Language of document : ECLI:EU:T:2011:260

Mål T‑86/11

Nadiany Bamba

mot

Europeiska unionens råd

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Särskilda restriktiva åtgärder som vidtagits mot bakgrund av situationen i Elfenbenskusten – Frysning av penningmedel – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning av domen

1.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd

(Artikel 296 FEUF; rådets förordning nr 560/2005, i dess lydelse enligt bilaga IA till förordning nr 25/2011; rådets beslut 2010/656, i dess lydelse enligt bilaga II till beslut 2011/18)

2.      Grundläggande rättigheter – Rätten till försvar – Rätt att på ett ändamålsenligt sätt kunna väcka talan – Räckvidd

(Rådets förordning nr 560/2005, i dess lydelse enligt bilaga IA till förordning nr 25/2011; rådets beslut nr 2010/656, i dess lydelse enligt bilaga II till beslut 2011/18)

3.      Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar

(Artikel 264 andra stycket FEUF och artikel 280 FEUF; domstolens stadga, artiklarna 56 första stycket och 60 andra stycket; rådets förordning nr 560/2005, i dess lydelse enligt förordning nr 25/2011; rådets beslut 2010/656, i dess lydelse enligt beslut 2011/18)

1.      Motiveringsskyldigheten följer av principen om iakttagande av rätten till försvar. Skyldigheten att motivera ett beslut som går någon emot syftar således till att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad, eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet.

Domstolsprövningen måste särskilt kunna omfatta lagenligheten av de skäl som ligger till grund för införandet av namnet på en person eller enhet i den förteckning som återfinns i bilaga II till beslut 2010/656 om förlängning av restriktiva åtgärder mot Elfenbenskusten och bilaga IA till förordning nr 560/2005 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter mot bakgrund av situationen i Elfenbenskusten, och som medför att det vidtas restriktiva åtgärder gentemot den berörde. För att domstolsprövningen ska vara effektiv i det föreliggande fallet krävs att den aktuella unionsmyndigheten är skyldig att, i så stor utsträckning som möjligt, upplysa den berörda personen eller den berörda enheten om dessa skäl, antingen vid den tidpunkt när beslutet om uppförande på förteckningen fattas eller, i vart fall, så snart som möjligt efter det att detta beslut har fattats, i syfte att göra det möjligt för den berörda personen eller enheten att inom föreskriven tid utöva sin rätt att väcka talan. Då den berörde inte har rätt att höras innan ett initialt beslut om frysning av penningmedel antas är det extra viktigt att motiveringsskyldigheten respekteras då den utgör dennes enda garanti för att, åtminstone sedan beslutet väl antagits, på ett ändamålsenligt sätt kunna använda de rättsmedel som står till hans förfogande för att bestrida beslutets lagenlighet.

I beslut 2010/656 och förordning nr 560/2005 föreskrivs att personer, enheter och organisationer som är föremål för restriktiva åtgärder ska meddelas skälen till att de uppförts på förteckningarna i bilaga II till nämnda beslut respektive bilaga IA till nämnda förordning.

Motiveringen till en av rådet antagen rättsakt, genom vilken dylika åtgärder införs, ska i princip inte bara behandla de legala förutsättningarna för tillämpningen av denna rättsakt, utan även de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för dessa åtgärder. Rådet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller vilka omständigheter som ska beaktas inför antagandet eller vidmakthållandet av en åtgärd avseende frysning av penningmedel. Det kan således inte krävas att rådet i mera specifika ordalag ska ange på vilket sätt frysning av en persons penningmedel konkret bidrar till att bekämpa försöken att hindra processen för fred och nationell försoning eller att rådet ska tillhandahålla bevis för att visa att den berörda personen skulle kunna använda penningmedlen för att försöka hindra processen i framtiden.

Vaga och allmänna överväganden, såsom uppgiften att den angivna personen är direktör i Cyclonekoncernen och redaktör för dagstidningen Le temps, utgör emellertid inte omständigheter som kan utgöra en tillräcklig och specifik motivering till de åtgärder som vidtagits mot denna person. Det går nämligen inte att av denna uppgift förstå på vilket sätt den aktuella personen har försökt att hindra freds- och försoningsprocessen genom offentlig anstiftan till hat och våld samt genom att delta i desinformationskampanjer i samband med presidentvalet år 2010.

(se punkterna 38–40, 42, 47, 48, 51 och 52)

2.      De restriktiva åtgärder som vidtagits mot en person på grund av att vederbörande finns med i den förteckning som återfinns i bilaga II till beslut 2010/656 om förlängning av restriktiva åtgärder mot Elfenbenskusten och i bilaga IA till förordning nr 560/2005 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter mot bakgrund av situationen i Elfenbenskusten, utgör inte straffrättsliga påföljder och innebär inte någon sådan anklagelse.

Argumentet att det i ett sådant beslut och en sådan förordning inte föreskrivs att de berörda personerna ska underrättas om innebörden av och grunden för anklagelserna mot dem ska således lämnas utan avseende, då det grundas på antagandet att de restriktiva åtgärder som är aktuella i ett sådant fall är av straffrättslig art och att artikel 6.3 a i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna är tillämplig. Denna bestämmelse, enligt vilken var och en som blivit anklagad för brott har rätt att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår, också i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom, äger endast tillämpning på straffrättens område.

(se punkt 43)

3.      I artikel 60 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskrivs det att ett avgörande av tribunalen varigenom en förordning förklaras ogiltig, med avvikelse från artikel 280 FEUF, ska gälla först efter utgången av den överklagandetid som anges i artikel 56 första stycket i stadgan eller, om ett överklagande har skett, inom den tiden, efter det att överklagandet har ogillats. Rådet förfogar således över en period om två månader, förlängd med tio dagar med hänsyn till avstånd, beräknad från delgivningen av en dom från tribunalen – genom vilken en förordning om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter mot bakgrund av situationen i Elfenbenskusten ogiltigförklaras, i den mån den berör en sökande – för att rätta till det åsidosättande som konstaterats, i förekommande fall genom att vidta en ny restriktiv åtgärd gentemot sökanden.

Dessutom är artikel 264 andra stycket FEUF, enligt vilken tribunalen, om den anser det nödvändigt, får ange vilka verkningar av en ogiltigförklarad förordning som ska betraktas som bestående, analogivis tillämplig även på ett beslut, när det finns viktiga rättssäkerhetshänsyn, som kan jämföras med dem som gör sig gällande vid ogiltigförklaring av vissa förordningar, som motiverar att unionsdomstolen använder sig av den befogenhet som artikel 264 andra stycket FEUF ger den på detta område.

Eftersom det är samma åtgärder som ska vidtas mot sökanden enligt både förordning nr 25/2011 om ändring av förordning nr 560/2005 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter mot bakgrund av situationen i Elfenbenskusten, och beslut 2011/18 om ändring av rådets beslut 2010/656 om förlängning av restriktiva åtgärder mot Elfenbenskusten, skulle det kunna leda till allvarliga rättssäkerhetsproblem om ogiltighetsförklaringarna av dessa två rättsakter – vilka båda ogiltigförklarats, i den mån de berör en och samma sökande, genom en och samma dom från tribunalen – inte började gälla samma dag. Verkningarna av beslut 2011/18 ska därför bestå, i den del det rör sökanden, till dess att ogiltigförklaringen av förordning nr 25/2011 börjar gälla.

(se punkterna 58 och 59)