TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)
den 29 mars 2012 (*)
”Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – De spanska marknaderna för bredbandsanslutning till internet – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 82 EG konstateras – Prissättning – Marginalpress – Lojalt samarbete – Tillämpning ultra vires av artikel 82 EG – Rättssäkerhet – Skydd för berättigade förväntningar”
I mål T‑398/07,
Konungariket Spanien, företrätt av N. Díaz Abad, abogado del Estado,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av F. Castillo de la Torre, É. Gippini Fournier och K. Mojzesowicz, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2007) 3196 slutlig av den 4 juli 2007 om ett förfarande enligt artikel 82 [EG] (ärende COMP/38.784 – Wanadoo España mot Telefónica),
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen),
sammansatt av ordföranden L. Truchot samt domarna M. E. Martins Ribeiro (referent) och H. Kanninen,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 juni 2011,
följande
Dom
Bakgrund till målet
1 Telefónica SA är moderbolaget i Telefónicakoncernen, tidigare statligt monopol i telekommunikationssektorn i Spanien. Under den period som berörs av kommissionens beslut K(2007) 3196 slutlig av den 4 juli 2007 om ett förfarande enligt artikel 82 [EG] (ärende COMP/38.784 – Wanadoo España mot Telefónica) (nedan kallat det angripna beslutet), det vill säga september 2001–december 2006, tillhandahöll Telefónica bredbandstjänster genom sitt dotterbolag Telefónica de España SAU (nedan kallat TESAU) samt sina två andra dotterbolag, Telefónica Data de España SAU och Terra Networks España SA, vilka fusionerades med TESAU den 30 juni 2006 respektive den 7 juli 2006 (skälen 11, 13 och 19–21 i det angripna beslutet). Telefónica och dess dotterbolag (nedan tillsammans kallade Telefónica) utgjorde en enda ekonomisk enhet under hela den period som undersökningen omfattar (skäl 12 i det angripna beslutet).
2 Innan telemarknaden hade liberaliserats fullt ut år 1998, ägdes Telefónica av den spanska staten och hade lagligt monopol på tillhandahållande till slutkund av teletjänster via det fasta telefonnätet. För närvarande är företaget det enda som har ett landsomfattande fast telenät (skäl 13 i det angripna beslutet).
3 Den 11 juli 2003 gav Wanadoo España SL (nu France Telecom España SA) in ett klagomål till Europeiska gemenskapernas kommission och hävdade att marginalen mellan de grossistpriser som Telefónicas dotterbolag tog ut av sina konkurrenter för att tillhandahålla bredbandstillträde i grossistledet i Spanien och de slutkundspriser som dotterbolagen tog ut av användarna inte var stor nog för att Telefónicas konkurrenter skulle kunna konkurrera med detta företag (skäl 26 i det angripna beslutet).
4 Den 18 november 2004 översände kommissionen en begäran om upplysningar till Comisión del Mercado de las Telecomunicaciones (CMT, Spaniens telemarknadsmyndighet).
5 Den 17 december 2004 sände kommissionen ett e-postmeddelande till CMT i syfte att erhålla kompletterande upplysningar utöver dem som efterfrågats den 18 november 2004. Kommissionen begärde även kompletterande upplysningar i en skrivelse av den 17 januari 2005.
6 Den 20 december 2004, den 26 januari 2005 och den 2 februari 2005 besvarade CMT kommissionens förfrågningar av den 18 november 2004, den 17 december 2004 och den 17 januari 2005.
7 Den 20 februari 2006 översände kommissionen ett meddelande om invändningar till Telefónica, som företaget yttrade sig över den 19 maj 2006 (skäl 27 i det angripna beslutet).
8 Den 15 maj 2006 upplyste kommissionen CMT att för det fall myndigheten önskade närvara vid det muntliga hörandet måste en ansökan inlämnas till förhörsombudet. Den 24 maj 2006 översände kommissionen en icke‑konfidentiell version av meddelandet om invändningar till CMT och beredde CMT tillfälle att yttra sig skriftligen.
9 Till följd av Telefónicas begäran ägde ett muntligt hörande rum den 12 och 13 juni 2006. Telefónica, Konungariket Spanien och berörda tredje parter gavs möjlighet att yttra sig angående de problem som kommissionen lyft fram i meddelandet om invändningar (skäl 30 i det angripna beslutet). SMT yttrade sig muntligt. Den 26 juni 2006 besvarade CMT ett antal frågor som sökanden ställt vid det muntliga hörandet.
10 Den 11 januari 2007 skickade kommissionen en skrivelse till Telefónica vari företaget anmodades att inkomma med sina synpunkter på de slutsatser som kommissionen ämnade dra av nya faktiska omständigheter som inte hade funnits med i meddelandet om invändningar. Telefónica yttrade sig över denna skrivelse den 12 februari 2007 (skäl 31 i det angripna beslutet).
11 Den 12 juni 2007 sände CMT:s ordförande en skrivelse till kommissionen i vilken kommissionen informerades om konsekvenserna av det angripna beslutet utifrån ett regleringsperspektiv och CMT beklagade avsaknaden av ett effektivt samarbete mellan kommissionen och myndigheten under förfarandet. Kommissionen svarade genom skrivelse av den 21 augusti 2007.
12 Den 14 juni 2007 hölls ett möte mellan kommissionen och CMT.
13 Den 15 juni 2007 deltog CMT i egenskap av experter i ett möte med rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor, i enlighet med artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1).
Det angripna beslutet
14 Den 4 juli 2007 antog kommissionen det angripna beslutet, som är föremålet för förevarande talan.
15 Kommissionen fastställde i det angripna beslutet för det första tre relevanta produktmarknader, nämligen en bredbandsmarknad i slutkundsledet och två bredbandsmarknader i grossistledet (skälen 145–208 i det angripna beslutet).
16 Den relevanta slutkundsmarknaden omfattar enligt det angripna beslutet samtliga icke-differentierade bredbandsprodukter, oberoende av om de erbjöds via ADSL (Asymmetric Digital Subscriber Line, asymmetrisk digital abonnentanslutning) eller via annan typ av teknik, som riktas till hushållskunder och andra kunder på massmarknaden. Däremot omfattar den inte skräddarsydda bredbandstjänster som huvudsakligen riktar sig till stora kunder (skäl 153 i det angripna beslutet).
17 För marknaderna i grossistledet angav kommissionen att det fanns tre tillgängliga viktiga grossisterbjudanden, nämligen ett referenserbjudande för tillträde till accessnätet, som enbart såldes av Telefónica, ett regionalt grossisterbjudande (GigADSL, nedan kallad den regionala grossistprodukten), vilken också såldes enbart av Telefónica, och flera nationella grossisterbjudanden, vilka såldes såväl av Telefónica (ADSL IP och ADSL IP Total, nedan kallade den nationella grossistprodukten) som av övriga operatörer och byggde på tillträde till accessnätet och/eller den regionala grossistprodukten (skäl 75 i det angripna beslutet).
18 För att definiera de relevanta grossistmarknaderna undersökte kommissionen huruvida de i föregående punkt beskrivna grossistprodukterna tillhörde samma eller olika produktmarknader (skäl 162 i det angripna beslutet). Kommissionen fann först och främst att den regionala grossistprodukten och tillträdet till accessnätet inte var utbytbara produkter (skälen 163–182 i det angripna beslutet). Kommissionen fann vidare att de regionala och nationella grossistprodukterna inte var utbytbara i tillräckligt hög grad (skälen 183–195 i det angripna beslutet), samtidigt som den angav att de exakta gränserna mellan den nationella och den regionala grossistmarknaden inte var avgörande med hänsyn till att Telefónica hade en dominerande ställning på båda dessa marknader (skäl 195 i det angripna beslutet). Kommissionen fann slutligen att andra tekniker för bredbandstillträde än ADSL, särskilt via kabel, inte kunde anses utbytbara med ADSL-produkterna (skälen 196–207 i det angripna beslutet). Kommissionen drog slutsatsen att de relevanta grossistmarknaderna i ärendet omfattade den regionala grossistprodukten och den nationella grossistprodukten, med undantag för grossisttjänsterna via kabel och andra typer av ADSL-teknik (skälen 6 och 208 i det angripna beslutet).
19 De relevanta geografiska marknaderna var enligt det angripna beslutet, både på grossist- och slutkundsnivå, nationella (Spanien) (skäl 209 i det angripna beslutet).
20 Kommissionen konstaterade för det andra att Telefónica hade en dominerande ställning på de två relevanta grossistmarknaderna (skälen 223–242 i det angripna beslutet). Under den berörda perioden hade Telefónica monopol på tillhandahållande av den regionala grossistprodukten och mer än 84 procent av marknaden för den nationella grossistprodukten (skälen 223 och 235 i det angripna beslutet). Enligt det angripna beslutet (skälen 243–277) hade Telefónica en dominerande ställning även på slutkundsmarknaden.
21 Kommissionen undersökte för det tredje huruvida Telefónica hade missbrukat sin dominerande ställning på de relevanta marknaderna (skälen 278–694 i det angripna beslutet). Kommissionen fann härvid att Telefónica hade överträtt artikel 82 EG genom att tillämpa oskäliga priser gentemot konkurrenterna i form av marginalpress mellan, å ena sidan, priserna för bredbandstillträde i slutkundsledet på den spanska massmarknaden och, å andra sidan, grossistpriserna för bredbandstillträde på regional och nationell nivå, under perioden september 2001–december 2006 (skäl 694 i det angripna beslutet).
22 I syfte att fastställa om det var fråga om marginalpress i det aktuella fallet erinrade kommissionen först och främst om de regler som var tillämpliga när Telefónica tillhandahöll den regionala och den nationella grossistprodukten. Telefónica var närmare bestämt skyldigt enligt spansk rätt att tillhandahålla grossisttillträde på regional och nationell nivå på skäliga villkor. Kommissionen erinrade även om den skyldighet som CMT hade ålagt Telefónica sedan mars 1999, nämligen att tillhandahålla den regionala grossistprodukten, och påpekade att Telefónica hade börjat erbjuda produkten ADSL IP Total på eget initiativ i september 1999, medan CMT hade ålagt Telefónica att tillhandahålla tillträde till ADSL IP från och med april 2002 (skälen 288 och 289 i det angripna beslutet).
23 Vad gäller metoden för beräkning av marginalpressen fann kommissionen 1) att Telefónicas konkurrenters effektivitetsnivå ska bedömas mot bakgrund av Telefónicas kostnader i slutkundsledet (metoden ”lika effektiv konkurrent”) (skälen 311–315 i det angripna beslutet), 2) att den lämpliga metoden för att värdera kostnaderna i det här fallet är LRAIC-metoden, långsiktiga genomsnittliga särkostnader (long run average incremental costs, nedan även kallade LRAIC) (skälen 316–324 i det angripna beslutet), 3) att lönsamheten över tid kan värderas enligt två metoder, nämligen periodmetoden utan diskontering (nedan kallad periodmetoden) och metoden för diskonterade kassaflöden (discounted cash flows, nedan även kallade DCF) (skälen 325–385 i det angripna beslutet), 4) att beräkningen av marginalpressen ska göras på grundval av de samlade tjänster som Telefónica erbjuder på den relevanta slutkundsmarknaden (skälen 386–388 i det angripna beslutet), och 5) – angående valet av insatsvaror i grossistledet för beräkningen av möjligheten att erbjuda samma priser i slutkundsledet – att en lika effektiv konkurrent skulle ha kunnat erbjuda Telefónicas priser med användning av åtminstone en av Telefónicas grossistprodukter på var och en av de relevanta grossistmarknaderna (skälen 389–396 i det angripna beslutet).
24 Kommissionen utredde därefter huruvida skillnaden mellan Telefónicas priser i slutkundsledet och grossistledet täckte åtminstone Telefónicas långsiktiga genomsnittliga särkostnader i slutkundsledet (skälen 397–511 i det angripna beslutet). Genom att tillämpa den metod som beskrivits i föregående punkt beräknade kommissionen att Telefónicas konkurrenter under perioden september 2001 till december 2006 inte kunde erbjuda samma slutkundspriser som Telefónica på grundval av företagets nationella eller regionala grossistprodukt (skälen 512–542 i det angripna beslutet).
25 Såvitt avser effekter av missbruket fann kommissionen att Telefónicas beteende förmodligen hade begränsat ADSL-operatörernas möjligheter till långsiktig tillväxt på slutkundsmarknaden och antagligen hade medfört skada för slutanvändarna. Kommissionen ansåg även att Telefónicas beteende hade fått konkreta utestängningseffekter och medfört skada för konsumenterna (skälen 544–618 i det angripna beslutet).
26 Kommissionen påpekade vidare att Telefónicas beteende inte var objektivt motiverat och inte hade medfört några effektivitetsvinster (skälen 619–664 i det angripna beslutet).
27 Slutligen påpekade kommissionen att Telefónica hade marginal för att hindra marginalpressen. Telefónica kunde ha ökat sina slutkundspriser eller sänka grossistpriserna. Kommissionen tillade att de beslut som CMT hade riktat till Telefónica angående marginalpressen inte befriade Telefónica från ansvar (skälen 665–694 i det angripna beslutet).
28 För det fjärde fann kommissionen att handeln mellan medlemsstaterna har påverkats i förevarande fall, eftersom Telefónicas prissättning rörde tillträdestjänster som tillhandahölls av ett företag i en dominerande ställning och som täckte hela Spanien, vilket land utgör en väsentlig del av den inre marknaden (skälen 695–697 i det angripna beslutet).
29 Vid beräkningen av bötesbeloppet i det angripna beslutet tillämpade kommissionen den metod som föreskrivs i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3). Kommissionen bedömde mot bakgrund av överträdelsens allvar och inverkan samt storleken på den relevanta geografiska marknaden att överträdelsen skulle kvalificeras som ”mycket allvarlig”, även om överträdelsen inte nödvändigtvis varit lika allvarlig under hela den berörda perioden. Enligt det angripna beslutet tar böternas utgångsbelopp på 90 000 000 euro hänsyn till det faktum att allvaret i Telefónicas missbruk blev tydligare under den berörda perioden och särskilt efter kommissionens beslut 2003/707/EG av den 21 maj 2003 om ett förfarande enligt artikel 82 EG (ärende COMP/C 1/37.451, 37.578, 37.579 – Deutsche Telekom AG) (EUT L 263, s. 9) (skälen 738–757 i det angripna beslutet).
30 På nämnda belopp tillämpades en multiplikationsfaktor på 1,25 i syfte att beakta Telefónicas stora ekonomiska kapacitet och för att säkerställa att böterna blev tillräckligt avskräckande, och utgångsbeloppet höjdes därmed till 112 500 000 euro (skäl 758 i det angripna beslutet).
31 Med hänsyn till att överträdelsen hade pågått från september 2001 till december 2006, det vill säga i fem år och fyra månader höjde kommissionen utgångsbeloppet med 50 procent. Böternas grundbelopp blev därmed 168 750 000 euro (skälen 759–761 i det angripna beslutet).
32 På grundval av tillgängligt bevismaterial fann kommissionen att vissa förmildrande omständigheter kunde konstateras i förevarande fall eftersom vissa av de avgifter som Telefónica tog ut omfattades av sektorsspecifik reglering under en del av den berörda perioden. Telefónica beviljades därför en nedsättning av bötesbeloppet med 10 procent, även om Telefónica enligt kommissionen hade ett mycket större utrymme för att fastställa priser, vilket innebar att bötesbeloppet sänktes till 151 875 000 euro (skälen 765 och 766 i det angripna beslutet).
33 I artikeldelen i det angripna beslutet föreskrivs följande:
”Artikel 1
[Telefónica] och [TESAU] har begått en överträdelse av artikel 82 EG, genom att tillämpa oskäliga priser i form av bristande proportionalitet mellan grossistpriset och slutkundspriset för tillgång till bredband mellan september 2001 och december 2006.
Artikel 2
För den i artikel 1 konstaterade överträdelsen åläggs [Telefónica] och [TESAU] solidariskt böter på 151 875 000 euro.”
Förfarandet och parternas yrkanden
34 Konungariket Spanien väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 31 oktober 2007.
35 Konungariket Spanien har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
36 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta Konungariket Spanien att ersätta rättegångskostnaderna.
37 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (åttonde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 8 juni 2011.
Rättslig bedömning
38 Konungariket Spanien har åberopat fem grunder till stöd för sin talan. Som första grund har gjorts gällande att kommissionen åsidosatt skyldigheten till lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 10 EG och artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, s. 33). Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 82 EG genom uppenbart oriktiga bedömningar av kommissionen. Som tredje grund har Konungariket Spanien gjort gällande att kommissionen inte hade befogenhet att tillämpa artikel 82 EG. Den fjärde grunden avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen. Som femte grund har det slutligen gjorts gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts.
Den första grunden: Åsidosättande av skyldigheten till lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 10 EG och artikel 7.2 i ramdirektivet
39 Konungariket Spanien har som första grund gjort gällande att kommissionen under det aktuella administrativa förfarandet åsidosatte sin skyldighet till lojalt samarbete med CMT, en skyldighet som föreskrivs i artikel 10 EG och artikel 7.2 i ramdirektivet.
40 Tribunalen erinrar inledningsvis om att principen om lojalt samarbete i artikel 10 EG gäller för samtliga myndigheter i medlemsstater när de utövar sina befogenheter och för unionsinstitutionerna, vilka har en motsvarande plikt att lojalt samarbeta med medlemsstaterna (domstolens beslut av den 13 juli 1990 i mål C-2/88, IMM, Zwartveld m.fl., REG 1990, s. I-3365, punkt 17, svensk specialutgåva, volym 10, s. 489, punkt 17, se domstolens dom av den 22 oktober 2002 i mål C-94/00, Roquette Frères, REG 2002, s. I-9011, punkt 31 och där angiven rättspraxis). När – såsom i förevarande fall – unionens myndigheter och de nationella myndigheterna ska medverka till att uppfylla fördragets mål genom att samordna sina respektive befogenheter är ett sådant samarbete särskilt viktigt (domen i det ovannämnda målet Roquette Frères, punkt 32).
41 Vad gäller huruvida förevarande grund kan sakprövas såvitt avser delgrunden att artikel 7.2 i ramdirektivet har åsidosatts, vilket kommissionen har bestritt, är följande att säga. I likhet med kommissionen konstaterar tribunalen att Konungariket Spanien vad gäller denna delgrund endast har påstått att omfattningen av samarbetsskyldigheten inte kan begränsa sig till ett förfarande för att de nationella regleringsmyndigheterna ska anmäla åtgärder och kommissionen därefter ska lämna synpunkter, och inte har framställt några argument som syftar till att visa att denna bestämmelse har åsidosatts.
42 Vid förhandlingen fick Konungariket Spanien en fråga angående nämnda bestämmelses relevans i förevarande fall. Konungariket Spanien svarade då att bestämmelsen i regelverket för elektroniska kommunikationer var ett uttryck för den skyldighet till lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 10 EG.
43 Enligt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler ska en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till sakprövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan (se förstainstansrättens dom av den 17 september 2007 i mål T-201/04, Microsoft mot kommissionen, REG 2007, s. II‑3601, punkt 94 och där angiven rättspraxis).
44 Att endast abstrakt nämna grunderna i ansökan uppfyller vidare inte de krav som uppställs i rättegångsreglerna. Ansökan ska klart uttrycka vad grunderna för talan består i (dom av den 15 december 1961 i de förenade målen 19/60, 21/60, 2/61 och 3/61, Fives Lille Cail m.fl. mot höga myndigheten, REG 1961, s. 559, på s. 588, och förstainstansrättens dom av den 18 december 2008 i mål T‑455/05, Componenta mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 45).
45 Tribunalen konstaterar att Konungariket Spanien inte har utvecklat någon tillräckligt klar argumentation till stöd för delgrunden avseende åsidosättande av artikel 7.2 i ramdirektivet i samband med det administrativa förfarande som ledde till det angripna beslutet. Följaktligen ska talan avvisas såvitt avser denna delgrund eftersom de krav som uppställts i den rättspraxis som nämns i punkterna 43 och 44 ovan inte är uppfyllda.
46 Vad gäller huruvida talan kan bifallas på förevarande grund i den del den avser ett åsidosättande av artikel 10 EG, godtar tribunalen för det första inte Konungariket Spaniens påstående att kommissionen åsidosatte sin skyldighet att samarbeta lojalt när den inte i tillräcklig grad lät CMT delta i det administrativa förfarandet.
47 Tribunalen erinrar – med avseende på frågan om förbindelserna i kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 EG och 82 EG – att formerna för genomförandet av principen om lojalt samarbete i artikel 10 EG, som kommissionen är bunden av i sina förbindelser med medlemsstaterna, har preciserats i artiklarna 11–16 i förordning nr 1/2003 i kapitel IV med rubriken ”Samarbete”. I dessa bestämmelser föreskrivs inte uttryckligen att kommissionen är skyldig att inhämta yttrande från de nationella regleringsmyndigheterna. Ej heller föreskrivs någon sådan möjlighet för kommissionen som Konungariket Spanien anser föreligga, nämligen att genomföra en ”gemensam åtgärd” tillsammans med denna medlemsstat inom ramen för de förfaranden som kommissionen genomför i enlighet med artiklarna 81 EG och 82 EG.
48 Det kan vidare konstateras att CMT faktiskt varit delaktig i det administrativa förfarandet i det aktuella ärendet. För det första har kommissionen i tre fall skickat en begäran om upplysningar till CMT, vilka myndigheten svarat på, såsom framgår av punkterna 4–6 ovan. Kommissionen har för det andra den 24 maj 2006 tillställt CMT en icke-konfidentiell version av meddelandet om invändningar. Kommissionen upplyste även CMT om att myndigheten hade möjlighet att yttra sig skriftligen över meddelandet eller att yttra sig eller ställa fråga vid det muntliga hörandet. CMT inkom emellertid aldrig med något skriftligt yttrande. För det tredje har Konungariket Spanien inte bestritt att ett flertal företrädare för CMT var närvarande vid det muntliga hörandet den 12 och 13 juni 2006 och att CMT då även yttrade sig muntligen. För det fjärde besvarade CMT den 26 juni 2006 även skriftligen en serie frågor som den som lämnat in klagomålet hade ställt vid det muntliga hörandet. För det femte har Konungariket Spanien inte bestritt att kommissionens uppgift om att de tjänstemän som var ansvariga för ärendet träffat CMT vid flera tillfällen i syfte att diskutera utredningen. För det sjätte har Konungariket Spanien inte bestritt kommissionens påståenden att kommissionen träffade företrädare för CMT den 14 juni 2007 och att företrädarna för CMT lämnade synpunkter på lydelsen i vissa skäl i det angripna beslutet. Dessa synpunkter beaktades i samband med det andra sammanträdet med rådgivande kommittén som avses i artikel 14 i förordning nr 1/2003. CMT lämnade inga ytterligare synpunkter. För övrigt deltog en sakkunnig från CMT vid ett av den rådgivande kommitténs sammanträden den 15 juni 2007. Tribunalen kan dock konstatera att Konungariket Spanien inte inom ramen för sin talan närmare angett skälen till att CMT:s deltagande, såsom beskrivits ovan, i detta fall inte har varit tillräckligt.
49 I detta hänseende kan tribunalen inte heller godta de argument som Konungariket Spanien har framfört för att visa i vilken grad kommissionen åsidosatt sin skyldighet till lojalt samarbete.
50 Den omständigheten att det angripna beslutet avser varor och tjänster som regleras av CMT i enlighet med tillämpliga europeiska direktiv saknar betydelse. Som kommissionen har anfört gäller nämligen konkurrensrätten även för reglerade sektorer, såvida det inte föreskrivs något uttryckligt undantag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, REG 1975, s. 1663, punkterna 65–72, och av den 11 april 1989 i mål 66/86, Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro, REG 1989, s. 803, svensk specialutgåva, volym 10, s. 9). Konkurrensreglerna är tillämpliga om de bestämmelser som gäller för den aktuella sektorn innebär att det kvarstår en konkurrens som kan hindras, begränsas eller snedvridas genom företags oberoende beteenden (dom av den 11 november 1997 i de förenade målen C‑359/95 P och C‑379/95 P, kommissionen och Frankrike mot Ladbroke Racing, REG 1997, s. I‑6265, punkterna 33 och 34 samt där angiven rättspraxis). Som kommissionen har konstaterat i skälen 665–694 i det angripna beslutet, vilka inte har bestritts av Konungariket Spanien, hade Telefónica i det förevarande fallet marginal för att hindra marginalpressen (se även punkt 27 ovan). Telefónicas beteende, vilket har beivrats genom det angripna beslutet, omfattas således av tillämpningsområdet för artikel 82 EG (se även, för ett liknande resonemang, punkterna 15 och 19 i generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande i mål C‑280/08 P, Deutsche Telekom mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 14 oktober 2010 (REU 2010, s. I‑9555).
51 Konungariket Spaniens påstående att kommissionen i det angripna beslutet ”gjort en djupgående analys” av CMT:s ingripande som regleringsmyndighet är inte heller relevant. Förvisso framgår det av det angripna beslutet att kommissionen hänvisat till de regler som var tillämpliga när Telefónica tillhandahöll den regionala och den nationella grossistprodukten. Detta berodde dock på att det för att bedöma huruvida ett företag har missbrukat sin dominerande ställning genom sin prissättning är nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter och undersöka huruvida prissättningen syftar till att frånta köparen möjligheten att välja sina inköpskällor eller att begränsa denna möjlighet, att hindra konkurrenternas inträde på marknaden, att tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel, eller att stärka den dominerande ställningen genom att snedvrida konkurrensen (domen i det ovan i punkt 50 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, punkt 175; se dom av den 17 februari 2011 i mål C‑52/09, REU 2011, s. I‑527, punkt 28 och där angiven rättspraxis). I det angripna beslutet, angav kommissionen för övrigt uttryckligen att den nationella reglering enligt vilken Telefónica var skyldigt att tillhandahålla den regionala och den nationella grossistprodukten var förenlig med det regelverk som unionen antagit år 2002 (skäl 294 i det angripna beslutet) och att fastställandet av att artikel 82 EG har åsidosatts genom marginalpress inte stred mot CMT:s policy (skäl 684 i det angripna beslutet). Kommissionen underströk även att den metod som använts i det angripna beslutet inte stred mot den metod som CMT använde år 2001 (skäl 733 i det angripna beslutet). Slutligen påpekade kommissionen att det var CMT:s vidtagande av interimistiska åtgärder, vilket föranledde en avsevärd sänkning av priset för den regionala och den nationella grossistprodukten, som medförde att marginalpressen upphörde (skäl 759 i det angripna beslutet).
52 Det kan vidare inte hävdas att kommissionen har vidtagit sanktionsåtgärder mot Telefónica på grund av ett konkurrensbegränsande förfarande som redan utretts av CMT. Konungariket Spanien har varken i sina inlagor eller på förfrågan angående detta vid förhandlingen bestritt att CMT aldrig utredde huruvida det under den period överträdelsen pågått förekommit marginalpress mellan Telefónicas nationella grossistprodukt och företagets slutkundsprodukter, och att någon utredning av marginalpressen mellan Telefónicas regionala grossistprodukt och företagets slutkundsprodukter aldrig har genomförts utifrån företagets faktiska anskaffningskostnader, utan har baserats på förhandsuppskattningar (skälen 726 och 727 i det angripna beslutet).
53 För det andra kan det inte, i motsats till vad Konungariket Spanien har hävdat, anses att det angripna beslutet hindrar CMT i dess regleringsarbete, har konsekvenser för dess framtida åtgärder eller påverkar dess regleringspolitik.
54 Konungariket Spaniens argument att kommissionen inte beaktat den sektorsspecifika regleringen kan inte godtas.
55 Anledning saknas för tribunalen att uttala sig avseende relevansen av domen från Supreme Court of the United States (Förenta staternas högsta domstol) av den 13 januari 2004 (Verizon Communications Inc. v. Law Offices of Curtis V. Trinko, LLP, 540 U.S. 398 (2004)) som åberopats av Konungariket Spanien, för att i förevarande fall analysera villkoren för kommissionens ingripande med stöd av artikel 82 EG på den aktuella reglerade marknaden. Det kan däremot konstateras att kommissionen i skälen 287–309 i det angripna beslutet faktiskt har analyserat de regler som var tillämpliga när Telefónica tillhandahöll grossisttillträde på regional och nationell nivå och beaktat detta sammanhang, just på grund av den i punkt 51 ovan nämnda nödvändigheten av att bedöma samtliga omständigheter, bland vilka ingår Telefónicas skyldighet enligt det spanska regelverket att tillhandahålla grossisttillträde på regional nivå sedan mars 1999 och grossisttillträde på nationell nivå sedan april 2002 (skäl 287 i det angripna beslutet). Kommissionen har för övrigt på ett flertal ställen i det angripna beslutet hänvisat till CMT:s åtgärder på den spanska marknaden. Även om det antas att den sektorsspecifika regleringen som Konungariket Spanien har hänvisat till är ett resultat av unionens sekundärrättsakter, ska det under alla förhållanden understrykas att med beaktande av principerna om normhierarki kan sådana akter, i avsaknad av bestämmelser om detta i fördraget, inte medföra undantag från en bestämmelse i fördraget, i detta fall artikel 82 EG (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 10 juli 1990 i mål T‑51/89, Tetra Pak mot kommissionen, REG 1990, s. II‑309, punkt 25).
56 Konungariket Spanien kan ej heller vinna framgång med sitt argument att kommissionens antagande av det angripna beslutet har konsekvenser för CMT:s framtida åtgärder eller påverkar CMT:s regleringspolitik. Förutom att Konungariket Spanien i sina inlagor varken har preciserat dessa konsekvenser eller skälen till varför regleringspolitiken skulle påverkas bör det understrykas att en nationell regleringsmyndighets förhandskontroll och kommissionens efterhandskontroll har olika föremål och syften. Konkurrensbestämmelserna i EG‑fördraget om kontroll i efterhand kompletterar nämligen de tillämpliga bestämmelser som unionslagstiftaren har antagit i syfte att i förväg reglera telemarknaderna (domen i det ovan i punkt 50 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, punkt 92).
57 Vad gäller Konungariket Spaniens argument som bygger på kommissionens beslut av den 30 april 2003 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/38.370 – O2 UK Limited/T‑Mobile UK Limited) (EUT L 200, s. 59) och på ett flertal pressmeddelanden från kommissionen, av vilka det uppges framgå att kommissionen i andra ärenden avseende telesektorn ansett att det fanns kvar tillräckligt mycket konkurrens på grund av de nationella regleringsmyndigheternas ingripande, kan ej heller detta argument godtas. Kommissionens bedömningar görs nämligen med hänsyn till omständigheterna i respektive fall och beslut i andra ärenden kan endast vara vägledande, eftersom omständigheterna i ärendena inte är identiska (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2006 i mål C‑167/04 P, JCB Service mot kommissionen, REG 2006, s. I‑8935, punkterna 201 och 205, och av den 7 juni 2007 i mål C‑76/06 P, Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, REG 2006, s. I‑4405, punkt 60). De bedömningar som kommissionen har gjort avseende de faktiska omständigheterna i tidigare ärenden – vilka dessutom i förevarande fall huvudsakligen endast styrkts genom hänvisningar till kommissionens pressmeddelanden – kan följaktligen inte överföras på omständigheterna i detta fall (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 9 juli 2007 i mål T‑282/06, Sun Chemical Group m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑2149, punkt 88).
58 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser förevarande grund.
Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 82 EG genom kommissionens uppenbart oriktiga bedömningar
59 Konungariket Spanien har genom denna grund gjort gällande att kommissionen gjort ett flertal uppenbart oriktiga bedömningar vid sin tillämpning av artikel 82 EG. Konungariket Spanien har hävdat att de aktuella grossistprodukterna inte var oumbärliga för de operatörer som tecknat sig för dessa produkter, att de specifika slutkundskostnaderna för hypotetiska konkurrenter som är lika effektiva som Telefónica inte beräknats korrekt och att analysen av effekterna av Telefónicas konkurrensbegränsande beteende på den spanska marknaden är felaktig.
60 Det ska dessutom erinras om att det följer av fast rättspraxis att även om unionsdomstolen i allmänhet ska göra en fullständig prövning av att tillämpningsvillkoren för konkurrensbestämmelserna är uppfyllda, så är dess prövning av komplicerade ekonomiska bedömningar som kommissionen har vidtagit nödvändigtvis begränsad till en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (domstolens dom av den 11 juli 1985 i mål 42/84, Remia m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 2545, punkt 34, svensk specialutgåva, volym 8, s. 277, av den 17 november 1987 i de förenade målen 142/84 och 156/84, British American Tobacco och Reynolds Industries mot kommissionen, REG 1987, s. 4487, punkt 62, svensk specialutgåva, volym 9, s. 247, och av den 7 januari 2004 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 279, samt förstainstansrättens dom av den 10 april 2008 i mål T‑271/03, Deutsche Telekom mot kommissionen, REG 2008, s. II‑477, punkt 185).
61 På samma sätt kan ett beslut från kommissionen som är resultatet av komplicerade tekniska bedömningar i princip också endast bli föremål för en begränsad domstolsprövning, vid vilken unionsdomstolen inte kan ersätta kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna med sin egen bedömning (se förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 58 nämnda målet Microsoft mot kommissionen, punkt 88, och av den 9 september 2009 i mål T‑301/04, Clearstream mot kommissionen, REG 2009, s. II‑3155, punkt 94).
62 Unionsdomstolen har visserligen fastställt att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning avseende ekonomiska frågor. Detta innebär emellertid inte att nämnda domstol ska avstå från att pröva kommissionens tolkning av uppgifter av sådant slag. Unionsdomstolen ska nämligen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan styrka de slutsatser som dragits av dem (domstolens dom av den 15 februari 2005 i mål C‑12/03 P, kommissionen mot Tetra Laval, REG 2005, s. I‑987, punkt 39, domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Microsoft mot kommissionen, punkt 89, och domen i det ovan i punkt 70 nämnda målet Clearstream mot kommissionen, punkt 95).
63 Det är mot bakgrund av de ovannämnda principerna som tribunalen ska pröva huruvida kommissionen har gjort sig skyldig till de uppenbart oriktiga bedömningar som Konungariket Spanien påstår.
64 Konungariket Spanien har för det första gjort gällande att för att det ska anses föreligga en marginalpress mellan en grossistprodukt och en slutkundsprodukt som strider mot artikel 82 EG, såsom den som fastställts i det angripna beslutet, krävs det enligt rättspraxis att grossistprodukten är oumbärlig för leveransen av slutkundsprodukten, vilket inte är situationen i det förevarande fallet.
65 På fråga vid förhandlingen angående detta arguments innebörd och omfattning, bland annat mot bakgrund av domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet TeliaSonera, återupprepade Konungariket Spanien sin ståndpunkt att när det som i förevarande fall föreligger en regulatorisk skyldighet att tillhandahålla en grossistprodukt är kommissionen för att fastställa att en marginalpress i strid mot artikel 82 EG föreligger skyldig att visa att produkten i fråga var oumbärlig för leveransen av slutkundsprodukten. Enligt Konungariket Spanien är de slutsatser som dras i nämnda dom endast tillämpliga när de aktuella grossistprodukterna släppts ut på marknaden frivilligt, utan att det föreligger någon regulatorisk skyldighet.
66 För att bedöma huruvida ett företag har missbrukat sin dominerande ställning genom sin prissättning, är det enligt ovan i punkt 51 angiven rättspraxis nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter och undersöka huruvida prissättningen syftar till att frånta köparen möjligheten att välja sina inköpskällor eller att begränsa denna möjlighet, att hindra konkurrenternas inträde på marknaden, att tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel, eller att stärka den dominerande ställningen genom att snedvrida konkurrensen.
67 En prissättning som tillämpats av ett dominerande och vertikalt integrerat företag som är oskälig på så sätt att den verkligen har lett till en marginalpress gentemot konkurrenter på slutkundsmarknaden, på grund av skillnaden mellan de priser som tas ut på dess produkter i grossistledet och de priser som tas ut i slutkundsledet, kan utgöra missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet TeliaSonera, punkt 30).
68 Marginalpress kan nämligen i sig – såvida ingen objektiv motivering föreligger – utgöra missbruk av dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 82 EG, med hänsyn till den utestängningseffekt den kan ha för konkurrenter som är åtminstone lika effektiva som det dominerande företaget (domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet TeliaSonera, punkt 31).
69 Konungariket Spanien kan således ej heller vinna framgång med sitt argument, som framförts vid förhandlingen, att skälen i domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet TeliaSonera endast är tillämpliga när de aktuella slutkundsprodukterna släppts ut på marknaden frivilligt, utan att det föreligger någon som helst regulatorisk skyldighet.
70 I nämnda dom påpekade domstolen förvisso att artikel 82 EG enbart avser sådant konkurrensbegränsande beteende som företagen på eget initiativ har medverkat till. Om företagen i nationell lagstiftning åläggs ett konkurrensbegränsande beteende eller om denna lagstiftning ger upphov till ett rättsligt ramverk som omöjliggör ett konkurrensmässigt beteende från företagens sida, är artikel 82 EG inte tillämplig. Som framgår av dessa bestämmelser orsakas inte konkurrensbegränsningen i en sådan situation av företagens oberoende beteende (se domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet TeliaSonera, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
71 Däremot kan artikel 82 EG tillämpas om det visar sig, såsom i förevarande fall (skälen 665–685 i det angripna beslutet) (se även punkt 27 ovan) att den nationella lagstiftningen ger utrymme för en konkurrens som kan hindras, begränsas eller snedvridas genom företagens oberoende beteenden (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet TeliaSonera, punkt 50, och där angiven rättspraxis).
72 Domstolen har slagit fast att om ett dominerande och vertikalt integrerat företag – oavsett om det finns någon sådan lagstiftning eller inte – har ett handlingsutrymme för att ändra sina priser, även om det enbart är fråga om slutkundspriserna, kan marginalpressen tillskrivas företaget redan på grund av detta (se, för ett liknande resonemang, domen av den 14 oktober 2010 i det ovan i punkt 50 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, punkt 85, och det ovan i punkt 51 nämnda målet TeliaSonera, punkt 51).
73 Konungariket Spanien har hävdat att om marginalen mellan å ena sidan den nationella och den regionala grossistprodukten och å andra sidan slutkundsprodukten var så snäv att den blev negativ, så att ingen alternativ operatör skulle ha kunnat använda dessa grossistprodukter, skulle det undersökta beteendet anses vara en vägran att ge tillträde som endast ska anses utgöra missbruk om de kriterier som uppställs i domstolens dom av den 26 november 1998 i mål C‑7/97, Bronner (REG 1998, s. I‑7791), är uppfyllda. Inte heller detta argument kan godtas.
74 Domstolen har nämligen preciserat att det inte av nämnda dom går att sluta sig till att de villkor som uppställs för att fastställa förekomsten av en otillåten leveransvägran med nödvändighet även måste vara tillämpliga vid bedömningen av huruvida ett beteende bestående i att en tjänst levereras eller vara säljs på ofördelaktiga villkor eller på villkor som köparen kanske inte är intresserad av utgör missbruk. Ett sådant beteende kan nämligen i sig utgöra en självständig form av missbruk som skiljer sig från leveransvägran (domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet TeliaSonera, punkterna 55 och 56).
75 En motsatt tolkning av domen i det ovan i punkt 73 nämnda målet Bronner skulle innebära ett krav på att förutsättningarna för att fastställa förekomsten av en avtalsvägran alltid måste vara uppfyllda för att ett dominerande företags affärsvillkor ska kunna anses utgöra missbruk, vilket otillbörligen minskar den ändamålsenliga verkan av artikel 82 EG (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet TeliaSonera, punkt 58).
76 Följaktligen kan Konungariket Spanien inte med framgång hävda att kommissionen för att kunna fastställa att det överhuvudtaget föreligger en marginalpress var skyldig att i det angripna beslutet visa att de aktuella grossistprodukterna var oumbärliga för de operatörer som tecknat sig för dessa produkter. Konungariket Spaniens argument som syftar till att visa att kommissionen utgick från en felaktig tolkning av teorin om investeringsstegen när den i det angripna beslutet fann att den regionala och den nationella grossistprodukten var nödvändiga kan således ej heller godtas.
77 Slutligen framgår det av ovan i punkt 51 angiven rättspraxis att det för att bedöma huruvida ett företag har missbrukat sin dominerande ställning genom sin prissättning är nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter och undersöka huruvida prissättningen syftar till att frånta köparen möjlighet att välja sina inköpskällor eller att begränsa denna möjlighet, att hindra konkurrenternas inträde på marknaden, att tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel, eller att stärka den dominerande ställningen genom att snedvrida konkurrensen.
78 Såsom kommissionen har förklarat i skälen 287–309 i det angripna beslutet utgör Telefónicas försäljning av grossistprodukter och företagets skyldighet enligt det spanska regelverket att ge tillgång till sina infrastrukturer den redan befintliga verkligheten på den spanska marknaden. Vad gäller den nationella grossistprodukten framgår det av skälen 110 och 287–289 i det angripna beslutet att Telefónica började tillhandahålla tjänsten ADSL-IP Total på eget initiativ från och med september 1999 och att CMT sedan april 2002 ålagt Telefónica en skyldighet att tillhandahålla ADSL-IP. Konungariket Spaniens obestyrkta påstående vid förhandlingen att tjänsten ADSL-IP Total bara använts marginellt kan inte godtas, eftersom denna tjänst varit den mest använda grossistprodukten åtminstone fram till tredje kvartalet 2002 (skäl 98 i det angripna beslutet). Vad gäller den regionala grossistprodukten är Telefónica sedan mars 1999 underkastad en skyldighet att leverera denna. Kommissionen har således inte åsidosatt artikel 82 EG eller gjort sig skyldig till någon uppenbart oriktig bedömning när den i detta sammanhang undersökte Telefónicas prissättning under den aktuella perioden.
79 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första delen av Konungariket Spaniens andra grund, såsom denna har redovisats i punkt 64 ovan.
80 För det andra har Konungariket Spanien gjort gällande att det finns betydande fel i kommissionens kostnadsanalys, eftersom såväl de grossistpriser som var tillämpliga för de alternativa operatörerna som Telefónicas specifika kostnader övervärderats. Konungariket Spanien har till stöd för detta argument endast framfört dels att de alternativa operatörerna använder en optimal kombination av de grossistprodukter som finns på marknaden, vilket gör det möjligt för dem att minimera kostnaderna, dels att de specifika kostnader som används i det angripna beslutet skiljer sig från dem som använts av CMT och inte motsvarar verkligheten på den spanska marknaden. Konungariket Spanien har vidare gjort gällande att kommissionen inte har motiverat varför de ”värden” för specifika kostnader som använts av CMT inte kan anses vara korrekta.
81 Konungariket Spaniens argument att kommissionen inte har motiverat varför de ”värden” för specifika kostnader som använts av CMT – vilka uppges skilja sig från dem som användes i det angripna beslutet – inte kan anses vara korrekta, kan inte godtas. Kommissionen har nämligen ägnat skälen 492–511 i det angripna beslutet åt detta. Som kommissionen har angett i nämnda skäl, vilkas innehåll inte har bestritts av Konungariket Spanien, tillåter inte de kostnader som använts av CMT att bedöma huruvida Telefónicas priser vad gäller bredbandstillträde är förenliga med artikel 82 EG, eftersom CMT:s modell inte byggde på aktuella uppgifter avseende Telefónicas verkliga kostnader. Enligt kommissionen hade dessutom marginalkostnaderna för Telefónicas nät uppskattats till ett alldeles för lågt belopp i den modell som de externa konsulterna hade utarbetat och i den modellen togs inte heller hänsyn till Telefónicas marknadsföringsutgifter. Kommissionens modell byggde däremot på de mest aktuella uppgifterna om anskaffningskostnaderna, såsom dessa tillhandahållits av företaget, samt på Telefónicas affärsplan (skäl 511 i det angripna beslutet).
82 Ej heller Konungariket Spaniens argument avseende en lika effektiv konkurrents användning av en optimal kombination av grossistprodukter för att minimera sina kostnader kan godtas. Domstolen påpekar inledningsvis att det inte är utrett att de alternativa operatörerna under överträdelseperioden i varje station använde en optimal kombination av grossistprodukterna, däribland tillträdet till accessnätet. Medan TESAU har haft en regulatorisk skyldighet att hyra ut partvinnad koppartråd till alternativa operatörer sedan december 2000 (skäl 81 i det angripna beslutet), framgår det sålunda av skälen 102 och 103 i det angripna beslutet, vars innehåll sökandena inte har bestritt, att France Telecom ända fram till 2002 nästan uteslutande köpte Telefónicas nationella grossistprodukt, vilken i slutet av samma år ersattes av ett alternativt nationellt grossisterbjudande baserat på Telefónicas regionala grossistprodukt. Det var först från och med februari 2005 som France Telecoms tillgängliga accessnät ökade väsentligt i antal medan däremot antalet alternativa nationella uppkopplingar i grossistledet baserade på Telefónicas regionala grossistprodukt minskade. Fram till och med det tredje kvartalet 2004 köpte Ya.com dessutom uteslutande Telefónicas nationella grossistprodukt och företaget började inte att progressivt använda tillträdet till accessnätet förrän från och med juli 2005, i samband med dess förvärv av Albura.
83 Såsom kommissionen har påpekat kunde vidare en sådan optimal kombination av grossistprodukter endast användas av sådana konkurrenter till Telefónica som hade ett nät som möjliggjorde tillträde till accessnätet, och inte av Telefónicas potentiella konkurrenter.
84 Vad slutligen gäller Konungariket Spaniens argument att en eventuell optimal kombination av grossistprodukter förhindrar att marginalpress uppkommer strider detta mot de regulatoriska skyldigheter som CMT ålagt Telefónica, vilka bland annat syftar till att alla företag ska kunna erbjuda samma slutkundspriser som Telefónica på grundval av den regionala grossistprodukten) (skäl 114 i det angripna beslutet). Vad gäller detta har för övrigt Konungariket Spanien varken i sin replik eller vid förhandlingen bestritt de hänvisningar till CMT:s beslut av den 8, 22 och 28 juli, 21 oktober, 11 november och 20 december 2004, som kommissionen gett som exempel. Genom dessa beslut förbjöd CMT nya affärserbjudanden från Telefónica som inte medger en tillräckligt stor marginal mellan företagets slutkundspriser och priserna för den regionala grossistprodukten (se även skäl 115 i det angripna beslutet).
85 Som kommissionen har anfört har Konungariket Spanien dessutom inte bestritt kommissionens slutsatser vad gäller de kostnader som beräknats i det angripna beslutet, eller vad gäller nivån på slutkundspriserna i Spanien. Konungariket Spanien har endast hävdat att beviset för att det finns räknefel i det angripna beslutet framgår av det faktum att priset för anslutning till tjänsterna ADSL-IP Total (åren 2001–2004) och ADSL‑IP (åren 2002–2004) varit lägre än priset för GigADSL, som trots detta var det alternativ som de alternativa operatörerna oftast tecknade sig för från och med andra halvåret 2002 (skäl 99 i det angripna beslutet), vilket skulle vara ”uppenbarligen irrationellt”. Konungariket Spanien har dock inte angett hur ett sådant påstående kan visa att kommissionens beräkningar varit rättsstridiga eller att någon marginalpress inte föreligger.
86 Konungariket Spanien har vidare hänfört sig till en jämförelse mellan grossistpriser och slutkundspriser i Frankrike, men har inte angett på vilket sätt denna jämförelse kan visa att kommissionens beräkning av kostnaderna för att fastställa att marginalpress förekommit på den spanska marknaden varit rättsstridig. Detta argument kan således inte godtas.
87 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra delen av Konungariket Spaniens andra grund, vilken har redovisats i punkt 80 ovan.
88 För det tredje har Konungariket Spanien gjort gällande att analysen av effekterna på den spanska marknaden av Telefónicas konkurrensbegränsande beteende är felaktig.
89 Tribunalen erinrar om att enligt rättspraxis omfattar artikel 82 EG – genom att förbjuda missbruk av en dominerande ställning på marknaden, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater – ett dominerande företags beteende som, på en marknad där konkurrensen redan är försvagad just till följd av närvaron av det berörda företaget, genom användning av andra metoder än sådana som räknas till normal konkurrens om varor och tjänster som bygger på de ekonomiska aktörernas prestationer, har till effekt att hindra att den konkurrens som fortfarande föreligger på marknaden upprätthålls eller utvecklas (se dom av den 14 oktober 2010 i det ovan i punkt 50 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, punkt 174 och där angiven rättspraxis).
90 Den effekt som det hänvisas till i den rättspraxis som nämnts i föregående punkt avser inte nödvändigtvis den konkreta verkan av missbruket. För att en överträdelse av artikel 82 EG ska vara styrkt räcker det att det är styrkt att det beteende som utgör missbruk tenderar att begränsa konkurrensen eller att beteendet, med andra ord, är av sådan beskaffenhet att det har eller kan ha sådan effekt (förstainstansrättens dom av den 30 september 2003 i mål T‑203/01, Michelin mot kommissionen, REG 2003, s. II‑4071, punkt 239, av den 17 december 2003 i mål T‑219/99, British Airways mot kommissionen, REG 2003, s. II‑5917, punkt 293, och i det ovan i punkt 43 nämnda målet Microsoft mot kommissionen, punkt 867). Det krävs således att den aktuella prissättningen har en konkurrensbegränsande effekt på marknaden, men denna effekt behöver inte nödvändigtvis vara konkret, utan det räcker att visa att det föreligger en potentiell, konkurrensbegränsande effekt, vilken kan medföra att konkurrenter som är minst lika effektiva som det dominerande företaget utestängs (domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet TeliaSonera, punkt 64).
91 Det framgår även av domstolens praxis som redovisats i punkt 51 ovan att för att bedöma huruvida ett företag har missbrukat sin dominerande ställning genom sin prissättning, är det nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter och undersöka huruvida prissättningen syftar till att frånta köparen möjligheten att välja sina inköpskällor eller att begränsa denna möjlighet, att hindra konkurrenternas inträde på marknaden, att tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel, eller att stärka den dominerande ställningen genom att snedvrida konkurrensen.
92 Artikel 82 EG avser således inte endast förfaranden som kan leda till direkt skada för konsumenterna utan också sådana som kan leda till skada för dem genom att det undergräver konkurrensen. Företag med en dominerande ställning har därför ett särskilt ansvar att inte genom sitt beteende skada en effektiv och icke snedvriden konkurrens på den gemensamma marknaden (se dom av den 14 oktober 2010 i det ovan i punkt 50 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, punkt 176 och där angiven rättspraxis).
93 Härav följer att det enligt artikel 82 EG är förbjudet för ett dominerande företag dels att tillämpa en prissättning som leder till en utestängningseffekt för nuvarande eller potentiella, lika effektiva, konkurrenter, det vill säga priser som kan försvåra eller rent av omöjliggöra konkurrenternas inträde på marknaden, eller priser som kan försvåra eller rent av omöjliggöra för dess avtalsparter att välja mellan flera inköpskällor eller handelspartner så att det dominerande företagets ställning stärks på andra sätt än genom pris- och prestationskonkurrens. Härvid kan således inte all priskonkurrens anses vara tillåten (se dom av den 14 oktober 2010 i det ovan i punkt 50 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, punkt 177 och där angiven rättspraxis).
94 I domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet TeliaSonera (punkt 69) fann domstolen visserligen att grossistproduktens eventuella oumbärlighet kan bli relevant i samband med prövningen av marginalpressens effekter. Det kan dock konstateras att, såsom kommissionen har anfört och som Konungariket Spanien uttryckligen bekräftat vid förhandlingen, Konungariket Spanien endast har gjort gällande att grossistprodukterna är oumbärliga för att bestrida att det överhuvudtaget föreligger någon marginalpress som strider mot artikel 82 EG (se punkt 65 ovan), samt att Konungariket Spanien inte har bestritt lagenligheten av skälen 543–563 i det angripna beslutet, i vilka kommissionen funnit att Telefónicas beteende kunde leda till att konkurrensen på de berörda marknaderna begränsades.
95 Enligt fast rättspraxis gäller att om vissa skäl i ett beslut i sig räcker för att beslutet ska vara motiverat, kan eventuella fel i andra skäl under alla omständigheter inte påverka beslutets artikeldel (förstainstansrättens dom av den 21 september 2005 i mål T‑87/05, EDP mot kommissionen, REG 2005, s. II‑3745, punkt 144, se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen C‑302/99 P och C‑308/99 P, kommissionen och Frankrike mot TF1, REG 2001, s. I‑5603, punkterna 26–29). Konungariket Spaniens påståenden om att det inte finns några bevis för de konkreta effekterna av Telefónicas beteende på marknaden är därför verkningslösa med avseende på styrkandet av överträdelsen som ifrågasätts genom förevarande talan.
96 Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje delen av Konungariket Spaniens andra grund, och ej heller såvitt avser den andra grunden i sin helhet.
Den tredje grunden: Tillämpning av artikel 82 EG ultra vires
97 Konungariket Spanien har gjort gällande att kommissionen tillämpade artikel 82 EG ultra vires.
98 Kommissionen har i sitt svaromål anfört att hänvisningen till att institutionen har agerat ultra vires inte tillräckligt tydligt visar huruvida Konungariket Spaniens grund avser bristande befogenhet eller maktmissbruk. Förevarande grund skulle således kunna avvisas på grund av att ansökan är oklar. Denna oklarhet innebär ett åsidosättande av rätten till försvar eftersom bristande befogenhet och maktmissbruk prövas utifrån skilda kriterier.
99 Tribunalen påpekar härvidlag att Konungariket Spanien i sina inlagor har framfört fem argument till stöd för sin grund avseende att kommissionen tillämpade artikel 82 EG ultra vires. För det första har medlemsstaten hävdat att den spanska lagstiftningen är förenlig med syftena med unionsdirektiven. Således borde kommissionen inte ha antagit ett beslut med stöd av artikel 82 EG utan med stöd av artikel 226 EG, eller ha tillämpat någon av de mekanismer som anges i artikel 7 i ramdirektivet. För det andra har Konungariket Spanien hävdat att kommissionen ersatt det existerande regelverket i Spanien med ett annat regelverk. För det tredje medförde det angripna beslutet en situation som stred mot syftena med den regleringspolitik som de nationella regleringsmyndigheterna ska genomföra och det angripna beslutet leder till resultat som strider mot ”internationell regleringserfarenhet”. För det fjärde hindrar kommissionen den spanska nationella regleringsmyndigheten de facto från att uppnå de syften som fastställs i regelverket avseende elektroniska kommunikationer och det angripna beslutet ”låter förstå att regleringsverksamheten stred mot artikel 82 EG”. För det femte har lex specialis-principen åsidosatts eftersom regelverket avseende elektroniska kommunikationer ska ha företräde framför konkurrensbestämmelserna.
100 Tribunalen konstaterar att de argument som framförts till stöd för denna grund förefaller att huvudsakligen avse antingen bristande befogenhet eller maktmissbruk eller till och med, vad gäller vissa argument, åsidosättande av artikel 82 EG.
101 Konungariket Spanien har i detta sammanhang i sin replik uttryckligen angett att medlemsstaten vad gäller denna grund inte gör gällande vare sig bristande befogenhet eller att maktmissbruk förekommit, utan att artikel 82 EG tillämpats på ett sätt ”som går utöver dess ordalydelse”. Medlemsstaten har bekräftat denna inställning vid förhandlingen, då den även i huvudsak bekräftade att grunden avser att kommissionen handlat ultra vires när den i ett sent skede intervenerat på en tillräckligt reglerad marknad.
102 Konungariket Spanien har emellertid inte angett på vilket sätt kommissionen i förevarande fall har ”tillämpat artikel 82 EG på ett sätt som går utöver dess ordalydelse”. Medlemsstaten har inte heller angett på vilket sätt de argument som framförts till stöd för den aktuella grunden skiljer sig från dem som framförts avseende andra grunder till stöd för förevarande talan.
103 Det följer av artikel 21 första stycket i domstolens stadga och artikel 44.1 c i rättegångsreglerna att en ansökan ska innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till sakprövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av själva ansökan (se tribunalens dom av den 17 december 2010 i mål T‑369/08, EWRIA m.fl. mot kommissionen, REU 2010, s. II‑6283, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
104 Vidare framgår det av rättspraxis att den kortfattade framställningen av sökandens grunder ska vara tillräckligt klar och precis för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och tribunalen ska kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. Liknande krav ställs när ett argument anförs till stöd för en grund (se förstainstansrättens dom av den 14 december 2005 i mål T‑209/01, Honeywell mot kommissionen, REG 2005, s. II‑5527, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
105 Mot bakgrund av ovanstående, och eftersom Konungariket Spanien uttryckligen har uppgett sig inte göra gällande att kommissionen har överskridit sin befogenhet eller att det har förekommit maktmissbruk, finner tribunalen att förevarande grund inte innehåller någon sammanställning av sammanhängande rättsliga argument mot slutsatserna i det angripna beslutet. Denna grund är således för oklart formulerad för att kunna besvaras och ska därför avvisas (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑194/99 P, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 2003, s. I‑10821, punkterna 105 och 106).
Den fjärde grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen
106 Konungariket Spanien har i huvudsak gjort gällande att kommissionen när den antog det angripna beslutet åsidosatte rättssäkerhetsprincipen eftersom detta beslut innebär en ändrad uppfattning i efterhand av det regelverk som tidigare definierats. Det angripna beslutet strider mot regelverket enligt vilket operatörer på området för elektroniska kommunikationer hade planerat betydande långsiktiga investeringar, vilket skapat en stor osäkerhet för de ekonomiska aktörerna. Genom det angripna beslutet har kommissionen blivit ett organ som kan ompröva de nationella regleringsmyndigheternas administrativa åtgärder, vilket får till följd att en dubbel prisreglering införs. Under den undersökta perioden fanns det i Spanien en omfattande förhandsreglering och enligt artikel 7 i ramdirektivet ankom det på kommissionen att kontrollera de åtgärder som vidtagits av CMT. Kommissionen har varken genom sina årliga rapporter om genomförande eller genom fördragsbrottstalan mot Konungariket Spanien motsatt sig de regleringsinstrument som CMT har utformat, eller CMT:s åtgärder på marknaden. Åsidosättandet av rättssäkerheten har även ”framtida konsekvenser”, mot bakgrund av de skillnader som kommer till uttryck i det angripna beslutet avseende definitionen av marknader eller metodiken för analys som de nationella regleringsmyndigheterna får använda inom ramen för förhandsregleringen.
107 Tribunalen erinrar om att rättssäkerhetsprincipen kräver att rättsregler ska vara klara och precisa och syftar till att säkerställa förutsebarheten rörande de situationer och rättsförhållanden som omfattas av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 18 november 2008 i mål C‑158/07, Förster, REG 2008, s. I‑8507, punkt 67, samt förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i mål T‑308/05, REG 2007, s. II‑5089, punkt 158, och av den 13 november 2008 i mål T‑128/05, SPM mot rådet och kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 147).
108 Denna princip har inte åsidosatts i förevarande fall. Som kommissionen har påpekat bygger nämligen Konungariket Spaniens grund på det felaktiga antagandet att kommissionen i efterhand ändrat regelverket, vilket inte har visats.
109 Det kan konstateras att den sektorsspecifika regleringen som Konungariket Spanien har hänvisat till ingalunda påverkar kommissionens behörighet enligt artikel 3.1 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av [artiklarna 81 EG och 82 EG] (EGT 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) och, sedan den 1 maj 2004, artikel 7.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003, att fastställa att artiklarna 81 EG och 82 EG har överträtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2008 i det ovan i punkt 60 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, punkt 263).
110 Såsom redan har påpekats i punkt 56 ovan kompletterar nämligen konkurrensreglerna i EG-fördraget, genom en kontroll i efterhand, de tillämpliga bestämmelser som unionslagstiftaren har antagit i syfte att i förväg reglera telemarknaderna (domen av den 14 oktober 2010 i det ovan i punkt 50 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, punkt 92).
111 Eftersom Telefónica hade marginal för att hindra marginalpressen (se även punkterna 27 och 50 ovan) omfattas företagets rättsstridiga beteende, mot vilket det har vidtagits sanktionsåtgärder genom det angripna beslutet, av tillämpningsområdet för artikel 82 EG (se även, för ett liknande resonemang, punkterna 15 och 19 i generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande i det ovan i punkt 50 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 14 oktober 2010).
112 Beträffande tillämpningen av artikel 82 EG kan nämnda regelverk inte innebära att den befogenhetsfördelning som fastställts på primärrättslig nivå i artiklarna 83 EG och 85 EG ifrågasätts (se även punkt 19 i generaladvokaten Mazáks förslag till avgörande i det ovan i punkt 50 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 14 oktober 2010).
113 Konungariket Spanien kan vidare inte påstå att kommissionen enligt artikel 7 i ramdirektivet är skyldig att kontrollera de regleringsåtgärder som beslutas av CMT. Såsom kommissionen har påpekat i sina inlagor är det endast de åtgärder som antogs i juni 2006 som anmälts av CMT till kommissionen i enlighet med det förfarande som anges i artikeln. Dessa åtgärder avsåg genomförandet av det nya regelverket för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
114 Det kan vidare inte anses att åsidosättandet av rättssäkerheten har ”framtida konsekvenser”, mot bakgrund av de skillnader som kommit till uttryck i det angripna beslutet avseende definitionen av marknader eller den analysmetod som de nationella regleringsmyndigheterna får använda inom ramen för förhandsregleringen. Av bland annat artikel 15 i ramdirektivet framgår det nämligen att fastställandet av de produkt- och tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk kommunikation som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa regulatoriska skyldigheter enligt särdirektiven inte ska påverka marknader som i vissa fall kan finnas angivna i konkurrenslagstiftningen. I punkt 28 i kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande i enlighet med gemenskapens regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (EGT C 165, 2002, s. 6) anges att marknadsdefinitionerna i det nya regelverket för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i vissa fall kan vara annorlunda än de marknader som definieras av konkurrensmyndigheterna, även inom liknande områden.
115 Slutligen har Konungariket Spanien hävdat att kommissionen borde ha väckt talan om fördragsbrott enligt artikel 226 EG mot medlemsstaten om institutionen kommit fram till att CMT:s beslut, i egenskap av organ i en medlemsstat, inte förhindrade marginalpress och att ovannämnda regelverk således inte följdes. Tribunalen konstaterar dessutom att kommissionen under alla förhållanden inte gjort något sådant konstaterande i det angripna beslutet. Även om det antogs att CMT hade åsidosatt en norm i unionsrätten och kommissionen därför hade kunnat inleda ett fördragsbrottsförfarande mot Konungariket Spanien, skulle sådana hypotetiska antaganden inte påverka det angripna beslutets lagenlighet. Kommissionen inskränkte sig i beslutet nämligen till att konstatera att Telefónica begått en överträdelse av artikel 82 EG – en bestämmelse som endast riktar sig till ekonomiska aktörer och inte till medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2008 i det ovan i punkt 60 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, punkt 271). Det framgår av domstolens praxis att i det system som inrättas genom artikel 226 EG har kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning för att väcka talan om fördragsbrott, och det ankommer inte på unionens domstolar att pröva huruvida det varit lämpligt att kommissionen utövat denna möjlighet (dom av den 14 oktober 2010 i det ovan i punkt 50 nämnda målet Deutsche Telekom mot kommissionen, punkt 47).
116 Av detta följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.
Den femte grunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar
117 Konungariket Spanien har gjort gällande att kommissionen då den frångått regelverket genom att anta ett beslut på ett område som redan hade reglerats av CMT åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar i förhållande till såväl den operatör mot vilken sanktionsåtgärder vidtagits som de andra operatörer på marknaden vilka trott sig agera i skydd av det sektorsspecifika regelverk för grossisttillträde som fastställts av CMT. Åsidosättandet av principen om skydd för berättigade förväntningar är särskilt tydligt i de fall då CMT vidtagit specifika åtgärder avseende Telefónicas affärserbjudanden. Följaktligen innebär det angripna beslutet ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar när det i beslutet anges att den omständigheten att en operatör anpassar sig till det regelverk som fastställts av en nationell regleringsmyndighet inte är tillräckligt för att presumera att detta beteende är rättsenligt.
118 Tribunalen erinrar om att varje ekonomisk aktör har möjlighet att åberopa skyddet för berättigade förväntningar om en institution har väckt grundade förhoppningar hos vederbörande. Det finns vidare inget som hindrar att en medlemsstat i samband med en talan om ogiltigförklaring gör gällande att en rättsakt från institutionerna kränker vissa ekonomiska aktörers berättigade förväntningar (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 19 november 1998 i mål C‑284/94, Spanien mot rådet, REG 1998, s. I‑7309, punkt 42, och av den 10 mars 2005 i mål C‑342/03, Spanien mot rådet, REG 2005, s. I‑1975, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
119 När dessa ekonomiska operatörer kan förutse att en unionsåtgärd kommer att vidtas som kan påverka deras intressen, kan de däremot inte med framgång åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar (se dom av den 10 mars 2005 i det ovan i punkt 118 nämnda målet Spanien mot rådet, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
120 I förevarande fall har det redan påpekats i punkterna 109–111 ovan dels att den sektorsspecifika reglering som Konungariket Spanien har hänvisat till ingalunda påverkar kommissionens behörighet att fastställa att artiklarna 81 EG och 82 EG har överträtts, dels att företagets rättsstridiga beteende mot vilket det har vidtagits sanktionsåtgärder genom det angripna beslutet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 82 EG. Kommissionens ingripande med stöd av artikel 82 EG kan således inte anses vara oförutsebart.
121 Vidare har förvisso CMT, såsom Konungariket Spanien understrukit, vidtagit specifika åtgärder avseende Telefónicas affärserbjudanden, bland annat i syfte att undvika marginalpress. Det ska dock bäras i åtanke att CMT inte är en konkurrensmyndighet, utan en regleringsmyndighet, och den har aldrig ingripit för att tillämpa artikel 82 EG eller fattat beslut om de förfaranden som var föremål för det angripna beslutet (skälen 678 och 683 i det angripna beslutet). Såsom har påpekats i punkt 52 ovan har vidare Konungariket Spanien inte bestritt att CMT aldrig har utrett huruvida det under den period överträdelsen pågått förekommit marginalpress mellan Telefónicas nationella grossistprodukt och företagets slutkundsprodukter och att någon utredning av marginalpressen mellan Telefónicas regionala grossistprodukt och företagets slutkundsprodukter aldrig har genomförts utifrån företagets faktiska anskaffningskostnader utan har baserats på förhandsuppskattningar (skälen 726 och 727 i det angripna beslutet).
122 Under dessa förhållanden kunde varken CMT:s beslut eller det regelverk som fastställts av CMT ge upphov till berättigade förväntningar hos Telefónica eller andra operatörer på att varje beteende som var tillåtet enligt besluten eller regelverket var förenligt med artikel 82 EG.
123 Talan kan således inte heller vinna bifall såvitt avser denna grund och den ska därför ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
124 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
125 Kommissionen har yrkat att Konungariket Spanien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Konungariket Spanien har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Konungariket Spanien ska ersätta rättegångskostnaderna.
Truchot | Martins Ribeiro | Kanninen |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 29 mars 2012.
Underskrifter