Language of document : ECLI:EU:C:2012:11

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 12 januari 2012?(1)

Förenade målen C‑628/10 P och C‑14/11 P

Alliance One International Inc. m.fl.

mot

Europeiska kommissionen m.fl.

”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Artikel 81 EG – Artikel 23 i förordning (EG) nr 1/2003 – Den spanska marknaden för råtobak – Fastställande av priser och uppdelning av marknaden – Moderbolags ansvar för dotterbolags konkurrensbegränsande samverkan – Kriterier för tillskrivning av ansvar för överträdelser inom en koncern – Gränserna för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning vid åläggandet av böter – Principen om likabehandling – Förbud för kommissionen att diskriminera företag som deltagit i konkurrensbegränsande samverkan – Motiveringsskyldighet – Förbud mot att under domstolsförfarandet i efterhand åberopa grunder för ett beslut om åläggande av böter”





Innehållsförteckning


I –   Tillämpliga bestämmelser

II – Bakgrunden till tvisten och förfarandet vid tribunalen

A –   De bolag som är parter i förevarande mål

B –   De båda kartellerna på den spanska marknaden för råtobak och kommissionens omtvistade beslut

C –   Domstolsförfarandet i första instans

III – Förfarandet vid domstolen

IV – Inledande fråga om huruvida Alliance One International har talerätt

V –   Bedömning av grunderna för överklagandet

A –   Anmärkningarna beträffande principen om likabehandling

1.     Samspelet mellan principen om likabehandling och legalitetsprincipen i konkurrensmål (första och andra grunden i mål C‑14/11 P)

a)     Kommissionens huvudsakliga anmärkning: Den påstått felaktiga tillämpningen av principen om likabehandling

b)     Anmärkningar beträffande brister i domskälen och missuppfattning av de faktiska omständigheterna

i)     Frågan huruvida det föreligger brister i domskälen

ii)   Frågan huruvida tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna

c)     Slutsats i denna del

2.     Beträffande den påstådda diskrimineringen av SCC och SCTC genom tillämpningen av teorin om dubbla grunder (tredje grunden i mål C‑628/10 P)

a)     Frågan huruvida teorin om dubbla grunder var diskriminerande gentemot SCC och SCTC (den första huvudpunkten i samband med den tredje grunden i mål C‑628/10 P)

b)     Huruvida AOI:s och SCTC:s situation var jämförbar med den från Universal och Universal Leaf (den andra huvudpunkten i samband med den tredje grunden i mål C‑628/10 P)

c)     Slutsats i denna del

3.     Frågan huruvida de motargument som kommissionen har gjort gällande i målet i första instans i fråga om den påstådda diskrimineringen är relevanta (tredje grunden i mål C‑14/11 P)

4.     Frågan huruvida TCLT:s situation kan jämföras med den från Intabex och Universal (fjärde grunden i mål C‑14/11 P)

5.     Slutsats i denna del

B –   Några ytterligare anmärkningar från AOI och SCTC (första och andra grunden i mål C‑628/10 P)

1.     Första grunden för överklagande i mål C‑628/10 P

a)     Påståendet att SCC och SCTC inte utövade något avgörande inflytande på WWTE före den 5 maj 1998 (första delen av den första grunden i mål C‑628/10 P)

i)     Utövandet av ett avgörande inflytande som kriterium för tillskrivning av ansvar

ii)   Frågan huruvida gemensam kontroll utgör absolut hinder mot att enbart tillskriva ett av moderbolagen ansvar för konkurrensbegränsande samverkan

b)     Det av AOI och SCTC påstådda åsidosättandet av grundläggande rättigheter (andra delen av den första grunden i mål C‑628/10 P)

i)     Upptagande till sakprövning

ii)   Huruvida argumentationen är välgrundad

c)     Slutsats i denna del

2.     Den andra grunden i mål C‑628/10 P

a)     Inledande fråga: Saknar den andra grunden för överklagande verkan (”inopérant”)?

b)     Bedömning i sak av den andra grunden för överklagande

i)     Kommissionens påstådda anpassning av argument under domstolsförfarandet i första instans (första delen av den andra grunden i mål C‑628/10 P)

ii)   Beträffande den påstådda ändringen i efterhand av motiveringen till det omtvistade beslutet (andra delen av den andra grunden i mål C‑628/10 P)

C –   Sammanfattning av parternas grunder för överklagande

D –   AOI:s och SCTC:s särskilda yrkande om nedsättning av bötesbeloppet

VI – Rättegångskostnader

VII – Förslag till avgörande

Inledning


1.        ”Föräldrar ansvarar för sina barn” – som det heter enligt ett gammalt talesätt, vilket gång på gång förefaller besannas i kartellärenden.(2) I samband med förfaranden för att fastställa böter för konkurrensbegränsande samverkan åläggs nämligen ofta inte enbart de bolag som direkt har deltagit i konkurrensbegränsande samverkan ansvar, utan även deras moderbolag. På detta sätt kan man vid beräkningen av bötesbeloppet beakta den sammantagna finansiella styrkan hos den koncern som deltar i den aktuella konkurrensbegränsande samverkan. Dessutom ökar sannolikheten att en solvent gäldenär svarar för betalningen av böterna, oberoende av eventuella förskjutningar av tillgångarna inom den aktuella koncernen.

2.        Tillskrivning av ansvar för konkurrensbegränsande samverkan inom koncerner begränsas emellertid av principen om personligt ansvar(3) som alltid ska beaktas i brottmålsförfaranden eller brottmålsliknande förfaranden. Inte minst av denna anledning måste unionsdomstolarna gång på gång befatta sig med frågan huruvida och på vilka villkor det ska anses tillåtet att moderbolag hålls ansvariga för dotterbolags konkurrensbegränsande samverkan.(4)

3.        I det aktuella överklagandet ställs frågan om tillskrivning av konkurrensrättsligt ansvar inom en koncern i ett nytt perspektiv. Det måste klargöras huruvida Europeiska kommissionen ålade de aktuella moderbolagen till olika deltagare i en och samma kartell ansvar enligt olika bedömningskriterier och huruvida detta var riktigt.

4.        I praktiken är det fråga om en spansk kartell mellan flera företag vars verksamhet omfattar beredning av råtobak. Kommissionen ålade några av dessa solidariskt betalningsansvar för böterna tillsammans med deras respektive moderbolag, medan den däremot inte höll moderbolag för andra deltagare i samma kartell ansvariga.

5.        Domstolen måste i huvudsak klargöra i vilken utsträckning den allmänna unionsrättsliga principen om likabehandling innebär en begränsning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning vid åläggandet av böter i enlighet med artikel 23 i förordning (EG) nr 1/2003.(5) Domstolens dom kommer inte enbart att få grundläggande betydelse för kommissionens framtida administrativa praxis, utan torde även bli vägledande inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet för de nationella konkurrensmyndigheternas och domstolarnas verksamhet.

I –    Tillämpliga bestämmelser

6.        De tillämpliga bestämmelserna i detta mål utgörs av artikel 81 EG samt av artikel 23 i förordning nr 1/2003. Den senare bestämmelsen lyder i utdrag enligt följande:

”2. Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) överträder artikel 81 eller artikel 82 i fördraget, …

…”

7.         Slutligen ska skäl 37 i ingressen till förordning nr 1/2003 nämnas, som avser skyddet för grundläggande rättigheter och i vilken följande anges:

”I denna förordning respekteras de grundläggande rättigheterna och iakttas de principer som erkänns i synnerhet i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Följaktligen bör denna förordning tolkas och tillämpas med avseende på dessa rättigheter och principer.”

II – Bakgrunden till tvisten och förfarandet vid tribunalen

8.        På den spanska marknaden för råtobak finns det fyra företag som utför den första beredningen av råtobak (så kallade beredningsföretag): World Wide Tobacco España SA (WWTE), Compañia española de tabaco en rama SA (Cetarsa), Agroexpansión SA och Tabacos Españoles SL (Taes). Tre av dessa tillhör multinationella koncerner som kontrolleras av bolag med säte i Amerikas förenta stater.

9.        Förutom de fyra spanska beredningsföretagen ska Deltafina SpA även nämnas, ett italienskt företag vars verksamhet omfattar den första beredningen av råtobak i Italien samt saluföring av den beredda tobaken.

10.      Det är omtvistat i förevarande mål huruvida och under vilka förutsättningar kommissionen även får tillskriva de aktuella moderbolagen ansvar för nämnda bolags konkurrensbegränsande samverkan och huruvida den får, respektive måste, ålägga dessa solidariskt betalningsansvar för de böter som fastställts.

A –    De bolag som är parter i förevarande mål

11.      De bolag som är parter i förevarande mål, Alliance One International Inc. (AOI) – tidigare Standard Commercial Corp. (SCC)(6) –, Standard Commercial Tobacco Company Inc. (SCTC) och Trans-Continental Leaf Tobacco Corp. Ltd. (TCLT) är moder- respektive mormoderbolag till WWTE. De ansågs samtliga tillhöra den så kallade Standardkoncernen.

12.      Från 1995 till och med den 5 maj 1998 förelåg följande ägarförhållanden mellan dessa bolag: SCC ägde 100 procent av aktierna i SCTC, som i sin tur ägde 100 procent av aktierna i TCLT. TCLT i sin tur ägde två tredjedelar av aktierna i WWTE. Den resterande tredjedelen ägdes av styrelseordföranden i WWTE och två av dennes familjemedlemmar.

13.      I oktober 1998 köpte WWTE de privatägda aktierna och SCC fick en direkt ägarandel i WWTE på 0,04 procent. I maj 1999 ökade TCLT och SCC sina ägarandelar i WWTE till 89,64 procent respektive 0,05 procent. Resterande del innehades av WWTE som egna aktier.

B –    De båda kartellerna på den spanska marknaden för råtobak och kommissionens omtvistade beslut

14.      Åren 1996–2001 fanns det på den spanska marknaden för råtobak två sammanhängande horisontella karteller som Europeiska kommissionen uppdagade år 2001.

15.      I den första kartellen som betecknas som ”beredningsföretagens kartell”, deltog WWTE, Cetarsa, Agroexpansión, Taes och Deltafina. I samband med denna kartell fastställdes årligen (högsta) genomsnittliga leveranspriser för varje råtobakssort, oavsett kvalitet, samt hur stor kvantitet av varje råtobakssort som vart och ett av beredningsföretagen fick köpa hos producenterna. Under perioden 1999–2001 avtalades även prisintervaller för de olika kvalitetsklasserna inom varje råtobakssort och genomsnittliga minimipriser per producent och per producentförening.

16.      I den andra kartellen som betecknas som ”producentföreträdarnas kartell” deltog tre spanska jordbruksproducentföreningar. Syftet med denna kartell var att varje år fastställa prisintervaller för de olika kvalitetsklasserna inom varje råtobakssort.

17.       Genom beslut av den 20 oktober 2004(7) (nedan även kallat det omtvistade beslutet) konstaterade kommissionen att var och en av dessa karteller utgjorde en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 81.1 EG. Kommissionen fastställde att olika bolag och föreningar hade begått en överträdelse mot artikel 81.1 EG i detta sammanhang,(8) förelade dem att upphöra med överträdelserna(9) och ålade dem olika bötesbelopp.(10)

18.      Det omtvistade beslutet riktade sig dels till alla bolag som direkt hade deltagit i kartellen och dels till några ytterligare bolag som hörde till de berörda koncernerna. Det förhöll sig närmare bestämt på följande sätt:

–        För WWTE:s deltagande i kartellerna ålades både TCLT och SCC samt SCTC solidariskt betalningsansvar.

–        I fråga om Agroexpansións deltagande i kartellerna ålade kommissionen förutom detta företag enbart bolaget Dimon Inc. (Dimon), som utgör det yttersta moderbolaget, solidariskt betalningsansvar, men dock inte bolaget Intabex Netherlands BV (Intabex), ett helägt dotterbolag till Dimon som befinner sig mellan Dimon och Agroexpansión i koncernens hierarki.

–        Vad gäller Taes och Deltafina, som båda tillhör den amerikanska Universalkoncernen, ålade kommissionen slutligen inte några andra koncernbolag konkurrensrättsligt ansvar för de förstnämnda bolagens deltagande i kartellen. Detta medförde att varken Universal Leaf Tobacco Co. Inc. (Universal Leaf), som äger majoriteten av aktiekapitalet i Taes, respektive i Deltafina, eller Universal Corp. (Universal) som är moderbolag till Universal Leaf ålades solidariskt betalningsansvar.

19.      Som motivering uppgav kommissionen att det, utöver de associationsrättsliga banden mellan moder- och dotterbolagen, inte förelåg några uppgifter som tydde på att Universal och Universal Leaf verkligen var delaktiga i det händelseförlopp som fastställts. Ett beslut i detta ärende kunde därmed inte riktas till nämnda bolag. Detsamma gör sig i än högre grad gällande för Intabex, eftersom detta bolags hundraprocentiga ägande i Agroexpansión var rent finansiellt.(11)

C –    Domstolsförfarandet i första instans

20.      Flera av adressaterna till det omtvistade beslutet väckte en talan om ogiltigförklaring av beslutet i första instans. Tribunalen avgjorde genom dom av den 27 oktober 2010(12) (nedan även kallad tribunalens dom eller den överklagade domen) den talan som AOI (tidigare SCC), SCTC och TCLT gemensamt hade väckt.

21.      Talan från AOI, SCTC och TCLT bifölls delvis i första instans. Tribunalen ogiltigförklarade det omtvistade beslutet i den mån det rörde TCLT, men ogillade talan i övrigt, det vill säga vad gällde AOI och SCTC. Tribunalen motiverade ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet vad avsåg TCLT i huvudsak med att det förelåg ett åsidosättande av principen om likabehandling.(13)

III – Förfarandet vid domstolen

22.      Genom skrivelse av den 28 december 2010 överklagade AOI och SCTC gemensamt tribunalens dom. Kommissionen ingav i sin tur ett särskilt överklagande av nämnda dom genom skrivelse av den 7 januari 2011.

23.      I mål C‑628/10 P har AOI och SCTC gemensamt yrkat att domstolen ska

–        upphäva tribunalens dom i den mån klagandenas talan inte har vunnit bifall på den grunden att det förelåg en uppenbart oriktig bedömning vid tillämpningen av artikel 101.1 FEUF och artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, på den grunden att motiveringen var otillräcklig eller på den grunden att principen om likabehandling hade åsidosatts vad gäller slutsatsen att Alliance One International, Inc., tidigare Standard Commercial Corp. och Standard Commercial Tobacco Co. var solidariskt ansvariga,

–        ogiltigförklara kommissionens beslut, i den mån det rör klagandena och till följd härav sätta ned de böter som klagandena ålagts, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

24.      I mål C‑628/10 P har kommissionen yrkat att domstolen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet de kostnader som är hänförliga till förfarandet vid tribunalen.

25.      Kommissionen har med sitt särskilda överklagande i mål C‑14/11 P yrkat att domstolen ska

–        upphäva punkt 1 i domslutet i tribunalens dom,

–        ogilla talan vid tribunalen i sin helhet, samt

–        förplikta TCLT att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande mål och förplikta de tre klagandena rättegångskostnaderna i första instans.

26.      Detta har AOI, SCTC och TCLT in sin tur bestritt. De yrkar gemensamt att domstolen ska

–        ogilla det särskilda överklagande som Europeiska kommissionen har ingett i mål C‑14/11 i sin helhet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna inbegripet rättegångskostnaderna i första instans.

27.      Efter avslutandet av det skriftliga förfarandet i respektive mål förenades mål C‑628/10 P och mål C‑14/11 P genom beslut av domstolens ordförande av den 14 september 2011 vad gäller det muntliga förfarandet samt domen. Den muntliga förhandlingen ägde rum den 16 november 2011.

IV – Inledande fråga om huruvida Alliance One International har talerätt

28.      AOI hävdar både i mål C‑628/10 P och i mål C‑14/11 P att bolaget har tagit över SCTC:s och TCLT:s rättigheter i fråga om överklagandet.(14)

29.      Kommissionen hyser tvivel om huruvida en sådan konstruktion är möjlig. Emellertid har den inte formellt invänt mot att AOI vid domstolen inte enbart åberopar grunder i eget namn, utan även för SCTC:s räkning (mål C‑628/10 P) respektive för SCTC:s och TCLT:s räkning (mål C‑14/11 P).

30.      Ett sådant tillvaratagande av andras rättigheter för egen räkning, även kallat Prozessstandschaft, kan vara tillåten om det föreligger en lagstadgad eller en rättslig grund för detta.

31.      I förevarande mål är det av processekonomiska skäl emellertid inte påkallat att närmare utreda frågan huruvida dessa villkor är uppfyllda beträffande AOI. AOI och SCTC ingav nämligen ett gemensamt överklagande i mål C‑628/10 P och även svarsskrivelsen i mål C-14/11 ingavs gemensamt av AOI, SCTC och TCLT. Eftersom alltid minst en av de berörda parterna, i förevarande fall AOI, ostridigt har talerätt, måste parternas yrkanden i vart fall prövas i sak.(15)

V –    Bedömning av grunderna för överklagandet

32.      Innan de olika grunderna för överklagandet behandlas närmare förefaller det motiverat att först avhandla två synnerligen tekniska begrepp som parterna återkommande har hänvisat till både i samband med AOI:s och SCTC:s överklagande (mål C‑628/10 P) och i samband med kommissionens överklagande (mål C‑14/11 P): ”presumtionen om helägande” och teorin om ”dubbla grunder”.

33.      Presumtionen om helägande härstammar från domstolens praxis beträffande moderbolags ansvar för deras respektive dotterbolags konkurrensbegränsande samverkan. Om ett moderbolag innehar 100 procent av aktierna (eller nästan samtliga aktier) i dotterbolaget, föreligger det en presumtion – som kan motbevisas – att det utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende på marknaden. Detta är även fallet om moderbolaget kontrollerar dotterbolaget genom ett mellanliggande bolag, varvid moderbolaget innehar 100 procent (eller nästan 100 procent) av aktierna i det mellanliggande bolaget och det mellanliggande bolaget i sin tur innehar 100 procent (eller nästan 100 procent) av aktierna i dotterbolaget.(16) Enligt rättspraxis anses ett innehav på 100 procent eller nästan 100 procent tillräckligt för att moderbolaget (eller moderbolagen) ska kunna åläggas solidariskt ansvar för deras dotterbolags konkurrensbegränsande samverkan.(17)

34.      Teorin om dubbla grunder har, till skillnad från presumtionen om helägande, som sådant inte omnämnts hittills i rättspraxis. Tribunalen har emellertid hänvisat till denna teori för att förtydliga att kommissionen inte enbart grundade det omtvistade beslutet på presumtionen om helägande, utan av försiktighetsskäl även beaktade ytterligare omständigheter som talade för att moderbolagen faktiskt utövade ett avgörande inflytande på respektive dotterbolags affärspolicy.(18)

35.      Tribunalens konstaterande att det omtvistade beslutet bygger på teorin om dubbla grunder utgör en fastställelse av de faktiska omständigheterna. Denna fastställelse omfattas inte av domstolens prövning vid överklagandet,(19) eftersom kommissionen i detta avseende inte har hävdat att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna. Följaktligen saknar det betydelse att kommissionen i förfarandet vid domstolen, i synnerhet vid den muntliga förhandlingen, försökte hävda att den inte har tillämpat teorin om dubbla grunder i det omtvistade beslutet, utan enbart presumtionen om helägande.

36.      Eftersom det omtvistade beslutet fattades innan Lissabonfördraget trädde i kraft är de primärrättsliga bestämmelserna i förevarande mål fortsatt tillämpliga i deras lydelse enligt Amsterdamfördraget, i synnerhet är artikel 81 EG och artikel 253 EG tillämpliga och inte artikel 101 FEUF och artikel 296 FEUF.

A –    Anmärkningarna beträffande principen om likabehandling

37.      I förevarande mål är de rättsproblem som har samband med principen om likabehandling av avgörande intresse. Frågan huruvida och i vilken omfattning denna princip är av betydelse vid tillämpningen av artikel 81 EG (numera artikel 101 FEUF) och artikel 23 i förordning nr 1/2003, har både AOI och SCTC tagit upp i sitt överklagande i mål C‑628/10 P och kommissionen i sitt överklagande i mål C‑14/11 P. Jag ska därför först behandla de respektive anmärkningarna gemensamt.

38.      Samtliga klagande har gjort gällande att tribunalen har åsidosatt principen om likabehandling, även om de har angett olika grunder.

39.      Kommissionen har i mål C‑14/11 P gjort gällande att tribunalen, särskilt i punkt 218 i den överklagade domen, felaktigt har antagit att TCLT diskriminerades gentemot Intabex, Universal och Universal Leaf. Kommissionen anser att TCLT som mellanliggande bolag inom Standardkoncernen, vilket efter den 5 maj 1998 innehade nästan samtliga aktier i WWTE, tillsammans med AOI och SCTC ska åläggas solidariskt ansvar. Kommissionen har gjort gällande att tribunalen med hänvisning till principen om likabehandling felaktigt har befriat TCLT från solidariskt ansvar för WWTE:s deltagande i kartellen.

40.      I mål C‑628/10 P försöker AOI och SCTC genom åberopandet av principen om likabehandling däremot undgå solidariskt ansvar för WWTE:s deltagande i kartellen. De hävdar att de som moderbolag till WWTE behandlas mindre förmånligt än Universal och Universal Leaf i egenskap av moderbolag till företagen Taes och Deltafina som även deltog i kartellen.

1.      Samspelet mellan principen om likabehandling och legalitetsprincipen i konkurrensmål (första och andra grunden i mål C‑14/11 P)

41.      Den första och den andra grunden i mål C‑14/11 P har ett nära samband. De ska sålunda prövas gemensamt.

a)      Kommissionens huvudsakliga anmärkning: Den påstått felaktiga tillämpningen av principen om likabehandling

42.      Med de första båda grunderna i mål C‑14/11 P har kommissionen i huvudsak gjort gällande att tribunalen har tillämpat principen om likabehandling felaktigt. Den har underlåtit att beakta att legalitetsprincipen är avgörande vad gäller moderbolags ansvar för sina dotterbolags konkurrensbegränsande samverkan. Om ett moderbolag är ansvarigt enligt de kriterier som har utvecklats i rättspraxis,(20) särskilt presumtionen om helägande, saknar principen om likabehandling betydelse.

43.      Den ovan nämnda argumentationen är inte korrekt.

44.      Såsom kommissionen nämligen själv har medgett i överklagandet kan det av den rättspraxis till vilken den har hänvisat enbart utläsas huruvida ett moderbolag och dess dotterbolag utgör delar av samma företag, i den mening som avses i konkurrensrätten, det vill säga huruvida enbart ett av dem eller båda kan tillskrivas ansvar för en eventuell konkurrensbegränsande samverkan.(21)

45.      Däremot anges i denna rättspraxis inte några uttömmande krav beträffande den avgörande frågan huruvida det ska åläggas böter vid konkurrensbegränsande samverkan och till vilka juridiska personer kommissionen ska rikta ett sådant beslut.

46.      I detta sammanhang ska det beaktas att frågan huruvida moder- och/eller dotterbolaget tillhör ett enhetligt företag samt det ansvar för konkurrensbegränsande samverkan som följer av detta enbart ska avgöras på grundval av rättsliga kriterier, varvid även lämplighetsskäl har avgörande betydelse vid åläggandet av böter för den konkurrensbegränsande samverkan.(22) Enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 har kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning. Den får ålägga böter.

47.      Kommissionen kan i samband med sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet avgöra huruvida den överhuvudtaget ska ålägga böter, men även vilken eller vilka bakomstående juridiska personer den eventuellt ålägger böter.(23)

48.      Det står emellertid inte kommissionen helt fritt att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003, utan den är skyldig att beakta de allmänna principerna i unionsrätten och de grundläggande rättigheter som garanteras på unionsnivå.(24) I synnerhet är kommissionen bunden av likabehandlings- och proportionalitetsprincipen.(25)

49.      Tribunalen gjorde därför en riktig bedömning när den beaktade principen om likabehandling vid prövningen av det omtvistade beslutet(26) och exempelvis inte enbart företog en jämförelsevis mindre ingående prövning av huruvida det var fråga om maktmissbruk i den mening som avses i artikel 263.2 FEUF (på franska: ”détournement de pouvoir”).(27)

50.      Det ska erinras om att principen om likabehandling utgör en allmän princip i unionsrätten som har bekräftats i artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.(28) Enligt fast rättspraxis innebär denna princip att jämförbara situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.(29)

51.      Av detta kan man dra följande två slutsatser beträffande kommissionens behandling av en konkret konkurrensbegränsande samverkan:

–        Kommissionen får inte utan sakliga skäl frångå den bötespraxis som den har offentliggjort i dess konkurrenspolitiska tillkännagivanden(30) och principen att myndigheter är bundna av sin egen praxis gäller.(31)

–        Kommissionen får dessutom inte diskriminera något av de bolag som deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan gentemot de andra bolag som deltagit i nämnda samverkan.

52.      I förevarande mål är det endast nödvändigt att behandla den andra aspekten.

53.      Principen om likabehandling utgör hinder för kommissionen att tillämpa olika bedömningskriterier vid åläggandet av böter mot bolag som deltagit i en och samma konkurrensbegränsande samverkan. Även tribunalen har med rätta utgått från denna förutsättning i förevarande fall.(32)

54.      Om kommissionen i fråga om en överträdelse som ett bolag som deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan har begått sålunda beslutar att ålägga både det dotterbolag som direkt deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan ansvar och det eller de bakomliggande moderbolagen, ska den behandla samtliga bolag som deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan på samma sätt, under förutsättning att de andra bolag som deltagit i nämnda samverkan befinner sig i en jämförbar situation.

55.      I detta avseende föreligger det inte nödvändigtvis någon skyldighet för kommissionen att bötesbelägga samtliga moderbolag till bolag som deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan vilka, i rent rättsligt hänseende, skulle kunna tillskrivas ansvar för sina respektive dotterbolag. Tvärtom kan kommissionen genom att utnyttja sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 göra ett urval bland de berörda moderbolagen baserat på objektiva kriterier.

56.      Kommissionen kan exempelvis, såsom är fallet i förevarande mål, för säkerhets skull låta kretsen av adressater för beslutet om åläggande av böter baseras på dubbla grunder. Den kan begränsa sig till att ålägga sådana moderbolag ansvar mot vilka det utöver presumtionen om helägande i sig föreligger konkreta omständigheter som talar för att de faktiskt har utövat ett avgörande inflytande på det helägda dotterbolagets (respektive de helägda dotterbolagens) beteende. Sådana omständigheter kan framgå av helt skilda omständigheter beroende på det enskilda moderbolaget. Kommissionen har med rätta påpekat att det inte av hänsyn till principen om likabehandling alltid krävs att den måste åberopa samma slags bevisning, till exempel skriftliga handlingar, vittnesmål eller dylikt, eller samma antal bevis.(33)

57.      Det utgör emellertid ett åsidosättande av principen om likabehandling om kommissionen i fråga om en och samma konkurrensbegränsande samverkan tillämpar två olika bedömningsgrunder i kvalitativt hänseende, det vill säga när den gör tillskrivningen av ansvar avhängigt av strängare beviskrav för vissa moderbolag än för andra moderbolag, exempelvis genom att tillämpa teorin om dubbla grunder gentemot några moderbolag, medan den i fråga om andra moderbolag enbart grundar ansvaret på presumtionen om helägande.

58.      Just så förhöll det sig efter tribunalens fastställande av omständigheterna i förevarande mål. Kommissionen ålade TCLT solidariskt betalningsansvar för dotterbolaget WWTE:s konkurrensbegränsande samverkan,(34) medan den däremot inte ålade Intabex, Universal och Universal Leaf böter, eftersom den gentemot dessa bolag tillämpade teorin om dubbla grunder. Detta medförde att kommissionen fann att omständigheten i sig att dessa bolag innehade ägarandelar i sina dotterbolag inte var tillräcklig utan det krävdes även konkreta omständigheter som talade för ett faktiskt utövande av avgörande inflytande.(35)

59.      Mot denna bakgrund var det riktigt av tribunalen att anta att TCLT hade diskriminerats gentemot Intabex, Universal och Universal Leaf.(36)

60.      I detta avseende saknar den av kommissionen anförda legalitetsprincipen betydelse.

61.      Visserligen ska principen om likabehandling vara förenlig med principen att ingen kan åberopa felaktig rättstillämpning som gynnat någon annan till stöd för sina egna krav.(37) Enligt unionsrätten finns det med andra ord inte någon rätt till ”likabehandling i en rättsstridig situation”(38). Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande träffande påpekat att ”two wrongs do not make a right”.

62.      I förevarande mål kan det emellertid inte befaras uppstå någon konflikt med den offentligrättsliga legalitetsprincipen. Kommissionen kunde tvärtom inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 vid det administrativa förfarandet välja mellan två tillvägagångssätt, av vilka det ena inte var mer lagenligt än det andra. Det stod kommissionen fritt att antingen ålägga samtliga moderbolag som uppfyllde presumtionen om helägande solidariskt betalningsansvar (det första handlingsalternativet) eller att begränsa adressaterna för det omtvistade beslutet med teorin om dubbla grunder som utgångspunkt (andra handlingsalternativet).

63.      Ur detta perspektiv kan det inte i rättsligt hänseende riktas någon invändning mot att kommissionen valde det andra handlingsalternativet med avseende på Intabex, Universal och Universal Leaf. Genom kommissionens tillämpning av teorin om dubbla grunder, avstod den endast från att ålägga de berörda bolagen solidariskt betalningsansvar för den konkurrensbegränsande samverkan som deras dotterbolag gjort sig skyldiga till enbart på grundval av presumtionen om helägande.

64.      Eftersom kommissionens tillvägagångssätt med avseende på Intabex, Universal och Universal Leaf inte var felaktigt kan det inte utgöra någon ”likabehandling i en rättsstridig situation” att behandla TCLT på samma sätt i den överklagade domen.

65.      Domen i pappersmassamålen leder inte till någon annan slutsats.(39) Domstolen har visserligen uppgett att ett företag ”inte [kan] undgå påföljd på grund av att ett annat företag inte har ålagts böter, när det senares fall inte ens anhängiggjorts vid domstolen”.(40) Det framgår emellertid inte att den här aktuella frågan beträffande kommissionens utövande av skönsmässig bedömning vid åläggandet av böter behandlades närmare i pappersmassamålen.

66.      Jag anser för övrigt inte att man av pappersmassamålen kan dra slutsatsen att kommissionen har ett obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning vid åläggandet av böter och inte på något sätt kan hållas ansvarig inför unionsdomstolarna vad gäller iakttagandet av principen om likabehandling. En sådan rättspraxis skulle inte uppfylla kravet på ett effektivt skydd för de grundläggande rättigheterna inför unionsdomstolarna (se även artikel 47.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna).

67.      Om tribunalen i enlighet med sin praxisskapande uppgift säkerställer att kommissionen utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 i enlighet med samma rättsenliga bedömningskriterier beträffande samtliga bolag som deltagit i en och samma konkurrensbegränsande samverkan, så tillförsäkras därigenom inte någon ”likabehandling i en rättsstridig situation”, utan ett skydd mot godtyckliga förvaltningsbeslut.

68.      Eftersom tribunalens tillämpning av principen om likabehandling beträffande TCLT följaktligen inte innebar felaktig rättstillämpning, kan kommissionen inte vinna framgång med sina huvudanmärkningar i anslutning till den första och den andra grunden i mål C‑14/11 P.

b)      Anmärkningar beträffande brister i domskälen och missuppfattning av de faktiska omständigheterna

69.      I samband med den första grunden i mål C-14/11 P har kommissionen i förbigående hävdat att tribunalens motivering av domen var bristfällig och att den missuppfattat de faktiska omständigheterna.

i)      Frågan huruvida det föreligger brister i domskälen

70.      Kommissionen har inledningsvis anmärkt att tribunalen har bortsett från dess rättsliga resonemang beträffande legalitetsprincipen och principen ”ingen likabehandling i en rättsstridig situation”. Detta utgör enligt kommissionen en ”klar brist i motiveringen”.

71.      Skyldigheten att vederbörligen motivera domar i första instans följer av artikel 36 jämförd med artikel 53.1 i domstolens stadga.

72.      Enligt min mening ställer kommissionen i detta avseende överdrivna krav på omfattningen av denna motiveringsskyldighet. Av fast rättspraxis följer nämligen att motiveringsskyldigheten inte innebär att tribunalen är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i målet fört. Motiveringen kan således vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument, och att domstolen kan få tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.(41)

73.      I förevarande fall har tribunalen mycket väl beaktat kommissionens argument.(42) Dessutom har den klart och tydligt uttryckt sin egen uppfattning avseende tillämpligheten och räckvidden av principen om likabehandling.(43) Av detta framgår åtminstone underförstått att tribunalen fann att kommissionens invändning beträffande legalitetsprincipen saknade betydelse. Det kan sålunda inte anses föreligga någon bristande motivering.

ii)    Frågan huruvida tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna

74.      Kommissionen har vidare hävdat att tribunalen i punkt 158 i den överklagade domen ”uppenbarligen missförstått” det omtvistade beslutet samt de argument som kommissionen där har gett uttryck för. Det påstådda missförståndet skulle utgöras av att tribunalen har feltolkat skäl 384 i det omtvistade beslutet. Tribunalen har felaktigt utgått från att kommissionen delar dess uppfattning beträffande principen om likabehandling.

75.      Enligt fast rättspraxis föreligger en missuppfattning när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart felaktig utan att någon ny bevisning har beaktats.(44)

76.      I skäl 384 i det omtvistade beslutet uppges, försåvitt här är av intresse, att ”de specifika omständigheter som kan leda till att ett moderbolag hålls ansvarigt för dotterbolagets handlande kan variera från ett fall till ett annat”. I samma skäl tillfogar kommissionen: ”Det är inte fråga om ett åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen så länge ansvarsprinciperna tillämpas på ett konsekvent sätt.”

77.      Av detta kan man utan vidare dra slutsatsen att kommissionen själv anser att principen om likabehandling är relevant. Enbart på detta sätt kan det nämligen förklaras att kommissionen i nämnda skäl i sitt beslut överhuvudtaget berörde huruvida det förelåg ett åsidosättande av denna princip, som kommissionen där betecknar som ”principen om icke-diskriminering”, eller inte.

78.      Tribunalen har även dragit denna slutsats i det omtvistade avsnittet i den överklagade domen. Den redogjorde först för sin egen uppfattning (”Kommissionen är nämligen skyldig att iaktta likabehandlingsprincipen”(45)). Sedan tillfogade den att kommissionen delar denna synpunkt, varvid den till stöd åberopade nämnda skäl 384 i det omtvistade beslutet.(46)

79.      Sålunda har tribunalen företagit en helt riktig tolkning av det omtvistade beslutet, av vilken det inte framgår att det föreligger någon som helst missuppfattning av kommissionens argumentation. Tribunalen behandlar till och med kommissionens bedömning att ”de specifika omständigheter[na] … kan variera från ett fall till ett annat”,(47) genom att betona att ”lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling”.(48)

80.      Mot denna bakgrund kan jag inte se några omständigheter som talar för att tribunalen har gjort en uppenbart felaktig bedömning av skäl 384 i det omtvistade beslutet. Påståendet att det skulle föreligga en missuppfattning av bevismedlen saknar sålunda grund.

c)      Slutsats i denna del

81.      Sammantaget ska sålunda den första och den andra grunden i mål C‑14/11 P i sin helhet lämnas utan bifall.

2.      Beträffande den påstådda diskrimineringen av SCC och SCTC genom tillämpningen av teorin om dubbla grunder (tredje grunden i mål C‑628/10 P)

82.      Den tredje grunden i mål C‑628/10 P är indelad i flera delar som innehållsmässigt i stor utsträckning emellertid överlappar varandra. I huvudsak har AOI och SCTC hävdat följande två saker: Dels utgör tillämpningen av teorin om dubbla grunder en diskriminering gentemot dem (se nedan under a). Dels har domstolen inte företagit en tillräckligt omfattande jämförelse mellan den situation som AOI (tidigare SCC) och SCTC befann sig i och den som Universal och Universal Leaf befann sig i (se i detta avseende nedan under b).

a)      Frågan huruvida teorin om dubbla grunder var diskriminerande gentemot SCC och SCTC (den första huvudpunkten i samband med den tredje grunden i mål C‑628/10 P)

83.      Klagandena har i fråga om teorin om dubbla grunder i huvudsak gjort gällande följande: Om enbart presumtionen om helägande hade tillämpats, så skulle även Universal och Universal Leaf ha ålagts solidariskt ansvar för deras dotterbolag Taes och Deltafinas deltagande i kartellen. Tillämpningen av den restriktiva teorin om dubbla grunder har i slutänden sålunda medfört att enbart AOI (tidigare SCC) och SCTC, men däremot inte Universal och Universal Leaf, ålades ansvar tillsammans med sina respektive dotterbolag.

84.      Kommissionen bemötte i huvudsak denna anmärkning med argumentet att principen om likabehandling inte ger någon rätt till ”likabehandling i en rättsstridig situation”.(49) Jag har redan motiverat varför detta argument inte är tillämpligt i förevarande mål.(50) Det är här inte fråga om huruvida räckvidden för ett redan rättsstridigt (”felaktigt”) förvaltningsbeslut till och med ska utvidgas. Tvärtom är det fråga om att klargöra huruvida den helt korrekta handläggningen som kommissionen har företagit i fråga om bolag som deltagit i en kartell även måste tillgodoräknas alla andra bolag som deltagit i denna samverkan.

85.      Emellertid saknar AOI:s och SCTC:s invändningar mot den överklagade domen även av andra skäl grund.

86.      Såsom jag redan har konstaterat ovan,(51) har kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003. Därför är den inte nödvändigtvis skyldig att ålägga böter vad gäller samtliga moderförlag till bolag som deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan vilka, i rent rättsligt hänseende, skulle kunna tillskrivas ansvar för sådan samverkan från deras respektive dotterbolag. Kommissionen kan tvärtom göra ett urval bland de berörda moderbolagen genom att utnyttja sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

87.      Det ligger i sakens natur att ett sådant urval kan vara till fördel för vissa av de parter som deltar i förfarandet och till nackdel för andra. Dock innebär inte enbart den omständigheten att kommissionen har företagit ett urval bland dem i sig att man kan sluta sig till att det föreligger en diskriminering. Så länge de kriterier som kommissionen har lagt till grund baserar sig på objektiva skäl föreligger det inte någon anledning att presumera att det föreligger ett rättsstridigt missgynnande av vissa av parterna i målet.

88.      Det skulle förhålla sig annorlunda om kommissionen vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 inte hade låtit sig vägledas av objektiva omständigheter, utan av omständigheter som inte har något samband med saken, det vill säga om dess tillvägagångssätt uppvisade likheter med maktmissbruk i den mening som avses i artikel 263.2 FEUF.

89.      I förevarande mål har AOI och SCTC emellertid inte anfört några konkreta omständigheter som skulle kunna tyda på att kommissionen har stött sig på teorin om dubbla grunder av skäl som inte har något samband med saken.

90.      Det förelåg tvärtom sakliga skäl för att med ledning av teorin om dubbla grunder företa ett sådant urval bland de berörda moderbolagen. Såsom kommissionen med rätta har framhållit i första instans,(52) rådde det vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet stor osäkerhet avseende kriterierna för tillskrivning av ansvar för konkurrensbegränsande samverkan mellan moder- och dotterbolag.(53) Först senare klargjorde domstolen denna fråga i domen i målet Akzo Nobel.(54)

91.      Med hänsyn till den osäkerhet som förelåg i rättsligt avseende före domstolens klargörande i denna fråga var det objektivt motiverat av kommissionen att för säkerhets skull enbart adressera det omtvistade beslutet till sådana moderbolag i förhållande till vilka den inte enbart måste förlita sig på presumtionen om helägande, utan där det förelåg konkreta omständigheter som talade för att moderbolagen faktiskt utövade avgörande inflytande på respektive dotterbolags beteende.

92.      Således saknar den av AOI och SCTC påstådda diskrimineringen vad gäller tillämpningen av konceptet dubbla grunder grund.

b)      Huruvida AOI:s och SCTC:s situation var jämförbar med den från Universal och Universal Leaf (den andra huvudpunkten i samband med den tredje grunden i mål C‑628/10 P)

93.      Dessutom har klagandena hävdat att tribunalen inte har företagit någon tillräckligt djupgående jämförelse mellan den situation som AOI (tidigare SCC) och SCTC befann sig i och den situation som Universal och Universal Leaf befann sig i. För att kunna ta ställning till den av AOI och SCTC påstådda diskrimineringen skulle tribunalen enligt klagandenas uppfattning med hänsyn till de faktiska omständigheterna ha varit skyldig att pröva huruvida Universal och Universal Leaf bildade en ekonomisk enhet tillsammans med sina dotterbolag Taes och Deltafina. Klagandena anser att den situation som SCC och SCTC befann sig i var ”mycket lik” Universal och Universal Leafs situation.

94.      Vid en ytlig betraktelse kan man få uppfattningen att AOI och SCTC enbart har ifrågasatt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen och uppmanat domstolen att ersätta tribunalens bedömning med sin egen. Detta är inte tillåtet vid ett överklagande.(55)

95.      Vid närmare påseende rör AOI:s och SCTC:s argument emellertid, åtminstone delvis, en verklig rättsfråga som utan tvekan kan prövas i ett överklagande. Den avser omfattningen av de rättsliga krav som kan ställas på tribunalens prövning av en påstådd diskriminering och i synnerhet hur djupgående den kontroll som tribunalen i detta avseende utövar gentemot kommissionen ska vara. I detta avseende handlar det om en fråga som återkommande har diskuterats och för närvarande, inte minst med hänsyn till stadgan om de grundläggande rättigheterna, beaktas allt mer.

96.      I artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som enligt artikel 6.1 första stycket FEU ska ha samma rättsliga värde som fördragen och sålunda utgör bindande primärrätt, fastställs den grundläggande rätten till effektivt domstolsskydd. Denna princip är även erkänd som en allmän princip i unionsrätten.(56) Denna grundläggande rättighet omfattar bland annat rätten till prövning av myndighetsbeslut genom en rättvis förhandling i en oberoende domstol.

97.      Vilka krav detta kan medföra i det enskilda fallet ska till följd av homogenitetsprincipen (artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.3 första meningen i stadgan om de grundläggande rättigheterna) fastställas med beaktande av artikel 6.1 i Europakonventionen(57).(58) Enligt praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) krävs det i synnerhet enligt sistnämnda bestämmelse att domstolsförfarandet möjliggör en prövning av alla relevanta materiella och rättsliga frågor.(59)

98.      Det är i förevarande mål ostridigt att tribunalen i samband med frågan huruvida kommissionen iakttagit principen om likabehandling var behörig att företa en sådan prövning av samtliga materiella och rättsliga frågor.

99.      Frågan hur omfattande tribunalens prövning ska anses vara är emellertid inte minst beroende av vilka ogiltighetsgrunder klagandena har lagt till grund för sin talan i första instans och i synnerhet hur väl underbyggda deras yrkanden var, det vill säga vilka faktiska omständigheter och argument de har anfört till stöd för dem. I fråga om en direkt talan vid unionsdomstolarna gäller nämligen dispositionsprincipen. Det är enbart i undantagsfall påkallat med en omvänd skyldighet att åberopa omständigheter och en omvänd bevisbörda eller ett upptagande av bevisning ex officio. Ingen av parterna i förevarande mål har emellertid åberopat att det skulle föreligga något sådant behov.

100. I förevarande fall rörde de argument som SCC (numera AOI), SCTC och TCLT har gjort gällande i förfarandet i första instans beträffande principen om likabehandling enbart två aspekter, genom vilka de hävdade att moderbolag från andra bolag som deltagit i kartellen har behandlats mer förmånligt än de själva.(60)

101. I samband med förevarande grund kan enbart en av dessa aspekter från ansökan i första instans anses relevant.(61) I denna har SCC gjort gällande att dess situation som moderbolag kan anses jämförbar med situationen för Universal, Universal Leaf och SEPI vad gäller samtliga relevanta omständigheter. SCC har hävdat att vad kommissionen fastställt i fråga om ovannämnda bolag även ska vara tillämpligt på SCC. Det föreligger varken några konkreta omständigheter som talar för att SCC faktiskt har deltagit i den konstaterade kartellen eller för en direkt kommunikation mellan moder- och dotterbolag.

102. I sin replik i första instans tillade SCC (AOI) att kommissionen hade diskriminerat klagandena i förhållande till Universal, eftersom den tillämpat olika kriterier vid tillskrivningen av ansvar för deras respektive dotterbolags deltagande i kartellen.(62)

103. Sålunda upprepade SCC enbart vad bolaget redan gjort gällande i samband med kriterierna för att moderbolaget skulle tillskrivas ansvar för dotterbolaget WWTE:s deltagande i kartellen. Under dessa omständigheter kan det inte riktas någon invändning mot att tribunalen i den överklagade domen(63) å sin sida avstod från att företa en mer omfattande separat prövning av den påstådda diskrimineringen och i stället prövade samtliga grunder, inbegripet den påstådda diskrimineringen, gemensamt.

104. Mot denna bakgrund kan klagandena sålunda inte vinna framgång med vad de har anfört om de påstådda bristerna beträffande prövningen av huruvida den situation som AOI (SCC) och SCTC befann sig i var jämförbar med situationen för Universal och Universal Leaf.

c)      Slutsats i denna del

105. Överklagandet i mål C-628/10 P kan således inte vinna bifall, såvitt avser den tredje grunden.

3.      Frågan huruvida de motargument som kommissionen har gjort gällande i målet i första instans i fråga om den påstådda diskrimineringen är relevanta (tredje grunden i mål C‑14/11 P)

106. Med sin tredje grund i mål C‑14/11 P har kommissionen hävdat att tribunalen i förfarandet i första instans har nekat den att åberopa faktiska omständigheter av vilka det skulle ha framgått att TCLT inte befann sig i samma situation som Universal eller Intabex.

107. Denna grund avser särskilt första meningen i punkt 196 i den överklagade domen. Där behandlade tribunalen frågan huruvida den omständigheten ska beaktas att TCLT från och med år 1996 till och med år 1999 var WWTE:s största kund, vilket kommissionen har framhållit. Denna fråga besvarade tribunalen nekande, bland annat med motiveringen att det var fråga om ett argument som kommissionen inte har åberopat förrän i domstolsförfarandet, närmare bestämt i sitt svaromål.

108. Kommissionen anser att tribunalen på detta sätt har underlåtit att beakta rätten till ett kontradiktoriskt förfarande och har missförstått de krav som ställs på motiveringen av kommissionens beslut. Båda punkterna har ett nära samband.

109. Det är riktigt att kommissionen i domstolsförfarandet, såsom vilken annan part som helst, har rätt till ett kontradiktoriskt förfarande.(64) Den måste följaktligen effektivt kunna försvara sig mot de anmärkningar som har gjorts i en talan om ogiltighetsförklaring, till exempel mot påståenden om diskriminering som de som AOI, SCTC och TCLT har gjort gällande i första instans.

110. Emellertid krävs det en rimlig avvägning mellan kommissionens rätt till ett kontradiktoriskt förfarande och det berörda företagets rätt till en rättvis förhandling och ett effektivt domstolsskydd (artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna).

111. Det står sålunda visserligen kommissionen fritt att i sitt svaromål vid domstolsförfarandet i motsvarande mån närmare redogöra för grunderna för det omtvistade beslutet.(65) Kommissionen får emellertid inte anföra helt nya skäl för det omtvistade beslutet vid domstolsförfarandet. En ursprunglig avsaknad av motivering kan nämligen inte avhjälpas genom att den berörde underrättas om skälen för beslutet under förfarandet vid unionsdomstolarna.(66) Detta förbud mot att i efterhand anföra andra skäl är särskilt strikt i brottmålsförfaranden eller brottmålsliknande förfaranden, såsom kartellärenden.(67)

112. Även i förevarande mål får kommissionen följaktligen inte vid domstolsförfarandet åberopa omständigheter som egentligen i sig redan skulle ha angetts i det omtvistade beslutet.

113. Det måste särskilt klargöras huruvida TCLT:s egenskap som WWTE:s största kund utgjorde en sådan omständighet som redan skulle ha nämnts i skälen till det omtvistade beslutet.

114. Det ska i detta avseende påpekas att ett beslut enligt vilket kommissionen ålägger böter ska innehålla en tillräcklig motivering i förhållande till var och en av dem som beslutet riktade sig till, i synnerhet i förhållande till dem som enligt beslutet ska bära ansvaret för överträdelsen. Ett beslut enligt vilket ett moderbolag hålls ansvarigt för dotterbolagets rättsstridiga beteende, ska i princip innehålla en utförlig redogörelse av de skäl som motiverar att förstnämnda bolag tillskrivs överträdelsen.(68)

115. Mot denna bakgrund ska det med hänsyn till syftet med motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG (nu artikel 296.2 FEUF) fastställas vilka exakta krav detta medför i det enskilda fallet. Motiveringen av en rättsakt ska göra det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och för den behöriga domstolen att utöva sin prövning.(69)

116. Om kommissionen, såsom i förevarande fall, enbart ålägger några av de moderbolag till bolag som deltagit i en kartell solidariskt betalningsansvar och inte andra, så måste detta motiveras i beslutet om åläggande av böter. Avseende de moderbolag till vilka beslutet om åläggande av böter är riktat måste det av beslutets motivering framgå varför just de har ålagts ansvar, fastän moderbolag till andra bolag som deltagit i kartellen inte ålades böter. Enbart på detta sätt kan de som berörs av beslutet och unionsdomstolarna pröva om kommissionen vid antagandet av beslutet eventuellt felaktigt har utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning, i synnerhet vad avser ett eventuellt åsidosättande av principen om likabehandling.(70)

117. I enlighet med vad tribunalen – oemotsagd – har fastställt saknades emellertid just en sådan motivering i förevarande mål. I det omtvistade beslutet motiverade kommissionen visserligen ytterst knapphändigt varför vissa andra företag, bland annat Intabex, inte ålades ansvar.(71) Beslutet innehåller emellertid ett klart uttalande varför just TCLT – till skillnad från Intabex – inbegreps bland adressaterna för beslutet om åläggande av böter.

118. Först vid domstolsförfarandet har kommissionen uppgett att det utgör en betydande omständighet som talar för att TCLT:s situation inte kan jämföras med Intabex att en stor del av den tobak som WWTE berett såldes till TCLT. Enligt vad kommissionen har uppgett vid domstolsförfarandet är det i detta avseende fråga om en avgörande omständighet genom vilken det konkret styrks att det var förenligt med principen om likabehandling att adressera det omtvistade beslutet till TCLT.

119. Om det förhållandet att TCLT var WWTE:s största kund tillmättes så stor betydelse i det omtvistade beslutet så hade kommissionen redan varit skyldig att nämna denna omständighet i motiveringen till nämnda beslut. Först genom denna motivering förklaras varför det omtvistade beslutet adresserades särskilt till TCLT. Det kan inte anses tillåtet för kommissionen att först vid domstolsförfarandet anföra en omständighet som den ansåg vara av så avgörande betydelse. I synnerhet kan detta skäl inte anses utgöra enbart ett klargörande av det omtvistade beslutet, eftersom det enligt vad tribunalen har fastställt inte överhuvudtaget innehöll några (andra) skäl i detta avseende. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den fann att denna hänvisning till att TCLT utgjorde WWTE:s främsta kund, vilken hade gjorts först vid domstolsförfarandet,(72) inte kunde beaktas.(73)

120. Kommissionen har genmält att det inte föreligger någon skyldighet att motivera varför det omtvistade beslutet inte har riktats till vissa bolag, i detta fall Universal, Universal Leaf och Intabex.(74)

121. Detta argument kan dock inte godtas. Detta fall rör nämligen inte över huvud taget frågan huruvida det omtvistade beslutet även skulle ha riktats till Universal, Universal Leaf och Intabex,(75) utan frågan huruvida detta beslut med rätta, i synnerhet utan att principen om likabehandling åsidosattes, kunde riktas till TCLT.

122. Kommissionen har vidare invänt att det inte vid det administrativa förfarandet förelåg någon anledning att jämföra TCLT:s situation med den för andra moderbolag, eftersom TCLT först vid domstolsförfarandet hävdade att det förelåg ett åsidosättande av principen om likabehandling. Kommissionen är inte skyldig att i förebyggande syfte i sina beslut redogöra för alla skäl som senare skulle kunna åberopas för att bestrida de anmärkningar som har gjorts gällande mot dess åtgärder.(76)

123. Med hänsyn till omständigheterna i förevarande mål saknar denna invändning emellertid betydelse. TCLT kunde under det administrativa förfarandet ännu inte förutsäga att bolaget skulle bemöta en påstådd eventuell diskriminering i förhållande till Universal, Universal Leaf eller Intabex. Meddelandet om invändningar var nämligen även riktat till Universal, Universal Leaf och Intabex. TCLT kunde vid det administrativa förfarandet ännu inte förutsäga att kommissionen inte senare skulle adressera det omtvistade beslutet till just dessa bolag. Kommissionen måste däremot ha vetat att det urval den företagit bland moderbolagen till de bolag som deltagit i kartellen vid meddelandet av det omtvistade beslutet skulle medföra att frågor uppkom med avseende på principen om likabehandling.(77)

124. Vid den muntliga förhandlingen vid domstolen hävdade kommissionen slutligen att presumtionen om helägande skulle urholkas om det krävdes att konkurrensmyndigheten i motiveringen till beslutet om åläggande av böter företog en bedömning vad avser likabehandlingen av de olika parterna i förfarandet.

125. Jag anser inte heller att detta argument är övertygande. Det står naturligtvis fortsatt kommissionen fritt att vid valet av adressater till ett beslut om åläggande böter stödja sig på presumtionen om helägande och i skälen till beslutet enbart uppge villkoren för att presumtionsregeln ska vara tillämplig.(78) Om kommissionen emellertid beslutar sig för att, såsom i detta fall, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning frivilligt tillämpa strängare bedömningskriterier för att tillskriva moderbolag ansvar, så föreligger det även en skyldighet att anpassa motiveringen av beslutet till dessa strängare kriterier. Den som höjer ribban för sig själv får räkna med att det blir svårare att uppfylla kraven.

126. Sammantaget har tribunalen sålunda inte bortsett från de krav som ställs på kommissionen att motivera det omtvistade beslutet och inte heller åsidosatt kommissionens rätt till ett kontradiktoriskt förfarande. Överklagandet i mål C-14/14 P kan således inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.

4.      Frågan huruvida TCLT:s situation kan jämföras med den från Intabex och Universal (fjärde grunden i mål C‑14/11 P)

127. Kommissionen hävdar genom sin fjärde grund i mål C‑14/11 P, vilken i likhet med den tredje grunden avser punkt 196 i den överklagade domen, att tribunalen har tillämpat principen om likabehandling felaktigt, eftersom TCLT befunnit sig i en situation som objektivt skiljde sig från Intabex och Universal.

128. Detta rör återigen frågan huruvida TCLT:s mellanliggande position i Standardkoncernen var av rent finansiell natur, så att dess situation kunde jämföras med Intabex situation. Kommissionen har, liksom i första instans,(79) hävdat att TCLT:s roll inom Standardkoncernen inte enbart var av finansiell natur. För att styrka denna åsikt har kommissionen hänvisat till den omständigheten som redan har nämnts att TCLT var den största kunden i fråga om den tobak som dess dotterbolag WWTE beredde. I detta avseende skiljer sig dess situation från Intabex situation.

129. I den överklagade domen har tribunalen emellertid uppgett att just den omständigheten, att TCLT köpte stora mängder av den tobak som WWTE beredde, saknade betydelse, eftersom det enbart var av redovisnings- och skatteskäl som nämnda köp hänfördes till TCLT och WWTE faktiskt inte levererade någon tobak till TCLT.(80)

130. Kommissionen har i sitt överklagande invänt att det saknar betydelse av vilka skäl TCLT uppträdde som köpare till den tobak som WWTE berett. I vart fall kan man av dessa köp dra slutsatsen att TCLT utgjorde mer än ett mellanliggande holdingbolag.

131. Kommissionens argument kan inte godtas. Frågan om den betydelse som TCLT:s köp från WWTE ska tillmätas omfattas nämligen av tribunalens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna. Såvida det inte föreligger en eventuell missuppfattning, vilket kommissionen inte har hävdat i förevarande mål, kan domstolen inte pröva denna fråga i samband med överklagandet.(81)

132. Förevarande mål rör inte rättsfrågan huruvida tribunalens kvalificering av de faktiska omständigheterna är riktig och huruvida tribunalen i samband med bedömningen av dessa omständigheter tillämpat de rätta kriterierna. Kommissionen anser tvärtom enbart att tribunalens bedömning inte är övertygande. Syftet med förfarandet för överklagande är emellertid inte att ifrågasätta denna bedömning och ersätta tribunalens bedömning med en annan.(82)

133. Kommissionen har slutligen helt i förbigående hävdat att tribunalen inte har motiverat sin dom tillräckligt. Den anser att tribunalen inte har uppgett varför den ansåg att TCLT:s och Universals situationer var jämförbara, och att den inte har behandlat kommissionens argument i detta avseende.

134. Jag anser inte heller att detta argument är relevant. Det saknar verkan (franska: ”inopérant”) och kan således inte tas upp till prövning.(83) Om tribunalen sålunda, såsom i förevarande mål, har gjort en riktig bedömning och fastställt att TCLT befann sig i en jämförbar situation som Intabex, saknar det betydelse huruvida TCLT:s situation dessutom liknade den situation som Universal och Universal Leaf befann sig i. Tribunalen skulle även enbart ha kunnat grunda ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet på den av den själv fastställda diskrimineringen av TCLT gentemot Intabex.

135. Överklagandet i mål C‑14/11 P ska därför delvis avvisas och delvis ogillas vad gäller den fjärde grunden.

5.      Slutsats i denna del

136. Följaktligen ska de anmärkningar beträffande principen om likabehandling som klagandena har gjort i sin helhet lämnas utan bifall både i mål C‑628/10 P och i mål C‑14/11 P.

B –    Några ytterligare anmärkningar från AOI och SCTC (första och andra grunden i mål C‑628/10 P)

137. Slutligen ska jag behandla några ytterligare anmärkningar från AOI och SCTC som dessa bolag har gjort gällande mot den överklagade domen i mål C‑628/10 P.

1.      Första grunden för överklagande i mål C‑628/10 P

138. Med sin första grund för överklagande i mål C‑628/10 P har klagandena hävdat att tribunalen har åsidosatt artikel 81.1 EG, artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och artikel 253 EG.(84) De anser att tribunalen felaktigt har funnit att AOI (tidigare SCC) och SCTC skulle hållas ansvariga för den konkurrensbegränsande samverkan som WWTE deltagit i, och detta både före och efter den 5 maj 1998.

139. Dessa anmärkningar ska jag behandla nedan i avsnitten a och b. I detta avseende kommer jag inte närmare behandla artikel 253 EG, eftersom klagandena inte har uppgett i vilket avseende tribunalen skulle ha underlåtit att beakta kraven på motivering av unionsrättsakter. Sålunda kan deras påstående om ett åsidosättande av nämnda bestämmelse inte prövas.

a)      Påståendet att SCC och SCTC inte utövade något avgörande inflytande på WWTE före den 5 maj 1998 (första delen av den första grunden i mål C‑628/10 P)

140. Den första delen av den första grunden i mål C‑628/10 P avser enbart perioden före den 5 maj 1998. AOI (tidigare SCC) och SCTC har påstått att det under denna tidsperiod inte alls var möjligt för dem att utöva något avgörande inflytande på WWTE. Åtminstone kunde de inte själva åläggas ansvar, utan på sin höjd tillsammans med andra bolag som var delägare i WWTE.

141. Vid ett första påseende skulle man kunna få den uppfattningen att AOI och SCTC med denna anmärkning enbart ifrågasätter tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen och begär att domstolen ska ersätta tribunalens bedömning med sin egen bedömning. En sådan begäran kan inte prövas i ett överklagande.(85)

142.  I praktiken rör detta tvärtom frågan huruvida tribunalen har lagt riktiga kriterier till grund för sin bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen. Det rör sig härvid om en rättsfråga som kan prövas av domstolen i egenskap av överinstans.(86) I detta avseende framgår det av de föga strukturerade anmärkningar som AOI och SCTC har att de i rättsligt hänseende huvudsakligen kritiserar två punkter i den överklagade domen. Genom dessa omtvistade punkter får domstolen möjlighet att klargöra rättsläget vad avser vissa omständigheter som även är av betydelse för framtida fall.

i)      Utövandet av ett avgörande inflytande som kriterium för tillskrivning av ansvar

143. För det första har klagandena gjort gällande att tribunalen inte har beaktat att en tillskrivning av ansvar för konkurrensbegränsande samverkan mellan dotter- och moderbolag enbart är tillåten om två kumulativa villkor är uppfyllda. Det ska föreligga en möjlighet för moderbolaget att utöva ett avgörande inflytande på dotterbolaget och nämnda bolag måste faktiskt ha använt sig av den möjligheten.(87)

144. Denna invändning saknar grund. Tvärtom föreligger enligt fast rättspraxis endast ett enda krav för att ett moderbolag ska få tillskrivas ansvar för dess dotterbolags konkurrensbegränsande samverkan. Det krävs att moderbolaget ska ha utövat ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende, så att sistnämnda bolag inte självständigt kunde bestämma över sitt beteende på marknaden.(88)

145. Normalt sett krävs det inte någon särskild bedömning i detta avseende huruvida respektive moderbolag över huvud taget hade möjlighet att utöva ett avgörande inflytande på dotterbolaget. För tillskrivning av ansvar för konkurrensbegränsande samverkan är det tillräckligt att det visas att ett sådant inflytande faktiskt har utövats. Såsom tribunalen med rätta har framhävt, betyder en fastställelse att ett moderbolag faktiskt har utövat ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende även med nödvändighet att den hade möjlighet att utöva ett sådant inflytande.(89)

146. En annan slutsats kan enbart bli aktuell om det undantagsvis inte positivt har styrkts att det har utövats ett sådant avgörande inflytande, utan det enbart föreligger en presumtion som kan motbevisas. En sådan presumtion kan nämligen enbart tillämpas om det är utrett att moderbolaget över huvud taget hade möjlighet att utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende och om det av hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan de båda bolagen kan anses ligga nära till hands att det faktiskt utövade ett sådant inflytande. Enligt rättspraxis är detta i synnerhet fallet om moderbolaget när överträdelsen ägde rum innehade samtliga eller nästintill samtliga aktier i dotterbolaget (presumtionen om helägande).(90)

147. Eftersom det under den här aktuella perioden (före den 5 maj 1998) inte var fråga om en sådan presumtionsregel, krävdes det inte att tribunalen särskilt fastställde att WWTE:s moderbolag hade möjlighet att utöva ett avgörande inflytande på bolagets beteende på marknaden.

ii)    Frågan huruvida gemensam kontroll utgör absolut hinder mot att enbart tillskriva ett av moderbolagen ansvar för konkurrensbegränsande samverkan

148. För det andra har klaganden hävdat att när ett dotterbolag kontrolleras gemensamt(91) av flera personer eller bolag kan ansvar för dotterbolagets överträdelse av konkurrenslagstiftningen inte endast tillskrivas en av dessa personer eller bolag.

149. Detta argument ska ses mot bakgrund av att WWTE som deltog i de spanska beredningsföretagens kartell under den här aktuella perioden (det vill säga före den 5 maj 1998) i rättsligt hänseende inte uteslutande kontrollerades av Standardkoncernen som då leddes av SCC (numera AOI).(92) Därför anser AOI och SCTC att det inte var tillåtet för kommissionen att endast tillskriva dem ansvar för WWTE:s överträdelser, utan enbart tillsammans med de andra delägare som under den perioden utövade kontrollen över WWTE tillsammans med förstnämnda bolag.

150. Till skillnad från vad kommissionen har hävdat utgör dessa argument inte någon otillåten utvidgning av föremålet för talan i förhållande till förfarandet i första instans. Tvärtom utgör detta en utveckling av klagandenas argument i första instans(93) som är tillåten vid ett överklagande.(94)

151. I sak anser jag emellertid inte att AOI:s och SCTC:s argument är övertygande.

152. Det stämmer visserligen att det är vanligt att ingen av delägarna vid gemensam kontroll av ett dotterbolag själv har möjlighet att utöva ett avgörande inflytande på nämnda bolags beteende. Detta utgör även utgångspunkten för tribunalens överväganden i den överklagade domen.(95)

153. I slutänden måste emellertid det faktiska beroendeförhållandet mellan bolagen i en företagskoncern och inte enbart de rättsliga förhållandena anses vara avgörande. Såsom domstolen nämligen har fastställt är det faktum att en koncern har en juridisk struktur som kännetecknas av att det inte finns någon enskild juridisk person i ledningen för koncernen inte av avgörande betydelse, när denna struktur inte avspeglar hur koncernen faktiskt fungerar och i realiteten är organiserad.(96)

154. Ett dotterbolag som de jure kontrolleras gemensamt av flera delägare kan i motsvarande mån de facto vara föremål för ett avgörande inflytande från ett enda moderbolag vad avser sin affärspolicy och sitt beteende på marknaden. Detta moderbolag och dotterbolag utgör en ekonomisk enhet, vilket medför att de båda utgör ett företag i konkurrensrättslig mening och innebär att båda blir ansvariga för eventuell konkurrensbegränsande samverkan.

155. Om kommissionen sålunda styrker att endast en av flera delägare de facto utövade ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende på marknaden i det konkreta fallet, får den ålägga denna delägare solidariskt betalningsansvar för eventuell konkurrensbegränsande samverkan från dotterbolagets sida.

156.  Tribunalen tillämpade just detta tillvägagångssätt i den överklagade domen. Den har först medgett att det kan föreligga situationer i vilka det – trots gemensam kontroll genom ”flera företag eller personer” – i praktiken endast är ett av de företag eller en av dessa personer som ”utövar ett avgörande inflytande över dotterbolaget”.(97) Sedan företog tribunalen en enskild prövning av de omständigheter som kommissionen åberopat för att SCC och SCTC skulle ha utövat ett avgörande inflytande på WWTE och fann dem övertygande.(98) Till de prövade omständigheterna hörde instruktioner till WWTE, en skyldighet för WWTE att konsultera SCTC samt informationsströmmen mellan WWTE och SCTC i fråga om beredningsföretagens kartell.

157. Tribunalens tillvägagångssätt kan inte kritiseras i rättsligt hänseende.

158. Till skillnad från vad klagandena förefaller mena krävdes det i synnerhet inte att moderbolagen SCC och SCTC gav WWTE konkreta instruktioner i fråga om bolagets deltagande i de spanska beredningsföretagens kartell. För en tillskrivning av ansvar för konkurrensbegränsande samverkan är det således varken avgörande att moderbolaget har anstiftat dotterbolaget (eller dotterbolagen) att begå en överträdelse eller, i ännu mindre grad, att moderbolaget (eller moderbolagen) varit delaktigt/a i denna överträdelse. Tvärtom krävs det enbart ett styrkande av att det aktuella dotterbolaget inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan huvudsakligen följer instruktioner från moderbolaget och detta främst på grund av de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan de båda rättssubjekten.(99)

159. Sammantaget kunde tribunalen mot bakgrund av den företagna prövningen utan felaktig rättstillämpning fastställa att SCC och SCTC under perioden från den 13 mars 1996 till och med den 4 maj 1998 ”faktiskt utövade ett avgörande inflytande över WWTE”,(100) även om de under denna period i ett rent rättsligt hänseende ännu inte hade någon avgörande kontroll över WWTE.

160. Sålunda kan överklagandet i mål C‑628/10 P inte vinna bifall, såvitt avser den första delen av den första grunden.

b)       Det av AOI och SCTC påstådda åsidosättandet av grundläggande rättigheter (andra delen av den första grunden i mål C‑628/10 P)

161. AOI och SCTC har med den andra delen av sin första grund i mål C‑628/10 P gjort gällande ett åsidosättande av deras grundläggande rättigheter enligt artiklarna 48 och 49 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. De anser att tribunalen har åsidosatt oskuldspresumtionen och den straffrättsliga legalitetsprincipen genom att godta att det i syfte att tillskriva ansvar föreligger en presumtion att ett moderbolag faktiskt utövar ett avgörande inflytande på sitt helägda dotterbolag (presumtionen om helägande). Det framgår av omständigheterna i sin helhet att det här enbart är fråga om perioden efter den 5 maj 1998, när bolagen i Standardkoncernen direkt eller indirekt övertog kontrollen över WWTE.

i)      Upptagande till sakprövning

162. Såsom kommissionen med rätta har påpekat föreligger det befogade tvivel huruvida denna anmärkning kan tas upp till sakprövning.

163. Visserligen framgår det med tillräcklig tydlighet vad klagandena lägger tribunalen till last och mot vilken del av den överklagade domen detta riktar sig. De har hävdat att tribunalen har åsidosatt de båda ovannämnda grundläggande rättigheterna och att detta åsidosättande skulle bestå i tillämpningen av presumtionen om helägande på AOI (tidigare SCC) och SCTC för perioden före den 5 maj 1998.

164. AOI:s och SCTC:s anmärkning går emellertid utöver de ogiltighetsgrunder som de har gjort gällande i första instans. I deras ansökan i första instans nämndes inte något åsidosättande av grundläggande rättigheter. Om en sådan anmärkning skulle godtas på detta stadium så skulle detta betyda en utvidgning av föremålet för talan som inte är tillåten vid ett överklagande.(101)

165. Den omständigheten att AOI och SCTC först nu hävdar att det föreligger ett åsidosättande av grundläggande rättigheter utgör inte någon tillåten utveckling av deras yrkanden i första instans, utan en helt ny omständighet som hittills inte varit föremål för förfarandet och sålunda inte heller får behandlas i förfarandet vid domstolen.(102)

166. Anmärkningen om åsidosättande av grundläggande rättigheter på detta stadium i överklagandet kan inte heller motiveras genom Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009. Det ska visserligen medges att stadgan om de grundläggande rättigheterna därefter har uppnått status som bindande primärrätt och har samma rättsliga värde som fördragen (artikel 6.1 första stycket FEU). De grundläggande rättigheter som AOI och SCTC har gjort gällande var emellertid redan dessförinnan erkända som allmänna principer i unionsrätten,(103) och det förelåg senast sedan den 1 maj 2004 även en skyldighet för kommissionen att beakta dem i konkurrensärenden i deras genom stadgan kodifierade form.(104) AOI och SCTC hade sålunda redan i domstolsförfarandet i första instans kunnat göra gällande ett eventuellt åsidosättande av dessa grundläggande rättigheter.

167. Härav följer att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning såvitt avser den andra delen av den första grunden i mål C‑628/10 P. Enbart för fullständighetens skull ska jag nedan kortfattat behandla frågan huruvida den är välgrundad.

ii)    Huruvida argumentationen är välgrundad

168. I sak har AOI och SCTC i huvudsak anfört två argument till stöd för det påstådda åsidosättandet av de grundläggande rättigheterna. Presumtionen om helägande skulle ha samma verkan som en ”ansvarspresumtion”,(105) vilket strider mot den straffrättsliga principen om oskuldspresumtionen, vilken har status som grundläggande rättighet (artikel 48.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna). Vidare strider presumtionen om helägande mot principen om personligt ansvar och medför en oproportionerlig bestraffning av moderbolag, vilket utgör ett åsidosättande av den straffrättsliga legalitetsprincipen (artikel 49 i stadgan om de grundläggande rättigheterna).

169. Jag finner inte något av argumenten övertygande.

170. Vad avser oskuldspresumtionen innebär tillämpningen av en presumtionsregel som den här aktuella inte en omkastning av den objektiva bevisbördan. Detta utgör tvärtom enbart en reglering av bevisvärderingen i samband med tillskrivningen av ansvar för konkurrensbegränsande samarbete mellan moder- och dotterbolag. Eftersom det faktum att moderbolaget är ensam (eller nästan ensam) ägare till dotterbolaget prima facie leder till slutsatsen att det faktiskt utövar ett avgörande inflytande, är moderbolaget förpliktat att vederlägga denna slutsats genom att åberopa övertygande motbevisning. I annat fall är det tillräckligt med sådana slutsatser för att de krav på bevisbördan som kännetecknar en rättsstat ska anses vara uppfyllda. Detta leder med andra ord till att åberopsbördan åvilar parterna växelvis innan frågan om den objektiva bevisbördan slutligen fastställs.(106)

171. Moderbolagets berättigade intressen påverkas inte av en presumtionsregel som den som diskuteras här. Det står moderbolaget fritt att i det konkreta fallet vederlägga presumtionen som bygger på tidigare erfarenheter att det föreligger ett avgörande inflytande genom att det visar att det har varit återhållsamt och inte har påverkat dotterbolagets beteende på marknaden. De omständigheter och den information som är nödvändiga för detta är under alla omständigheter företagsinterna för moder- och dotterbolaget. Det är följaktligen fullkomligt befogat att ålägga sistnämnda bolag bevisbördan i detta avseende.(107)

172. Inte heller påverkas principen om personligt ansvar och den straffrättsliga legalitetsprincipen av presumtionen om helägande.

173. Att moderbolaget i en koncern som utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagen kan åläggas solidariskt ansvar för de senares konkurrensbegränsande samverkan utgör inte på något sätt ett undantag från principen om personligt ansvar, utan kan härledas från just denna princip. Moderbolaget och de dotterbolag på vilket det förra har ett avgörande inflytande är nämligen gemensamt rättssubjekt i ett enda företag, i den mening som avses i konkurrensrätten, och är ansvariga för detta. Om detta företag uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter konkurrensreglerna, närmare bestämt artikel 81 EG (nu artikel 101 FEUF) och artikel 53 i EES-avtalet, innebär detta att alla rättssubjekt i koncernen blir solidariskt ansvariga, oavsett om det rör sig om moderbolaget eller om ett dotterbolag.(108)

174. Denna form av konkurrensrättsligt ansvar för moderbolaget har inte något samband med strikt ansvar (strict liability). Tvärtom är moderbolaget, som redan nämnts, ett rättssubjekt inom det företag som uppsåtligen har begått en överträdelse. Moderbolaget personifierar (tillsammans med alla dotterbolag som står under dess avgörande inflytande) rättsligt sett det företag som uppsåtligen har åsidosatt konkurrensreglerna.(109)

175. Vad gäller frågan huruvida straffets stränghet är proportionerligt (artikel 49.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna), måste storleken på de böter som ålagts för konkurrensbegränsande samverkan slutligen stå i proportion till överträdelsens art, allvar och varaktighet. För principen att straffets stränghet ska vara proportionerlig saknar det betydelse huruvida enbart det bolag som direkt har deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan eller även dess moderbolag ska åläggas solidariskt betalningsansvar för böterna. Det föreligger i förevarande fall i synnerhet inte några omständigheter som talar för att det skulle vara oproportionerligt att ålägga AOI och SCTC solidariskt betalningsansvar för konkurrensbegränsande samverkan från WWTE. AOI och SCTC har inte lämnat några uppgifter i detta hänseende.

176. Följaktligen kan den andra delen av den första grunden i mål C‑628/10 P utöver att den inte kan tas upp till sakprövning sålunda inte heller bifallas i sak.

c)      Slutsats i denna del

177. Sammantaget ska alltså den första grunden i mål C‑628/10 P lämnas utan bifall.

2.      Den andra grunden i mål C‑628/10 P

178. Med sin andra grund i mål C‑628/10 P har AOI och SCTC hävdat att tribunalen felaktigt har medgett att kommissionen anpassar sin argumentation under domstolsförfarandet och vidare att i efterhand ändra motiveringen av det omtvistade beslutet. Klagandena anser att tribunalen därigenom har åsidosatt artikel 48.2 i sina rättegångsregler, artikel 296 FEUF och rätten till försvar.

179. I huvudsak är det i samband med denna andra grund stridigt mellan parterna vid vilken tidpunkt i förfarandet teorin om dubbla grunder åberopades första gången beträffande tillskrivning av ansvar för moderbolag för helägda dotterbolags konkurrensbegränsande samverkan. Tribunalen har utgått från att kommissionen redan vid det administrativa förfarandet har åberopat sådana dubbla grunder till stöd.(110) AOI och SCTC är däremot övertygade om att teorin om dubbla grunder först gjordes gällande efter en skriftlig fråga från tribunalen i domstolsförfarandet i första instans och det därför inte skulle ha fått beaktas av tribunalen.

a)      Inledande fråga: Saknar den andra grunden för överklagande verkan (”inopérant”)?

180. Kommissionen har gjort gällande att den andra grunden ”helt saknar verkan”. Detta motiveras dels med att teorin om dubbla grunder inte alls var avgörande för den överklagade domen. Vidare har kommissionen gjort gällande att det ”inte är möjligt för klagandena att uppnå någon som helst fördel av sitt påstående”. Deras ansvar för dotterbolaget WWTE:s konkurrensbegränsande samverkan är nämligen även styrkt vid en tillämpning av de – jämförelsevis stränga – dubbla grunderna för att tillskriva moderbolag ansvar.

181. Jag finner inte något av argumenten övertygande.

182. Vad avser kommissionens första argument, så ska det erinras om att domstolen inte prövar en grund för överklagande med hänvisning till att den saknar verkan eller grund (på franska: ”inopérant”) om denna grund för överklagande även vid en korrekt argumentation inte i rättsligt hänseende kan medföra ett upphävande av den överklagade domen.(111) Detta är särskilt fallet om klaganden har riktat sin anmärkning mot ett domskäl i domen från domstolen i första instans som är överflödigt (så kallad obiter dicta).(112)

183. Här rör det sig dock inte om ett sådant fall.

184. Till skillnad från vad kommissionen har gjort gällande utgör tribunalens omstridda resonemang avseende dubbla grunder för tillskrivning av ansvar för konkurrensbegränsande samverkan inte någon obiter dicta. Tvärtom utgör hänvisningen till sådana dubbla grunder i den överklagade domen en nödvändig grund vad gäller prövningen av principen om likabehandling.(113)

185. Tribunalen kunde enbart för att den godtagit att kommissionen tillämpat dubbla grunder såsom ett ”höjt beviskrav”,(114) dra slutsatsen att kommissionen med rätta tillskrivit några moderbolag, nämligen AOI och SCTC, men dock inte andra, exempelvis Universal och Universal Leaf, ansvar för konkurrensbegränsande samverkan från deras dotterbolag.(115) Om tribunalen hade ansett att kravet på dubbla grunder var rättsstridigt och enbart funnit att den renodlade presumtionen om helägande var tillämplig, så hade den varit skyldig att fastställa ett åsidosättande av principen om likabehandling.(116)

186. Även kommissionens andra argument saknar grund. Invändningen att AOI och SCTC inte kunde ”uppnå någon fördel” med sitt påstående avser i själva verket frågan huruvida den andra grunden kan tas upp till sakprövning, rättare sagt rättsskyddsintresset.(117) Denna omständighet saknar däremot betydelse för frågan huruvida en anmärkning saknar verkan (”inopérante”). Enligt rättspraxis är nämligen påståendet att en grund för överklagande saknar verkan förknippad med frågan huruvida överklagandet är välgrundat och avser inte frågan huruvida det kan tas upp till sakprövning.(118)

187. Utgångspunkten ska i vart fall vara att de anmärkningar som har gjorts gällande i samband med denna andra grund, om de anses vara relevanta, mycket väl skulle kunna innebära en fördel för AOI och SCTC. Om det nämligen skulle framkomma att tribunalen har baserat sitt beaktande av teorin om dubbla grunder på en omständighet som åberopats för sent i förfarandet och till vilken klagandena inte haft möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt ta ställning till, skulle domstolen i vart fall vara skyldig att upphäva den överklagade domen på grund av ett åsidosättande av principen om ett kontradiktoriskt förfarande.(119) Ett sådant upphävande skulle utan tvekan utgöra en processuell fördel för AOI och SCTC.

188. Kommissionen försöker upprätta ett samband mellan den andra och den tredje grunden i mål C‑628/10 P. Den har huvudsakligen hävdat att den här diskuterade andra grunden som avser tribunalens påstådda rättegångsfel enbart skulle kunna nå framgång om även den tredje grunden, som avser principen om likabehandling, skulle bifallas. Genom detta resonemang har kommissionen emellertid bortsett från de båda grundernas självständiga karaktär. Om domstolen skulle fastställa att de rättegångsfel som AOI och SCTC har gjort gällande föreligger, skulle den andra grunden godtas oavsett huruvida den av klagandena hävdade diskrimineringen i samband med deras tredje grund visar sig vara relevant.

189. Sammantaget kan sålunda den andra grunden i mål C‑628/10 P inte lämnas utan bifall av den anledningen att den saknar verkan (”inopérant”).

b)      Bedömning i sak av den andra grunden för överklagande

190. Det återstår att pröva huruvida de båda delarna av denna andra grund är relevanta i sak.

i)      Kommissionens påstådda anpassning av argument under domstolsförfarandet i första instans (första delen av den andra grunden i mål C‑628/10 P)

191. I den första delen av den andra grunden i mål C‑628/10 P har det hävdats att tribunalen har åsidosatt artikel 48.2 i dess rättegångsregler, där det föreskrivs att grunder som åberopas för sent prekluderas. Eftersom kommissionen har åberopat teorin om dubbla grunder först i sitt svar på en skriftlig fråga som tribunalen ställt, anser AOI och SCTC att det är fråga om omständigheter som har åberopats för sent och att tribunalen borde ha slagit fast att de inte kunde tas upp till sakprövning.

192. Kommissionen anser emellertid redan att det är osäkert huruvida artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler är tillämplig. Kommissionen synes anse att den preklusion enligt denna bestämmelse av omständigheter som har åberopats för sent i princip enbart är tillämplig gentemot sökanden och inte gentemot svaranden i första instans.

193. Det finns emellertid inte något stöd i bestämmelsen för ett sådant restriktivt synsätt. Detta framgår särskilt tydligt av den tyska språkversionen av artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler, enligt vilken nya grunder (Angriffs- als auch Verteidigungsmittel) kan prekluderas. I artikel 48.2 andra stycket i nämnda bestämmelse talas dessutom helt allmänt om ”en part”, genom vilket kan avses både sökanden och svaranden. Det framgår även av det systematiska sammanhanget med artikel 48.1 att det här inte enbart är fråga om omständigheter som sökanden har åberopat, eftersom det i denna punkt återigen helt allmänt talas om ”parterna” och det uttryckligen hänvisas både till (sökandens) replik och till (svarandens) duplik. Det huvudsakliga syftet med artikel 48 i tribunalens rättegångsregler är ett effektivt förfarande som är skyddat mot förhalningar från båda parterna.

194. I detta sammanhang kan kommissionens argument, enligt vilket tribunalen måste pröva huruvida ansökan är relevant oavsett om ett svaromål inges eller inte, anses sakna betydelse.

195. Det ankommer i princip visserligen på tribunalen att pröva huruvida parternas argument är relevanta. Domstolen är nämligen inte ”parternas talesman”.(120) Den kan sålunda inte vara bunden av enbart de argument som parterna har lagt fram till stöd för sina påståenden, eftersom den i förekommande fall skulle vara tvungen att grunda sitt avgörande på felaktiga rättsliga överväganden.(121) Omständigheter som har åberopats för sent kan emellertid inte prövas i sak. Sålunda måste det inte företas någon prövning huruvida dessa omständigheter är relevanta, oavsett huruvida det är fråga om grunder som åberopas av sökanden eller svaranden.

196. Mot denna bakgrund kan sålunda artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler tillämpas på de omständigheter som kommissionen har åberopat i sitt svaromål i första instans.

197. Denna bestämmelse har dock inte åsidosatts i förevarande fall.

198. Kommissionen hänvisade i själva verket nämligen redan till teorin om dubbla grunder i det omtvistade beslutet. Även om begreppet dubbla grunder som sådant inte användes där, framgår det av sammanhanget att kommissionen inte enbart grundade sitt beslut att ålägga moderbolag solidariskt ansvar för konkurrensbegränsande samverkan från helägda dotterbolag på en presumtionsregel, nämligen presumtionen om helägande, utan att den även har beaktat omständigheter som talade för att det respektive moderbolaget faktiskt utövade ett avgörande inflytande.(122)

199. För övrigt hade AOI och SCTC tillfälle att ta ställning till kommissionens svar på tribunalens skriftliga frågor vid den muntliga förhandlingen i första instans, även i fråga om teorin om dubbla grunder. Sålunda kan det inte anses vara fråga om ett åsidosättande av principen om kontradiktoriskt förfarande eller, såsom klagandena har uttryckt det, om ett åsidosättande av deras rätt till försvar.(123)

200. Överklagandet i mål C‑628/10 P kan således inte vinna bifall, såvitt avser den första delen av den andra grunden.

ii)    Beträffande den påstådda ändringen i efterhand av motiveringen till det omtvistade beslutet (andra delen av den andra grunden i mål C‑628/10 P)

201. Även den andra delen av den andra grunden i mål C‑628/10 P avser problematiken med dubbla grunder för ansvar för moderbolag för helägda dotterbolags konkurrensbegränsande samverkan. AOI och SCTC anser att tribunalen genom teorin om dubbla grunder otillbörligen har medgett kommissionen att ändra det omtvistade beslutets motivering i efterhand för att den skulle kunna fylla ut luckor i dess argumentation. Mot denna bakgrund har tribunalen bortsett från att beakta kraven på motivering av unionsorganens rättsakter.

202. Enligt artikel 253 EG (nu artikel 296.2 FEUF) ska kommissionens rättsakter, även beslut att ålägga böter för konkurrensbegränsande samverkan, motiveras.

203. Ett beslut från kommissionen att ålägga böter måste såsom redan nämnts,(124) innehålla en tillräcklig motivering i förhållande till var och en av adressaterna, i synnerhet i förhållande till dem som enligt beslutet ska bära ansvaret för överträdelsen. Vad beträffar ett moderbolag som hålls ansvarigt för dotterbolagets rättsstridiga beteende, ska ett sådant beslut sålunda innehålla en utförlig redogörelse för skälen till att förstnämnda bolag tillskrivs överträdelsen.(125) Denna motivering får inte lämnas först under domstolsförfarandet.(126)

204. Det ska emellertid skiljas mellan en otillåten motivering i efterhand och utvecklandet av en motivering som i sig redan är tillräcklig. Det senare fallet är alltid tillåtet vid domstolsförfarandet och kan främja unionsdomstolarnas materiellrättsliga kontroll av beslutet i fråga.(127)

205. I förevarande mål utgjorde det resonemang som kommissionen tillhandahöll som svar på tribunalens skriftliga fråga beträffande dubbla grunder enbart en utveckling av den redan föreliggande motiveringen av det omtvistade beslutet.(128) Även utan en sådan förklaring framgick det tillräckligt klart att kommissionen i förevarande fall inte enbart lät sig vägledas av presumtionen om helägande, utan hämtade ledning av ytterligare omständigheter i den mening som avses med dubbla grunder, av vilka det framgick att moderbolaget faktiskt hade utövat ett avgörande inflytande på det aktuella dotterbolaget.(129)

206. Mot denna bakgrund utgör kommissionens resonemang beträffande dubbla grunder i domstolsförfarandet i första instans inte en otillåten motivering i efterhand.

207. Sålunda kan överklagandet inte heller vinna bifall såvitt avser den andra delen av den andra grunden i mål C‑628/10 P. Överklagandet kan följaktligen inte bifallas med stöd av den andra grunden.

C –    Sammanfattning av parternas grunder för överklagande

208. Eftersom varken AOI och SCTC i mål C‑628/10 P eller kommissionen i mål C‑14/11 P haft framgång med sina yrkanden, ska båda överklagandena ogillas i sin helhet.

D –    AOI:s och SCTC:s särskilda yrkande om nedsättning av bötesbeloppet

209. I sitt överklagande i mål C‑628/10 P har AOI och SCTC vidare framställt ett särskilt yrkande om nedsättning av bötesbeloppet för det fallet att den överklagade domen upphävs.

210. Om domstolen i enlighet med mitt förslag till avgörande skulle finna att klagandena inte har framgång med sina överklaganden, föreligger det redan därav inte någon anledning att sätta ned bötesbeloppet. Sålunda behöver detta yrkande inte prövas i detta fall.

211. Detta gäller i synnerhet som beräkningen av bötesbeloppet i sig inte var föremål för domen i målet i första instans. Domstolen är i ett mål om överklagande förvisso endast behörig att pröva den lägre instansens rättsliga bedömning av de grunder som har behandlats vid den.(130) Domstolen skulle gå utöver föremålet för talan i förevarande mål om den skulle behandla beräkningen av bötesbeloppet utan att dessförinnan bifalla överklagandet med stöd av en av de grunder som åberopats.

212. Om AOI:s och SCTC:s yrkande slutligen, vilket kommissionen har hävdat, till och med syftar till en nedsättning av det bötesbelopp som har ålagts dotterbolaget WWTE, kan det inte heller tas upp till sakprövning. WWTE var nämligen varken part i målet vid tribunalen eller part i förevarande överklagande.

VI – Rättegångskostnader

213. När överklaganden ogillas, såsom jag föreslår i förevarande fall, ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna (artikel 122.1 i rättegångsreglerna) enligt artikel 69 jämförd med artikel 118 i rättegångsreglerna.

214. Enligt artikel 69.2 första meningen i rättegångsreglerna, jämförd med artikel 118 i rättegångsreglerna, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I förevarande mål har samtliga klagande helt tappat sina överklaganden och de respektive motparterna har yrkat att de ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

215. Strängt taget skulle därför AOI och SCTC förpliktas att ersätta samtliga rättegångskostnader i samband med deras överklagande i mål C‑628/10 P, medan kommissionen skulle förpliktas ersätta samtliga rättegångskostnader i samband med dess överklagande i mål C‑14/11 P.(131)

216. I förevarande fall skulle emellertid ett sådant tillvägagångssätt vara oskäligt, eftersom de båda överklagandena överlappar varandra till stor del i fråga om innehållet, vilket har medfört att parterna i huvudsak har anfört samma argument i sina respektive inlagor i mål C‑628/10 P och i mål C‑14/11 P.(132) Efter att målen hade förenats ägde dessutom en gemensam muntlig förhandling rum, vid vilken domstolen uppmanade parterna att koncentrera sina yttranden till en rad rättsfrågor som är gemensamma i båda målen. Mot denna bakgrund är det knappast möjligt att på ett ändamålsenligt sätt utreda vilka kostnader som har uppkommit för vilken part i ett konkret mål.

217. Mot denna bakgrund förefaller det vara mer rättvist och främja en effektiv fördelning av rättegångskostnaderna mellan parterna att besluta om rättegångskostnaderna i båda målen tillsammans(133) och därvid med tillämpning av artikel 69.3 jämförd med artikel 118 i rättegångsreglerna anta att parterna ömsom har tappat målet vad avser målen i sin helhet. Rättegångskostnaderna ska i detta avseende fördelas så, att varje part ska bära sina kostnader.

VII – Förslag till avgörande

218. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen meddelar följande dom:

1. Överklagandena ogillas.

2. Varje part ska bära sina rättegångskostnader.



1? – Originalspråk: tyska.


2 – Se Podszun, R., ”Haftung der Eltern für ihre Kinder – auch im Konzern”, Gesellschafts- und Wirtschaftsrecht (GWR) 1 (2009), s. 119.


3 – Beträffande principen om personligt ansvar, se dom av den 8 juli 1999 i mål C‑49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni (REG 1999, s. I‑4125), punkterna 78 och 145, av den 11 december 2007 i mål C‑280/06, ETI m.fl. (REG 2007, s. I‑10893), punkt 39, av den 10 september 2009 i mål C‑97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen (”Akzo Nobel”, REG 2009, s. I‑8237), punkterna 56 och 77, av den 20 januari 2011 i mål C‑90/09 P, General Química m.fl. mot kommissionen (”General Química”, REU 2011, s. I-1), punkt 36, och av den 29 mars 2011 i de förenade målen C‑201/09 P och C‑216/09 P, ArcelorMittal Luxemburg mot kommissionen (”ArcelorMittal”, REU 2011, s. I-2239), punkt 95.


4 – Se, till exempel, dom av den 14 juli 1972 i mål 48/69, Imperial Chemical Industries mot kommissionen (”ICI”, REG 1972, s. 619; svensk specialutgåva, volym 2, s. 25), punkterna 132–141, av den 25 oktober 1983 i mål 107/82, AEG-Telefunken mot kommissionen (”AEG”, REG 1983, s. 3151; svensk specialutgåva, volym 7, s. 287), punkterna 49–53, domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), särskilt punkterna 58–63 och 72–74, i målet General Química (ovan fotnot 2), särskilt punkterna 34–42 och 50–52, i de förenade målen ArcelorMittal (ovan fotnot 2), särskilt punkterna 96–99, samt domarna av den 29 september 2011 i mål C‑520/09 P, Arkema mot kommissionen (”Arkema”, REU 2011, s. I-8901), punkterna 37–41, och i mål C‑521/09 P, Elf Aquitaine mot kommissionen (”Elf Aquitaine”, REU 2011, s. I-8947), punkterna 53–67.


5 – Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1). Denna förordning ska enligt artikel 45.2 tillämpas från och med den 1 maj 2004.


6 – Alliance One International har enligt de uppgifter som har lämnats av klagandena i målet vid tribunalen den 13 maj 2005 bildats genom en fusion mellan SCC och Dimon Inc.


7 – Kommissionens beslut 2007/236/EG av den 20 oktober 2004 om ett förfarande enligt artikel 81.1 i EG-fördraget (Ärende COMP/C.38.238/B.2) – Råtobak – Spanien, delgett med nr K(2004) 4030, sammanfattning i EUT L 102, 2007, s. 14. Den fullständiga texten till detta beslut finns enbart på Internet i en icke‑konfidentiell version, bland annat på tyska (http://ec.europa.eu/competition/antitrust/cases/index.html).


8 – Artikel 1 i det omtvistade beslutet.


9 – Artikel 2 i det omtvistade beslutet.


10 – Artikel 3 i det omtvistade beslutet.


11 – Skäl 376 i det omtvistade beslutet.


12 – Tribunalens dom av den 27 oktober 2010 i mål T‑24/05, Alliance One International m.fl. mot kommissionen (REU 2010, s. I-5329).


13 – Punkterna 195, 218 och 219 i den överklagade domen.


14 – På rättegångsspråket ”successor of the rights to appeal”.


15 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 1993 i mål C‑313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. I‑1125; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-83), punkterna 30 och 31, och av den 9 juni 2011 i de förenade målen C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, Comitato ”Venezia vuole vivere” mot kommissionen (REU 2011, s. I-4727), punkterna 36–40.


16 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet General Química (ovan fotnot 2), punkterna 85–90.


17 – Se särskilt domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkterna 58–61, särskilt punkt 60, i målet General Química (ovan fotnot 2), punkterna 39 och 40, i målet Arkema (ovan fotnot 3), punkterna 38–41, särskilt punkt 40, och i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkterna 54–60, särskilt punkt 56.


18 – Punkt 147 i den överklagade domen (se dessutom punkterna 118 och 155 i denna dom).


19 – Dom av den 13 december 2001 i mål C‑340/00 P, kommissionen mot Cwik (REG 2001, s. I‑10269), punkt 27, av den 22 december 2008 i mål C‑487/06 P, British Aggregates mot kommissionen (REG 2008, s. I‑10515), punkterna 96 och 97, av den 29 mars 2011 i mål C‑352/09 P, ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen (”ThyssenKrupp Nirosta”, REU 2011, s. I-2359), punkterna 179 och 180, och i domen i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 68.


20 – Med detta avses ovan i fotnoterna 3 och 14 angiven rättspraxis.


21 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkterna 56, 57, 59 och 77, i målet General Química (ovan fotnot 2), punkterna 36–38, i målet Arkema (ovan fotnot 3), punkt 39, och i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkterna 55 och 88.


22 – I förevarande mål har kommissionen exempelvis i skäl 376 i det omtvistade beslutet uppgett att det ”inte skulle vara motiverat” att ålägga Universal, Universal Leaf och Intabex ansvar i egenskap av moderbolag enbart med hänsyn till presumtionen om helägande. Detta utgör skäl som är hänförliga till lämplighet.


23 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2009 i de förenade målen C‑125/07 P, C‑133/07 P, C‑135/07 P och C‑137/07 P, Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. I‑8681), punkt 82, och domen i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 121.


24 – Artikel 51.1 första meningen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Se dessutom den deklaratoriska hänvisningen i skäl 37 i förordning nr 1/2003, enligt vilken denna förordning ska tolkas och tillämpas med avseende på de rättigheter och principer som erkänns i stadgan.


25 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (”Dansk Rørindustri”, REG 2005, s. I‑5425), punkterna 304 och 319, samt, beträffande unionsdomstolarnas bundenhet av principen om likabehandling, dom av den 16 november 2000 i mål C‑280/98 P, Weig mot kommissionen (REG 2000, s. I‑9757), punkterna 63 och 68.


26 – Se särskilt punkterna 156, 157, 218 och 219 i den överklagade domen.


27 – Kommissionen har tagit upp massmissbruk som prövningskriterium vid den muntliga förhandlingen vid domstolen.


28 – Dom av den 14 september 2010 i mål C‑550/07 P, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals mot kommissionen m.fl. (”Akzo och Akcros Chemicals”, REU 2010, s. I-8301), punkt 54.


29 – Dom av den 10 januari 2006 i mål C‑344/04, IATA och ELFAA (REG 2006, s. I‑403), punkt 95, av den 16 december 2008 i mål C‑127/07, Arcelor Atlantique et Lorraine m.fl. (REG 2008, s. I‑9895), punkt 23, samt i målet Akzo och Akcros Chemicals (ovan fotnot 27), punkt 55.


30 – För närvarande gäller särskilt riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EGT C 210, 2006, s. 2) och kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 298, 2006, s. 17).


31 – Domen i de förenade målen Dansk Rørindustri (ovan fotnot 24), punkterna 209–211 och 213, dom av den 21 september 2006 i mål C‑167/04 P, JCB Service mot kommissionen (REG 2006, s. I‑8935), punkterna 207–209, och domen i målet Arkema (ovan fotnot 3), punkt 88. Se, för ett liknande resonemang avseende ett annat rättsområde, redan dom av den 1 december 1983 i mål 190/82, Blomefield mot kommissionen (REG 1983, s. 3981), punkt 20.


32 – Punkterna 156 och 157 i den överklagade domen.


33 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 97.


34 – Punkt 218 i den överklagade domen.


35 – Punkterna 142 och 143 i den överklagade domen samt skälen 18 och 376 i det omtvistade beslutet.


36 – Punkterna 218 och 219 i den överklagade domen.


37 – Dom av den 9 oktober 1984 i mål 188/83, Witte mot parlamentet (REG 1984, s. 3465), punkt 15, och av den 4 juli 1985 i mål 134/84, Williams mot revisionsrätten (REG 1985, s. 2225), punkt 14, samt beslut av den 20 januari 2009 i mål C‑38/08 P, Sack mot kommissionen, punkt 32.


38 – Se i detta avseende mitt förslag till avgörande av den 13 september 2007 i mål C‑309/06, Marks & Spencer (REG 2008, s. I‑2283), punkterna 76 och 77.


39 – Dom av den 31 mars 1993 i de förenade målen C‑89/85, C‑104/85, C‑114/85, C‑116/85, C‑117/85 och C‑125/85–C‑129/85, Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen (”pappersmassamålen”, REG 1993, s. I‑1307; svensk specialutgåva, volym 9, s. 651).


40 – Domen i pappersmassamålen (ovan fotnot 38), punkt 197, och för ett liknande resonemang punkt 146. Se, för ett liknande resonemang beträffande antidumpningsrätt, domarna av den 5 oktober 1988 i mål 301/85, Sharp mot rådet (REG 1988, s. 5813), punkt 22, i de förenade målen 260/85 och 106/86, TEC m.fl. mot rådet (REG 1988, s. 5855), punkt 18, och i de förenade målen 273/85 och 107/86, Silver Seiko m.fl. mot rådet (REG 1988, s. 5927), punkt 55, samt, beträffande personalmål, dom av den 2 juni 1994 i mål C‑326/91 P, De Compte mot parlamentet (REG 1994, s. I‑2091), punkt 52.


41 – Dom av den 9 september 2008 i de förenade målen C‑120/06 P och C‑121/06 P, FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 2008, s. I‑6513), punkt 96, av den 16 juli 2009 i mål C‑440/07 P, kommissionen mot Schneider Electric (REG 2009, s. I‑6413), punkt 135, och av den 16 december 2010 i mål C‑480/09 P, AceaElectrabel Produzione mot kommissionen (”AceaElectrabel”, REU 2010, s. I-13355), punkt 77.


42 – Punkt 113 i den överklagade domen.


43 – Punkterna 218 och 219 i den överklagade domen. Se även punkterna 156 och 157 i nämnda dom.


44 – Dom av den 18 januari 2007 i mål C‑229/05 P, PKK och KNK mot rådet (REG 2007, s. I‑439), punkt 37, av den 22 november 2007 i mål C‑260/05 P, Sniace mot kommissionen (REG 2007, s. I‑10005), punkt 37, och av den 17 juni 2010 i mål C‑413/08 P, Lafarge mot kommissionen (REU 2010, s. I-5361), punkt 17.


45 – Punkt 157 i den överklagade domen.


46 – Punkt 158 i den överklagade domen.


47 – Skäl 384 det omtvistade beslutet.


48 – Punkt 157 i den överklagade domen.


49 – Dessutom har kommissionen hävdat att klagandenas kritik av teorin om dubbla grunder motsäger argument som de själva har gjort gällande i ett annat sammanhang i mål C-628/10 P. Denna kritik gör emellertid inte att man i samband med förevarande grund för överklagande kan dra några slutsatser om huruvida AOI:s och SCTC:s yrkanden kan tas upp till sakprövning eller är välgrundade.


50 – Se mitt resonemang ovan beträffande första och andra grunden i mål C‑14/11 P (särskilt punkterna 60–68 i detta förslag till avgörande).


51 – Se ovan, särskilt punkterna 46–55 i detta förslag till avgörande.


52 – Se punkterna 118, 147 och 155 i den överklagade domen.


53 – Beträffande den diskussion som fram till helt nyligen fördes om presumtionen om helägande, se mitt förslag till avgörande i målet Akzo Nobel av den 23 april 2009 (ovan fotnot 2), särskilt punkterna 49–76 med vidare hänvisningar.


54 – Ovan fotnot 2.


55 – Dom av den 15 mars 2007 i mål C‑95/04 P, British Airways mot kommissionen (REG 2007, s. I‑2331), punkt 137. Se dessutom dom av den 10 juli 2008 i mål C‑413/06 P, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala (”Impala”, REG 2008, s. I‑4951), punkt 29, domen i målet ThyssenKrupp Nirosta (ovan fotnot 18), punkt 180, och i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 68.


56 – Dom av den 22 december 2010 i mål C‑279/09, DEB (REU 2010, s. I-13849), punkterna 30 och 31, av den 28 juli 2011 i mål C‑69/10, Samba Diouf (REU 2011, s. I-7151), punkt 49, och av den 8 december 2011 i mål C‑272/09 P, KME Germany mot kommissionen (REU 2011, s. I-12789), punkt 92.


57 – Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”Europakonventionen”, undertecknad i Rom den 4 november 1950).


58 – Domen i målet DEB (ovan fotnot 55), punkt 32.


59 – Europadomstolens dom av den 13 februari 2003, Chevrol mot Frankrike (nr 49636/99, Recueil des arrêts et décisions 2003-III, § 77), av den 4 mars 2004, Silvester’s Horeca Service mot Belgien (nr 47650/99, § 27), och av den 27 september 2011, Menarini Diagnostics mot Italien (nr 43509/08, § 59).


60 – Punkterna 68–74 i ansökan i första instans.


61 – Den andra aspekten avser en jämförelse av TCLT:s situation som mellanliggande moderbolag för WWTE i Standardkoncernen med Intabex situation som mellanliggande moderbolag för Agroexpansión i Dimonkoncernen. TCLT hävdade att kommissionen hade behandlat bolaget mindre förmånligt än Intabex. Eftersom tribunalen följde TCLT:s argument i detta avseende och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet i detta avseende förelåg det inte någon anledning för klagandena att ta upp den igen vid överklagandet.


62 – Punkterna 141–150, särskilt punkt 146 i repliken.


63 – Punkt 52 sista meningen i den överklagade domen. Vad gäller prövningen huruvida det föreligger en diskriminering se särskilt punkterna 157–159, 195–197 och 218 i den överklagade domen.


64 – Dom av den 2 december 2009 i mål C‑89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl. (REU 2009, s. I‑11245), punkt 53, och av den 17 december 2009 i mål C‑197/09 RX-II, M mot Europeiska läkemedelsmyndigheten (REU 2009, s. I‑12033), punkt 42.


65 – Dom av den 16 november 2000 i mål C‑286/98 P, Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen (REG 2000, s. I‑9925), punkt 61, se, för ett liknande resonemang, även dom av den 15 juli 1960 i de förenade målen 36/59–38/59 och 40/59, Präsident Ruhrkohlen-Verkaufsgesellschaft m.fl. mot Höga myndigheten (REG 1960, s. 887), särskilt sidorna 926 och 927 och av den 30 maj 1984 i mål 111/83, Picciolo mot parlamentet (REG 1984, s. 2323), punkt 22.


66 – Dom av den 26 november 1981 i mål 195/80, Michel mot parlamentet (REG 1981, s. 2861), punkt 22, domen i de förenade målen Dansk Rørindustri (ovan fotnot 24), punkt 463, och i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 149.


67 – Beträffande brottmål i snäv mening, se dom av den 29 juni 2010 i mål C‑550/09, E och F (REU 2010, s. I-6213), punkt 59. För närbesläktade rättsområden, såsom här kartellrätten, se domen i de förenade målen Dansk Rørindustri (ovan fotnot 24), punkt 463, och i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 149.


68 – Domen i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 152.


69 – Dom av den 22 december 2008 i mål C‑333/07, Régie Networks (REG 2008, s. I‑10807), punkt 63, domen i målet E och F (ovan fotnot 66), punkt 54, och i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 147.


70 – Beträffande kommissionens bundenhet av principen om likabehandling vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003, se särskilt punkterna 48–53 i detta förslag till avgörande.


71 – Skäl 376 i det omtvistade beslutet (återgett i punkt 29 i den överklagade domen).


72 – Tribunalens fastställelse att kommissionen först vid domstolsförfarandet uppgett att TCLT utgjorde WWTE:s största kund, har inte i sig ifrågasatts på något sätt av någon av parterna vid överklagandet.


73 – Punkt 196 första meningen i den överklagade domen.


74 – I detta avseende har kommissionen åberopat domstolens praxis, nämligen dom av den 8 juli 2004 i de förenade målen T‑67/00, T‑68/00, T‑71/00 och T‑78/00, JFE Engineering mot kommissionen (REG 2004, s. II‑2501), punkt 414.


75 – Redan i förfarandet i första instans framhöll klagandena att de inte gör gällande att kommissionen rättsstridigt har underlåtit att ålägga Universal, Universal Leaf, Sepi eller Intabex ansvar eller att rikta det omtvistade beslutet till dem (punkt 86 i den överklagade domen). De har även bekräftat detta i överklagandet.


76 – Kommissionen har i detta sammanhang åberopat domen i målet ICI (ovan fotnot 3), punkt 145.


77 – Såsom framgår av skäl 384 i det omtvistade beslutet var kommissionen inte omedveten om denna problematik. I detta skäl prövade den huruvida Dimon diskriminerades jämfört med moderbolag till andra bolag som hade deltagit i kartellen.


78 – Domen i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 96.


79 – Punkterna 120 och 121 i den överklagade domen.


80 – Punkt 196 i den överklagade domen.


81 – Domen i målet kommissionen mot Cwik (ovan fotnot 18), punkt 27, i målet British Aggregates mot kommissionen (ovan fotnot 18), punkt 96, i målet ThyssenKrupp Nirosta (ovan fotnot 18), punkterna 179 och 180, och av den 27 oktober 2011, i mål C‑47/10 P, Österrike mot Scheucher-Fleisch m.fl. (REU 2011, s. I-10707), punkterna 57, 58 och 99.


82 – Se ovan i punkt 54 angiven rättspraxis.


83 – Dom av den 30 september 2003 i mål C‑76/01 P, Eurocoton m.fl. mot rådet (REG 2003, s. I‑10091), punkt 52, av den 6 november 2008 i mål C‑203/07 P, Grekland mot kommissionen (REG 2008, s. I‑8161), punkterna 42 och 43, och domen i målet Arkema (ovan fotnot 3), punkt 31.


84 – Klagandena har hänvisat till artiklarna 101 FEUF och 296 FEUF.


85 – Se i detta avseende i punkt 54 angiven rättspraxis.


86 – Dom av den 25 oktober 2011 i mål C‑109/10 P, Solvay mot kommissionen (REU 2011, s. I-10329), punkt 51, och i mål C‑110/10 P, Solvay mot kommissionen (REU 2011, s. I-10439), punkt 46. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2007 i de förenade målen C‑403/04 P och C‑405/04 P, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen (”Sumitomo”, REG 2007, s. I‑729), punkt 40, domen i målet Impala (ovan fotnot 54), punkt 117, och av den 16 december 2008 i mål C‑47/07 P, Masdar (UK) mot kommissionen (REG 2008, s. I‑9761), punkt 77.


87 – Klagandena har i detta sammanhang hänvisat till domen i målet AEG (ovan fotnot 3), särskilt punkt 50.


88 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet ICI (ovan fotnot 3), punkt 133, i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkt 58, i målet General Química (ovan fotnot 2), punkt 37, i målet Arkema (ovan fotnot 3), punkt 38, och i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 54.


89 – Punkt 166 i den överklagade domen.


90 – Domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkt 60 (beträffande ett helägt dotterbolag), i målet General Química (ovan fotnot 2), punkt 39 (beträffande ett helägt dotterbolag), i målet Arkema (ovan fotnot 3), punkterna 40 och 42 (beträffande ett dotterbolag som ägdes till 98 procent), och i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkterna 56, 63 och 95 (även detta beträffande ett dotterbolag som ägdes till 98 procent).


91 – För att förtydliga begreppet gemensam kontroll hänvisar AOI och SCTC till rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 24, s. 1).


92 – Se i detta avseende särskilt punkt 163 i den överklagade domen samt även punkt 12 i detta förslag till avgörande.


93 – Redan i förfarandet i första instans hade klagandena anfört att de inte hade kunnat utöva något avgörande inflytande på WWTE under perioden före maj 1998 (punkt 55 i den överklagade domen). I synnerhet framhöll de ”… att WWTE kontrollerades gemensamt av TCLT samt WWTE:s styrelseordförande och dennes familj …” (punkt 56 i den överklagade domen) och betonade att med ”…’gemensam kontroll’ … åsyftas inte möjligheten att utöva ett avgörande inflytande” (punkt 57 i den överklagade domen).


94 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet PKK och KNK mot rådet (ovan fotnot 43), punkterna 64 och 66, dom av den 11 december 2008 i mål C‑295/07 P, kommissionen mot Département du Loiret (REG 2008, s. I‑9363), punkt 99, Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkterna 38 och 39, och domen i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 36.


95 – Punkt 165 första och andra meningarna i den överklagade domen.


96 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2010 i mål C‑407/08 P, Knauf Gips mot kommissionen (REU 2010, s. I-6375), punkt 108.


97 – Punkterna 164 och 165, sista meningen, i den överklagade domen.


98 – Punkterna 167–193 i den överklagade domen.


99 – Domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkt 58, i målet General Química (ovan fotnot 2), punkterna 37 och 38, och i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkterna 54 och 55.


100 – Punkt 194 i den överklagade domen.


101 – Dom av den 1 juni 1994 i mål C‑136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl. (REG 1994, s. I‑1981), punkt 59, domen i målet AceaElectrabel (ovan fotnot 40), punkt 113, och i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 35.


102 – Domen i de förenade målen Dansk Rørindustri (ovan fotnot 24), punkt 165, i målet PKK och KNK mot rådet (ovan fotnot 43), punkt 61, och i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkt 38.


103 – Det motsvarar fast rättspraxis att legalitetsprincipen är tillämplig i unionsrätten i samband med brott och straff (nullum crimen, nulla poena sine lege) (dom av den 7 januari 2004 i mål C‑60/02, X, REG 2004, s. I‑651, punkt 63, av den 3 maj 2007 i mål C‑303/05, Advocaten voor de Wereld, REG 2007, s. I‑3633, punkt 49, och domen i målet ThyssenKrupp Nirosta, ovan fotnot 18, punkt 80). Även oskuldspresumtionen är sedan en längre tid erkänd på unionsnivå (dom av den 8 juli 1999 i mål C‑199/92 P, Hüls mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4287, punkterna 149 och 150, av den 16 juli 2009 i mål C‑344/08, Rubach, REG 2009, s. I‑7033, punkt 30, och av den 23 december 2009 i mål C‑45/08, Spector Photo Group och Van Raemdonck, REG 2009, s. I‑12073, punkt 39), även om domstolen inledningsvis lämnade frågan om dess giltighet öppen (dom av den 17 oktober 1989 i de förenade målen 97/87–99/87, Dow Chemical Ibérica m.fl. mot kommissionen, REG 1989, s. 3165, punkt 56, svensk specialutgåva, volym 10, s. 165).


104 – Skäl 37 i förordning nr 1/2003.


105 – På rättegångsspråket: ”presumption of guilt.”


106 – Se i detta avseende mitt förslag till avgörande i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkt 74 och där angiven rättspraxis, samt domen i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 65, och generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande av den 17 februari 2011 i sistnämnda mål (punkterna 58–64). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (REG 2004, s. I‑123), punkt 132.


107 – Se i detta avseende mitt förslag till avgörande i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkt 75. Domstolen betonade även i domen i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 60 in fine och punkt 70 in fine, att de faktiska omständigheter och den information som är ägnade åt att motbevisa denna presumtion härstammar från de berörda bolagens egen verksamhet.


108 – Se i detta avseende mitt förslag till avgörande i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkt 97. Se, för ett liknande resonemang, domen i målet ICI (ovan fotnot 3), punkterna 132–141, i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkt 77, i mål General Química (ovan fotnot 2), punkterna 34–38, i målet Arkema (ovan fotnot 3), punkterna 37–39, och i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkterna 53–55 och 88.


109 – Domen i målet Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkt 77, samt mitt förslag till avgörande i samma mål (punkt 98). Se även domen i målet General Química (ovan fotnot 2), punkt 38.


110 – Se särskilt punkterna 147 och 155 i den överklagade domen.


111 – Se, för ett liknande resonemang, exempelvis dom av den 18 mars 1993 i mål C‑35/92 P, parlamentet mot Frederiksen (REG 1993, s. I‑991), punkt 31, och domen i målet FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen (ovan fotnot 40), punkt 189.


112 – Dom av den 22 december 1993 i mål C‑244/91 P, Pincherle mot kommissionen (REG 1993, s. I‑6965), punkterna 25 och 31, domen i de förenade målen Dansk Rørindustri (ovan fotnot 24), punkt 148, och dom av den 29 mars 2011 i mål C‑96/09 P, Anheuser-Busch mot Budějovický Budvar (REU 2011, s. I-2131), punkt 211.


113 – Punkterna 153–160 i den överklagade domen, se särskilt punkt 155, där tribunalen uppger att kommissionen ”av försiktighetsskäl, inte bara [har] åberopat den presumtion som slagits fast i rättspraxis … utan den har även beaktat andra faktiska omständigheter som bekräftar att ett sådant inflytande faktiskt har utövats”.


114 – Se punkt 155 i den överklagade domen.


115 – Punkterna 159 och 160 i den överklagade domen.


116 – Se i detta avseende mitt resonemang beträffande principen om likabehandling i punkterna 37–68 i detta förslag till avgörande.


117 – Dom av den 19 oktober 1995 i mål C‑19/93 P, Rendo m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. I‑3319), punkt 13, domen i mål C‑97/08 P, Akzo Nobel (ovan fotnot 2), punkt 33, samt i mål C‑550/07 P, Akzo och Akcros Chemicals (ovan fotnot 27), punkt 22.


118 – Se i detta avseende ovan i fotnot 82 angiven rättspraxis.


119 – Se i detta avseende återigen domarna i de ovan i fotnot 63 nämnda målen kommissionen mot Irland m.fl. (punkt 87) och M mot Europeiska läkemedelsmyndigheten (punkterna 59 och 69).


120 – Se generaladvokaten Légers förslag till avgörande av den 2 april 1998 i mål C‑252/96 P, parlamentet mot Gutiérrez de Quijano y Lloréns (REG 1998, s. I‑7421), punkt 36.


121 – Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 27 september 2004 i mål C‑470/02 P, UER mot M6 m.fl. (ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 69, och dom av den 21 september 2010 i de förenade målen C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, Sverige mot API och kommissionen (REU 2010, s. I-8533), punkt 65.


122 – Punkt 155 i den överklagade domen. Se även skäl 373 i det omtvistade beslutet.


123 – Dom av den 9 september 1999 i mål C‑64/98 P, Petrides mot kommissionen (REG 1999, s. I‑5187), punkterna 31 och 32. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 1998 i mål C‑259/96 P, rådet mot de Nil och Impens (REG 1998, s. I‑2915), punkt 31 in fine. Förevarande mål skiljer sig väsentligen från målet Impala (ovan fotnot 54), punkterna 100–102, i vilket tribunalen stödde sig på delar av handlingarna i målet som klaganden inte kunde ta del av och på vilka kommissionen inte heller kunde grunda sitt beslut i det administrativa förfarandet.


124 – Se punkt 111 i detta förslag till avgörande.


125 – Domen i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 152.


126 – Domen i målet Elf Aquitaine (ovan fotnot 3), punkt 152 jämförd med punkt 149.


127 – Se i detta avseende ovan i fotnot 64 angiven rättspraxis.


128 – Detta var, såsom redan nämnts, inte fallet med kommissionens uppgifter avseende TLCT:s egenskap som största köpare av den tobak som WWTE berett, vilka var föremål för den tredje och den fjärde grunden i mål C‑14/11 P (se särskilt punkterna 116–123 i detta förslag till avgörande).


129 – Punkt 155 i den överklagade domen. Se även skälen 373 och 376 i det omtvistade beslutet.


130 – Domen i målet kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl. (ovan fotnot 100), punkt 59, dom av den 21 februari 2008 i mål C‑348/06 P, kommissionen mot Girardot (REG 2008, s. I‑833), punkt 49, och av den 16 november 2011 i mål C‑548/09 P, Bank Melli Iran mot rådet (REU 2011, s. I-11381), punkt 122.


131 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2007 i mål C‑362/05 P, Wunenburger mot kommissionen (REG 2007, s. I‑4333), punkt 98. Se, för ett liknande resonemang, domen i de förenade målen ArcelorMittal (ovan fotnot 2), punkterna 153 och 154.


132 – Se exempelvis kommissionens argument beträffande principen om likabehandling i mål C‑14/11 P, vilka den till stor del har återanvänt i svarsskrivelsen i mål C‑628/10 P. Likaså har AOI och SCTC i sin svarsskrivelse i mål C‑14/11 P använt många argument från sitt eget överklagande i mål C‑628/10 P.


133 – Dom av den 18 mars 1997 i mål C‑282/95 P, Guérin automobiles mot kommissionen (REG 1997, s. I‑1503), punkt 45, av den 18 september 2003 i mål C‑338/00 P, Volkswagen mot kommissionen (REG 2003, s. I‑9189), punkt 181, och av den 14 juli 2005 i de förenade målen C‑65/02 P och C‑73/02 P, ThyssenKrupp mot kommissionen (REG 2005, s. I‑6773), punkt 99. Se, för ett liknande resonemang, dessutom dom av den 31 maj 2001 i de förenade målen C‑122/99 P och C‑125/99 P, D och Sverige mot rådet (REG 2001, s. I‑4319), punkterna 63–65, av den 6 oktober 2009 i de förenade målen C‑501/06 P, C‑513/06 P, C‑515/06 P och C‑519/06 P, GlaxoSmithKline Services m.fl. mot kommissionen m.fl. (REG 2009, s. I‑9291), punkterna 169 och 170, och av den 8 september 2011 i mål C‑279/08 P, kommissionen mot Nederländerna (REU 2011, s. I-7671), punkt 137 samt, i fråga om direkt talan i två förenade mål, dom av den 13 oktober 1992 i de förenade målen C‑63/90 och C‑67/90, Portugal och Spanien mot rådet (REG 1992, s. I‑5073; svensk specialutgåva, volym 13, s. I-123), punkt 56.