DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 14 maj 2014

Mål F‑11/13

Nicola Delcroix

mot

Europeiska utrikestjänsten (EEAS)

”Personalmål – Tjänsteman – EEAS – Chef för en delegation i ett tredjeland – Förflyttning till EEAS säte – Uppdraget som delegationschef har upphört i förtid”

Saken:      Talan med stöd av artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, varigenom Nicola Delcroix har yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara beslutet om förflyttning till Europeiska utrikestjänstens (EEAS) säte i Bryssel (Belgien) och således om förtida upphörande av hans uppdrag som chef för Europeiska unionens delegation i Republiken Djibouti. Nicola Delcroix har även yrkat att EEAS ska förpliktas att till honom betala mellanskillnaden mellan hans tidigare lön och den lön som han mottar sedan förflyttningen till EEAS säte.

Avgörande:      Beslutet att förflytta Nicolas Delcroix till Europeiska utrikestjänstens säte och således bringa hans uppdrag som chef för Europeiska unionens delegation i Republiken Djibouti till upphörande i förtid, vilket delgavs honom i skrivelse av den 8 mars 2012, ogiltigförklaras. Utrikestjänsten ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostander som uppkomit för Nicola Delcroix.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Uppdrag som chef för en av unionens delegationer – Omplacering av en tjänsteman i tjänstens intresse – Behörig myndighet

(Artikel 221 FEUF; rådets beslut 2010/427, artikel 5)

2.      Tjänstemän – Principer – Rätten till försvar – Räckvidd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2 a)

1.      Det framgår av artikel 221 FEUF, och artikel 5 i beslut 2010/427 om hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska organiseras och arbeta, att delegationerna ska stå för unionens diplomatiska representation i enlighet med vad som anges i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser av den 18 april 1961 och att de ska verka under ledning av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Ett beslut att förflytta en delegationschef till utrikestjänstens säte kan således inte fattas av utrikestjänstens verkställande direktör och personaldirektör.

(se punkt 25)

2.      Rätten till försvar utgör en grundläggande princip i unionsrätten och innebär att en person ska ges tillfälle att, innan det meddelas ett beslut som går honom eller henne emot, yttra sig över sanningsenligheten hos och relevansen av de omständigheter som läggs till grund för beslutet. För att ett åsidosättande av rätten att yttra sig ska kunna leda till en ogiltigförklaring av det angripna beslutet krävs även att det prövas huruvida beslutet i ärendet hade kunnat bli ett annat om det inte hade begåtts något sådant fel. Att under sådana omständigheter anse att den behöriga myndigheten skulle ha antagit ett identiskt beslut även om den hade hört den berörda personen innebär helt enkelt att den grundläggande rätten att yttra sig, vilken stadgas i artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, förlorar sin betydelse, eftersom själva innehållet i denna rättighet förutsätter att den berörda personen verkligen har möjlighet att påverka den aktuella beslutsprocessen.

(se punkterna 35, 42 och 44)

Hänvisning till

Domstolen: 10 juli 1986, Belgien mot kommissionen, 234/84, punkt 27; 5 oktober 2000, Förbundsrepubliken Tyskland mot kommissionen, C‑288/96, punkt 99; 9 november 2006, kommissionen mot De Bry, C‑344/05 P, punkt 37

Tribunalen: 14 september 2011, Marcuccio mot kommissionen, T‑236/02, punkt 115

Personaldomstolen: 12 december 2013, CH mot parlamentet, F‑129/12, punkt 38