Language of document :

Överklagande ingett den 7 juni 2011 av Europeiska kommissionen av den dom som tribunalen (åttonde avdelningen) meddelade den 24 mars 2011 i mål T-382/06, Tomkins plc mot Europeiska kommissionen

(Mål C-286/11 P)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: Europeiska kommissionen (ombud: F. Castilo de la Torre, V. Bottka och R. Sauer)

Övrig part i målet: Tomkins plc

Klagandens yrkanden:    

Klaganden yrkar att domstolen ska:

-     upphäva den överklagade domen,

-     ogilla talan vid tribunalen i sin helhet;

-     förpliktiga sökanden i första instans att ersätta samtliga rättegångskostnader i detta och det ursprungliga målet.

Grunder och huvudargument

Kommissionen gör gällande följande fem grunder för sitt överklagande:

Den första grunden avser att tribunalen, genom att ogiltigförklara det omtvistade beslutet såvitt avser en del av perioden på grundval av omständigheter som inte åberopats av Tomkins, tydligt dömde utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita). Unionsdomstolarnas rättspraxis medger inga undantag från den regel som slogs fast i domen i mål C-310/97 P, AssiDomän, med anledning av att två sökande tillhör samma företag. Domstolen har nyligen klargjort, i domen i de förenade målen C-201/09 P och C-219/09 P, ArcelorMittal Luxembourg, att den omständigheten att en enhet i en koncern väcker talan inte påverkar andra koncernenheters rättsliga ställning.

I sin andra grund hävdar kommissionen att tribunalen även gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att finna att Peglers (dotterbolaget, i mål T-386/06) och Tomkins (moderbolaget, i mål T-382/06) yrkanden hade samma föremål. Trots att den tidsperiod som Tomkins bestred var avsevärt kortare än den som Pegler bestred i sitt mål beviljades båda företagen samma nedsättning av tidsperioden. Detta trots att Pegler inte bara bestred en betydligt längre period, utan också grundade sin talan på andra, och till viss del till och med motsatta, omständigheter än Tomkins. Pegler bestred den första delen av tidsperioden i syfte att urskulda sig själv och skuldbelägga Tomkins, medan Tomkins syfte var förhållandevis begränsat, nämligen att bestrida bevisningen avseende de första 38 dagarna (vilket bestridande, om Tomkins hade haft framgång i den delen, inte ens skulle ha påverkat den period som beaktas när böterna fastställs).

Vidare baserade tribunalen sin bedömning på den felaktiga premissen att Tomkins hade yrkat att "om det angripna beslutet ogiltigförklaras i den del det avser Pegler, så ska beslutet även ogiltigförklaras i den del det avser sökanden" (punkt 42 i den överklagade domen). Tomkins hade inte anfört något sådant yrkande i sin ansökan eller i sin replik (och det skulle i vilket fall som helst ha varit för sent). Tribunalens påstående utgör en förvanskning av klagandens yrkande, vilket i sig självt är tillräckligt för att upphäva den överklagade domen.

Den tredje grunden avser att tribunalen bortsåg från att Tomkins var del av ett företag som hade erkänt överträdelser. Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning eftersom den begränsade ansvaret för en enhet (moderbolaget Tomkins) inom "Tomkinsföretaget" av det skälet att perioden för en annan enhet i företaget, dotterbolaget Pegler, hade satts ned. Begränsningen av Peglers ansvar för överträdelsen grundade sig emellertid på företagets status som vilande bolag och inte på att koncernen i fråga inte hade deltagit i överträdelsen. Kommissionens åsikt är att den omständigheten att just detta dotterbolag (Pegler) i koncernen eventuellt inte var rätt mottagare inom koncernen under en viss period endast berör detta dotterbolag och inte befriar hela Tomkinsföretaget från ansvar. Detta särskilt med hänsyn till att tribunalen inte fann anledning att göra någon annan bedömning än att det företag som leddes av Tomkins deltog i överträdelsen under en stor del av den relevanta perioden (något som inte heller Tomkins hade bestritt).

Kommissionens fjärde grund för överklagandet avser brist på motivering samt inkonsekvens i den överklagade domen. Den fjärde grunden är en andrahandsgrund, i så mått att även om domstolen skulle finna att tribunalen inte dömde utöver vad som har yrkats av parterna, bör domen fortfarande upphävas, eftersom den inte innehåller tillräcklig och klar motivering för den delvisa ogiltigförklaringen (bristande motivering). Det finns åtminstone två viktiga exempel på den överklagade domens oklarhet.

-    För det första, vid beskrivningen av det undantag som tribunalen anser bör göras från praxis enligt domen i målet AssiDomän, är förutsättningarna för ett sådant undantag oklara och inkonsekventa.

-    Det andra exemplet på självmotsägande eller oklara aspekter i tribunalens motivering är det faktum att tribunalen i punkt 57 i den överklagade domen, angående tillämpningen av en multiplikationsfaktor, konstaterade att kommissionen "enligt artikel 266 FEUF [ska] vidta de åtgärder som krävs med anledning av denna felbedömning och med avseende på sökandens solidariska betalningsskyldighet". Emellertid utnyttjade tribunalen i punkt 59 sin obegränsade behörighet vad gäller storleken på bötesbeloppet och fastställde det tillämpliga bötesbeloppet för Tomkins. I domslutet i den överklagade domen upprepas det slutgiltiga bötesbeloppet utan att det nämns något behov av att anpassa beloppet ytterligare. Oavsett den exakta innebörden av punkt 57, konstaterar kommissionen att ogiltigförklaringen av multiplikationsfaktorn i avskräckande syfte i mål T-386/06, Pegler mot kommissionen, inte borde få några konsekvenser för Tomkins multiplikationsfaktor.

Slutligen, som femte grund, hävdas att tribunalen åsidosatte den kontradiktoriska principen och rätten till en rättvis rättegång eftersom den inte gav kommissionen möjlighet att yttra sig avseende tribunalens avsikt att sätta ned Tomkins böter på grundval av omständigheter som Pegler har gjort gällande i ett separat mål.

____________