Language of document : ECLI:EU:F:2011:101

PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 5 juli 2011 ?(1)

”Personalmål – Kontraktsanställd – Anställningsvillkor – Fysisk lämplighet – Läkarundersökning inför anställning – Skydd för enskilda vid behandling av personuppgifter – Medicinsk sekretess – Överföring av medicinska uppgifter mellan institutionerna – Rätt till respekt för privatlivet”

I mål F‑46/09,

angående en talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA, som väckts av

V, kandidat till en tjänst som kontraktsanställd vid Europaparlamentet, Bryssel (Belgien), företrädd av advokaterna É. Boigelot och S. Woog,

sökande,

med stöd av

Europeiska datatillsynsmannen, företrädd av M.V. Pérez Asinari och H. Kranenborg, båda i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europaparlamentet, företrätt av K. Zejdová och S. Seyr, båda i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

PERSONALDOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden S. Gervasoni (referent), samt domarna H. Kreppel och M.I. Rofes i Pujol,

justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 mars 2011,

följande

Dom

1        V har, genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 5 oktober 2009, väckt talan om ogiltigförklaring dels av det beslut som fattades av direktören för personaladministrationen vid Europaparlamentet den 19 december 2008 om att återkalla det erbjudande om anställning som hon fått den 10 december 2008, på grund av att hon inte ansågs lämplig för anställning, dels av utlåtandet av parlamentets förtroendeläkare av den 18 december 2008 samt om ersättning för den skada som hon anser sig ha lidit.

 Tillämpliga bestämmelser

2        Artikel 82.3 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren) har följande lydelse:

”En person får anställas som kontraktsanställd endast om han

d)      uppfyller kraven på fysisk lämplighet för tjänsteutövningen, ...”

3        Artikel 83 i anställningsvillkoren har följande lydelse:

”Före anställningen skall en kontraktsanställd läkarundersökas av en av institutionens förtroendeläkare för att institutionen skall kunna övertyga sig om att han uppfyller kraven i artikel 82.3 d.

Artikel 33 [andra stycket] i tjänsteföreskrifterna [för tjänstemän i Europeiska unionen] skall tillämpas på motsvarande sätt.”

4        I artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) föreskrivs följande:

”Om den läkarundersökning som föreskrivs i första stycket resulterar i ett negativt utlåtande, kan den sökande inom 20 dagar efter det att institutionen meddelat honom utlåtandet, ansöka om att hans fall prövas av en läkarkommitté bestående av tre läkare som tillsättningsmyndigheten utser bland institutionernas rådgivande läkare. Den läkare som utfärdat det negativa utlåtandet skall höras av läkarkommittén. Den sökande får förelägga kommittén ett utlåtande från en läkare som han själv valt. Om läkarkommitténs utlåtande bekräftar resultatet av den läkarundersökning som föreskrivs i första stycket skall den sökande betala hälften av arvoden och extrakostnader.”

5        Artikel 15 i det beslut som parlamentets presidium fattade den 3 maj 2004 om interna bestämmelser angående rekrytering av tjänstemän och övriga anställda (nedan kallade de interna bestämmelserna) har följande lydelse:

”Före anställningen ska en kontraktsanställd läkarundersökas i enlighet med artikel 83 i anställningsvillkoren. Resultatet av undersökningen är giltigt i ett år, om inte annat anges av institutionens förtroendeläkare, som eventuellt kan fastställa en kortare giltighetstid.”

6        I förfarandehandboken för Europeiska kommissionens läkartjänst föreskrivs att om en sökande inte tillträder en tjänst efter utlåtandet om lämplighet eller olämplighet, ska handlingarna arkiveras, utan åtgärd, efter sex månader.

7        Artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 2001, s. 1) har följande lydelse:

”De institutioner och organ som inrättas genom eller på grundval av fördragen om upprättandet av Europeiska [unionen], nedan kallade [unions]institutionerna och [unions]organen, skall i enlighet med denna förordning skydda fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter, särskilt deras rätt till privatliv, i samband med behandling av personuppgifter, och de får varken begränsa eller förbjuda den fria rörligheten av personuppgifter sinsemellan eller till mottagare som omfattas av den nationella lagstiftningen som antagits i medlemsstaterna med tillämpning av direktiv 95/46/EG.”

8        I artikel 4 i förordning nr 45/2001 föreskrivs följande:

”1. Personuppgifter

a)      skall behandlas på ett korrekt och lagligt sätt,

b)      skall samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål; senare behandling får inte ske på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål; senare behandling av personuppgifter för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål skall inte anses vara oförenligt förutsatt att den registeransvarige vidtar lämpliga skyddsåtgärder, särskilt för att säkerställa att personuppgifterna inte behandlas för några andra ändamål och att personuppgifterna inte används till stöd för åtgärder eller beslut som avser en särskild person,

c)      skall vara adekvata och relevanta och får inte omfatta mer än vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål för vilka de samlas in och för vilka de senare behandlas,

d)      skall vara riktiga och om nödvändigt hållas aktuella; alla rimliga åtgärder skall vidtas för att säkerställa att sådana personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga i förhållande till de ändamål för vilka de samlades in eller för vilka de senare behandlas, utplånas eller rättas,

e)      skall lagras på ett sätt som förhindrar att de registrerade kan identifieras under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka uppgifterna samlades in eller för vilka de senare behandlas. Gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen skall se till att sådana personuppgifter som skall fortsätta att lagras för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål endast lagras antingen i avidentifierad form eller, om detta inte är möjligt, med krypterad identitet för de registrerade. Sådana personuppgifter får under inga omständigheter användas för andra ändamål än historiska, statistiska eller vetenskapliga.

2. Det åligger den registeransvarige att se till att punkt 1 efterlevs.”

9        Artikel 6 i förordning nr 45/2001 har följande lydelse:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 4, 5 och 10 skall följande gälla:

1) Personuppgifter får behandlas för andra ändamål än de för vilka de har samlats in endast om ändringen av ändamålet uttryckligen tillåts enligt [unions]institutionens eller [unions]organets interna bestämmelser.

…”

10      I artikel 7 i förordning nr 45/2001 föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 4, 5, 6 och 10 skall följande gälla:

1) Personuppgifter får endast överföras inom eller till andra gemenskapsinstitutioner och gemenskapsorgan om uppgifterna är nödvändiga för att lagenligt utföra uppgifter för vilka mottagaren har behörighet.

…”

11      Artikel 10.1–10.3 i förordning nr 45/2001 har följande lydelse:

”1. Behandling av personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening samt av uppgifter som rör hälsa och sexualliv är förbjuden.

2. Punkt 1 skall inte gälla om

a)      den registrerade har lämnat sitt uttryckliga samtycke till en sådan behandling, utom då [unions]institutionens eller [unions]organets interna bestämmelser föreskriver att förbudet i punkt 1 inte kan upphävas genom den registrerades samtycke, eller

b)      behandlingen är nödvändig för att fullgöra de skyldigheter och särskilda rättigheter som åligger den registeransvarige inom arbetsrätten i den omfattning detta är tillåtet enligt fördragen om upprättandet av Europeiska [unionen] och andra rättsakter som antagits på grundval av dessa fördrag eller, om det visar sig nödvändigt, i den utsträckning som den godtas av den europeiska datatillsynsmannen, på villkor att lämpliga skyddsåtgärder vidtas …

3. Punkt 1 skall inte gälla när behandlingen av uppgifterna är nödvändig med hänsyn till förebyggande hälso- och sjukvård, medicinska diagnoser, vård eller behandling eller administration av hälso- eller sjukvård och när dessa uppgifter behandlas av någon som är yrkesmässigt verksam på hälso- och sjukvårdsområdet och som i sitt yrke är underkastad tystnadsplikt eller av en annan person som är ålagd en liknande tystnadsplikt.”

 Bakgrund till tvisten

12      Från februari 1997 till mars 2006 arbetade sökanden som extraanställd eller tillfälligt anställd vid kommissionens olika tjänsteavdelningar under en sammanlagd period på omkring tre år. Hennes sista anställning var ett vikariat som assistent vid enheten för gemensamma utredningar med andra organ vid Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) från september 2005 till mars 2006.

13      Genom ett meddelande av den 27 februari 2006 informerades sökanden om att hon hade klarat urvalsproven för kontraktsanställda från de 25 medlemsstaterna på sekreterarområdet (CAST 25). Hon skrevs följaktligen in i den Europeiska rekryteringsbyråns (Epso) slutliga databas över kandidater som hade klarat proven, vilken var giltig i tre år.

14      I juni 2006 uttryckte två av kommissionens generaldirektorat intresse för att anställa sökanden.

15      I enlighet med artikel 83 i anställningsvillkoren kallades sökanden till läkarundersökning för en bedömning av hennes lämplighet för tjänsteutövningen.

16      Läkarundersökningen genomfördes vid kommissionens läkartjänst i Bryssel (Belgien) den 26 juni 2006 där sökanden fick träffa doktor K.

17      Den 29 juni 2006 sände sökanden ett e-postmeddelande till F, chefen för kommissionens läkartjänst, för att klaga på doktor K:s olämpliga beteende mot henne vid läkarundersökningen den 26 juni 2006.

18      F utredde klagomålet i juli 2006, dels genom att höra doktor K, som tillbakavisade anklagelserna, dels genom att sammanträffa med sökanden.

19      Efter utredningen beslutades det att behandlingen av sökandens ärende skulle anförtros en annan läkare, trots att det inte fanns några bevis för anklagelserna mot doktor K.

20      Den 26 september 2006 utfärdade kommissionens förtroendeläkare ett utlåtande om sökandens fysiska olämplighet.

21      Genom en skrivelse av den 9 november 2006 informerade S, som är direktör vid generaldirektorat (GD) Personal och administration, sökanden om att hon inte uppfyllde kraven på fysisk lämplighet för tjänsteutövningen och att hon, i enlighet med artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, inom 20 dagar kunde ansöka om att få sitt fall prövat av en läkarkommitté.

22      Genom en skrivelse av den 18 november 2006 ansökte sökanden om att hennes fall skulle prövas av en läkarkommitté.

23      I läkarkommitténs utlåtande av den 17 april 2007, vilket enhälligt antagits av de tre kommittémedlemmarna, angavs att läkarkommittén efter att ha granskat alla handlingar rörande fallet och inhämtat ett psykiatriskt expertutlåtande ansåg att ”[sökanden] inte uppfyller kraven på lämplighet för tjänsteutövningen”. I slutet av utlåtandet preciserades att ”det medicinska underlaget för utlåtandet har överförts till [kommissionens läkartjänst] under medicinsk sekretess”.

24      Genom en skrivelse av den 15 maj 2007 informerade kommissionen sökanden om att ”[hon] enligt kommitténs utlåtande [varav en kopia är bifogad skrivelsen] inte uppfyller kraven på fysisk lämplighet för tjänsteutövningen”. I skrivelsen angavs att ”det medicinska underlaget för utlåtandet har överförts under medicinsk sekretess till chefen för kommissionens läkartjänst i Bryssel, som har infogat det i [sökandens] hälsojournal”.

25      Den 9 maj 2007 lämnade sökanden in ett klagomål mot detta beslut.

26      Genom beslut av den 12 juli 2007 avslog kommissionen klagomålet.

27      Den 4 mars 2008 väckte sökanden talan mot beslutet av den 15 maj 2007. Målet registrerades med målnummer F‑33/08. Genom dom av den 21 oktober 2009 ogillade personaldomstolen talan. Personaldomstolens avgörande överklagades till Europeiska unionens tribunal, som bekräftade det genom dom av den 15 juni 2011 (mål T‑510/09 P, V mot kommissionen).

28      Efter det att parlamentets läkartjänst genom ett meddelande av den 9 december 2008 hade begärt överföring av sökandens hälsojournal från kommissionen, erbjöd parlamentet genom en skrivelse av den 10 december 2008 sökanden en tjänst som kontraktsanställd i tjänstegrupp II vid generalsekretariatet för perioden den 2 februari–2 augusti 2009. I skrivelsen preciserades det att erbjudandet gällde förutsatt att kraven för anställning i artikel 82 i anställningsvillkoren var uppfyllda och att läkarundersökningen inför anställning resulterade i ett positivt utlåtande. Sökanden anmodades även att senast inom två veckor sända in nödvändiga handlingar per fax, framför allt en vidimerad kopia av anställningsintygen från alla tidigare anställningar. Genom ett e-postmeddelande av samma datum informerade den person som ansvarade för rekryteringsförfarandet sökanden om hur en läkarundersökning inför anställning går till och anmodade henne att ta med ett identitetsfoto ”för upprättande av [hennes] hälsojournal”.

29      Genom ett e-postmeddelande av den 10 december 2008 tackade sökanden ja till parlamentets erbjudande om anställning. Genom ett annat e-postmeddelande av samma datum informerade hon parlamentet om att hon inte hade möjlighet att faxa över de begärda handlingarna inom femton dagar på grund av en resa utomlands och att hon med hänsyn till julhelgen önskade få tid på sig fram till januari.

30      Genom en skrivelse av den 10 december 2008 kallades sökanden till läkarundersökning den 7 januari 2009. Skrivelsen innehöll nederst på sidan namnen på de sex läkare som arbetade vid parlamentets läkartjänst i Bryssel. Skrivelsen var undertecknad av doktor B. Bland de sex läkare som nämndes fanns doktor K, som hade utfört läkarundersökningen av sökanden den 26 juni 2006 vid kommissionens läkartjänst och vars beteende sökanden hade klagat på.

31      Genom ett e-postmeddelande av den 11 december 2008 svarade den person som ansvarade för rekryteringsförfarandet att sökanden utan problem kunde lämna in de begärda handlingarna i januari, eftersom anställningen var planerad att börja den 2 februari 2009.

32      Den 12 december 2008 infann sig sökanden på eget initiativ vid Clinique du Parc Léopold i Bryssel för att ta blodprov.

33      Den 12 december 2008 mottog parlamentets läkartjänst en kopia av den hälsojournal som hade upprättats om sökanden inför anställning vid kommissionen och som lagrats i kommissionens arkiv efter det att hon nekats anställning vid denna institution.

34      I ett utlåtande av den 18 december 2008 angav parlamentets förtroendeläkare, efter att ha tagit del av uppgifterna från kommissionen, att sökanden var fysiskt olämplig för ”all tjänsteutövning vid alla europeiska institutioner”. Detta utlåtande hade rubriken ”Resultat av den läkarundersökning som utfördes vid kommissionen i Bryssel den 26 [juni] 2006” och grundade sig på konstaterandet att sökanden den 26 september 2006 hade befunnits olämplig av kommissionens förtroendeläkare, att sökandens olämplighet bekräftats av läkarkommittén den 17 april 2007 och att denna bedömning ”för närvarande fortfarande gäller för all tjänsteutövning vid alla europeiska institutioner”.

35      Genom en skrivelse av den 19 december 2008 informerade parlamentet sökanden om ovannämnda utlåtande om olämplighet av den 18 december 2008 och återkallade erbjudandet om anställning av den 10 december 2008 (nedan kallat det omtvistade beslutet). I denna skrivelse erinrade parlamentet sökanden om hennes skyldighet att underrätta parlamentet om eventuella andra läkarundersökningar inför anställning som hon genomgått vid någon annan institution, för att underlätta rekryteringsförfarandet och möjliggöra överföring av hennes hälsojournal från institutionen i fråga. Parlamentet angav vidare att det hade erhållit sökandens hälsojournal från kommissionen, efter att vid en sökning i CAST‑databasen ha fått kännedom om att sökanden tidigare hade arbetat för nämnda institution.

36      Genom en skrivelse av den 5 januari 2009 lämnade sökanden på grundval av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna in ett klagomål mot det omtvistade beslutet. Parlamentet har, utan att några invändningar gjorts mot detta, hävdat att klagomålet inkom den 7 januari 2009.

37      Genom e-postmeddelanden av den 26 januari och den 13 mars 2009 kompletterade sökanden klagomålet. Hon begärde dessutom att få sig tillsänd resultaten av de blodprov som hade tagits den 12 december 2008 vid Clinique du Parc Léopold och den 26 juni 2006 vid kommissionens läkartjänst och anklagade doktor K för att ha förfalskat resultaten av de medicinska analyserna.

38      Den 18 februari 2009 tog sökanden ett nytt blodprov, vilket enligt de källor som hon har hänvisat till visade ”en anmärkningsvärd och vid första anblicken svårförklarlig skillnad jämfört med resultaten av blodproven av den 12 december 2008”.

39      Genom en skrivelse av den 30 april 2009 underrättade parlamentet sökanden om att det bestred anklagelserna om att doktor K skulle ha förfalskat resultaten av de ovannämnda blodproven.

40      Den 7 maj 2009 avslogs klagomålet genom tyst avslag.

41      Genom en skrivelse av den 12 maj 2009 överlämnade parlamentet resultaten av blodproven till sökanden.

42      Genom en skrivelse av den 24 juni 2009 som delgavs sökanden den 2 juli 2009 avslog parlamentets generalsekreterare uttryckligen klagomålet.

 Parternas yrkanden och förfarandet

43      Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska

–        förplikta parlamentet att i hennes hälsojournal dels radera resultaten av de blodprov som togs den 12 december 2008 vid Clinique du Parc Léopold, eftersom de hade förfalskats av doktor K, dels radera, ändra eller rätta de felaktiga svar som hon, under påtryckning från doktor K, hade gett vid läkarundersökningen inför anställning vid kommissionen,

–        ogiltigförklara det omtvistade beslutet,

–        ogiltigförklara förtroendeläkarens utlåtande av den 18 december 2008,

–        förplikta parlamentet att anordna en riktig, icke-diskriminerande läkarundersökning och på nytt ledigförklara den tjänst som hon erbjudits vid parlamentets generaldirektorat för kommunikation,

–        förplikta parlamentet att betala henne 70 000 euro jämte dröjsmålsränta som ersättning för den ideella och ekonomiska skada som hon lidit,

–        förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

44      Parlamentet har yrkat att personaldomstolen ska

–        ogilla talan,

–        förplikta sökanden att ersätta samtliga rättegångskostnader.

45      Genom en skrivelse av den 12 februari 2010 avseende en åtgärd för processledning begärde personaldomstolen att parlamentet skulle inge det beslut som parlamentets presidium hade fattat den 3 maj 2004 om interna bestämmelser angående rekrytering av tjänstemän och övriga anställda. Parlamentet efterkom personaldomstolens begäran.

46      Genom en skrivelse av den 12 april 2010 vidtog personaldomstolen en åtgärd för bevisupptagning i enlighet med artikel 58.2 andra stycket i rättegångsreglerna och anmodade kommissionen att precisera bland annat vilka av denna institutions interna bestämmelser som är tillämpliga på överföring av medicinska uppgifter till en annan institution och under vilka faktiska omständigheter överföringen av de medicinska uppgifterna om V till parlamentet hade skett. Genom en skrivelse av den 23 april 2010 efterkom kommissionen denna begäran.

47      Genom en skrivelse av den 12 april 2010 uppmanade personaldomstolen, inom ramen för en åtgärd för processledning, parlamentet att precisera de faktiska omständigheterna kring överföringen av sökandens medicinska uppgifter till parlamentet och anmodade i enlighet med artikel 111.1 i rättegångsreglerna parlamentet att yttra sig om huruvida det var lämpligt att uppmana Europeiska datatillsynsmannen (nedan kallad datatillsynsmannen) att intervenera i förfarandet. Genom en skrivelse av den 23 april 2010 efterkom parlamentet åtgärden för processledning och underrättade personaldomstolen om att det inte hade några synpunkter på huruvida det var lämpligt att uppmana datatillsynsmannen att intervenera i förfarandet.

48      Genom en skrivelse av den 12 april 2010 uppmanade personaldomstolen i enlighet med artikel 111.1 i rättegångsreglerna sökanden att yttra sig om huruvida det var lämpligt att uppmana datatillsynsmannen att intervenera i förfarandet. Genom en skrivelse av den 23 april 2010 svarade sökanden att hon ansåg att det var lämpligt att uppmana datatillsynsmannen att intervenera.

49      Personaldomstolen ansåg att det inte fanns någon anledning att uppmana kommissionen att intervenera i förevarande mål, eftersom denna institution hade ingivit nödvändiga kompletterande uppgifter i målet till personaldomstolen inom ramen för den ovannämnda åtgärden för bevisupptagning. Det är inte heller sannolikt att kommissionens rättigheter kommer att påverkas direkt i förevarande mål, eftersom yrkandena inte avser någon rättsakt som vidtagits av denna institution.

50      Genom ett e-postmeddelande av den 23 april 2010 informerade sökanden personaldomstolen om att hon återkallat sin advokats fullmakt fram till dess att Europeiska unionens domstol fattat beslut om hennes ansökan om att personaldomstolen ska avstå från fortsatt handläggning.

51      Efter skriftväxling och e-postmeddelanden mellan personaldomstolen och sökanden, bland annat en skrivelse från justitiesekreteraren av den 21 maj 2010 och en skrivelse från personaldomstolens ordförande av den 10 juni 2010, bekräftade sökanden genom en skrivelse av den 15 juni 2010 till personaldomstolens ordförande att hon vidhöll sin talan vid personaldomstolen och den rättegångsfullmakt som hon gett É. Boigelot i förevarande mål. Denna skrivelse från sökanden har inte fogats till handlingarna i målet. Genom en skrivelse av den 1 juli 2010 bekräftade É. Boigelot att han fortfarande var sökandens ombud i målet. Till sistnämnda skrivelse var sökandens skrivelse av den 15 juni 2010 bifogad.

52      Genom en skrivelse av den 8 juli 2010 uppmanade personaldomstolen datatillsynsmannen att meddela huruvida han önskade intervenera i förevarande mål. I denna skrivelse betonade personaldomstolen bland annat att sökanden hade åberopat åsidosättande av artiklarna 6 och 7 i förordning nr 45/2001.

53      Genom en skrivelse av den 31 augusti 2010 svarade datatillsynsmannen att han önskade intervenera i förevarande mål till stöd för sökandens yrkanden.

54      Genom en skrivelse av den 16 september 2010 uppmanade personaldomstolen i enlighet med artikel 111.2 i rättegångsreglerna parterna att i förekommande fall ange vilka handlingar som de anser är hemliga eller konfidentiella och som de följaktligen inte vill ska översändas till intervenienten. Genom en skrivelse av den 20 september 2010 svarade parlamentet personaldomstolen att ingen av handlingarna i målet var hemlig eller konfidentiell. Genom en skrivelse av den 24 september 2010 begärde sökanden konfidentiell behandling av sina personuppgifter i samtliga inlagor i målet i syfte att undanröja all möjlighet till identifiering och sände en icke konfidentiell version av ansökan till personaldomstolen.

55      Genom en skrivelse av den 11 oktober 2010 underrättades parterna om att personaldomstolen hade beviljat sökanden konfidentiell behandling. Parlamentet uppmanades att till personaldomstolen överlämna en icke konfidentiell version av sitt svaromål och av skrivelsen av den 23 april 2010, i vilken parlamentet hade angett bland annat att det inte hade några synpunkter på huruvida det var lämpligt att datatillsynsmannen intervenerar i förfarandet. Parlamentet efterkom denna begäran.

56      Genom beslut av den 10 november 2010 tilläts datatillsynsmannen att intervenera.

57      Den 10 januari 2011 inkom datatillsynsmannen med sin interventionsinlaga. I denna inlaga preciserade datatillsynsmannen att han intervenerar till stöd för sökandens yrkanden endast eftersom hon har hävdat att parlamentets läkartjänst har betett sig på ett sätt som strider mot reglerna om dataskydd.

58      Genom skrivelser av den 3 februari 2011 inkom parterna med sina yttranden över inlagan.

 Rättslig bedömning

1.     Yrkandet om ogiltigförklaring av förtroendeläkarens utlåtande av den 18 december 2008

59      Endast sådana åtgärder som har tvingande rättsverkningar, som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning, utgör enligt fast rättspraxis rättsakter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (förstainstansrättens dom av den 15 juni 1994 i mål T‑6/93, Pérez Jiménez mot kommissionen, punkt 34). När det rör sig om rättsakter eller beslut som utarbetas i flera led, i synnerhet efter ett internt förfarande, är det i princip endast de åtgärder genom vilka institutionens ställningstagande slutgiltigt slås fast efter detta förfarande som utgör sådana rättsakter mot vilka talan kan väckas, med undantag av mellankommande åtgärder som syftar till att förbereda det slutliga beslutet (se bland annat, när det gäller ett utlåtande av läkarkommittén, förstainstansrättens dom av den 11 april 2006 i mål T‑394/03, Angeletti mot kommissionen, punkt 36, och, när det gäller ett utlåtande av invaliditetskommittén, personaldomstolens dom av den 4 november 2008 i mål F‑41/06, Marcuccio mot kommissionen, punkterna 53 och 54).

60      Förtroendeläkarens utlåtande av den 18 december 2008 utgör en förberedande rättsakt inför det omtvistade beslutet och sökanden kan följaktligen inte bestrida det direkt. Av detta följer att yrkandet avseende detta utlåtande ska avvisas.

2.     Yrkandena att personaldomstolen ska förordna om vissa åtgärder

61      Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska förplikta parlamentet att i hennes hälsojournal dels radera resultaten av de blodprov som togs den 12 december 2008, dels radera, ändra eller rätta de felaktiga svar som hon, under påtryckning från doktor K, hade gett vid läkarundersökningen inför anställning vid kommissionen. Sökanden har även yrkat att personaldomstolen ska förplikta parlamentet att anordna en ny läkarundersökning och på nytt ledigförklara den tjänst som hon erbjudits vid parlamentets generaldirektorat för kommunikation.

62      Dessa begäranden utgör, såsom parlamentet har gjort gällande, yrkanden om föreläggande.

63      Enligt fast rättspraxis saknar unionsdomstolen emellertid behörighet att rikta förlägganden till institutionerna (domstolens dom av den 21 november 1989 i de förenade målen C‑41/88 och C‑178/88, Becker och Starquit mot parlamentet, summarisk publicering, punkt 6, förstainstansrättens dom av den 9 juni 1994 i mål T‑94/92, X mot kommissionen, punkt 33, av den 9 juni 1998 i mål T‑172/95, Chesi m.fl. mot rådet, punkt 33, och av den 15 december 1999 i mål T‑300/97, Latino mot kommissionen, punkt 28, och där angiven rättspraxis, samt personaldomstolens dom av den 7 november 2007 i mål F‑57/06, Hinderyckx mot rådet, punkt 65).

64      De ovannämnda yrkandena måste följaktligen avvisas.

3.     Yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet

65      Sökanden har i huvudsak anfört följande fyra grunder:

–        Som första grund har sökanden gjort gällande att utlåtandet från parlamentets förtroendeläkare är rättsstridigt, eftersom det har utfärdats på grundval av handlingar från kommissionens läkartjänst som är mer än två år gamla och utan föregående klinisk och psykologisk undersökning av sökanden.

–        Såvitt avser den andra grunden har sökanden gjort gällande att det förfarande som föreskrivs i artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna och principen om iakttagande av rätten till försvar har åsidosatts genom att det omtvistade beslutet antogs utan att sökanden hade beretts tillfälle att först ansöka om att hennes fall skulle prövas av en läkarkommitté.

–        Den tredje grunden avser åsidosättande av principen om respekt för privatlivet och bestämmelserna i artiklarna 6 och 7 i förordning nr 45/2001.

–        Som fjärde grund har sökanden gjort gällande att hon utsatts för mobbning.

 Den första grunden: Rättsstridigt utlåtande av förtroendeläkaren

 Parternas argument

66      Sökanden har gjort gällande att förtroendeläkarens utlåtande, som låg till grund för antagandet av det omtvistade beslutet, utfärdades under rättsstridiga omständigheter. Förtroendeläkaren utfärdade nämligen sitt utlåtande utan att undersöka sökanden och uteslutande på grundval av en gammal hälsojournal som kom från kommissionens läkartjänst, vilken innehöll uppgifter som var mer än två år gamla och som hade bestritts i mål F‑33/08. Enligt unionsdomstolen ska en läkarundersökning inför anställning emellertid omfatta en klinisk undersökning för att inte vara fullständigt meningslös. Enligt kommissionens bestämmelser ska giltighetstiden för ett utlåtande om lämplighet dessutom vara begränsad till sex månader.

67      Parlamentet har inte bestritt att dess förtroendeläkare underlät att göra en klinisk undersökning av sökanden. Parlamentet anser emellertid att förtroendeläkaren i förevarande fall inte var förpliktad att göra en sådan undersökning.

68      Parlamentet har, för det första, betonat att personaldomstolen, i sin dom av den 21 oktober 2009 (i det ovannämnda målet V mot kommissionen), ansåg att kommissionens beslut om sökandens olämplighet var lagenligt. Det omtvistade beslutet och förtroendeläkarens utlåtande grundar sig således på ett beslut som kommissionen har antagit helt lagenligt.

69      Parlamentet har, för det andra, hävdat att frågan huruvida det är lämpligt att vidta en klinisk undersökning av en kandidat till en anställning är en rent medicinsk fråga som inte kan vara föremål för domstolsprövning. Parlamentet har i detta sammanhang analogt erinrat om unionsdomstolens rättspraxis när det gäller frågan huruvida det är lämpligt att invaliditetskommittén vidtar läkarundersökning av tjänstemän.

70      Parlamentet har för det tredje gjort gällande att dess förtroendeläkare innehade den hälsojournal avseende sökanden som överförts från kommissionen, vilken innehöll resultaten från flera kliniska undersökningar och kompletterande expertutlåtanden. Informationen i hälsojournalen var tillräckligt aktuell och relevant för att förtroendeläkaren skulle kunna utfärda sitt utlåtande, med beaktande av den kroniska och varaktiga karaktären hos sökandens sjukdom.

71      Parlamentet har för det fjärde tillbakavisat argumentet om förfarandehandboken för kommissionens läkartjänst, eftersom den inte är tillämplig på parlamentet. Den enda interna bestämmelse som parlamentet har antagit avseende giltigheten av en läkarundersökning inför anställning utgörs av artikel 15 i de interna bestämmelserna, där det föreskrivs att giltighetstiden för ett utlåtande om lämplighet är ett år. Denna bestämmelse är emellertid endast tillämplig på positiva utlåtanden och hindrade inte att parlamentets förtroendeläkare vid utfärdandet av det utlåtande som avses i förevarande mål stödde sig på ett utlåtande om olämplighet som utfärdats av kommissionens förtroendeläkare mer än ett år tidigare.

 Personaldomstolens bedömning

72      Även om unionsdomstolen, vid prövningen av huruvida ett beslut att inte anställa någon som motiveras av dennes fysiska olämplighet är lagenligt, inte kan ersätta en rent medicinsk bedömning med sin egen bedömning, ankommer det emellertid på den att pröva huruvida rekryteringsförfarandet har genomförts lagenligt och framför allt att undersöka huruvida avslaget på anställning grundar sig på ett motiverat medicinskt utlåtande, i vilket det fastställs ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena i utlåtandet och de slutsatser som dras i detsamma (förstainstansrättens dom av den 14 april 1994 i mål T‑10/93, A mot kommissionen, punkt 61).

73      En institutions förtroendeläkare får inte bara grunda sitt utlåtande om fysisk olämplighet på förekomsten av nuvarande fysiska eller psykiska besvär, utan det måste även föreligga en medicinskt grundad prognos vad avser framtida besvär som inom en överskådlig framtid skulle kunna äventyra att den anställde fullgör de planerade arbetsuppgifterna normalt (domen i det ovannämnda målet A mot kommissionen, punkt 62).

74      Det ska även erinras om att kontrollen av att skyddsregler som ges av unionens rättsordning i administrativa förfaranden efterkoms är av grundläggande betydelse när en unionsinstitution innehar ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Unionsdomstolen har haft tillfälle att fastställa att dessa skyddsregler bland annat innebär att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet och att tillräckligt motivera sitt beslut (se domstolens dom av den 21 november 1991 i mål C‑269/90, Technische Universität München, punkt 14, av den 7 maj 1992 i de förenade målen C‑258/90 och C‑259/90, Pesquerias De Bermeo och Naviera Laida mot kommissionen, punkt 26, och av den 22 november 2007 i mål C‑525/04 P, Spanien mot Lenzing, punkt 58, samt förstainstansrättens dom av den 8 september 2009 i mål T‑404/06 P, ETF mot Landgren, punkt 163).

75      I förevarande fall framgår det av ordalydelsen i utlåtandet av den 18 december 2008 att parlamentets förtroendeläkare i utlåtandet uteslutande grundade sig på de medicinska uppgifter som kommissionen hade samlat in åren 2006 och 2007, det vill säga mer än ett och ett halvt år tidigare, inom ramen för en annan läkarundersökning inför anställning. Parlamentet har för övrigt inte bestritt att kommissionen hade erhållit de medicinska uppgifterna mer än ett och ett halvt år innan parlamentets förtroendeläkare den 18 december 2008 utfärdade sitt utlåtande om olämplighet.

76      Det ska för det första påpekas att i artikel 15 i de interna bestämmelserna, som är en förhållningsregel som parlamentet självt har uppställt och som det inte får frångå utan att ange skälen härför, föreskrivs en allmän begränsning av giltighetstiden till ett år när det gäller resultat av läkarundersökningar som utförs inom ramen för bestämmelserna i artikel 83 i anställningsvillkoren. Med hänsyn till denna bestämmelse borde parlamentet således åtminstone ha ställt sig tveksamt till huruvida de uppgifter som hade samlats in vid kommissionen var giltiga, eftersom de, om de hade samlats in inom ramen för ett anställningsförfarande som genomförts av parlamentet, inte skulle ha betraktats som giltiga mer än ett år efter läkarundersökningen.

77      Det ska vidare erinras om att det har slagits fast att en läkarundersökning inför anställning, för att inte vara fullständigt meningslös, ska omfatta en klinisk undersökning och vid behov kompletterande biologiska prov som beslutats av förtroendeläkaren (domen i det ovannämnda målet A mot kommissionen, punkterna 49–51).

78      Slutligen framgår det av den rättspraxis som anges ovan i punkterna 73 och 74 att ett utlåtande om olämplighet för att vara lagenligt måste innehålla konstateranden om nuvarande eller framtida besvär och grundas på relevanta omständigheter.

79      Parlamentet har visserligen, med hänvisning till rättspraxis avseende fall där invaliditet har konstaterats ha sitt ursprung i arbetet, gjort gällande att frågan huruvida den berörda personen, under givna omständigheter, ska genomgå en klinisk undersökning omfattas av det utrymme för skönsmässig bedömning som tillkommer medlemmarna i invaliditetskommittén (förstainstansrättens dom av den 23 november 2004 i mål T‑376/02, O mot kommissionen, punkt 44).

80      Denna rättspraxis avser emellertid gränserna för domstolsprövning av rent medicinska bedömningar och rättfärdigar inte att en förtroendeläkare underlåter att fullgöra sin skyldighet, enligt artikel 83 i anställningsvillkoren, att göra en läkarundersökning för att själv försäkra sig om vederbörandens lämplighet för tjänsteutövningen.

81      En läkares befogenhet att företa medicinska bedömningar hindrar för övrigt inte att domstolen prövar dels huruvida de bevis som har åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, dels huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som har dragits (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 maj 2004 i mål T‑191/01, Hecq mot kommissionen, punkt 63).

82      I förevarande fall, där de medicinska uppgifter som kommissionen hade överlämnat var gamla och kan ha förändrats i mellantiden, innehade förtroendeläkaren således inte samtliga relevanta uppgifter om sökandens hälsotillstånd när han utfärdade sitt utlåtande om olämplighet.

83      Parlamentets argument avseende den sjukdom som år 2007 motiverade kommissionens konstaterande om sökandens olämplighet måste således underkännas. Det har slagits fast att mentala besvär, som till sin natur är evolutiva, inte kan rättfärdiga att den person som lider av dem slutgiltigt utestängs från tjänstgöring, eftersom administrationen har en skyldighet att se till att det med regelbundna och skäliga mellanrum görs en ny utvärdering av vederböranden (se, när det gäller beviljande ex officio av sjukledighet för en tjänsteman, personaldomstolens dom av den 13 december 2006 i mål F‑17/05, de Brito Sequeira Carvalho mot kommissionen, punkterna 129 och 130, vilken bekräftades genom förstainstansrättens dom av den 5 oktober 2009 i mål T‑40/07 P, de Brito Sequeira Carvalho mot kommissionen, och i mål T‑62/07 P, kommissionen mot de Brito Sequeira Carvalho, punkterna 231–240).

84      När det gäller den omständigheten att personaldomstolen har slagit fast att det beslut om sökandens olämplighet som kommissionen antog 2007 var lagenligt, påverkar detta inte bedömningen av huruvida förevarande grund är välgrundad, med beaktande av det som anförts i föregående punkter.

85      Det ska framför allt påpekas att parlamentets båda ombud vid förhandlingen som svar på personaldomstolens frågor angav att varken de eller tillsättningsmyndigheten, när denna fattade beslut om sökandens klagomål, hade haft tillgång till de handlingar på grundval av vilka parlamentets förtroendeläkare utfärdade sitt utlåtande om olämplighet. De kunde därför inte precisera för personaldomstolen vilket slag av handlingar det rörde sig om eller bekräfta att de handlingar som kommissionen översände till parlamentet innehöll alla de uppgifter som behövdes för att parlamentets förtroendeläkare skulle få fullständig information om de särskilda omständigheterna vid den läkarundersökning inför anställning som utförts vid kommissionen och den omständigheten att sökanden tidigare flera gånger hade varit anställd vid kommissionen. Parlamentets behöriga myndighet har inte heller kunnat kontrollera huruvida förtroendeläkarens utlåtande grundade sig på samtliga relevanta uppgifter.

86      Personaldomstolen konstaterar slutligen att parlamentets förtroendeläkare utfärdade sitt utlåtande i kategoriska och allmänna ordalag utan att ha undersökt sökanden, medan det utlåtande som hade utfärdats av de experter som utsetts av läkarkommittén inom ramen för läkarundersökningen inför anställning vid kommissionen var mer nyanserat.

87      Talan ska följaktligen vinna bifall såvitt avser den grunden att förtroendeläkarens utlåtande var rättsstridigt.

 Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna

 Parternas argument

88      Sökanden har gjort gällande att parlamentet har åsidosatt bestämmelserna i artikel 33 i tjänsteföreskrifterna och principen om iakttagande av rätten till försvar. Det omtvistade beslutet antogs nämligen innan sökanden hade getts tillfälle att ansöka om att hennes fall skulle prövas av en läkarkommitté i enlighet med dessa bestämmelser.

89      Parlamentet har inledningsvis hävdat att det i det omtvistade beslutet preciserades att sökanden hade möjlighet att, om hon så ansåg vara lämpligt, vända sig till läkarkommittén för att invända mot förtroendeläkarens utlåtande, men att hon inte utnyttjat denna möjlighet.

90      Parlamentet har vidare preciserat skälen till att det omtvistade beslutet antogs omedelbart. Inledningsvis hade sökanden brutit förtroendebandet gentemot institutionen genom att inte informera läkartjänsten om de läkarundersökningar som hon hade genomgått vid kommissionen. Vidare ansåg parlamentet att den tjänst som erbjudits sökanden måste tillsättas snabbt för att fylla platsen efter en tjänsteman som var föräldraledig. Slutligen har parlamentet gjort gällande att om läkarkommittén hade ifrågasatt förtroendeläkarens utlåtande kunde parlamentet, med beaktande av det slag av tjänst som det rörde sig om, ha erbjudit sökanden en likvärdig anställning.

 Personaldomstolens bedömning

91      Av bestämmelserna i artiklarna 82 och 83 i anställningsvillkoren framgår att en kandidat till en tjänst som kontraktsanställd före anställningen ska läkarundersökas av en av institutionens förtroendeläkare för att kontrollera att han eller hon uppfyller kraven på fysisk lämplighet för tjänsteutövningen.

92      I artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, vilken analogt är tillämplig på kontraktsanställda, föreskrivs ett internt förfarande för prövning av negativa utlåtanden som utfärdats av institutionens förtroendeläkare.

93      Det har slagits fast att lagstiftaren, genom att i artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna inrätta en läkarkommitté som handhar omprövningar, hade för avsikt att införa en ytterligare skyddsregel för de sökande och därigenom förbättra skyddet för deras rättigheter (domen i det ovannämnda målet A mot kommissionen, punkt 23). Denna skyddsregel, som avser principen om iakttagande av rätten till försvar (personaldomstolens dom av den 13 december 2007 i mål F‑95/05, N mot kommissionen, punkterna 69 och 76), utgör en väsentlig formföreskrift.

94      Denna skyddsregel ska uppfyllas innan ett beslut om avslag på anställning antas och inte i ett senare skede, eftersom den då skulle bli meningslös, eftersom dess syfte är att garantera rätten till försvar för sökande till en anställning (se, analogt, domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C‑51/92 P, Hercules Chemicals mot kommissionen, punkterna 75–78, och förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i mål T‑48/05, Franchet och Byk mot kommissionen, punkt 151). Ordalydelsen i artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna är i detta avseende tydlig: en sökande till en anställning har 20 dagar på sig för att vända sig till läkarkommittén för att ansöka om prövning, varvid fristen ska räknas från det att sökanden informerats om förtroendeläkarens utlåtande och inte från det att vederböranden har fått kännedom om beslutet om avslag på anställning.

95      Det är i förevarande fall utrett att parlamentet antog det omtvistade beslutet utan att ha gett sökanden tillfälle att vända sig till läkarkommittén för prövning. Visserligen informerade parlamentet sökanden om denna möjlighet när hon delgavs det omtvistade beslutet. Denna omständighet påverkar emellertid inte den konstaterade rättsstridigheten, eftersom beslutet fattades innan sökanden hade getts tillfälle att vända sig till läkarkommittén för prövning inom den tillämpliga tidsfristen på 20 dagar efter meddelandet om förtroendeläkarens utlåtande.

96      Parlamentet har, för att rättfärdiga åsidosättandet av bestämmelserna i artikel 33 i tjänsteföreskrifterna, gjort gällande att det i tjänstens intresse var nödvändigt att snabbt anställa någon som ersättare för en föräldraledig tjänsteman och att man följaktligen inte hade möjlighet att innan det omtvistade beslutet antogs invänta att den frist på 20 dagar som föreskrivs i artikel 33 i tjänsteföreskrifterna skulle löpa ut och att läkarkommittén skulle utfärda sitt utlåtande, för det fall att prövning hade begärts.

97      Denna motivering utgör emellertid inte en laglig grund för parlamentet att frångå de skyldigheter i samband med förfarandet som föreskrivs i artikel 33 i tjänsteföreskrifterna. Att en tjänsteman är föräldraledig utgör under inga omständigheter ett undantagsfall och parlamentet skulle antingen ha ersatt den föräldralediga personen med en annan kontraktsanställd eller ha inlett rekryteringsförfarandet i tillräckligt god tid för att kunna iaktta den väsentliga formföreskrift som föreskrivs i artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna. I förevarande fall hade det med hänsyn till tidsfristen mellan förtroendeläkarens utlåtande och det planerade anställningsdatumet, vilket har fastställts till den 2 februari 2009, i princip inte varit omöjligt att begära ett utlåtande från läkarkommittén.

98      Enligt fast rättspraxis kan åsidosättande av en förfaranderegel, bland annat principen om iakttagande av rätten till försvar, medföra ogiltigförklaring av ett beslut endast om åsidosättandet har påverkat det slutliga beslutets innehåll. Detta är fallet i förevarande mål, eftersom det inte kan uteslutas att läkarkommittén, med tillgång till samtliga relevanta uppgifter om sökandens hälsotillstånd när det omtvistade beslutet antogs, kunde ha utfärdat ett annat utlåtande än förtroendeläkaren eller ifrågasatt huruvida det var möjligt att grunda sig på medicinska uppgifter som kommissionen hade erhållit mer än ett och ett halvt år tidigare.

99      Talan ska följaktligen vinna bifall även såvitt avser grunden om åsidosättande av artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten till respekt för privatlivet samt artiklarna 6 och 7 i förordning nr 45/2001

 Parternas argument

100    Sökanden anser att parlamentet har åsidosatt rätten till respekt för privatlivet och reglerna om skydd av personuppgifter, särskilt reglerna avseende överföring av hennes hälsojournal. Parlamentets förtroendeläkare utfärdade sitt utlåtande på grundval av handlingar som erhölls från kommissionen. Men dessa handlingar borde ha avskilts till kommissionens arkiv i enlighet med förfarandehandboken för denna institutions läkartjänst och inte ingå i sökandens hälsojournal, eftersom hon inte längre arbetar vid kommissionen. Vidare hindrar artiklarna 6 och 7 i förordning nr 45/2001 överföring av sökandens medicinska uppgifter från kommissionen till parlamentet. De medicinska uppgifter som kommissionen innehar samlades in uteslutande i syfte att anställa sökanden vid denna institution. Slutligen hade parlamentets förtroendeläkare som uppgift att utföra en läkarundersökning inför anställning och inte att undersöka sökandens sjukdomshistoria.

101    Enligt parlamentet har reglerna om skydd för personuppgifter inte alls åsidosatts genom det omtvistade beslutet. I artikel 7 i förordning nr 45/2001 föreskrivs att personuppgifter får överföras mellan institutionerna, om uppgifterna är nödvändiga för att lagenligt utföra uppgifter för vilka mottagaren har behörighet. Den omtvistade överföringen gjordes för att parlamentet skulle kunna utföra en av sina uppgifter, det vill säga att kontrollera den fysiska lämpligheten hos en kandidat till en anställning. Överföringen rättfärdigades av att man ville undvika onödiga läkarundersökningar och tillhandahålla administrationen fullständiga uppgifter.

102    Datatillsynsmannen anser att överföringen och den därpå följande användningen av de medicinska uppgifter som hade samlats in om sökandens hälsotillstånd åren 2006 och 2007 innebär ett åsidosättande av förordning nr 45/2001. Datatillsynsmannen har inledningsvis preciserat att dessa uppgifter inte ingår i den hälsojournal som upprättades för sökanden när hon var tillfälligt anställd och kontraktsanställd vid kommissionen, och att frågan huruvida överföring av dem är tillåten inte kan besvaras på samma sätt som vid överföring mellan institutionerna av hälsojournaler för personer som är anställda vid en institution. I förfarandehandboken för kommissionens läkartjänst anges inte för vilka ändamål de medicinska uppgifter som samlas in inom ramen för ett rekryteringsförfarande får bevaras i arkivet längre än sex månader och inte heller på vilka villkor åtkomst till dessa uppgifter får beviljas. Datatillsynsmannen har erinrat om att han i två yttranden som antogs 2007 och 2008 rekommenderade parlamentet respektive kommissionen att medicinska uppgifter – om kandidater som förklarats fysiskt olämpliga för en anställning – vilka samlas in inom ramen för ett rekryteringsförfarande endast ska lagras under en begränsad tid, som lämpligen kan motsvara den period under vilken det är möjligt att invända mot uppgifterna eller det beslut som fattas på grundval av dem.

103    Datatillsynsmannen har betonat att överföringen av personuppgifter mellan institutionerna huvudsakligen regleras av artikel 7 i förordning nr 45/2001, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 4, 5, 6 och 10 i nämnda förordning. Att artikel 7 i förordning nr 45/2001 iakttas innebär således inte att överföring och senare användning av uppgifter är förenligt med denna förordning i sin helhet, tvärtemot vad parlamentet, som har begränsat sitt svaromål till nämnda artikel 7, verkar anse. Datatillsynsmannen har erinrat om att enligt artikel 10.1 i förordning nr 45/2001 är behandling av särskilda kategorier av uppgifter förbjuden, till exempel uppgifter av medicinsk karaktär, och att skyddet av dessa uppgifter enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är av yttersta vikt för utövandet av rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, vilken garanteras i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Eftersom sökanden inte hade lämnat sitt samtycke till behandling av de omtvistade uppgifterna, är det undantag som föreskrivs i artikel 10.2 a i förordning nr 45/2001 inte tillämpligt. Parlamentet har inte heller visat att överföringen av dessa uppgifter, även om den är lagenlig enligt artikel 7 i förordning nr 45/2001, verkligen var nödvändig för att fullgöra de rättigheter och skyldigheter som åligger parlamentet inom arbetsrätten, i den mening som avses i det andra undantaget, vilket fastställs i artikel 10.2 b i förordningen. Parlamentet kunde ha erhållit uppgifterna på något annat sätt som hade varit mindre kränkande för privatlivet, till exempel genom att begära in dem från sökanden eller genom att låta parlamentets läkartjänst utföra en läkarundersökning. Datatillsynsmannen har i detta sammanhang preciserat att han i det ovannämnda yttrandet från 2007 rekommenderade parlamentet att, i den hälsoblankett som kandidater för anställning ska fylla i, stryka de frågor där man ska svara på om man redan har nekats en tjänst av hälsoskäl eller har behandlats av neurolog, psykiater, psykoanalytiker eller psykoterapeut. Parlamentet följde denna rekommendation.

104    Datatillsynsmannen har även hävdat att i det ögonblick parlamentet fick uppgifterna om sökanden från kommissionens läkartjänst, innehades de inte längre för sitt ursprungliga ändamål, det vill säga att undersöka om sökanden hälsomässigt var lämplig att inneha en tjänst vid kommissionen. Dessutom borde uppgifterna ha arkiverats vid kommissionen, eftersom den frist på sex månader efter beslutet om olämplighet som föreskrivs i förfarandehandboken för kommissionens läkartjänst hade löpt ut. Överföringen och användningen av uppgifterna strider således mot artikel 4.1 b och e i förordning nr 45/2001. En ändring av ändamålet för behandlingen av uppgifterna kan inte heller rättfärdigas på grundval av artikel 6 i förordningen. När parlamentet begärde överföringen borde det tillsammans med kommissionen ha sett till att överföringen som helhet var lagenlig.

105    Datatillsynsmannen har slutligen preciserat att även om man antar att sökanden avsiktligt underlät att informera parlamentet om de tidigare läkarundersökningarna, påverkar denna omständighet inte hennes rätt till skydd av uppgifter enligt förordning nr 45/2001.

106    I sina yttranden över interventionsinlagan har sökanden förklarat att hon fullständigt ansluter sig till datatillsynsmannens bedömning att parlamentet har åsidosatt artikel 4.1 b och e samt artikel 10.2 b i förordning nr 45/2001. Konstaterandet att överföringen av de medicinska uppgifterna inte var nödvändig i den mening som avses i artikel 10.1 b i förordningen gäller av samma skäl även artikel 7.1 i samma förordning, vilken också har åsidosatts, eftersom den omtvistade överföringen inte kan anses nödvändig för att parlamentet lagenligt ska kunna utföra sina uppgifter. Parlamentet har åsidosatt principen om ändamålsbegränsning, korrekthet och uppdatering av uppgifter samt reglerna om bevarande av uppgifter och har således brutit mot artikel 4.1 b, d och e i förordning nr 45/2001.

107    Parlamentet har i sina yttranden över interventionsinlagan betonat att behandlingen av sökandens personuppgifter var nödvändig för att fullgöra institutionens skyldigheter inom arbetsrätten, det vill säga kontrollera sökandens fysiska lämplighet för tjänsteutövningen, såsom det föreskrivs i artikel 83 i anställningsvillkoren och artikel 33 i tjänsteföreskrifterna. Behandlingen av uppgifterna var således tillåten enligt artikel 10.2 b i förordning nr 45/2001. Likaså var behandlingen av uppgifterna lagenlig enligt artikel 10.3 i förordningen, eftersom den var nödvändig för att förtroendeläkaren skulle kunna ställa en medicinsk diagnos avseende sökandens lämplighet för tjänsten och uppgifterna uteslutande behandlades av anställda vid parlamentets läkartjänst vilka i sitt yrke är underkastade tystnadsplikt. Behandlingen av uppgifterna var även ett led i en rättsligt grundad myndighetsutövning och således tillåten enligt artikel 5 a i förordningen.

108    När det gäller överföringen av uppgifterna har parlamentet hävdat att denna överföring var nödvändig för att institutionen lagenligt skulle kunna utföra sina uppgifter. Parlamentet kunde inte ha fullgjort sina uppgifter utan denna överföring: dels informerade sökanden inte parlamentets läkartjänst, när hon kontaktade den, om att hon tidigare hade läkarundersökts vid en annan institution, dels är parlamentets praxis, att begära överföring av hälsojournalen för en sökande till en tjänst i det fall att vederbörande redan har läkarundersökts inför anställning vid en annan institution, i såväl institutionens som vederbörandes intresse, eftersom man på detta sätt kan undvika att upprepa vissa undersökningar. Huruvida en ny läkarundersökning kunde ha gjorts vid parlamentet, såsom datatillsynsmannen har gjort gällande, är en rent medicinsk bedömning, som ska göras av den behöriga läkaren på grundval av de överförda handlingarna.

109    När det gäller uppgifternas kvalitet anser parlamentet att det inte har åsidosatt artikel 4.1 b och e i förordning nr 45/2001. Parlamentet anser att uppgifterna samlades in för ett särskilt ändamål, det vill säga att kontrollera sökandens fysiska lämplighet för tjänsteutövning vid en unionsinstitution, vilket är ett uttryckligt angivet och berättigat ändamål, eftersom det föreskrivs bland annat i artikel 33 i tjänsteföreskrifterna, och att uppgifterna senare behandlades för samma ändamål. Läkarundersökningar inför anställning utförs för övrigt av alla institutioner på samma rättsliga grund och på samma villkor. De krav som ska uppfyllas för att betraktas som lämplig är i allmänhet desamma vid alla institutioner. Överföringen av de omtvistade uppgifterna är att likställa med överföring av en tjänstemans hälsojournal till en annan institution, vilket datatillsynsmannen betraktade som lagenligt i sitt yttrande av den 14 juni 2007. De uppgifter som kommissionen hade samlat in bevarades inte heller under en längre period än nödvändigt för att förverkliga ändamålen med insamlingen och behandlingen. Datatillsynsmannen har i sina riktlinjer för behandling av uppgifter vid rekrytering av personal (Orientations concernant les opérations de traitement des données en matière de recrutement de personnel) från oktober 2008 uttryckligen erkänt att personuppgifter om kandidater som inte valts ut för en anställning kan bevaras under två år efter det att förfarandet slutförts. Denna tidsfrist har inte överskridits i förevarande fall. Den tidsfrist på ett år som föreskrivs i artikel 15 i parlamentets interna bestämmelser avser endast själva undersökningens giltighet.

 Personaldomstolens bedömning

–       Den tredje grundens första del: Åsidosättande av rätten till respekt för privatlivet

110    Parterna har i sina skriftliga inlagor och vid förhandlingen särskilt fokuserat på den tredje grundens andra del, som avser åsidosättande av artiklarna 6 och 7 i förordning nr 45/2001. Datatillsynsmannens intervention har bidragit till att förfarandet inriktats på den andra delgrunden. Personaldomstolen anser dock att den första delgrunden, som avser åsidosättande av rätten till respekt för privatlivet, har formulerats tillräckligt precist i punkterna 14.1 och 16.12 i talan, vilka senare utvecklats vid förhandlingen, för att kunna besvaras separat.

111    Enligt domstolens rättspraxis utgör rätten till respekt för privatlivet, som har stadfästs i artikel 8 i Europakonventionen och som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, en av de grundläggande rättigheter som skyddas av unionens rättsordning. Den omfattar bland annat en persons rätt att hålla uppgifter om sin hälsa hemliga (se, bland annat, domstolens dom av den 5 oktober 1994 i mål C‑404/92 P, X mot kommissionen, punkt 17; se även Europadomstolens dom i målet Z mot Finland av den 25 februari 1997, Recueil des arrêts et décisions 1997‑I, § 71, och målet S. och Marper mot Förenade kungariket av den 4 december 2008, nr 30562/04 och nr 30566/04, § 66).

112    Överföring till tredje man, inbegripet till en annan institution, av personuppgifter avseende en persons hälsa vilka samlats in av en institution, utgör i sig ett intrång i den berörda personens privatliv, oavsett hur dessa uppgifter senare används (se, analogt, domstolens dom av den 20 maj 2003 i de förenade målen C‑465/00, C‑138/01 och C‑139/01, Österreichischer Rundfunk m.fl., punkterna 73–75).

113    Dock har det fastslagits att grundläggande rättigheter får begränsas, förutsatt att begränsningarna verkligen ligger i linje med eftersträvade mål av allmänt intresse och inte i förhållande till dessa innebär ett överdimensionerat och oacceptabelt ingrepp som väsentligt skadar dessa rättigheter (dom av den 5 oktober 1994 i det ovannämnda målet X mot kommissionen, punkt 18). I detta sammanhang ska artikel 8.2 i Europakonventionen användas som referenspunkt. Enligt denna bestämmelse kan intrång i privatlivet som görs av en offentlig myndighet rättfärdigas, förutsatt att i) det sker ”med stöd av lag”, ii) det görs för att uppnå ett eller flera av det begränsade antal mål som anges i artikeln och iii) det är ”nödvändigt” för att uppnå detta eller dessa mål.

114    Det ska i förevarande fall således prövas huruvida överföringen av medicinska uppgifter från en institution till en annan för att underlätta förtroendeläkarens arbete i samband med en läkarundersökning inför anställning kan anses lagenlig mot bakgrund av de tre ovannämnda villkoren.

115    När det gäller det första villkoret kan överföring av personuppgifter från en institution till en annan anses ske ”med stöd av lag” enligt förordning nr 45/2001.

116    Bestämmelserna i artikel 7 i förordning nr 45/2001 omfattar nämligen detta slag av behandling av personuppgifter.

117    Frågan är dock huruvida detta lagrums ordalydelse är så precis att lagens adressater kan anpassa sitt handlingssätt till det och huruvida det därmed uppfyller det krav på förutsebarhet som följer av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas rättspraxis (se, bland annat, Europadomstolens dom av den 20 maj 1999 i målet Rekvényi mot Ungern, Recueil des arrêts et décisions, 1999‑III, § 34). I artikel 7 i förordning nr 45/2001 föreskrivs nämligen i mycket allmänna ordalag att personuppgifter får överföras mellan institutioner endast när uppgifterna ”är nödvändiga för att lagenligt utföra uppgifter för vilka mottagaren har behörighet”.

118    I artikel 6 i förordning nr 45/2001 föreskrivs dessutom uttryckligen att ”[p]ersonuppgifter får behandlas för andra ändamål än de för vilka de har samlats in endast om ändringen av ändamålet uttryckligen tillåts enligt gemenskapsinstitutionens eller gemenskapsorganets interna bestämmelser”.

119    Personaldomstolen konstaterar att parlamentet inte har gjort gällande att det skulle finnas någon skriftlig bestämmelse om överföring av medicinska uppgifter mellan institutionerna eller utbyte av medicinsk information mellan institutionernas läkartjänster som gäller kandidater för anställning – inte personer som redan är i tjänst vid institutionerna.

120    När det gäller det andra villkoret har parlamentet hävdat att målsättningen med överföring av medicinska uppgifter från en institution till en annan är att göra det möjligt att kontrollera huruvida en kandidat uppfyller kraven på fysisk lämplighet för den erbjudna tjänsten och faktiskt kan utföra arbetsuppgifterna i det fall att han eller hon anställs. Domstolen har i detta sammanhang slagit fast att unionsinstitutionerna har ett berättigat intresse av att läkarundersökning utförs inför anställning (dom av den 5 oktober 1994 i det ovannämnda målet X mot kommissionen, punkt 20). Den anförda målsättningen kan således rättfärdiga ett intrång i rätten till respekt för privatlivet i den mening som avses i artikel 8.2 i Europakonventionen.

121    När det gäller det tredje villkoret ska det prövas huruvida intrånget i fråga är nödvändigt, i ett demokratiskt samhälle, för att uppnå det eftersträvade berättigade ändamålet.

122    Enligt Europadomstolen ska intrång anses nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att uppnå ett berättigat ändamål, om det föreligger tvingande sociala hänsyn och, i synnerhet, om det står i proportion till det eftersträvade berättigade ändamålet och om de skäl som anförs av de nationella myndigheterna som motivering är relevanta och tillräckliga. De nationella myndigheterna har ett visst utrymme för egen bedömning i frågan. Utrymmet för egen bedömning kan emellertid variera beroende på ett antal faktorer, bland annat vilket slag av rättighet i Europakonventionen som avses, rättighetens betydelse för den berörda personen samt intrångets karaktär och ändamål. Ju viktigare rättigheten i fråga är för att garantera att den enskilde faktiskt kan utöva sina grundläggande eller ”djupt personliga” rättigheter, desto mer begränsat är utrymmet för egen bedömning. När det rör sig om särskilt viktiga aspekter som avser den enskildes existens eller identitet är statens utrymme för egen bedömning begränsat (Europadomstolens dom av den 10 april 2007 i målet Evans mot Förenade kungariket, nr 6339/05, § 77).

123    Som det har konstaterats ovan är skyddet av personuppgifter av grundläggande betydelse för utövandet av den rätt till respekt för privatlivet och familjelivet som har stadfästs i artikel 8 i Europakonventionen. Respekten för hälsouppgifters konfidentialitet utgör en av de grundläggande rättigheter som skyddas av unionens rättsordning (se domstolens dom av den 8 april 1992 i mål C‑62/90, kommissionen mot Tyskland, punkt 23, och av den 5 oktober 1994 i det ovannämnda målet X mot kommissionen, punkt 17). Detta är en väsentlig princip inte endast för att skydda sjuka personers privatliv, utan också för att bevara deras förtroende för läkarkåren och hälso- och sjukvården i allmänhet (Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Z mot Finland, § 95). Med hänsyn till medicinska uppgifters djupt personliga och känsliga karaktär, måste prövningen av huruvida sådana uppgifter får överföras eller meddelas till tredje man utan den berörda personens samtycke vara synnerligen rigorös, även när det rör sig om en annan unionsinstitution eller ett annat unionsorgan (se, analogt, Europadomstolens dom i det ovannämnda målet Z mot Finland, § 95, och det ovannämnda målet S. och Marper mot Förenade kungariket, § 103). Enligt artikel 10.1 i förordning nr 45/2001 är behandling av personuppgifter av medicinsk karaktär i princip förbjuden, förutom i de undantagsfall som anges i artikel 10.2 i samma förordning.

124    Parlamentets intresse av att försäkra sig om att den person som anställs kommer att klara av att utföra de arbetsuppgifter som han eller hon anförtros ska därför vägas mot hur allvarligt intrånget i den berörda personens rätt till respekt för privatlivet är.

125    Personaldomstolen anser att även om unionsinstitutionerna som måste kunna fullgöra sina uppgifter har ett berättigat intresse av att det utförs en läkarundersökning inför anställning, rättfärdigar detta intresse i förevarande fall inte överföringen av medicinska uppgifter från en institution till en annan, utan den berörda personens samtycke (se, analogt, domen av den 5 oktober 1994 i det ovannämnda målet X mot kommissionen, punkt 20). Det ska inledningsvis påpekas att medicinska uppgifter är mycket känsliga, såsom det sagts ovan. Vidare samlades uppgifterna in för ett särskilt ändamål nästan två år tidigare av en institution med vilken sökanden inte har haft något anställningsförhållande efter förfarandet för kontroll av hennes fysiska lämplighet för anställning. Slutligen kunde parlamentet ha fullgjort sin uppgift på något annat sätt som hade varit mindre kränkande för sökandens grundläggande rättigheter. Parlamentet kunde till exempel ha genomfört den läkarundersökning som hade bokats till den 7 januari 2009, vid behov skyndsamt ha genomfört nya läkarundersökningar eller begärt sökandens tillstånd för överföring av de medicinska uppgifterna, eller också kunde det ha grundat sig på de uppgifter som sökanden hade förbundit sig att lämna in i januari 2009.

126    Tvärtemot vad parlamentet har hävdat var förtroendeläkarens beslut att begära överföring av de uppgifter som hade samlats in av kommissionen inte en rent medicinsk åtgärd som inte kan vara föremål för domstolsprövning. Överföringen begärdes nämligen trots att förtroendeläkare ännu inte hade undersökt sökanden och sökanden ännu inte hade sänt in de uppgifter som läkartjänsten hade begärt av henne.

127    Av det ovan anförda följer att sökandens rätt till respekt för privatlivet har åsidosatts genom förtroendeläkarens utlåtande och att det omtvistade beslutet följaktligen också är rättsstridigt. Talan ska följaktligen vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

–       Den tredje grundens andra del: Åsidosättande av artiklarna 6 och 7 i förordning nr 45/2001

128    Personaldomstolen erinrar inledningsvis om att det i artikel 1 i förordning nr 45/2001 uttryckligen föreskrivs att unionsinstitutionerna och unionsorganen i enlighet med förordningen ska skydda fysiska personers grundläggande friheter och rättigheter. Bestämmelserna i förordningen kan därför inte tolkas på så sätt att de kan rättfärdiga ett intrång i den rätt till respekt för privatlivet som garanteras genom artikel 8 i Europakonventionen (se domen i det ovannämnda målet Österreichischer Rundfunk m.fl., punkt 91).

129    Av artikel 7 i förordning nr 45/2001 följer att en unionsinstitution eller ett unionsorgan får överföra personuppgifter till en annan unionsinstitution eller ett annat unionsorgan, om de är nödvändiga för att lagenligt fullgöra uppgifter för vilka sistnämnda institution eller organ har behörighet.

130    I förevarande fall kan det inte bestridas att den kontroll av sökandens fysiska lämplighet för tjänsteutövningen som gjordes av parlamentets läkartjänst ingår i det lagenliga fullgörandet av denna institutions uppgifter.

131    Som datatillsynsmannen med rätta har gjort gällande i sin interventionsinlaga är detta konstaterande emellertid inte ensamt tillräckligt för att fastställa att den omtvistade överföringen av sökandens medicinska uppgifter är förenlig med bestämmelserna i förordning nr 45/2001. För det första måste överföringen nämligen vara ”nödvändig” för att institutionen lagenligt ska kunna fullgöra sina uppgifter. I förevarande mål måste det således fastställas att överföringen var oundgänglig för att parlamentets läkartjänst skulle kunna bedöma sökandens fysiska lämplighet. För det andra föreskrivs uttryckligen i artikel 7 i nämnda förordning att den ska tillämpas ”utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 4, 5, 6 och 10” i förordningen.

132    För att svara på sökandens invändning om åsidosättande av förordningen, särskilt artikel 7, ska det således prövas huruvida överföringen skedde med iakttagande av nödvändighetskravet i nämnda artikel och i överensstämmelse med de bestämmelser som det där hänvisas till, särskilt artikel 6 i förordningen. I förevarande mål ska personaldomstolen således först granska artiklarna 4, 6 och 10 i förordning nr 45/2001, vilka sökanden påstår har åsidosatts, innan den prövar huruvida det krav på att överföringen ska vara nödvändig som anges i artikel 7 i samma förordning kan anses vara uppfyllt.

133    När det för det första gäller artiklarna 4 och 6 i förordning nr 45/2001 ska det påpekas att enligt artikel 4.1 i denna förordning ska personuppgifter behandlas på ett korrekt och lagligt sätt samt samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål, varvid senare behandling inte får ske på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. I artikel 6 i förordningen föreskrivs vidare att personuppgifter endast får behandlas för andra ändamål än dem för vilka de har samlats in om ändringen av ändamålet uttryckligen tillåts enligt unionsinstitutionens eller unionsorganets interna bestämmelser.

134    Det är i förevarande mål utrett att ändamålet med de medicinska uppgifter om sökanden som kommissionen samlade in inom ramen för den läkarundersökning inför anställning som föreskrivs i bestämmelserna i artikel 83 i anställningsvillkoren, såsom sökanden och datatillsynsmannen med rätta har hävdat, uteslutande var att avgöra huruvida vederböranden vid tidpunkten för anställning var fysiskt lämpad för tjänsteutövning vid kommissionen.

135    Det ska påpekas att den senare behandlingen av de medicinska uppgifterna i december 2008, i syfte att kontrollera sökandens lämplighet för tjänsteutövning vid parlamentet, emellertid utgör ett annat ändamål än det som uppgifterna ursprungligen samlades in för. Parlamentet kan inte med framgång åberopa den omständigheten att de läkarundersökningar som utförs av alla institutioner vilar på samma rättsliga grund, utförs enligt samma förfaranden och grundar sig på samma lämplighetskriterier. Unionsdomstolen har i flera domar betonat betydelsen av varje institutions självständighet som arbetsgivare, och har underkänt argument som har anförts avseende unionens gemensamma offentliga förvaltning. Det har slagits fast att tjänstemän som anställs av en institution inte kan kräva att placeras i samma lönegrad som tjänstemän vid en annan institution, även om de har klarat samma uttagningsprov (personaldomstolens dom av den 9 december 2010 i mål F‑83/05, Liljeberg m.fl. mot kommissionen, punkt 58). Även om alla tjänstemän vid alla unionsinstitutioner omfattas av samma tjänsteföreskrifter i enlighet med den princip om en gemensam offentlig förvaltning som fastställs i artikel 9.3 i Amsterdamfördraget, innebär denna princip dock inte att institutionerna måste använda den befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar som de tillerkänns i tjänsteföreskrifterna på samma sätt, utan tvärtom omfattas deras personalförvaltning av en ”självständighetsprincip”, för att använda samma ord som förstainstansrätten i sin dom av den 16 september 1997 i mål T‑220/95, Gimenez mot Regionkommittén (punkt 72).

136    Enligt artikel 6 i förordning nr 45/2001 måste en ändring av ändamålet med de insamlade uppgifterna uttryckligen framgå av institutionens interna bestämmelser. Av de skriftliga inlagorna och förhandlingen framgår emellertid att ändringen av ändamålet för de medicinska uppgifter om sökanden som kommissionen samlade in åren 2006 och 2007 inte omfattas av någon av de bestämmelser som har antagits av kommissionen eller parlamentet. Överföringen av uppgifter mellan de berörda institutionerna grundar sig helt enkelt på en praxis som kandidaterna för anställning inte på något sätt informeras om. Datatillsynsmannen hävdade dessutom vid förhandlingen, utan att några invändningar gjordes, att datatillsynsmannen inte har underrättats om parlamentets praxis att begära överföring av medicinska uppgifter om kandidater för anställning, trots att det i artikel 27 i förordning nr 45/2001 föreskrivs att sådan underrättelse ska göras. När det gäller kommissionen har datatillsynsmannen preciserat att han i ett yttrande av den 10 september 2007, som avgavs inom ramen för förhandskontrollen av ett ärende som rörde verksamhetsförvaltningen vid läkartjänsterna i Bryssel och Luxemburg, särskilt via it-applikationen Sermed (Gestion des activités du service médical – Bruxelles-Luxembourg – notamment via l’application informatique SERMED), på kommissionens begäran prövade uteslutande huruvida överföring i undantagsfall av medicinska uppgifter till kommissionens rättstjänst, personaldomstolen eller Europeiska ombudsmannen var förenlig med bestämmelserna i förordning nr 45/2001. Datatillsynsmannen behandlade i detta yttrande däremot inte överföringen av medicinska uppgifter, som en institution samlat in i samband med en läkarundersökning inför anställning, till en annan unionsinstitution eller ett annat unionsorgan, eftersom kommissionens uppgiftsskyddsombud inte hade uppgett att denna typ av uppgiftsöverföring förekom. Datatillsynsmannen har betonat att han i ovannämnda yttrande rekommenderade att kommissionen, när det gäller kandidater som har förklarats fysiskt olämpliga för anställning, skulle bevara de medicinska uppgifter som samlats in inom ramen för rekryteringsförfarandet endast under en begränsad period, som lämpligen kan motsvara den period under vilken det är möjligt att invända mot uppgifterna eller det beslut som fattats på grundval av dem. Kommissionen hade således rätt att bevara de uppgifter om sökandens hälsa som samlats in åren 2006 och 2007, men endast för uppföljning av tvisterna vid unionsdomstolen i målen F‑33/08 och T‑510/09 P, i vilka sökanden väckt talan till följd av kommissionens avslag på anställning.

137    När det för det andra gäller artikel 10 i förordning nr 45/2001 ska det betonas att enligt punkt 1 i denna artikel är behandling av medicinska uppgifter i princip förbjuden. I artikel 10.2 föreskrivs bland annat att punkt 1 inte ska gälla om den berörda personen har lämnat sitt samtycke till behandlingen eller om behandlingen är nödvändig för att fullgöra de skyldigheter och särskilda rättigheter som åligger den registeransvarige inom arbetsrätten.

138    Det är utrett att sökanden inte hade lämnat sitt samtycke till överföringen av medicinska uppgifter om henne från kommissionen till parlamentet.

139    Även om det är riktigt att den omtvistade överföringen gjordes för att parlamentet skulle kunna kontrollera sökandens fysiska lämplighet för tjänsteutövning vid denna institution, vilket är en skyldighet som följer av artiklarna 82 och 83 i anställningsvillkoren och som kan anses vara en ”skyldighet inom arbetsrätten”, i den mening som avses i artikel 10.2 b i förordning nr 45/2001, har det inte fastställts att överföringen var ”nödvändig” för att fullgöra denna skyldighet. Såsom datatillsynsmannen har betonat, och såsom personaldomstolen har förklarat i punkt 125 ovan, kunde andra åtgärder ha vidtagits som hade varit mindre kränkande för privatlivet och som samtidigt hade gett parlamentet möjlighet att fullt ut tillämpa artiklarna 82 och 83 i anställningsvillkoren. Bland annat kunde parlamentet, innan det begärde överföring av uppgifterna från kommissionen, ha anmodat sökanden att lämna in vissa uppgifter om sin sjukdomshistoria och ha låtit sin egen läkartjänst utföra nödvändiga läkarundersökningar. Den omständigheten att de överförda uppgifterna var relativt gamla, eftersom de hade samlats in åren 2006 och 2007 – mer än ett och ett halvt år före det omtvistade beslutet, stöder inte heller parlamentets påstående att överföringen var nödvändig.

140    Såsom sökanden med rätta har gjort gällande kan parlamentet inte heller påstå att artikel 10.3 i förordning nr 45/2001 utgjorde rättslig grund för den omtvistade överföringen. Även om denna artikel ger de anställda vid en institutions läkartjänst befogenhet att behandla uppgifter som är nödvändiga för medicinsk diagnos av en persons lämplighet för tjänsteutövning, har den varken som syfte eller verkan att tillåta en sådan överföring av medicinska uppgifter som avses i förevarande mål, inte ens om den görs mellan anställda vid de båda berörda institutionernas respektive läkartjänster.

141    När det för det tredje gäller artikel 7 i förordning nr 45/2001 måste det påpekas att, såsom sökanden med rätta har gjort gällande, en överföring som inte anses nödvändig enligt artikel 10 i förordningen, inte heller kan vara det enligt artikel 7 i förordningen, när det rör sig om samma uppgift, det vill säga att undersöka sökandens fysiska lämplighet för anställning.

142    Mot bakgrund av det ovan anförda anser personaldomstolen, med hänsyn till den särskilt känsliga karaktären hos sökandens medicinska uppgifter och de omständigheter under vilka de har erhållits, att parlamentet genom att behandla dessa uppgifter inte lagenligt har utfört den uppgift som åligger det enligt bestämmelserna i artiklarna 82 och 83 i anställningsvillkoren. För att utföra denna uppgift lagenligt borde parlamentet ha begärt sökandens samtycke till överföringen av uppgifterna eller ha utfört specifika läkarundersökningar, i stället för att utan vederbörandes tillstånd grunda sig på medicinska uppgifter som samlats in av en annan institution inom ramen för ett annat förfarande.

143    Sökanden har således fog för sitt påstående att parlamentets förtroendeläkare har åsidosatt bestämmelserna i artiklarna 6 och 7 i förordning nr 45/2001 genom att begära överföring av de medicinska uppgifterna från kommissionen, och att förtroendeläkarens utlåtande om hennes fysiska olämplighet är rättsstridigt, eftersom det grundar sig på dessa uppgifter. Talan ska följaktligen vinna bifall, såvitt avser den tredje grundens andra del.

144    Parlamentet har emellertid i sina skriftliga inlagor även gjort gällande att det omtvistade beslutet inte endast grundar sig på sökandens fysiska olämplighet utan också på att förtroendebandet hade brutits.

145    Personaldomstolen ska därför pröva huruvida detta andra skäl faktiskt har åberopats och om dessa skäl kan rättfärdiga det omtvistade beslutet.

146    Även om parlamentet i det omtvistade beslutet och i beslutet om avslag på klagomålet har understrukit den omständigheten att sökanden inte respekterade skyldigheten att uppge att hon tidigare hade genomgått en läkarundersökning vid en annan unionsinstitution, har parlamentet inte dragit några direkta rättsliga konsekvenser av detta, utan rättsligt grundar sig besluten uteslutande på konstaterandet att sökanden inte uppfyllde kravet på fysisk lämplighet för tjänsteutövningen. Tvärtemot vad parlamentet har hävdat grundar sig det omtvistade beslutet således inte på att förtroendebandet brutits.

147    För det fall att parlamentet genom sina argument avser att begära en ändring av skälen, ska det påpekas att åberopande av ett skäl under pågående rättegång, vilket kunde ha utgjort en laglig motivering av det omtvistade beslutet, inte hindrar ogiltigförklaring av beslutet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 10 december 2003 i mål T‑173/02, Tomarchio mot kommissionen, punkt 86, och av den 15 mars 2006 i mål T‑10/04, Leite Mateus mot kommissionen, punkt 43), förutom om administrationen har en normbunden behörighet i frågan.

148    I förevarande fall kan parlamentet emellertid inte påstå att det hade en normbunden behörighet, eftersom det hade ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller motiveringen av varför det ansåg att förtroendebandet har brutits (se, för ett liknande resonemang, personaldomstolens dom av den 15 december 2010 i mål F‑67/09, Angulo Sánchez mot rådet, punkterna 76–78).

149    Parlamentet kunde dessutom vid tidpunkten för det omtvistade beslutet under inga omständigheter vara säkert på att sökanden avsiktligt hade underlåtit att uppge att hon hade arbetat för kommissionen eller att hon redan hade genomgått en läkarundersökning vid en annan institution. Såsom framgår av punkterna 29 och 31 ovan hade sökanden och administrationen kommit överens om att hon i januari 2009 till parlamentet skulle sända in de handlingar som var nödvändiga för rekryteringsförfarandet. Det är således inte uteslutet att sökanden skulle ha lämnat in dessa uppgifter till parlamentet innan hon trädde i tjänst eller i samband med den läkarundersökning som hon kallats till, och som skulle äga rum den 7 januari 2009.

150    Av det ovanstående följer att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva den sista grunden avseende mobbning.

4.     Yrkandena om skadestånd

 Parternas argument

151    Sökanden har hävdat att de rättsstridigheter som begicks i samband med läkarundersökningen inför anställning har medfört att skadeståndsansvar har uppkommit för parlamentet, eftersom de dels har orsakat henne ekonomisk och ideell skada, dels har ett direkt samband med denna skada.

152    När det gäller den ekonomiska skadan har sökanden gjort gällande att de fel som parlamentet gjorde sig skyldigt till resulterade i att hon gick miste om en mycket viktig chans till en tjänst vid parlamentet, som senare kunde ha lett till en tillsvidareanställning. Hon har därför yrkat om ersättning motsvarande 95 procent av skillnaden mellan den lön som hon kunde ha erhållit under perioden den 2 februari–2 augusti 2009 och den arbetslöshetsersättning som hon faktiskt erhöll under denna period. För detta har hon preliminärt begärt 50 000 euro i ersättning.

153    När det gäller den ideella skadan har sökanden begärt ersättning om 20 000 euro, med beaktande av den orättvisa som hon erfarit till följd av att hennes anställning vid parlamentet stoppades och det stora antalet rättsstridigheter som begåtts, bland annat åsidosättandet av hennes rätt till respekt för privatlivet.

154    Parlamentet har gjort gällande att yrkandena om skadestånd ska ogillas, eftersom sökanden inte har visat att något fel har begåtts.

155    När det gäller den ekonomiska skadan anser parlamentet att den inte är faktisk och säker, eftersom det inte har fastställts att sökanden skulle ha anställts om läkarundersökning hade utförts och om de medicinska uppgifterna inte hade överförts från kommissionen. Parlamentet anser vidare att skadan har övervärderats och inte under några omständigheter kan motsvara 50 000 euro. Enligt parlamentet kunde sökanden under perioden den 2 februari–2 augusti 2009 ha erhållit högst 15 600,60 euro i lön. Dessutom ska man från detta belopp dra den arbetslöshetsersättning som hon erhållit under samma period. På det därigenom erhållna beloppet ska slutligen en nedsättningskoefficient tillämpas för att beakta den omständigheten att sökanden hade liten möjlighet att bli anställd.

156    När det gäller den ideella skadan har parlamentet hävdat att sökanden inte tillräckligt har visat i vad denna skada består samt erinrat om den fasta rättspraxis enligt vilken ogiltigförklaring av den angripna rättsakten i princip utgör en lämplig och tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som lidits.

 Personaldomstolens bedömning

157    Enligt fast rättspraxis krävs det för att administrationen ska bli skadeståndsansvarig att ett antal villkor är uppfyllda. Det beteende som institutionerna klandras för ska vara rättsstridigt, skadan ska vara verklig och det ska föreligga ett orsakssamband mellan beteendet och den åberopade skadan (domstolens dom av den 1 juni 1994 i mål C‑136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., punkt 42, och av den 21 februari 2008 i mål C‑348/06 P, kommissionen mot Girardot, punkt 52). Dessa tre villkor är kumulativa. Det räcker att ett av dem inte är uppfyllt för att yrkanden om skadestånd ska ogillas.

158    Vad beträffar orsakssambandet måste sökanden i princip bevisa att det finns ett direkt och säkerställt samband mellan det fel som institutionen har begått och den påstådda skadan (förstainstansrättens dom av den 28 september 1999 i mål T‑140/97, Hautem mot EIB, punkt 85).

159    För att det enligt rättspraxis ska föreligga ett etablerat orsakssamband krävs det inte nödvändigtvis att den rättsstridighet som unionsinstitutionen har gjort sig skyldig till har berövat en person en anställning, vilken den berörda personen aldrig kan bevisa att han eller hon hade haft rätt till, men att den utan tvekan har berövat denne en verklig chans att få anställning som tjänsteman eller övrig anställd, med som följd att den berörda personen har lidit ekonomisk skada till följd av utebliven inkomst. Då det under omständigheterna i det enskilda fallet framstår som högst sannolikt att den berörda institutionen skulle ha anställt personen i fråga om gällande rätt hade iakttagits, utgör den teoretiska osäkerheten som består beträffande utgången av ett förfarande som genomförts i vederbörlig ordning inte hinder för att utdöma ersättning för den verkliga ekonomiska skada som den berörda personen har lidit till följd av att han eller hon fråntagits rätten att ansöka om en anställning som han eller hon hade haft goda chanser att erhålla (förstainstansrättens dom av den 5 oktober 2004 i mål T‑45/01, Sanders m.fl. mot kommissionen, punkt 150, personaldomstolens dom av den 22 oktober 2008 i mål F-46/07, Tzirani mot kommissionen, punkt 218).

160    När det gäller den ekonomiska skadan har sökanden fog för sitt påstående att hon hade haft goda chanser att få anställning, om inte parlamentet hade gjort sig skyldigt till rättsstridigheter genom att dess förtroendeläkare grundade sig på inaktuella medicinska uppgifter och inte själv utförde en läkarundersökning avseende hennes lämplighet, såsom föreskrivs i anställningsvillkoren.

161    För det första hade parlamentet redan underrättat sökanden om att hon hade anställts. Beslutet om anställning var således inte endast möjligt, utan faktiskt, och det enda som krävdes innan sökanden började sitt arbete var ett erkännande av hennes fysiska lämplighet för tjänsteutövningen.

162    För det andra är det, tvärtemot vad parlamentet har påstått, inte fastställt att sökanden inte skulle ha anställts om en läkarundersökning inför anställning hade genomförts i vederbörlig ordning mot bakgrund av endast de uppgifter som parlamentets läkartjänst skulle ha erhållit om sökandens hälsa i januari 2009. De medicinska uppgifter som motiverade kommissionens avslag på anställning av sökanden 2007 kanske hade ändrats, och det kanske skulle ha visat sig att sökanden uppfyllde kraven på lämplighet för anställning vid parlamentet.

163    För det tredje kan det inte krävas att en kandidat till en anställning ska redogöra för hela sin sjukdomshistoria för sin framtida arbetsgivare. Som domstolen har slagit fast utgör rätten till respekt för privatlivet, som har stadfästs i artikel 8 i Europakonventionen och som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, en av de grundläggande rättigheter som skyddas av unionens rättsordning (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 23). Den omfattar bland annat en persons rätt att hålla uppgifter om sin hälsa hemliga (domstolens dom av den 5 oktober 1994 i det ovannämnda målet X mot kommissionen, punkt 17).

164    En arbetsgivare kan visserligen låta utföra undersökningar för att bedöma den fysiska lämpligheten hos den som ska anställas, och om denna person i enlighet med sina rättigheter vägrar att genomgå underökningarna kan arbetsgivaren av detta dra de slutsatser som han bedömer lämpliga och välja att inte ta risken att anställa personen i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 1994 i det ovannämnda målet X mot kommissionen, punkterna 20 och 21).

165    I förevarande fall är det emellertid inte säkert att parlamentet, om inga uppgifter hade erhållits från kommissionens läkartjänst, skulle ha ställt sig tvekande på grund av sökandens hälsa och utfört grundligare undersökningar, särskilt eftersom sökanden endast erbjudits en kortvarig anställning. Även om sökanden, vilket hon har hävdat, uppgav för parlamentet inom ramen för den läkarundersökning som skulle göras i januari 2009 att hon hade lidit av vissa besvär och av denna anledning hade gått hos psykiater, är det inte säkert att denna information skulle ha föranlett institutionen att avslå hennes ansökan om anställning. Om enbart kännedom om andra besvär än rent fysiologiska skulle föranleda en arbetsgivare att omedelbart avslå en ansökan om anställning, skulle ett stort antal personer som tidigare, om så bara under en kort period, lidit av sådana besvär få allvarliga svårigheter att få anställning.

166    Personaldomstolen anser under dessa omständigheter att sökanden har berövats en verklig möjlighet att få en tidsbegränsad anställning, och att denna förlorade möjlighet i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) kan värderas till 50 procent, mot bakgrund av samtliga de uppgifter som personaldomstolen innehar (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 6 juni 2006 i mål T‑10/02, Girardot mot kommissionen, punkterna 118 och 119). Med beaktande av den lön som sökanden kunde ha erhållit under perioden som kontraktsanställd, vilken av parlamentet har värderats till 15 600,60 euro, och den inkomst som hon hade under perioden i fråga, under vilken hon har erhöll arbetslöshetsersättning på omkring 960 euro per månad, samt att det inte finns något som tyder på att hennes anställning kunde ha förlängts utöver sex månader, ska parlamentet i överensstämmelse med rätt och billighet dömas att betala sökanden 5 000 euro som ersättning för den ekonomiska skadan.

167    När det gäller den ideella skadan ska det erinras om att ogiltigförklaring av en angripen rättsakt i sig kan utgöra en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som lidits (förstainstansrättens dom av den 26 januari 1995 i mål T‑60/94, Pierrat mot domstolen, punkt 62, och av den 21 januari 2004 i mål T‑328/01, Robinson mot parlamentet, punkt 79, samt personaldomstolens dom av den 13 december 2007 i mål F‑42/06, Sundholm mot kommissionen, punkt 44).

168    Unionsdomstolen har emellertid fastställt vissa undantag från denna regel.

169    För det första kan ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt som har antagits av en administration inte utgöra fullständig ersättning för en ideell skada, om rättsakten innehåller en bedömning av den berörda personens förmåga eller beteende som skulle kunna skada denne (se domstolens dom av den 7 februari 1990 i mål C‑343/87, Culin mot kommissionen, punkterna 25–29, och i det ovannämnda målet Pierrat mot domstolen, punkt 62).

170    I förevarande fall kan parlamentets bedömningar avseende sökandens attityd i det omtvistade beslutet och svaret på klagomålet i viss utsträckning anses skada sökanden. Parlamentet anklagar nämligen uttryckligen sökanden för att avsiktligt ha underlåtit att informera parlamentet om att hon redan hade genomgått en läkarundersökning inför anställning vid kommissionen och därigenom för att ha åsidosatt sina skyldigheter. Genom att uttrycka sig på detta sätt har parlamentet öppet ifrågasatt att sökanden förfarit i god tro, trots att hon dels hade informerat parlamentet om sin tidigare tjänstgöring vid kommissionen, dels vid en läkarundersökning hade kunnat lämna dessa uppgifter och redogjort för deras bakgrund. Parlamentets bedömningar i ett beslut som ovan redan betecknats som rättsstridigt har således direkt orsakat sökanden ideell skada (förstainstansrättens dom av den 23 mars 2000 i mål T‑197/98, Rudolph mot kommissionen, punkt 98).

171    För det andra kan ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt som har antagits av en administration inte utgöra fullständig ersättning för den ideella skada som har lidits när den begångna rättsstridigheten är särskilt allvarlig (förstainstansrättens dom av den 30 september 2004 i mål T‑16/03, Ferrer de Moncada mot kommissionen, punkt 68, och personaldomstolens dom av den 7 juli 2009 i de förenade målen F‑99/07 och F‑45/08, Bernard mot Europol, punkt 106).

172    I förevarande fall är de olika rättsstridigheter som parlamentet har gjort sig skyldigt till, särskilt åsidosättandet av rätten till respekt för privatlivet och förordning nr 45/2001, särskilt allvarliga och motiverar att ersättning beviljas för ideell skada.

173    För det tredje har det slagits fast att när en ogiltigförklaring av en rättsakt har förlorat all ändamålsenlig verkan, kan ogiltigförklaringen inte i sig utgöra en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som orsakats av rättsakten i fråga (domen i det ovannämnda målet Tzirani mot kommissionen, punkt 223).

174    Även om det i förevarande fall fortfarande skulle vara möjligt att vidta åtgärder för att rätta till de rättsstridigheter som har begåtts, till exempel genom att utföra en ny läkarundersökning av sökanden, riskerar ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet att förlora all konkret verkan. De uppgifter om sökandens hälsa som parlamentet på oegentligt sätt har fått tillång till kan föranleda tvivel som gör det svårt för denna institutions läkartjänst att objektivt bedöma sökandens hälsa och det är under alla omständigheter föga troligt att parlamentet avser att anställa sökanden som kontraktsanställd, när hon aldrig tidigare har varit anställd vid parlamentet.

175    Den ideella skada som sökanden har lidit gottgörs således inte fullständigt genom ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Enligt en skälig bedömning med hänsyn till bland annat de konstaterade rättsstridigheternas allvar och konsekvenser uppskattas skadan till 20 000 euro.

176    Av det ovan anförda följer att parlamentet ska förpliktas att betala sökanden 25 000 euro jämte ränta för den ekonomiska och ideella skada som hon har lidit.

 Rättegångskostnader

177    Enligt artikel 87.1 i rättegångsreglerna ska, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om så har yrkats.

178    Enligt artikel 89.2 i rättegångsreglerna kan personaldomstolen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, fördela rättegångskostnaderna eller besluta att vardera parten ska bära sin kostnad.

179    Eftersom talan i huvudsak har bifallits, är det med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall skäligt att bestämma att parlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.

180    Enligt artikel 89.4 i rättegångsreglerna ska intervenienten bära sin kostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

PERSONALDOMSTOLEN (första avdelningen)

följande:

1)      Parlamentets beslut av den 19 december 2008 om att återkalla sitt erbjudande om anställning av V ogiltigförklaras.

2)      Europaparlamentet förpliktas att betala V ett belopp om 25 000 euro.

3)      Talan ogillas i övrigt.

4)      Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.

5)      Europeiska datatillsynsmannen, som har intervenerat i målet, ska bära sina rättegångskostnader.

Gervasoni

Kreppel

Rofes i Pujol

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 5 juli 2011.

Justitiesekreterare

 

       Ordförande

W. Hakenberg

 

       S. Gervasoni


1? Rättegångsspråk: franska.