Language of document : ECLI:EU:C:2016:760

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MICHAL BOBEK

föredraget den 11 oktober 2016(1)

Mål C‑439/16 PPU

Emil Milev

(begäran om förhandsavgörande från Spetsializiran nakazatelen sad (specialiserad domstol för brottmål, Bulgarien))

”Begäran om förhandsavgörande – Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv (EU) 2016/343 – Förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen – Artikel 3 och 6 – Tillämpning i tiden – Nationell lagstiftning enligt vilken det inte är tillåtet att, under domstolsförfarandet i ett straffrättsligt mål, pröva om den tilltalade är skäligen misstänkt för att ha begått ett brott – Yttrande från en domstol i högsta instans i vilket det konstateras en motsättning mellan nationell lagstiftning och artikel 5.1 c och 5.4 i Europakonventionen – Skönsmässigt utrymme för de nationella domstolarna att välja huruvida de vill tillämpa Europakonventionen”





I –    Inledning

1.        Enligt den bulgariska straffprocesslagen (Nakazatelno-protsesualen kodeks) (NPK) får inte den domstol som, under domstolsförfarandet i ett straffrättsligt mål, fattar beslut om häktning pröva huruvida den tilltalade är skäligen misstänkt för det brott som personen anklagas för. En sådan lagstiftning har vid flera tillfällen fördömts av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen). Enligt Europadomstolens fasta praxis krävs det enligt artikel 5.4 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), att ”en domstol vid vilken ett yrkande om frigivning har framställt ska pröva huruvida den frihetsberövande personen är skäligen misstänkt för att ha begått ett brott”.(2)

2.        Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) har på den hänskjutande domstolens begäran konstaterat en motsättning mellan förevarande nationella lagstiftning och artikel 5.4 i förening med 5.1 c i Europakonventionen. Högsta domstolen lät dock de nationella domstolarna välja att antingen tillämpa Europadomstolens praxis eller den nationella lagstiftningen i väntan på lagstiftarens ingripande.

3.        Förevarande begäran om förhandsavgörande avser frågan huruvida Högsta domstolens yttrande är förenligt med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid domstolsförfarandet i straffrättsliga mål.(3) Det som är speciellt med förevarande mål är att begäran om förhandsavgörande, som framställdes inom ramen för ett brottmålsförfarande mot Emil Milev och inom ramen för hans frihetsberövande, är att den inkom till domstolen några månader efter det att direktivet trädde i kraft och långt före utgången av tidsfristen för att införliva direktivet.

II – Tillämpliga bestämmelser

A –    Unionsrätt

1.      Stadgan om de grundläggande rättigheterna

4.        Enligt artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) har ”[v]ar och en … rätt till frihet och personlig säkerhet”.

5.        Artikel 47 i stadgan har rubriken ”Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol” och föreskriver följande:

”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.

…”

6.        Artikel 48 i stadgan, med rubriken ”Presumtion för oskuld och rätten till försvar”, har följande lydelse:

”1. Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts.

2.      Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska garanteras respekt för rätten till försvar.”

B –    Direktiv 2016/343

7.        I skälen 16 och 22 föreskrivs följande:

”(16) Oskuldspresumtionen skulle överträdas om offentliga uttalanden av myndigheter, eller rättsliga avgöranden utöver dem som avser frågan om skuld, framställde en misstänkt eller tilltalad som skyldig, så länge den personen inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Sådana uttalanden och rättsliga avgöranden bör inte ge uttryck för att den personen är skyldig. Detta bör inte påverka sådana åtgärder från åklagaren som syftar till att styrka den misstänktes eller tilltalades skuld, såsom åtalet, och inte heller rättsliga avgöranden som får till följd att en uppskjuten påföljd får verkan, förutsatt att rätten till försvar respekteras. Detta bör inte heller påverka preliminära beslut av processuell karaktär som fattas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och grundas på misstanke eller bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel, såsom beslut om häktning, förutsatt att sådana beslut inte hänvisar till den misstänkte eller tilltalade som skyldig. Innan den behöriga myndigheten meddelar ett preliminärt avgörande av processuell karaktär kan den först behöva säkerställa att det föreligger tillräcklig bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel för att motivera det aktuella beslutet, och beslutet skulle kunna innehålla en hänvisning till denna bevisning.

(22)      Bevisbördan för att fastställa misstänktas och tilltalades skuld åvilar åklagaren, och alla tvivel bör vara till den misstänktes eller tilltalades fördel. Oskuldspresumtionen överträds om bevisbördan överförs från åklagaren till försvaret, utan att detta påverkar domstolens befogenheter att utföra utredningar på eget initiativ, domstolens oberoende när den bedömer den misstänktes eller tilltalades skuld och användningen av presumtioner om sakförhållanden eller rättsläget rörande det straffrättsliga ansvaret för en misstänkt eller tilltalad. Sådana presumtioner bör hållas inom rimliga gränser, med beaktande av vikten av det saken rör och med iakttagande av rätten till försvar, och de medel som används bör stå i rimlig proportion till det legitima mål som eftersträvas. Sådana presumtioner bör kunna kullkastas, och de bör under alla omständigheter endast användas om rätten till försvar respekteras.”

8.        Enligt artikel 3 i direktiv 2016/343, som har rubriken ”Oskuldspresumtion”, ska ”[m]edlemsstaterna … se till att misstänkta och tilltalade betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag”.

9.        I artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 2016/343, som har rubriken ”Offentliga uttalanden om skuld”, anges följande:

”1.      Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det i offentliga uttalanden från myndigheter och i rättsliga avgöranden, utöver dem som avser frågan om skuld, inte hänvisas till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyldig så länge denne inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Detta ska inte påverka de åtgärder av åklagaren som syftar till att bevisa att den misstänkte eller tilltalade är skyldig, och inte heller preliminära avgöranden av processuell karaktär som meddelas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och som grundas på misstanke eller bevisning som talar till nackdel för den misstänkte eller tilltalade.

2.      Medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder finns tillgängliga vid överträdelse av den skyldighet som anges i punkt 1 i denna artikel att inte hänvisa till misstänkta eller tilltalade som om de vore skyldiga, i enlighet med detta direktiv och särskilt artikel 10.”

10.      Artikel 6 i direktiv 2016/343, med rubriken ”Bevisbörda”, har följande lydelse:

”1.      Medlemsstaterna ska se till att bevisbördan vid fastställandet av misstänktas och tilltalades skuld åvilar åklagaren. Detta ska inte påverka tillämpningen av en domares eller en behörig domstols skyldighet att söka efter bevisning som kan tala till den misstänktes eller tilltalades såväl fördel som nackdel, och inte heller försvarets rätt att lägga fram bevisning i enlighet med tillämplig nationell rätt.

2.      Medlemsstaterna ska se till att alla tvivel i skuldfrågan är till den misstänktes eller tilltalades fördel, även när domstolen prövar huruvida den berörda personen bör frikännas.”

11.      Artikel 10 i direktiv 2016/343, som har rubriken ”Rättsmedel”, föreskriver följande:

”1.      Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har tillgång till ett effektivt rättsmedel om deras rättigheter enligt detta direktiv åsidosätts.

2.      Utan att det påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser och system i fråga om bevistillåtlighet ska medlemsstaterna se till att rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång iakttas vid bedömningen av uttalanden som misstänkta eller tilltalade har gjort eller av bevis som upptagits med åsidosättande av deras rätt att tiga eller deras rätt att inte vittna mot sig själv.”

12.      Enligt artikel 15 trädde direktiv 2016/343, som offentliggjordes den 11 mars 2016, i kraft den tjugonde dagen efter det att det offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. I artikel 14.1 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 1 april 2018.

C –    Bulgarisk rätt

13.      Enligt artikel 56.1 straffprocesslagen kan den tilltalade bli föremål för en tvångsåtgärd ”när bevisningen i målet visar att den tilltalade är skäligen misstänkt för att har begått brottet och när en av de rättfärdigande motiv som avses i artikel 57 NPK är för handen”. Enligt artikel 57 NPK antas dessa tvångsåtgärder för att förhindra att den tilltalade avviker, begår ett brott eller hindrar verkställigheten av en lagakraftvunnen brottmålsdom. I artikel 58.4 NPK nämns häktning bland dessa tvångsåtgärder.

14.      Enligt artikel 63.1 NPK beslutas det om häktning när ”den tilltalade är skäligen misstänkt för har begått ett brott för vilket är föreskrivet ett frihetsberövande straff eller ett strängare straff och om det framgår av bevisningen i målet att det finns en verklig fara för att den tilltalade avviker eller begår ett brott”. Enligt artikel 64.4 NPK, som avser förfarandet under förundersökningen, ska ”domstolen fatta beslut om häktning när villkoren i artikel 63.1 är uppfyllda och om så inte är fallet kan domstolen beslut att inte vidta någon tvångsåtgärd eller anta en mindre ingripande åtgärd”.

15.      Enligt artikel 256.1 led 2 NPK ska referenten, för att förbereda förhandlingen, ta ställning till tvångsåtgärden utan att bedöma om den tilltalade är skäligen misstänkt för att ha begått brottet. Enligt punkt 3 i samma bestämmelse är denna begränsning även tillämplig vid ett yrkande avseende tvångsåtgärden häktning, när rätten ska pröva om villkoren för att ändra eller upphäva tvångsåtgärden är uppfyllda.

16.       Enligt artikel 270.1 NPK kan frågan om att ändra tvångsåtgärd väckas när som helst under domstolsförfarandet. Enligt artikel 270.2 NPK fattar rätten beslut vid förhandlingen, utan att bedöma om den tilltalade är skäligen misstänkt för att ha begått brottet.

III – De faktiska omständigheterna och tolkningsfrågan

17.      Det framgår av beslutet om hänskjutande att Emil Milev står anklagad för åtta brott, bland annat för ledning av en organiserad och väpnad kriminell grupp, frihetsberövande, stöld, mordbrand avseende en bil, mordförsök på en polistjänsteman, rån av en bank och två bensinstationer. För dessa brott föreskrivs frihetsberövande straff. Det lindrigaste straffet är fängelse i 3 år och det strängaste är livstids fängelse utan möjlighet till omvandling.

18.      Emil Milev är häktad sedan den 24 november 2013. Under förundersökningen ansåg den behöriga domstolen att Emil Milev fortfarande var skäligen misstänkt för att ha begått de aktuella brotten.

19.      Sedan domstolsförfarandet inleddes, det vill säga den 8 juni 2015, har den hänskjutande domstolen (Spetsializiran nakazatelen sad (specialiserad domstol för brottmål)), på den tilltalades begäran, flera gånger tagit ställning till huruvida häktningen skulle hävas, dock utan att pröva om Emil Milev var skäligen misstänkt för att ha begått de aktuella brotten. Enligt artikel 270.2 i förening med artikel 256.3 andra meningen NPK får nämligen inte domstolen i detta skede av förfarandet pröva om en person är skäligen misstänkt för ha gjort sig skyldig till ett brott.

20.      Den hänskjutande domstolen konstaterade att det fanns en motsättning mellan den ovannämnda nationella lagstiftningen och artikel 5.4 i förening med artikel 5.1 c i Europakonventionen, som enbart tillåter att en individ hålls frihetsberövad om personen i fråga är ”skäligen misstänkt för att ha begått ett brott”. Med anledning av att det inte är möjligt att säkerställa de lagstadgade kraven för ett frihetsberövande enligt Europakonventionen, har Spetsializiran nakazatelen sad (specialiserad domstol för brottmål) flera gånger hävt häktningsbesluten. Dessa beslut om hävning har dock upphävts i andra instans.

21.      Det är i detta sammanhang som den hänskjutande domstolen bad Högsta domstolen att pröva förevarande fråga. Vid förhandlingen den 7 april 2016 bekräftade brottmålsavdelningen vid Högsta domstolen i plenum att det fanns en motsättning mellan artikel 5.4 i förening med artikel 5.1 c i Europakonventionen och de nationella bestämmelserna som inte tillåter domstolarna att pröva om den tilltalade är skäligen misstänkt för att ha begått brottet. Såsom framgår av protokollet från förhandlingen betvivlade domarna att det är praktiskt möjligt att samtidigt säkerställa iakttagandet av artikel 5.4 i förening med artikel 5.1 c i Europakonventionen och artikel 6.1 i Europakonventionen avseende rätten till en rättvis rättegång. Det ansågs som problematiskt att utse en särskild dömande sammansättning som enbart skulle pröva grunderna för att kvarhålla någon frihetsberövad. Enligt domarna riskerade nämligen en sådan åtgärd att hindra domstolarna, som endast har ett begränsat antal tjänstgörande domare, från att fungera väl.

22.      Högsta domstolen kom således fram till följande slutsats: ”Det står klart att vi inte är i stånd att föreslå någon lösning på problemet. Vi är av den uppfattningen att varje dömande sammansättning ska besluta om den ska ge företräde åt Europakonventionen eller nationell lagstiftning och om den i detta sammanhang är behörig att träffa ett avgörande.” Ordföranden för församlingen i plenum vid brottmålsavdelningen vid Högsta domstolen beslutade att en kopia av protokollet skulle skickas till den hänskjutande domstolen och till justitieministeriet för att initiera en lagändring.

23.      Enligt den hänskjutande domstolen har Högsta domstolens yttranden samma värde som en bindande dom. Det är således tvingande för samtliga domstolar, inklusive för Högsta domstolens olika dömande sammansättningar.

24.      Det är med anledning av Emil Milevs nya yrkande om att omvandla häktningen till en mindre restriktiv åtgärd som Spetsializiran nakazatelen sad (specialiserad domstol för brottmål) beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Är nationell rättspraxis – i synnerhet bindande yttranden från Varhoven kasatsionen Sad (Högsta domstolen) (som avgavs efter det att direktiv 2016/343 … antogs men innan införlivandefristen hade löpt ut) enligt vilka Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen), sedan den konstaterat en motsättning mellan artikel 5.4 i förening med punkt 1 c i samma artikel i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och nationell rätt (artikel 270.2 NPK) i fråga om det ska beaktas huruvida det föreligger skälig misstanke för att brott har begåtts (i samband med en kontroll av en förlängning av tvångsåtgärden frihetsberövande under domstolsförfarandet i brottmål), har gett de domstolar som dömer i sak friheten att välja om de ska iaktta Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna – förenlig med artiklarna 3 och 6 i direktiv 2016/343 … (avseende oskuldspresumtionen och bevisbördan i brottmål)?”

25.      Eftersom Emil Milevs frihetsberövande fortfarande pågår, ansökte den hänskjutande domstolen om tillämpning av förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande, som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

26.      Den fjärde avdelningen beslutade den 17 augusti 2016 att bevilja ansökan.

27.      Emil Milev och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Enbart kommissionen deltog i förhandlingen, som ägde rum den 22 september 2016.

IV – Bedömning

A –    Inledande överväganden

28.      Förevarande begäran om förhandsavgörande avser huruvida Högsta domstolens yttrande, såsom det anges i protokollet av den 7 april 2016, är förenligt med direktiv 2016/342. Den hänskjutande domstolen har tvivel om denna fråga, eftersom Högsta domstolen, efter att ha konstaterat en motsättning mellan den nationella lagstiftningen och artikel 5.4 i förening med artikel 5.1 c i Europakonventionen, i det omtvistade yttrandet godkände att domstolar i lägre instanser är fria att välja att iaktta Europakonventionen eller att tillämpa de däremot stridande nationella bestämmelserna.

29.      Frågan är problematisk på två sätt. Fristen för direktivets införlivande hade ännu inte löpt ut när beslutet om hänskjutande meddelades. För det andra tycks det inte vara helt självklart att det aktuella yttrandets innehåll omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde.

30.      Vad gäller den första punkten motiverade den hänskjutande domstolen att beslutet om hänskjutande kunde tas upp till sakprövning genom att understryka att enligt domstolens praxis är nationella myndigheter skyldiga att avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det resultat som avses i direktivet under införlivandefristen. Enligt den hänskjutande domstolen förhåller det sig så med det omtvistade yttrandet, eftersom det avgavs efter det att direktivet trädde i kraft.

31.      Med beaktande av dessa överväganden kan enligt min mening förevarande begäran om förhandsavgörande tas upp till sakprövning. Det är även kommissionens åsikt.

32.      För det första, när frågor från en nationell domstol, som ska pröva ett verkligt mål, avser tolkningen av unionsrätten ska de presumeras vara relevanta.(4)

33.      För det andra angav Högsta domstolen sitt yttrande den 7 april 2016, det vill säga efter det att direktiv 2016/343 enligt artikel 15 trädde i kraft, den 31 mars 2016. Det framgår av domstolens praxis att om ett direktiv redan hade trätt i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, kan tolkningen av bestämmelserna vara av betydelse för att den nationella domstolen ska kunna avgöra målet med hänsyn till skyldigheten att avhålla från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det resultat som avses i direktivet.(5)

34.      Under dessa omständigheter anser jag att frågan ska besvaras med fokus på Högsta domstolens yttrande och ovannämnda skyldighet. I detta förslag till avgörande kommer denna analys att företas under avdelning B.

35.      Frågan som avser skyldigheten att inte allvarligt äventyra direktivets resultat under införlivandeperioden skiljer sig dock från den underliggande frågan om yttrandet (och följaktligen den nationella lagstiftningen) är förenligt med direktivet.

36.      På grund av de skäl som anges nedan borde inte förevarande mål leda till en sådan bedömning. I strävan att fullt ut bistå domstolen, kommer dock en kortfattad bedömning av frågan att företas under avsnitt C.

B –    Äventyrar Högsta domstolens yttrande allvarligt syftena med direktiv 2016/343?

1.      Direktivets rättsverkningar före utgången av införlivandefristen

37.      I samband med att en tolkningsfråga ställs långt innan fristen för införlivande av direktivet har löpt ut, kan inte medlemsstaterna klandras för att inte ha vidtagit åtgärder för att genomföra ett direktiv.(6) Det framgår dock av fast rättspraxis att ett direktiv medför rättsverkningar för den medlemsstat som det riktar sig till antingen efter det att det har offentliggjorts eller från och med den tidpunkt då det delges.(7) Det är nämligen fastslaget att på grundval av artikel 4.3 FEU i förening med artikel 288 FEUF omfattas medlemsstaterna av skyldigheten att avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det resultat som föreskrivs i ett direktiv.(8) Förevarande skyldighet är tillämplig på samtliga åtgärder, allmänna eller särskilda.(9) Skyldighet gäller för alla nationella myndigheter, inklusive de nationella domstolarna.(10)

2.      Högsta domstolens yttrande

38.      Tolkningsfrågan har ställts av Spetsializiran nakazatelen sad (specialiserad domstol för brottmål) för att undersöka huruvida Högsta domstolens yttrande strider mot ovannämnda skyldighet. Mot denna bakgrund ska det prövas om det aktuella yttrandet allvarligt kan äventyra det resultat som föreskrivs i direktiv 2016/343.

39.      I beslutet om hänskjutande framhålls att Högsta domstolen skulle ha kommit till en annan slutsats om den hade tillämpat principen om konform tolkning i förhållande till direktiv 2016/343, eftersom det redan hade trätt i kraft när yttrandet angavs.

40.      Det ska inledningsvis understrykas att skyldigheten att tolka den nationella rätten konformt med direktivet emellertid inte åligger de nationella domstolarna förrän direktivets införlivandefrist har löpt ut.(11) Skyldigheterna, som framgår av den rättspraxis som bygger på domen i målet Adeneler (C‑212/04, EU:C:2006:443), vilken är i linje med den rättspraxis som bygger på domen i målet Inter-Environnement Wallonie (C‑129/96, EU:C:1997:628), som åligger de nationella domstolarna under införlivandeperioden är mer nyanserade. De nationella domstolarna är således skyldiga att ”i den utsträckning det är möjligt … avhålla sig från att tolka den nationella rätten på ett sätt som efter utgången av införlivandefristen riskerar att allvarligt äventyra de mål som eftersträvas med direktivet”.(12)

41.      Det ska följaktligen beaktas att skyldighet att avhålla sig från att vidta vissa åtgärder varken innebär att direktiv 2016/343 tillämpas eller att den nationella rätten tillämpas i enlighet med direktivet. Tvärtom, skyldigheten avser endast de åtgärder som kan medföra att de syften som direktivet eftersträvar äventyras. Skyldigheten förbjuder enbart medlemsstaterna från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar dessa syften och vars rättsverkningar fortfarande består efter utgången av införlivandefristen.(13)

42.      Vad gäller de syften som direktiv 2016/343 eftersträvar, framgår det av artikel 1 a att direktivet fastställer gemensamma minimiregler för vissa aspekter av oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden. Direktivet syftar därmed till att stärka medlemsstaternas förtroende för varandras system och att underlätta det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i straffrättsliga frågor.(14)

43.      I materiellt hänseende kan det inte uteslutas att den omständigheten att det i samband med prövning av häktning inte företas någon kontroll av om det föreligger ”skälig misstanke” kan äventyra det effektiva skyddet av oskuldspresumtionen, som säkerställs i direktivet.(15) Enligt min mening kan dock inte direktivets syften äventyras av en nationell åtgärd såsom Högsta domstolens yttrande.

44.      Det kan inte generellt uteslutas att en rättsligt avgörande allvarligt kan äventyra det resultat som föreskrivs efter utgången av fristen.(16)

45.      Tre omständigheter visar att det inte är fallet i förevarande mål. För det första kan inte Högsta domstolens yttrande – som angavs kort tid efter det att direktivet trädde i kraft – anses som en införlivandeåtgärd för direktivet. Det kan inte heller anses som en tolkning av en införlivandeåtgärd för direktivet. Artikel 270 NPK utgör nämligen varken en åtgärd för att införliva direktivet, eller en åtgärd som kan säkerställa att den nationella rätten är förenlig med direktivet.

46.      För det andra ges de nationella domstolarna i Högsta domstolens yttrande ett utrymme för skönsmässig bedömning genom att godkänna möjligheten för de nationella domstolarna att underlåta att tillämpa den nationella lagstiftningen. Den omständigheten att yttrandet kan uppfattas innehålla obligatoriska anvisningar(17) är utan betydelse. Yttrandet har inte medfört någon ändring av den tidigare situationen så att det får som följd att den utgör ett hinder för att uppnå det resultat som avses i direktivet.

47.      Slutligen påverkar inte Högsta domstolens yttrande på något sätt det val som lagstiftaren ska göra när den införlivar direktiv 2016/343.

48.      I materiellt hänseende tar yttrandet ställning till en motsättning mellan nationell rätt och Europakonventionen. Det framhålls nämligen i yttrandet att det finns en motsättning mellan nationell lagstiftning och artikel 5 i Europakonventionen, och Högsta domstolen anser att det är nödvändigt att den nationella lagstiftaren ingriper för att säkerställa iakttagandet av artiklarna 5 och 6 i Europakonventionen. Den omständigheten att yttrandet skickades till justitieministeriet för att få till stånd en lagändring bekräftar att yttrandet, som inte alls allvarligt äventyrar direktivets syften, tvärtom uppmuntrar deras uppfyllelse.

49.      Det kan följaktligen inte påstås att det omtvistade yttrandet äventyrar det resultat som avses i direktivet genom att lägga fram lösningar som kan bidra till att direktivets syften uppnås. Av detta följer, i än högre grad, att Högsta domstolens yttrande inte allvarligt kan äventyra det resultat som avses i direktivet.

3.      Unionsrättens allmänna principer och de grundläggande rättigheterna

50.      Den hänskjutande domstolens hänvisning till domen Mangold(18) leder inte till någon annan slutsats.

51.      Det framgår visserligen av rättspraxis att allmänna principer – och stadgan – är tillämpliga inom unionsrättens tillämpningsområde.(19) Det är inte endast de nationella bestämmelser som uttryckligen har till syfte att införliva ett direktiv som omfattas av dess tillämpningsområde – från och med den tidpunkt då direktivet träder i kraft – utan även de sedan tidigare gällande nationella bestämmelser som kan säkerställa den nationella rättens förenlighet med direktivet.(20)

52.      I förevarande fall utgör emellertid Högsta domstolens yttrande varken en åtgärd för att genomföra direktivet, eller en åtgärd som kan säkerställa att den nationella rätten är förenlig med direktivet. Under dessa omständigheter kan inte enbart den hänskjutande domstolens hänvisning till ett direktiv vars införlivandeperiod ännu inte löpt ut och vars syften inte allvarligt äventyras, innebära att den situation som är i fråga i det nationella målet ska falla inom unionsrättens tillämpningsområde.(21)

4.      Förslag till avgörande

53.      Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen ska besvara den fråga som Spetsializiran nakazatelen sad (specialiserad domstol för brottmål) ställde, på så sätt, att ett yttrande från Högsta domstolen som angetts under införlivandeperioden för direktiv 2016/343 inte allvarligt kan äventyra de syften som föreskrivs i direktivet, när det ger domstolar friheten att välja mellan att tillämpa artikel 5.4 i förening med artikel 5.1 c i Europakonventionen eller att tillämpa en däremot stridande nationell lagstiftning.

C –    Tolkning av direktiv 2016/343

1.      Inledande överväganden

54.      Om domstolen väljer att följa förslaget i punkten ovan, ska inte de underliggande övervägandena avseende tolkningen av direktivets bestämmelser prövas.

55.      Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att det var möjligt att tolka de nationella bestämmelserna i enlighet med direktivet. I detta sammanhang föreslog kommissionen, efter att ha kommit fram till att Högsta domstolens yttrande inte allvarligt äventyrade de resultat som avses i direktivet, att tolkningsfrågan skulle omformuleras. Kommissionen föreslog särskilt att direktivet skulle tolkas och att det skulle prövas om en nationell lagstiftning som den som var föremål för Högsta domstolens yttrande var förenlig med direktivet.

56.      Vid förhandlingen preciserade kommissionen att en sådan fråga kunde tas upp till sakprövning om det inte kunde uteslutas att vissa nationella system föreskriver en intern skyldighet att företa en konform tolkning, även före införlivandeperiodens utgång.

57.      I förevarande mål finns det inget i handlingarna i målet som tyder på att det förhåller sig så i Bulgarien. Utan tydliga uppgifter från den hänskjutande domstolen, anser jag att ett sådant tillvägagångssätt skulle strida mot den rättspraxis som uppställer begränsningar för helt hypotetiska tolkningsfrågor att tas upp till sakprövning.(22)

58.      Trots dessa betänksamheter kommer, i följande överväganden, direktivets bestämmelser att tolkas i strävan att fullt ut bistå domstolen för det fall domstolen önskar att följa kommissionens förslag – från vilket jag avråder. Dessa överväganden är under alla omständigheter endast relevanta om det nationella systemet föreskriver en konform tolkning före utgången av införlivandefristen. De ska inte på något sätt förstås som en utvidgning av medlemsstaternas skyldigheter under direktivets införlivandeperiod.

2.      Tolkning av direktiv 2016/343

59.      Kommissionen har gjort gällande att Emil Milevs situation omfattas av direktivets tillämpningsområde, eftersom han är tilltalad i en rättegång i ett straffrättsligt förfarande.

60.      Jag delar kommissionens åsikt i denna fråga.

61.      Trots att häktning inte är föremål för någon specifik unionsrättslig lagstiftning, omfattas nämligen rättsliga avgöranden avseende häktning av skyddet för oskuldspresumtionen, som skyddas i direktiv 2016/343.

62.      Såsom kommissionen underströk, framgår detta av artikel 2 och skäl 12 i direktiv 2016/343, enligt vilka direktivet ska tillämpas på fysiska personer som är misstänkta eller tilltalade, i alla stadier av det straffrättsliga förfarandet, från det tillfälle då en person blir misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott. I skäl 16 nämns för övrigt beslut om häktning som exempel på de åtgärder som omfattas av artikel 4 i direktivet såsom ”preliminärt avgörande av processuell karaktär”.

63.      Följaktligen kan oskuldspresumtionen åberopas mot rättsliga beslut om häktning.

64.      Rättsliga avgöranden om häktning kan nämligen i specifika fall medföra ett åsidosättande av den grundläggande rätten att presumeras vara oskyldig, som föreskrivs i artikel 48.1 i stadgan. Bestämmelsen har samma innebörd och räckvidd som artikel 6.2 i Europakonventionen, såsom framgår av artikel 52.3 i stadgan och de därtill hörande förklaringarna.

65.      Europadomstolen har i detta avseende slagit fast att i samband med att en person kvarhålls i häkte kan inte misstankar likställas med ett formellt konstaterade av skuld.(23) Europadomstolen har nämligen skilt på förklaringar ”som återspeglar ett intryck av att den berörda personen är skyldig och förklaringar som endast beskriver en misstanke” genom att slå fast att ”de förstnämnda strider mot oskuldspresumtionen, medan de senare överensstämmer med andan i artikel 6 i [Europa]konventionen”.(24)

66.      Om artikel 3 i direktiv 2016/343 tolkas mot bakgrund av artikel 48 i stadgan är det således möjligt att, i likhet med kommissionen, konstatera att den bulgariska lagstiftningen, som föreskriver att den domstol som avgör målet i ett straffrättsligt förfarande är förhindrad att pröva om en person är ”skäligen misstänkt”, varken kan motiveras med hänsyn till domstolens opartiskhet eller med hänsyn till oskuldspresumtionen.(25)

67.      Rättsliga beslut om häktning kan under särskilda omständigheter strida mot principen om domstolars opartiskhet och mot oskuldspresumtionen – som är nära knuten till förevarande princip. Det förhåller sig exempelvis så när en domstol grundar häktningen på ”särskilt starka misstankar att den berörda personen har begått ett brott”(26) eller när ett häktningsbeslut innehåller förklaringar som inte enbart beskriver en misstanke(27).

68.      Frågan i förevarande mål avser dock en helt omvänd situation: Avsaknaden av rättslig prövning av om den tilltalade är skäligen misstänkt för att ha begått ett brott.

69.      Kommissionen anser i detta hänseende att domstolars skyldighet att pröva om den tilltalade är skäligen misstänkt för att ha begått ett brott varken följer av den allmänna principen om oskuldspresumtion eller av direktivets bestämmelser. Ett sådant krav följer enbart, mot bakgrund av Europadomstolens praxis, av artikel 5 i Europakonventionen såsom processuell skyddsregel för den grundläggande rätten till frihet. Enligt kommissionen innehåller inte direktivet några bestämmelser om kraven i fråga om häktning och kvarhållande i häkte. Frågan regleras varken i direktivet eller i något annat unionsrättsligt instrument, och omfattas därför inte av direktivet.

70.      Jag kan inte instämma i denna tolkning.

71.      Inom ramen för Europakonventionen, som utgör ett fullständigt skydd för de mänskliga rättigheterna, är nämligen artikel 5 i Europakonventionen en specifik bestämmelse avseende åtgärder som medför frihetsberövande. Europadomstolen har följaktligen prövat förekomsten av skälig misstanke i samband med häktning, mot bakgrund av artikel 5 i Europakonventionen. Bestämmelsen innehåller en specifik regel i punkt 4 i förening med punkt 1 c i Europakonventionen: Domstolar vid vilka ett yrkande om frigivning har framställts, ska pröva om den frihetsberövade personen är skäligen misstänkt för att ha begått ett brott. Det är följaktligen inte överraskande att klagomålen mot Bulgarien i detta hänseende grundades på artikel 5 i Europakonventionen,(28) eftersom bestämmelsen kan anses som lex specialis(29) i förhållande till oskuldspresumtionen.

72.      Den omständigheten att skyldigheten att pröva om det föreligger skälig misstanke i Europadomstolens praxis, systematiskt grundas på artikel 5 i Europakonventionen, utgör dock inte ett hinder mot att en sådan skyldighet även följer av kraven som är knutna till oskuldspresumtionen.

73.      Inom unionsrätten har artikel 52.3 i stadgan till verkan att de rättigheter som garanteras i stadgan har samma innebörd och räckvidd som de motsvarande rättigheterna i Europakonventionen. Det innebär dock inte att specifika normer som utvecklats i Europadomstolens praxis inom ramen för en viss grundläggande rättighet, inte inom unionsrätten kan utgöra beståndsdelar av det innehåll som skyddas genom andra grundläggande rättigheter.

74.      En sådan begränsning kan i synnerhet inte uppställas inom ramen för tolkningen, mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, av en sekundärrättsakt som följer en annan intern logik. Europadomstolens system gör det nämligen möjligt att pröva aktuella invändningar avseende mer specifika bestämmelser, medan systemet för skydd av de grundläggande rättigheterna i stadgan skiljer sig i det hänseendet, eftersom det endast är knutet till unionsrättens tillämpningsområde.

75.      Inom ramen för tolkningen av direktiv 2016/343 om vissa aspekter av oskuldspresumtionen, kan inte innehållet och innebörden i de garantier som föreskrivs i artikel 3 i direktivet och i artikel 48.1 i stadgan tolkas restriktivt av de skäl som kommissionen anförde. Artikel 52.3 i stadgan hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd än det som följer av Europakonventionen.

76.      Den logiska kopplingen mellan kriteriet ”skäligen misstänkt” i häktningsskedet och oskuldspresumtionen, som säkerställs i artikel 3 i direktivet och i artikel 48.1 i stadgan, kan inte på något sätt förnekas. Såsom den hänskjutande domstolen har gjort gällande medför oskuldspresumtionen att det i praktiken är omöjligt att vidta repressiva åtgärder mot en person som anklagas för att ha begått ett brott, innan det åtminstone har bevisats att personen i fråga är skäligen misstänkt för att ha begått brottet. Varje frihetsberövande utan fällande dom utgör utan tvivel ett ”ingripande undantag till principen om individuell frihet och oskuldspresumtionen”.(30) Det är därför kravet på att vara ”skäligen misstänkt” i Europakonventionen utgör ett av de kriterier som tillåter att en person frihetsberövas före fällande dom, trots oskuldspresumtionen.(31) I det särskilda sammanhanget för häktning, är således kravet på att en person ska vara ”skäligen misstänkt” knutet till säkerställandet av oskuldspresumtionen.

77.      Enligt min mening kan avsaknaden av domstolskontroll av om den tilltalade är skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, strida mot oskuldspresumtionen.

78.      En sådan tolkning av oskuldspresumtionen styrks dessutom av en systematisk prövning av bestämmelserna i direktiv 2016/343 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen.

79.      Sambandet mellan behovet av att visa en rimlig miniminivå av misstankar och oskuldspresumtionen framgår således av artikel 4 i direktiv 2016/343, mot bakgrund av skäl 16.

80.      Enligt artikel 4 i direktivet ska inte skyldigheten att se till att det i rättsliga avgöranden, utöver dem som avser frågan om skuld, inte hänvisas till en misstänkt som om den personen vore skyldig innan personen i fråga bevisats vara skyldig, ”påverka preliminära avgöranden av processuell karaktär … som grundas på misstanke eller bevisning som talar till nackdel för den misstänkte eller tilltalade”. Bland dessa avgöranden nämns det i skäl 16 beslut om häktning. Däri anges det även uttryckligen att innan den behöriga myndigheten meddelar ett sådant beslut ”kan den först behöva säkerställa att det föreligger tillräcklig bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel för att motivera det aktuella beslutet”. Beslutet ”skulle kunna innehålla en hänvisning till denna bevisning”.

81.      Artikel 4 ger således medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning samtidigt som den återspeglar skyldigheten att grunda rättsliga avgöranden, såsom häktning, på tillräckliga skäl. Unionslagstiftaren ville fastställa att sådana avgöranden i sig inte utgör ett åsidosättande av oskuldspresumtionen även om de hänvisar till misstankar. Vidare har dock lagstiftarens uttryckligen förutsett att domstolar kan vara skyldiga att grunda dessa beslut på tillräckliga skäl. Direktivet återspeglar även kravet på en prövning av de skäl som kan motivera ett preliminärt avgörande som grundas på misstankar, såsom ett beslut om häktning. Medlemsstaterna ska följaktligen iaktta de garantier som följer av stadgan när de använder sig av möjligheten ovan som avser ”processuella avgöranden”.

82.      Jag anser dock att garantierna för oskuldspresumtionen i artikel 4 i direktiv 2016/34 kan anföras mot såväl det fall där rätten handlar positivt (till exempel ett beslut i vilket skuld hävdas), som det fall med en negativ underlåtelse, såsom fullständig avsaknad av domstolsprövning av misstankar som ligger till grund för en häktning under domstolsförfarandet i ett straffrättsligt mål.

83.      Det ska även understrykas att artikel 4.2 i direktiv 2016/343 ålägger medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder vid överträdelse av skyldigheten att inte hänvisa till misstänkta eller tilltalade som om de vore skyldiga, i enlighet med artikel 10. Enligt artikel 10 ska misstänkta och tilltalade ha tillgång till ett effektivt rättsmedel. Om det inte sker någon domstolsprövning av om en person är ”skäligen misstänkt”, kan emellertid inte ett sådant rättsmedel vara effektivt.

84.      Det är på grund av dessa skäl som det enligt min mening strider mot oskuldspresumtionen, i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2016/343 och garantierna i artiklarna 4 och 10 i direktivet, att kvarhålla en person fängslad utan att pröva personen är ”skäligen misstänkt”.

V –    Förslag till avgörande

85.      Mot bakgrund av anförda överväganden föreslår jag att domstolen besvarar Spetsializiran nakazatelen sad (specialiserad domstol för brottmål, Bulgarien), på följande sätt:

Ett yttrande från Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) som avgetts under införlivandeperioden för Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, kan inte allvarligt äventyra de syften som föreskrivs i direktivet, när det ger domstolar friheten att välja mellan att tillämpa artikel 5.4 i förening med artikel 5.1 c i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, eller att tillämpa en däremot stridande nationell lagstiftning.


1 – Originalspråk: franska.


2–      Se, exempelvis, Europadomstolen, 27 mars 2012, Nikolay Gerdjikov mot Bulgarien, CE:ECHR:2012:0327JUD002706104, § 26 och där angiven rättspraxis.


3–      EUT L 65, 2016, s. 1.


4–      Dom av den 5 april 2011, Société fiduciaire nationale d’expertise comptable (C‑119/09, EU:C:2011:208, punkt 21 och där angiven rättspraxis).


5–      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2009, VTB-VAB och Galatea (C‑261/07 och C‑299/07, EU:C:2009:244, punkterna 35–41), och dom av den 21 juli 2011, Azienda Agro-Zootecnica Franchini och Eolica di Altamura (C‑2/10, EU:C:2011:502, punkt 69).


6–      Se, exempelvis, dom av den 18 december 1997, Inter-Environnement Wallonie (C‑129/96, EU:C:1997:628, punkt 43), dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. (C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 114), och dom av den 15 oktober 2009, Hochtief och Linde-Kca-Dresden (C‑138/08, EU:C:2009:627, punkt 25).


7–      Se, bland annat, dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. (C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 119).


8–      Se, exempelvis, dom av den, 18 december 1997, Inter-Environnement Wallonie (C‑129/96, EU:C:1997:628, punkt 45), dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. (C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 121), och dom av den 13 mars 2014, Jetair och BTWE Travel4you (C‑599/12, EU:C:2014:144, punkt 35).


9–      Se, exempelvis, dom av den 4 maj 2016, kommissionen/Österrike (C‑346/14, EU:C:2016:322, punkt 50 och där angiven rättspraxis).


10–      Se, exempelvis, dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. (C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 122).


11–      Dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. (C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 115).


12–      Dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. (C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 123).


13–      Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Nomarchiaki Aftodioikisi Aitoloakarnanias m.fl. (C‑43/10, EU:C:2011:651, punkt 108).


14–      Se skälen 9 och 10 i direktivet.


15–      Se nedan punkt 59 och följande punkter.


16–      Det skulle särskilt kunna förhålla sig så med ett beslut om åtgärder för att införliva ett direktiv, som antogs under införlivandeperioden. Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mazák i målet Kadzoev (C‑357/09 PPU, EU:C:2009:691, punkt 35).


17–      Det framgår av handlingarna i målet att yttrandet angavs efter ett säreget förfarande. Spetsializiran nakazatelen sad, som begärde Högsta domstolens yttrande, medgav nämligen i sitt beslut av den 9 mars 2016 att frågan avseende tolkningen saknade rättslig grund. I beslutet om hänskjutande påstods det dock att det aktuella yttrandet var tvingande. I detta sammanhang konstaterar jag endast att det ankommer på den nationella domstolen att beskriva omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning under sitt ansvar. Det ankommer inte på domstolen att pröva dess riktighet.


18–      Dom av den 22 november 2005, Mangold (C‑144/04, EU:C:2005:709).


19–      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 21).


20–      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, Cordero Alonso (C‑81/05, EU:C:2006:529, punkt 29), och dom av den 21 juli 2011, Azienda Agro-Zootecnica Franchini och Eolica di Altamura (C‑2/10, EU:C:2011:502, punkt 70).


21–      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2008, Bartsch (C‑427/06, EU:C:2008:517, punkt 15 och följande punkter).


22–      Det är möjligt att dra en parallell med den inriktning inom rättspraxis som inleddes genom domen i målet av den 18 oktober 1990, Dzodzi (C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360). Domstolen ansåg sig nämligen vara behörig att pröva tolkningsfrågor avseende unionsrätten i situationer där de faktiska omständigheterna i det nationella målet inte omfattades av unionsrättens tillämpningsområde, men då dessa bestämmelser hade blivit tillämpliga genom nationell rätt genom en hänvisning: ”Även om domstolen under sådana omständigheter kan företa den begärda tolkningen, ankommer det dock inte på den att ta ett sådant initiativ om det inte framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen verkligen har en sådan skyldighet”. Se beslut av den 12 maj 2016, Sahyouni (C‑281/15, EU:C:2016:343, punkt 28), och beslut av den 30 januari 2014, C., C‑122/13, EU:C:2014:59, punkt 15).


23–      Se, exempelvis, Europadomstolen, 20 december 2005, Jasiński mot Polen, CE:ECHR:2005:1220JUD003086596, § 55, 22 april 2010, Chesne mot Frankrike, CE:ECHR:2010:0422JUD002980806, § 36, och 13 juni 2013, Romenskiy mot Ryssland, CE:ECHR:2013:0613JUD002287502, § 27.


24–      Se, exempelvis, Europadomstolen, 31 mars 2016, Petrov och Ivanova mot Bulgarien, CE:ECHR:2016:0331JUD004577310, § 44 och där angiven rättspraxis.


25–      Europadomstolen har med ett liknande resonemang, avseende en bulgarisk lagstiftning enligt vilken domstolarna inte fick pröva om den berörda personen var skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, förklarat att ”strävan att säkerställa brottmålsdomstolens opartiskhet kan inte rättfärdiga en sådan begränsning av domstolarnas vidsträckta kontroll av en häktnings lagenlighet”. Se, exempelvis, Europadomstolen, 26 juli 2001, Ilikov mot Bulgarien, CE:ECHR:2001:0726JUD003397796, § 97, och 27 mars 2012, Gerdjikov mot Bulgarien, CE:ECHR:2012:0327JUD002706104, § 28.


26–      Avseende artikel 6.1 (domstolars opartiskhet), se Europadomstolen, 24 maj 1989, Hauschildt mot Danmark, CE:ECHR:1989:0524JUD001048683, § 52. I vissa mål har Europadomstolen först prövat invändningarna med stöd av artikel 6.1 i Europakonventionen. Därefter har Europadomstolen funnit att det inte var nödvändigt att företa en sådan prövning mot bakgrund av artikel 6.2. Se Europadomstolen, och 13 juni 2013, Romenskiy mot Ryssland, CE:ECHR:2013:0613JUD002287502, § 31.


27–      Se, för ett liknande resonemang, avseende artikel 6.2 i Europakonventionen, Europadomstolen, 27 februari 2007, NEŠŤÁK mot Slovakien, CE:ECHR:2007:0227JUD006555901, §§ 88–91, 20 november 2011, Fedorenko mot Ryssland, CE:ECHR:2011:0920JUD003960205, §§ 88–93, och 10 november 2015, Slavov med flera mot Bulgarien, CE:ECHR:2015:1110JUD005850010, § 130.


28–      Se, exempelvis, de domar som den hänskjutande domstolen hänvisade till, Europadomstolen, 25 mars 1999, Nikolova mot Bulgarien [GC] CE:ECHR:1999:0325JUD003119596, §§ 61–66, 26 juli 2001, Ilikov c mot Bulgarien, CE:ECHR:2001:0726JUD003397796, §§ 95–97, 21 juli 2003, Hristov mot Bulgarien, CE:ECHR:2003:0731JUD003543697, §§ 116–120, 9 juni 2005, I.I. mot Bulgarien, CE:ECHR:2005:0609JUD004408298, §§ 103–106, 21 december 2006, Vassilev mot Bulgarien, CE:ECHR:2006:1221JUD006254400, §§ 33–39, 13 november 2008, Bochev mot Bulgarien, CE:ECHR:2008:1113JUD007348101, §§ 64–66 och 71, 21 april 2009, Rangelov mot Bulgarien, CE:ECHR:2009:0423JUD001438703, §§ 44–47, 22 oktober 2009, Dimitrov mot Bulgarien, CE:ECHR:2009:1022JUD003627502, §§ 86–90, 26 november 2009, Koriyski mot Bulgarien, ECHR:2009:1126JUD001925703, §§ 44–46, och 27 mars 2012, Gerdjikov mot Bulgarien, CE:ECHR:2012:0327JUD002706104.


29–      Se, för ett liknande resonemang, Stefan Trechsel, HumanRightsinCriminalProceedings, OUP, 2005, s. 180. I exempelvis målet Erdem mot Tyskland, hävdade klaganden att häktningens varaktighet stred mot artiklarna 5.3 och 6.2 i Europakonventionen. Europadomstolen, som hade funnit att en sådan häktning stred mot 5.3 i Europakonventionen, ansåg inte att det var nödvändigt att separat pröva klagandens invändning rörande artikel 6.2 i Europakonventionen (Europadomstolen, 5 juli 2001, Erdem mot Tyskland, CE:ECHR:2001:0705JUD003832197, § 49).


30–      Europadomstolen, 10 november 1969, Stögmüller mot Österrike, CE:ECHR:1969:1110JUD000160262, § 4.


31–      I samband med att Europadomstolen prövade artikel 5.3 i Europakonventionen (avseende häktningens varaktighet under villkoren i artikel 5.1 c i Europakonventionen), förklarade Europadomstolen att ”fortsätta hålla en person fängslad kan endast vara berättigat i ett visst fall om det finns konkreta uppgifter som visar att det finns ett verkligt allmänintresse som, trotsoskuldsprincipen, väger tyngre än bestämmelsen om iakttagande av den individuella friheten i artikel 5 i konventionen”. Se, exempelvis, Europadomstolen, 26 oktober 2000, Kudla mot Polen, CE:ECHR:2000:1026JUD003021096, § 110.