DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 15 mars 2017 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster – Direktiv 2002/22/EG – Artikel 25.2 – Nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar – Direktiv 2002/58/EG – Artikel 12 – Abonnentförteckningar – Tillhandahållande av abonnenters personuppgifter för användning i allmänt tillgängliga abonnentförteckningar och nummerupplysningstjänster – Abonnentens samtycke – Åtskillnad beroende på i vilken medlemsstat som de allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänsterna och abonnentförteckningarna tillhandahålls – Icke-diskrimineringsprincipen”
I mål C‑536/15,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art, Nederländerna) genom beslut av den 3 juli 2015, som inkom till domstolen den 13 oktober 2015, i målet
Tele2 (Netherlands) BV,
Ziggo BV,
Vodafone Libertel BV
mot
Autoriteit Consument en Markt (ACM),
ytterligare deltagare i rättegången:
European Directory Assistance NV,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič samt domarna A. Prechal, A. Rosas, C. Toader och E. Jarašiūnas (referent),
generaladvokat: Y. Bot,
justitiesekreterare: handläggaren M. R. Schiano,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 oktober 2016,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Tele2 (Netherlands) BV, genom Q. R. Kroes och M. P. F. Reker, advocaten,
– Ziggo BV, genom W. Knibbeler och N. Lorjé, advocaten,
– Vodafone Libertel BV, genom H. P. Wiersema, advocaat,
– Nederländernas regering, genom M. de Ree, M. Bulterman och J. Langer, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom H. Kranenborg, G. Braun och L. Nicolae, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 9 november 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 25.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 2002, s. 51), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 11) (nedan kallat direktivet om samhällsomfattande tjänster).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Tele2 (Netherlands) BV, Ziggo BV och Vodafone Libertel BV – alla bolag hemmahörande i Nederländerna – och å andra sidan Autoriteit Consument en Markt (ACM) (Konsument- och marknadsmyndigheten). Målet gäller ett beslut fattat av sistnämnda myndighet i en tvist mellan de nämnda företagen och European Directory Assistance NV (nedan kallat EDA), ett företag hemmahörande i en annan medlemsstat. Tvisten gällde EDA:s tillhandahållande av personuppgifter avseende företagens abonnenter i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar som erbjuds i sistnämna medlemsstat och/eller i andra medlemsstater.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktivet om samhällsomfattande tjänster
3 I skälen 11 och 35 i direktivet om samhällsomfattande tjänster anges följande:
”(11) … Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet [(EGT L 24, 1998, s. 1)] säkerställer abonnenters integritet när det gäller införandet av deras personliga upplysningar i en allmän abonnentförteckning.
…
(35) Tillhandahållandet av nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar är redan öppet för konkurrens. Bestämmelserna i detta direktiv kompletterar bestämmelserna i direktiv 97/66/EG genom att abonnenterna ges rätten att få sina personuppgifter införda i en tryckt eller elektronisk abonnentförteckning. Alla tjänsteleverantörer som tilldelar sina abonnenter telefonnummer är skyldiga att tillhandahålla relevant information på ett skäligt, kostnadsorienterat och icke-diskriminerande sätt.”
4 Artikel 1 i direktivet har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”. I artikel 1.1 anges följande:
”Inom ramen för [Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33)] avser detta direktiv tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster till slutanvändare. Målet är att genom effektiv konkurrens och valmöjligheter säkerställa att det i hela [Europeiska unionen] finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet och hantera situationer där slutanvändares behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt av marknaden. …”
5 I kapitel II i direktivet om samhällsomfattande tjänster behandlas skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. I detta kapitel återfinns artikel 5 som har rubriken ”Nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar” och lyder som följer:
”1. Medlemsstaterna skall säkerställa att
a) minst en fullständig abonnentförteckning finns tillgänglig för slutanvändarna i en form som har godkänts av den berörda myndigheten, i tryckt eller elektronisk form eller bådadera, och som regelbundet uppdateras, minst en gång per år,
b) samtliga slutanvändare, inbegripet användare av telefonautomater, har tillgång till minst en fullständig nummerupplysningstjänst.
2. Abonnentförteckningarna som avses i punkt 1 ska, med förbehåll för artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) [(EGT L 201, 2002, s. 37)], omfatta samtliga abonnenter av allmänt tillgängliga telefonitjänster.
…”
6 I kapitel IV i direktivet om samhällsomfattande tjänster behandlas slutanvändarnas intressen och rättigheter. I detta kapitel återfinns artikel 25 som har rubriken ”Nummerupplysningstjänster” och lyder som följer:
”1. Medlemsstaterna ska se till att abonnenter på allmänt tillgängliga telefonitjänster har rätt att upptas i den allmänt tillgängliga abonnentförteckning som avses i artikel 5.1 a och att informationen görs tillgänglig för tillhandahållare av nummerupplysningstjänster och/eller abonnentförteckningar i enlighet med punkt 2.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att samtliga företag som tilldelar abonnenter telefonnummer tillmötesgår varje rimlig begäran om att få tillgång till ändamålsenlig information, i ett avtalat format på villkor som är rättvisa, objektiva, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande, i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar.
…
5. Punkterna 1–4 ska gälla, om inte annat följer av [unions]lagstiftningen om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet, särskilt artikel 12 i direktiv [2002/58].”
Direktivet om integritet och elektronisk kommunikation
7 I skäl 39 i direktiv 2002/58, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136 (nedan kallat direktivet om integritet och elektronisk kommunikation) anges följande:
”(39) Skyldigheten att informera abonnenterna om ändamålen med allmänna abonnentförteckningar i vilka deras personuppgifter skall införas bör åläggas den part som samlar in uppgifterna för införande. Om uppgifterna får överföras till en eller flera tredje parter bör abonnenten informeras om denna möjlighet och om mottagaren eller möjliga mottagarkategorier. All överföring bör endast göras på villkor att uppgifterna inte får användas för andra ändamål än de för vilka de samlades in. Om den part som samlar in uppgifterna från abonnenten, eller en annan tredje part som har fått de överförda uppgifterna, vill använda uppgifterna för ett ytterligare ändamål, skall ett nytt samtycke inhämtas från abonnenten, antingen av den part som först samlade in uppgifterna eller den tredje part som fått de överförda uppgifterna.”
8 Artikel 1 i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation har rubriken ”Tillämpningsområde och mål”. I artikel 1.1 föreskrivs följande:
”Genom detta direktiv möjliggörs en harmonisering av nationella bestämmelser för att säkerställa ett likvärdigt skydd av de grundläggande fri- och rättigheterna, särskilt rätten till integritet och konfidentialitet, när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation, samt för att säkerställa fri rörlighet för sådana uppgifter samt för utrustning och tjänster avseende elektronisk kommunikation inom [unionen]”.
9 Artikel 12 i samma direktiv, med rubriken ”Abonnentförteckningar”, föreskriver följande:
”1. Medlemsstaterna skall säkerställa att abonnenterna kostnadsfritt och innan de tas med i abonnentförteckningen informeras om ändamålen med tryckta eller elektroniska abonnentförteckningar som är tillgängliga för allmänheten eller kan erhållas genom en nummerupplysningstjänst, där abonnenternas personuppgifter kan finnas med, och om varje ytterligare användningsmöjlighet som bygger på sökfunktioner som finns i de elektroniska versionerna av abonnentförteckningen.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att abonnenterna ges möjlighet att avgöra om deras personuppgifter skall finnas med i en allmän abonnentförteckning och i så fall vilka personuppgifter, i den utsträckning uppgifterna är relevanta för det ändamål med abonnentförteckningen som fastställts av den som tillhandahåller förteckningen, och att bekräfta, rätta eller dra tillbaka sådana uppgifter. Det skall vara kostnadsfritt att inte förtecknas i allmänna abonnentförteckningar eller att kontrollera, rätta eller dra tillbaka personuppgifter från dem.
3. Medlemsstaterna får begära att abonnenterna ombedes lämna kompletterande samtycke för alla andra ändamål med en allmän abonnentförteckning än sökning av adressuppgifter för personer grundade på deras namn och, vid behov, ett minimum av andra identifieringsuppgifter.
…”
Nederländsk rätt
10 I artikel 1.1 e i Besluit universele dienstverlening en eindgebruikersbelangen (förordning om samhällsomfattande tjänster och slutanvändarnas intressen), av den 7 maj 2004 (Stb 2004, nr 203) (nedan kallad Bude) föreskrivs följande:
”Med en nummerupplysningstjänst av standardtyp avses en allmänt tillgänglig nummerupplysningstjänst som uteslutande möjliggör sökning av telefonnummer med hjälp av uppgifter om abonnentens namn i kombination med uppgifter om abonnentens gatuadress, husnummer, postnummer eller bostadsort.”
11 I artikel 3.1 i Bude har följande lydelse:
”En leverantör som tilldelar telefonnummer ska tillmötesgå varje rimlig begäran om att få tillgång till ändamålsenlig information, i ett avtalat format och på villkor som är rättvisa, objektiva, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande, i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga abonnentförteckningar och allmänt tillgängliga abonnentupplysningstjänster.”
12 Artikel 3.2 i Bude har följande lydelse:
”1. Om en leverantör av en allmänt tillgänglig telefonitjänst före eller vid ingåendet av ett avtal med en användare efterfrågar dennes namn och adress (gatunamn, husnummer, postnummer och bostadsort), ska leverantören även tillfråga användaren huruvida denne samtycker till att personuppgifter av det slaget och de telefonnummer som leverantören har tilldelat införs i abonnentförteckningar av standardtyp och i abonnentdatabaser som används för nummerupplysningstjänster av standardtyp. Frågor om sådant samtycke som avses i föregående mening ska ställas separat för varje personuppgiftstyp.
2. Lämnat samtycke utgör ändamålsenlig information i den mening som avses i artikel 3.1.
3. Frågar en leverantör av en allmänt tillgänglig telefonitjänst även om samtycke till införande i andra abonnentförteckningar än abonnentförteckningar av standardtyp eller i abonnentdatabaser som inte uteslutande används för att tillhandahålla en nummerupplysningstjänst av standardtyp, ska leverantören se till att frågan om samtycke enligt punkt 1 ställs på ett sätt och i en form som åtminstone är likvärdiga med sättet och formen för frågan om sådant samtycke som avses i denna punkt 3.”
13 Artikel 11.6 i Telecommunicatiewet (lag om telekommunikation) av den 19 oktober 1998 (Stb. 1998, nr 610) har följande lydelse:
”1. Den som offentliggör en allmänt tillgänglig abonnentförteckning eller som tillhandahåller en allmänt tillgänglig abonnentupplysningstjänst ska, innan vederbörande inför personuppgifter om abonnenten i abonnentförteckningen eller i abonnentdatabaser som används för att tillhandahålla en nummerupplysningstjänst, kostnadsfritt informera abonnenten om följande:
a) ändamålen med den aktuella abonnentförteckningen och nummerupplysningstjänsten avseende abonnenterna och, om det rör sig om en elektronisk version av abonnentförteckning, möjligheterna att använda förteckningen genom de olika sökmöjligheter som förteckningen erbjuder, och
b) de typer av personuppgifter som den aktuella abonnentförteckningen och nummerupplysningstjänsten avseende abonnenterna kan innehålla med hänsyn till förteckningens syfte.
2. En allmänt tillgänglig abonnentförteckning och en abonnentdatabas som används för att tillhandahålla en nummerupplysningstjänst får endast innehålla personuppgifter om en abonnent om denne har gett sitt medgivande härtill och då endast de personuppgifter som abonnenten själv har lämnat. Det ska vara kostnadsfritt att inte förtecknas i en abonnentförteckning eller i abonnentdatabaser som används för att tillhandahålla en nummerupplysningstjänst.
3. Om behandlingen av personuppgifter som finns i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning och i abonnentdatabaser som används för att tillhandahålla en nummerupplysningstjänst har ett annat ändamål än att ge möjlighet att söka efter telefonnummer på grundval av namnuppgifter med anknytning till uppgifter såsom abonnentens gatuadress, gatunummer, postnummer och bostadsort krävs det att abonnenten lämnat ett särskilt samtycke härtill för vart och ett av dessa övriga ändamål.
4. Abonnenten har rätt att kostnadsfritt kontrollera, rätta eller dra tillbaka personuppgifter som berör honom eller henne i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning eller i abonnentdatabaser som används för att tillhandahålla en nummerupplysningstjänst.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
14 EDA är ett bolag bildat enligt belgisk rätt som erbjuder nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar åtkomliga från Belgien. Bolaget har begärt att få tillgång till uppgifter om abonnenter hos företag som tilldelar telefonnummer i Nederländerna (nedan kallade de nederländska företagen). Sedan företagen vägrat att lämna ut de begärda uppgifterna ansökte EDA, den 18 januari 2012, hos ACM om att den myndigheten skulle lösa tvisten.
15 Genom beslut av den 5 juni 2013 avgjorde ACM, i egenskap av nationell regleringsmyndighet, EDA:s ansökan och vidtog följande åtgärder. För det första gavs EDA rätt att åberopa artikel 3.1 i Bude i den mån företaget använder de tillgängliggjorda numren och tillhörande uppgifter för att saluföra en nummerupplysningstjänst av standardtyp. För det andra skulle de nederländska företagen på rättvisa, objektiva, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande villkor överlämna grundläggande uppgifter om sina abonnenter (namn, adress, postnummer och telefonnummer) till EDA. De nederländska företagen skulle vidare för det tredje inom en skälig tidsperiod sörja för att det samtycke som de vid ingåendet av avtalet begär av sina abonnenter för införande i varje abonnentförteckning av standardtyp och varje abonnentdatabas som används för en nummerupplysningstjänst av standardtyp sker i enlighet med artikel 3.2 i Bude.
16 De nederländska företagen överklagade ACM:s beslut till College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art, Nederländerna).
17 Den hänskjutande domstolen har påpekat att eftersom artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster införlivats med nederländsk rätt genom artikel 3.1 i Bude, ska direktivsbestämmelsens räckvidd fastställas för att avgöra den mellan parterna i det nationella målet tvistiga frågan, det vill säga huruvida nämnda artikel 3.1 innebär en skyldighet för nederländska företag att ge EDA tillgång till uppgifter om företagens abonnenter trots att EDA inte är hemmahörande i Nederländerna.
18 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang noterat att EU-domstolens tolkning av artikel 25.2 i det nämnda direktivet i domen av den 5 maj 2011, Deutsche Telekom (C‑543/09, EU:C:2011:279), inte gäller gränsöverskridande tillhandahållande av abonnentuppgifter och följaktligen inte besvarar frågan huruvida bestämmelsen ska tolkas så, att ett företag är skyldigt att lämna ut uppgifter om sina abonnenter till en leverantör av nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar som är hemmahörande i en annan medlemsstat.
19 Därefter har den hänskjutande domstolen påpekat att artikel 3.2 i Bude, såvitt gäller erhållande av abonnentens samtycke, föreskriver att tillhandahållaren ska erhålla abonnentens samtycke för att kunna medta personuppgifter och tilldelade telefonnummer i en abonnentförteckning av standardtyp och abonnentdatabaser som används för att tillhandahålla en nummerupplysningstjänst av standardtyp. Enligt förklaringen till artikel 3.2 i Bude ”syftar bestämmelsen till att undvika att varje tillhandahållare av allmänt tillgängliga abonnentförteckningar och nummerupplysningstjänster måste begära särskilt samtycke från varje abonnent vid ett standardinförande”.
20 Den hänskjutande domstolen har noterat att parterna i det nationella målet är oeniga om huruvida artikel 3.2 i Bude gör det möjligt att inhämta abonnenternas samtycke till att deras personuppgifter används på olika sätt beroende på om uppgifterna är avsedda för nederländska eller utländska tillhandahållare av nummerupplysningstjänster och/eller abonnentförteckningar. Vidare är parterna oense om abonnenterna ska anses ha möjlighet att välja om de vill lämna sitt samtycke eller inte beroende på i vilka länder företaget som begär informationen tillhandahåller sina tjänster. Samma domstol undrar härvidlag hur avvägningen ska göras mellan å ena sidan kravet på att iaktta icke-diskrimineringsprincipen och å andra sidan skyddet för privatlivet inom ramen för en sådan begäran om samtycke.
21 Mot denna bakgrund beslutade College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsmål av ekonomisk art) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster tolkas så, att 'begäran’ även innefattar fall där ett företag i en annan medlemsstat önskar få tillgång till information som behövs för att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar i den medlemsstaten och/eller i andra medlemsstater?
2) För den händelse att den första frågan ska besvaras jakande: Medger icke-diskrimineringsprincipen att ett företag som tilldelar telefonnummer, och som enligt nationell lagstiftning är skyldigt att inhämta abonnentens samtycke till att dennes uppgifter införs i abonnentförteckningar och nummerupplysningstjänster av standardtyp, gör åtskillnad mellan företag i samband med inhämtandet av sådant samtycke utifrån i vilken medlemsstat det företag som begär information i den mening som avses i artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster tillhandahåller abonnentförteckningar och nummerupplysningstjänster?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
22 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster tolkas så, att begreppet ”begäran” i denna artikel även omfattar en begäran som framställts av ett företag, som är hemmahörande i en annan medlemsstat än den där de företag som tilldelar abonnenter telefonnummer är hemmahörande, om att få tillgång till ändamålsenlig information som dessa företag innehar, i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar i den medlemsstaten och/eller i andra medlemsstater.
23 Artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster ingår i kapitel IV i samma direktiv, vilket behandlar slutanvändarnas intressen och rättigheter. Enligt artikel 25.1 ska medlemsstaterna se till att abonnenter på allmänt tillgängliga telefonitjänster har rätt att upptas i den allmänt tillgängliga abonnentförteckning som avses i artikel 5.1 a i direktivet och att informationen görs tillgänglig för tillhandahållare av nummerupplysningstjänster och/eller abonnentförteckningar i enlighet med artikel 25.2.
24 Vad gäller tillhandahållande av information om abonnenterna för tillhandahållare av nummerupplysningstjänster och/eller abonnentförteckningar följer det av själva ordalydelsen i artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster att bestämmelsen avser varje rimlig begäran om att få tillgång till information i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar. Vidare föreskrivs att tillhandahållandet ska ske på villkor som är icke-diskriminerande.
25 Det framgår således av bestämmelsens ordalydelse att det inte görs någon skillnad beroende på om begäran om att få tillgång till information om abonnenterna framställts av ett företag som är hemmahörande i samma medlemsstat som det företag som mottar begäran eller om den framställts av ett företag som är hemmahörande i en annan medlemsstat än den som det företag som mottar begäran är hemmahörande i.
26 Avsaknaden av en sådan åtskillnad är i överensstämmelse med det syfte som direktivet om samhällsomfattande tjänster eftersträvar. Enligt artikel 1.1 syftar direktivet till att genom effektiv konkurrens och valmöjligheter säkerställa att det i hela unionen finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet och till att hantera situationer där slutanvändares behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt av marknaden. Nämnda avsaknad av åtskillnad är likaså i överensstämmelse med det specifika syfte som eftersträvas i artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster, nämligen att säkerställa iakttagandet av den skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster som anges i artikel 5.1 i nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2011, Deutsche Telekom, C‑543/09, EU:C:2011:279, punkt 35).
27 Med hänvisning till skäl 35 i direktivet om samhällsomfattande tjänster har domstolen redan slagit fast, i punkt 36 i domen av den 5 maj 2011, Deutsche Telekom, C‑543/09, EU:C:2011:279), att på en konkurrensutsatt marknad innebär skyldigheten för ett företag som tilldelar telefonnummer att överföra sådana uppgifter som avser dess egna abonnenter, i enlighet med artikel 25.2 i samma direktiv, i princip att inte bara det företag som har utsetts att säkerställa iakttagandet av den skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster som föreskrivs i artikel 5.1 i nämnda direktiv, utan även att alla leverantörer av telefonitjänster kan upprätta en fullständig databas och bedriva verksamhet på marknaden för nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar. Det räcker därvid att den berörda leverantören begär att få relevanta uppgifter av varje företag som tilldelar telefonnummer om dess abonnenter.
28 En tolkning av artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster som innebär att bestämmelsen endast omfattar varje rimlig begäran som framställts av företag som är hemmahörande i den medlemsstat där de företag som tilldelar telefonnummer är hemmahörande skulle strida mot syftet att genom effektiv konkurrens säkerställa att slutanvändare i hela unionen har tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet. Nämnda tolkning skulle även strida mot syftet att säkerställa iakttagandet av den skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster som föreskrivs i artikel 5.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster som bland annat innebär att tillhandahålla användarna minst en fullständig abonnentförteckning.
29 Såsom påpekats i punkt 24 ovan krävs det enligt artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster att samtliga företag som tilldelar abonnenter telefonnummer tillmötesgår varje rimlig begäran om att få tillgång till ändamålsenlig information i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar på villkor som är icke-diskriminerande. Det faktum att företag som tilldelar telefonnummer i Nederländerna vägrar att lämna ut uppgifter om sina abonnenter till sökandena enbart av det skälet att de är hemmahörande i en annan medlemsstat strider mot detta krav.
30 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster ska tolkas så, att begreppet ”begäran” i denna artikel även omfattar en begäran som framställts av ett företag, som är hemmahörande i en annan medlemsstat än den där de företag som tilldelar abonnenter telefonnummer är hemmahörande, om att få tillgång till ändamålsenlig information som dessa företag innehar, i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar i den medlemsstaten och/eller i andra medlemsstater.
Den andra tolkningsfrågan
31 Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster ska tolkas så, att den utgör hinder för att ett företag som tilldelar abonnenter telefonnummer och som enligt nationella bestämmelser är skyldigt att inhämta abonnenternas samtycke till att använda deras uppgifter i nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar, utformar begäran om samtycke på ett sådant sätt att abonnenterna ska lämna sitt särskilda samtycke till sådan användning beroende på i vilken medlemsstat de företag som kan komma att begära den information som avses i den bestämmelsen tillhandahåller dessa tjänster.
32 Enligt artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster ska medlemsstaterna säkerställa att samtliga företag som tilldelar abonnenter telefonnummer tillmötesgår varje rimlig begäran om att få tillgång till ändamålsenlig information, i ett avtalat format på villkor som är rättvisa, objektiva, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande, i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar. Det följer vidare av artikel 25.5 i samma direktiv att artikel 25.2 ska gälla ”om inte annat följer av [union]slagstiftningen om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet, särskilt artikel 12 i [direktivet om integritet och elektronisk kommunikation]”.
33 För att besvara den andra frågan ska domstolen följaktligen även pröva om artikel 12.2 i sistnämnda direktiv ställer som krav för att ett företag som tilldelar telefonnummer ska kunna överföra en abonnents personuppgifter till ett utomstående företag, vars verksamhet består i att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar i en annan medlemsstat än den där abonnenten är bosatt, att abonnenten gett ett särskilt och specifikt samtycke härtill.
34 Domstolen erinrar härvidlag om följande. I punkt 67 i domen av den 5 maj 2011, Deutsche Telekom (C‑543/09, EU:C:2011:279), slog domstolen fast att artikel 12 i det nämnda direktivet ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ett företag som offentliggör allmänna abonnentförteckningar åläggs en skyldighet att överföra personuppgifter som det innehar om abonnenter hos andra leverantörer av telefonitjänster till ett annat företag, vars verksamhet består i att offentliggöra en tryckt eller elektronisk allmän abonnentförteckning eller göra sådana abonnentförteckningar tillgängliga genom nummerupplysningstjänster, utan att det för en sådan överföring krävs att abonnenterna har lämnat ett nytt samtycke. Detta gäller dock endast under förutsättning att abonnenterna har informerats om ändamålet med en allmän abonnentförteckning och om att dessa uppgifter kan vidarebefordras till en annan leverantör av telefonitjänster, innan deras uppgifter för första gången tas med i en sådan abonnentförteckning. Vidare ska det säkerställas att nämnda uppgifter, efter det att de har överförts, inte används för andra ändamål än dem för vilka de samlades in för att offentliggöras för första gången.
35 För att komma fram till denna slutsats fann domstolen med beaktande av skäl 39 och ordalydelsen i artikel 12.2 och 12.3 i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation att när en abonnent har blivit informerad om möjligheten att personuppgifter som rör vederbörande kan överföras av det företag som tilldelade abonnenten ett telefonnummer till ett annat företag, i syfte att dessa uppgifter ska offentliggöras i en allmän abonnentförteckning, och vederbörande har samtyckt till att nämnda uppgifter offentliggörs i en sådan abonnentförteckning krävs inte något nytt samtycke från abonnenten för att överföra dessa uppgifter till ett annat företag som avser att offentliggöra en tryckt eller elektronisk allmän abonnentförteckning eller göra sådana abonnentförteckningar tillgängliga genom nummerupplysningstjänster. Detta gäller under förutsättning att uppgifterna i fråga inte används för andra ändamål än dem för vilka de samlades in för att offentliggöras för första gången. Samtycket enligt artikel 12.2 i samma direktiv från en abonnent som vederbörligen har informerats vid offentliggörandet i en allmän abonnentförteckning av personuppgifter som rör vederbörande, avser nämligen ändamålet med detta offentliggörande och utsträcker sig på så sätt till att omfatta varje senare behandling av nämnda uppgifter av tredje parter, som är aktiva på marknaden för allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar, i den mån som en sådan behandling har samma ändamål. Domstolen har i detta avseende preciserat att lydelsen i artikel 12.2 i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation inte innebär att abonnenten ska anses ha en selektiv beslutanderätt till förmån för vissa leverantörer av allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2011, Deutsche Telekom, C‑543/09, EU:C:2011:279, punkterna 62–65).
36 Domstolen har tillagt att när en abonnent har samtyckt till att personuppgifter som rör vederbörande överförs till ett visst företag i syfte att de ska offentliggöras i en allmän abonnentförteckning som tillhör nämnda företag, kan en överföring av samma uppgifter till ett annat företag som avser att offentliggöra en allmän abonnentförteckning, utan att abonnenten har lämnat ett nytt samtycke, inte anses påverka det väsentliga innehållet i den rätt till skydd av personuppgifter som föreskrivs i artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2011, Deutsche Telekom, C‑543/09, EU:C:2011:279, punkt 66).
37 Av ovanstående överväganden följer att det är syftet med det första offentliggörandet av abonnentens personuppgifter som denne samtyckt till som är avgörande för att bedöma samtyckets omfattning. Domstolen påpekar att det i artikel 12.3 i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation föreskrivs att medlemsstaterna får begära att det även krävs abonnenternas samtycke för alla andra ändamål med en allmän abonnentförteckning än sökning av en persons adressuppgifter grundade på vederbörandes namn och, vid behov, ett minimum av andra identifieringsuppgifter.
38 Oavsett var i unionen det företag som tillhandahåller en allmänt tillgänglig nummerupplysningstjänst och abonnentförteckning är hemmahörande, bedriver det nämligen sin verksamhet inom ramen för ett i hög grad harmoniserat regelverk som gör det möjligt att se till att kraven på skydd för abonnenternas personuppgifter tillgodoses i samma utsträckning i hela unionen, såsom följer av bland annat artikel 25.5 i direktivet om samhällsomfattande tjänster och artiklarna 1.1 och 12 i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation.
39 Under sådana omständigheter saknas det, såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 40 och 41 i sitt förslag till avgörande, anledning att införa en skillnad i behandling beroende på om det företag som begär överföring av abonnenternas personuppgifter är hemmahörande i samma medlemsstat som abonnenterna eller i en annan medlemsstat. Detta gäller under förutsättning att företaget samlar in uppgifterna för samma ändamål som de som uppgifterna samlades in för med avseende på det första offentliggörandet och att överföringen därför omfattas av det samtycke som abonnenterna har lämnat.
40 Med hänsyn till dessa överväganden samt till dem som domstolen redogjort för i punkterna 23–30 ovan saknas det därför anledning för det företag som tilldelar telefonnummer att utforma begäran om samtycke som ställs till abonnenten på ett sätt som innebär att denne ska lämna ett särskilt samtycke beroende på vilken medlemsstat vederbörandes personuppgifter kan överföras till.
41 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 25.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster ska tolkas så, att den utgör hinder för att ett företag som tilldelar abonnenter telefonnummer och som enligt nationella bestämmelser är skyldigt att inhämta abonnenternas samtycke till att använda deras uppgifter i nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar, utformar begäran om samtycke på ett sådant sätt att abonnenterna ska lämna sitt särskilda samtycke till sådan användning beroende på i vilken medlemsstat de företag som kan komma att begära den information som avses i den bestämmelsen tillhandahåller dessa tjänster.
Rättegångskostnader
42 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Artikel 25.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009, ska tolkas så, att begreppet ”begäran” i denna artikel även omfattar en begäran som framställts av ett företag, som är hemmahörande i en annan medlemsstat än den där de företag som tilldelar abonnenter telefonnummer är hemmahörande, om att få tillgång till ändamålsenlig information som dessa företag innehar, i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar i den medlemsstaten och/eller i andra medlemsstater.
2) Artikel 25.2 i direktiv 2002/22, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, ska tolkas så, att den utgör hinder för att ett företag som tilldelar abonnenter telefonnummer och som enligt nationella bestämmelser är skyldigt att inhämta abonnenternas samtycke till att använda deras uppgifter i nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar, utformar begäran om samtycke på ett sådant sätt att abonnenterna ska lämna sitt särskilda samtycke till sådan användning beroende på i vilken medlemsstat de företag som kan komma att begära den information som avses i den bestämmelsen tillhandahåller dessa tjänster.
Underskrifter