Mål C‑152/11

Johann Odar

mot

Baxter Deutschland GmbH

(begäran om förhandsavgörande från Arbeitsgericht München)

”Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78/EG – Förbud mot diskriminering på grund av ålder eller funktionshinder – Avgångsvederlag – Omställningsplan (Sozialplan) som innebär att arbetstagare med funktionshinder får lägre avgångsvederlag”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 6 december 2012

1.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Allmänna eller hypotetiska frågor – Fråga som är abstrakt och hypotetisk i förhållande till saken i det nationella målet – Avvisning

(Artikel 267 FEUF)

2.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Tillämpningsområde

(Rådets direktiv 2000/78, artiklarna 1 och 3.1 c)

3.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Förbud mot åldersdiskriminering – Uppsägning av ekonomiska skäl – Olikbehandling som är objektivt motiverad – Bestämmelse i ett företags trygghetssystem som föreskriver en annan metod för beräkning av avgångsvederlag, än den som gäller i allmänhet, för arbetstagare som är äldre än 54 år som sagts upp på grund av arbetsbrist och som leder till att ett lägre belopp utbetalas– Tillåtet – Villkor

(Rådets direktiv 2000/78, artiklarna 2.2 och 6.1)

4.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Förbud mot diskriminering på grund av funktionshinder – Uppsägning av ekonomiska skäl – Bestämmelse i ett företags trygghetssystem som föreskriver en annan metod för beräkning av avgångsvederlag, än den som gäller i allmänhet, för arbetstagare som är äldre än 54 år som sagts upp på grund av arbetsbrist och som leder till att ett lägre belopp utbetalas – Indirekt diskriminering på grund av funktionshinder – Bortseende från den ökade risk som personer med funktionshinder löper – Överskridande av de gränser som är nödvändiga för att uppnå socialpolitiska mål – Otillåtet

(Rådets direktiv 2000/78, artikel 2.2)

1.        Se avgörandet.

(punkterna 24, 26 och 28)

2.        Se avgörandet.

(punkterna 31–34)

3.        Artiklarna 2.2 och 6.1 i direktiv 2000/78 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet ska tolkas så, att de inte utgör hinder för bestämmelser i ett företags trygghetssystem enligt vilka avgångsvederlaget för arbetstagare som har fyllt 54 år och som sägs upp av ekonomiska skäl ska beräknas på grundval av tidpunkten för tidigaste möjliga pensionering – till skillnad från vad som gäller enligt den vanliga beräkningsmetoden där ett sådant avgångsvederlag beräknas främst på grundval av anställningstiden inom företaget –, vilket innebär att avgångsvederlaget för dessa arbetstagare blir lägre än det avgångsvederlag som följer av den vanliga beräkningsmetoden, men uppgår till minst hälften av detta.

När sådana bestämmelser har till syfte att erbjuda en kompensation för framtiden, att skydda de yngsta arbetstagarna och att underlätta deras återetablering på arbetsmarknaden, samtidigt som en rättvis fördelning av omsättningsplanens begränsade ekonomiska tillgångar beaktas, är det möjligt att – med undantag från principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder – motivera särbehandlingen om de åtgärder som har vidtagits för att uppnå dessa mål är lämpliga och nödvändiga och de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen.

(se punkterna 42, 43, 46 och 54 samt punkt 1 i domslutet)

4.        Artikel 2.2 i direktiv 2000/78 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet ska tolkas så, att den utgör hinder för bestämmelser i ett företags trygghetssystem enligt vilka avgångsvederlaget för arbetstagare som har fyllt 54 år och som sägs upp av ekonomiska skäl ska beräknas på grundval av tidpunkten för tidigaste möjliga pensionering – till skillnad från vad som gäller enligt den vanliga beräkningsmetoden där ett sådant avgångsvederlag beräknas främst på grundval av anställningstiden inom företaget –, vilket innebär att avgångsvederlaget för dessa arbetstagare blir lägre än det avgångsvederlag som följer av den vanliga beräkningsmetoden, men uppgår till minst hälften av detta, och enligt vilka denna alternativa beräkningsmetod innebär att möjligheten att gå i pension i förtid på grund av funktionshinder beaktas.

Bestämmelserna, som avser att förverkliga legitima mål, bortser både från den risk som personer med svåra funktionshinder löper och från den omständigheten att denna risk ökar i takt med att de närmar sig pensionsåldern. Dessa personer har särskilda behov, dels av skydd på grund av sitt tillstånd, dels på grund av insikten om att detta tillstånd eventuellt kan förvärras. Det måste tas hänsyn till att funktionshindrade arbetstagare till följd av sitt funktionshinder kan ha haft större utgifter under hela livet och/eller till att dessa kostnader kan komma att öka i takt med att de blir äldre. Genom att bestämmelserna inte tar hänsyn till detta och till att de leder till lägre avgångsvederlag för svårt funktionshindrade arbetstagare som sägs upp av ekonomiska skäl, än avgångsvederlaget för arbetstagare utan funktionshinder som sägs upp av samma skäl, innebär de att funktionshindrade arbetstagares berättigade intressen skadas på ett orimligt sätt. Bestämmelserna går därmed utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de socialpolitiska mål som eftersträvas.

(se punkterna 67–70 och 72 samt punkt 2 i domslutet)