Language of document : ECLI:EU:T:2013:31

Förenade målen T‑225/06, T‑255/06, T‑257/06 och T‑309/06

Budějovický Budvar, národní podnik

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Gemenskapsvarumärke – Invändningsförfarande – Ansökningar om registrering som gemenskapsvarumärken av ord- och figurmärket BUD – Beteckningarna ’bud’ – Relativa registreringshinder – Artikel 8.4 i förordning (EG) nr 40/94”

Sammanfattning av domen

1.      Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett icke registrerat varumärke eller av ett annat kännetecken som används i näringsverksamhet – Kännetecken som ger innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 8.4)

2.      Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett icke registrerat varumärke eller av ett annat kännetecken som används i näringsverksamhet – Kännetecken som ger innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 8.4; kommissionens förordning nr 2868/95, artikel 1, regel 20.7 c)

3.      Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Prövning av sakförhållandena på eget initiativ

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 74.2)

4.      Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett icke registrerat varumärke eller av ett annat kännetecken som används i näringsverksamhet

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 8.1 b och 8.4, artikel 43.2 och 43.3; kommissionens förordning nr 2868/95, artikel 1, regel 22)

5.      Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett icke registrerat varumärke eller av ett annat kännetecken som används i näringsverksamhet

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 8.4)

6.      Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett icke registrerat varumärke eller av ett annat kännetecken som används i näringsverksamhet – Kännetecken som ger innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 8.4)

7.      Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Prövning av sakförhållandena

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 74.1)

1.      Överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) åsidosatte artikel 8.4 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken då överklagandenämnden, på grund av ogiltigförklaringen av verkan av ursprungsbeteckningen BUD, som registrerats för öl hos Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) i enlighet med Lissabonöverenskommelsen, genom beslut av fransk domstol, fann att den invändning som framställts mot ord- och figurmärket BUD, vars ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke gjordes för varor i klasserna 16, 21, 25 och 32, respektive 32, 33, 35, 38, 41 och 42 omfattas av Niceöverenskommelsen, inte kan bifallas om den grundar sig på en rättighet som ”framställs som en ursprungsbeteckning” men som faktiskt ”inte är det”, eftersom nämnda beslut var föremål för ett överklagande som har inhiberande verkan.

Överklagandenämnden borde enligt artikel 8.4 i förordning nr 40/94 beakta relevant nationell lagstiftning och den registrering som gjorts enligt Lissabonöverenskommelsen utan att ifrågasätta den omständigheten att den åberopade äldre rättigheten utgjordes av en ”ursprungsbeteckning”, eftersom verkan av ursprungsbeteckningen bud inte slutligt ogiltigförklarats i Frankrike.

(se punkterna 83, 87 och 90)

2.      Gemenskapsbestämmelser om varumärken kan dock, som framgår av femte skälet i förordning nr 40/94, inte ersätta medlemsstaternas varumärkeslagar. Förstainstansrätten har på denna grund slagit fast att giltigheten av ett nationellt varumärke inte kan bestridas inom ramen för ett förfarande för registrering av ett gemenskapsvarumärke.

Härav följer att det system som införts genom förordning nr 40/94 förutsätter att Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) beaktar äldre rättigheter som skyddas på nationell nivå. I artikel 8.1 jämförd med artikel 8.4 i förordning nr 40/94 föreskrivs således att innehavaren av ett annat kännetecken som används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning och med rättsverkan i en medlemsstat, på de villkor som anges i den ovannämnda artikeln, kan invända mot registrering av ett gemenskapsvarumärke. För att detta skydd ska kunna säkerställas hänvisar artikel 8.4 i förordning nr 40/94 till ”tillämplig nationell lagstiftning” på den åberopade äldre rättigheten.

Harmoniseringsbyrån borde enligt artikel 8.4 i förordning nr 40/94 beakta relevant nationell lagstiftning och den registrering som gjorts enligt Lissabonöverenskommelsen utan att ifrågasätta den omständigheten att den åberopade äldre rättigheten utgjordes av en ”ursprungsbeteckning”, i ett land som anslutit sig till Lissabonöverenskommelsen om skydd för ursprungsbeteckningar och deras internationella registrering.

Om harmoniseringsbyrån hyste allvarliga tvivel avseende huruvida den äldre rättigheten skulle betraktas som en ”ursprungsbeteckning”, och således avseende det skydd som denna skulle tillerkännas enligt den åberopade nationella lagstiftningen, då denna fråga var föremål för ett domstolsförfarande i Frankrike, hade den med stöd av regel 20.7 c i förordning nr 2868/95 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken kunnat förklara invändningsförfarandet vilande i avvaktan på en lagakraftvunnen dom i detta avseende.

(se punkterna 88–91)

3.      Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) behöver vidare, såsom framgår av ordalydelsen i artikel 74.2 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken, inte beakta omständigheter eller bevis som part inte åberopat eller ingett i rätt tid. Det följer av lydelsen att parterna – som regel och såvida inget annat föreskrivs – har möjlighet att åberopa omständigheter och inge bevisning även efter utgången av de tidsfrister som gäller enligt bestämmelserna i förordning nr 40/94 och att harmoniseringsbyrån inte är förhindrad att beakta omständigheter och bevisning som således har åberopats respektive ingetts för sent.

(se punkt 153)

4.      Med stöd av artikel 8.4 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken är det möjligt att framställa en invändning mot en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke på grundval av ett icke registrerat varumärke eller av ett annat kännetecken som används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning.

Ändamålet med och villkoren för bevis på verkligt bruk av det äldre varumärket enligt artikel 43.2 i förordning nr 40/94 skiljer sig emellertid från ändamålet med och villkoren för bevis på att kännetecknet enligt artikel 8.4 i förordning nr 40/94 används i näringsverksamhet, särskilt vad gäller – såsom i förevarande mål – en ursprungsbeteckning som registrerats i enlighet med Lissabonöverenskommelsen eller en beteckning som skyddas enligt det bilaterala avtalet.

Vad gäller artikel 8.4 i förordning nr 40/94 kan vissa kännetecken inte förlora de rättigheter som är förknippade med kännetecknet trots att de inte är föremål för ”verkligt” bruk. En ursprungsbeteckning som registrerats enligt Lissabonöverenskommelsen kan inte anses ha blivit generisk så länge som den skyddas som ursprungsbeteckning i ursprungslandet. Det krävs inte heller att en skyddad ursprungsbeteckning ska förnyas för att skyddet ska behållas (artiklarna 6 och 7.1 i Lissabonöverenskommelsen). Detta innebär emellertid inte att det kännetecken som åberopats enligt artikel 8.4 i förordning nr 40/94 inte behöver användas. Det är dock tillräckligt att invändaren visar att kännetecknet har använts i samband med en affärsverksamhet som syftar till att ge ekonomisk vinst, utan att det är nödvändigt att visa, i den mening som avses i artikel 43.2 och 43.3 i förordning nr 40/94 och regel 22 i förordning nr 2868/95, och på de villkor som anges däri, att kännetecknet varit föremål för verkligt bruk. En motsatt tolkning skulle innebära att de kännetecken som avses i artikel 8.4 skulle påläggas villkor som särskilt är förbundna med varumärken och omfånget av skyddet för dessa. Till skillnad från artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 ska invändaren enligt artikel 8.4 i förordning nr 40/94 visa att kännetecknet, enligt rätten i den berörda medlemsstaten, ger invändaren rätt att förbjuda användningen av ett yngre varumärke.

Det framgår emellertid inte av ordalydelsen i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 att det aktuella kännetecknet måste användas i det område där rättigheten åberopas till skydd för kännetecknet De kännetecken som avses i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 kan vara skyddade i ett visst område, trots att de inte använts i detta område utan enbart i ett annat område.

Det ska kontrolleras huruvida de bevis som ingavs av invändaren under det administrativa förfarandet visade att kännetecknen hade använts i samband med en affärsverksamhet som syftade till att ge ekonomisk vinst, och inte privat, oavsett inom vilket område denna användning skedde.

Enligt ordalydelsen i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 ska invändningen grunda sig på ett kännetecken som ”används” i näringsverksamhet. Det framgår inte av denna bestämmelse att invändaren måste visa att det aktuella kännetecknet har använts innan ansökan om registrering av gemenskapsvarumärket gjordes. Det kan på sin höjd krävas, i likhet med vad som gäller för äldre varumärken och för att undvika en användning av en äldre rättighet som enbart framkallats av ett invändningsförfarande, att det aktuella kännetecknet ska ha använts före offentliggörandet av registreringsansökan i Bulletinen för gemenskapsvarumärken.

(se punkterna 163 och 166–169)

5.      Med stöd av artikel 8.4 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken är det möjligt att framställa en invändning mot en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke på grundval av ett icke registrerat varumärke eller av ett annat kännetecken som används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning.

Ordalydelsen i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 leder emellertid till slutsatsen att bestämmelsen avser omfattningen av det aktuella kännetecknet och inte omfattningen av användningen av kännetecknet. Det aktuella kännetecknets omfattning täcker enligt artikel 8.4 i förordning nr 40/94 det geografiska område inom vilket det skyddas. Detta får inte vara enbart lokalt. I ett sådant fall kan en invändning mot en ansökan om registrering av ett gemenskapsvarumärke inte bifallas. I artikel 107 i förordning nr 40/94 med rubriken ”Äldre rättigheter som gäller lokalt” preciseras för övrigt att ”[i]nnehavaren av en äldre rättighet som gäller lokalt får motsätta sig användning av gemenskapsvarumärket inom det område där denna rättighet åtnjuter skydd, i den mån lagstiftningen i den berörda medlemsstaten tillåter detta”. Rättighetens omfattning är således nära förbunden med det område där rättigheten skyddas.

(se punkt 180)

6.      Med stöd av artikel 8.4 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken är det möjligt att framställa en invändning mot en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke på grundval av ett icke registrerat varumärke eller av ett annat kännetecken som används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning.

Enligt artikel 8.4 i förordning nr 40/94 ska kännetecknet, enligt gemenskapslagstiftningen eller tillämplig nationell lagstiftning om detta kännetecken, ge innehavaren rätt att förbjuda användningen av ett yngre varumärke. Med hänsyn till att artikel 8 i förordning nr 40/94 avser relativa registreringshinder och med beaktande av artikel 74 i samma förordning, har invändaren vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) bevisbördan för att det ifrågavarande kännetecknet ger innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke.

Förstainstansrätten ska härvid beakta bland annat åberopad nationell lagstiftning och rättsliga avgöranden i den berörda medlemsstaten. Invändaren ska på denna grundval visa att det ifrågavarande kännetecknet omfattas av tillämpningsområdet för den åberopade nationella lagstiftningen och att kännetecknet ger innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke. Invändarens bevisning i samband med artikel 8.4 i förordning nr 40/94 ska vara relevant för det varumärke som avses i ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke.

(se punkterna 184–185 och 187)

7.      Enligt ordalydelsen i artikel 74 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken ”… skall i ärenden om relativa registreringshinder prövningen som görs av Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) vara begränsad till vad parterna åberopat och yrkat”.

Begränsningen av de omständigheter som kan ligga till grund för harmoniseringsbyråns bedömning utesluter nämligen inte att harmoniseringsbyrån utöver de sakförhållanden som parterna i invändningsförfarandet uttryckligen har åberopat också kan beakta notoriska fakta, det vill säga fakta som det förutsätts att alla känner till eller som det går att få kännedom om med hjälp av allmänt tillgängliga källor.

(se punkterna 96 och 193)