TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen i utökad sammansättning)

den 15 september 2016 (*)

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder som vidtagits med hänsyn till situationen i Ukraina – Frysning av tillgångar – Förteckning över de personer, enheter och organ som omfattas av frysningen av penningmedel och ekonomiska resurser – Sökandens namn har upptagits i förteckningen – Rätten till försvar – Motiveringsskyldighet – Rättslig grund – Rätten till ett effektivt domstolsskydd – Maktmissbruk – Underlåtenhet att iaktta kriterierna för upptagande i förteckningen – Uppenbart oriktig bedömning – Rätten till egendom”

I mål T‑346/14,

Viktor Fedorovytj Janukovytj, Kiev (Ukraina), företrädd av T. Beazley, P. Saini, S. Fatima QC, H. Mussa, J. Hage, K. Howard, barristers, och C. Kennedy, solicitor,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, inledningsvis företrätt av E. Finnegan och J.-P. Hix, därefter av J.-P. Hix och P. Mahnič Bruni, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Republiken Polen, företrädd av B. Majczyna, i egenskap av ombud,

och

Europeiska kommissionen, företrädd av S. Bartelt och D. Gauci, båda i egenskap av ombud,

intervenienter,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av, för det första, rådets beslut 2014/119/Gusp av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, 2014, s. 26, och rättelse i EUT L 350, s. 2014, s. 15) och rådets förordning (EU) nr 208/2014 av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, 2014, s. 1, och rättelse i EUT L 350, 2014, s. 15), för det andra, rådets beslut (Gusp) 2015/143 av den 29 januari 2015 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 24, 2015, s. 16) och rådets förordning (EU) 2015/138 av den 29 januari 2015 om ändring av förordning nr 208/2014 (EUT L 24, 2015, s. 1) och, för det tredje, rådets beslut (Gusp) 2015/364 av den 5 mars 2015 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 62, 2015, s. 25) och rådets genomförandeförordning (EU) 2015/357 av den 5 mars 2015 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 62, 2015, s. 1), i den del sökandens namn har upptagits i eller bibehållits i förteckningen över personer, enheter och organ som omfattas av dessa restriktiva åtgärder,

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden G. Berardis (referent) samt domarna O. Czúcz, I. Pelikánová, A. Popescu och E. Buttigieg,

justitiesekreterare: handläggaren L. Grzegorczyk,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 29 april 2016,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, Viktor Fedorovytj Janukovytj, är före detta president i Ukraina.

2        Målet avser de restriktiva åtgärder som vidtagits med hänsyn till situationen i Ukraina till följd av att demonstrationerna på Självständighetstorget i Kiev (Ukraina) slogs ned i februari 2014.

3        Den 5 mars 2014 antog Europeiska unionens råd, med stöd av artikel 29 FEU, beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, 2014, s. 26, och rättelse i EUT L 350, 2014, s. 15). Samma dag antog rådet, med stöd av artikel 215.2 FEUF, förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, 2014, s. 1, och rättelse i EUT L 350, 2014, s. 15).

4        I skäl 2 i beslut 2014/119 anges följande:

”Den 3 mars 2014 enades rådet om att fokusera restriktiva åtgärder på att frysa och driva in tillgångar för personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, i syfte att befästa och stödja rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna i Ukraina.”

5        I artikel 1.1 och 1.2 i beslut 2014/119 föreskrivs följande:

”1. Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, och fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har anknytning till dessa, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.

2. Inga penningmedel eller ekonomiska resurser får direkt eller indirekt göras tillgängliga för eller utnyttjas till gagn för de fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som förtecknas i bilagan.”

6        Närmare bestämmelser om denna frysning av penningmedel återfinns i de följande punkterna i samma artikel.

7        I överensstämmelse med beslut 2014/119 föreskrivs i förordning nr 208/2014 att åtgärder för frysning av penningmedel ska vidtas och närmare bestämmelser om denna frysning återfinns i förordningen i allt väsentligt i samma ordalag som i nämnda beslut.

8        Namnen på de personer som avses i beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 (nedan gemensamt kallade rättsakterna från mars 2014) återfinns i den identiska förteckningen i bilagan till beslut 2014/119 och i bilaga I till förordning nr 208/2014 (nedan kallad förteckningen) och där anges bland annat även motiveringen till att personerna upptagits i förteckningen.

9        Sökandens namn upptogs i förteckningen med personuppgifterna ”f.d. president i Ukraina” och följande motivering:

”Person som är föremål för straffrättsliga förfaranden i Ukraina för att utreda brott i samband med förskingring av ukrainska statliga medel och olaglig utförsel av medlen ur Ukraina.”

10      Den 6 mars 2014 offentliggjorde rådet i Europeiska unionens officiella tidning ett meddelande till de personer som omfattas av restriktiva åtgärder enligt rättsakterna från mars 2014 (EUT C 66, 2014, s. 1). I meddelandet anges att ”[d]e berörda personerna får inkomma med en begäran till rådet, åtföljd av styrkande handlingar, om omprövning av beslutet att föra upp dem på … förteckning[en]”.

11      Genom skriftväxling under år 2014 bestred sökanden att rådet haft skäl att ta upp hans namn i förteckningen och begärde att rådet skulle göra en omprövning. Sökanden begärde även att få tillgång till de uppgifter och bevis som låg till grund för att han togs upp i förteckningen.

12      Rådet besvarade sökandens begäran om omprövning. Rådet vidhöll att de restriktiva åtgärder som avsåg sökanden fortfarande var berättigade på grund av de skäl som angavs i motiveringen till rättsakterna från mars 2014. Vad beträffar sökandens begäran om att få tillgång till akten, översände rådet flera handlingar som ingick i akten till sökanden, däribland handlingar från de ukrainska myndigheterna av den 3 mars 2014 (nedan kallad skrivelsen av den 3 mars 2014), av den 8 juli 2014 (nedan kallad skrivelsen av den 8 juli 2014) och av den 10 oktober 2014 (nedan kallad skrivelsen av den 10 oktober 2014).

13      Den 29 januari 2015 antog rådet beslut (Gusp) 2015/143 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 24, 2015, s. 16) och förordning (EU) 2015/138 om ändring av förordning nr 208/2014 (EUT L 24, 2015, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från januari 2015).

14      I beslut 2015/143 förtydligades, från och med den 31 januari 2015, kriterierna för att utpeka de personer som omfattas av frysning av tillgångar. I synnerhet ersattes artikel 1.1 i beslut 2014/119 med följande:

”1. Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs av, innehas av eller kontrolleras av personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, och fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har anknytning till dessa, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.

Vid tillämpningen av detta beslut innefattar personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel personer som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna

a)      för förskingring av ukrainska offentliga medel eller tillgångar, eller för medverkan till detta, eller

b)      för missbruk av tjänsteställning som en offentlig tjänsteman gör sig skyldig till för att uppnå oskäliga fördelar för sig själv eller för en tredje part, vilket orsakar en förlust för ukrainska offentliga medel eller tillgångar, eller för medverkan till detta.”

15      Genom förordning 2015/138 ändrades förordning nr 208/2014 i överensstämmelse med beslut 2015/143.

16      Genom skrivelse av den 2 februari 2015 informerade rådet sökanden om sin avsikt att bibehålla de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden och upplyste honom om möjligheten att inkomma med synpunkter. Genom skrivelse av den 17 februari 2015 anmodade sökanden rådet att ompröva sin ståndpunkt och att ge honom de andra eventuella uppgifter som motiverade rådets ståndpunkt.

17      Den 5 mars 2015 antog rådet beslut (Gusp) 2015/364 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 62, 2015, s. 25) och genomförandeförordning (EU) 2015/357 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 62, 2015, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från mars 2015).

18      Genom beslut 2015/364 ändrades artikel 5 i beslut 2014/119 på så sätt att de restriktiva åtgärderna förlängdes vad gäller sökanden till och med den 6 mars 2016. Beslut 2015/364 och genomförandeförordning 2015/357 ersatte följaktligen förteckningen.

19      Till följd av dessa ändringar bibehölls sökandens namn på förteckningen tillsammans med personuppgifterna ”f.d. president i Ukraina” och följande nya motivering:

”Person som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna för förskingring av offentliga medel eller tillgångar.”

20      Genom skrivelse av den 6 mars 2015 underrättade rådet sökanden om att de restriktiva åtgärderna gentemot honom bibehölls.

21      Beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 ändrades senast genom rådets beslut (Gusp) 2016/318 av den 4 mars 2016 (EUT L 60, 2016, s. 76) respektive genom rådets genomförandeförordning (EU) 2016/311 av den 4 mars 2016 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 60, 2016, s. 1).

22      Genom beslut 2016/318 ändrades artikel 5 i beslut 2014/119 på så sätt att de restriktiva åtgärderna förlängdes vad gäller sökanden till och med den 6 mars 2017.

 Förfarandet och parternas yrkanden

23      Sökanden väckte förevarande talan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 maj 2014.

24      Rådet inkom med sitt svaromål den 22 september 2014. Det inkom därefter, den 26 september 2014, med ett tillägg till svaromålets bilagor och, den 3 oktober 2014, med en ytterligare handling. Rådet ingav även en motiverad begäran enligt artikel 18.4 andra stycket i instruktionen för justitiesekreteraren vid tribunalen om att innehållet i denna handling inte skulle återges i de handlingar som tillhör målet och som allmänheten har tillgång till. Sökanden översände sina invändningar mot begäran om konfidentiell behandling.

25      Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 2 september 2014 respektive den 16 september 2014 ansökte Republiken Polen och Europeiska kommissionen om att få intervenera i målet till stöd för rådets yrkanden. Ordföranden på tribunalens nionde avdelning biföll interventionsansökningarna genom beslut av den 12 november 2014. Genom handlingar som inkom den 22 december 2014 respektive den 7 januari 2015 ingav kommissionen och Republiken Polen sina interventionsinlagor. Sökanden och rådet inkom med sina yttranden över interventionsinlagorna inom de fastställda fristerna.

26      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 16 september 2014 ansökte Ukraina om att få intervenera i målet till stöd för rådets yrkanden. Ukraina underrättade tribunalen, genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 24 december 2014, om att det återkallade sin interventionsansökan. Ordföranden på tribunalens nionde avdelning förordnade genom beslut av den 11 mars 2015 att Ukraina skulle avföras från målet som intervenient.

27      Sökanden och rådet inkom med replik och duplik den 21 november 2014 respektive den 15 januari 2015.

28      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 8 april 2015 justerade sökanden sina yrkanden så att dessa även avser ogiltigförklaring av beslut 2015/143, förordning 2015/138, beslut 2015/364 och genomförandeförordning 2015/357, i den mån dessa rättsakter avser sökanden. De övriga parterna inkom med yttranden inom de fastställda fristerna. Sökanden inkom med ny bevisning genom handling som ingavs till tribunalens kansli den 30 november 2015.

29      På förslag av nionde avdelningen beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i tribunalens rättegångsregler, att hänskjuta målet till samma avdelning i utökad sammansättning.

30      På förslag av referenten beslutade tribunalen (nionde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet.

31      Ordföranden på tribunalens nionde avdelning i utökad sammansättning beslutade den 5 april 2016, efter att ha hört parterna, att förena förevarande mål och mål T‑348/14, Janukovytj/rådet, vad gäller den muntliga delen av förfarandet, i enlighet med artikel 68 i rättegångsreglerna.

32      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 29 april 2016. Vid det tillfället preciserade sökanden att hans yrkanden inte syftade till ogiltigförklaring av rådets genomförandebeslut 2014/216/Gusp av den 14 april 2014 om genomförande av beslut 2014/119 (EUT L 111, 2014, s. 91) och rådets genomförandeförordning (EU) nr 381/2014 av den 14 april 2014 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 111, 2014, s. 33), eftersom dessa rättsakter inte avsåg sökanden i förevarande mål. Detta noterades i förhandlingsprotokollet.

33      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara, för det första, beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014, för det andra, beslut 2015/143 och förordning 2015/138 och, för det tredje, beslut 2015/364 och genomförandeförordning 2015/357, i den del de avser sökanden, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

34      Rådet har, med stöd av Republiken Polen och kommissionen, yrkat att tribunalen ska

–        i första hand, ogilla talan,

–        i andra hand, för det fall att rättsakterna från mars 2014 delvis ogiltigförklaras, förordna att verkningarna av beslut 2014/119 ska bestå i förhållande till sökanden till dess att den delvisa ogiltigförklaringen av förordning nr 208/2014 får verkan och, för det fall att rättsakterna från mars 2015 delvis ogiltigförklaras, förordna att verkningarna av beslut 2014/119, i dess ändrade lydelse, ska bestå i förhållande till sökanden till dess att den delvisa ogiltigförklaringen av förordning nr 208/2014, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2015/357, får verkan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

1.     Yrkandet om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2014, i deras ursprungliga lydelse, i den del de avser sökanden

35      Sökanden har åberopat sju grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2014, i deras ursprungliga lydelse. Den första grunden avser avsaknaden av rättslig grund. Som andra grund har det gjorts gällande att rådet gjorde sig skyldigt till maktmissbruk. Sökanden har som tredje grund gjort gällande att det saknades en motivering. Den fjärde grunden avser underlåtenhet att iaktta kriterierna för upptagande i förteckningen. Som femte grund har det gjorts gällande att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning. Såvitt avser den sjätte grunden har sökanden gjort gällande att rätten till försvar och rätten till ett effektivt rättsmedel åsidosattes. Den sjunde grunden avser åsidosättande av rätten till egendom.

36      Som fjärde grund, vilken ska prövas först, har sökanden bland annat gjort gällande att upptagandet av hans namn i förteckningen enbart på grund av att han är föremål för en utredning inte uppfyller, mot bakgrund av relevant rättspraxis, de kriterier som föreskrivs i rättsakterna från mars 2014, i vilka ”personer som har fastställts som ansvariga” för förskingring av offentliga medel omnämns. Under alla omständigheter har rådet inte fullgjort sin bevisbörda.

37      Vidare har sökanden, i sin inlaga om justering av yrkandena, gjort gällande att avseende perioden den 31 januari–6 mars 2015, det vill säga från och med ikraftträdandet av rättsakterna från januari 2015 och fram till ikraftträdandet av rättsakterna från mars 2015, uppfyller de ursprungliga skälen till att hans namn togs upp i förteckningen inte heller kriterierna för upptagande i förteckningen, i deras lydelse enligt beslut 2015/143.

38      Rådet har, med stöd av Republiken Polen och kommissionen, först framhållit att det enligt relevant rättspraxis åligger rådet att självt fastställa de personer som kan komma att betecknas som ansvariga för förskingring av offentliga medel på grundval av samstämmiga uppgifter och att uttrycket ”som har fastställts” ska ges en vid tolkning för att omfatta bland annat de personer som har åtalats för sådana brott.

39      Rådet har vidare gjort gällande att den bevisning som det hade tillgång till bekräftar att ett straffrättsligt förfarande hade inletts mot sökanden och att förskingring av offentliga medel avseende stora belopp och olaglig utförsel av dessa medel ur Ukraina hade styrkts. Rådet har dessutom motsatt sig en generell tillämpning av den påstådda skyldigheten att kontrollera huruvida den berörda statens lagstiftning säkerställer ett skydd för rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.

40      Tribunalen erinrar om att rådet visserligen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller de allmänna kriterier som ska beaktas i samband med att beslut om restriktiva åtgärder antas. För att det ska vara fråga om en sådan effektiv domstolsprövning som garanteras genom artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, krävs det emellertid att unionsdomstolen, vid sin laglighetsprövning av de skäl som legat till grund för beslutet att uppta eller behålla en persons namn i en förteckning över personer som ska bli föremål för restriktiva åtgärder, förvissar sig om att det föreligger faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut vilket har en individuell innebörd för denna person. Detta förutsätter en undersökning av de faktiska omständigheter som har åberopats i den redogörelse för skälen som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolskontrollen inte är begränsad till en bedömning av huruvida de angivna skälen är sannolika i abstrakt mening, utan avser huruvida det föreligger tillräckligt klart och konkret stöd för dessa skäl, eller åtminstone för ett av dem som i sig anses räcka som grund för beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2015, Anbouba/rådet, C‑605/13 P, EU:C:2015:248, punkterna 41 och 45 och där angiven rättspraxis).

41      I förevarande fall ska enligt det kriterium som föreskrivs i artikel 1.1 i beslut 2014/119 restriktiva åtgärder vidtas mot personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av offentliga medel. Det framgår vidare av skäl 2 i beslutet att rådet har antagit dessa åtgärder ”i syfte att befästa och stödja rättsstatsprincipen … i Ukraina”.

42      Sökandens namn har upptagits i företeckningen av det skälet att han var en ”[p]erson som är föremål för straffrättsliga förfaranden i Ukraina för att utreda brott i samband med förskingring av ukrainska statliga medel och olaglig utförsel av medlen ur Ukraina”.

43      Till stöd för det skäl som angetts för att ta upp sökandens namn i förteckningen hänvisade rådet till skrivelsen av den 3 mars 2014, i vilken det anges att ”[d]e brottsbekämpande myndigheterna i Ukraina har inlett ett antal utredningar angående brott begångna av tidigare höga tjänstemän”, däribland sökanden. I skrivelsen anges vidare, på ett allmänt sätt, att den aktuella utredningen ”har gjort det möjligt att fastställa förskingring av offentliga medel med stora belopp samt olaglig utförsel av medlen ur Ukraina”.

44      Det har inte bestritts att det var enbart på den grunden som sökanden fastställdes ”som ansvarig för förskingring av ukrainska offentliga medel” i den mening som avses i artikel 1.1 i beslut 2014/119. Skrivelsen av den 3 mars 2014 är nämligen det enda av de bevis som rådet har ingett under förfarandet som avser tiden innan rättsakterna från mars 2014 antogs, och följaktligen ska lagenligheten av dessa rättsakter prövas endast mot bakgrund av den skrivelsen.

45      Tribunalen anser att även om skrivelsen härrör från en hög rättsinstans i tredjeland, innehåller den endast ett allmänt och vagt påstående som knyter sökandens namn, bland andra tidigare höga tjänstemän, till en utredning som i allt väsentligt visade att det skett förskingring av offentliga medel. I skrivelsen anges inte närmare huruvida de omständigheter som de ukrainska myndigheterna höll på att undersöka har styrkts och ännu mindre vilket individuellt ansvar sökanden åtminstone antas ha för dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2016, Azarov/rådet, T‑332/14, ej publicerad, EU:T:2016:48, punkt 46; se även, analogt, dom av den 26 oktober 2015, Portnov/rådet, T‑290/14, EU:T:2015:806, punkterna 43 och 44).

46      Det ska vidare påpekas att i förevarande fall – till skillnad från i det mål som avgjordes genom dom av den 27 februari 2014, Ezz m.fl./rådet (T‑256/11, EU:T:2014:93, punkterna 57–61), vilken efter överklagande fastställdes genom dom av den 5 mars 2015, Ezz m.fl./rådet (C‑220/14 P, EU:C:2015:147), vilka domar har åberopats av rådet – förfogade rådet, för det första, inte över upplysningar angående de gärningar eller ageranden som de ukrainska myndigheterna specifikt ansåg att sökanden gjort sig skyldig till. För det andra är inte skrivelsen av den 3 mars 2014, inte ens när den granskas i sitt sammanhang, en faktisk omständighet som utgör ett tillräckligt underlag i den mening som krävs enligt rättspraxis i punkt 40 ovan för att ta upp sökandens namn i förteckningen av det skälet att han hade fastställts ”som ansvarig” för förskingring av offentliga medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2015, Portnov/rådet, T‑290/14, EU:T:2015:806, punkterna 46–48).

47      Oberoende av hur långt det förfarande som sökanden uppgavs vara föremål för hade kommit, kunde inte rådet anta restriktiva åtgärder mot honom utan att känna till de gärningar som kunde utgöra förskingring av offentliga medel och som de ukrainska myndigheterna specifikt anklagade honom för. Det är nämligen först när rådet hade kännedom om dessa gärningar som det skulle ha kunnat fastställa att de, för det första, kunde anses utgöra förskingring av offentliga medel och, för det andra, kunde undergräva rättsstatsprincipen i Ukraina, vilken antagandet av de aktuella restriktiva åtgärderna hade till syfte att befästa och stödja, såsom har angetts i punkt 41 ovan (dom av den 28 januari 2016, Klyuyev/rådet, T‑341/14, EU:T:2016:47, punkt 50, och dom av den 28 januari 2016, Azarov/rådet, T‑331/14, EU:T:2016:49, punkt 55).

48      Det är för övrigt den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 120 och 121, och dom av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian, C‑280/12 P, EU:C:2013:775, punkterna 65 och 66).

49      Mot bakgrund av vad som anförts ovan finner tribunalen att beslutet att ta upp sökanden i förteckningen inte grundar sig på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för att säkerställa iakttagandet av de kriterier som fastställs i beslut 2014/119 för att utpeka de personer som omfattas av de aktuella restriktiva åtgärderna.

50      Vidare ska det konstateras att denna rättsstridighet fortsatte fram till och med ikraftträdandet av rättsakterna från mars 2015, vilka ersatte förteckningen och ändrade skälet för att ta upp sökanden i förteckningen.

51      Mot bakgrund av denna slutsats saknas det anledning att ta ställning till sökandens yrkande om att beslutet att uppta hans namn i förteckningen genom rättsakterna från mars 2014 ska förklaras vara rättsstridigt avseende perioden den 31 januari–6 mars 2015, det vill säga från och med ikraftträdandet av rättsakterna från januari 2015 till och med ikraftträdandet av rättsakterna från mars 2015. Med hänsyn till ogiltigförklaringen av rättsakterna från mars 2014, i den del de avser sökanden, ska nämligen sökanden inte anses omfattas av de restriktiva åtgärderna under denna period.

52      Följaktligen finner tribunalen att talan ska bifallas såvitt avser den fjärde grunden och att beslut 2014/119, i dess ursprungliga lydelse, ska ogiltigförklaras, i den del det avser sökanden. Det saknas därvid anledning att ta ställning till de övriga grunderna.

53      Som en följd av ogiltigförklaringen av beslut 2014/119 ska även förordning nr 208/2014, i dess ursprungliga lydelse, ogiltigförklaras i den del den avser sökanden, vilken enligt lydelsen i artikel 215.2 FEUF förutsätter ett beslut som har antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget.

2.     Yrkandet om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2014, i deras lydelse enligt rättsakterna från januari och mars 2015, i den del de avser sökanden

54      Sökanden begärde i sin inlaga om justering av yrkandena att få utvidga sin talan till att även gälla ogiltigförklaring av rättsakterna från januari och mars 2015, i den del de avser sökanden.

55      I sitt yttrande över inlagan om justering av yrkandena gjorde rådet gällande dels att tribunalen enligt artikel 275 FEUF inte var behörig att fatta beslut om att utvidga yrkandena till att omfatta beslut 2015/143, vilket antogs särskilt med stöd av artikel 29 FEU, dels att ansökan om att utvidga yrkandena till att omfatta förordning 2015/138 skulle avvisas på grund av att sökanden saknar talerätt. I övrigt har rådet bestritt att justeringen av ansökan är berättigad.

 Tribunalens behörighet att pröva lagenligheten av beslut 2015/143

56      Såsom framgår bland annat av prövningen av den första grunden nedan har sökanden, utan att formellt framställa någon invändning om rättsstridighet enligt artikel 277 FEUF, gjort gällande att kriteriet för upptagande i förteckningen inte överensstämmer med EU-fördragets mål, inom ramen för yrkandet om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2015 varigenom hans namn har bibehållits i förteckningen. Eftersom beslut 2015/143 just utgör en ändring av nämnda kriterium för upptagande i förteckningen, finner tribunalen att sökanden, när han yrkar att detta beslut ska ogiltigförklaras, i själva verket avser att framställa en invändning om rättsstridighet till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2015 (se, analogt, dom av den 6 september 2013, Post Bank Iran/rådet, T‑13/11, EU:T:2013:402, punkt 37).

57      I artikel 275 andra stycket FEUF föreskrivs uttryckligen att unionsdomstolen, med avvikelse från bestämmelserna i första stycket i denna artikel, är behörig att ”pröva talan, utformad enligt artikel 263 fjärde stycket [FEUF] om kontroll av lagenligheten av beslut om sådana restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer som rådet har antagit på grundval av avdelning V kapitel 2 i [EU-]fördraget”. I motsats till vad rådet har gjort gällande avser således denna bestämmelse samtliga rådets beslut om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer som antagits med stöd av avdelning V kapitel 2 i EU‑fördraget, och det saknas härvid betydelse om det rör sig om beslut med allmän giltighet eller individuella beslut. I synnerhet utesluter inte denna bestämmelse möjligheten att, till stöd för en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om en individuell restriktiv åtgärd, genom en invändning bestrida lagenligheten av en bestämmelse med allmän giltighet (dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet, T‑578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678, punkterna 92 och 93; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2016, Azarov/rådet, T‑331/14, EU:T:2016:49, punkt 62).

58      I motsats till vad rådet har gjort gällande är tribunalen följaktligen behörig att pröva lagenligheten av beslut 2015/143 i den mån detta beslut ändrar artikel 1.1 i beslut 2014/119.

59      Denna invändning om rättsstridighet ska således prövas i samband med den första grunden, till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2015, i vilken sökanden har hävdat att det kriterium för upptagande i förteckningen som tillämpades i hans fall inte är förenligt med EU-fördragets mål.

 Den invändning om rättegångshinder som avser att sökanden saknar talerätt med avseende på förordning 2015/138

60      Vad beträffar den invändning om rättegångshinder som avser att sökanden saknar talerätt, vilken rådet har framställt med avseende på förordning 2015/138, påpekar tribunalen att förordning nr 208/2014 ändrades genom förordning 2015/138 endast på så sätt att kriterierna för frysning av penningmedel för personer som fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel klargjordes.

61      Förordning 2015/138 namnger inte sökanden och förordningen har inte heller antagits till följd av en fullständig omprövning av förteckningen. Denna rättsakt rör nämligen endast de allmänna kriterierna för upptagande i förteckningen, vilka är tillämpliga på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets, och avser inte upptagandet av sökandens namn i förteckningen. Den berör följaktligen inte sökanden vare sig direkt eller personligen, och han får inte justera sina yrkanden till att även omfatta ogiltigförklaring av denna rättsakt (se dom av den 28 januari 2016, Azarov/rådet, T‑331/14, EU:T:2016:49, punkterna 64 och 65 och där angiven rättspraxis).

62      Tribunalen godtar rådets anmärkning och avvisar talan, i den del den syftar till ogiltigförklaring av förordning 2015/138.

 Prövning i sak

63      Sökanden har åberopat sju grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2014, i deras lydelse enligt rättsakterna från januari och mars 2015. Den första grunden avser avsaknaden av rättslig grund. Som andra grund har det gjorts gällande att rådet gjorde sig skyldigt till maktmissbruk. Sökanden har som tredje grund gjort gällande att det saknades en motivering. Den fjärde grunden avser underlåtenhet att iaktta kriterierna för upptagande i förteckningen. Som femte grund har det gjorts gällande att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning. Såvitt avser den sjätte grunden har sökanden gjort gällande att rätten till försvar och rätten till ett effektivt rättsmedel åsidosattes. Den sjunde grunden avser åsidosättande av rätten till egendom.

64      Tribunalen ska först pröva den sjätte grunden, vilken avser åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, därefter den tredje grunden, vilken avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, och slutligen de övriga grunderna, i den ordning som de har åberopats.

 Den sjätte grunden: Åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd

65      Sökanden har som sjätte grund klagat på att han inte rådfrågades på lämpligt sätt innan hans namn behölls i förteckningen och särskilt att han inte fick tillräckligt med tid och information för att bestrida beslutet att behålla hans namn i förteckningen.

66      Rådet har, med stöd av Republiken Polen och kommissionen, bestritt sökandens argument.

67      Tribunalen erinrar först om att iakttagandet av rätten till försvar, som fastslås i artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilken enligt EU-fördraget ska ha samma rättsliga värde som fördragen, innefattar en rätt att bli hörd och en rätt att få tillgång till akten, medan rätten till ett effektivt domstolsskydd, som bekräftas i artikel 47 i stadgan, innebär att den berörda personen måste ha möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 98–100).

68      Härav följer att när ett beslut om att låta namnet på en person, en enhet eller ett organ kvarstå i en förteckning över personer, enheter och organ som är föremål för restriktiva åtgärder ska antas, ska rådet iaktta rätten för denna person, enhet eller detta organ att yttra sig innan beslutet antas, om rådet i beslutet om att låta upptagandet i förteckningen kvarstå anför nya omständigheter mot vederbörande, det vill säga sådana omständigheter som inte fanns med i det ursprungliga beslutet om upptagande i denna förteckning (dom av den 4 juni 2014, Sina Bank/rådet, T‑67/12, ej publicerad, EU:T:2014:348, punkt 68 och där angiven rättspraxis; se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 62).

69      I förevarande fall ska det påpekas att beslutet att låta sökandens namn kvarstå i förteckningen till följd av rättsakterna från mars 2015 grundar sig enbart på skrivelsen av den 10 oktober 2014.

70      Det ska även erinras om att rådet översände skrivelsen av den 10 oktober 2014 till sökanden innan det antog beslutet att låta sökandens namn kvarstå i förteckningen (se punkt 12 ovan). Genom skrivelsen av den 2 februari 2015 informerade även rådet sökanden om att det hade för avsikt att bibehålla de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden och upplyste honom om möjligheten att inkomma med synpunkter (se punkt 16 ovan).

71      Härav följer att sökanden fick tillgång till de uppgifter och bevis som motiverade att rådet behöll de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden och att han hade möjlighet att i god tid framföra synpunkter (se punkt 16 ovan).

72      Vidare har sökanden inte visat att de påstådda svårigheterna vad beträffar de mottagna uppgifterna och fristen för att bemöta rådets anklagelser hindrade honom från att justera sina yrkanden i tid eller att anföra argument till sitt försvar.

73      Av det ovan anförda följer att översändandet av bevisen under förfarandet var tillräckligt för att säkerställa utövandet av sökandens rätt till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.

74      Talan kan således inte bifallas såvitt avser den sjätte grunden.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

75      Sökanden har som tredje grund gjort gällande dels att det angivna skälet till att hans namn togs upp i förteckningen inte ger några närmare upplysningar om de omtvistade gärningarna och det förfarande som han är föremål för, som kan styrka anklagelsen mot honom om förskingring av offentliga medel och olaglig utförsel av medlen ur Ukraina, dels att nämnda skäl är schablonartat.

76      Rådet har, med stöd av Republiken Polen och kommissionen, bestritt sökandens argument.

77      Inledningsvis erinrar tribunalen om att den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF och artikel 41.2 c i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska vara anpassad till den angripna rättsaktens beskaffenhet och det sammanhang i vilket rättsakten har antagits. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att den som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (se dom av den 14 april 2016, Ben Ali/rådet, T‑200/14, ej publicerad, EU:T:2016:216, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

78      Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF och artikel 41.2 c i stadgan om de grundläggande rättigheterna inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. En rättsakt som går någon emot ska således anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne. Vidare ska graden av precision i en rättsakts motivering anpassas till de faktiska möjligheterna och de tekniska och tidsmässiga villkor under vilka rättsakten antas (se dom av den 14 april 2016, Ben Ali/rådet, T‑200/14, ej publicerad, EU:T:2016:216, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

79      I synnerhet kan motiveringen till en åtgärd för att frysa tillgångar i princip inte bestå av endast en allmän och schablonartad formulering. Ett sådant beslut ska, med förbehåll för vad som angetts ovan i punkt 78, i stället ange av vilka särskilda och konkreta skäl rådet anser att den aktuella lagstiftningen är tillämplig på den berörde (se dom av den 14 april 2016, Ben Ali/rådet, T‑200/14, ej publicerad, EU:T:2016:216, punkt 96 och där angiven rättspraxis).

80      I förevarande mål påpekar tribunalen att det – i likhet med det ursprungliga skälet för upptagande i förteckningen – i skälet, i dess lydelse enligt rättsakterna från mars 2015 (se punkt 19 ovan), anges vilka omständigheter som ligger till grund för att sökanden har upptagits i förteckningen, nämligen den omständigheten att han var föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna för förskingring av offentliga medel eller tillgångar.

81      Beslutet att behålla åtgärderna gentemot sökanden tillkom dessutom i ett sammanhang som var känt för sökanden, då han under skriftväxlingen i det aktuella ärendet hade fått kännedom om skrivelsen av den 10 oktober 2014, vilken rådet använde som grund för beslutet att behålla de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden och varigenom rådet gav närmare upplysningar om upptagandet av sökandens namn i förteckningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkterna 53 och 54 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 september 2013, Bank Melli Iran/rådet, T‑35/10 och T‑7/11, EU:T:2013:397, punkt 88), särskilt en utförlig beskrivning av de gärningar som han anklagades för.

82      Vad beträffar huruvida skälet för upptagande i förteckningen är schablonartat, ska det påpekas att även om de överväganden som anges i detta skäl är desamma som de överväganden som har lagts till grund för de restriktiva åtgärderna mot de andra fysiska personer som nämns i förteckningen, syftar de aktuella övervägandena emellertid till att beskriva den konkreta situation som sökanden befinner sig i, vilken, enligt rådet, precis som de andra personerna, är föremål för rättsliga förfaranden som har ett samband med utredningar angående förskingring av offentliga medel i Ukraina (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, Ezz m.fl./rådet, T‑256/11, EU:T:2014:93, punkt 115).

83      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att rättsakterna från mars 2014, i deras lydelse enligt rättsakterna från januari och mars 2015, i tillräcklig utsträckning anger de faktiska och rättsliga omständigheter som enligt rådet ligger till grund för dessa rättsakter.

84      Talan kan därför inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.

 Den första grunden: Avsaknaden av rättslig grund

85      Sökanden har som första grund gjort gällande att beslut 2014/119, i dess lydelse enligt rättsakterna från januari och mars 2015, inte är förenligt med de mål som anges i artikel 29 FEU och således saknar rättslig grund. Med hänsyn till att beslut 2014/119 är ogiltigt, är även förordning nr 208/2014, i dess lydelse enligt rättsakterna från januari och mars 2015, ogiltig, eftersom det inte finns något giltigt beslut som har antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i EU‑fördraget och som gör det möjligt att åberopa artikel 215 FEUF.

86      Rådet har, med stöd av Republiken Polen och kommissionen, bestritt sökandens argument.

–       Sökandens huvudargument: Kriteriet för upptagande i förteckningen är oproportionerligt med hänsyn till målen i EU-fördraget

87      Sökanden har som huvudargument gjort gällande att beslut 2014/119 varken eftersträvar de två mål som åberopas i beslutet, nämligen att befästa och stödja rättsstatsprincipen och att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i Ukraina, eller de övriga målen med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) som anges i artikel 21.2 b FEU. Sökanden har även anfört att den ändring i motiveringen rörande honom som skedde genom rättsakterna från mars 2015, till följd av att kriteriet för upptagande i förteckningen utvidgades genom rättsakterna från januari 2015, inte var motiverad, eftersom rådet inte bevisade att han hade undergrävt demokratin, rättsstatsprincipen eller de mänskliga rättigheterna i Ukraina eller den hållbara ekonomiska eller sociala utvecklingen i Ukraina.

88      Tribunalen ska följaktligen undersöka huruvida det kriterium för upptagande i förteckningen som anges i artikel 1.1 i beslut 2014/119, i dess lydelse enligt beslut 2015/143, är förenligt med målen med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och närmare bestämt huruvida detta kriterium är proportionerligt med hänsyn till ovannämnda mål.

89      Det ska först erinras om att EU-fördragets mål vad beträffar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken anges bland annat i artikel 21.2 b FEU, vilken har följande lydelse:

”Unionen ska utforma och föra en gemensam politik och vidta åtgärder samt verka för att säkerställa en hög grad av samarbete inom alla områden för internationella förbindelser för att … konsolidera och stödja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och folkrätten …”

90      Vidare föreskrivs följande i skäl 2 i beslut 2014/119:

”Den 3 mars 2014 enades rådet om att fokusera restriktiva åtgärder på att frysa och driva in tillgångar för personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, i syfte att befästa och stödja rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna i Ukraina.”

91      På grundval av detta har det kriterium för upptagande i förteckningen som anges i artikel 1.1 a i beslut 2014/119, i dess lydelse enligt beslut 2015/143, följande lydelse:

”Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs av, innehas av eller kontrolleras av personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, och fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har anknytning till dessa, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.

Vid tillämpningen av detta beslut innefattar personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel personer som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna

a)      för förskingring av ukrainska offentliga medel eller tillgångar, eller för medverkan till detta …”

92      Slutligen ska det erinras om att motiveringen till att sökandens namn upptagits i förteckningen, efter antagandet av rättsakterna från mars 2015, har följande lydelse:

”Person som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna för förskingring av offentliga medel eller tillgångar.”

93      Tribunalen konstaterar inledningsvis att de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden antogs enbart i syfte att befästa och stödja rättsstatsprincipen i Ukraina, vilket rådet har medgett i sina inlagor. Sökandens argument att det kriterium för upptagande i förteckningen som anges i beslut 2014/119 inte uppfyller andra mål med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är följaktligen utan verkan.

94      Det ska därför undersökas huruvida det kriterium för upptagande i förteckningen som föreskrivs i beslut 2014/119 och som ändrats genom beslut 2015/143, vilket avser personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel, överensstämmer med det i samma beslut åberopade målet att befästa och stödja rättsstatsprincipen i Ukraina.

95      I den rättspraxis som utvecklats vad beträffar restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Tunisien och i Egypten har det fastslagits att sådana mål som de mål som anges i artikel 21.2 b och d FEU kunde uppnås genom en frysning av tillgångar, vilken – såsom i förevarande fall – endast kunde tillämpas på personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av offentliga medel och på personer, enheter eller organ som har anknytning till dem, det vill säga personer vars gärningar kan ha undergrävt den normala verksamheten för de offentliga institutionerna och de organ som har anknytning till dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2013, Trabelsi m.fl./rådet, T‑187/11, EU:T:2013:273, punkt 92, dom av den 27 februari 2014, Ezz m.fl./rådet, T‑256/11, EU:T:2014:93, punkt 44, och dom av den 14 april 2016, Ben Ali/rådet, T‑200/14, ej publicerad, EU:T:2016:216, punkt 68).

96      I förevarande fall ska det konstateras, för det första, att kriteriet för upptagande i förteckningen, vad beträffar sökanden, grundar sig på brott i form av ”förskingring av offentliga medel” och, för det andra, att nämnda kriterium ingår i en rättslig reglering som tydligt avgränsas genom beslut 2014/119 och strävan efter det relevanta målet med EU-fördraget som beslutet hänvisar till och som anges i skäl 2 i nämnda beslut, nämligen målet att befästa och stödja rättsstatsprincipen i Ukraina.

97      Respekt för rättsstaten är ett av de främsta värden som unionen bygger på, vilket framgår både av artikel 2 FEU och av ingressen till EU-fördraget och ingressen till stadgan om de grundläggande rättigheterna. Respekt för rättsstaten utgör dessutom ett föregående villkor för anslutning till unionen enligt artikel 49 FEU. Begreppet rättsstat stadgas även, med den alternativa formuleringen ”grundläggande rättsuppfattning”, i ingressen till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

98      Rättspraxis från EU-domstolen och från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna samt Europarådets arbete, genom Europeiska kommissionen för demokrati genom lag, ger en icke uttömmande förteckning över de principer och normer som kan omfattas av begreppet rättsstat. Till dessa hör legalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och principen om förbud mot godtyckligt utövande av exekutiva befogenheter, oberoende och opartiska domstolar, effektiv rättslig prövning, med bland annat respekt för grundläggande rättigheter, och likhet inför lagen (se, i det avseendet, den förteckning över rättsstatskriterier som antogs av Europeiska kommissionen för demokrati genom lag vid dess 106:e plenarsammanträde (Venedig, den 11 och 12 mars 2016)). Inom ramen för unionens yttre åtgärder finns det dessutom vissa rättsinstrument som innehåller en hänvisning till bland annat kampen mot korruption som en princip som ingår i begreppet rättsstat (se, exempelvis, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1638/2006 av den 24 oktober 2006 om fastställande av allmänna bestämmelser för upprättandet av ett europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument (EUT L 310, 2006, s. 1)).

99      Även om det inte kan uteslutas att vissa handlingar i samband med förskingring av offentliga medel kan undergräva rättsstatsprincipen, kan det inte godtas att varje förskingring av offentliga medel, som har begåtts i tredjeland, motiverar ett ingripande av unionen i syfte att befästa och stödja rättsstatsprincipen i det landet, inom ramen för unionens befogenheter på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. För att kunna styrka att en förskingring av offentliga medel kan motivera en åtgärd av unionen inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som grundas på målet att konsolidera och stödja rättsstatsprincipen, är det åtminstone nödvändigt att de omtvistade gärningarna kan skada det aktuella landets institutionella och rättsliga grundvalar.

100    I det sammanhanget kan kriteriet för upptagande i förteckningen anses vara förenligt med unionens rättsordning endast i den mån som kriteriet kan ges en innebörd som är förenlig med kraven i de överordnade rättsregler som kriteriet ska iaktta, och närmare bestämt med målet att befästa och stödja rättsstatsprincipen i Ukraina. Denna tolkning gör det dessutom möjligt att respektera det stora utrymme för skönsmässig bedömning som rådet har vid fastställandet av de allmänna kriterierna för upptagande i en förteckning, samtidigt som det säkerställs en i princip fullständig prövning av lagenligheten av unionens rättsakter med hänsyn till de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet, T‑578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

101    Kriteriet ska följaktligen tolkas så, att det inte abstrakt avser varje förskingring av offentliga medel, utan att det snarare avser förskingring av offentliga medel eller tillgångar som, med hänsyn till beloppets storlek eller typen av medel eller tillgångar som har förskingrats eller det sammanhang i vilket detta har skett, åtminstone kan skada Ukrainas institutionella och rättsliga grundvalar, i synnerhet legalitetsprincipen, principen om förbud mot godtyckligt utövande av exekutiva befogenheter, principen om effektiv rättslig prövning och principen om likhet inför lagen och, ytterst, undergräva respekten för rättsstatsprincipen i det landet (se punkt 99 ovan). Kriteriet för upptagande i förteckningen är, när det tolkas på detta sätt, förenligt med och står i proportion till EU-fördragets relevanta mål.

–       De övriga argument som sökanden har åberopat

102    Sökanden har, för det första, gjort gällande att målet att befästa och stödja rättsstatsprincipen beaktades för första gången sent omsider, nämligen i samband med slutsatserna av den 3 mars 2014 om Ukraina från rådet i konstellationen utrikes frågor.

103    I den mån som sökanden, genom detta argument, avser att göra gällande att politiska överväganden motiverade att hans namn togs upp i förteckningen, påpekar tribunalen att det argument som avser att hänvisningen till målet att befästa och stödja rättsstatsprincipen skedde för sent inte i sig räcker för att visa att rådet, vid antagandet av rättsakterna från mars 2014, inte stödde sig på det angivna och legitima målet att befästa och stödja rättsstatsprincipen i Ukraina, och att nämnda mål inte heller motiverade att åtgärderna mot sökanden bibehölls genom rättsakterna från mars 2015.

104    I den mån som sökanden, genom detta argument, i själva verket har framställt en anmärkning om maktmissbruk, räcker det att påpeka att denna anmärkning omfattas av prövningen av den andra grunden nedan.

105    Sökanden har, för det andra, gjort gällande att den utvidgning av kriteriet för upptagande i förteckningen som skedde genom rättsakterna från januari 2015 (se ovan punkt 14) inte med rätta kan tolkas så, att enbart en utredning räcker för att uppfylla detta kriterium. I annat fall skulle rådet delegera befogenheten att fatta beslut om att ålägga restriktiva unionsåtgärder till de ukrainska myndigheterna, utan någon som helst kontroll från unionens sida.

106    Tribunalen påpekar i det avseendet att även om unionsdomstolen har slagit fast att identifieringen av en person som ansvarig för ett brott inte nödvändigtvis kräver en fällande dom för ett sådant brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Ezz m.fl./rådet, C‑220/14 P, EU:C:2015:147, punkterna 71 och 72), framgår det likväl av den rättspraxis som det har hänvisats till ovan i punkt 48 att det är den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen.

107    I förevarande fall gör det i rättsakterna från mars 2014 angivna kriteriet för upptagande i förteckningen, i dess lydelse enligt rättsakterna från januari 2015, det möjligt för rådet att, i enlighet med dom av den 27 februari 2014, Ezz m.fl./rådet (T‑256/11, EU:T:2014:93), beakta en utredning avseende förskingring av offentliga medel som en omständighet som eventuellt kan motivera vidtagandet av restriktiva åtgärder, utan hinder av att enbart det förhållandet att en person är föremål för en brottsutredning som avser förskingring av medel inte i sig räcker för att motivera rådets åtgärder enligt artiklarna 21 FEU och 29 FEU, mot bakgrund av den rättspraxis som nämnts i punkt 106 ovan och tolkningen av kriteriet för upptagande i förteckningen i punkterna 88–101 ovan. Kriteriet för upptagande i förteckningen kan således inte tolkas som en delegering till de ukrainska myndigheterna av befogenheten att fatta beslut om att ålägga åtgärder.

108    För det tredje har sökanden gjort gällande att den utvidgning av kriteriet som skedde genom rättsakterna från januari 2015, i syfte att innefatta ”personer som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna … för missbruk av tjänsteställning som en offentlig tjänsteman gör sig skyldig till för att uppnå oskäliga fördelar för sig själv eller för en tredje part, vilket orsakar en förlust för ukrainska offentliga medel eller tillgångar, eller för medverkan till detta”, inte motsvarar målen med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

109    Tribunalen anser att det räcker att konstatera att denna utvidgning av kriteriet för upptagande i förteckningen inte är relevant i förevarande fall, eftersom sökandens namn togs upp i förteckningen enbart på grund av att han var föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna för förskingring av offentliga medel eller tillgångar, och inte för missbruk av tjänsteställning som en offentlig tjänsteman.

110    Sökanden har, för det fjärde, för avsikt att ifrågasätta legitimiteten i att han avsattes av det ukrainska parlamentet och den formella riktigheten av regimskiftet i Ukraina, till följd av händelserna i februari 2014. Sökanden har gjort gällande att det finns åtskilliga bevis för att den nuvarande regimen i Ukraina själv undergräver demokratin och rättsstaten, kränker och är beredd att systematiskt kränka de mänskliga rättigheterna, och sökanden har framhållit att han inte kommer att få en rättvis, oberoende eller opartisk behandling av de brottsbekämpande eller rättsliga myndigheterna i Ukraina. Han har åberopat dels att det inte finns någon rätt till försvar eller rätt till en rättvis rättegång i Ukraina, dels att situationen vad gäller mänskliga rättigheter är bedrövlig i det landet.

111    Tribunalen påpekar i det avseendet att Ukraina har varit en medlemsstat i Europarådet sedan år 1995 och har ratificerat konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och att den nya ukrainska regimen har erkänts som legitim av unionen och av det internationella samfundet. Rådet begick därför inte något fel när det stödde sig på bevis som det hade fått av en hög rättslig myndighet i det landet beträffande den omständigheten att det pågick ett straffrättsligt förfarande mot sökanden avseende anklagelser om förskingring av offentliga medel eller tillgångar, utan att ifrågasätta regimens och det ukrainska rättssystemets lagenlighet och legitimitet.

112    Det kan visserligen inte uteslutas att det, när sökanden lägger fram uppgifter som kan styrka att de gärningar som han anklagas för är uppenbart felaktiga eller förvanskade, åligger rådet att kontrollera de upplysningar som det har fått och i förekommande fall kräva ytterligare upplysningar eller bevis.

113    I förevarande fall har dock sökanden hävdat, för det första, att han är utsatt för politisk förföljelse, vilket styrks av antalet åtalspunkter som är riktade mot honom, då vissa av anklagelserna är falska och politiskt motiverade, för det andra, att flera offentliga uttalanden har gjorts av medlemmar av den nuvarande regimen i vilka sökanden framställs som skyldig till olika brott och, för det tredje, att det har förekommit formfel i samband med de rättsliga förfarandena mot honom. Mer allmänt har sökanden ifrågasatt den nya ukrainska regimens legitimitet och det ukrainska rättssystemets opartiskhet samt situationen vad gäller mänskliga rättigheter i Ukraina.

114    Dessa omständigheter kunde dock inte ifrågasätta sannolikheten i anklagelserna mot sökanden med avseende på noga angivna fall av förskingring av offentliga medel – en fråga som prövas nedan i samband med den fjärde grunden – eller vara tillräckliga för att visa att sökandens särskilda situation påverkades av de problem som han har åberopat avseende det ukrainska rättssystemet, under förfarandena avseende honom, och som låg till grund för vidtagandet av restriktiva åtgärder mot honom. Under omständigheterna i det aktuella fallet var rådet följaktligen inte tvunget att göra en ytterligare kontroll av den bevisning som det hade fått av de ukrainska myndigheterna.

115    I den mån som prövningen av sökandens argument skulle kräva att tribunalen tar ställning till den formella riktigheten av det ukrainska regimskiftet och undersöker huruvida de bedömningar som olika internationella instanser har gjort i det avseendet, däribland rådets politiska bedömningar, är befogade, ska det konstateras att en sådan prövning inte omfattas av den kontroll som tribunalen ska göra med avseende på de rättsakter som förevarande mål avser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2013, Gbagbo/rådet, T‑119/11, EU:T:2013:216, punkt 75).

–       Slutsats avseende den första grunden

116    Mot denna bakgrund finner tribunalen att det kriterium för upptagande i förteckningen som anges i artikel 1.1 i beslut 2014/119, i bestämmelsens lydelse enligt beslut 2015/143, är förenligt med målen med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, såsom dessa anges i artikel 21 FEU, i den mån kriteriet omfattar personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel, som kan undergräva rättsstatsprincipen i Ukraina.

117    Tribunalen gör samma bedömning med avseende på yrkandet om ogiltigförklaring av förordning nr 208/2014. I nämnda förordning åläggs en åtgärd för frysning av tillgångar som föreskrivs i ett beslut som har antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget och förordningen är således förenlig med artikel 215 FEUF, eftersom det finns ett giltigt beslut i den mening som avses i nämnda artikel.

118    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden: Maktmissbruk

119    Sökanden har som andra grund gjort gällande att det verkliga mål som rådet eftersträvade genom de aktuella restriktiva åtgärderna var att ställa in sig hos den så kallade övergångsregimen i Ukraina i syfte att få en EU-vänlig ukrainsk regering, vilket är ett politiskt mål för unionen, och inte att befästa och stödja rättsstatsprincipen i Ukraina. Detta bekräftas av den omständigheten att rådet inte visade att det pågick något straffrättsligt förfarande mot sökanden avseende förskingring av offentliga medel och olaglig utförsel av medlen ur Ukraina.

120    Vad särskilt beträffar rättsakterna från januari och mars 2015 anser sökanden att maktmissbruket är än mer uppenbart, eftersom rådet, för det första, utvidgade kriterierna för upptagande i förteckningen i stället för att ta bort sökandens namn från förteckningen och, för det andra, i huvudsak delegerade en fullständig kontroll över dessa kriterier till den ukrainska regeringen, genom att utvidga dessa kriterier.

121    Rådet har, med stöd av Republiken Polen och kommissionen, bestritt sökandens argument.

122    Tribunalen erinrar inledningsvis om att en rättsakt innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (se dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

123    I rättsakterna från mars 2014, i deras ursprungliga lydelse och i deras lydelse enligt rättsakterna från januari och mars 2015, föreskrivs restriktiva åtgärder mot personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel i syfte att stödja rättsstatsprincipen i Ukraina.

124    I enlighet med de slutsatser som dragits i samband med den första grunden, konstaterar tribunalen dels att det mål som eftersträvas genom beslut 2014/119 motsvarar ett av de mål som anges i artikel 21.2 b FEU, dels att ett sådant mål kan uppnås genom de omtvistade åtgärderna.

125    Sökanden har följaktligen inte visat att rådet, genom att anta rättsakterna från mars 2014 eller genom att ändra dessa genom rättsakterna från januari och mars 2015, huvudsakligen eftersträvade ett annat mål än att befästa och stödja rättsstatsprincipen i Ukraina.

126    Den av sökanden åberopade omständigheten att de aktuella restriktiva åtgärderna, i praktiken eller avsiktligt, även främjade ett närmande mellan Ukraina och unionen, föranleder ingen annan bedömning.

127    Vidare ska det även påpekas att påståendena om att det inte pågick något straffrättsligt förfarande eller att enbart en förundersökning hade inletts i Ukraina utgör omständigheter som inte räcker för att styrka förekomsten av maktmissbruk från rådets sida, eftersom rådet, med stöd av faktiska omständigheter som utgjorde ett tillräckligt underlag, såsom framgår av prövningen av den fjärde grunden (se punkterna 130–153 nedan), hade kännedom om de gärningar som sökanden anklagades för och att dessa gärningar kunde motivera ett ingripande i syfte att konsolidera och stödja rättsstatsprincipen i Ukraina.

128    Det ska likaså, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, påpekas att rådet, genom rättsakterna från januari 2015, inte utvidgade kriterierna för upptagande i förteckningen, utan inskränkte sig till att precisera begreppet ”förskingring av medel”. Preciseringen av kriteriet för upptagande i förteckningen är under alla omständigheter inte relevant för bedömningen av lagenligheten av det ursprungliga upptagandet av sökandens namn i förteckningen genom rättsakterna från mars 2014 (se punkterna 49–51 ovan) och innebar således inte att sökandens namn skulle tas bort från förteckningen. Vidare ska det påpekas att kriteriet för upptagande i förteckningen, såsom har påpekats i punkt 107 ovan, inte kan tolkas som en delegering till de ukrainska myndigheterna av befogenheten att fatta beslut om att ålägga de aktuella restriktiva åtgärderna.

129    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den andra grunden.

 Den fjärde grunden: Underlåtenhet att iaktta kriterierna för upptagande i förteckningen

130    Sökanden har som fjärde grund gjort gällande att upptagandet av hans namn i förteckningen inte skedde med iakttagande av de kriterier för upptagande i förteckningen som anges i beslut 2014/119, i deras lydelse enligt beslut 2015/143.

131    Rådet har, med stöd av Republiken Polen och kommissionen, bestritt sökandens argument.

–       Sökandens huvudargument

132    Sökanden har som huvudargument gjort gällande att skälen till att hans namn togs upp i förteckningen, i deras lydelse enligt rättsakterna från mars 2015, inte uppfyller kriterierna för upptagande i förteckningen, i deras lydelse enligt rättsakterna från januari 2015.

133    Tribunalen påpekar inledningsvis att sökanden, sedan den 7 mars 2015, har varit föremål för nya restriktiva åtgärder som infördes genom rättsakterna från mars 2015 på grundval av det kriterium för upptagande i förteckningen som anges i artikel 1.1 i beslut 2014/119, i dess ”preciserade” lydelse enligt rättsakterna från januari 2015. Beslut 2015/364 är nämligen inte enbart en bekräftande rättsakt, utan utgör ett självständigt beslut som antogs av rådet efter en sådan regelbunden översyn som föreskrivs i artikel 5 tredje stycket i beslut 2014/119.

134    Tribunalen ska därför pröva huruvida det var lagenligt att ta upp sökandens namn i förteckningen genom rättsakterna från mars 2015, med hänsyn till, för det första, kriteriet för upptagande i förteckningen, i dess preciserade lydelse enligt rättsakterna från januari 2015, för det andra, skälet för upptagande i förteckningen och, slutligen, den bevisning som låg till grund för upptagandet i förteckningen.

135    Vad först beträffar kriteriet för upptagande i förteckningen, ska det erinras om att detta kriterium, i dess lydelse enligt rättsakterna från januari 2015, föreskriver att de aktuella restriktiva åtgärderna är tillämpliga bland annat på personer ”som har fastställts som ansvariga” för förskingring av ukrainska offentliga medel, vilket innefattar personer ”som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna” för förskingring av ukrainska offentliga medel eller tillgångar (se punkt 14 ovan). Kriteriet ska dessutom, såsom har angetts i samband med den första grunden, tolkas så, att det inte abstrakt avser varje förskingring av offentliga medel, utan att det snarare avser förskingring av offentliga medel eller tillgångar som kan undergräva respekten för rättsstatsprincipen i Ukraina (se punkt 101 ovan).

136    Vad vidare beträffar skälet till att sökandens namn togs upp i förteckningen, ska det erinras om att sökanden sedan den 7 mars 2015 har varit uppförd i förteckningen av det skälet att han är föremål för ”utredning av de ukrainska myndigheterna för förskingring av offentliga medel eller tillgångar” (se punkt 19 ovan).

137    Vad slutligen beträffar den bevisning som ligger till grund för att sökandens namn togs upp i förteckningen, påpekar tribunalen att lagenligheten av skälet till att sökandens namn togs upp i förteckningen, i dess ändrade lydelse, ska – såsom rådet har medgett – framför allt bedömas mot bakgrund av skrivelsen av den 10 oktober 2014, i vilken det redogörs för händelseutvecklingen i de olika utredningarna avseende sökanden.

138    I denna skrivelse redogörs det bland annat för tre förundersökningar inom ramen för de straffrättsliga förfaranden som inleddes mot sökanden avseende förskingring av offentliga medel. Dessa tre förundersökningar avsåg i huvudsak följande: Den första avsåg förskingring av egendom i samförstånd med andra personer i samband med den olagliga finansieringen av uppförandet av ett telekommunikationsnät, den andra avsåg förskingring av byggnader, utrustning och en tomt samt annan offentlig egendom och legalisering av vinst som erhållits på olaglig väg, och den tredje avsåg förskingring av en tomt.

139    Mot denna bakgrund ska det först påpekas att denna skrivelse, som utgör den bevisning på grundval av vilken rådet antog rättsakterna från mars 2015, ger tillräckliga bevis för att sökanden, vid tidpunkten för antagandet av rättsakterna från mars 2015, var föremål för straffrättsliga förfaranden avseende förskingring av offentliga medel eller tillgångar.

140    Vidare ska tribunalen kontrollera huruvida bibehållandet av sökandens namn i förteckningen till följd av rättsakterna från mars 2015, på grund av att sökanden var föremål för ett straffrättsligt förfarande för sådana brott, uppfyller kriteriet för upptagande i förteckningen, i dess preciserade lydelse enligt rättsakterna från januari 2015 och såsom kriteriet har tolkats i samband med den första grunden (se punkt 135 ovan).

141    Med hänsyn till de brott som sökanden anklagas för och som omnämns i skrivelsen av den 10 oktober 2014, ska det påpekas att lagföring av ekonomiska brott, såsom förskingring av offentliga medel, utgör ett viktigt verktyg för att bekämpa korruption och att kampen mot korruption utgör, inom ramen för unionens yttre åtgärder, en princip som ingår i begreppet rättsstat (se punkt 98 ovan).

142    Vidare ska det påpekas att de brott som sökanden anklagas för ingår i ett större sammanhang, där en inte obetydlig andel av det tidigare styrande skiktet i Ukraina misstänks för att ha begått allvarliga brott i samband med förvaltningen av offentliga medel, vilket därigenom allvarligt hotar landets institutionella och rättsliga grundvalar, och i synnerhet skadar legalitetsprincipen, principen om förbud mot godtyckligt utövande av exekutiva befogenheter, principen om effektiv rättslig prövning och principen om likhet inför lagen (se punkterna 99–101 ovan). Detta är än mer uppenbart i förevarande fall, eftersom det rör sig om gärningar som Ukrainas före detta president påstås ha begått.

143    Härav följer att de aktuella restriktiva åtgärderna – som helhet betraktade och med beaktande av det ämbete som sökanden utövade inom det tidigare styrande skiktet i Ukraina – på ett effektivt sätt bidrar till att underlätta lagföringen av brott i form av förskingring av offentliga medel som är till skada för de ukrainska institutionerna, och gör det enklare för de ukrainska myndigheterna att förverka vinning av sådan förskingring. Detta göra det enklare – för det fall det visar sig att åtalet ska bifallas – att på rättslig väg beivra påstådda korruptionshandlingar som begåtts av medlemmar av den tidigare regimen, vilket därigenom bidrar till att stödja rättsstatsprincipen i det landet (se, för ett liknande resonemang, den rättspraxis som angetts ovan i punkt 95).

144    Det ska därför fastslås att upptagandet av sökandens namn i förteckningen, vilket skedde genom rättsakterna från mars 2015, på grundval av den bevisning som lades fram i skrivelsen av den 10 oktober 2014, är förenligt med kriteriet för upptagande i förteckningen, i dess lydelse enligt rättsakterna från januari 2015 och tolkat mot bakgrund av det mål som ligger till grund för kriteriet, nämligen målet att befästa och stödja rättsstatsprincipen i Ukraina.

–       De övriga argument som sökanden har åberopat

145    För det första har sökanden gjort gällande att skrivelsen av den 10 oktober 2014 med några månader föregår antagandet av den nya motiveringen, att skrivelsen översändes av personer som inte längre innehar de ämbeten som de hade tilldelats och att den i vissa avseenden inte överensstämmer med skrivelsen av den 8 juli 2014.

146    Tribunalen påpekar att dessa omständigheter, även om de antas vara riktiga, inte i sig kan bevisa att sökanden, vid tidpunkten för vidtagandet av de nya åtgärderna, inte längre var föremål för ett straffrättsligt förfarande som inletts av de ukrainska myndigheterna avseende förskingring av offentliga medel eller tillgångar, något som sökanden för övrigt inte har bestritt. Vad mer specifikt avser den bristande överensstämmelsen mellan de två skrivelserna, är det visserligen beklagligt att rådet inte fick mer exakt information om detaljerna i varje utredning, men det ska likväl konstateras att skrivelsen av den 10 oktober 2014 noggrant beskriver de faktiska omständigheter som de olika utredningarna mot sökanden avsåg. Kännedomen om dessa faktiska omständigheter, vars förekomst inte på allvar har ifrågasatts, kunde således ge rådet ett lämpligt underlag för att besluta att behålla sökandens namn i förteckningen.

147    För det andra har sökanden anfört att anklagelserna mot honom framställdes i syfte att motivera vidtagandet av de aktuella restriktiva åtgärderna. Han har särskilt hänvisat till följande omständigheter: För det första hade åklagaren, såsom framgår av ett pressmeddelande, lovat att göra ”sitt yttersta för att förhindra upphävandet av Europeiska unionens sanktioner”. För det andra, i det ärende som avsåg sökandens son, framställdes det i sista minuten anklagelser som gjorde det möjligt att behålla de restriktiva åtgärderna. För det tredje innehåller skrivelsen av den 8 juli 2014 ”nästan uteslutande” hänvisningar till våldsamma handlingar. För det fjärde framställdes anklagelserna om förskingring av offentliga medel först när det stod klart att anklagelserna om våldshandlingar inte var tillräckliga för att behålla de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden.

148    Tribunalen påpekar återigen att inte någon av dessa omständigheter visar att sökanden, då rådet beslutade att behålla hans namn i förteckningen, inte var föremål för ett straffrättsligt förfarande avseende förskingring av medel. Även om det antas vara styrkt att rådet, innan det antog rättsakterna från mars 2014, undersökte möjligheten att vidta restriktiva åtgärder som var inriktade på andra anklagelser än förskingring av medel, kan denna omständighet inte visa att anklagelserna om förskingring av medel framställdes på ett konstlat sätt för att motivera vidtagandet, och därefter bibehållandet, av de restriktiva åtgärderna.

149    Sökanden har för det tredje gjort gällande att rådet redan har medgett att det saknades rättslig och faktisk grund för argumenten avseende de påstådda instruktionerna till de brottsbekämpande myndigheterna att använda övervåld vid skingrandet av fredliga demonstrationer.

150    Även om detta argument antas vara styrkt, saknar det verkan, eftersom sökanden inte blev föremål för de aktuella restriktiva åtgärderna på grundval av nämnda omständigheter.

151    Sökanden har för det fjärde gjort gällande att rådet borde ha gjort en särskilt rigorös kontroll av det faktiska underlaget för vidtagandet av de restriktiva åtgärderna i förevarande fall, med hänsyn till den särskilda situationen i Ukraina. Han har särskilt åberopat följande omständigheter: För det första den omständigheten att Ukraina inte är en medlemsstat i unionen, för det andra de politiskt präglade anklagelserna mot honom, för det tredje att det aktuella straffrättsliga förfarandet inte fortskred, för det fjärde att det helt saknas balanserade eller rättvisa förfaranden i Ukraina vad beträffar beslutsfattande i ett skede innan åtal väcks, för det femte den omständigheten att ukrainska domstolar har slagit fast att vissa uppgifter som skickades av de ukrainska myndigheterna var oriktiga, och för det sjätte den omständigheten att rådet förfogade över en viss frist för att lägga fram eller kontrollera den bevisning och de uppgifter som motiverade att sökanden på nytt pekades ut.

152    Dessa argument har redan underkänts i samband med prövningen av den första grunden (se punkterna 110–114 ovan). I den mån som de syftar till att visa att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning i det avseendet, kommer de att behandlas i samband med den femte grunden nedan.

153    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den fjärde grunden.

 Den femte grunden: Uppenbart oriktig bedömning

154    Sökanden har som femte grund gjort gällande att rådet inte med fog kan stödja sig enbart på anklagelser som en medlemsstat eller ett tredjeland har framställt till rådet och att rådet är skyldigt att självt undersöka riktigheten i de anklagelser som framställs till det. Rådet gjorde således en uppenbart oriktig bedömning genom att stödja sig på anklagelser som inte stöds av någon bevisning för att uppta och behålla sökandens namn i förteckningen.

155    Rådet har, med stöd av Republiken Polen och kommissionen, bestritt sökandens argument.

156    Mot bakgrund av den rättspraxis som angetts ovan i punkt 40 konstaterar tribunalen att rådet fullgjorde sin bevisbörda. Vid antagandet av rättsakterna från mars 2015 förfogade nämligen rådet över mer underbyggda uppgifter om den förskingring av offentliga medel som enligt de ukrainska myndigheterna motiverade att utredningar inleddes mot sökanden. Rådet fick kännedom om dessa gärningar bland annat genom skrivelsen av den 10 oktober 2014, vilken hade översänts till sökanden före antagandet av nämnda rättsakter.

157    Eftersom upptagandet av sökanden i förteckningen grundade sig på en rättsakt från den ukrainska rättsliga myndigheten som beskrevs i skrivelsen av den 10 oktober 2014, nämligen beslutet att inleda en brottsutredning avseende förskingring av offentliga medel, kan rådet inte heller kritiseras för att det underlät att kontrollera att uppgifter som härrörde från en av landets högsta rättsinstanser och som bekräftade att sådana utredningar pågick var korrekta och underbyggda (se punkterna 110–115 ovan).

158    För övrigt ankom det inte på rådet att kontrollera huruvida utredningarna avseende sökanden var välgrundade, utan endast att kontrollera huruvida beslutet om frysning av tillgångarna var välgrundat med hänsyn till dessa utredningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Ezz m.fl./rådet, C‑220/14 P, EU:C:2015:147, punkt 77), vilket rådet gjorde när det antog rättsakterna från mars 2015, på grundval av bevisning som bekräftade att det hade inletts straffrättsliga förfaranden med avseende på noga angivna fall av förskingring av offentliga medel.

159    Mot bakgrund av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den femte grunden.

 Den sjunde grunden: Åsidosättande av rätten till egendom

160    Sökanden har som sjunde grund, för det första, gjort gällande att han ålades de restriktiva åtgärderna utan iakttagande av lämpliga skyddsregler som skulle ha gjort det möjligt för honom att försvara sig gentemot rådet. För det andra vidtogs dessa åtgärder i strid med kriteriet för upptagande i förteckningen. För det tredje anges inte längre brottet olaglig utförsel av ukrainska offentliga medel ur Ukraina som skäl för upptagande i förteckningen. För det fjärde visade inte rådet att en total frysning av tillgångar, till skillnad från en partiell frysning, var proportionerlig i detta fall, med hänsyn till dels den omständigheten att det inte framgår av anklagelserna mot sökanden att den fasta egendom som påstås ha förskingrats har sålts eller inte längre kan återfås på annat sätt, dels den omständigheten att det inte är motiverat med en frysning av tillgångar utöver värdet på den egendom som påstås ha förskingrats, såsom detta värde framgår av skrivelsen av den 10 oktober 2014.

161    Rådet har, med stöd av Republiken Polen och kommissionen, bestritt sökandens argument.

162    Tribunalen konstaterar inledningsvis att det första och det andra argumentet har prövats och underkänts i samband med den sjätte respektive den fjärde grunden.

163    Tribunalen kan inte heller godta sökandens tredje argument, enligt vilket brottet olaglig utförsel av ukrainska offentliga medel ur Ukraina inte längre anges som skäl för upptagande i förteckningen. Även om olaglig utförsel av offentliga medel ur Ukraina inte längre anges som skäl för upptagande i förteckningen, i dess ändrade lydelse enligt rättsakterna från mars 2015, kvarstår det faktum att hänvisningen till förskingring av offentliga medel, om den är välgrundad, i sig räcker för att motivera de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden.

164    Vad beträffar det fjärde argumentet, som i huvudsak avser att de restriktiva åtgärderna inte är proportionerliga, ska det erinras om att proportionalitetsprincipen, vilken är en allmän princip i unionsrätten, innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska således den åtgärd som är minst ingripande väljas och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom av den 27 februari 2014, Ezz m.fl./rådet, T‑256/11, EU:T:2014:93, punkt 205 och där angiven rättspraxis).

165    I förevarande fall är det riktigt att sökandens rätt till egendom är begränsad, eftersom han bland annat inte kan förfoga över sina tillgångar i unionen, såvida han inte erhåller särskilt tillstånd, och eftersom inga penningmedel eller ekonomiska resurser direkt eller indirekt får göras tillgängliga för honom.

166    Det ska i det avseendet först erinras om, såsom har fastslagits i samband med den första och den fjärde grunden, att det kriterium för upptagande i förteckningen som anges i artikel 1.1 i beslut 2014/119, i dess lydelse enligt beslut 2015/143, är förenligt med målen med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och att upptagandet av sökandens namn i förteckningen är förenligt med kriteriet för upptagande i förteckningen (se punkterna 88–116 och 133–144 ovan).

167    Vidare kan tribunalen inte heller godta sökandens argument att det dels inte har gjorts gällande att den fasta egendom som påstås ha förskingrats har sålts eller inte längre kan återfås på annat sätt, dels inte är motiverat med en frysning av tillgångar utöver värdet på den egendom som påstås ha förskingrats, såsom detta värde framgår av skrivelsen av den 10 oktober 2014.

168    Det ska nämligen, såsom rådet har framhållit, konstateras att de sifferuppgifter som omnämns i denna skrivelse endast ger en indikation på värdet på de tillgångar som ska ha förskingrats, och att varje försök att begränsa storleken på frysta tillgångar är oerhört svårt, om inte omöjligt, att genomföra i praktiken.

169    Vidare är de olägenheter som orsakas av de restriktiva åtgärderna inte orimliga i förhållande till de eftersträvade målen, med hänsyn till dels att dessa åtgärder till sin natur är tillfälliga och reversibla och därmed inte innebär något ingrepp i det ”väsentliga innehållet” i rätten till egendom, dels att det går att göra undantag från dessa bestämmelser för att täcka de berörda personernas grundläggande behov, rättegångskostnader eller till och med extraordinära utgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, Ezz m.fl./rådet, T‑256/11, EU:T:2014:93, punkt 209).

170    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den sjunde grunden. Följaktligen ska talan ogillas i sin helhet, i den del den syftar till ogiltigförklaring av beslutet att behålla sökandens namn i förteckningen genom rättsakterna från mars 2015.

 Huruvida verkningarna av beslut 2014/119 ska bestå

171    Rådet har i andra hand yrkat att tribunalen, för det fall att rättsakterna från mars 2014 delvis ogiltigförklaras, av rättssäkerhetsskäl ska förordna att verkningarna av beslut 2014/119 ska bestå till dess att den delvisa ogiltigförklaringen av förordning nr 208/2014 får verkan. Rådet har även yrkat att, för det fall att rättsakterna från mars 2015 delvis ogiltigförklaras, verkningarna av beslut 2014/119, i dess ändrade lydelse, ska bestå till dess att den delvisa ogiltigförklaringen av förordning nr 208/2014, i dess lydelse enligt genomförandeförordning 2015/357, får verkan.

172    Sökanden har bestritt rådets yrkande.

173    Det ska erinras om att tribunalen dels har ogiltigförklarat beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014, i deras ursprungliga lydelser, i den del de avser sökanden, dels har ogillat talan i den mån den avser förordning 2015/138 och rättsakterna från mars 2015, i den del de avser sökanden.

174    Beslut 2015/364 är – såsom har påpekats ovan i punkt 133 – inte enbart en bekräftande rättsakt, utan utgör ett självständigt beslut som antogs av rådet efter en sådan regelbunden översyn som föreskrivs i artikel 5 tredje stycket i beslut 2014/119. Även om ogiltigförklaringen av rättsakterna från mars 2014, i den del de avser sökanden, medför att upptagandet av sökandens namn i förteckningen avseende perioden före ikraftträdandet av rättsakterna från mars 2015 ogiltigförklaras, kan denna ogiltigförklaring under dessa omständigheter däremot inte påverka lagenligheten av samma upptagande avseende perioden efter nämnda ikraftträdande.

175    Det är följaktligen inte nödvändigt att ta ställning till rådets yrkande om att verkningarna av beslut 2014/119 ska bestå.

 Rättegångskostnader

176    Enligt artikel 134.2 i rättegångsreglerna ska tribunalen besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna om det finns flera tappande rättegångsdeltagare.

177    Sökanden har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet i förevarande fall har tappat målet såvitt avser det yrkande om ogiltigförklaring som framställts i ansökan, ska rådet förpliktas att ersätta de rättegångskostnader som avser nämnda yrkande. Vidare har rådet yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet såvitt avser det yrkande om ogiltigförklaring som framställts i inlagan om justering av yrkandena, ska sökanden förpliktas att ersätta de rättegångskostnader som avser nämnda yrkande.

178    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska dessutom medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Republiken Polen och kommissionen ska därför bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Rådets beslut 2014/119/Gusp av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina och rådets förordning (EU) nr 208/2014 av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina, i deras ursprungliga lydelser, ogiltigförklaras i den del Viktor Fedorovytj Janukovytjs namn har upptagits i förteckningen över de personer, enheter och organ som omfattas av dessa restriktiva åtgärder, med verkan till dess att rådets beslut (Gusp) 2015/364 av den 5 mars 2015 om ändring av beslut 2014/119 och rådets genomförandeförordning (EU) 2015/357 av den 5 mars 2015 om genomförande av förordning nr 208/2014 träder i kraft.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Viktor Fedorovytj Janukovytjs kostnader vad gäller det yrkande om ogiltigförklaring som framställts i ansökan.

4)      Viktor Fedorovytj Janukovytj ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets kostnader vad gäller det yrkande om ogiltigförklaring som framställts i inlagan om justering av yrkandena.

5)      Republiken Polen och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Berardis Czúcz Pelikánová

Popescu       Buttigieg

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 september 2016.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvistenII – 2

Förfarandet och parternas yrkandenII – 5

Rättslig bedömningII – 7

1.  Yrkandet om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2014, i deras ursprungliga lydelse, i den del de avser sökandenII – 7

2.  Yrkandet om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2014, i deras lydelse enligt rättsakterna från januari och mars 2015, i den del de avser sökandenII – 11

Tribunalens behörighet att pröva lagenligheten av beslut 2015/143II – 11

Den invändning om rättegångshinder som avser att sökanden saknar talerätt med avseende på förordning 2015/138II – 12

Prövning i sakII – 12

Den sjätte grunden: Åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskyddII – 13

Den tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldighetenII – 14

Den första grunden: Avsaknaden av rättslig grundII – 16

–  Sökandens huvudargument: Kriteriet för upptagande i förteckningen är oproportionerligt med hänsyn till målen i EU-fördragetII – 16

–  De övriga argument som sökanden har åberopatII – 19

–  Slutsats avseende den första grundenII – 22

Den andra grunden: MaktmissbrukII – 22

Den fjärde grunden: Underlåtenhet att iaktta kriterierna för upptagande i förteckningenII – 24

–  Sökandens huvudargumentII – 24

–  De övriga argument som sökanden har åberopatII – 26

Den femte grunden: Uppenbart oriktig bedömningII – 28

Den sjunde grunden: Åsidosättande av rätten till egendomII – 29

Huruvida verkningarna av beslut 2014/119 ska beståII – 30

RättegångskostnaderII – 31

* Rättegångsspråk: engelska.