Language of document : ECLI:EU:T:2011:288

TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)

den 16 juni 2011 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Belgiska marknaden för internationella flyttjänster – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Fastställande av priser – Uppdelning av marknaden – Manipulering av anbudsinfordran – En enda, fortlöpande överträdelse – Bevisbörda”

I mål T‑210/08,

Verhuizingen Coppens NV, Bierbeek (Belgien), företrätt av advokaterna J. Stuyck och I. Buelens,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av A. Bouquet och S. Noë, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2008) 926 slutlig av den 11 mars 2008, om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende COMP/38.543 – Internationella flyttjänster), och, i andra hand, om ogiltigförklaring eller nedsättning av de böter sökanden ålagts,

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen),

sammansatt av den tillförordnade ordföranden S. Papasavvas samt domarna N. Wahl och A. Dittrich (referent),

justitiesekreterare: handläggaren J. Plingers,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 maj 2010,

följande

Dom

 Bakgrund

 Föremålet för talan

1        Enligt kommissionens beslut K(2008) 926 slutlig av den 11 mars 2008 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende COMP/38.543 – Internationella flyttjänster) (nedan kallat det angripna beslutet), som offentliggjordes i sammandrag i Europeiska unionens officiella tidning den 11 augusti 2009 (EUT C 188, s. 16), har sökanden, Verhuizingen Coppens NV, deltagit i en kartell på den belgiska marknaden för internationella flyttjänster, genom vilken priser fastställts direkt och indirekt, marknaden delats upp och förfarandet för anbudsinfordran manipulerats. Enligt Europeiska gemenskapernas kommission var kartellen verksam under nästan 19 år (oktober 1984–september 2003). Kartelldeltagarna hade fastställt priser, lämnat falska kostnadsförslag (nedan kallade skenanbud) och genom ett system med ekonomiska kompensationer (nedan kallade provisioner) lämnat varandra ersättning för de anbud som inte antagits.

 Sökanden

2        Sökandens föregångare bildades för ungefär 30 år sedan av Dirk Coppens. Detta bolag tillsköts apportegendom från Verhuizingen Coppens (nedan kallat Coppens) vid bildandet av detsamma i maj 1998. Av det angripna beslutet framgår att Dirk Coppens fattar samtliga beslut rörande bolaget. Före maj 1998 gjorde han det i egenskap av ensam ägare, och sedan maj 1998 i egenskap av verkställande direktör. Under det räkenskapsår som avslutades den 31 december 2006 var Coppens konsoliderade globala omsättning 1 046 318 euro.

 Det administrativa förfarandet

3        Enligt det angripna beslutet inledde kommissionen förfarandet på eget initiativ på grund av att den hade tillgång till uppgifter som tydde på att vissa belgiska bolag som var verksamma på marknaden för internationella flyttjänster deltog i avtal som skulle kunna omfattas av förbudet i artikel 81 EG.

4        Med stöd av artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), genomförde kommissionen i september 2003 undersökningar hos Allied Arthur Pierre NV, Interdean NV, Transworld International NV och Ziegler SA. Efter dessa undersökningar inkom Allied Arthur Pierre med en ansökan om immunitet eller en nedsättning av böterna i enlighet med kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3). Allied Arthur Pierre medgav att bolaget deltagit i avtal om provisioner och skenanbud, angav vilka konkurrenter som var inblandade – bland annat en konkurrent som dittills varit okänd för kommissionens tjänstemän – och överlämnade handlingar som stödde bolagets muntliga uppgifter.

5        Med stöd av artikel 18 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1) skickade kommissionen ett flertal skriftliga framställningar om upplysningar till de företag som var inblandade i de konkurrensbegränsande avtalen, till deras konkurrenter samt till en branschorganisation. Den 18 oktober 2006 antogs meddelandet om invändningar och skickades till ett flertal bolag. Samtliga mottagare yttrade sig över detta meddelande. Bolagens ombud – med undantag för ombuden för Amertranseuro International Holdings Ltd, Stichting Administratiekantoor Portielje, Team Relocations Ltd och Trans Euro Ltd – åberopade bolagens rätt att få tillgång till kommissionens handlingar i ärendet, något som endast kunde ske i kommissionens lokaler. Bolagen medgavs sådan tillgång mellan den 6 och den 29 november 2006. Det muntliga hörandet ägde rum den 22 mars 2007.

6        Kommissionen antog det angripna beslutet den 11 mars 2008.

 Det angripna beslutet

7        Kommissionen angav att de vilka beslutet var riktat till, däribland sökanden, hade deltagit i en kartell på den belgiska marknaden för internationella flyttjänster, eller hölls ansvariga för detta. Deltagarna i kartellen hade fastställt priser, fördelat kunder mellan sig och inbördes manipulerat inlämnandet av anbud åtminstone under perioden 1984–2003. De hade därmed begått en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG.

8        Enligt kommissionen omfattade de aktuella tjänsterna både flytt av bohag tillhörande fysiska personer – privatpersoner eller anställda vid ett företag eller en offentlig institution – och bohag och materiel tillhörande företag eller offentliga institutioner. Kännetecknande för dessa flyttjänster var att Belgien var antingen avgångs- eller bestämmelselandet för flytten. Mot bakgrund av att de aktuella internationella flyttbolagen alla var belägna i Belgien och att kartellens verksamhet ägt rum i Belgien, ansåg kommissionen att kartellens geografiska centrum låg i Belgien.

9        Kommissionen uppskattade kartelldeltagarnas samlade omsättning vad gäller den belgiska marknaden för internationella flyttjänster till 41 miljoner euro för år 2002. Eftersom kommissionen uppskattade marknadens storlek till cirka 83 miljoner euro, fastställdes att de inblandade företagens samlade marknadsandel var cirka 50 procent.

10      Kommissionen angav att kartellen bland annat syftade till att fastställa och vidmakthålla höga priser och på olika sätt dela upp marknaden, antingen samtidigt eller successivt: genom avtal om priser, avtal om uppdelning av marknaden genom ett system med falska kostnadsförslag (skenanbud) och avtal om ett system med ekonomiska kompensationer för anbud som inte antas eller då en kartelldeltagare avstår från att inkomma med anbud (provisioner).

11      Enligt kommissionens bedömning fungerade kartellen mellan år 1984 och början av 1990-talet utifrån skriftliga avtal om fastställande av priser. Under denna tid infördes även provisionerna och skenanbuden. En provision är en dold del av det slutliga pris kunden måste betala utan att erhålla någon motsvarande motprestation. Den motsvarade ett belopp som det flyttbolag som erhållit kontraktet avseende ett internationellt flyttuppdrag skulle betala de konkurrenter som inte erhållit detta kontrakt, oavsett om dessa också inkommit med ett anbud eller avstått från att göra det. Det rör sig således om en sorts ekonomisk kompensation till de flyttbolag som inte erhållit kontraktet. Kartelldeltagarna fakturerade varandra för provisionerna för anbud som inte antagits, eller då deltagarna avstått från att inge ett anbud. Detta gjordes genom att fiktiva tjänster angavs i fakturorna, och beloppen för dessa provisioner fakturerades i sin tur kunderna. Kommissionen hävdade att detta förfarande måste anses innebära ett indirekt fastställande av priserna för internationella flyttjänster i Belgien.

12      Deltagarna i kartellen samarbetade även för att lämna skenanbud vilka fick kunderna, det vill säga arbetsgivarna som betalade flytten, att felaktigt tro att de kunde välja utifrån konkurrensbaserade kriterier. Ett skenanbud är ett fiktivt kostnadsförslag som lämnades till kunden eller den person som flyttade av ett flyttbolag som inte hade för avsikt att utföra flyttuppdraget. Genom inlämnandet av skenanbuden hade det flyttbolag som ville ha kontraktet (nedan kallat det sökande bolaget) sett till att institutionen eller företaget erhöll flera kostnadsförslag, antingen direkt eller indirekt via den person som avsåg att flytta. I detta syfte angav det sökande bolaget till sina konkurrenter vilket pris, vilka försäkringskostnader och vilka lagringskostnader som de senare skulle ta för denna tjänst. Detta pris, som var högre än det pris som föreslogs av det sökande bolaget, angavs därefter i skenanbuden. Eftersom en arbetsgivare normalt väljer det flyttbolag som erbjuder det lägsta priset visste, enligt kommissionen, de bolag som var inblandade i samma internationella flyttuppdrag i princip i förväg vilket av dem som skulle erhålla kontraktet för detta flyttuppdrag.

13      Kommissionen hävdade vidare att det sökande bolaget kunde begära ett högre pris än det annars skulle ha kunnat göra, eftersom de andra bolagen som var inblandade i samma flyttuppdrag inkommit med skenanbud i vilka det pris angavs som det sökande bolaget bestämt. Som exempel hänvisar kommissionen i skäl 233 i det angripna beslutet till ett internt e-postmeddelande från Allied Arthur Pierre av den 11 juli 1997, i vilket anges att ”kunden har begärt två [skenanbud], vi kan således begära ett högt pris”. Kommissionen gjorde följaktligen gällande att lämnandet av skenanbud till kunderna var en manipulation av upphandlingsförfarandet då de priser som angavs i alla anbud avsiktligen satts högre än det sökande bolagets pris, och under alla förhållanden högre än de varit i en konkurrensutsatt miljö.

14      Kommissionen hävdade att dessa arrangemang var i kraft fram till och med år 2003. Enligt kommissionen hade dessa komplexa förfaranden ett och samma syfte: att fastställa priser och dela upp marknaden, och därmed snedvrida konkurrensen.

15      I artikel 1 i artikeldelen i det angripna beslutet fann kommissionen sammanfattningsvis följande:

”Följande företag har brutit mot artikel 81.1 [EG] genom att sinsemellan direkt och indirekt avtala om fastslagna priser för internationella flyttjänster i Belgien, genom att dela upp marknaden emellan sig och använda sig av falska anbudsförfaranden under följande tidsperioder:

i)      [Coppens] från den 13 oktober 1992 till den 29 juli 2003.

…”

16      Kommissionen påförde följaktligen i artikel 2 k i det angripna beslutet sökanden böter på 104 000 euro.

17      Vid beräkningen av böterna tillämpade kommissionen i det angripna beslutet den metod som framgår av dess riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade 2006 års riktlinjer).

 Förfarandet och parternas yrkanden

18      Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 4 juni 2008.

19      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (åttonde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 5 maj 2010.

20      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara artikel 1 i det angripna beslutet i den del den avser sökanden,

–        ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet i den del den avser sökanden,

–        i andra hand, i väsentlig mån sätta ned böterna som högst ska fastställas till 10 procent av sökandens omsättning på marknaden för internationella flyttjänster, och

–        under alla förhållanden, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

21      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

22      Sökanden har framfört två huvudgrunder och en alternativ grund till stöd för sin talan, vilka syftar till att böterna ska upphävas eller sättas ned.

23      Den första grunden avser att artikel 81.1 EG har åsidosatts.

24      Denna grund består av tre delar. Sökanden har för det första bestritt konstaterandet att bolaget deltagit i en komplex kartell och har till stöd åberopat sin begränsade roll. Sökanden har för det andra ifrågasatt fastställandet avseende hur länge bolaget deltagit i kartellen. Sökanden har för det tredje anmärkt på att kommissionen underlåtit att beakta den relativa betydelsen av dess deltagande.

 Parternas argument

25      Sökanden har när det gäller grundens första del framhållit att den endast har kritiserats för upprättandet av skenanbud. Kommissionen konstaterade uttryckligen i punkt 296 i det angripna beslutet att Coppens var det enda företag som inte hade deltagit i avtalet om provisionerna. Kommissionen har inte heller visat att sökanden kände till sistnämnda avtal. Den slutsats som kommissionen drog i punkt 345 i det angripna beslutet, att sökanden deltagit i samtliga av de aktuella beteendena, är följaktligen felaktig. Sökanden har dessutom gjort gällande att avtalen om skenanbud inte i sig har till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen. Det var nämligen inte möjligt för sökanden att ha kännedom om alla sina konkurrenter av vilka kunden kunde begära ett kostnadsförslag, vilket innebär att sökanden inte kunde veta huruvida den kunde fakturera högre priser. Det var således endast i ungefär 23 procent av de fall där sökanden begärde skenabud av övriga deltagare i kartellen som sökanden faktiskt genomförde flyttuppdraget.

26      Sökanden har även i sin replik åberopat domstolens dom av den 30 juni 1966 i mål 56/65, LTM (REG 1966, s. 337; svensk specialutgåva, volym 1, s. 251), av den 9 juli 1969 i mål 5/69, Völk (REG 1969, s. 295; svensk specialutgåva, volym 1, s. 409), och av den 28 februari 1991 i mål C‑234/89, Delimitis (REG 1991, s. I‑935; svensk specialutgåva, volym 11, s. 65), som stöd för att artikel 81 EG inte är tillämplig.

27      Kommissionen har hävdat att det inte har någon betydelse om konkurrensen snedvrids av skenanbuden eller av provisionerna, eftersom det i båda fallen är fråga om en snedvridning av konkurrensen som generellt medför en prishöjning för kunden. Detta innebär att de olika typerna av överenskommelser kan betraktas som en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG. Kommissionen har påpekat att sökanden inte har förnekat att den kände till att det hade ingåtts avtal om provisioner. Den överträdelse som konstaterats i förevarande fall omfattas inte av tillämpningsområdet för de minimis-regeln, eftersom deltagarna tillsammans har en mycket betydande ställning på marknaden för internationella flyttjänster.

 Tribunalens bedömning

28      Vad beträffar grundens första del är följande utrett. Sökandens aktiva deltagande i kartellen begränsade sig till upprättandet av skenanbud (se punkterna 173 och 296 i det angripna beslutet). Enligt kommissionens konstateranden är nämligen Coppens det enda företag som inte deltog i avtalet om provisioner.

29      Sökanden har emellertid bestritt att den deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse. Ett företag som har deltagit i en komplex överträdelse av konkurrensreglerna genom egna beteenden, vilka utgör avtal eller samordnade förfaranden med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 81.1 EG, och vars syfte är att bidra till förverkligandet av överträdelsen i dess helhet, kan enligt rättspraxis även vara ansvarigt, under den tid som företaget deltog i överträdelsen, för andra företags beteenden inom ramen för samma överträdelse. Så är fallet när det är styrkt att det aktuella företaget kände till de övriga deltagarnas konkurrensbegränsande beteenden eller rimligen borde ha förutsett dem och var berett att godta den risk som detta innebar (domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C‑49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999, s. I‑4125, punkterna 87 och 203). För att ett företag ska kunna hållas ansvarigt för en enda, fortlöpande överträdelse krävs således att det är styrkt att företaget kände till de övriga deltagarnas konkurrensbegränsande beteenden, eller att företaget får antas känna till dessa beteenden.

30      Att ett avtal som ett företag är part i har samma syfte som en övergripande kartell är inte heller tillräcklig grund för att företaget ska hållas ansvarigt för den övergripande kartellen. Det är nämligen bara om företaget, då det är part i avtalet, kände till eller borde ha känt till att det därigenom ingick i den övergripande kartellen som dess deltagande i ifrågavarande avtal kan anses visa att det även var med i den övergripande kartellen (förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑28/99, Sigma Tecnologie mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1845, punkt 45).

31      Kommissionen har emellertid inte visat att sökanden under tiden den deltog i avtalet om skenanbud kände till de övriga företagens konkurrensbegränsande verksamhet med provisioner, eller att sökanden rimligen kunde förutse den. Kommissionen har nämligen uttryckligen medgett att konstaterandet i det angripna beslutet, att sökanden kände till de övriga deltagarnas konkurrensbegränsande beteenden, inte har stöd i specifik bevisning. Kommissionen har gjort gällande att sökanden inte har förnekat att den kände till avtalet om provisionerna och att bolaget underlät att ange i vilken utsträckning bolaget kände till de övriga deltagarnas konkurrensbegränsande beteenden. Sökanden är emellertid inte alls skyldig att på eget initiativ ange i vilken utsträckning bolaget kände till de övriga deltagarnas konkurrensbegränsande beteenden, eftersom kommissionen har bevisbördan. Kommissionen ska först lägga fram bevisning avseende en omständighet, innan sökanden kan bestrida den. Under förhandlingen framhöll sökanden för övrigt på tribunalens begäran uttryckligen att den inte kände till avtalen om provisionerna. Kommissionen har följaktligen inte fullgjort sin bevisbörda.

32      Kommissionen kan under dessa omständigheter inte anse att sökanden deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse.

33      Vad beträffar följderna av denna slutsats gäller följande. Den omständigheten att det i det angripna beslutets artikeldel inte anges att det är fråga om en enda, fortlöpande överträdelse saknar relevans. För det första är nämligen kommissionens beslutspraxis inte enhetlig i detta avseende. Kommissionen har uttryckligen konstaterat att det varit fråga om en enda, fortlöpande överträdelse i artikeldelen i vissa av sina beslut (se, till exempel, artikel 1 i kommissionens beslut K(2006) 4180 av den 20 september 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende COMP/F-1/38.121 – Rörkopplingar), som offentliggjordes i sammandrag i Europeiska unionens officiella tidning den 27 oktober 2007 (EUT L 283, s. 63). I andra beslut, såsom det angripna beslutet, har kommissionen dock inte gjort det. Räckvidden av ogiltigförklaringen beror emellertid inte på huruvida kommissionen väljer att ta med detta konstaterande i det angripna beslutets artikeldel.

34      För det andra kan artikeldelen i en rättsakt inte skiljas från sin motivering, och för det fall att artikeldelen behöver tolkas ska det således ske med beaktande av de skäl som föranledde att den antogs (se förstainstansrättens beslut av den 30 april 2007 i mål T‑387/04, EnBW Energie Baden-Württemberg mot kommissionen, REG 2007, s. II‑1195, punkt 127 och där angiven rättspraxis). Det är endast beslutets artikeldel som kan ha rättsliga verkningar. Unionsdomstolen kan emellertid pröva lagenligheten av bedömningarna i skälen i ett beslut, såvida de såsom skäl i en rättsakt som går någon emot utgör ett nödvändigt stöd för beslutets artikeldel, eller dessa skäl i sak kan ändra vad som beslutats i det aktuella beslutets artikeldel (se förstainstansrättens dom av den 1 juli 2009 i de förenade målen T‑81/07–T‑83/07, KG Holding m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. II‑2411, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

35      Det framgår emellertid tydligt av skälen i det angripna beslutet, och särskilt av punkterna 307 och 345 i detsamma, att kommissionen håller sökanden ansvarig för dess påstådda deltagande i en enda, fortlöpande överträdelse. Den omständigheten att kommissionen tillämpade en andel av försäljningsvärdet som uppgick till 17 procent, det vill säga samma andel som tillämpats för alla de aktuella företagen, vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse som sökanden deltagit i var, trots att sökandens deltagande var begränsat, beror endast på att kommissionen ser det som att företaget deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse. Den omständigheten att överträdelsen var av denna art synes slutligen även ha påverkat bedömningen avseende hur länge företaget deltagit i överträdelsen (se punkt 380 i det angripna beslutet och tribunalens dom, meddelad samma dag som förevarande dom, i mål T‑208/08, Gosselin mot kommissionen, REU 2011, s. II‑0000, punkt 167).

36      Även om deltagande i systemet med skenanbud i sig kan utgöra en överträdelse av artikel 81 EG som kan bestraffas med böter, ska följaktligen artikel 1 i och artikel 2 k i det angripna beslutet ogiltigförklaras i enlighet med sökandens yrkande.

37      Mot bakgrund av det ovan anförda saknas det anledning att pröva övriga delar av den aktuella grunden samt de andra grunder som sökanden har åberopat.

 Rättegångskostnader

38      Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

1)      Artikel 1 i och artikel 2 k i kommissionens beslut K(2008) 926 slutlig av den 11 mars 2008, om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende COMP/38.543 – Internationella flyttjänster), ogiltigförklaras.

2)      Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.

Papasavvas

Wahl

Dittrich

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 juni 2011.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: nederländska.