Language of document : ECLI:EU:C:2017:109

Preliminär utgåva

Mål C‑443/16

Francisco Rodrigo Sanz

mot

Universidad Politécnica de Madrid

(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Contencioso-Administrativo no 8 de Madrid)

”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 99 i domstolens rättegångsregler – Direktiv 1999/70/EG – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Klausul 4 – På varandra följande visstidsanställningar i den offentliga sektorn – Omstrukturering av universitetens organisation – Nationell lagstiftning – Upptagande av universitetslärare i universitetens professorskår – Villkor – Erhållande av en doktorsexamen – Omvandling av heltidstjänster till halvtidstjänster – Tillämpning enbart på tillfälligt anställda lärare – Icke-diskrimineringsprincipen”

Sammanfattning – Domstolens beslut (tionde avdelningen) av den 9 februari 2017

Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Förbud mot diskriminering av visstidsanställda – Omstrukturering av universitetens organisation – Nationell lagstiftning om upptagande av universitetslärare i universitetens professorskår – Villkor – Erhållande av en doktorsexamen – Omvandling av heltidstjänster till halvtidstjänster för dem som saknar en sådan examen – Tillämpning enbart på tillfälligt anställda lärare – Otillåtet

(Rådets direktiv 1999/70, klausul 4.1 i bilagan)

Klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser, som dem som är i fråga i det nationella målet, vilka medger att de behöriga förvaltningarna i den berörda medlemsstaten, inom ramen för åtgärder vilka syftar till att omstrukturera universitetens organisation, halverar arbetstiden för visstidsanställda lärare vid universiteten, med anledning av att de saknar doktorsexamen, samtidigt som tillsvidareanställda lärare vid universiteten vilka inte heller har doktorsexamen, inte omfattas av samma åtgärd.

Tillämpningen av en sådan regel bygger nämligen på det allmänna antagandet att universitetslärarnas tidsbegränsade anställningsförhållanden i sig motiverar att denna kategori av lärare behandlas annorlunda än tillsvidareanställda lärare trots att dessa båda kategorier av lärare utför liknande arbeten. Detta antagande strider mot syftena med direktiv 1999/70 och ramavtalet.

Detta konstaterande påverkas inte av argumentet att skillnaden i behandling av visstidsanställda motiveras såväl av åtgärder vilka avser förvaltningen av lärarkåren vid universiteten som av de budgetnedskärningar som den berörda medlemsstaten har beslutat om, i den mån som domstolen redan har fastställt att budgethänsyn, inklusive behovet av en strikt personalförvaltning, inte kan motivera en diskriminering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2003, Schönheit och Becker, C‑4/02 och C‑5/02, EU:C:2003:583, punkt 85, och dom av den 22 april 2010, Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols, C‑486/08, EU:C:2010:215, punkt 46).

Budgethänsyn kan förvisso ligga till grund för en medlemsstats socialpolitiska val och påverka arten och omfattningen av de åtgärder som medlemsstaten önskar vidta. Budgethänsyn utgör emellertid inte i sig ett mål för politiken och kan följaktligen inte motivera att nationella bestämmelser tillämpas vilka ger upphov till olikbehandling till nackdel för visstidsanställda (se, analogt, dom av den 24 oktober 2013, Thiele Meneses, C‑220/12, EU:C:2013:683, punkt 43, dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 110, samt beslut av den 21 september 2016, Popescu, C‑614/15, EU:C:2016:726, punkt 63). Slutligen erinrar domstolen om att klausul 4.1 i ramavtalet är ovillkorlig och tillräckligt precis för att enskilda ska kunna åberopa den gentemot staten inför en nationell domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, Gavieiro Gavieiro och Iglesias Torres, C‑444/09 och C‑456/09, EU:C:2010:819, punkterna 78–83, och dom av den 8 september 2011, Rosado Santana, C‑177/10, EU:C:2011:557, punkt 56, samt beslut av den 21 september 2016, Álvarez Santirso, C‑631/15, EU:C:2016:725, punkt 59).

(se punkterna 51–53, 55 och 56 samt domslutet)