Mål C‑208/09

Ilonka Sayn-Wittgenstein

mot

Landeshauptmann von Wien

(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgerichtshof (Österrike))

”Unionsmedborgarskap – Rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna – Lag av konstitutionell valör i en medlemsstat genom vilken adelskap avskaffas i denna stat – Efternamn som bärs av en myndig medborgare i nämnda stat och som har förvärvats genom adoption i en annan medlemsstat i vilken denna medborgare är bosatt – Adelstitel och adelsmarkör som ingår i efternamnet – Inskrivning i folkbokföringsregistret utförd av myndigheterna i den första medlemsstaten – Rättelse ex officio av inskrivningen – Borttagande av adelstiteln och adelsmarkören”

Sammanfattning av domen

Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Bestämmelser av konstitutionell valör om förbud mot att bära en adelstitel

(Artikel 21 FEUF)

Artikel 21 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat vägrar att erkänna efternamnet, i dess helhet, på en person som är medborgare i denna stat, såsom detta namn har fastställts i en annan medlemsstat, i vilken nämnda person är bosatt, i samband med att personen i fråga i vuxen ålder adopterades av en medborgare i denna andra medlemsstat, när efternamnet innehåller en adelstitel som inte är tillåten i den första medlemsstaten enligt dess konstitutionella rätt, under förutsättning att de åtgärder som dessa myndigheter vidtagit i detta sammanhang är motiverade av skäl avseende grunderna för rättsordningen (ordre public), det vill säga att de är nödvändiga för att skydda de eftersträvade intressena och står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas.

Det framstår inte som oproportionerligt att en medlemsstat försöker säkerställa att likhetsprincipen uppnås genom att förbjuda sina medborgare att förvärva, inneha eller använda adelstitlar eller adelsmarkörer som kan få andra att tro att personen i fråga innehar en sådan titel. Ett sådant förbud kan således inte anses vara en åtgärd som omotiverat begränsar unionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna.

(se punkterna 93–95 och domslutet)