3 och 31 i direktiv 2001/29 syftar harmoniseringen i direktivet till att upprätthålla, bland annat i den elektroniska miljön, en skälig avvägning mellan, å ena sidan, intresset hos innehavare av upphovsrätter och närstående rättigheter att skydda sin rätt till immateriell egendom, som garanteras i artikel 17.2 i stadgan och, å andra sidan, skyddet av de intressen och grundläggande rättigheter som tillkommer användarna av skyddade alster, särskilt deras yttrandefrihet och informationsfrihet, som garanteras i artikel 11 i stadgan, liksom allmänintresset (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Renckhoff, C‑161/17, EU:C:2018:634, punkt 41).
58 De mekanismer som gör det möjligt att nå en skälig avvägning mellan dessa olika rättigheter och intressen återfinns emellertid i direktiv 2001/29 självt, i den del det, för det första, i artiklarna 2–4 i direktivet föreskrivs ensamrätter för rättsinnehavarna och, för det andra, i artikel 5 i direktivet föreskrivs undantag från och inskränkningar av dessa rättigheter, vilka medlemsstaterna får, och i vissa fall måste, införliva. Dessa mekanismer måste emellertid konkretiseras genom de nationella åtgärder som vidtas för att införliva direktivet samt nationella myndigheters tillämpning av direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2008, Promusicae, C‑275/06, EU:C:2008:54, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
59 Domstolen har upprepade gånger slagit fast att de grundläggande rättigheter som numera är stadfästa i stadgan, och som domstolen säkerställer efterlevnaden av, utgår från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner samt från den vägledning som ges i de folkrättsliga dokument angående skydd för de mänskliga rättigheterna som medlemsstaterna varit med om att utarbeta eller har tillträtt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet, C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
60 Beträffande de undantag och inskränkningar som är föreskrivna i artikel 5.3 c andra alternativet och 5.3 d i direktiv 2001/29, vilka är föremål för den hänskjutande domstolen frågor, påpekar EU-domstolen att de specifikt syftar till att främja yttrandefriheten för användare av skyddade verk samt pressfriheten, vilken är särskild betydelsefull när den skyddas som en grundläggande rättighet, framför upphovsmannens intresse att kunna invända mot användningen av vederbörandes verk, samtidigt som upphovsmannen rätt att få se sitt namn angivet säkerställs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 135).
61 Artikel 5.5 i direktivet bidrar också till den skäliga jämvikt som det erinrats om i punkterna 51 och 57 i förevarande dom. Såsom påpekats i punkt 52 i förevarande dom krävs det enligt den bestämmelsen att de undantag från och inskränkningar av rätten till mångfaldigande, vilka är föreskrivna i 5.1–5.4 i direktivet, endast tillämpas i vissa särskilda fall som inte strider mot det normala utnyttjandet av det skyddade verket eller alstret och inte oskäligt inkräktar på rättsinnehavarnas legitima intressen.
62 Att mot denna bakgrund tillåta, oaktat unionslagstiftarens uttryckliga vilja som det erinrats om i punkt 56 ovan, varje medlemsstat att införa undantag från de ensamrätter som upphovsmän har enligt artiklarna 2–4 i direktiv 2001/29 – utöver de undantag och inskränkningar som är uttömmande föreskrivna i artikel 5 i direktivet – skulle hota effektiviteten av den harmonisering av upphovsrätten och närstående rättigheter som genomförts av direktivet samt det rättssäkerhetsmål som eftersträvas med direktivet (dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl., C‑466/12, EU:C:2014:76, punkterna 34 och 35). Det framgår nämligen uttryckligen av skäl 31 i direktivet att de skillnader som fanns i fråga om undantag och inskränkningar, då det gäller vissa handlingar som omfattas av ensamrättigheter, hade en direkt negativ inverkan på hur den inre marknaden för upphovsrätt och närstående rättigheter fungerar. Förteckningen av undantag och inskränkningar i artikel 5 i direktiv 2001/29 syftar således till att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl.
63 Såsom framgår av skäl 32 i samma direktiv är medlemsstaterna dessutom skyldiga att tillämpa undantagen och inskränkningarna på ett samstämmigt sätt. Kravet på samstämmighet i genomförandet av dessa undantag och inskränkningar skulle inte kunna upprätthållas om det stod medlemsstaterna fritt att föreskriva undantag och inskränkningar utöver dem som är uttryckligen föreskrivna i direktiv 2001/29 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium, C‑572/13, EU:C:2015:750, punkterna 38 och 39) och domstolen har för övrigt redan slagit fast att det inte finns någon bestämmelse i direktiv 2001/29 som ger medlemsstaterna möjlighet att utvidga räckvidden av sistnämnda undantag och inskränkningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl., C‑435/12, EU:C:2014:254, punkt 27).
64 Mot bakgrund av det anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Informationsfriheten och pressfriheten, som är stadfästa i artikel 11 i stadgan, kan inte, utöver de undantag och inskränkningar som är föreskrivna i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29, motivera ett undantag från de ensamrätter i fråga om mångfaldigande och överföring till allmänheten som upphovsmannen har enligt artikel 2 a och 3.1 i samma direktiv.
Den andra frågan
65 Den hänskjutande domstolen söker med den andra frågan klarhet i huruvida den nationella domstolen inom ramen för den intresseavvägning som den domstolen ska göra mellan, å ena sidan, de ensamrätter som upphovsmannen har enligt artikel 2 a och 3.1 i direktiv 2001/29 och, å andra sidan, de rättigheter för användare av skyddade alster som avses i undantagsbestämmelserna i artikel 5.3 c andra alternativet och 5.3 d i direktiv 2001/29, får frångå en restriktiv tolkning av sistnämnda bestämmelser och i stället använda sig av en tolkning av dessa bestämmelser som tar fullständig hänsyn till behovet av att respektera yttrande- och informationsfriheten som är garanterad i artikel 11 i stadgan.
66 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel beträffande möjligheten att i förevarande fall tillämpa artikel 5.3 c andra alternativet i direktiv 2001/29 på Funke Mediens användning av UdP-rapporterna, eftersom Funke Medien inte låtit offentliggörandet av dessa rapporter åtföljas av en separat nyhetsrapport.
67 Såsom det erinrats om i punkt 53 i förevarande dom, ankommer det på medlemsstaterna att i samband med införlivandet av undantagen och inskränkningarna i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 utgå från en tolkning av undantagen och inskränkningarna som gör det möjligt att säkerställa en skälig avvägning mellan de olika grundläggande rättigheter som åtnjuter skydd enligt unionens rättsordning.
68 Det ankommer på medlemsstaternas myndigheter och domstolar vid genomförandet av införlivandeåtgärderna för direktivet att inte enbart tolka sin nationella rätt på ett sätt som överensstämmer med nämnda direktiv, utan även att inte grunda sig på en tolkning av det som strider mot dessa grundläggande rättigheter eller mot andra allmänna principer i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2008, Promusicae, C‑275/06, EU:C:2008:54, punkt 70, dom av den 27 mars 2014, UPC Telekabel Wien, C‑314/12, EU:C:2014:192, punkt 46 och dom av den 16 juli 2015, Coty Germany, C‑580/13, EU:C:2015:485, punkt 34).
69 Det är visserligen riktigt, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, att ett undantag från en huvudregel i princip ska tolkas restriktivt.
70 Även om artikel 5 i direktiv 2001/29 formellt sett har rubriken ”Undantag och inskränkningar”, konstaterar domstolen emellertid att undantagen och inskränkningarna själva innebär rättigheter till förmån för användarna av skyddade verk eller andra alster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2014, Eugen Ulmer, C‑117/13, EU:C:2014:2196, punkt 43). Såsom det erinrats om i punkt 51 ovan, syftar den artikeln specifikt till att säkerställa en skälig avvägning mellan, å ena sidan, rättsinnehavarens rättigheter och intressen, vilka är föremål för en bred tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2016, Soulier och Doke, C‑301/15, EU:C:2016:878, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis), och, å andra sidan, rättigheterna och intressena för användare av skyddade verk eller andra alster.
71 Av detta följer att en tolkning av undantagen och inskränkningarna i artikel 5 i direktiv 2001/29 måste, såsom det erinrats om i punkt 51 i förevarande dom, möjliggöra att deras ändamålsenliga verkan säkerställs samt att deras syfte respekteras. Ett sådant krav är nämligen av särskild betydelse när undantagen och inskränkningarna syftar till att, i likhet med inskränkningarna i artikel 5.3 c och d i direktiv 2001/29, säkerställa respekten för grundläggande friheter.
72 Det ska i detta sammanhang för det första tilläggas att skyddet för immaterialrätten visserligen är stadfäst i artikel 17.2 i stadgan. Det framgår dock inte, vare sig av den bestämmelsen eller av domstolens praxis, att denna rättighet är absolut och således ska garanteras ett undantagslöst skydd (dom av den 24 november 2011, Scarlet Extended, C‑70/10, EU:C:2011:771, punkt 43, dom av den 16 februari 2012, SABAM, C‑360/10, EU:C:2012:85, punkt 41, och dom av den 27 mars 2014, UPC Telekabel Wien, C‑314/12, EU:C:2014:192, punkt 61).
73 För det andra syftar artikel 5.3 c och d i direktiv 2001/29, såsom det erinrats om i punkt 60 i förevarande dom, till att främja användarna av skyddade alsters yttrandefrihet samt pressfriheten, vilken garanteras i artikel 11 i stadgan. EU-domstolen erinrar i detta avseende om att, i de fall då stadgan innehåller rättigheter som motsvarar de rättigheter som garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), syftar artikel 52.3 i stadgan till att trygga det nödvändiga sambandet mellan rättigheterna i stadgan och de motsvarande rättigheter som säkerställs genom Europakonventionen, utan att detta inkräktar på unionsrättens och Europeiska unionens domstols autonomi (se, analogt, dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 47, och dom av den 26 september 2018, Staatssecretaris van Veiligheid en justitie (Suspensiv verkan av ett överklagande), C‑180/17, EU:C:2018:775, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Artikel 11 i stadgan innehåller rättigheter som motsvarar dem som garanteras i artikel 10.1 i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2019, Buivids, C‑345/17, EU:C:2019:122, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
74 Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har emellertid i sin praxis understrukit att det vid avvägningen mellan upphovsrätten och yttrandefriheten måste beaktas att den typ av ”diskurs” eller information som det är fråga om är av särskild betydelse, särskilt inom ramen för den politiska debatten eller en debatt som rör allmänintresset (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 10 januari 2013, Ashby Donald m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2013:0110JUD003676908, § 39).
75 I förevarande fall framgår det av handlingarna i EU-domstolens mål att Funke Medien inte endast har offentliggjort UdP-rapporterna på sin webbplats, utan även har presenterat dem i systematiserad form, tillsammans med inledande anmärkningar, ytterliga länkar och en uppmaning att lämna kommentarer. Under dessa omständigheter och om det antas att UdP-rapporterna ska kvalificeras som ”verk”, i den mening som avses i artikel 2 a och artikel 3.1 i direktiv 2001/29, finns det anledning att anse att offentliggörandet av dessa handlingar kan utgöra ”användning av verk … i samband med nyhetsrapportering”, i den mening som avses i artikel 5.3 c andra alternativet i direktiv 2001/29. Detta offentliggörande kan således omfattas av den bestämmelsen, under förutsättning att övriga rekvisit i bestämmelsen är uppfyllda, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
76 Mot bakgrund av det anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Den nationella domstolen ska inom ramen för den intresseavvägning som den domstolen – med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet – ska göra mellan, å ena sidan, de ensamrätter som upphovsmannen har enligt artikel 2 a och 3.1 i direktiv 2001/29 och, å andra sidan, de rättigheter för användare av skyddade alster som avses i undantagsbestämmelserna i artikel 5.3 c andra alternativet och 5.3 d i direktivet, grunda sig på en tolkning av dessa bestämmelser som är fullständigt förenlig med de grundläggande rättigheter som är garanterade i stadgan, samtidigt som den respekterar bestämmelsernas ordalydelse och bibehåller deras ändamålsenliga verkan.
Rättegångskostnader
77 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Artikel 2 a och artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället ska tolkas så, att de fullständigt harmoniserar det materiella innehållet i de rättigheter som är föreskrivna i dessa bestämmelser. Artikel 5.3 c andra alternativet och artikel 5.3 d i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att de inte utgör åtgärder som fullständigt harmoniserar räckvidden av de undantag eller inskränkningar som ingår i dessa bestämmelser.
2) Informationsfriheten och pressfriheten, som är stadfästa i artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, kan inte, utöver de undantag och inskränkningar som är föreskrivna i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29, motivera ett undantag från de ensamrätter i fråga om mångfaldigande och överföring till allmänheten som upphovsmannen har enligt artikel 2 a och 3.1 i samma direktiv.
3) Den nationella domstolen ska inom ramen för den intresseavvägning som den domstolen – med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet – ska göra mellan, å ena sidan, de ensamrätter som upphovsmannen har enligt artikel 2 a och 3.1 i direktiv 2001/29 och, å andra sidan, de rättigheter för användare av skyddade alster som avses i undantagsbestämmelserna i artikel 5.3 c andra alternativet och 5.3 d i direktivet, grunda sig på en tolkning av dessa bestämmelser som är fullständigt förenlig med de grundläggande rättigheter som är garanterade i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, samtidigt som den respekterar bestämmelsernas ordalydelse och bibehåller deras ändamålsenliga verkan.
Underskrifter