Förenade målen C‑523/11 och C‑585/11

Laurence Prinz

mot

Region Hannover (C‑523/11)

och

Philipp Seeberger

mot

Studentenwerk Heidelberg (C‑585/11)

(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgericht Hannover)

”Unionsmedborgarskap – Artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF – Rätten att fritt röra sig och uppehålla sig – Studiestöd som beviljas medborgare i en medlemsstat för studier i en annan medlemsstat – Krav på bosättning i ursprungsmedlemsstaten under minst tre år innan studierna påbörjas”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 18 juli 2013

1.        Unionsmedborgarskap – Bestämmelser i fördraget – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet – En medborgare i en medlemsstat som studerar i en annan medlemsstat – Omfattas – Verkan – Utnyttjande av de rättigheter som är knutna till ställningen som unionsmedborgare

(Artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF)

2.        Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Studiestöd för studier i en annan medlemsstat – Studiestöd beviljas endast om kravet på stadigvarande bosättning i den berörda medlemsstaten under en viss tid är uppfyllt – Otillåtet – Motivering – Saknas

(Artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF)

1.        Se domen.

(se punkterna 22–24)

2.        Artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats bestämmelser enligt vilka studiestöd för studier i en annan medlemsstat beviljas för en längre period än ett år endast under förutsättning att den som ansöker om studiestöd har varit stadigvarande bosatt, i den mening som avses i nämnda bestämmelser, i den medlemsstaten under minst tre år innan studierna påbörjades.

Ett sådant krav kan nämligen avskräcka medlemsstatens egna medborgare från att utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat med hänsyn till de konsekvenser som utövandet av denna frihet kan få för rätten till studiestöd.

Det kan visserligen vara legitimt att en medlemsstat endast beviljar sådant bistånd till studerande som kan påvisa en viss grad av samhällsintegration i denna stat. Den bevisning som en medlemsstat kräver för att påvisa en faktisk integration får emellertid inte vara av alltför exkluderande karaktär, så att alltför stor vikt läggs vid en omständighet som inte nödvändigtvis är representativ för den faktiska och verkliga graden av anknytning mellan den som ansöker om en förmån och denna medlemsstat, medan övriga representativa omständigheter inte beaktas alls. Det kan således anses styrkt att det föreligger en viss grad av integration när det framgår att en studerande har varit bosatt under en viss tid i den medlemsstat där han eller hon ansöker om studiestöd. Det finns emellertid en risk för att ett enda villkor rörande bosättning medför att studiestöd nekas studerande som, trots att de inte har varit bosatta i den medlemsstat som beviljar stödet under en sammanhängande period om tre år direkt innan de börjar studera i utlandet, ändå har en tillräcklig anknytning till samhället i den medlemsstaten. Det kan exempelvis vara fallet när den studerande är medborgare i den aktuella medlemsstaten och har genomfört en betydande del av sin skolgång där. Även andra faktorer kan visa sådan anknytning, exempelvis familjeband, anställning där, språkkunskaper, och andra sociala eller ekonomiska band.

(se punkterna 32, 36–38 och 41 samt domslutet)