CURIA - Documents

Home > Search form > List of results > Documents

Start printing

Language of document : ECLI:EU:T:2012:493

TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)

den 27 september 2012 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den nederländska marknaden för vägbitumen – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Böter – Samarbete under det administrativa förfarandet – Betydande mervärde – Likabehandling – Rätten till försvar”

I mål T‑370/06,

Kuwait Petroleum Corp., Shuwaikh (Kuwait),

Kuwait Petroleum International Ltd, Woking (Förenade kungariket),

Kuwait Petroleum (Nederland) BV, Rotterdam (Nederländerna),

företrädda av D. Hull, solicitor, och advokaten G. Berrisch,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av F. Castillo de la Torre, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten L. Gyselen,

svarande,

angående en talan om i första hand ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2006) 4090 slutlig av den 13 september 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/F/38.456 – Bitumen (Nederländerna)) och, i andra hand, nedsättning av de böter som påförts sökandena i nämnda beslut,

meddelar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna N. Wahl och S. Soldevila Fragoso (referent),

justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 juni 2011,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

1 Kuwait Petroleum Corp. (nedan kallat KPC), som är ett statligt oljebolag i Kuwait och moderbolag i koncernen Kuwait Petroleum, saluför sina produkter i Europa genom sitt dotterbolag Kuwait Petroleum International Ltd (nedan kallat KPI), som har sitt säte i London. Två av KPC:s dotterbolag är verksamma i Nederländerna, nämligen Kuwait Petroleum Europoort BV, med ansvar för tillverkning av bitumen vid raffinaderiet i Rotterdam, och Kuwait Petroleum (Nederland) BV (nedan kallat KPN), med ansvar för försäljningen av bitumen i Nederländerna. KPI och KPN ägs, direkt eller indirekt, av KPC Holdings AEC, med säte i Aruba, som i sin tur är helägt av KPC. KPC Holdings innehar samtliga dotterbolag i koncernen Kuwait Petroleum som har sina säten utanför Kuwait och som ansvarar för verksamheter rörande oljeraffinering och saluföring av olja.

2 I skrivelse av den 20 januari 2002 informerade bolaget British Petroleum (nedan kallat BP) Europeiska gemenskapernas kommission om att det skulle finnas en konkurrensbegränsande samverkan på marknaden för vägbitumen i Nederländerna. BP ansökte även om att få immunitet mot böter i enlighet med kommissionens meddelande av den 19 februari 2002 om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, s. 3) (nedan kallat meddelandet om samarbete).

3 Den 1 och den 2 oktober 2002 gjorde kommissionen oanmälda inspektioner, bland annat i KPN:s lokaler. Kommissionen begärde att ett flertal bolag skulle inkomma med upplysningar. KPN fick en sådan begäran den 30 juni 2003 och den 5 april 2004 och svarade på dessa den 16 september 2003 och den 30 april 2004.

4 KPN ingav den 12 september 2003 en ansökan om tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete, till vilken bolaget hade fogat en företagsredogörelse. Bolaget begärde även att vissa av upplysningarna i en skrivelse av den 16 september 2003 skulle tas i beaktande med avseende på dess begäran om förmånlig behandling. Den 18 september 2003, vid ett möte med kommissionen, föreslog KPN att tre före detta anställda skulle höras, för att kunna komplettera de uppgifter som tillhandahållits, vilket skedde den 1 och den 9 oktober 2003.

5 Den 14 oktober 2004 informerade kommissionen KPN, i enlighet med bestämmelserna i punkt 26 i 2002 års meddelande om samarbete, om att den avsåg att nedsätta bolagets bötesbelopp med mellan 30 och 50 procent, eftersom kommissionen hade kommit till den preliminära slutsatsen att det bevismaterial som lämnats in av företaget hade ett betydande mervärde.

6 Den 18 oktober 2004 inledde kommissionen ett förfarande och utfärdade ett meddelande om invändningar som den 19 oktober 2004 riktades till flera företag, däribland sökandena KPC, KPI och KPN. Efter begäran av KPC och av KPI bekräftade kommissionen, genom skrivelse av den 2 december 2004, att även de kom i åtnjutande av den bötesnedsättning som hade beviljats KPN, i enlighet med 2002 års meddelande om samarbete.

7 Efter det muntliga hörandet med de berörda bolagen den 15 och 16 juni 2005 inkom KPN med förtydliganden av sina uttalanden om ExxonMobil, en levererantör av bitumen som kommissionen inte hade vidtagit några sanktionsåtgärder mot. Dessa uttalanden hade använts i meddelandet om invändningar och hade bestritts av andra deltagare vid det muntliga hörandet. Förtydligandena kommunicerades med samtliga deltagare vid det muntliga hörandet och gav upphov till flera kommentarer, vilka kommissionen inte lät sökandena ta del av.

8 Kommissionen antog den 13 september 2006 beslut K(2006) 4090 slutlig om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/F/38.456 – Bitumen (Nederländerna)) (nedan kallat det angripna beslutet), vilket delgavs sökandena genom skrivelse av den 22 september 2006. En sammanfattning offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 28 juli 2007 (EUT L 196, s. 40).

9 I det angripna beslutet angav kommissionen att de bolag som beslutet var riktat till hade deltagit i en sammanhängande och fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG. Överträdelsen bestod i att, för köp och försäljning av vägbitumen i Nederländerna, tillsammans och regelbundet under de berörda perioderna ha fastställt bruttopriset, en enhetlig rabatt på bruttopriset till de vägbyggnadsföretag som deltog i den konkurrensbegränsande samverkan och en mindre maximirabatt på bruttopriset till andra vägbyggnadsföretag.

10 Sökandena ansågs vara medansvariga till denna överträdelse, för tiden den 1 april 1994–15 april 2002, och ålades att solidariskt betala böter på 16,632 miljoner euro.

11 Vad gäller beräkningen av böterna gjorde kommissionen bedömningen att överträdelsen var mycket allvarlig med beaktande av överträdelsens art, även om den berörda geografiska marknaden var begränsad (skäl 316 i det angripna beslutet).

12 För att ta hänsyn till dels den specifika betydelsen av det otillåtna beteende som varje enskilt företag som deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan hade gjort sig skyldigt till, dels dess verkliga inverkan på konkurrensen, gjorde kommissionen skillnad mellan de berörda företagen i enlighet med deras relativa betydelse på den relevanta marknaden, beräknad utifrån deras marknadsandelar. Kommissionen delade således upp företagen i sex kategorier.

13 Mot bakgrund av dessa överväganden fastställde kommissionen ett utgångsbelopp på 12 miljoner euro för sökandena (skäl 322 i det angripna beslutet), och tillämpade även en multiplikator på 1,1 för att säkerställa böternas avskräckande verkan, med beaktande av koncernens storlek och omsättning (skäl 323 i det angripna beslutet).

14 Vad gäller överträdelsens varaktighet ansåg kommissionen att sökandena hade deltagit i en långvarig överträdelse, eftersom den hade pågått i över fem år. Kommissionen slog fast att överträdelsen totalt varat i åtta år, från den 1 april 1994 till den 15 april 2002, och höjde följaktligen utgångsbeloppet med 80 procent (skäl 326 i det angripna beslutet). Böternas grundbelopp, fastställt på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet, bestämdes således till 23,76 miljoner euro (skäl 335 i det angripna beslutet).

15 Kommissionen fann att det inte förelåg några försvårande omständigheter i sökandenas fall. Bolagen kunde däremot komma i åtnjutande av en tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete, och deras bötesbelopp nedsattes med 30 procent. Kommissionen ansåg att de upplysningar den mottagit den 12 och den 16 september 2003 samt den 1 och den 9 oktober 2003 genom sin detaljrikedom stärkt kommissionens möjlighet att fastställa en överträdelse. Kommissionen ansåg emellertid att hänsyn även skulle tas till att ansökan om förmånlig behandling inte hade inkommit förrän elva månader efter de oanmälda inspektionerna och efter det att kommissionen skickat en begäran om upplysningar, att kommissionen redan innehade viss bevisning från andra företag, samt att KPN tagit tillbaka vissa av sina uppgifter om ExxonMobil (skälen 382–388 i det angripna beslutet).

Förfarandet och parternas yrkanden

16 Sökandena väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 4 december 2006.

17 Mot bakgrund av referentens rapport beslutade tribunalen (sjätte avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna ställde tribunalen vissa frågor skriftligen som parterna besvarade inom den utsatta fristen.

18 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 15 juni 2011.

19 Eftersom en domare på sjätte avdelningen hade fått förhinder, utsåg tribunalens ordförande, med stöd av artikel 32.3 i tribunalens rättegångsregler, sig själv så att sammansättningen blev fullständig.

20 Genom beslut av den 18 november 2011 återupptog tribunalen (sjätte avdelningen), i sin nya sammansättning, det muntliga förfarandet. Parterna underrättades om att de skulle ges möjlighet att utveckla sin talan vid en ny förhandling.

21 Genom skrivelser av den 25 respektive den 28 november 2011 underrättade kommissionen och sökandena tribunalen om att de avstod från att höras ytterligare en gång.

22 Tribunalens ordförande beslutade därför att avsluta det muntliga förfarandet.

23 Sökandena har yrkat att tribunalen ska

— ogiltigförklara det angripna beslutet i den utsträckning som beslutet är tillämpligt på sökandena,

— i andra hand sätta ned de böter som har påförts sökandena enligt artikel 2 i i det angripna beslutet, och

— förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

24 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

— ogilla talan, och

— förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

25 Som svar på en skriftlig fråga från tribunalen angående slutsatserna av domstolens dom av den 10 september 2009 i mål C‑97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. I‑8237), och av den 20 januari 2011 i mål C‑90/09 P, General Química m.fl. mot kommissionen (REU 2011, s. I‑1), förklarade sökandebolagen den 24 mars 2011 att de inte längre gjorde gällande grunden att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning och en uppenbart felaktig rättstillämpning när den fann att KPC och KPI var ansvariga för överträdelse som begåtts av deras dotterbolag KPN. Detta noterades av tribunalen.

Rättslig bedömning

26 Till stöd för sin talan har sökandena åberopat två grunder. Den första grunden avser att kommissionen har åsidosatt bestämmelserna i punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om samarbete. Den andra grunden avser att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning när den fastställde med vilken procentsats deras bötesbelopp skulle sättas ned.

1. Åsidosättande av punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om samarbete

Parternas argument

27 Sökandena har gjort gällande att kommissionen åsidosatte punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om samarbete när den påförde dem böter som grundade sig på sakförhållanden som endast kunnat styrkas genom bevisuppgifter som tillhandahållits av KPN. Det var endast genom dessa uppgifter som kommissionen kunde fastställa att det förelåg en konkurrensbegränsande samverkan, liksom dess betydelse och varaktighet, eftersom det övriga bevismaterial som angavs i det angripna beslutet antingen hade en indirekt betydelse eller inte var av avgörande betydelse, eller också var det av spekulativ art. Sökandena anser att det således endast var de uppgifter som KPN tillhandahöll som möjliggjorde för kommissionen att fastställa att det förelåg en konkurrensbegränsande samverkan under hela perioden mellan den 1 april 1994 och den 15 april 2002, eftersom de skrivelser som beslagtogs hos Koninklijke Volker Wessel Stevin NV, ett företag mot vilket sanktionsåtgärder beslutades i det angripna beslutet, endast avsåg år 1997 och de uppgifter som hade tillhandahållits av BP endast gällde perioden efter år 1999.

28 Kommissionens väldigt restriktiva tolkning av bestämmelserna i punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om samarbete innebar att tillämpningen begränsades till enbart de fall där kommissionen saknade all kunskap om sakförhållandena. En sådan tolkning strider enligt sökandena mot bestämmelsernas syfte, som är att skapa incitament för företag som ansökt om förmånlig behandling att tillhandahålla så mycket uppgifter som möjligt. Tolkningen strider även mot principen om skydd för berättigade förväntningar, vilken det emellertid uttryckligen hänvisas till i punkt 29 i 2002 års meddelande om samarbete.

29 Kommissionen har bestritt samtliga av sökandenas argument.

Tribunalens bedömning

30 I punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om samarbete föreskrivs att ”[o]m ett företag lämnar in bevismaterial som gäller för kommissionen tidigare okända sakförhållanden som har ett direkt samband med den misstänkta kartellens betydelse och varaktighet, kommer kommissionen inte att beakta dessa element när den avgör vilka böter som skall åläggas det företag som tillhandahållit detta bevismaterial”.

31 Tribunalen har inledningsvis att avgöra huruvida kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning när den begränsade bestämmelsens tillämpningsområde till att gälla endast de fall där ett företag lämnar uppgifter som gör det möjligt för kommissionen att bevisa sakförhållanden som var helt okända för kommissionen och därigenom utesluta de fall där ett företag tillhandahåller bevisning som möjliggör för kommissionen att bekräfta sakförhållanden som redan var kända.

32 Det kan påpekas att kommissionen i det aktuella fallet beslutade att nedsätta KPN:s böter med 30 procent mot bakgrund av att de bevis som företaget lämnade ”var av den arten att de ökade kommissionens möjligheter att bevisa de faktiska sakförhållandena i ärendet och därför tillförde ett mervärde i förhållande till de bevis [den] hade tillgång till vid den tidpunkten”, att ”mervärdet var betydande eftersom det bekräftade den information som fanns och tillsammans med denna gjorde det möjligt för kommissionen att bevisa överträdelsen”, att ”KPN var först med att lämna direkta bevis [på förekomsten av samrådsmöten mellan bitumenköparna], ett centralt inslag i kartellens funktion”, samt att det när KPN lämnade sina bevis, vilket var innan kommissionen fått svar på sin begäran om upplysningar (bland annat från företagen Shell, Total och Nynas), ”var oklart om och i vilken utsträckning de handlingar som härrörde från tiden för händelserna, som kommissionen innehade i ärendet, tillsammans med de uppgifter som BP tillhandahållit, var tillräckliga i sig för att bevisa överträdelsen” (skäl 383 i det angripna beslutet).

33 Tribunalen är av den uppfattningen att punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om samarbete ska tolkas restriktivt, så att den endast omfattar de fall där ett företag som deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan förser kommissionen med nya uppgifter om samverkans allvar eller varaktighet och utesluter de fall där ett företag endast tillhandahållit uppgifter som styrker bevisen om överträdelsens förekomst.

34 Det ska nämligen, allra först, påpekas att eftersom förfarandet om förmånlig behandling utgör ett undantag från regeln att ett företag ska bestraffas för brott mot konkurrensrättslagstiftningen, måste dessa undantagsregler ges en restriktiv tolkning.

35 Effektiviteten i systemet med förmånlig behandling skulle dessutom minska om företagen förlorade incitamenten för att vara först med att tillhandahålla upplysningar för att avslöja en konkurrensbegränsande samverkan för kommissionen.

36 Den tolkning som sökandena förordar skulle dock leda till att den åtskillnad som kommissionen gör i sitt meddelande, mellan det enda företag som kan åtnjuta immunitet mot böter (avdelning A i 2002 års meddelande om samarbete) och de företag som endast kan beviljas en nedsättning av böterna (avdelning B i 2002 års meddelande om samarbete), skulle bli verkningslös, eftersom kommissionen då skulle kunna bevilja även de senare total immunitet mot böter. Det görs således i 2002 års meddelande om samarbete en åtskillnad mellan det företag som är det första att inkomma med bevismaterial som är av den arten att kommissionen kan fastställa att det föreligger en överträdelse eller som gör att kommissionen kan fatta beslut om att inleda en undersökning, vilket företag kan beviljas total immunitet mot böter, och alla andra företag som inte uppfyller dessa villkor, vilka endast kan komma att åtnjuta en bötesnedsättning med högst 50 procent.

37 Kommissionen gjorde således inte någon felaktig rättstillämpning när den, vid fastställandet av det belopp med vilket KPN:s böter skulle nedsättas, fann att hänsyn skulle tas till det faktum att företaget genom att inkomma med vissa bevisuppgifter enbart bidrog till att bekräfta sakförhållanden, men att dessa sakförhållanden inte var nya för kommissionen.

38 Sökandena har vidare ansett att en sådan tolkning strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar, vilken det emellertid uttryckligen hänvisas till i punkt 29 i 2002 års meddelande om samarbete. Visserligen är det så att rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar, vilken utgör en allmän princip i unionsrätten, tillkommer varje enskild person som befinner sig i en situation av vilken det framgår att unionsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar hos denne (domstolens dom av den 11 mars 1987 i mål 265/85, Van den Bergh en Jurgens mot kommissionen, REG 1987, s. 1155, punkt 44, och förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T‑220/00, Cheil Jedang mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2473, punkt 33). Det kan dock konstateras att kommissionen i förevarande fall inte vid något tillfälle gav KPN tydliga försäkringar beträffande möjligheten att åtnjuta immunitet mot böter. Vad beträffar förmånlig behandling är det i allmänhet så att varje ansökande företag inger sina bevis till kommissionen utan att ha kännedom om vilka bevis kommissionen redan har tillgång till, och företaget kan således inte ha några berättigade förväntningar på vilken nedsättning det kan komma att åtnjuta.

39 I målet ska det slutligen undersökas huruvida kommissionen uppenbarligen överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den bedömde att KPN hade uppfyllt villkoren i punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om samarbete, såsom bestämmelsen bör tolkas enligt punkt 33 ovan.

40 Det framgår av det angripna beslutet att även om KPN hjälpte kommissionen att bekräfta och styrka de bevis som den redan hade tillgång till avseende förekomsten av möten mellan de bitumenleverantörer (nedan kallade leverantörerna) och vägbyggnadsföretag som ingick i den konkurrensbegränsande samverkan, hade kommissionen redan kännedom om att dessa förekom, avseende hela överträdelseperioden, genom uppgifter som tillhandahållits av BP och genom handlingar som beslagtagits vid inspektioner på plats, närmare bestämt anteckningar från Hollandsche Beton Groep (nedan kallat HBG) från mars och juli 1994. Således tillhandahöll KPN inte något bevismaterial avseende för kommissionen tidigare okända sakförhållanden som har en direkt betydelse för överträdelsens allvar eller varaktighet.

41 Hela den första grunden ska således underkännas.

2. Bötesnedsättningens storlek

Parternas argument

42 Sökandena har gjort gällande att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den nedsatte deras böter med enbart 30 procent, med hänvisning till att ansökan om förmånlig behandling hade inkommit elva månader efter de oanmälda inspektionerna och efter kommissionens första begäran om upplysningar, att uppgifternas mervärde hade minskat av upplysningar som tillhandahållits av andra företag, samt att KPN hade reviderat vissa av sina lämnade uppgifter. Det ankommer på tribunalen att utöva den fulla prövningsrätt den har vad gäller motiveringen till beslutet om den bötesnedsättning som KPN beviljades, och i fråga om 2002 års meddelande om samarbete har unionsdomstolen aldrig tillmätt kommissionen något stort utrymme för skönsmässig bedömning.

43 För det första har sökandena ansett att elva månader inte är en oskäligt lång tid för att inkomma med ansökan om förmånlig behandling, bland annat mot bakgrund av att kommissionens hela utredning varade 28 månader, att denna tid var nödvändig för att sökandena skulle kunna sammanställa samtliga bevis som skulle inlämnas till kommissionen samt att 2002 års meddelande om samarbete inte innehåller någon specifik tidsfrist. I detta hänseende kan kommissionen inte stödja sig på förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑322/01, Roquette Frères mot kommissionen (REG 2006, s. II‑3137), eftersom den enda ansökan om förmånlig behandling som förekom i det målet utgjordes av företagets svar på kommissionens frågeformulär, medan KPN i förevarande mål gav in sin ansökan om förmånlig behandling innan företaget besvarade frågeformuläret och svaren vida gick utöver de frågor som ställts.

44 För det andra har sökandena ansett att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den fann att en begränsad bötesnedsättning skulle göras med hänsyn till att värdet av det bevismaterial som erhölls den 16 september och den 1 och den 9 oktober 2003 minskades av uppgifter som dessförinnan hade lämnats av Nynas och Total. Kommissionen framhöll emellertid i det angripna beslutet att de uppgifter som KPN försåg kommissionen med den 12 september 2003 och i dess kompletterande upplysningar innebar att kommissionen hade direkta och avgörande bevis för överträdelsen, samtidigt som de upplysningar som Nynas och Total tillhandahöll inte hade något betydande mervärde, vilket för övrigt ledde till att deras ansökningar om förmånlig behandling avslogs.

45 För det tredje har sökandena gjort gällande att kommissionen felaktigt fann att nedsättningsnivån för deras böter skulle begränsas på grund av en påstådd omformulering av KPN:s uttalanden om ExxonMobil. Sökandena anser att kommissionen först gjorde en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna när den fann att anställda vid KPN vid det muntliga hörandet reviderade sina uttalanden, när de i själva verket endast hade velat klargöra dessa genom att förtydliga att de endast innehade indirekta bevis för ExxonMobils deltagande i överträdelsen, och att de i vart fall aldrig hade påstått att de innehade några direkta bevis för detta deltagande. Kommissionen gjorde sig vidare skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att mervärdet av det bevismaterial som KPN tillhandahållit var begränsat, eftersom företaget inte hade tillhandahållit några bevis som styrkte ExxonMobils deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan. Sökandena anser således att värdet av det bevismaterial som tillhandahölls endast ska bedömas i förhållande till de överträdelser som kommissionen kunde bevisa i sitt beslut. Genom att bestraffa sökandena för deras uttalanden angående ExxonMobil har kommissionen vidare åsidosatt principen om likabehandling, eftersom även BP i sin ansökan om förmånlig behandling hade angett att ExxonMobil var inblandat i den konkurrensbegränsande samverkan.

46 För det fjärde anser sökandena att kommissionen, genom att inte ha tillställt KPN kommentarerna från andra företag angående de ytterligare upplysningar som dessa hade tillhandahållit vid det muntliga hörandet, åsidosatte deras rätt att få tillgång till handlingarna i målet under det administrativa förfarandet. Dessa kommentarer, som i vissa fall gjordes efter hörandet, beaktades dock av kommissionen vid fastställandet av det bötesbelopp som företagen skulle påföras.

47 Kommissionen har tillbakavisat samtliga de argument som sökandena har framfört.

Tribunalens bedömning

Den felaktiga rättstillämpningen

48 Sökandena har först och främst gjort gällande att kommissionen misstog sig i fråga om hur stort utrymme för skönsmässig bedömning den har avseende värderingen av upplysningar som ett företag frivilligt tillhandahåller vid fastställandet av bötesnedsättningen. Sökandena anser bland annat att den rättspraxis som kommissionen åberopat till stöd för sitt påstående att den har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning i frågan och att domstolens befogenhet endast är att kontrollera om kommissionen har gjort några uppenbart oriktiga bedömningar, endast är tillämpbar på bestämmelserna i kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat 1996 års meddelande om samarbete) och inte på bestämmelserna i 2002 års meddelande om samarbete.

49 Det följer av fast rättspraxis avseende 1996 års meddelande om samarbete att ett samarbete under undersökningen som inte är mer omfattande än det som följer av företagets skyldigheter enligt artikel 11.4 och 11.5 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81 EG] och [82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) inte berättigar till en nedsättning av bötesbeloppet (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑308/94, Cascades mot kommissionen, REG 1998, s. II‑925, punkt 260, och förstainstansrättens dom av den 10 mars 1992 i mål T‑12/89, Solvay mot kommissionen, REG 1992, s. II‑907, punkterna 341 och 342). Däremot är en sådan nedsättning av böterna motiverad när företaget har lämnat upplysningar som går betydligt längre än vad kommissionen kan kräva med stöd av artikel 11 i förordning nr 17 (domen i det ovan nämnda målet Cascades mot kommissionen, punkterna 261 och 262, och förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T‑230/00, Daesang och Sewon Europe mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2733, punkt 137). För att det ska vara befogat att nedsätta böterna för samarbetet ska företaget ha agerat på ett sådant sätt att det har underlättat kommissionens uppgift att fastställa och vidta åtgärder mot överträdelser av unionens konkurrensregler och som vittnar om en verklig samarbetsanda. Det ankommer således på tribunalen att pröva huruvida kommissionen felbedömde i vilken mån företagens samarbete hade gått längre än vad som krävs enligt artikel 11 i förordning nr 17. Tribunalen ska i detta avseende göra en fullständig prövning rörande i synnerhet de gränser för deras skyldighet att svara på begäran om upplysningar som följer av företagens rätt till försvar. Tribunalen ska därefter pröva huruvida kommissionen, utifrån 1996 års meddelande om samarbete, korrekt bedömde nyttan av företagens samarbete vid fastställandet av överträdelsen. Kommissionen har inom de gränser som detta meddelande uppställer ett utrymme för skönsmässig bedömning av huruvida de upplysningar eller handlingar som företagen frivilligt tillhandahållit har underlättat dess uppgift och huruvida det är motiverat att medge en nedsättning enligt detta meddelande. Denna bedömning är föremål för en begränsad domstolsprövning (domstolens dom av den 9 juli 2009 i mål C‑511/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑5843, punkt 152, förstainstansrättens dom av den 14 december 2006 i de förenade målen T‑259/02–T‑264/02 och T‑271/02, Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑5169, punkterna 529–532, fastställd genom domstolens dom av den 24 september 2009 i de förenade målen C‑125/07 P, C‑133/07 P, C‑135/07 P och C‑137/07 P, Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑8681, punkt 249).

50 Sökandena har inte framfört något argument till stöd för varför kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning skulle vara mindre vid tillämpningen av 2002 års meddelande om samarbete. Under alla omständigheter framgår det av fast rättspraxis avseende detta meddelande att kommissionen, inom ramen för meddelandet, har ett utrymme för skönsmässig bedömning avseende huruvida de upplysningar eller handlingar som företagen frivilligt tillhandahållit har underlättat dess uppgift och det är motiverat att medge en nedsättning enligt detta meddelande samt att denna bedömning är föremål för en begränsad domstolsprövning (förstainstansrättens dom av den 18 december 2008 i mål T‑85/06, General Química m.fl. mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 150).

51 Vidare har det sedan tidigare fastslagits att även om kommissionen är skyldig att förklara varför den anser att de uppgifter som företag lämnar till följd av 1996 års meddelande om samarbete utgör ett bidrag som motiverar eller inte motiverar en nedsättning av de böter som åläggs, ankommer det på de företag som avser att bestrida kommissionens beslut i detta hänseende att visa att kommissionen, om den inte hade haft sådana bevis som lämnats frivilligt av företagen, inte skulle ha varit i stånd att styrka de väsentliga delarna av överträdelsen och följaktligen att anta ett beslut om åläggande av böter (domen i det ovan i punkt 49 nämnda målet Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 297).

52 Vad beträffar tillämpningen av 1996 års meddelande om samarbete har unionsdomstolen funnit att beviljandet av en nedsättning av bötesbeloppet med stöd av dessa bestämmelser bland annat kräver att det berörda företaget har varit först med att tillföra bevismaterial som är avgörande för att fastställa att det föreligger en kartell, samt att även om sådant bevismaterial inte i sig behöver vara avgörande för att visa att det föreligger en kartell, ska det i vart fall vara avgörande för detta ändamål. Det ska således inte bara röra sig om en vägledande källa för kommissionens utredning, utan om uppgifter som kan tjäna som huvudsakligt bevisunderlag för ett beslut där överträdelsen fastställs (förstainstansrättens domar av den 15 mars 2006 i mål T‑15/02, BASF mot kommissionen, REG 2006, s. II‑497, punkterna 492, 493, 517, 518, 521, 522, 526 och 568, och i mål T‑26/02, Daiichi Pharmaceutical mot kommissionen, REG 2006, s. II‑713, punkterna 150, 156, 157 och 162).

53 Vad beträffar tillämpningen av 2002 års meddelande om samarbete framgår det av punkterna 7, 21 och 22 däri att kommissionen ska värdera varje företags faktiska bidrag – i fråga om såväl kvalitet som den tidpunkt då det lämnades – till att kommissionen har kunnat fastställa en överträdelse (punkt 7) och att begreppet ”betydande mervärde” avser i vilken grad bevismaterialet som sådant och genom sin detaljrikedom stärker kommissionens förmåga att klart fastställa sakförhållandena till grund för överträdelsen. Kommissionen tillmäter härvid sådana bevis ett speciellt värde som, tillsammans med annan bevisning som den redan besitter, gör att den kan styrka en kartell eller bekräfta andra bevis som den redan besitter eller sådana som är direkt relevanta för fastställandet av kartellens allvar och varaktighet.

54 Sökandena har slutligen ansett att kommissionen inte borde ha bestraffat dem för att den ansåg att KPN hade reviderat sin redogörelse angående ExxonMobils deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan. I det angripna beslutet har kommissionen angett att omformuleringen av en del viktiga uttalanden som gjorts om ExxonMobils deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan hade minskat värdet av annat bevismaterial som KPN tillhandahållit, eftersom det visade sig att de uttalanden som gjorts inledningsvis hade varit helt grundlösa. Det ska påpekas att, enligt punkt 27 i 2002 års meddelande om samarbete, ”kommer [kommissionen] i slutet av det administrativa förfarandet att utvärdera det slutliga ställningstagandet från varje företag som har ansökt om nedsättning av böter i de beslut som antas”. Eftersom det således ankommer på kommissionen att värdera de upplysningar som tillhandahålls av ett företag under det administrativa förfarandet, kan den inte förebrås för att i förevarande fall ha funnit att KPN inte kunde belönas för uttalanden som verkat avgörande vid ett visst skede i det administrativa förfarandet men som visat sig vara oanvändbara längre fram i förfarandet.

55 Mot bakgrund av det anförda finner tribunalen att kommissionen inte gjorde sig skyldig till den felaktiga rättstillämpning som sökandena har gjort gällande inom ramen för denna delgrund, när den fastställde vilken bötesnedsättning KPN skulle åtnjuta.

Motiveringsskyldigheten

56 Den motivering som krävs ska, enligt rättspraxis, dels ge den berörde kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden så att denne, i förekommande fall, kan tillvarata sina rättigheter och kan bedöma huruvida beslutet är välgrundat, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det sammanhang i vilket rättsakten antagits (förstainstansrättens dom av den 13 december 2001 i de förenade målen T‑45/98 och T‑47/98, Krupp Thyssen Stainless och Acciai speciali Terni mot kommissionen, REG 2001, s. II‑3757, punkt 129).

57 I förevarande fall förefaller kommissionen på ett tillräckligt klart och precist sätt ha angett skälen till sitt beslut att begränsa bötesnedsättningen för KPN till 30 procent. Kommissionen angav nämligen att KPN var det andra företag i ordningen som kontaktade kommissionen, att de bevis som företaget lämnade ökade kommissionens möjligheter att bevisa överträdelsen, att företaget avslutade sitt deltagande senast när det tillhandahöll upplysningarna, men att ansökan om förmånlig behandling gjordes mer än elva månader efter det att inspektionerna utfördes på företaget, att en del bevis som KPN lämnade ännu senare redan hade tillhandahållits av andra företag samt att KPN hade omformulerat sina ursprungliga uttalanden om ExxonMobils deltagande i överträdelsen (skälen 382–385 i det angripna beslutet). Med beaktande av i vilken kontext det angripna beslutet tillkommit anser tribunalen att kommissionen gjorde det möjligt för tribunalen att pröva det omtvistade beslutets lagenlighet och gav sökandena kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden, för att dessa i förekommande fall skulle kunna tillvarata sina rättigheter och kunna bedöma huruvida det omtvistade beslutet var välgrundat.

58 Detta argument ska således underkännas.

Den uppenbart oriktiga bedömningen

59 Inledningsvis erinrar tribunalen om att det framgår av punkt 23 b andra stycket i 2002 års meddelande om samarbete att ”[f]ör att bestämma nivån av nedsättning inom dessa kategorier [från 0 till 50 procent] kommer kommissionen att beakta tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet som uppfyller villkoren i punkt 21 och i vilken omfattning det representerar mervärde”. Det anges i dessa bestämmelser att kommissionen ”också [kan] beakta i vilken grad och med vilken kontinuitet företaget samarbetar efter det datum bevismaterialet lämnats in”. Vidare framgår av punkt 7 i meddelandet att ”[v]arje nedsättning av böterna skall avspegla ett företags faktiska bidrag – i fråga om kvalitet och den tidpunkt då det lämnades – till att kommissionen har kunnat fastställa en överträdelse”.

60 Frågan som tribunalen har att pröva är huruvida kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den med tillämpning av dessa bestämmelser beslutade att begränsa nedsättningen av KPN:s böter till 30 procent. Kommissionen har framhållit att den tog hänsyn till att KPN var det andra företaget i ordningen som kontaktade kommissionen, att de bevis som företaget lämnade ökade kommissionens möjligheter att bevisa överträdelsen och att företaget avslutade sitt deltagande senast när det tillhandahöll upplysningarna, men å andra sidan även det förhållandet att ansökan om förmånlig behandling gjordes mer än elva månader efter det att inspektionerna utfördes på företaget och efter det att kommissionen hade skickat en första begäran om upplysningar, att en del bevis som KPN lämnade ännu senare redan hade tillhandahållits av andra företag samt att KPN hade omformulerat sina första uttalanden om ExxonMobils deltagande i överträdelsen (skälen 382–385 i det angripna beslutet).

61 Vad först avser det argument gällande den begränsade nedsättningen av KPN:s bötesbelopp som hänvisar till att deras ansökan om förmånlig behandling gjordes elva månader efter de oanmälda inspektionerna och efter det att kommissionen skickade en första begäran om upplysningar, påpekar tribunalen att även om 2002 års meddelande om samarbete inte innehåller någon uttrycklig tidsfrist inom vilken en ansökan om förmånlig behandling måste göras, anges emellertid att en avgörande faktor för nivån av nedsättning är vid vilken tidpunkt bevismaterialet lämnas in. Även om det inte skulle vara för sent att efter elva månader göra en ansökan om förmånlig behandling kan kommissionen emellertid ta denna tidsutdräkt i beaktande när den avgör med hur mycket bötesbeloppet ska nedsättas (domen i det ovan i punkt 50 nämnda målet General Química m.fl. mot kommissionen, punkt 147). Vad för övrigt beträffar 1996 års meddelande om samarbete, där det i avdelning D inte anges något om att hänsyn ska tas till tidpunkten för upplysningarnas tillhandahållande, har unionsdomstolen funnit att kommissionen vid fastställandet av procentsatsen för nedsättningen av bötesbeloppet hade rätt att ta hänsyn till att företaget inte hade samarbetat förrän efter det att kommissionen hade riktat en begäran om upplysningar till företaget, och alltså till huruvida ansökan om förmånlig behandling gjordes spontant eller ej (domen i det ovan i punkt 43 nämnda målet Roquette Frères mot kommissionen, punkt 266).

62 I förevarande fall gjorde KPN inte sin ansökan om förmånlig behandling förrän den 12 september 2003, trots att kommissionen hade utfört sina oanmälda inspektioner den 1 och den 2 oktober 2002 och skickat en första begäran om upplysningar den 30 juni 2003. I det ovan i punkt 43 nämnda målet Roquette Frères utgjordes ansökan om förmånlig behandling av företagets enda svar på kommissionens begäran om upplysningar, medan KPN i det aktuella målet först gjorde en ansökan om förmånlig behandling och därefter ingav sitt svar på begäran om upplysningar, som KPN för övrigt bad kommissionen beakta som en del av begäran om förmånlig behandling. Denna omständighet innebär dock inte att denna rättspraxis inte är tillämplig. Slutligen har KPN inte inkommit med någon förklaring till att företaget lät det gå elva månader innan ansökan om förmånlig behandling gjordes, såsom att problem hade uppstått under internutredningen.

63 Vidare har tribunalen att pröva huruvida kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den fastställde bötesnedsättningen med hänsyn till att värdet av det bevismaterial som erhölls den 16 september och den 1 och den 9 oktober 2003 hade minskat på grund av tidigare lämnade redogörelser från Nynas och Total.

64 Det framgår av handlingarna i målet att KPN var det andra företaget i ordningen att förse kommissionen med upplysningar enligt 2002 års meddelande om samarbete, vilket skedde den 12 september 2003, samt att dessa inte hade något betydande mervärde för kommissionen. Företaget väntade dock till den 16 september 2003 innan det inkom med kompletterande upplysningar, och trots att kommissionen den 19 september 2003 varnade företaget för att skjuta upp intervjuerna med de anställda som haft en direkt koppling till den konkurrensbegränsande samverkan hölls inte dessa förrän den 1 och den 9 oktober 2003. Under den här perioden försåg emellertid Total, den 13 september 2003, därefter Nynas, den 2 oktober 2003, kommissionen med en stor mängd information genom sina svar på begäran om upplysningar.

65 Unionsdomstolen finner, vad beträffar nedsättning av böterna inom den tillämpliga kategorin, att det inte enbart är graden av bevismaterialets mervärde som ska beaktas av kommissionen, utan även tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet, vilket ska uppfylla villkoren i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete. Kommissionen har alltså att ta hänsyn till en sådan omständighet som att vissa bevis ingetts efter det att andra företag tillhandahållit viktigt bevismaterial, vilket således innebär en minskning av dess mervärde (domen i det ovan i punkt 50 nämnda målet General Química m.fl. mot kommissionen, punkt 147).

66 Kommissionen gjorde alltså inte någon uppenbart oriktig bedömning i förevarande fall när den tog hänsyn till att de bevis som KPN lämnade i oktober 2003, även om de var användbara som beskrivning av överträdelsen, inte tillförde några nya och avgörande uppgifter, med beaktande av de uppgifter som två andra företag under tiden hade tillhandahållit.

67 Härefter har tribunalen att pröva huruvida kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna när den fann att anställda vid KPN vid det muntliga hörandet reviderade sina uttalanden, när de i själva verket, enligt sökandena, endast velat klargöra dessa genom att förtydliga att de endast innehade indirekta bevis för ExxonMobils deltagande i överträdelsen och att de i vart fall aldrig hade påstått att de innehade några direkta bevis för detta deltagande.

68 Det framgår av parternas skriftväxling att KPN i sin redogörelse av den 12 september 2003 med bestämdhet uttryckt att ”efter att dessa möten [hade] hållits hade ExxonMobil på egen hand, genom ömsesidiga kontakter med andra leverantörer hållit sig informerad … om vad som framkommit på mötena” och, enligt vad företaget kände till ”[hade] ExxonMobil därefter fullgjort dessa överenskommelser”. I sitt uttalande den 9 oktober 2003 angav dessutom en före detta anställd på KPN att även om ExxonMobil inte längre deltog i mötena efter år 1994 eller 1995, fortsatte företaget dock att hålla sig uppdaterat om vad dessa möten utmynnade i och anpassade sitt agerande efter de beslut som fattades (se skälen 208–211 i meddelandet om invändningar). Kommissionen grundade sin bedömning i huvudsak på dessa uttalanden (samt på dem som lämnades av Nynas) när den beslutade att rikta ett meddelande om invändningar till ExxonMobil. När dessa upplysningar sedermera ifrågasattes av andra parter vid det muntliga hörandet den 15 och den 16 juni 2005, reviderade KPN sina uttalanden av den 28 juni 2005, bland annat genom att inge en redogörelse av samma före detta anställde vari angavs att ExxonMobils inblandning endast var ett antagande från dennes sida och att den anställde inte hade någon bevisning härför.

69 Av dessa handlingar framgår att kommissionen inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när den fann att KPN hade ändrat hållning i frågan om ExxonMobils deltagande i överträdelsen och att det inte varit frågan om endast förtydliganden av tidigare avgivna yttranden.

70 Sammanfattningsvis finner tribunalen mot bakgrund av det anförda att kommissionen inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när den begränsade KPN:s bötesnedsättning till 30 procent.

Principen om likabehandling

71 I sin replik framställde sökandena ytterligare ett argument för att styrka att kommissionen inte borde ha bestraffat dem för att ha reviderat uttalandena om ExxonMobil och gjorde gällande att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen, i förhållande till BP.

72 Det ska dock erinras om att likabehandlingsprincipen endast åsidosätts i de fall då lika situationer behandlas olika eller då olika situationer behandlas lika (domen i de ovan i punkt 49 nämnda förenade målen Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, punkt 533) samt att kommissionen inte ansetts åsidosätta denna princip när den gjort åtskillnad i behandling på grund av att företagen inte har samarbetat i jämförbar omfattning, i synnerhet om de har lämnat olika uppgifter eller har lämnat dessa uppgifter på olika stadier av det administrativa förfarandet eller under icke jämförbara omständigheter (förstainstansrättens dom av den 6 december 2005 i mål T‑48/02, Brouwerij Haacht mot kommissionen, REG 2005, s. II‑5259, punkterna 108 och 109).

73 BP, som i förevarande fall var det första företag som tillhandahöll bevismaterial som gjorde det möjligt för kommissionen att fatta beslut om att utföra oanmälda inspektioner, i enlighet med punkt 8 i 2002 års meddelande om samarbete, befann sig under alla omständigheter inte i samma situation som KPN. Det föreskrivs nämligen i 2002 års meddelande om samarbete att detta första företag beviljas en total immunitet mot böter, och det ges inte något utrymme för att avpassa denna immunitet. Det är därför inte nödvändigt att pröva huruvida BP, precis som sökandena, faktiskt reviderade sina uttalanden om ExxonMobil.

Rätten till försvar

74 Det framgår av handlingarna i målet att flera av företagen, vid kommissionens muntliga hörande av samtliga berörda företag den 15 och den 16 juni 2005, ifrågasatte tillförlitligheten i KPN:s uttalanden om ExxonMobil och Wintershall. Då KPN inte kunde bemöta dessa invändningar vid det muntliga hörandet fick KPN åtta dagar på sig av förhörsombudet att styrka och förtydliga sin ståndpunkt. Till följd härav lämnade KPN nya uttalanden från sina två anställda till kommissionen, daterade den 28 och den 30 juni 2005, där de anställda förtydligade bland annat att de inte hade några direkta bevis på ExxonMobils deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan och att det endast rörde sig om antaganden. Dessa förtydliganden skickades till samtliga som deltagit vid det muntliga hörandet, vilket gav upphov till ett flertal reaktioner.

75 Den 8 februari 2006 begärde KPN att kommissionen skulle informera företaget för det fall någon av reaktionerna skulle kunna påverka trovärdigheten i dess anklagelser och därigenom storleken på bötesnedsättningen. Den 23 mars 2006 meddelade kommissionen endast att KPN inte kunde vänta sig något beslut i fråga om företagets begäran om förmånlig behandling förrän i slutet av det administrativa förfarandet. Den 19 april 2006 begärde KPN att kommissionens förhörsombud skulle översända icke-konfidentiella versioner av övriga företags skriftliga yttranden som skulle kunna ifrågasätta trovärdigheten av det bevismaterial som företaget lämnat och påverka tillämpligheten av bestämmelserna om 2002 års meddelande om samarbete. Den 26 april 2006 lämnade förhörsombudet denna begäran utan bifall och uppgav att företagen endast skulle få tillgång till de andra företagens skrivelser efter det muntliga hörandet i de fall där kommissionen beslutade att använda dem som bevis mot ett företag och att så inte var fallet i ärendet i fråga vad beträffade de skrivelser som hade inkommit efter det muntliga hörandet, vilka inte inverkade på bedömningen av företagets samarbete. I en skrivelse av den 12 maj 2006 förtydligade slutligen KPN för kommissionen att begäran avsåg tillgång till samtliga handlingar rörande trovärdigheten i dess uttalanden och inte enbart de handlingar som ingetts efter det muntliga hörandet. Kommissionen avslog denna begäran.

– De allmänna principerna om tillgång till handlingar från tiden efter meddelandet om invändningar

76 Av artikel 27.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1) framgår att ”[i]nnan kommissionen fattar beslut enligt artiklarna 7, 8, 23 och 24.2 skall den ge de företag eller företagssammanslutningar som omfattas av det förfarande som kommissionen inlett tillfälle att yttra sig över kommissionens invändningar” samt att ”[k]ommissionen skall grunda sina beslut endast på invändningar som de berörda parterna har fått tillfälle att yttra sig över”. Av artikel 27.2 i samma förordning framgår vidare att ”[b]erörda parters rätt till försvar skall iakttas fullt ut under förfarandet”, att ”[d]e skall ha rätt att få tillgång till kommissionens handlingar i ärendet, med förbehåll för företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas”, samt att ”[r]ätten till tillgång till handlingar i ärendet … inte [skall] omfatta konfidentiell information och interna handlingar hos kommissionen eller medlemsstaternas konkurrensmyndigheter”. I sitt tillkännagivande om reglerna för tillgång till kommissionens handlingar i ärenden enligt artiklarna 81 och 82 i EG‑fördraget, enligt artiklarna 53, 54 och 57 i EES-avtalet och enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 (EUT C 325, 2005, s. 7) definieras kommissionens ”handlingar i ärendet” som ”alla handlingar som har erhållits, framställts och/eller sammanställts av kommissionens generaldirektorat för konkurrens under undersökningen”. I punkt 27 i detta tillkännagivande förtydligar kommissionen att ”[t]illgång till handlingar i ärendet beviljas på begäran och normalt vid ett enda tillfälle, efter det att parterna har delgetts [dess] invändningar, för att säkerställa att principen om att parterna skall vara likställda i processen iakttas och för att skydda parternas rätt till försvar”, att ”[i] regel beviljas därför inte tillgång till andra parters svar på kommissionens invändningar”, att ”[e]n part kommer emellertid att få tillgång till handlingar som mottagits efter delgivningen av invändningarna i ett senare skede av det administrativa förfarandet, om sådana handlingar kan utgöra nya bevis – fällande eller friande – som rör de anklagelser som riktas mot den parten i kommissionens meddelande om invändningar”, samt att ”[d]etta gäller särskilt i sådana fall där kommissionen avser att stödja sig på ny bevisning”.

77 Enligt artikel 12 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EUT L 123, s. 18) ska ”[k]ommissionen … ge de parter till vilka den har riktat ett meddelande om invändningar tillfälle att utveckla sina argument vid ett muntligt hörande, om de så begär i sin skriftliga inlaga”.

78 Enligt fast rättspraxis är det en grundläggande princip i unionsrätten att rätten till försvar ska iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder, särskilt böter eller viten. Denna princip ska iakttas även i förfaranden av administrativ karaktär (domstolens dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76, Hoffmann‑La Roche mot kommissionen, REG 1979, s. 461, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 4, s. 315, och av den 2 oktober 2003 i mål C‑176/99 P, ARBED mot kommissionen, REG 2003, s. I‑10687). Det föreskrivs, i detta avseende, i förordning nr 1/2003, att parterna ska tillställas ett meddelande om invändningar i vilket alla väsentliga omständigheter som kommissionen stöder sig på i detta skede av förfarandet klart ska anges. Ett sådant meddelande utgör det förfarandemässiga skydd som ger uttryck för den grundläggande principen i unionsrätten om iakttagande av rätten till försvar i varje förfarande (domstolens dom av den 3 september 2009 i de förenade målen C‑322/07 P, C‑327/07 P och C‑338/07 P, Papierfabrik August Koehler m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑7191, punkterna 34 och 35).

79 Tribunalen erinrar om att rätten till insyn i akten i konkurrensärenden bland annat har till syfte att göra det möjligt för mottagarna av ett meddelande om invändningar att få kännedom om den bevisning som återfinns i kommissionens akt för att på ett ändamålsenligt sätt, på grundval av denna bevisning, kunna uttala sig om kommissionens slutsatser i meddelandet om invändningar. Insyn i akten hör till de förfarandemässiga skyddsregler som syftar till att skydda rätten till försvar och att särskilt säkerställa det faktiska utövandet av rätten att yttra sig (se förstainstansrättens dom av den 30 september 2003 i de förenade målen T‑191/98 och T‑212/98–T‑214/98, Atlantic Container Line m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑3275, punkt 334 och där angiven rättspraxis). Rätten att få tillgång till akten innebär att kommissionen ger det berörda företaget möjlighet att gå igenom samtliga handlingar som förekommer i akten och som kan vara relevanta för dess försvar (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑199/99 P, Corus UK mot kommissionen, REG 2003, s. I‑11177, punkt 125, och förstainstansrättens dom av den 29 juni 1995 i mål T‑30/91, Solvay mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1775, punkt 81). Dessa omfattar såväl handlingar som är till företagets fördel som handlingar som är till dess nackdel, med förbehåll för andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella uppgifter (domen i det ovan i punkt 78 nämnda målet Hoffmann-La Roche mot kommissionen, punkterna 9 och 11, och domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 68).

80 Enligt rättspraxis är det först när den kontradiktoriska fasen i det administrativa förfarandet inleds som det berörda företaget informeras, genom meddelandet om invändningar, om alla väsentliga omständigheter som kommissionen grundar sig på vid denna tidpunkt i förfarandet. Andra parters svar på meddelandet om invändningar ingår således i regel inte bland de handlingar från akten som parterna kan få tillgång till (förstainstansrättens dom av den 30 september 2009 i mål T‑161/05, Hoechst mot kommissionen, REG 2009, s. II‑3555, punkt 163). Om kommissionen avser att stödja sig på ett avsnitt i ett svar på meddelandet om invändningar, eller på en handling som har bifogats ett sådant svar, för att styrka en överträdelse i ett förfarande om tillämpning av artikel 81.1 EG, måste de övriga företag som berörs av detta förfarande emellertid ges tillfälle att yttra sig över denna bevisning (se förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen (de så kallade cementmålen), REG 2000, s. II‑491, punkt 386, och av den 27 september 2006 i mål T‑314/01, Avebe mot kommissionen (REG 2006, s. II‑3085, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

81 För det fall kommissionen avser att stödja sig på en handling som den erhållit efter det att den utfärdat meddelandet om invändningar, och till och med efter det muntliga hörandet, som kan påverka det bötesbelopp som åläggs ett företag i det slutliga beslutet, måste detta företag, för att rätten till försvar ska vara säkerställd under hela det administrativa förfarandet, således ha beretts tillfälle att yttra sig över ett sådant bevis. Det kan bland annat vara fråga om en handling som inverkar på tillämpningen av 2002 års meddelande om samarbete i förhållande till det nämnda företaget.

82 Enligt rättspraxis om tillgång till handlingarna i ett ärende innan invändningarna har delgetts, utgör underlåtenhet att kommunicera en handling ett åsidosättande av rätten till försvar enbart om det berörda företaget för det första visar att kommissionen lade denna handling till grund för sin invändning angående förekomsten av en överträdelse (domstolens dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Michelin mot kommissionen, REG 1983, s. 3461, punkterna 7 och 9, svensk specialutgåva, volym 7, s. 351, och domen i de ovan i punkt 79 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 71) och för det andra att invändningen endast kunde bevisas med hänvisning till denna handling (domstolens dom av den 25 oktober 1983 i mål 107/82, AEG‑Telefunken mot kommissionen, REG 1983, s. 3151, punkterna 24–30, svensk specialutgåva, volym 7, s. 287, dom i de ovan i punkt 79 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 71, och dom av den 29 juni 1995 i det ovan i punkt 79 nämnda målet Solvay mot kommissionen, punkt 58). Domstolen gjorde i detta avseende skillnad mellan handlingar till företagets fördel och handlingar till företagets nackdel. Om det rör sig om en handling som är till företagets nackdel ankommer det på det berörda företaget att visa att den slutsats som kommissionen dragit skulle ha blivit en annan om handlingen inte hade beaktats. När det gäller underlåtenhet att lämna ut en handling som är till företagets fördel, behöver det berörda företaget däremot bara visa att underlåtenheten att lämna ut handlingen har kunnat inverka på förfarandets fortskridande och på innehållet i kommissionens beslut, till nackdel för företaget (domen i de ovan i punkt 79 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 73 och 74). Denna gränsdragning gäller även för handlingar från tiden efter delgivningen av invändningarna (förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑43/02, Jungbunzlauer mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3435, punkterna 351–359).

83 Även i de fall det rör sig om en handling som leder till en ökning av det bötesbelopp som kommissionen påför i det slutliga beslutet ankommer det på det berörda företaget att visa att kommissionens slutsats hade blivit en annan om handlingen inte hade beaktats.

– Bedömningen i det aktuella målet

84 Det framgår av handlingarna i målet i fråga att sökandena ansett att de borde ha fått tillgång till kommentarerna från andra företag angående trovärdigheten av det bevismaterial som KPN:s anställda tillhandahöll och i synnerhet angående de ytterligare upplysningar som lämnades av de anställda efter det muntliga hörandet.

85 Sökandena har emellertid endast på ett allmänt och rent spekulativt sätt gjort gällande att det förhållandet att handlingarna i fråga inte lämnades ut hade kunnat påverka kommissionens beslut beträffande det belopp med vilket deras böter skulle nedsättas och att den slutsats som kommissionen drog hade kunnat bli en annan om handlingen inte hade beaktats. De har inte framfört någon specifik uppgift som kan utgöra prima facie-bevis i detta hänseende.

86 Det kan vidare påpekas att kommissionen, under alla omständigheter, när den beslutade med vilket belopp sökandenas böter skulle nedsättas, endast beaktade att KPN hade omformulerat vissa av sina uttalanden om ExxonMobil och inte nämnde någon reaktion från något annat företag om trovärdigheten av de uttalanden som KPN gjort (skäl 385 i det angripna beslutet).

87 Tribunalen anser därför att sökandena inte har visat att kommissionen grundade sin bedömning på företagens kommentarer angående trovärdigheten av det bevismaterial som KPN tillhandahöll, när den med stöd av 2002 års meddelande om samarbete beslutade med vilket belopp sökandenas böter skulle nedsättas. Sökandena kan följaktligen inte med framgång åberopa en underlåtenhet att lämna ut handlingarna i fråga.

88 Tribunalen finner följaktligen att det argument som avser en rättsstridig vägran att ge tillgång till handlingarna i målet och ett åsidosättande av rätten till försvar ska underkännas.

89 Av det ovan anförda följer att talan ska ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

90 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

följande:

1) Talan ogillas.

2) Kuwait Petroleum Corp., Kuwait Petroleum International Ltd och Kuwait Petroleum (Nederland) BV ska ersätta rättegångskostnaderna.

Jaeger

Wahl

Soldevila Fragoso

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 27 september 2012.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1. Åsidosättande av punkt 23 b sista stycket i 2002 års meddelande om samarbete

Parternas argument

Tribunalens bedömning

2. Bötesnedsättningens storlek