Language of document : ECLI:EU:C:2014:2380

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

YVES BOT

föredraget den 18 november 2014(1)

Mål C‑146/13

Konungariket Spanien

mot

Europaparlamentet,

Europeiska unionens råd

”Talan om ogiltigförklaring – Genomförande av ett fördjupat samarbete – Skapande av ett enhetligt patentskydd – Förordning (EU) nr 1257/2012 – Effektiv domstolsprövning – Avsaknad av rättslig grund – Maktmissbruk – Principerna om autonomi och enhetlighet – Granskning av lagenligheten – Tillämpning av unionsrätten”





1.        Konungariket Spanien har genom sin ansökan yrkat ogiltigförklaring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1257/2012 av den 17 december 2012 om genomförande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd.(2)

2.        Denna förordning antogs till följd av rådets beslut 2011/167/EU av den 10 mars 2011 om bemyndigande av ett fördjupat samarbete på området skapande av ett enhetligt patentskydd.(3)

3.        Det ingår i ett ”paket av enhetligt patentskydd” tillsammans med rådets förordning (EU) nr 1260/2012 av den 17 december 2012 om genomförande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd när det gäller tillämpliga översättningsarrangemang(4) och avtal om en enhetlig patentdomstol som undertecknades den 19 februari 2013.(5)

I –    Tillämpliga bestämmelser

A –    Internationell rätt

1.      Europeiska patentkonventionen

4.        I artikel 2 i konventionen om meddelande av europeiska patent (den europeiska patentkonventionen), undertecknad i München den 5 oktober 1973 och som trädde i kraft den 7 oktober 1977(6) med rubriken ”Europeiska patent”, föreskrivs följande:

”1)      Ett patent som meddelas enligt konventionen kallas europeiskt patent.

2)      I varje medlemsstat för vilken det meddelats har ett europeiskt patent samma verkan och regleras av samma bestämmelser som ett i den staten meddelat nationellt patent, om ej annat sägs i konventionen.”

5.        I artikel 142 EPC, med rubriken ”Enhetligt patentskydd”, föreskrivs följande:

”1)      Varje grupp av konventionsslutande stater som i ett särskilt avtal föreskrivit att europeiska patent som meddelas för dessa stater har en enhetlig karaktär inom deras territorier kan föreskriva att europeiska patent enbart kan meddelas gemensamt för dessa stater.

2)      Bestämmelserna i förevarande del är tillämpliga när en grupp av konventionsslutande stater har använt sig av den befogenhet som föreskrivs i punkt 1.”

2.      Avtalet om enhetlig patentdomstol

6.        I artikel 23 i UPC-avtalet föreskrivs följande:

”Den enhetliga patentdomstolens(7) åtgärder ska direkt tillskrivas varje avtalsslutande medlemsstat individuellt, även vid tillämpning av artiklarna [258 FEUF‒260 FEUF], och ska tillskrivas alla avtalsslutande medlemsstater kollektivt.”

7.        Artikel 89.1 i UPC-avtalet har följande lydelse:

”Detta avtal träder i kraft den 1 januari 2014 eller den första dagen i den fjärde månaden efter det att det trettonde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet, varav tre ska vara från de tre medlemsstaterna med det största antalet gällande europeiska patent under det år som föregick året för avtalets undertecknande, har deponerats i enlighet med artikel 84, eller den första dagen i den fjärde månaden efter dagen för ikraftträdande av ändringarna av [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område(8),] vad gäller förhållandet mellan den förordningen och detta avtal, beroende på vilket som inträffar sist.”

B –    Unionsrätten

8.        Skälen 24 och 25 i den angripna förordningen har följande lydelse:

”(24)          Jurisdiktionen med avseende på europeiska patent med enhetlig verkan[(9)] bör fastställas och regleras av ett instrument som upprättar ett enhetligt system för tvistlösning avseende europeiska patent och europeiska patent med enhetlig verkan.

(25) Att inrätta en [UPC] för att handlägga mål som rör europeiska patent med enhetlig verkan är mycket viktigt för att säkerställa att det patentet fungerar på rätt sätt, en enhetlig rättspraxis och därmed rättssäkerhet liksom kostnadseffektivitet för patenthavarna. Det är därför mycket viktigt att de deltagande medlemsstaterna ratificerar [UPC‑]avtalet i enlighet med sina nationella konstitutionella och parlamentariska förfaranden samt vidtar de åtgärder som krävs för att denna domstol ska kunna inleda sin verksamhet så snart som möjligt.”

9.        Enligt artikel 1 i den angripna förordningen är syftet med denna att genomföra ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd och förordningen utgör ett särskilt avtal i den mening som avses i artikel 142 EPC.

10.      I artikel 2 a–c i den angripna förordningen föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

a)      deltagande medlemsstat: en medlemsstat som deltar i ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd enligt … [beslutet om fördjupat samarbete] eller enligt ett beslut som antas i enlighet med artikel 331.1 andra eller tredje stycket … [FEUF] vid tidpunkten för ansökan om enhetlig verkan som avses i artikel 9.

b)      europeiskt patent: ett patent som beviljas av Europeiska patentverket [(10)] … enligt de regler och förfaranden som fastställs i EPC.

c)      europeiskt patent med enhetlig verkan: ett europeiskt patent som genom denna förordning har enhetlig verkan i de deltagande medlemsstaterna.”

11.      I artikel 3.1 i den angripna förordningen föreskrivs följande:

”Ett europeiskt patent som beviljas med samma kravuppsättning avseende alla deltagande medlemsstater ska ha enhetlig verkan i alla de deltagande medlemsstaterna, förutsatt att dess enhetliga verkan har registrerats i registret för enhetligt patentskydd.

Ett europeiskt patent som beviljats med olika kravuppsättningar för olika deltagande medlemsstater ska inte ha enhetlig verkan.”

12.      I artikel 5.1 och 5.2 i den angripna förordningen föreskrivs följande:

”1.      Ett europeiskt patent med enhetlig verkan ger patenthavaren rätt att förbjuda tredje part att begå handlingar som det patentet skyddar mot i hela territoriet tillhörande de deltagande medlemsstater där det har enhetlig verkan, med förbehåll för tillämpliga begränsningar.

2.      Den rättighetens omfattning och begränsningar ska vara enhetliga i alla deltagande medlemsstater där patentet har enhetlig verkan.”       

13.      I artikel 9 i den angripna förordningen föreskrivs följande:

”1.      De deltagande medlemsstaterna ska, i den mening som avses i artikel 143 i EPC, ge EPO i uppdrag att utföra följande arbetsuppgifter som ska utföras i enlighet med EPO:s interna regler:      

a)      Administrera ansökningar om enhetlig verkan från innehavare av europeiska patent.

b)      Införa registret för enhetligt patentskydd i det europeiska patentregistret och administrera registret för enhetligt patentskydd.

c)       Ta emot och registrera sådana förklaringar om licensering som avses i artikel 8, återkallanden av dessa och åtaganden om licensering som innehavaren av ett europeiskt patent med enhetlig verkan har gjort vid internationella standardiseringsorgan.      

d)      Offentliggöra de översättningar som avses i artikel 6 i förordning … nr 1260/2012 under den övergångsperiod som avses i den artikeln.

e)      Samla in och administrera årsavgifter för europeiska patent med enhetlig verkan för åren efter det år då uppgift om beviljandet offentliggörs i [Europeiska patenttidningen]. Samla in och administrera de tilläggsavgifter som ska betalas när årsavgifterna betalas för sent, när sådana inbetalningar sker inom sex månader från förfallodagen, samt fördela en del av de insamlade årsavgifterna till de deltagande medlemsstaterna.

f)      Administrera ersättningssystemet för ersättning för översättningskostnader som avses i artikel 5 i förordning … nr 1260/2012.

g)       Säkerställa att en ansökan om enhetlig verkan ges in av innehavaren av ett europeiskt patent på handläggningsspråket enligt definitionen i artikel 14.3 i EPC, senast en månad från det att beslutet att bevilja patentet offentliggörs i [Europeiska patenttidningen].      

h)      Säkerställa att uppgift om enhetlig verkan anges i registret för enhetligt patentskydd, när en ansökan om enhetlig verkan har getts in och, under den övergångsperiod som anges i artikel 6 i förordning … nr 1260/2012, har getts in tillsammans med de översättningar som avses i den artikeln, samt att EPO informeras om eventuella begränsningar, licenser, överlåtelser eller upphävanden av europeiska patent med enhetlig verkan.

2.      De deltagande medlemsstaterna ska se till att denna förordning följs när de fullgör de internationella skyldigheter som de åtagit sig i EPC, och ska för detta ändamål samarbeta med varandra. De deltagande medlemsstaterna ska som avtalsslutande stater i EPC säkerställa styrningen och övervakningen av de aktiviteter som hänför sig till de uppgifter som avses i punkt 1 i denna artikel och ska se till att årsavgifterna fastställs på en nivå som är i enlighet med vad som anges i artikel 12 i denna förordning och att fördelningen av årsavgifterna bestäms i enlighet med vad som anges i artikel 13 i denna förordning.

De ska för detta ändamål inrätta ett särskilt utskott inom Europeiska patentorganisationens förvaltningsråd (nedan kallat det särskilda utskottet) i den mening som avses i artikel 145 i EPC.

Det särskilda utskottet ska bestå av företrädarna för de deltagande medlemsstaterna och en företrädare för kommissionen såsom observatör, samt ställföreträdare som företräder dem i deras frånvaro. Medlemmarna i det särskilda utskottet får biträdas av rådgivare eller experter.

Det särskilda utskottet ska fatta sina beslut med vederbörlig hänsyn till kommissionens ståndpunkt och i enlighet med bestämmelserna i artikel 35.2 i EPC.

3.      De deltagande medlemsstaterna ska säkerställa att ett effektivt rättsligt skydd finns att tillgå inför en domstol behörig i en eller flera av de deltagande medlemsstaterna avseende de beslut som EPO fattar när det utför de arbetsuppgifter som avses i punkt 1.”

14.      I artikel 18 i den angripna förordningen anges följande:

”1.      Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.      

2.      Den ska tillämpas från och med den 1 januari 2014 eller den dag då [UPC‑]avtalet … träder i kraft, om den dagen infaller senare.

Med avvikelse från artiklarna 3.1, 3.2 och 4.1 ska ett europeiskt patent, för vilket uppgift om enhetlig verkan antecknas i registret för enhetligt patentskydd, ha enhetlig verkan endast i de deltagande medlemsstater där [UPC] har exklusiv behörighet i fråga om europeiska patent med enhetlig verkan samma dag som denna verkan registreras.

3.      Varje deltagande medlemsstat ska underrätta kommissionen om att den ratificerat avtalet när dess ratifikationsinstrument deponeras. Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra datumet för avtalets ikraftträdande och en förteckning över de medlemsstater som har ratificerat avtalet den dag då det träder i kraft. Kommissionen ska därefter regelbundet uppdatera förteckningen över de deltagande medlemsstater som ratificerat [UPC‑]avtalet och offentliggöra en sådan uppdaterad förteckning i Europeiska unionens officiella tidning.      

4.      De deltagande medlemsstaterna ska se till att de åtgärder som avses i artikel 9 har införts senast på tillämpningsdagen för denna förordning.

5.      Varje deltagande medlemsstat ska se till att de bestämmelser som avses i artikel 4.2 har införts före eller senast på tillämpningsdagen för denna förordning eller, när det gäller en deltagande medlemsstat där [UPC] inte har exklusiv behörighet i fråga om europeiska patent med enhetlig verkan på tillämpningsdagen för denna förordning, senast den dag då [UPC] har sådan exklusiv behörighet i den deltagande medlemsstaten.

6.      Ett enhetligt patentskydd kan sökas för alla europeiska patent som beviljas från och med tillämpningsdagen för denna förordning.”

II – Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

15.      Konungariket Spanien har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 22 mars 2013.

16.      Genom beslut av domstolens ordförande den 12 september 2013 tilläts Konungariket Belgien, Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Ungern, Konungariket Nederländerna, Konungariket Sverige, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och kommissionen att intervenera till stöd för de yrkanden som Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har inkommit med, i enlighet med artikel 131.2 i domstolens rättegångsregler.

17.      Samtliga intervenienter, med undantag för Storhertigdömet Luxemburg, har inkommit med skriftliga yttranden.

18.      Konungariket Spanien har yrkat att domstolen ska

–              förklara att den angripna förordningen är en nullitet eller, i andra hand, ogiltigförklara den i dess helhet, eller

–        i tredje hand, ogiltigförklara

–        artikel 9.1 dess helhet och artikel 9.2 i den angripna förordningen i den utsträckning som anges i punkt 5 i ansökan, samt

–        artikel 18.2 i den angripna förordningen i dess helhet jämte alla hänvisningar i förordningen till [en UPC] som behörig domstol i systemet med europeiska patent med enhetlig verkan och som rättskälla i detta system, och

–        förplikta parlamentet och rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

19.      Parlamentet och rådet har yrkat att domstolen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta Konungariket Spanien att ersätta rättegångskostnaderna.       

III – Prövning av talan

20.      Till stöd för sin talan har Konungariket Spanien åberopat sju förstahandsgrunder.

21.      Den första grunden avser åsidosättande av rättsstatens värderingar enligt artikel 2 FEU. Konungariket Spanien har gjort gällande att det i den angripna förordningen föreskrivs ett skydd som grundar sig på europeiska patent, trots att det administrativa förfarandet angående meddelande av sådana patent helt undgår domstolskontroll som garanterar en korrekt och enhetlig tillämpning av unionsrätten och säkrar skyddet för de grundläggande rättigheterna.

22.      Som andra grund åberopas avsaknad av rättslig grund. Konungariket Spanien har gjort gällande att artikel 118 FEUF inte är en korrekt rättslig grund för den angripna förordningen, eftersom det i denna förordning inte föreskrivs åtgärder som säkerställer ett enhetligt skydd, vilket föreskrivs i denna bestämmelse.

23.      Som tredje grund har Konungariket Spanien gjort gällande maktmissbruk. Konungariket Spanien har anfört att parlamentet och rådet har gjort sig skyldiga till ett sådant missbruk, genom att syftet med det fördjupade samarbetet som avses i artikel 20.1 FEU inte respekteras i den angripna förordningen.

24.      Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 291.2 FEUF. Konungariket Spanien har i första hand bestritt den behörighet som tillkommer de deltagande medlemsstaterna, när de agerar inom ramen för det särskilda utskottet, att fastställa årsavgifter och hur dessa ska fördelas. Medlemsstaten har gjort gällande att unionslagstiftaren enligt artikel 291 FEUF inte kan delegera en sådan befogenhet till de deltagande medlemsstaterna. Konungariket Spanien har i andra hand gjort gällande att de principer som anges i domen Meroni/Höga myndigheten(11) har åsidosatts, eftersom befogenhetsdelegeringen inte uppfyllde de villkor som fastställdes i denna dom. Som femte grund har Konungariket Spanien anfört att de principer som fastställdes i ovannämnda dom har åsidosatts till följd av delegeringen till EPO i artikel 9.1 i den angripna förordningen av vissa administrativa uppgifter som anknyter till europeiska patent med enhetlig verkan. Konungariket Spanien har anfört att de befogenheter som delegerats ger ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och att EPO:s rättsakter dessutom inte är underkastade någon domstolskontroll.

25.      Som sjätte och sjunde grund åberopas att principerna om autonomi och enhetlighet av unionsrätten har åsidosatts. Konungariket Spanien har gjort gällande att karaktären på de befogenheter som tillkommer unionen och dess institutioner har blivit verkningslösa, eftersom den angripna förordningen enligt artikel 18.2 första stycket i förordningen först blir tillämplig den dag då UPC‑avtalet träder i kraft, om den dagen infaller senare än den 1 januari 2014, med hänvisning till att det specifika systemet för domstolsprövning som ska gälla för europeiska patent med enhetlig verkan föreskrivs i nämnda avtal och inte i den angripna förordningen.

26.      Konungariket Spanien har i andra hand yrkat att den angripna förordningen delvis ska ogiltigförklaras, enligt formuleringen i punkt 18 i förevarande förslag till avgörande.

A –    Den första grunden avseende åsidosättande av rättsstatens värderingar

1.      Parternas argument

27.      Konungariket Spanien har anfört att den angripna förordningen, i den del bestämmelser införs som grundar sig på ett bevis utfärdat av EPO, vars rättsakter inte är underkastade domstolskontroll, ska ogiltigförklaras, eftersom den åsidosätter rättsstatens värderingar enligt artikel 2 FEU.

28.      Medlemsstaten har gjort gällande att det administrativa förfarandet avseende meddelande av ett europeiskt patent helt undgår domstolskontroll som garanterar att unionsrätten tillämpas korrekt och enhetligt och skyddet för de grundläggande rättigheterna.

29.      Nämnda medlemsstat har anfört att det inte kan godtas att rättsakter från ett internationellt organ som inte omfattas av ovannämnda principer infogas i unionens rättsordning genom den angripna förordningen. Dels är den överklagandenämnd och överklagandenämnd i utökad sammansättning som inrättats som organ vid EPO inte oberoende i förhållande till sistnämnda, dels är deras avgöranden inte underkastade någon som helst domstolsprövning.

30.      Parlamentet och rådet har gjort gällande att den skyddsnivå för enskildas rättigheter som det inrättade systemet tillhandahåller är förenligt med rättsstatsprincipen.

31.      Parlamentet har påpekat att frågan huruvida det enhetliga patentet är giltigt, om det utgör en nullitet eller ett åsidosättande enligt artikel 32 i UPC-avtalet, ska prövas av UPC. EPO:s administrativa beslut avseende meddelande av europeiska patent med enhetlig verkan kan bli föremål för omprövning i olika instanser vid EPO. Den skyddsnivå som tillerkänns enskilda inom ramen för EPC har godkänts av medlemsstaterna, som alla är parter i konventionen, och att en domstolskontroll av beslut som EPO fattat inom ramen för de administrativa uppgifter som föreskrivs i artikel 9 i den angripna förordningen föreskrivs i punkt 3 i nämnda artikel.

32.      Rådet har i sin tur anfört att det system som inrättats genom EPC är förenligt med den grundläggande rätten till domstolsprövning. Även om Europeiska patentorganisationen(12) åtnjuter immunitet mot rättsliga förfaranden och verkställighet så kan en sådan immunitet tas tillbaka i ett konkret fall och denna organisation kan ingå tilläggsavtal med en eller flera avtalsparter för att genomföra bestämmelserna om immunitet. Det finns för övrigt inget som hindrar nämnda organisation från att i ett internationellt avtal klargöra att dess avgöranden är underkastade domstolskontroll.

33.      Rådet har vidare gjort gällande att frågan huruvida internationella organisationers immunitet mot domstolsprövning är förenlig med rätten till domstolsprövning borde ha undersökts på nationell och internationell nivå. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har likaså slagit fast att internationella organisationers immunitet mot domstolsprövning är förenlig med den grundläggande rätten till domstolsprövning om sökandena har tillgång till andra rättsmedel för att effektivt skydda de rättigheter som garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950.(13) Det förhåller sig på så sätt i förevarande fall. Överklagandenämndens och stora överklagandenämndens oberoende och karaktär av prövningsorgan har bekräftats av Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna,(14) medan Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har slagit fast att skyddet för de grundläggande rättigheterna inom ramen för EPO i stort sett motsvarar de skyddsnormer som garanteras i den tyska konstitutionen.

34.      Intervenienterna har samma uppfattning som parlamentet och rådet. Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Frankrike och Konungariket Sverige har emellertid påpekat att den första grunden för överklagandet saknar verkan, eftersom den angripna förordningen inte avser att reglera villkoren för meddelande av ett europeiskt patent eller giltigheten av detta. Den avser inte heller att integrera EPO:s rättsakter eller EPC:s system i unionens rättsordning. De enda rättsakter från EPO som ska beaktas vid en bedömning av den angripna förordningens giltighet är de som anknyter till erkännandet av det europeiska patentets enhetliga verkan, vilka är förenliga med unionsrätten med hänsyn till UPC:s domstolskontroll. Dessa medlemsstater har under alla omständigheter anslutit sig till de skäl som parlamentet och rådet angett till att de grundläggande rättigheterna på ett tillfredsställande sätt garanteras i EPC:s system.

2.      Min bedömning

35.      Inledningsvis vill jag påpeka att rådet, Republiken Frankrike och kommissionen har framhållit att den första grunden, vilken inte avser ett åsidosättande av en viss grundläggande rättighet, utan ett påstått åsidosättande av unionens värdegrund, brister i tydlighet.

36.      Domstolen ska inom ramen för sin granskning av lagenligheten av lagstiftningsakter med stöd av 263 andra stycket FEUF vara behörig att pröva talan rörande bland annat åsidosättande av rättsregler som gäller tillämpningen av fördragen.

37.      Även om parterna inte direkt kan grunda sig på de rättsstatliga principer som föreskrivs i artikel 2 FEU för att få en unionsrättsakt ogiltigförklarad skulle det ändå vara svårt att inte tillerkänna domstolen behörighet att betrakta rättsstatsprincipen som en rättsregel mot vilken talan kan väckas vid domstolen,(15) i synnerhet som Konungariket Spanien i sin ansökan har nämnt förbudet mot godtyckliga åtgärder, rätten till ett effektivt rättsmedel och att unionsrätten ska iakttas och iakttas enhetligt.(16)

38.      Domstolen kan också granska en grund av denna typ som åberopats utifrån ett åsidosättande av den värdegrund som respekten för rättsstaten ingår i.

39.      Liksom Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Frankrike och Konungariket Sverige anser jag emellertid att den första grunden, under vilken Konungariket Spanien har gjort gällande att ordningen för meddelande av patent inte är förenlig med artikel 2 FEU, saknar verkan, eftersom den inte påverkar giltigheten av den omtvistade förordningen.

40.      För det första godtog unionslagstiftaren reglerna om meddelande av europeiska patent innan den angripna förordningen antogs och i ett särskilt sammanhang. För det andra är målet med den omtvistade förordningen klart avgränsat.

a)      Unionslagstiftarens val

41.      Beslutet att godta EPC:s regler avseende meddelande av europeiska patent ska ses mot bakgrund av det fördjupade samarbetet och det rationella val som unionslagstiftaren har gjort.

42.      Enligt domstolens fasta praxis har unionslagstiftaren ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på områden där den ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och där den måste göra komplexa bedömningar.(17)

43.      Immaterialrätten och framför allt patenträtten utgör ett sådant område.

44.      Unionslagstiftaren har sedan harmoniseringsprocessen av patenträtten påbörjades i Europa hela tiden haft för avsikt att skapa ett EU-patent på grundval av EPC:s system och det befintliga patentet.(18)

45.      Unionslagstiftaren har inte heller velat utesluta möjligheten att använda detta system inom ramen för ett fördjupat samarbete. Fördelen med ett sådant system är nämligen att det redan har inrättats och att det har visat sig fungera effektivt med den kvalitet och höga grad av teknisk beskaffenhet och sakkunskap som karaktäriserar systemet. Reglerna i systemet är dessutom bindande för alla medlemsstater i unionen i egenskap av konventionsslutande parter i EPC, och, såsom rådet anfört, har medlemsstaternas konstitutionella principer aldrig åsidosatts genom den verkan som EPO:s beslut avseende meddelande av patent kunnat ha.

46.      I skäl 7 i beslutet om fördjupat samarbete, vilket som redan har nämnts varit föremål för talan om ogiltighetsförklaring väckta av Konungariket Spanien respektive Republiken Italien, vilka båda ogillades, hänvisas till skapandet av ett enhetligt patent som ger likvärdigt skydd i de deltagande medlemsstaternas territorier och ”som meddelas för alla dessa medlemsstater av … (EPO)”.

47.      Konungariket Spanien har erkänt de olika möjligheter som unionslagstiftaren hade vid utövandet av sin behörighet(19) och har inte ifrågasatt unionslagstiftarens val som sådant. Medlemsstaten anser emellertid att den angripna förordningen utgör ett åsidosättande av den värdegrund som respekten för rättsstaten ingår i genom att ett internationellt system ”integrerats” i lagstiftningen inom ramen för vilket de konstitutionella principerna i fördraget inte har iakttagits.

48.      Jag anser att denna analys är felaktig redan med hänsyn till syftet med den angripna förordningen.

b)      Syftet med den angripna förordningen

49.      Enligt artikel 1.2 i den angripna förordningen utgör förordningen ett särskilt avtal i den mening som avses i artikel 142 EPC,(20) enligt vilken ”[v]arje grupp av konventionsslutande stater som i ett särskilt avtal föreskrivit att europeiska patent som meddelas för dessa stater har en enhetlig karaktär inom deras territorier kan föreskriva att europeiska patent enbart kan meddelas gemensamt för dessa stater”.

50.      Innan den angripna förordningen antogs avsåg unionslagstiftaren att grunda sig på det system för meddelande av europeiska patent som föreskrivs av EPO, dock utan att infoga detta i den angripna förordningen. Det kan utifrån syftet med förordningen fastställas att det här inte rör sig om att reglera villkoren för meddelande av ett europeiskt patent eller giltigheten av detta eller att i det syftet föreskriva ett sådant system som det som kunnat upprättas för att granska EPO:s beslut avseende de uppgifter som åligger denna organisation enligt artikel 9.2 i den angripna förordningen.

51.      Det kan dessutom konstateras att även om den angripna förordningen skulle ogiltigförklaras så skulle villkoren för meddelande av europeiska patent eller giltigheten att sådana patent inte påverkas av en sådan eventuell ogiltigförklaring.

52.      Jag anser att den angripna förordningen enbart syftar till att reglera erkännandet av den enhetliga verkan av ett europeiskt patent som redan meddelats i enlighet med EPC.

53.      Såsom Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Frankrike och Konungariket Sverige anfört har unionslagstiftaren enbart angett de utmärkande dragen, villkoren för genomförande och verkningarna av ett enhetligt skydd. Konungariket Spanien har för övrigt själv angett detta i punkt 20 i sin ansökan.

54.      I detta avseende stöder jag mig på texten i den omtvistade förordningen som är entydig.

55.      Ordalydelsen av förordningens titel ”om genomförande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd” lämnar inget utrymme för tvivel.(21)

56.      Dessutom anges i artikel 1.1 i den angripna förordningen, under rubriken ”Syfte”, att ”[s]yftet med denna förordning är att genomföra ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd som bemyndigats genom [beslutet om fördjupat samarbete]”.(22)

57.      I skäl 7 i nämnda förordning anges för övrigt tidpunkten för den enhetliga verkans inträdande genom att det fastställs att ”[e]tt enhetligt patentskydd bör skapas genom att redan beviljade europeiska patent genom denna förordning ges enhetlig verkan”.(23) Detta innebär att unionslagstiftaren enbart avsett att perioden efter beviljandet av europeiska patent ska omfattas av den angripna förordningen. Dess medverkan i genomförandet av det fördjupade samarbetet äger rum i samma ögonblick som det enhetliga skyddet uppnås.

58.      Det enhetliga skydd som den angripna förordningen ger får således verkan först efter det att ett europeiskt patent beviljats och varar så länge som det är giltigt. Förordningen ger endast europeiska patent ytterligare en egenskap, nämligen en enhetlig verkan, utan att det förfarande som föreskrivs av EPO påverkas,(24) vilket medlemsstaterna i unionen i egenskap av parter till denna konvention är skyldiga att iaktta.

59.      Det skydd som tillerkänns regleras inte längre i medlemsstaternas nationella lagstiftning enligt artikel 64 EPC utan i de enhetliga tillämpningsföreskrifterna i den angripna förordningen.

60.      I den angripna förordningen definieras europeiska patent med enhetlig verkan och det fastställs när det ska få verkan, de rättigheter som ett sådant patent ger och rättigheternas omfattning. Den innehåller även finansiella bestämmelser avseende avgifter för europeiska patent med enhetlig verkan samt institutionella bestämmelser avseende administreringen av europeiska patent med enhetlig verkan samt de administrativa uppgifter som åligger EPO vars beslut är de enda som, i förevarande fall, kan ifrågasättas inom ramen för en bedömning av giltigheten av den angripna förordningen.

61.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen fastställer att talan inte kan vinna bifall på Konungariket Spaniens första grund, som är verkningslös. Denna grund påverkar nämligen inte giltigheten av den omtvistade förordningen, vars giltighet inte påverkas av huruvida EPO:s beslut om meddelande av europeiska patent är förenliga med unionsrätten.

B –    Den andra grunden om att den angripna förordningen ska anses som en nullitet till följd av avsaknaden av rättslig grund

1.      Parternas argument

62.      Konungariket Spanien har genom sin andra grund gjort gällande att artikel 118 FEUF inte är en korrekt rättslig grund för den angripna förordningen som ska betraktas som en nullitet.

63.      Medlemsstaten har gjort gällande att den angripna förordningen inte har något materiellt innehåll framför allt genom att det inte definierar de handlingar som europeiska patent med enhetlig verkan skyddar mot. Målet och syftet med den angripna förordningen överensstämmer således inte med den rättsliga grund på vilken förordningen antagits.

64.      Konungariket Spanien anser att hänvisningen till de deltagande medlemsstaternas nationella lagstiftningar på grundval av artikel 5.3 i den angripna förordningen inte garanterar ett enhetligt skydd för unionens immateriella rättigheter och industriella äganderätter och förordningen innebär inte en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftningar i detta avseende.

65.      Parlamentet och rådet har gjort gällande att artikel 118 FEUF utgör en korrekt rättslig grund. Denna bestämmelse, enligt vilken åtgärder kan föreskrivas för att skapa europeiska rättigheter som säkerställer ett enhetligt skydd för immateriella rättigheter i unionen och för att upprätta centraliserade system för beviljande av tillstånd, samordning och kontroll på unionsnivå, kräver inte en fullständig harmonisering av nationella lagstiftningar, så länge som en immateriell rättighet eller industriell äganderätt skapas som ger ett enhetligt skydd i de deltagande medlemsstaterna.

66.      Med hänsyn till dess syfte och innehåll uppfyller den angripna förordningen ovannämnda krav, eftersom den dels inför ett europeiskt patent med enhetlig verkan, som ger ett enhetligt skydd i de deltagande medlemsstaternas territorier, dels fastställer patentets särdrag, omfattning och verkan.

67.      Samtliga intervenienter har uppgett att de ansluter sig till parlamentets och rådets yttranden. Konungariket Nederländerna har dessutom påpekat att domstolen, i domen Spanien och Italien/rådet(25), redan har slagit fast att artikel 118 FEUF utgör en korrekt rättslig grund för att uppnå den enhetliga verkan av europeiska patent.

2.      Min bedömning

68.      Konungariket Spanien har anfört att artikel 118 FEUF inte utgör en korrekt rättslig grund för den angripna förordningen, eftersom förordningen anses utgöra en lagstiftning utan materiellt innehåll, som syftar till att säkerställa att de befogenheter som unionen har enligt fördraget utövas av ett internationellt organ och att hänvisningen till nationell lagstiftning inte innebär någon garanti för ett enhetligt skydd i unionen.

69.      Skälen till att jag inte instämmer i denna bedömning är följande.

70.      Enligt fast rättspraxis ska ”valet av rättslig grund för en unionsrättsakt … ske utifrån objektiva kriterier som kan bli föremål för domstolsprövning. Bland dessa kriterier ingår bland annat rättsaktens syfte och innehåll”.(26)

71.      Syftet med den angripna förordningen är att ge ett enhetligt skydd i de deltagande medlemsstaternas territorier.(27)

72.      Detta anges i artikel 3.2 första stycket i den angripna förordningen där det föreskrivs att ”[e]tt europeiskt patent med enhetlig verkan ska vara av enhetlig karaktär. Det ska ge ett enhetligt skydd och ha samma rättsverkan i alla deltagande medlemsstater”.

73.      Detta skydd medför en verklig fördel i fråga om enhetlighet och således integration i förhållande till den situation som föreligger till följd av genomförandet av de reglerna i EPC som i var och en av de konventionsslutande staterna säkerställer ett skydd vars omfattning fastställs i nationell rätt.(28)

74.      Enligt artikel 64.1 EPC fastställs verkan av det europeiska patentet i den nationella lagstiftningen i ”varje fördragsslutande stat för vilken det har meddelats”. Innehavare av europeiska patent var således tvungna att ansöka om registrering av deras europeiska patent i varje stat som var part i EPC i vilken de önskade komma i åtnjutande av skydd.

75.      Detta innebar att det för en och samma överträdelse som begåtts i flera medlemsstater fanns lika många olika förfaranden som tillämpliga lagar för att reglera tvister, vilket gav upphov till betydande rättsosäkerhet.

76.      Vad gäller innehållet i den angripna förordningen instämmer jag inte i den bedömning som Konungariket Spanien gjort, att förordningen är ett ”tomt skal”, eftersom de bestämmelser som föreskrivs där är tillräckliga och med hänsyn till att unionslagstiftaren har delad befogenhet med medlemsstaterna.

77.      I artikel 3.1 i den angripna förordningen föreskrivs villkoren för beviljande av en enhetlig verkan samtidigt som det anges att endast europeiska patent som har beviljats med samma kravuppsättning för alla deltagande medlemsstater ska ha enhetlig verkan och endast om denna har registrerats i registret för enhetligt patentskydd.

78.      Artikel 4 i den angripna förordningen avser den tidpunkt vid vilken ett europeiskt patent med enhetlig verkan ska få verkan, nämligen samma dag som EPO i Europeiska patenttidningen offentliggör beslutet att bevilja det europeiska patentet, varför det vid denna tidpunkt inte anses ha fått verkan som ett nationellt patent på de deltagande medlemsstaternas territorium.

79.      I artikel 5 i den angripna förordningen avseende enhetligt skydd fastställs effekterna av den enhetliga karaktären och det sätt på vilket ett enhetligt skydd ska säkerställas i alla deltagande medlemsstater.

80.      I artikel 5.1föreskrivs att ett europeiskt patent med enhetlig verkan ger patenthavaren rätt att förbjuda tredje part att begå handlingar som det patentet skyddar mot i hela territoriet tillhörande de deltagande medlemsstater där det har enhetlig verkan, med förbehåll för tillämpliga begränsningar.

81.      I artikel 5.2 föreskrivs att den rättighetens omfattning och begränsningar ska vara enhetliga i alla deltagande medlemsstater där patentet har enhetlig verkan.

82.      Vidare utgör sedan Lissabonfördraget artikel 118 FEUF en lämplig rättslig grund för att skapa immateriella rättigheter och i denna bestämmelse anges uttryckligen upprättandet av den inre marknaden, som är ett område på vilket unionen och medlemsstaterna har delad befogenhet i den mening som avses i artikel 4.2 FEUF.(29)

83.      När fördragen tilldelar unionen en befogenhet som ska delas med medlemsstaterna på ett visst område, får unionen och medlemsstaterna lagstifta och anta rättsligt bindande akter på detta område. Detta föreskrivs i artikel 2.2 FEUF där det vidare anges att ”[m]edlemsstaterna ska utöva sin befogenhet i den mån som unionen inte har utövat sin befogenhet”.

84.      För övrigt föreskrivs i artikel 118 FEUF att unionslagstiftaren ska ”föreskriva åtgärder för att skapa europeiska rättigheter som säkerställer ett enhetligt skydd för immateriella rättigheter i unionen och för att upprätta centraliserade system för beviljande av tillstånd, samordning och kontroll på unionsnivå”. (30)

85.      Det får inte glömmas att befogenheter som tilldelas genom artikel 118 FEUF i förevarande fall har utövats för att genomföra det fördjupade samarbetet och att unionslagstiftaren inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning valt att använda flera olika juridiska instrument som har sitt ursprung i såväl internationell rätt, unionsrätt som nationella rätt för att genomföra detta samarbete, vilket inte har bestritts av Konungariket Spanien.

86.      Härav följer att unionslagstiftaren enligt min uppfattning har kunnat hänvisa till nationell rätt genom att i artikel 5.3 i den angripna förordningen jämförd med artikel 7 i nämnda förordning föreskriva att de handlingar som patentet skyddar mot och de begränsningar som är tillämpliga är de som fastställts i den lagstiftning som tillämpas på europeiska patent med enhetlig verkan i den deltagande medlemsstat vars nationella lagstiftning är tillämplig på europeiska patentet med enhetlig verkan som förmögenhetsobjekt.

87.      I detta avseende möjliggör skäl 9 i den angripna förordningen en tolkning av denna bestämmelse genom att föreskriva att ”[i] frågor som inte omfattas av denna förordning … bör bestämmelserna i EPC, avtalet om en enhetlig patentdomstol, inbegripet dess bestämmelser om rättighetens omfattning [och begränsningar av rätten att förbjuda tredje part att begå handlingar som patentet skyddar mot], samt nationell lagstiftning, inbegripet internationella privaträttsliga regler, gälla”.

88.      I UPC‑avtalet fastställs i artiklarna 25–27 de handlingar som europeiska patentet med enhetlig verkan skyddar mot och begränsningarna av verkan av ett sådant patent. De deltagande medlemsstaterna ska införliva bestämmelserna i dessa artiklar i deras nationella lagstiftning.

89.      Dessutom krävs enligt artikel 118 FEUF som ingår i kapitel 3 i avdelning VII i FEU-fördraget avseende ”tillnärmning av lagstiftning” inte nödvändigtvis att unionslagstiftaren fullständigt harmoniserar samtliga aspekter av immaterialrätten genom att införa uttömmande regler avseende dess tillämpning och innehåll. Detta har fastställts av Konungariket Spanien i dess replik.(31)

90.      Enligt min mening utesluter således inte lydelsen i artikel 118 FEUF att det i den unionsakt genom vilken rättigheten införs hänvisas till den nationella lagstiftningen, eftersom det genom denna rättsakt ska säkerställas att rättigheten ger ett enhetligt skydd i de deltagande medlemsstaternas territorier.

91.      Konungariket Spanien har i förevarande fall även ifrågasatt säkerställandet av ett sådant skydd.

92.      Den omständigheten att unionslagstiftaren har hänvisat till nationell lagstiftning innebär emellertid inte att det enhetliga skydd som avses i artikel 118 FEUF inte säkerställs.

93.      Av en jämförelse av artikel 5.3 och artikel 7 i den angripna förordningen samt av skäl 9 i nämnda förordning följer att de handlingar som ett europeiskt patent med enhetlig verkan skyddar mot ska fastställas i en enda nationell lagstiftning. Med andra ord omfattas varje europeiskt patent med enhetlig verkan av den nationella lagstiftningen i en enda medlemsstat och denna lagstiftning är tillämplig i de deltagande medlemsstaternas hela territorium.

94.      Genom att det i den angripna förordningen hänvisas till den nationella lagstiftning som är tillämplig i varje enskilt fall säkerställer den angripna förordningen således ett enhetligt skydd, eftersom hänvisningen även omfattar samtliga folkrättsliga avtal i vilka medlemsstaterna är parter, inbegripet UPC‑avtalet som medlemsstaterna måste ratificera enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU.(32)

95.      Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslår jag att domstolen ska slå fast att Konungariket Spaniens talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

C –    Den tredje grunden avseende maktmissbruk

1.      Parternas argument

96.      Konungariket Spanien har anfört att parlamentet och rådet har gjort sig skyldiga till maktmissbruk, eftersom syftet med det fördjupade samarbetet i artikel 20.1 FEU inte har beaktats i den angripna förordningen. Eftersom verkan av ett europeiskt patent med enhetlig verkan preciseras i avtalet om en enhetlig patentdomstol, syftar den angripna förordningen enbart till att ge sken av att ett begrepp och en förordning som är speciell för unionen införts, men i själva verket kringgås unionsrätten och de kontroller som föreskrivs i denna. I motsättning till vad parlamentet har angett avgjordes inte denna fråga av domstolen i domen Spanien och Italien/rådet.(33)

97.      Parlamentet och rådet har yrkat att talan ska ogillas såvitt avser förevarande grund.

98.      Parlamentet har anfört att domstolen i denna dom tillbakavisade argumentet att skapandet av ett enhetligt patentskydd utgjorde maktmissbruk. Rådet har anfört att den angripna förordningen och skapandet av ett europeiskt patent med enhetlig verkan främjar genomförandet av unionens mål, eftersom en innehavare av ett europeiskt patent som önskar erhålla skydd i de 25 deltagande medlemsstaterna skulle vara tvungen att validera detta patent separat i var och en av de 25 medlemsstaterna om ett sådant patent inte skulle ha enhetlig verkan, medan nämnda patent ska bekräftas och i händelse av en tvist försvaras separat i vart och ett av de 25 medlemsstaterna.

99.      Intervenienterna är av samma uppfattning som parlamentet och rådet.

2.      Min bedömning

100. Konungariket Spanien har genom den tredje grunden gjort gällande att den angripna förordningen innebär maktmissbruk, eftersom det fördjupade samarbetet används för andra ändamål än för dem som föreskrivs i fördragen.

101. Medlemsstaten har anfört att den angripna förordningen är ett ”tomt skal” och således inte säkerställer ett enhetligt skydd, vilket är syftet med beslutet om fördjupat samarbete.

102. En rättsakt innebär enligt rättspraxis maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheten i fråga har tilldelats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördragen, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet.(34)

103. Även om Konungariket Spanien har gjort gällande att denna åtgärd vidtagits inom ramen för ett fördjupat samarbete och inte mot bakgrund av den angripna förordningen som sådan, som är föremål för den andra grunden, har den ändå utgått från samma argument att den angripna förordningen saknar innehåll på så sätt att den inte innehåller några rättsregler som säkerställer ett enhetligt skydd.

104. Eftersom detta argument har underkänts inom ramen för prövningen av den andra grunden saknar de indicier som Konungariket Spanien lagt fram relevans. Följaktligen anser jag att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

D –    Den fjärde grunden och den femte grunden avseende åsidosättande av artikel 291.2 FEUF och de principer som fastställts i domen Meroni/Höga myndigheten

1.      Parternas argument

105. Konungariket Spanien har genom den fjärde grunden bestritt att de deltagande medlemsstaterna som agerar inom ramen för det särskilda utskottet i artikel 9.2 i den angripna förordningen har tilldelats befogenhet att fastställa årsavgifter och årsavgifternas fördelning. En tilldelning av sådana genomförandebefogenheter till de deltagande medlemsstaterna skulle i första hand utgöra ett åsidosättande av artikel 291.2 FEUF och, i andra hand, om domstolen fastslår att denna bestämmelse inte har åsidosatts, ett åsidosättande av de principer som fastställs i domen Meroni/Höga myndigheten(35) avseende delegering av befogenheter.

106. Parlamentet har anfört att tilldelning av vissa befogenheter till byråer alltid har utgjort ett undantag från fördragets bestämmelser i ärenden om unionsrättens tillämpning, vilket under vissa förutsättningar är acceptabelt i rättsligt hänseende. Det har dessutom ifrågasatt huruvida denna dom är relevant i fråga om tilldelning av befogenheter till ett internationellt organ såsom det särskilda utskottet.

107. Rådet har gjort gällande att det enligt artikel 291.1 FEUF åligger medlemsstaterna att vidta lämpliga verkställighetsåtgärder när unionens institutioner antar rättsligt bindande akter. Det är enbart om det för att dessa rättsakter ska kunna tillämpas krävs enhetliga villkor som verkställighetsåtgärder ska vidtas av kommissionen eller i förekommande fall av rådet enligt punkt 2 i nämnda artikel. Konungariket Spanien har i detta avseende inte visat varför fastställande av årsavgifter och årsavgifternas fördelning ska verkställas enhetligt på unionsnivå. Härav följer att domen Meroni/Höga myndigheten(36) saknar relevans i förevarande fall.

108. Parlamentet och rådet har under alla omständigheter anfört att de villkor som uppställts i denna dom är uppfyllda. Parlamentet har preciserat att denna rättspraxis ska tolkas mot bakgrund av artikel 118 FEUF, vari det föreskrivs att ”centraliserade” system ska upprättas för europeiska patent med enhetlig verkan.

109. Intervenienterna har intagit samma ståndpunkt som parlamentet och rådet. De flesta av dem anser att de principer som fastställts i nämnda dom inte är tillämpliga. De har i vart fall iakttagits.

110. Konungariket Spanien har genom den femte grunden gjort gällande att artikel 9.1 i den angripna förordningen, i vilken vissa administrativa uppgifter delegerats till EPO, åsidosätter de principer som fastställs i domen Meroni/Höga myndigheten.(37) Det rör sig inte om medlemsstaternas egna befogenheter utan om unionens befogenheter.

111. Parlamentet och rådet menar att denna praxis inte är tillämplig.

112. Intervenienterna har anslutit sig till parlamentets och rådets uppfattning.

2.      Min bedömning

113. De olika parterna har inte bestritt att det på grundval av artikel 9.2 i den angripna förordningen ankommer på de deltagande medlemsstaterna att inom ramen för det särskilda utskott de inrättar se till att årsavgifterna och årsavgifternas fördelning fastställs.

114. Konungariket Spanien har emellertid gjort gällande att enhetliga villkor för genomförande krävdes i förevarande fall och att genomförandebefogenheter följaktligen borde ha tilldelats kommissionen enligt artikel 291.2 FEUF eller, i särskilda fall, rådet, och att bestämmelsen följaktligen har åsidosatts.

115. Jag kan inte ansluta mig till ett sådant resonemang.

116. Konungariket Spanien har grundat sig på en bestämmelse som enligt min mening inte är tillämplig här.

117. I artikel 291.2 FEUF föreskrivs att ”[o]m enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs, ska kommissionen eller, i särskilda vederbörligen motiverade fall och i de fall som anges i artiklarna 24 och 26 [FEU], rådet tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter”.

118. Enligt domstolens praxis finns det i artikel 291 FEUF inte någon definition av begreppet genomförandeakt. I artikeln anges endast, i punkt 2, att det krävs att kommissionen, eller i särskilda fall rådet, antar en sådan akt, för att unionens rättsligt bindande akter ska genomföras under enhetliga villkor i unionen.(38)

119. Domstolen har preciserat att det dessutom framgår av artikel 291.2 FEUF att det endast är ”[o]m enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs, [som] … kommissionen eller, i särskilda vederbörligen motiverade fall och i de fall som anges i artiklarna 24 [FEUF] och 26 [FEUF], rådet [ska] tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter”.(39)

120. Domstolen har vidare slagit fast att genomförandeakten ska ”precisera innehållet i en lagstiftningsakt, för att säkerställa att denna genomförs under enhetliga förhållanden i samtliga medlemsstater”.(40)

121. I förevarande fall anser jag emellertid att de deltagande medlemsstaternas utövande av den befogenhet som tilldelas dem genom artikel 9.2 i den angripna förordningen ingår i ett regelverk som fastställts och avgränsats av unionslagstiftaren och som inte behöver genomföras på enhetliga villkor i samtliga medlemsstater.

122. Unionslagsstiftaren har i artikel 11 i den angripna förordningen nämligen definierat årsavgifter för europeiska patent med enhetlig verkan som avgifter som ska betalas för åren efter det år då uppgift om beviljandet av det europeiska patentet med enhetlig verkan offentliggörs i Europeiska patenttidningen och villkorat förekomsten av europeiska patent med enhetlig verkan av att dessa avgifter har betalats.

123. I artikel 12 i den angripna förordningen har unionslagstiftaren angett nivån på dessa avgifter som ska vara progressiva under hela det enhetliga patentskyddets löptid, tillräckliga för att täcka alla kostnader för att bevilja det europeiska patentet och administrera detta skydd, och tillräckliga för att säkerställa att Europeiska patentorganisationens budget är balanserad. Nivån på dessa avgifter ska dessutom fastställas med beaktande av bland annat olika parametrar för små och medelstora företag. Unionslagstiftaren har således angett det mål som eftersträvas med ovannämnda parametrar, nämligen att främja innovation och de europeiska företagens konkurrenskraft, återspegla storleken på den marknad som patentet omfattar, och ungefär motsvara nivån på de nationella årsavgifterna för ett genomsnittligt europeiskt patent som får verkan i de deltagande medlemsstaterna vid den tidpunkt då årsavgifternas storlek först fastställs.

124. I artikel 13 i den angripna förordningen anges de rättvisa, rimliga och relevanta kriterier på vilka fördelningen av årsavgifterna mellan de deltagande medlemsstaterna ska baseras.

125. Ordalydelsen i artikel 9.2 i den angripna förordningen är för övrigt entydig såvitt avser delegeringen av befogenheten till medlemsstaterna att se till att årsavgifterna fastställs på en nivå som är ”i enlighet med vad som anges i artikel 12 i denna förordning” (41) och att fördelningen av årsavgifterna bestäms ”i enlighet med vad som anges i artikel 13 i denna förordning”. (42)

126. Unionslagstiftaren har således inte gett de deltagande medlemsstaternas något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.

127.  Förordningen har dessutom en allmän räckvidd, den är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Denna bestämmelse som föreskrivs i artikel 288 andra stycket FEUF finns även in fine i den angripna förordningen och avser uttryckligen de deltagande medlemsstaterna.

128. Jag anser att artikel 9.2 i den angripna förordningen däremot omfattas av artikel 291.1 FEUF enligt vilken medlemsstaterna ska vidta alla nationella lagstiftningsåtgärder som är nödvändiga för att genomföra unionens rättsligt bindande akter.

129. Detta påverkas enligt min mening inte av den omständigheten att de deltagande medlemsstaterna som konventionsslutande stater i EPC ska se till att årsavgifterna fastställs på en nivå som överensstämmer med vad som anges i artikel 12 i denna förordning och att fördelningen av årsavgifterna bestäms i enlighet med vad som anges i artikel 13 i denna förordning.

130. Detta innebär inte att medlemsstaterna inte längre skulle vara skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av unionens institutioners akter fullgörs. (43)

131. Såsom anges i artikel 9.2 första stycket första meningen i den angripna förordningen ”[s]ka de deltagande medlemsstaterna … se till att denna förordning följs när de fullgör de internationella skyldigheter som de åtagit sig i EPC, och ska för detta ändamål samarbeta med varandra”.(44)

132. Det följer av vad som anförts ovan att det inte är nödvändigt att pröva argumentationen avseende den praxis som följer av domen i målet Meroni/Höga myndigheten(45) som inte är tillämplig här och inte heller den praxis som följer av domen Förenade konungariket/parlamentet och rådet,(46) där de principer som fastställs i den förstnämnda domen preciseras.

133. Denna rättspraxis reglerar enbart möjligheten för unionens institutioner att delegera en del av dess befogenheter till ett av unionens organ eller en av dess byråer eller till ett organ utanför unionen samt för unionslagstiftaren att tilldela ett av unionens organ eller en av dess byråer eller ett organ utanför unionen befogenheten att vidta genomförandeåtgärder, i stället för att ge kommissionen eller rådet denna befogenhet.

134. I det mål som utmynnade i domen Meroni/Höga myndigheten,(47) hade Höga myndigheten tilldelat privata organ befogenheter som den hade enligt fördragen och i det mål som gav upphov till domen Förenade konungariket/parlamentet och rådet,(48) hade unionslagstiftaren föreskrivit att den byrå som unionen hade inrättat skulle agera enligt de befogenheter som den tilldelats enligt den aktuella förordningen och inom ramen för tillämpningsområdet för unionens rättsligt bindande akter avseende byråernas uppgifter.

135. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att talan inte kan vinna bifall på den fjärde grunden avseende åsidosättande av artikel 291.2 FEUF.

136. Med avseende på den femte grunden i vilken frågan väcks om de krav som uppställs i den praxis som följer av domen i målet Meroni/Höga myndigheten(49) i fråga om delegering av befogenheter till organ utanför unionen är uppfyllda vid tilldelningen av vissa administrativa uppgifter till EPO, ska det påpekas att det i förevarande fall inte är unionslagstiftaren utan de deltagande medlemsstaterna som tilldelat en folkrättslig institution, nämligen EPO, administrativa uppgifter.

137. Det ska erinras om att den angripna förordningen utgör ett särskilt avtal i den mening som avses i artikel 142 EPC och att de deltagande medlemsstaterna med stöd av artikel 143.1 EPC, enligt vilken en grupp av konventionsslutande stater får överlåta ytterligare uppgifter på EPO, gett EPO i uppdrag att utföra de administrativa uppgifter som anges i artikel 9.1 i den angripna förordningen.

138. Den praxis som följer av domen i målet Meroni/Höga myndigheten(50) är inte heller i detta fall tillämplig.

139. Av ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

E –    Den sjätte grunden och den sjunde grunden avseende åsidosättande av principerna om autonomi och enhetlighet vid tillämpningen av unionsrätten

1.      Parternas argument

140. Konungariket Spanien har genom sin sjätte grund gjort gällande att autonomin hos unionens rättsordning enbart kan säkerställas om karaktären av unionens och dess institutioners befogenheter inte förändras genom ett folkrättsligt avtal. Detta är emellertid fallet i förevarande mål, eftersom det i artikel 18.2 första meningen i den angripna förordningen föreskrivs att den ska tillämpas från och med den 1 januari 2014 eller den dag då EPC‑avtalet träder i kraft, om den dagen infaller senare. I den angripna förordningen fastställs dessutom ett specifikt system för domstolsprövning för europeiska patent med enhetlig verkan som inte finns i nämnda förordning utan i UPC‑avtalet. Konungariket Spanien har gjort gällande att unionens befogenheter har åsidosatts genom innehållet i detta avtal och att tredje man genom nämnda avtal tilldelas befogenheten att ensidigt fastställa hur den angripna förordningen ska tillämpas.

141. Parlamentet har anfört att sambandet mellan den angripna förordningen och UPC‑avtalet utgör en väsentlig förutsättning för att systemet för enhetligt patentskydd ska fungera tack vare enhetliga patent och inte strider mot unionsrätten. I UPC‑avtalet har de två väsentliga villkor som måste vara uppfyllda för att autonomin hos unionens rättsordning ska anses ha beaktats iakttagits, eftersom dels karaktären av unionens och dess institutioners befogenheter inte har ändrats, dels nämnda avtal inte innebär att unionen eller dess institutioner måste göra en specifik tolkning av unionens rättsliga bestämmelser i detta avtal när de utövar sina interna befogenheter.

142. Dessutom strider inte inrättandet av UPC mot någon av unionens befogenheter. Befogenheten att inrätta en UPC och fastställa räckvidden av dess befogenheter tillkommer fortfarande medlemsstaterna och har inte tilldelats unionen ensam. Enligt den angripna förordningen krävs uttryckligen att medlemsstaterna ger den enhetliga patentdomstolen exklusiv behörighet. I den angripna förordningen som grundar sig på artikel 118 FEUF föreskrivs uttryckligen att medlemsstaterna i fråga om patent får anta bestämmelser som föreskriver undantag från Bryssel I‑förordningen. För att UPC‑avtalet ska kunna träda i kraft kräver unionslagstiftaren att unionslagstiftaren gör de ändringar som är nödvändiga i Bryssel I‑förordningen vad gäller sambandet mellan nämnda förordning och avtalet. Enligt flera bestämmelser i FEUF krävs ett godkännande av medlemsstaterna för att en sekundärrättslig unionsrättsakt ska kunna träda i kraft.

143. Rådet har gjort gällande att de argument som anförts till stöd för denna grund inte kan tas upp till sakprövning i den del de avser UPC‑avtalet. Det har anfört att unionslagstiftaren i politiskt hänseende valt att koppla europeiska patent med enhetlig verkan till en särskild domstols funktioner. UPC säkerställer en konsekvent rättspraxis och rättssäkerhet. Det finns inget rättsligt hinder mot att det skapas ett samband mellan ett europeiskt patent med enhetlig verkan och en UPC, såsom anförts i skälen 24 och 25 i den angripna förordningen. I lagstiftningspraxis finns dessutom flera exempel på fall där tillämpligheten av en unionsrättsakt villkorats av en händelse utanför rättsaktens tillämpningsområde.

144. Intervenienterna delar parlamentets och rådets uppfattning.

145. Konungariket Spanien har genom sin sjunde grund gjort gällande att medlemsstaterna enligt artikel 18.2 andra stycket i den angripna förordningen ensidigt kan besluta huruvida denna ska vara tillämplig på dem. Om en medlemsstat således skulle besluta att inte ratificera UPC‑avtalet kommer den angripna förordningen inte att vara tillämplig på denna och UPC kommer inte att ha exklusiv befogenhet på dess territorium att pröva europeiska patent med enhetlig verkan, vilket innebär att europeiska patent med enhetlig verkan inte kommer att ha enhetlig verkan i nämnda medlemsstat. Detta utgör ett åsidosättande av principerna om autonomi och enhetlighet vid tillämpningen av unionsrätten.

146. Parlamentet har anfört att en medlemsstats beslut att inte ratificera UPC‑avtalet vilket innebär att den angripna förordningen inte kommer att vara tillämplig på dess territorium, utgör en åsidosättande av artikel 4.3 FEU. Även om det skulle föreligga en risk för att den angripna förordningen inte kommer att tillämpas enhetligt, så skulle en sådan risk vara motiverad med hänsyn till behovet av att säkerställa ett effektivt rättsmedel och att iaktta rättssäkerhetsprincipen.

147. Rådet har erinrat om att det i artikel 18.2 i den angripna förordningen enbart föreskrivs ett undantag med avseende på artiklarna 3.1, 3.2 och 4.1 i denna förordning, så att den enhetliga verkan av ett europeiskt patent är begränsad till de medlemsstater som ratificerat UPC‑avtalet, medan de andra bestämmelserna i nämnda förordning är tillämpliga på samtliga deltagande medlemsstater. Med hänsyn till betydelsen av sambandet mellan den angripna förordningen och UPC‑avtalet kan det anses att det rör sig om en kompletterande garanti för att detta samband ska fungera på bästa sätt. Av domstolens praxis framgår att det rättsligt sätt enbart är möjligt att medge ett undantag från tillämpningen av en unionsrättsakt om undantaget är objektivt motiverat och begränsat i tiden. Detta är fallet i förevarande mål.

148. Intervenienterna har anslutit sig till parlamentets och rådets uppfattning.

2.      Min bedömning

149. Jag kommer att behandla den sjätte grunden och den sjunde grunden som Konungariket Spanien anfört tillsammans i den del som de avser sambandet mellan den angripna förordningen och UPC‑avtalet.

150. Jag kommer först att pröva den sjätte grundens första och andra del och därefter den sjätte grundens sista del och den sjunde grunden.

151. Konungariket Spanien har inte ifrågasatt den omständigheten att det kan finnas ett särskilt system för rättslig prövning. Domstolen har i detta avseende i yttrande 1/09(51) slagit fast att det i artikel 262 FEUF föreskrivs en ”möjlighet” att utvidga unionsdomstolarnas behörighet till att omfatta tvister som rör tillämpningen av de unionsrättsakter genom vilka europeiska immateriella rättigheter skapas, och att denna bestämmelse således inte medför att domstolen ges ensamrätt på det ifrågavarande området och att bestämmelsen inte påverkar valet av den domstolsstruktur som kan inrättas för att avgöra tvister mellan enskilda avseende immateriella rättigheter.(52)

a)      Den sjätte grundens första och andra del

152. Konungariket Spanien har i den sjätte grundens första del anfört att det inte finns någon betydande skillnad mellan UPC‑avtalet och utkastet till avtal genom vilket en domstol skapas som ska vara behörig att pröva tvister avseende europeiska patent och gemenskapspatent. Domstolen slog fast att utkastet till avtal är oförenligt med fördragsbestämmelserna.(53)

153. Medlemsstaten har dels gjort gällande att UPC inte ingår i unionens institutionella system eller domstolssystem, dels att det inte ges några garantier i UPC‑avtalet för att unionsrätten upprätthålls. Det räcker i detta avseende inte att domstolens åtgärder direkt ska tillskrivas varje avtalsslutande medlemsstat individuellt eller alla avtalsslutande medlemsstater kollektivt, även vid tillämpning av artiklarna 258 FEUF‒260 FEUF, såsom föreskrivs i artikel 23 i UPC‑avtalet, även om detta är förenligt med fördragen.

154. Konungariket Spanien avser genom den sjätte grundens andra del att styrka att medlemsstaterna inte kan ratificera UPC‑avtalet utan att åsidosätta sina skyldigheter enligt unionsrätten.

155. Medlemsstaten har gjort gällande att UPC‑avtalet borde ha ingåtts av unionen med stöd av artikel 3.2 FEUF, i den mån det påverkar gemensamma regler, nämligen dem i Bryssel I‑förordningen. I och med antagandet av Bryssel I‑förordningen har unionen tilldelats exklusiv behörighet på det område som omfattas härav.(54)

156. Konungariket Spanien har för detta ändamål undersökt innehållet i UPC‑avtalet samt bestämmelserna om domstols behörighet för prövningen av en talan som tilldelats den enhetliga patentdomstolen för att nå slutsatsen att de medlemsstater som är parter i avtalet om en enhetlig patentdomstol utövade en behörighet som inte längre tillkom dem, och att detta således utgjorde ett åsidosättande av principen om autonomi vid tillämpningen av unionsrätten.

157. Den sjätte grundens två delgrunder är mångtydiga vilket visar sig i svårigheten att avgöra vilken text Konungariket Spanien har ifrågasatt när den önskat få klarhet i huruvida artikel 18.2 i den angripna förordningen medför en förändring av karaktären av unionens eller dess institutioners befogenheter genom att föreskriva att den angripna förordningen kan tillämpas först när UPC‑avtalet har trätt i kraft.

158. Såsom olika parter i målet har anfört anser jag att det förefaller som om Konungariket Spanien, genom ovannämnda delgrunder, dels vill få fastställt att UPC‑avtalet är rättsstridigt enligt unionsrätten, dels vill visa att avtalet är oförenligt med yttrande 1/09.(55)

159. I detta avseende uppkommer frågan huruvida domstolen har behörighet att pröva innehållet i UPC‑avtalet, vilket Konungariket Spanien åberopat inom ramen för sin talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen med hänsyn till sambandet mellan dessa två juridiska instrument i samband med genomförandet av det fördjupade samarbetet.

160. Denna fråga ska besvaras nekande.

161. Konungariket Spanien har visserligen inte kunnat tillämpa det yttrandeförfarande som föreskrivs i artikel 218.11 FEUF vad gäller UPC‑avtalet. Detta förfarande kan inte tillämpas för ett sådant avtal mellan medlemsstater, eftersom ett yttrande av domstolen enbart kan begäras avseende frågan huruvida ett bestämt avtal i vilket unionen är part är förenligt med fördragen.

162. Konungariket Spanien kan inte heller direkt begära att unionsdomstolen ogiltigförklarar UPC‑avtalet på grundval av artikel 263 första stycket FEUF enligt vilken domstolen ”ska granska lagenligheten av lagstiftningsakter, sådana akter som antas av rådet, av kommissionen eller av Europeiska centralbanken och som inte är rekommendationer och yttranden, samt sådana rättsakter som antas av Europaparlamentet och av Europeiska rådet och som ska ha rättsverkan i förhållande till tredje man. Den ska även granska lagenligheten av sådana akter antagna av unionens organ eller byråer som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man”.

163. UPC‑avtalet hör inte till någon av de kategorier rättsakter som avses i EUF‑fördraget. Det rör sig om ett mellanstatligt avtal som enbart förhandlats och undertecknats av vissa medlemsstater på grundval av internationell rätt.

164. Jag anser inte heller att sambandet mellan den angripna förordningen och UPC‑avtalet kan utgöra grunden för Konungariket Spaniens argument att det vid prövningen av den angripna förordningen krävs att innehållet i UPC‑avtalet granskas.

165. De argument som Konungariket Spanien framfört i sin replik för att visa att domstolen har behörighet att pröva innehållet i UPC‑avtalet påverkar inte mitt svar.

166. Konungariket Spanien har hänvisat till en praxis från domstolen som enligt min mening inte är tillämplig i detta mål.

167. I domen i målet Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen(56) avsåg den prövning av lagenligheten som skulle säkerställas av unionsdomstolen en unionsrättsakt genom vilken det berörda internationella avtalet skulle genomföras, nämligen en resolution av Förenta nationernas säkerhetsråd och inte sistnämnda som sådant.

168. Domstolen grundade sig på sin praxis enligt vilken den redan hade ogiltigförklarat ett beslut av rådet att godkänna ett internationellt avtal efter att ha prövat beslutets materiella lagenlighet i förhållande till det ifrågavarande avtalet.(57)

169. Omständigheterna i förevarande mål är emellertid helt annorlunda, eftersom syftet med den angripna förordningen inte är att godkänna ett internationellt avtal, eller verkställa ett sådant avtal, utan enbart att genomföra ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd.

170. Om den angripna förordningen skulle ogiltigförklaras så skulle detta på intet sätt innebära att giltigheten av UPC‑avtalet ifrågasätts.

171. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att talan ska avvisas såvitt avser den sjätte grundens första och andra del.

b)      Den sjätte grundens sista del och den sjunde grunden.

172. Konungariket Spanien har genom den sjätte grundens sista del gjort gällande att det av artikel 18.2 första stycket i den angripna förordningen följer att en tillämpning av förordningen förutsätter att UPC‑avtalet trätt i kraft. Härav följer att de medlemsstater som är parter i UPC‑avtalet avgör vilken verkan den behörighet som unionen utövar genom den angripna förordningen kommer att ha.

173. Konungariket Spanien har genom den sjunde grunden invänt att medlemsstaterna enligt artikel 18.2 i den angripna förordningen har behörighet att ensidigt besluta om förordningen ska tillämpas på dem.

174. Jag delar inte Konungariket Spaniens uppfattning.

175. Unionslagstiftaren har anfört att jurisdiktionen med avseende på europeiska patent med enhetlig verkan bör fastställas och regleras av ett instrument som upprättar ett enhetligt system för tvistlösning avseende europeiska patent och europeiska patent med enhetlig verkan.(58)

176. Den har dessutom anfört att det var mycket viktigt att inrätta en UPC för att säkerställa att europeiska patent med enhetlig verkan fungerar på rätt sätt, en enhetlig rättspraxis och därmed rättssäkerhet. (59)

177. Syftet med den angripna förordningen är att säkerställa att europeiska patent med enhetlig verkan fungerar på rätt sätt. Det skulle stå i strid med sådana principer att tillämpa den angripna förordningen när UPC ännu inte har inrättats.

178. Jag instämmer inte med Konungariket Spaniens uppfattning att medlemsstaterna beslutar om huruvida den angripna förordningen ska träda i kraft.

179. Enligt min mening ska de deltagande medlemsstaterna med tillämpningen av principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU vidta alla åtgärder som möjliggör att ett fördjupat samarbete kan genomföras, inklusive ratificering av UPC‑avtalet, eftersom detta utgör ett nödvändigt villkor för genomförande. Enligt denna bestämmelse ska medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter.

180.  De deltagande medlemsstaterna skulle genom att inte ratificera UPC‑avtalet åsidosätta principen om lojalt samarbete, eftersom de skulle äventyra fullgörandet av unionens mål om harmonisering och enhetlighet. (60)

181. Unionslagstiftaren anförde därför i skäl 25 i den angripna förordningen att ”[d]et [därför] är … mycket viktigt att de deltagande medlemsstaterna ratificerar avtalet om en enhetlig patentdomstol i enlighet med sina nationella konstitutionella och parlamentariska förfaranden samt vidtar de åtgärder som krävs för att denna domstol ska kunna inleda sin verksamhet så snart som möjligt”.(61)

182. Av skäl 25 framgår varför unionslagstiftaren i artikel 18.2 i den angripna förordningen villkorat tillämpningen av förordningen av tidpunkten för ikraftträdandet av UPC‑avtalet, om denna infaller senare än den 1 januari 2014.

183. Om vissa nationella domstolar kan vara fortsatt behöriga i vissa deltagande medlemsstater där ett europeiskt patents enhetliga verkan erkänts, så skulle dessa mål avseende harmonisering och uppnående av enhetlighet som eftersträvas med det enhetliga patentet äventyras.

184. Sambandet mellan den angripna förordningen och UPC‑avtalet är sådant att det med hänsyn till rättssäkerheten skulle vara inkonsekvent av unionslagstiftaren att inte villkora tillämpningen av den angripna förordningen av att avtalet trätt i kraft.

185. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ogillar talan såvitt avser den sjätte grundens sista del och den sjunde grunden.

F –    Yrkande om att den angripna förordningen delvis ska ogiltigförklaras som framställts i andra hand

1.      Parternas argument

186. Parlamentet, rådet, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Ungern har anfört att yrkandet om att den angripna förordningen delvis ska ogiltigförklaras som framställts i andra hand inte kan bifallas, eftersom de bestämmelser som yrkandet om ogiltigförklaring avser utgör en viktig del av det regelverk som inrättats genom denna förordning och följaktligen inte får avskiljas från denna utan att dess innehåll ändras.

187. Konungariket Spanien har gjort gällande att det är fullt möjligt att avskilja artikel 9 i nämnda förordning från de övriga bestämmelserna i denna förordning. (62) Medlemsstaten har med avseende på artikel 18.2 i nämnda förordning anfört att det med hänsyn till artikel 297.1 sista stycket FEUF(63) inte är nödvändigt att den angripna förordningen innehåller en bestämmelse avseende dess tillämplighet.

2.      Min bedömning

188. Det framgår av domstolens fasta praxis att det endast är möjligt att ogiltigförklara en del av en unionsrättsakt under förutsättning att denna del kan avskiljas från rättsakten i övrigt. Domstolen har vid upprepade tillfällen fastställt att detta krav på avskiljbarhet inte är uppfyllt när rättsaktens kärninnehåll skulle ändras om en del av den ogiltigförklarades.(64)

189. Det ska i förevarande fall erinras om att syftet med den angripna förordningen är att skapa ett enhetligt patentskydd. Unionslagstiftaren har inrättat ett regelverk för att uppnå detta mål.

190. I detta avseende föreskrivs i artikel 3.1 i den angripna förordningen att ”[e]tt europeiskt patent som beviljas med samma kravuppsättning avseende alla deltagande medlemsstater ska ha enhetlig verkan i alla de deltagande medlemsstaterna, förutsatt att dess enhetliga verkan har registrerats i registret för enhetligt patentskydd”. (65)

191. Detta villkor kräver att unionslagstiftaren beaktar en rad administrativa åtgärder som vidtas före och efter denna registrering. Dessa åtgärder krävs för att registreringen ska få verkan.

192. Unionslagstiftaren har föreskrivit sådana åtgärder i artikel 9.1 i den angripna förordningen under rubriken ”Administrativa uppgifter inom Europeiska patentorganisationen”.

193. Denna bestämmelse innehåller en uttömmande förteckning över de uppgifter som EPO ska utföra.

194. Unionslagstiftaren kan inte uppnå de mål som fastställs i den angripna förordningen om inte dessa uppgifter utförs, som uppenbarligen måste utföras för att det system genom vilket europeiskt patent med enhetlig verkan inrättas ska fungera på rätt sätt.

195. Jag kan således inte se hur kärninnehållet i den angripna förordningen inte skulle påverkas om artikel 9.1 i förordningen skulle utgå.

196. Vad gäller artikel 9.2 i den angripna förordningen, i den del som avser fastställande av årsavgifter och fördelningen av dessa, som är föremål för Konungariket Spaniens femte grund, finner jag det otänkbart att en sådan finansieringsmekanism som den som preciseras i kapitel V i den angripna förordningen föreskrivs, utan att de personer eller organ som ska se till att fastställandet av sådana årsavgifter eller fördelningen av dessa regleras anges.

197. Artikel 9.1 i dess helhet och artikel 9.2 i den angripna förordningen, såsom den angetts i den femte grunden, avser således inte en aspekt som kan avskiljas från det regelverk som inrättats genom denna förordning och en eventuell ogiltigförklaring av denna artikel skulle således påverka förordningens kärninnehåll.

198. Avseende artikel 18.2 i den angripna förordningen i vilken tillämpningen av denna regleras, som enligt bestämmelsen villkoras av att UPC‑avtalet trätt i kraft, anser jag av de skäl som anförts vid prövningen av den sjätte grundens sista del och den sjunde grunden att bestämmelsen inte kan avskiljas från den angripna förordningen i övrigt.

199. Jag anser följaktligen att yrkandet om delvis ogiltigförklaring av den angripna förordningen som framställts av Konungariket Spanien i andra hand ska avvisas.

200. Mot bakgrund av de ovan anförda övervägandena kan Konungariket Spanien inte vinna framgång med sin talan på någon av de grunder som framförts och talan ska således ogillas såvitt avser samtliga grunder.

IV – Förslag till avgörande

201. Mot ovanstående bakgrund föreslår jag att domstolen ska

1)      ogilla talan, och

2)      förplikta Konungariket Spanien att ersätta sina rättegångskostnader, medan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Intervenienterna ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader.


1 – Originalspråk: franska.


2 – EUT L 361, s. 1, nedan kallad den angripna förordningen.


3 – EUT L 76, s. 53, nedan kallat beslutet om fördjupat samarbete. Detta beslut har varit föremål för talan om ogiltigförklaring två gånger som väcktes av Konungariket Spanien och Republiken Italien, vilka domstolen ogillade i domen Spanien och Italien/rådet (C‑274/11 och C‑295/11, EU:C:2013:240).


4 – EUT L 361, s. 89.


5 – EUT C 175, s. 1, nedan kallat UPC‑avtalet.


6 – Nedan kallad EPC.


7 –      Nedan kallad UPC.


8 ‒      EUT L 351, s. 1, nedan kallad Bryssel I‑förordningen.


9 ‒      [Motsvarande fotnot i originalversionen saknar relevans för den svenska versionen. Övers. anm.]


10 –      Nedan kallat EPO.


11 – 9/56, EU:C:1958:7.


12 –      Rådet har, i sitt svaromål, använt samma förkortning, det vill säga EPO (OEB) som beteckning för såväl Europeiska patentorganisationen som Europeiska patentverket.


13 – Se Europadomstolens dom i målet Kennedy mot Tyskland [stora avdelningen], nr 26083/94, Recueil des arrêts et décisions 1999-I, och av den 18 februari 1999 i målet Beer et Regan mot Tyskland [stora avdelningen], nr 28934/95.


14 – Europadomstolens dom i målet Lenzing AG mot Tyskland (beslut), nr 39025/97.


15 – Se Pech, L.,”The Rule of Law as a Constitutional Principle of the European Union”, Jean Monnet Working Paper 04/09, NYU School of Law, New York, 2012, s. 58–60.


16 – Se punkt 36 i Konungariket Spaniens ansökan.


17 – Se, för ett liknande resonemang, dom rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft (C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 120).


18 – Se s. 3 i förslag till rådets beslut om bemyndigande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd (KOM(2010) 790 slutlig).


19 – Se punkt 17 i Konungariket Spaniens ansökan.


20 – Se även skäl 6 i den angripna förordningen.


21 – Min kursivering.


22 – Ibidem.


23 – Ibidem.


24 – Se punkt 9 i Konungariket Belgiens yttrande.


25 – EU:C:2013:240.


26 – Se dom Förenade kungariket/rådet (C‑431/11, EU:C:2013:589, punkt 44 och där angiven rättspraxis).


27 – Detta utgör en nödvändig följd av artikel 20.4 FEU i vilken det föreskrivs att ”[a]kter som antas inom ramen för ett fördjupat samarbete ska vara bindande endast för de medlemsstater som deltar i detta” (se dom Spanien och Italien/rådet (EU:C:2013:240, punkt 68)).


28 – Se dom Spanien och Italien/rådet (EU:C:2013:240, punkt 62).


29 – Ibidem (punkt 25).


30 – Min kursivering. Avseende begreppet ”på unionsnivå”, se dom Spanien och Italien/rådet (EU:C:2013:240, punkt 68).


31 – Se punkt 21 i Konungariket Spaniens replik.


32 – Se skäl 25 i den angripna förordningen.


33 – EU:C:2013:240.


34 – Ibidem, punkt 33 och där angiven rättspraxis.


35 – EU:C:1958:7.


36 – Ibidem.


37 – Ibidem.


38 – Se dom kommissionen/parlamentet och rådet (C‑427/12, EU:C:2014:170, punkt 33).


39 – Ibidem (punkt 34).


40 – Ibidem (punkt 39).


41 – Min kursivering.


42 – Ibidem.


43 – Se artikel 4.3 andra stycket FEU.


44 – Min kursivering.


45 – EU:C:1958:7.


46 –      C‑270/12, EU:C:2014:18.


47 – EU:C:1958:7.


48 – EU:C:2014:18.


49 ‒ EU:C:1958:7.


50 ‒ Ibidem.


51 – EU:C:2011:123.


52 – Punkt 62. Domstolen har även slagit fast att det ankommer på medlemsstaterna att – med utnyttjande av unionens institutioner och enligt de villkor som föreskrivs i EUF-fördraget – inrätta ett enhetligt patent och fastställa bestämmelser därom, däribland eventuella särskilda bestämmelser om domstolsförfaranden (se dom Spanien och Italien/rådet (EU:C:2013:240, punkt 92)).


53 – Yttrande 1/09 (EU:C:2011:123).


54 – Se dom TNT Express Nederland (C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 38).


55 – EU:C:2011:123.


56 –      C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461.


57 – Se dom Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen (EU:C:2008:461, punkt 289). Se även yttrande 3/94 (EU:C:1995:436, punkt 22) och dom Tyskland/rådet (C‑122/95, EU:C:1998:94, punkt 42).


58 – Se skäl 24 i den angripna förordningen.


59 – Se skäl 25 i den angripna förordningen.


60 – Se artikel 4.3 sista stycket FEU.


61 – Min kursivering.


62 – Konungariket Spanien har i punkt 17 i sin replik i detta avseende grundat sig på punkt 19 i generaladvokaten Cruz Villaóns förslag till avgörande i målet kommissionen/parlamentet och rådet (C‑427/12, EU:C:2013:871).


63 – I denna bestämmelse föreskrivs att lagstiftningsakterna ska träda i kraft den dag som anges i dem eller, om det inte anges någon dag, den tjugonde dagen efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning.


64 – Se dom kommissionen/parlamentet och rådet (EU:C:2014:170, punkt 16 och där angiven rättspraxis).


65 – Min kursivering.