FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 3 mars 2015(1)
Mål C‑681/13
Diageo Brands BV
mot
Simiramida-04 EOOD
(begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna))
”Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 44/2001 – Erkännande och verkställighet av domar – Grunder för nekande – Åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där en dom görs gällande – Grunderna för unionens rättsordning – Dom som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat och som strider mot unionens varumärkesrätt – Skydd för immateriella rättigheter – Direktiv 2004/48/EG – Kostnader för förfarandet”
I – Inledning
1. Detta mål rör en begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna), som ställt flera frågor till domstolen huvudsakligen om tolkningen av artikel 34.1 i förordning (EG) nr 44/2001.(2) Enligt den bestämmelsen ska en dom inte erkännas om ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande. Frågan är närmare bestämt huruvida den omständigheten att en dom som meddelats i ursprungsstaten strider mot grunderna för unionens rättsordning utgör grund för att inte erkänna den domen i den stat där den görs gällande, av det skälet att den utgör ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen i den staten. Målet ger domstolen tillfälle att utveckla de kriterier som först uttalades i domen Apostolides(3) och som domstolar i den stat där domen görs gällande ska ta hänsyn till när de ska pröva huruvida grunderna för den statens rättsordning uppenbart har åsidosatts, när detta åsidosättande är en följd av att unionens rättsregler har åsidosatts.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Förordning nr 44/2001
2. Skälen 6, 16 och 17 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:
”(6) För att kunna uppnå målet fri rörlighet för domar på privaträttens område är det nödvändigt och lämpligt att reglerna om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar fastställs i en gemenskapsrättsakt som är bindande och direkt tillämplig.
…
(16) Det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i gemenskapen gör det berättigat att automatiskt erkänna en dom som har meddelats i en medlemsstat utan att något ytterligare förfarande behöver tillgripas, utom när erkännandet är tvistigt.
(17) I enlighet med samma princip om ömsesidigt förtroende måste förfarandet för att göra en dom som har meddelats i en medlemsstat verkställbar i en annan medlemsstat vara snabbt och effektivt. Därför bör verkställighetsförklaringen utfärdas närmast automatiskt efter en enkel formell kontroll av handlingarna och utan att domstolen på eget initiativ får pröva om någon av grunderna i denna förordning för att vägra verkställighet föreligger.”
3. I kapitel III, med rubriken ”Erkännande och verkställighet”, i förordning nr 44/2001 finns artiklarna 33.1, 34.1, 34.2 och artikel 36.
4. I artikel 33.1 i förordningen föreskrivs följande:
”En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.”
5. I artikel 34.1 och 34.2 i förordningen föreskrivs följande:
”En dom skall inte erkännas om
1) ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande,
2) det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta”.
6. Artikel 36 i förordningen har följande lydelse:
”En utländsk dom får aldrig omprövas i sak.”
B – Direktiv 2004/48/EG
7. I artikel 1 i direktiv 2004/48/EG(4) föreskrivs att direktivet gäller ”de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter”. Det preciseras att det begreppet ”även avser industriella rättigheter”.
8. I artikel 2.1 i direktivet anges att de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktivet ska vara tillämpliga ”vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av gemenskapsrätten och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt.”
9. Enligt artikel 3.2 i direktivet ska de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheter som medlemsstaterna ska anta vara ”effektiva, proportionella och avskräckande och … tillämpas så att hinder för lagenlig handel inte uppkommer och så att missbruk inte sker.”
10. I det perspektivet föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 2004/48 att medlemsstaterna ska se till att de behöriga rättsliga myndigheterna under vissa förutsättningar får ”besluta om omedelbara och effektiva interimistiska åtgärder för att säkra relevant bevisning om det påstådda intrånget”. I samma bestämmelse anges att dessa åtgärder kan inbegripa ”beslag av varorna”. I artikel 9 i direktivet, med rubriken ”Interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder”, föreskrivs i punkt 1 b att medlemsstaterna ska se till att de behöriga rättsliga myndigheterna på sökandens begäran får ”besluta om beslag eller överlämnande av varor som misstänks göra intrång i en immateriell rättighet”. I artiklarna 7.4 och 9.7 i samma direktiv föreskrivs att de rättsliga myndigheterna ”om det i efterhand konstateras att det inte förelåg något intrång eller hot om intrång i en immateriell rättighet” ska ha befogenhet ”att på begäran av svaranden förordna om att sökanden skall betala lämplig ersättning till svaranden för den skada som har orsakats av dessa åtgärder.”
11. Beträffande kostnaderna för förfarandet föreskrivs följande i artikel 14 i samma direktiv:
”Medlemsstaterna skall se till att rimliga och proportionerliga kostnader för förfarandet och andra kostnader som har åsamkats den vinnande parten, i allmänhet ersätts av den förlorande parten om det inte är oskäligt.”
III – Bakgrunden till målet i den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
12. Diageo Brands BV (nedan kallat Diageo Brands), som har sitt säte i Amsterdam (Nederländerna), är bland annat innehavare av rättigheterna till varumärket Johnny Walker. Bolaget saluför whisky av detta märke i Bulgarien genom en lokal importör med ensamrätt.
13. Simiramida-04 EOOD (nedan kallat Simiramida) är ett bolag med säte i Varna (Bulgarien) som saluför alkoholhaltiga drycker.
14. Den 31 december 2007 anlände en container med 12 096 flaskor whisky av märket Johnny Walker, adresserad till Simiramida, till hamnen i Varna (Bulgarien) från Georgien. Diageo Brands begärde och beviljades genom beslut av den 12 mars 2008 tillstånd av Sofiyski gradski sad (stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) att, med hänsyn till att denna import utan medgivande utgjorde ett intrång i Diageo Brands varumärkesrättigheter, låta beslagta det aktuella whiskypartiet.
15. Efter ett överklagande av Simiramida upphävde Sofiyski apelativen sad (appellationsdomstol i Sofia) den 9 maj 2008 beslutet om beslag av den 12 mars 2008.
16. Genom beslut av den 30 december 2008 och den 24 mars 2009 avvisade Varhoven kasatsionen sad (Bulgariens högsta kassationsdomstol) Diageo Brands kassationstalan på formella grunder.
17. Den 9 april 2009 hävdes beslaget av whiskypartiet som hade företagits på begäran av Diageo Brands.
18. Diageos talan mot Simiramida rörande varumärkesintrång ogillades av Sofiyski gradski sad den 11 januari 2010. Det framgår av beslutet om hänskjutande att Sofiyski gradski sad, utan att pröva omständigheterna i målet, fastslog att det framgår av ett tolkningsbeslut av Varhoven kasatsionen sad av den 15 juni 2009 att import av varor till Bulgarien som med varumärkesinnehavarens samtycke övergått till fri omsättning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) inte utgör intrång i varumärkesrättigheterna. Sofiyski gradski sad ansåg sig bunden av detta tolkningsbeslut enligt den bulgariska processrätten.
19. Diageo Brands överklagade inte detta beslut av Sofiyski gradski sad av den 11 januari 2010, vilket därmed har vunnit laga kraft.
20. I tvisten vid den nationella domstolen yrkade Simiramida vid nederländsk domstol på mer än 10 miljoner euro i skadestånd för det beslag som genomfördes på begäran av Diageo Brands. Simiramida grundade sitt yrkande på att Sofiyski gradski sad i beslutet av den 11 januari 2010 konstaterade att beslaget var olagligt. Till sitt försvar gjorde Diageo Brands gällande att det beslutet inte kan erkännas i Nederländerna av det skälet att det uppenbarligen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den mening som avses i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001. Det framgår av beslutet om hänskjutande att Sofiyski gradski sad genom beslutet av den 11 januari 2010 gjorde en uppenbart felaktig tillämpning av unionsrätten genom att stödja sig på ett tolkningsbeslut – som i sig var felaktigt – som Varhoven kasatsionen sad hade fattat i strid med sin skyldighet att begära ett förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF.
21. Rechtbank te Amsterdam (domstol i Amsterdam) godtog Diageo Brands argument och ogillade Simiramidas talan genom beslut av den 2 mars 2011.
22. Efter överklagande av Simiramida ändrade Gerechtshof te Amsterdam (appellationsdomstol i Amsterdam) genom beslut av den 5 juni 2012 beslutet av Rechtbank te Amsterdam och fann att Sofiyski gradski sads beslut av den 11 januari 2010 skulle erkännas i Nederländerna. Gerechtshof te Amsterdam beslutade emellertid att skadeståndsyrkandet fick anstå.
23. Efter överklagande av Diageo Brands konstaterade Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) i kassationsdomen att ”[p]arterna är överens om att Varhoven kasatsionen sads tolkningsbeslut av den 15 juni 2009 strider mot unionsrätten” och att ”Diageo Brands överlämnat ett nytt tolkningsbeslut från [Varhoven kasatsionen sad], som meddelades den 26 april 2012, i vilket tolkningsbeslutet av den 15 juni 2009 uttryckligen fastställs.”
24. Mot den bakgrunden beslutade Hoge Raad der Nederlanden genom dom av den 20 december 2013, ingiven till domstolens kansli den 23 december 2013, att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Ska artikel 34.1 i förordning (EG) nr 44/2001 tolkas så, att denna grund för att vägra erkänna en dom även avser fall där domen från domstolen i ursprungsmedlemsstaten på ett uppenbart sätt strider mot unionsrätten, och nämnda domstol inser detta?
2) a) Ska artikel 34.1 i förordning (EG) nr 44/2001 tolkas så, att denna grund för att vägra erkänna en dom endast kan åberopas om den part som åberopar grunden har uttömt alla tillgängliga rättsmedel i den medlemsstat där domen meddelades?
b) Om fråga 2 a) ska besvaras jakande, blir svaret annorlunda om det hade varit meningslöst att uttömma alla rättsmedel i ursprungsmedlemsstaten, eftersom det finns anledning att anta att detta inte skulle ha lett till ett annat resultat?
3) Ska artikel 14 i direktiv 2004/48 tolkas så, att denna bestämmelse även omfattar parternas kostnader för en skadeståndstalan i en medlemsstat, om talan och försvaret mot talan avser motpartens påstådda ansvar för de beslag som denne har gjort och de meddelanden som denne har skickat för att säkerställa skyddet för sin varumärkesrätt i en annan medlemsstat, och därvid frågan huruvida en dom i den sistnämnda medlemsstaten ska erkännas i den förstnämnda medlemsstaten?”
25. Förutom parterna i målet vid den nationella domstolen har den tyska regeringen och den lettiska regeringen samt Europeiska kommissionen inkommit med skriftliga yttranden.
26. Vid förhandlingen den 9 december 2014 yttrade sig parterna i målet vid den nationella domstolen och kommissionen.
IV – Bedömning
27. Jag kommer först att pröva den hänskjutande domstolens grunder för sitt beslut innan jag tar ställning till de avgörande aspekterna när det gäller den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor.
A – Inledande anmärkningar
28. Det ska först och främst erinras om att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma de faktiska omständigheter som gett upphov till tvisten och därav dra vederbörliga slutsatser för det avgörande den har att fatta.(5)
29. Inom ramen för kompetensfördelningen mellan gemenskapsdomstolarna och de nationella domstolarna är det nämligen i princip den nationella domstolens uppgift att undersöka om dessa förutsättningar är uppfyllda i det mål som är anhängigt vid den nationella domstolen. Domstolen kan emellertid när den avgör ett förhandsavgörande i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen i sin tolkning.(6)
30. Domstolen ska mot denna bakgrund besvara de frågor om tolkningen av unionsrätten som har hänskjutits av den nationella domstolen. Den nationella domstolen ska emellertid kontrollera de faktiska omständigheterna i målet.(7)
31. I det hänseendet vill jag framhålla, som framgår av beslutet om hänskjutande, att tolkningsfrågorna där bygger på premisserna att Sofiyski gradski sads beslut av den 11 januari 2010 och Varhoven kasatsionen sads tolkningsbeslut av den 15 juni 2009, vilket ligger till grund för Sofiyski gradski sads beslut, strider mot unionsrätten.(8) Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att även Varhoven kasatsionen sads andra tolkningsbeslut av den 26 april 2012, i vilket det första tolkningsbeslutet uttryckligen fastställdes, strider mot unionsrätten.
32. Det framgår av kommissionens skriftliga yttrande, vilket bekräftades vid förhandlingen, att kommissionen prövade de två tolkningsbesluten i det förfarande om fördragsbrott som kommissionen inledde för att utreda huruvida Varhoven kasatsionen sads praxis var förenlig med artikel 5 i direktiv nr 2008/95/EG.(9) Kommissionens slutsats blev att såväl tolkningsbeslutet från den 15 juni 2009 och det mer detaljerade tolkningsbeslutet från den 26 april 2012 var förenliga med unionsrätten. Efter den bedömningen avslutade kommissionen förfarandet. Således anser kommissionen att påståendet i beslutet om hänskjutande att Varhoven kasatsionen sads tolkningsbeslut från den 15 juni 2009 strider mot unionsrätten är felaktigt. Jag kan därmed inte utesluta att Sofiyski gradski slutligen tillämpade beslutet felaktigt.
33. När det gäller Sofiyski gradski sads beslut av den 11 januari 2010 framgår det av beslutet om hänskjutande att parterna tycks vara eniga om att det beslutet strider mot artikel 5 i direktiv 89/104.(10) Enligt den artikeln kan varumärkesinnehavaren nämligen bland annat förhindra tredje man att importera produkter av det märket, att utbjuda dem till försäljning, marknadsföra dem eller lagra dem för dessa ändamål.(11) Enligt domstolens praxis ska denna artikel tolkas så, att varumärkesinnehavaren kan motsätta sig det första utsläppandet på marknaden i EES, utan varumärkesinnehavarens medgivande, av varor försedda med det varumärket.(12)
34. Mot bakgrund av dessa inledande synpunkter, och med hänsyn till sambandet mellan vissa av den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor, kommer jag först och samtidigt att pröva den första och den andra frågan, som rör tolkningen av artikel 34.1 i förordning nr 44/2001. Därefter kommer jag att ta upp frågan om tolkningen av artikel 14 i direktiv 2004/48.
B – Den första och den andra frågan
35. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida den omständigheten att en dom som meddelats i ursprungsstaten strider mot unionsrätten utgör skäl för att denna dom inte ska erkännas i den stat där den görs gällande på den grunden att den strider med grunderna för rättsordningen (ordre public) i den staten. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida den domstol som prövar frågan om erkännande får eller ska ta hänsyn till den omständigheten att den person som motsätter sig erkännandet av domen i den stat där den görs gällande inte har utnyttjat tillgängliga rättsmedel i ursprungsstaten.
36. För att besvara dessa frågor finns det skäl att först pröva vilka kriterier domstolen i den stat där domen görs gällande ska tillämpa för att bedöma huruvida det föreligger ett uppenbart åsidosättande av grunderna för dess rättsordning. Det gäller att fastställa vilka faktorer som ska ingå i denna bedömning enligt domstolens praxis avseende användningen av begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) i den mening som avses i förordning nr 44/2001.
1. Inledande påpekande om begreppet ordre public
37. I förevarande mål ska domstolens besvara en tolkningsfråga om begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) i den mening som avses i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001, det vill säga i det skede när en dom ska erkännas i den stat där den görs gällande.
38. När det gäller begreppet ordre public följer det av domstolens fasta praxis att även om det i princip står medlemsstaterna fritt att, med stöd av förbehållet i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001, i enlighet med sin nationella begreppsbildning bestämma de krav som grunderna för rättsordningen ställer, ska gränserna för detta begrepp omfattas av tolkningen av förordningen. Även om det inte ankommer på domstolen att definiera innehållet i grunderna för rättsordningen i en medlemsstat, är det icke desto mindre domstolens uppgift att kontrollera gränserna inom vilka en medlemsstats domstolar kan tillämpa detta begrepp för att inte erkänna en dom som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat.(13)
39. I målet vid den nationella domstolen fann den hänskjutande domstolen att domstolen i ursprungsstaten hade åsidosatt en materiell bestämmelse i unionsrätten, nämligen artikel 5 i direktiv 89/104. Det framgår av beslutet om hänskjutande att det åsidosättande av grunderna för rättsordningen som anförts faktiskt är ett åsidosättande av unionsrätten. Av detta följer att åsidosättandet inte rör grunderna för den nationella rättsordningen i erkännandeskedet, utan grunderna för unionens rättsordning, vilken i sig utgör en integrerad del av grunderna för den nationella rättsordningen.(14) Således är vissa bestämmelser grundläggande och oundgängliga för att de uppgifter som unionen har anförtrotts ska kunna utföras och, i synnerhet, för att den inre marknaden ska kunna fungera(15) och motiverar bland annat att en godtycklig dom inte ska erkännas. Även om det ankommer på varje medlemsstat att fastställa vilka krav som grunderna för den egna rättsordningen innebär finns det nämligen fortfarande i grunderna för den nationella rättsordningen en kärna av unionens grundläggande värderingar, principer och bestämmelse, med samma normativa innehåll, som varje medlemsstat måste ta hänsyn till.
2. Rättspraxis avseende begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) i den mening som avses i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001
40. Av skäl 6 i förordning nr 44/2001 följer att förordningen är en del av uppbyggnaden av ett europeiskt rättsligt område med fri rörlighet för domar på privaträttens område, vilket är ett av de grundläggande målen för förordningen. Det framgår av skälen 16 och 17 i förordning nr 44/2001 att det system för erkännande och verkställighet som föreskrivs i förordningen bygger på ett ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen. Ett sådant förtroende förutsätter inte enbart att de domar som har meddelats i en medlemsstat erkänns automatiskt i en annan medlemsstat, utan även att det finns ett snabbt och effektivt förfarande för att göra en dom verkställbar i en annan medlemsstat. Ett sådant förfarande bör, enligt skäl 17 i förordningen, endast omfatta en enkel formell kontroll av de handlingar som krävs för att domen ska vara verkställbar i den medlemsstat där den görs gällande.(16)
41. I den mån konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Brysselkonventionen)(17) i förbindelserna mellan medlemsstaterna har ersatts av förordning nr 44/2001(18) är domstolens tolkning av konventionen fortfarande giltig för motsvarande bestämmelser i förordningen.(19) Det är fallet beträffande artikel 34.1 i förordning nr 44/2001, vilken har ersatt artikel 27.1 i Brysselkonventionen.(20) Enligt lydelsen i den artikeln ska en dom inte erkännas om ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande. I artiklarna 34 och 35 i förordningen anges uttryckligen vilka grunder som kan anföras för att bestrida ett erkännande. Denna förteckning över giltiga grunder är uttömmande och ska tolkas restriktivt.(21) Särskilt artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett hinder för genomförandet av de grundläggande målen med förordningen.(22) Bestämmelsen om ordre public i den artikeln ska endast tillämpas i undantagsfall.(23)
42. Det framgår nämligen av punkt 38 i detta förslag till avgörande att grunderna för rättsordningen (ordre public) visserligen är ett nationellt begrepp, men att domstolen ändå ska utöva en noggrann kontroll av detta begrepp och tolka det restriktivt.(24) Ett sådant krav på en restriktiv tolkning fanns redan i rapporten av P. Jenard(25) om Brysselkonventionen och är även känt i nationell rätt.(26) Adverbet ”uppenbart”, som lades till när konventionen omvandlades till en förordning, är nämligen ett konkret uttryck för att det förväntas föreligga en uppenbar motstridighet mellan ett erkännande av en dom och grunderna för rättsordningen (ordre public).(27) Denna ändring var, såsom det följer av motiveringen till artikel 41 i förslaget till rådets förordning, avsedd att understryka ”att hänvisningen till grunderna för rättsordningen (ordre public) är av verkligt exceptionell karaktär” för att ”underlätta att domar kan verkställas i gemenskapen”.(28)
43. Domstolen har i detta hänseende funnit att artikel 36 och artikel 45.2 i förordning nr 44/2001, i och med att en materiell omprövning av den utländska domen inte får göras, innebär att domstolen i den stat där domen görs gällande inte får vägra att erkänna eller verkställa domen av det enda skälet att den rättsregel som har tillämpats av domstolen i ursprungsstaten skiljer sig från den bestämmelse som skulle ha tillämpats av domstolen i den stat där domen görs gällande, om målet hade anhängiggjorts där. Domstolen i den stat där domen görs gällande kan i allmänhet inte kontrollera om domstolen i ursprungsstaten har gjort en riktig bedömning av de rättsliga och de faktiska omständigheterna.(29)
44. Det följer av ovanstående att en tillämpning av bestämmelsen om ordre public i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 kommer i fråga endast i det fall då erkännandet eller verkställigheten av den dom som har meddelats i en annan medlemsstat på ett icke godtagbart sätt skulle innebära en konflikt med rättsordningen i den stat där domen görs gällande, genom att kränka en grundläggande princip. Med hänsyn till förbudet mot en omprövning i sak av den utländska domen måste denna kränkning innebära ett klart åsidosättande av en rättsregel som anses vara fundamental i rättsordningen i den stat där domen görs gällande eller av en rättighet som erkänns som grundläggande i denna rättsordning.(30) Det är nämligen den nationella domstolens uppgift att säkerställa att rättigheter som är grundade på unionsrätten skyddas lika effektivt som nationella rättigheter.(31)
3. Rättslig bedömning
a) Åsidosättandet av en väsentlig bestämmelse, en rättighet som anses vara en grundläggande rättighet eller en grundläggande princip i unionsrätten
45. I målet vid den nationella domstolen har den hänskjutande domstolen, såsom framgår av punkt 33 i detta förslag till avgörande, endast anfört att ursprungsstatens domstol åsidosatte artikel 5 i direktiv 89/104.
46. I det avseendet har den tyska regeringen och kommissionen gjort gällande att Sofiyski gradski sads påstådda åsidosättande av artikel 5 i direktiv 89/104 i beslutet av den 11 januari 2010 svårligen kan betraktas som ett åsidosättande av en grundläggande unionsrättslig princip.
47. Jag håller med om det.
48. Jag vill först och främst påpeka att grunderna för rättsordningen i den mening som avses i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 ska bedömas i det enskilda fallet, det vill säga på grundval av hur allvarliga verkningar ett erkännande av den aktuella domen kan få. Därmed ska hänsyn även tas till förhållandet mellan målet vid den nationella domstolen och grunderna för rättsordningen i den stat där domen görs gällande.(32)
49. Som jag angav i mina inledande anmärkningar kan det i förevarande fall inte uteslutas att Sofiyski gradski sad tillämpade Varhoven kasatsionen sads tolkningsbeslut av den 15 juni 2009 felaktigt, om påståendet i beslutet om hänskjutande att detta tolkningsbeslut strider mot unionsrätten mot bakgrund av kommissionens yttrande inte är korrekt.
50. Enligt domstolens praxis kan domstolen i den stat där domen görs gällande inte, utan att ifrågasätta syftet med förordning nr 44/2001, vägra att erkänna en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, enbart av det skälet att den anser att den nationella rätten eller gemenskapsrätten har tillämpats felaktigt i den aktuella domen.(33)
51. Eftersom ordre public-undantaget endast ska tillgripas i undantagsfall, anser jag att en eventuell felaktig rättstillämpning, som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, i princip inte i sig kan anses utgöra ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen eller ett skäl att inte erkänna(34) Sofiyski gradski sads beslut. De kriterier för att inte erkänna beslutet som anges i domstolens praxis och som det erinras om i punkt 44 i detta förslag till avgörande är nämligen inte uppfyllda. Det finns skäl att inte erkänna en dom om verkningarna av erkännandet strider mot grunderna för rättsordningen i den stat där domen görs gällande,(35) vilket avser såväl nationell rätt som unionsrätt, och dessa verkningar måste nå en viss grad av allvar, det vill säga uppenbart skada en rättsregel som anses väsentlig i rättsordningen i den stat där domen görs gällande eller en rättighet som erkänns som grundläggande i denna rättsordning.(36) Ett erkännande av Sofiyski gradski sads beslut strider inte heller på ett oacceptabelt sätt mot rättsordningen i den stat där domen görs gällande, i och med att erkännandet inte skadar en grundläggande princip. Att besluta annorlunda vore såsom kommissionen har påpekat att återinföra en rätt till omprövning som är förbjuden enligt artiklarna 36 och 45 i förordning nr 44/2001. Ett sådant beslut skulle enligt kommissionen även medföra ett ifrågasättande av det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen, vilket ligger till grund för systemet för erkännande och verkställighet i förordning nr 44/2001, och samtidigt utgöra hinder för effektivitet och skyndsamhet i erkännandet och verkställigheten av domar.
52. Det kan visserligen inte uteslutas att erkännandet av en dom till följd av ett sådant fel innebär ett uppenbart åsidosättande av väsentliga bestämmelser eller grundläggande principer, även unionsrättsliga sådana. Det finns för övrigt skäl att betona att det måste vara sådana bestämmelser eller principer(37) i grunderna för unionens rättsordning som åsidosätts. I likhet med kommissionen är jag i detta fall inte övertygad om att en felaktig tillämpning eller tolkning, i målet vid den nationella domstolen, av en bestämmelse i ett harmoniseringsdirektiv som syftade till att tillnärma medlemsstaternas lagstiftningar om varumärken och samtidigt ge medlemsstaterna en relativt stor frihet för dess införlivande,(38) kan betraktas som ett åsidosättande av väsentliga bestämmelser eller grundläggande principer.(39)
53. Domstolens svar i domen Eco Swiss(40) avseende en skiljedoms verkställbarhet förändrar inte denna bedömning. I den domen fann domstolen nämligen att artikel 101 FEUF är en grundläggande bestämmelse som är oundgänglig för att de uppgifter som unionen har anförtrotts ska kunna utföras och, i synnerhet, för att den inre marknaden ska kunna fungera.(41) Av detta drog domstolen slutsatsen att denna unionsrättsliga bestämmelse är en bestämmelse som hänför sig till grunderna för rättsordningen i den mening som avses i New York-konventionen om skiljedomar,(42) vilket inte kan vara fallet när det gäller artikel 5 i direktiv 89/104 i den mening som avses i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001.
54. Att den domen saknar relevans för målet vid den nationella domstolen följer även av en rad andra skillnader. Först och främst ger artikel 34.1 stöd för att inte erkänna såväl en skiljedom som en dom som har meddelats i en annan medlemsstat. Domar som har meddelats av nationella domstolar ska emellertid åtnjuta en presumtion om lagenlighet. Denna presumtion om lagenlighet utgör skäl att betrakta domstolens kriterium om grunderna för rättsordningen som mindre restriktivt för domstolsavgöranden än för skiljedomar. Dessutom ingår domar som meddelats av medlemsstaternas domstolar i det unionsrättsliga systemet för domstolsskydd, bland annat mekanismen för förhandsavgöranden, vilket inte är fallet när det gäller skiljedomar.(43) Domstolen har i detta hänseende understrukit att en konventionell skiljedomstol inte utgör en ”domstol i en medlemsstat” i den mening som avses i artikel 267 FEUF, eftersom skiljemännen, till skillnad från nationella domstolar, inte kan begära att domstolen ska meddela ett förhandsavgörande i frågor som avser tolkningen av unionsrätten.(44) Det ömsesidiga förtroende som medlemsstaterna ska ha för sina domstolsavgöranden och det unionsrättsliga systemet för domstolsskydd förklarar nämligen i stor utsträckning varför målet Eco Swiss och målet Renault avgjordes på olika sätt.(45) Det finns även skäl att erinra om att medlemsstaterna enligt unionsrätten är skyldiga att ersätta skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna, även när överträdelsen i fråga beror på ett avgörande av en domstol som dömer i sista instans.(46) Utöver statens skadeståndsansvar finns även möjligheten att väcka talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF.
b) Åsidosättande av principen om lojalt samarbete
55. Diageo Brands har anfört att såväl Sofiyski gradski sad som Varhoven kasatsionen sad åsidosatte skyldigheten att ställa en tolkningsfråga till domstolen.
56. Vad beträffar Sofiyski gradski sads hänskjutandeskyldighet vill jag erinra om att domstolen redan har slagit fast att det system som har inrättats genom artikel 267 FEUF för att säkerställa att unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt i medlemsstaterna innebär att det inrättas ett direkt samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna.(47)
57. Begäran om förhandsavgörande vilar i detta hänseende på en dialog mellan domstolar. Denna dialog kommer till stånd uteslutande genom den nationella domstolens bedömning av relevansen och behovet av att en sådan begäran hänskjuts.(48) Således, i den mån det inte finns något rättsmedel mot ett avgörande från en nationell domstol är den domstolen i princip skyldig att enligt artikel 267 tredje stycket FEUF föra frågan vidare till domstolen när en fråga om tolkning av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt uppkommer vid den.(49)
58. I målet vid den nationella domstolen kan domstolen i ursprungsstaten svårligen kritiseras för att uppenbart ha åsidosatt skyldigheten att hänskjuta en fråga till domstolen. Sofiyski gradski sad är nämligen en domstol i första instans, och dess beslut skulle ha kunnat överklagas både vid en appellationsdomstol och vid den bulgariska kassationsdomstolen. Följaktligen var Sofiyski gradski sad enligt artikel 267 andra stycket FEUF inte skyldig att ställa en tolkningsfråga.(50)
59. När det gäller Varhoven kasatsionen sads tolkningsbeslut av den 15 juni 2009, vilket låg till grund för Sofiyski gradski sads beslut av den 11 januari 2010, nöjer jag mig med att konstatera att tvisten vid den nationella domstolen enbart avser erkännandet av Sofiyski gradski sads beslut av den 11 januari 2010.
c) Ej uttömda rättsmedel
60. Det framgår av beslutet om hänskjutande att Diageo Brands i det förfarande som rör bolaget inte utnyttjade tillgängliga rättsmedel enligt nationell rätt. I detta avseende har Diageo Brands gjort gällande att orsaken till detta var att det var meningslöst att utnyttja tillgängliga rättsmedel vid bulgariska domstolar, eftersom det inte skulle ha lett till något annat avgörande vid de domstolarna.
61. Jag anser inte att det argumentet är övertygande.
62. I punkt 50 i detta förslag till avgörande erinras om att enbart felaktig rättstillämpning enligt nationell rätt eller unionsrätt inte utgör skäl att inte erkänna en dom med stöd av artikel 34.1 i förordning nr 44/2001.(51) Domstolen har uttalat att enskilda i sådana fall ges en tillräcklig garanti genom de rättsmedel som finns i varje medlemsstat, kompletterade av möjligheten att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF.(52)
63. När det gäller rättsmedel på nationell nivå innehåller artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 visserligen inte något krav på att rättsmedlen i ursprungsstaten ska ha uttömts. Kommissionen har emellertid påpekat att förordning nr 44/2001 bygger på det grundläggande synsättet att handlingar som utfärdas inom ramen för ett materiellt förfarande, däribland ändringar av materiella felaktigheter, ska samlas i ursprungsmedlemsstaten.(53)
64. Jag delar naturligtvis detta synsätt. Det i undantagsfall tillämpliga förbehållet om grunderna för rättsordningen vilar nämligen även på förutsättningen att motparten utnyttjar alla tillgängliga rättsmedel enligt lagstiftningen i ursprungsstaten för att få till stånd en ändring av felaktigheter. Artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 innehåller visserligen inte något krav på att rättsmedlen i ursprungsstaten ska ha uttömts. Ändå finns det skäl att anse att den allmänna regeln är att enskilda ska utnyttja samtliga tillgängliga rättsmedel i ursprungsmedlemsstaten för att förhindra ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen i ett senare skede, naturligtvis utom vid särskilda omständigheter som gör det allt för svårt eller omöjligt att utnyttja rättsmedlen i den staten. Således föreligger en viss skyldighet för alla domstolar i en medlemsstat att iaktta grunderna för unionens rättsordning.(54)
65. I detta hänseende anser jag att syftet med förordning nr 44/2001 talar för att domstolen i den stat där domen görs gällande ska ta hänsyn till den omständigheten att en person som motsätter sig erkännandet av ett avgörande från ursprungsstaten inte utnyttjat tillgängliga rättsmedel enligt nationell rätt.(55) Följaktligen råder det ingen tvekan om att domstolen i den stat där domen görs gällande ska ta hänsyn till huruvida det i ursprungsstatens rättsordning finns mekanismer för att rätta till en nationell domstols åsidosättande av unionsrätten när den prövar huruvida grunderna för dess rättsordning har åsidosatts på ett sådant uppenbart sätt att det finns skäl att inte erkänna ett avgörande enligt förordning nr 44/2001.(56) Denna bedömning ska emellertid företas på grundval av de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet.(57) Om det aktuella åsidosättandet rör grunderna för unionens rättsordning och inte grunderna för den nationella rättsordningen följer skyldigheten för alla medlemsstater att ta hänsyn till detta åsidosättande av skyldigheten att se till att unionsrätten tillämpas väl, i enlighet med vad som anges ovan i punkt 39 i detta förslag till avgörande.(58)
66. I målet vid den nationella domstolen skulle Diageo Brands, om bolaget hade uttömt alla rättsmedel enligt bulgarisk rätt, eventuellt ha kunnat göra gällande vid den bulgariska domstolen i sista instans att det var nödvändigt att ställa en tolkningsfråga.
67. Under alla omständigheter skulle Diageo Brands, för det fallet att bolaget hade uttömt alla tillgängliga rättsmedel vid bulgariska domstolar och de högre instanserna hade missförstått unionsrätten, ha kunnat anföra skadeståndsanspråk mot den bulgariska staten. Enligt kommissionen är systemet för domstolsskydd i unionsrätten visserligen ingen garanti för att felaktigheter inte begås, men det ger åtminstone parterna en möjlighet att erhålla skadestånd om unionsrätten tillämpas felaktigt. I det avseendet har domstolen, såsom det erinras om i punkt 54 i detta förslag till avgörande, slagit fast att principen enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att ersätta skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna även är tillämplig när överträdelsen i fråga beror på ett avgörande av en domstol som dömer i sista instans.(59)
4. Förslag till avgörande i denna del
68. Mot bakgrund av vad som anförts ovan finns det skäl att som svar på den första och den andra tolkningsfrågan ange att artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den omständigheten att en dom som meddelas i ursprungsstaten strider mot unionsrätten inte utgör skäl att inte erkänna domen i den stat där den görs gällande på den grunden att den innebär ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen i den staten. Enbart en sådan felaktig rättstillämpning av nationell rätt eller av unionsrätten som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen kan nämligen inte utgöra skäl att inte erkänna en dom med stöd av artikel 34.1 i förordning nr 44/2001, om den felaktiga rättstillämpningen inte utgör ett uppenbart åsidosättande av en väsentlig rättsregel i rättsordningen i den stat där domen görs gällande.
69. När domstolen i den stat där en dom görs gällande prövar huruvida grunderna för rättsordningen uppenbart har åsidosatts till följd av ett åsidosättande av grundläggande unionsrättsliga bestämmelser, ska den domstolen ta hänsyn till att den som motsätter sig att domen erkänns i den stat där den görs gällande inte har utnyttjat tillgängliga rättsmedel i ursprungsstaten.
C – Den tredje frågan
70. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida kostnaderna för ett förfarande vid den nationella domstolen som inleddes i en medlemsstat avseende skadeståndsanspråk för ett beslag, i vilket förfarande anfördes frågan om erkännande av ett avgörande i en annan medlemsstat i ett mål i syfte att säkerställa skyddet för en immateriell rättighet, omfattas av artikel 14 i direktiv 2004/48.
71. Enligt lydelsen i artikel 1 i direktiv 2004/48 gäller direktivet de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs dessutom att dessa åtgärder, förfaranden och sanktioner, i enlighet med artikel 3 i direktivet, är tillämpliga vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av den berörda medlemsstatens nationella rätt. Syftet med direktiv 2004/48 är således att tillnärma medlemsstaternas lagstiftningar för att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden.(60)
72. Direktiv 2004/48 är för övrigt inte avsett att reglera samtliga aspekter av immaterialrätten utan endast dem som avser dels efterlevnaden av immaterialrättsskyddet, dels intrång i detta skydd, genom att föreskriva effektiva rättsmedel för att hindra, få att upphöra eller åtgärda samtliga immaterialrättsintrång.(61)
73. I detta avseende är en skadeståndstalan nära knuten till de förfaranden som syftar till att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. I artikel 7 i direktiv 2004/48 föreskrivs sålunda åtgärder som gör det möjligt att beslagta varor som misstänks utgöra bevisning till stöd för att ett immaterialrättsintrång har begåtts.(62) I artikel 9.7 i direktivet föreskrivs åtgärder som gör det möjligt att väcka talan om ersättning av skada som orsakats av ett oberättigat beslag. Enligt kommissionen utgör dessa åtgärder en garanti som lagstiftaren ansåg nödvändig som motvikt till de föreskrivna omedelbara och effektiva interimistiska åtgärderna.(63)
74. När det gäller artikel 14 i direktiv 2004/48 har domstolen förklarat att den syftar till att höja skyddsnivån för immateriella rättigheter, genom att förhindra att en skadelidande part avskräcks från att väcka talan vid domstol för att skydda sina rättigheter.(64)
75. Jag anser, i likhet med kommissionen, att den vida och allmänna ordalydelsen i artikel 14 i direktiv 2004/48, som avser ”den vinnande parten” och ”den förlorande parten”, utan angivande av vilken typ av förfarande enligt det direktivet som det rör sig om, ger stöd för att anse att denna bestämmelse är tillämplig för det fall att den förlorande parten inte är innehavare av den materiella rättigheten, samtidigt som den parten misstänks ha gjort intrång i denna rättighet.
76. Mot bakgrund av det ovanstående finns det skäl att som svar på den tredje tolkningsfrågan slå fast att kostnaderna för det förfarande vid den nationella domstolen i Nederländerna avseende skadeståndsanspråk för ett beslag, under vilket restes frågan om erkännande av en dom som meddelades i en medlemsstat i ett mål med syftet att säkerställa skyddet för en immateriell rättighet, omfattas av artikel 14 i direktiv 2004/48.
V – Förslag till avgörande
77. Mot bakgrund av det ovan anförda ska Hoge Raad der Nederlandens tolkningsfrågor besvaras enligt följande:
1) Artikel 34.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att den omständigheten att en dom som meddelats i ursprungsstaten strider mot unionsrätten inte utgör skäl att inte erkänna domen i den stat där den görs gällande på den grunden att det innebär ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen i den staten. En sådan felaktig rättstillämpning av nationell rätt eller av unionsrätten som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen kan nämligen inte utgöra skäl att inte erkänna en dom med stöd av artikel 34.1 i förordning nr 44/2001, om den felaktiga rättstillämpningen inte utgör ett uppenbart åsidosättande av en väsentlig rättsregel i rättsordningen i den stat där domen görs gällande. När domstolen i den stat där en dom görs gällande prövar huruvida grunderna för rättsordningen uppenbart har åsidosatts till följd av ett åsidosättande av grundläggande unionsrättsliga bestämmelser, ska den domstolen ta hänsyn till den omständigheten att den person som motsätter sig att domen erkänns i den stat där det görs gällande inte har utnyttjat tillgängliga rättsmedel i ursprungsstaten.
2) Kostnaderna för det förfarande vid den nationella domstolen i Nederländerna avseende skadeståndsanspråk för ett beslag, under vilket restes frågan om erkännande av en dom som meddelades i en medlemsstat i ett mål med syftet att säkerställa skyddet för en materiell rättighet, omfattas av artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter.