Language of document : ECLI:EU:T:2013:31

TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)

den 22 januari 2013(*)

”Gemenskapsvarumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärken av ord- och figurmärket BUD – Beteckningarna ’bud’ – Relativt registreringshinder – Artikel 8.4 i förordning (EG) nr 40/94 (nu artikel 8.4 i förordning (EG) nr 207/2009)”

I de förenade målen T‑225/06 RENV, T‑255/06 RENV, T‑257/06 RENV och T‑309/06 RENV,

Budějovický Budvar, národní podnik, České Budějovice (Republiken Tjeckien), företrätt av advokaterna F. Fajgenbaum, C. Petsch, S. Sculy-Logotheti och T. Lachacinski,

sökande,

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av A. Folliard‑Monguiral, i egenskap av ombud,

svarande,

varvid intervenienten vid tribunalen, tidigare Anheuser-Busch, Inc., och motparten i förfarandet vid harmoniseringsbyråns överklagandenämnd, var

Anheuser-Busch LLC, Saint Louis, Missouri (Förenta staterna), företrätt av advokaterna V. von Bomhard, B. Goebel och A. Renck,

angående talan mot de beslut som fattades av harmoniseringsbyråns andra överklagandenämnd den 14 juni 2006 (ärende R 234/2005­2), den 28 juni 2006 (ärendena R 241/2005­2 och R 802/2004­2) och den 1 september 2006 (ärende R 305/2005­2) om invändningsförfaranden mellan Budějovický Budvar, národní podnik och Anheuser-Busch, Inc.,

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

sammansatt av ordföranden N. J. Forwood samt domarna F. Dehousse (referent) och J. Schwarcz,

justitiesekreterare: handläggaren C. Heeren,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 september 2012,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Intervenienten Anheuser-Busch, Inc., nu Anheuser-Busch LLC, ingav den 1 april 1996, den 28 juli 1999, den 11 april 2000 och den 4 juli 2000 fyra ansökningar om registrering av gemenskapsvarumärke till harmoniseringsbyrån i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse (ersatt av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1)).

2        Registreringsansökningarna avsåg märken för vissa varor och tjänster, bland annat öl, vilka omfattas av klasserna 16, 21, 25, 32, 33, 38, 41 och 42 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg. De sökta varumärkena utgörs av ordkännetecknet BUD och nedanstående figurkännetecken:

Image not found

3        Den 5 mars 1999, den 1 augusti 2000, den 22 maj 2001 och den 5 juni 2001 framställde sökanden, Budějovický Budvar, národní podnik, invändningar mot registrering av de sökta varumärkena, i enlighet med artikel 42 i förordning nr 40/94 (nu artikel 41 i förordning nr 207/2009), med avseende på samtliga varor som angetts i registreringsansökningarna.

4        Till stöd för invändningarna åberopade sökanden för det första, på grundval av artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 (nu artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009), nedan återgivna internationella figurmärke nr 361566, registrerat under nummer 361566 för ”alla slag av ljust och mörkt öl” med avseende på Österrike, Benelux och Italien:

Image not found

5        För det andra åberopade sökanden, på grundval av artikel 8.4 i förordning nr 40/94 (nu artikel 8.4 i förordning nr 207/2009), att beteckningen ”bud” var skyddad dels i Frankrike, Italien och Portugal, enligt Lissabonöverenskommelsen om skydd för ursprungsbeteckningar och deras internationella registrering som antogs den 31 oktober 1958, med ändringar och tillägg (nedan kallad Lissabonöverenskommelsen), dels i Österrike enligt ett avtal om skydd för härkomstuppgifter, ursprungsbeteckningar och andra beteckningar som anger jordbruksvarors och industriella varors ursprung, vilket ingicks den 11 juni 1976 mellan Republiken Österrike och Tjeckoslovakiska socialistiska republiken (nedan kallat det bilaterala avtalet), och enligt ett avtal om tillämpningen av det bilaterala avtalet, vilket ingicks den 7 juni 1979 (nedan kallat tillämpningsavtalet) (nedan tillsammans kallade de bilaterala avtalen).

6        Genom beslut av den 16 juli 2004 beslutade harmoniseringsbyråns invändningsenhet att bifalla invändningen mot registrering av det sökta varumärket för den del som avsåg ”restaurang-, bar- och pubverksamhet” (klass 42), som angetts i registreringsansökan av den 4 juli 2000, eftersom invändningsenheten fann att sökanden hade visat att det hade rätt till ursprungsbeteckningen ”bud” i Frankrike, Italien och Portugal.

7        Genom beslut av den 23 december 2004 och den 26 januari 2005 avslog invändningsenheten invändningarna mot de tre andra ansökningarna om registrering av varumärken, eftersom invändningsenheten fann att det inte hade visats att ursprungsbeteckningen ”bud”, med avseende på Österrike, Frankrike, Italien och Portugal, var ett kännetecken som används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning.

8        Invändningsenheten ansåg att samma kriterier som de avseende bevis på ”verkligt bruk” av de äldre varumärken som ligger till grund för en invändning, vilka föreskrivs i artikel 43.2 i förordning nr 40/94 (nu artikel 42.2 i förordning nr 207/2009), jämförd med regel 22.2 och 22.3 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av förordning nr 40/94 (EGT L 303, p. 1), skulle tillämpas.

9        Den 21 februari och den 18 mars 2005 ingav sökanden tre överklaganden till harmoniseringsbyrån i enlighet med artiklarna 57–62 i förordning nr 40/94 (nu artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009), mot de beslut som hade fattats av invändningsenheten den 23 december 2004 och den 26 januari 2005.

10      Den 8 september 2004 överklagade Anheuser-Busch i enlighet med artiklarna 57‑62 i förordning nr 40/94 invändningsenhetens beslut av den 16 juli 2004 om delvist bifall till den invändning som sökanden gjort, till harmoniseringsbyrån. Sökanden yrkade för sin del att invändningsenhetens beslut skulle upphävas i den del det innebar avslag på invändningen vad gäller de andra tjänster som omfattas av klasserna 35, 38, 41 och 42.

11      Genom beslut av den 14 juni, den 28 juni och den 1 september 2006 avslog andra överklagandenämnden sökandens överklaganden av invändningsenhetens beslut av den 23 december 2004 och den 26 januari 2005, och genom beslut av den 28 juni 2006 biföll överklagandenämnden Anheuser-Buschs överklagande avseende invändningsenhetens beslut av den 16 juli 2004 och avslog sökandens invändning i dess helhet (nedan kallade de angripna besluten).

12      Överklagandenämnden angav för det första att sökanden inte längre föreföll grunda sina invändningar på det internationella figurmärket nr 361566, utan enbart på ursprungsbeteckningen ”bud”.

13      Överklagandenämnden fann för det andra att kännetecknet bud svårligen kunde betraktas som en ursprungsbeteckning eller ens som en indirekt uppgift om varornas geografiska härkomst. Överklagandenämnden drog härav slutsatsen att en invändning inte kan vinna bifall med stöd av artikel 8.4 i förordning nr 40/94 på grundval av en rättighet som framställts som en ursprungsbeteckning men som inte är en sådan.

14      Överklagandenämnden fann för det tredje – genom att tillämpa bestämmelserna i artikel 43.2 och 43.3 i förordning nr 40/94 (nu artikel 42.2 och 42.3 i förordning nr 207/2009) och regel 22 i förordning nr 2868/95 analogt – att de bevis som frambringats av sökanden avseende användningen av ursprungsbeteckningen ”bud” i Österrike, Frankrike, Italien och Portugal var otillräckliga.

15      Överklagandenämnden fann för det fjärde att invändningen skulle avslås då sökanden inte visat att den aktuella ursprungsbeteckningen gav denne rätt att förbjuda användningen av uttrycket ”bud” som varumärke i Frankrike eller i Österrike.

 Förfarandet vid förstainstansrätten och domstolen

16      Sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av de angripna besluten genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 26 augusti 2006 (mål T‑225/06), den 15 september 2006 (mål T‑255/06 och T‑257/06) och den 14 november 2006 (mål T‑309/06).

17      Ordföranden på förstainstansrättens första avdelning förenade genom beslut av den 25 februari 2008 målen T‑225/06, T‑255/06, T‑257/06 och T‑309/06 med avseende på det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna.

18      Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 1 april 2008.

19      Genom dom av den 16 december 2008 i de förenade målen T‑225/06, T­255/06, T­257/06 och T‑309/06, REG 2008, s. II‑3555, Budějovický Budvar mot harmoniseringsbyrån – Anheuser-Busch (BUD) (nedan kallad förstainstansrättens dom), förenade förstainstansrätten målen T‑225/06, T‑255/06, T‑257/06 och T‑309/06 med avseende på domen i enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna, och ogiltigförklarade de angripna besluten. Harmoniseringsbyrån förpliktades att bära sin rättegångskostnad och ersätta två tredjedelar av sökandens rättegångskostnad. Anheuser-Busch förpliktades att bära sin rättegångskostnad och ersätta en tredjedel av sökandens rättegångskostnad.

20      Förstainstansrätten fann för det första, inom ramen för den första delen av sökandens enda grund, att överklagandenämnden hade åsidosatt artikel 8.4 i förordning nr 40/94 genom att anse dels att den åberopade äldre rättigheten, som skyddas enligt Lissabonöverenskommelsen och det bilaterala avtalet, inte var en ”ursprungsbeteckning”, dels att frågan huruvida kännetecknet BUD betraktas som en skyddad ursprungsbeteckning i bland annat Frankrike och Österrike var av ”underordnad betydelse” och därigenom fann att en invändning inte skulle kunna vinna bifall på denna grund (förstainstansrättens dom, punkterna 92 och 97).

21      För det andra ifrågasatte förstainstansrätten, inom ramen för den första anmärkningen i den andra delen av sökandens enda grund, överklagandenämndens tillämpning av villkoret i artikel 8.4 i förordning nr 40/94, avseende ett känneteckens användning i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning.

22      Förstainstansrätten fann inledningsvis att överklagandenämnden hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den tillämpade unionsbestämmelserna om ”verkligt” bruk av äldre varumärken analogt, särskilt för att fastställa huruvida de aktuella kännetecknen hade använts i ”näringsverksamhet”, och detta i Österrike, Frankrike, Italien och Portugal var för sig. Enligt förstainstansrätten borde överklagandenämnden ha kontrollerat huruvida de bevis som getts in av sökanden under det administrativa förfarandet visade att kännetecknen hade använts i samband med en affärsverksamhet som syftade till att ge ekonomisk vinst, och inte privat, oavsett inom vilket område denna användning skedde (förstainstansrättens dom, punkt 168). I detta sammanhang angav förstainstansrätten att det inte framgår av artikel 8.4 i förordning nr 40/94 att invändaren måste visa att det aktuella kännetecknet har använts innan ansökan om registrering av gemenskapsvarumärket gjordes. Det kan på sin höjd krävas att det aktuella kännetecknet ska ha använts före offentliggörandet av registreringsansökan i Bulletinen för gemenskapsvarumärken (förstainstansrättens dom, punkt 169). Rätten slog fast att med beaktande av samtliga handlingar som ingetts till harmoniseringsbyrån av sökanden, hade sökanden visat att de aktuella kännetecknen, i motsats till vad överklagandenämnden funnit, användes i näringsverksamhet i den mening som avses i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 (förstainstansrättens dom, punkt 177).

23      Vidare fann förstainstansrätten att överklagandenämnden även hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den med avseende på Frankrike fann att det fanns ett samband mellan bevis på användning av det aktuella kännetecknet och villkoret att den aktuella rättighetens omfattning skulle vara mer än bara lokal. Förstainstansrätten fann att det var tillräckligt att konstatera att de åberopade äldre rättigheterna hade en omfattning som inte bara var lokal, eftersom skyddet enligt artikel 1.2 i Lissabonöverenskommelsen och artikel 1 i det bilaterala avtalet sträckte sig längre än ursprungsområdet (förstainstansrättens dom, punkt 181).

24      Därefter konstaterade förstainstansrätten att, inom ramen för den andra anmärkningen i den andra delgrunden, överklagandenämnden hade gjort fel när den inte beaktade samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter då den avgjorde huruvida sökanden enligt den i den aktuella medlemsstaten tillämpliga lagstiftningen hade rätt att förbjuda användningen av ett yngre varumärke enligt artikel 8.4 i förordning nr 40/94 (förstainstansrättens dom, punkt 199).

25      Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 4 mars 2009 överklagade Anheuser-Busch, i enlighet med artikel 56 i domstolens stadga, förstainstansrättens dom med yrkande om att domstolen skulle upphäva domen, med undantag av punkt 1 i domslutet angående målens förening med avseende på domen.

26      Genom dom av den 29 mars 2011 i mål C‑96/09 P, Anheuser-Busch mot Budějovický Budvar (nedan kallad domen i målet om överklagande) fann domstolen att förstainstansrätten inte hade gjort fel i att bifalla den första delen och den andra anmärkningen i den andra delen av sökandens enda grund. Domstolen fann dock att gällande tillämpningen av villkoret i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 (se punkterna 21–23 ovan), avseende ett känneteckens användning i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning, vilket utgjorde den första anmärkningen i den andra delen av den enda grunden, hade förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

27      Domstolen upphävde följaktligen förstainstansrättens dom ”i den mån som förstainstansrätten, med avseende på tolkningen av artikel 8.4 i [förordning nr 40/94], felaktigt fann, för det första, att omfattningen av det aktuella kännetecknet, som ska vara mer än bara lokal, enbart [skulle] bedömas mot bakgrund av utbredningen av kännetecknets skyddsområde, utan hänsyn till hur det används inom detta område, och, därefter, att det relevanta området för att bedöma användningen av nämnda kännetecken inte nödvändigtvis [var] dess skyddsområde samt, slutligen, att samma kännetecken inte nödvändigtvis måste ha använts före inlämnandet av ansökan om registrering av gemenskapsvarumärket” (domen i målet om överklagande, punkt 1 i domslutet).

28      Domstolen ogillade överklagandet i övrigt.

29      Domstolen anförde dessutom att ”i syfte att pröva [sökandens] grund avseende överklagandenämndens tillämpning av villkoret om ett känneteckens användning i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning, [var] det nödvändigt att på grundval av den definition av detta villkor som ges i förevarande dom göra en bedömning av bevisvärdet hos de faktiska omständigheter som skulle kunna visa att detta villkor uppfyllts i förevarande fall. Bland dessa faktiska omständigheter återfinns i synnerhet de handlingar som [sökanden] åberopat och som nämns i punkterna 171 och 172 i den överklagade domen” (domen i målet om överklagande, punkt 219). Eftersom målet inte var färdigt för avgörande återförvisade domstolen målen T‑225/06, T‑255/06, T‑257/06 och T‑309/06 till tribunalen, och förordnade att beslutet om rättegångskostnader skulle anstå.

30      De aktuella målen tilldelades tribunalens andra avdelning.

31      Parterna inkom med yttranden beträffande det fortsatta förfarandet inom den föreskrivna fristen.

32      Anheuser-Busch inkom den 19 oktober 2011 med en kopia av den dom som meddelats den 9 augusti 2011 av Oberster Gerichtshof (Österrikes högsta domstol) till tribunalens kansli. De andra bereddes möjlighet att yttra sig med avseende på detta dokument, vilket lades till akten.

33      Ordföranden på tribunalens andra avdelning beslutade den 22 juni 2012 att förena målen T‑225/06 RENV, T‑255/06 RENV, T‑257/06 RENV och T‑309/06 RENV vad gäller det muntliga förfarandet och det slutliga avgörandet, i enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna.

34      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 11 september 2012.

 Parternas yrkanden i det återförvisade målet

35      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        fastställa förstainstansrättens dom, och

–        förplikta harmoniseringsbyrån och Anheuser-Busch att ersätta rättegångskostnaderna.

36      Harmoniseringsbyrån och Anheuser-Busch har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

37      Tribunalen anger inledningsvis att sökanden, med sitt yrkande om att förstainstansrättens dom ska fastställas, har yrkat att de angripna besluten ska ogiltigförklaras, såsom denne yrkade i sin talan om ogiltigförklaring.

38      Tribunalen erinrar dessutom om att sökanden i huvudsak har åberopat en enda grund, som avser ett åsidosättande av artikel 8.4 i förordning nr 40/94. Sökandens enda grund kan uppdelas i två delgrunder. Med sin första delgrund har sökanden ifrågasatt överklagandenämndens slutsats att kännetecknet bud inte kan betraktas som en ursprungsbeteckning. Med sin andra delgrund har sökanden bestritt överklagandenämndens bedömning att villkoren i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 i förevarande fall inte är uppfyllda.

39      Domstolen har i domen i målet om överklagande fastställt flera av förstainstansrättens slutsatser om fel som begåtts av överklagandenämnden i de angripna besluten.

40      Det framgår särskilt av domen i målet om överklagande att domstolen inte har ifrågasatt förstainstansrättens godtagande av den första delgrunden. Domstolen angav således – efter att ha konstaterat att verkan av de åberopade äldre rättigheterna inte slutligt ogiltigförklarats i Frankrike och Österrike och att dessa rättigheter alltjämt var giltiga när de angripna besluten antogs – att förstainstansrätten i punkterna 90 och 98 i sin dom korrekt drog den slutsatsen att överklagandenämnden borde ha beaktat de åberopade äldre rättigheterna utan att ifrågasätta själva kvalificeringen av dem (domen i målet om överklagande, punkterna 92 och 93).

41      Domstolen slog fast att angående den andra delgrunden hade förstainstansrätten inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att uttrycket ”används i näringsverksamhet” inte skulle tolkas på så sätt att det avser verklig användning, i analogi med vad som föreskrivs i artikel 43.2 och 43.3 i förordning nr 40/94 för äldre varumärken som åberopats till stöd för en invändning, såsom överklagandenämnden hade angett i de angripna besluten (domen i målet om överklagande, punkterna 142–146).

42      Genom att erinra om förstainstansrättens slutsats att det faktum att kännetecknet bud användes ”som ett varumärke” likväl inte innebar att detta kännetecken inte hade använts i näringsverksamhet, vilket överklagandenämnden hade angett i de angripna besluten, angav domstolen att det kännetecken som åberopats till stöd för invändningen ska användas som en särskiljande beståndsdel i det hänseendet att det ska tjäna till att identifiera innehavarens ekonomiska verksamhet, vilket i förevarande fall inte var omstritt (domen i målet om överklagande, punkterna 148 och 149).

43      Domstolen har vidare angett att förstainstansrätten gjorde en korrekt bedömning när den i punkt 195 i sin dom, med avseende på skyddet i Frankrike för ursprungsbeteckningen bud som registrerats enligt Lissabonöverenskommelsen, slog fast att överklagandenämnden inte kunde stödja sig på den omständigheten att det av domstolsavgörandet från den medlemsstaten framgick att sökanden, framtill dess, inte hade kunnat hindra Anheuser-Buschs återförsäljare från att sälja öl i Frankrike under varumärket BUD, för att komma till den slutsatsen att sökanden inte visat att villkoret avseende rätten att förbjuda användning av ett yngre varumärke med stöd av det åberopade kännetecknet var uppfyllt (domen i målet om överklagande, punkt 193).

44      Eftersom varken domstolsavgörandet från Frankrike eller Österrike som angetts av överklagandenämnden hade vunnit laga kraft, fann domstolen att förstainstansrätten i punkt 192 i sin dom korrekt bedömde att överklagandenämnden inte kunde grunda sina slutsatser enbart på dessa avgöranden, utan att den även borde ha beaktat de nationella bestämmelser som sökanden åberopat inom ramen för invändningsförfarandet, i syfte att avgöra huruvida detta företag, i enlighet med dessa bestämmelser, hade en rätt att förbjuda ett yngre varumärke på grundval av det åberopade kännetecknet (domen i målet om överklagande, punkterna 195–197).

45      Även om de angripna besluten är behäftade med flera fel, är dessa fel emellertid inte tillräckliga för att tribunalen ska godta även den andra delgrunden och ogiltigförklara besluten. Överklagandenämnden fann nämligen i de angripna besluten att det kännetecken som åberopats till stöd för invändningen inte uppfyllde villkoret i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 om att ett kännetecken används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning. Denna slutsats av överklagandenämnden var i sig tillräcklig för att inte godta de invändningar som framställts av sökanden mot registreringen av de sökta gemenskapsvarumärkena. Domstolen har härvid angett att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning (se ovan punkt 27).

46      Således ska bevisvärdet hos de faktiska omständigheter som sökanden lagt fram vid harmoniseringsbyrån till styrkande av att villkoret om att ett kännetecken används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning, som föreskrivs i artikel 8.4 i förordning nr 40/94, är uppfyllt i förevarande fall, bedömas på grundval av den definition som angetts i domen i målet om överklagande.

47      Tribunalen påpekar i detta hänseende att syftet med villkoret om att ett kännetecken används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 är att begränsa konflikter mellan kännetecken, genom att förhindra att en äldre rättighet som inte är tillräckligt betecknande, det vill säga inte tillräckligt betydelsefull eller utmärkande i näringsverksamhet, kan utgöra hinder för registreringen av ett nytt gemenskapsvarumärke. Det är enbart kännetecken som verkligen existerar på den relevanta marknaden som ska kunna få denna möjlighet att ligga till grund för en invändning. Det kännetecken som åberopas till stöd för en invändning måste, för att kunna hindra registreringen av ett nytt kännetecken, verkligen användas på ett tillräckligt betydande sätt i näringsverksamhet och ha en geografisk utbredning som inte endast är lokal, vilket, när det område inom vilket det åtnjuter skydd kan betraktas som mer än bara lokalt, förutsätter att denna användning äger rum på en stor del av detta område. För att avgöra om så är fallet ska varaktigheten och intensiteten av detta känneteckens användning såsom särskiljande beståndsdel för dess målgrupp, som är såväl köpare och konsumenter som leverantörer och konkurrenter, beaktas. I detta avseende är bland annat kännetecknets användning i reklam och affärskorrespondens relevant. Bedömningen av villkoret om användning i näringsverksamhet ska dessutom göras separat för varje område inom vilket den rättighet som åberopats till stöd för invändningen åtnjuter skydd. Slutligen måste det styrkas att kännetecknet använts i näringsverksamhet vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke (domen i målet om överklagande, punkterna 156–169).

48      I förevarande mål fann överklagandenämnden i huvudsak att den bevisning som sökanden lagt fram vid harmoniseringsbyrån inte var tillräcklig för att det skulle kunna fastställas att ett kännetecken beträffande Frankrike, Italien, Österrike och Portugal använts i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning. Det framgår av yttrandet beträffande det fortsatta förfarandet att sökanden endast ifrågasatt de angripna besluten i den del de bedömer bevisningen om användning av kännetecknet i Frankrike och Österrike som otillräcklig.

49      Sökanden har i yttrandet beträffande det fortsatta förfarandet inledningsvis angett att villkoret avseende omfattningen av det åberopade kännetecknet inte kan bedömas på samma sätt för olika rättigheter. Vad gäller ursprungsbeteckningar förutsätter, enligt sökanden, skyddet av dessa inte något villkor avseende dess användning, även om domstolen tycks ha lagt till ett sådant krav. Alla andra tolkningar skulle leda till att ursprungsbeteckningar anses vara en återkallbar rättighet, i strid med andan i rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EUT L 93, s. 12). Så snart en ursprungsbeteckning är registrerad är villkoren i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 uppfyllda. Det är tillräckligt att visa på denna registrering, för att omfattningen av kännetecknet i fråga inte ska anses vara lokal. I förevarande fall är ursprungsbeteckningen dessutom skyddad på nationell, bilateral och internationell nivå. Denna ursprungsbetecknings omfattning är således inte lokal. Sökanden har dessutom understrukit att tillverkningen av en vara med en ursprungsbeteckning är begränsad, liksom exporten av densamma. Tillverkningen av en vara som omfattas av en ursprungsbeteckning förblir i själva verket till stor del i ursprungslandet. Sökanden har även anfört att ölmarknaden är en specifik marknad och har erinrat om att Republiken Tjeckiens politiska status föregåtts av en regim som begränsade export. Sökanden har slutligen hävdat att villkoret att kännetecknet används i näringsverksamhet är kvalitativt och inte kvantitativt. Tribunalen bör enligt sökanden ta dessa omständigheter i beaktande vid bedömningen av de faktiska omständigheterna i det aktuella målet.

50      Gällande användningen av det åberopade kännetecknet i Frankrike har sökanden uppgett sig ha inkommit med samma bevisning om användning av kännetecknet som i de mål som avgjordes genom förstainstansrättens dom av den 12 juni 2007 i de förenade målen T‑60/04–T‑64/04, Budějovický Budvar mot harmoniseringsbyrån – Anheuser-Busch (BUD) (ej publicerad i rättsfallssamlingen). I dessa mål hade både överklagandenämnden och harmoniseringsbyrån vid förstainstansrätten medgett att sökanden visat att gällande Frankrike så hade kännetecknet använts i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning.

51      Gällande användningen av det åberopade kännetecknet i Österrike, har sökanden för det första understrukit att i domen av den 8 september 2009 i mål C‑478/07, Budĕjovický Budvar (REG 2009, s. I‑7721) slog domstolen fast att ”artikel 30 EG … innebär således inte något konkret krav beträffande kvaliteten och varaktigheten av bruket av en beteckning i ursprungsmedlemsstaten för att skyddet av denna ska vara motiverat enligt denna artikel”. Sökanden har vidare hävdat att den bevisning som denne inkommit med till harmoniseringsbyrån visar på en användning i Österrike som är mer än bara lokal.

52      Harmonieringsbyrån och Anheuser-Busch har ifrågasatt sökandens argument. För det fall att den bevisning som sökanden lagt fram är tillräcklig för att visa att det finns ett kännetecken som använts i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning, har harmoniseringsbyrån och Anheuser-Busch hemställt att tribunalen beaktar andra omständigheter. Harmoniseringsbyrån och Anheuser-Busch har, med hänvisning till domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet Budĕjovický Budvar, särskilt hävdat att underlåtenheten att registrera kännetecknet bud enligt förordning nr 510/2006 innebär att skyddet av detta kännetecken i Österrike och Frankrike med hänsyn till de bilaterala avtalen respektive Lissabonöverenskommelsen var utan verkan i dessa medlemsstater när de angripna besluten antogs. Denna tolkning har, vad gäller Österrike, fastställts genom dom av den 9 augusti 2011 från Oberster Gerichtshof (ovan punkt 32). Tribunalen är bunden av gällande unionslagstiftning.

53      För det fall sökandens argument ska förstås så, att villkoret i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 gällande att ett kännetecken använts i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning är uppfyllt avseende Frankrike, eftersom överklagandenämnden bedömde att detta villkor var uppfyllt i de tidigare ärendena vid harmoniseringsbyrån mellan samma parter och med ett identiskt åberopat kännetecken, finner tribunalen att sökanden inte kan vinna framgång med dessa argument. Tribunalen erinrar om att överklagandenämnderna ska fatta beslut enligt förordning nr 40/94 beträffande gemenskapsvarumärkesregistrering inom ramen för en normbunden behörighet, och de har således inte någon befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar. Frågan huruvida överklagandenämndernas beslut är lagenliga ska därför enbart bedömas på grundval av denna förordning, såsom den tolkas av unionsdomstolen, och inte mot bakgrund av överklagandenämndernas tidigare beslutspraxis (domstolens dom av den 26 april 2007 i mål C‑412/05 P, Alcon mot harmoniseringsbyrån, REG 2007, s. I‑3569, punkt 65, och tribunalens dom av den 2 maj 2012 i mål T‑435/11, Universal Display mot harmoniseringsbyrån (UniversalPHOLED), ej publicerad i rättsfallsamlingen, punkt 37). För det fall sökanden genom sina argument har åberopat ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen, ska det erinras om att tillämpningen av denna princip ska ske i överensstämmelse med legalitetsprincipen (se domstolens dom av den 10 mars 2011 i mål C­51/10 P, Agencja Wydawnicza Technopol mot harmoniseringsbyrån, REU 2011, s. I‑1541, punkt 75). Med hänsyn till kraven på rättssäkerhet och god förvaltning ska bedömningen av en registreringsansökan vara strikt och fullständig och göras i varje enskilt fall (domen i det ovannämnda målet Agencja Wydawnicza Technopol mot harmoniseringsbyrån, punkt 77). Denna strikta och fullständiga bedömning ska även omfatta de kännetecken som åberopats till stöd för en invändning. Av följande skäl gjorde överklagandenämnden inte fel när den bedömde att det åberopade kännetecknet i förevarande fall inte uppfyller villkoret i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 om att ett kännetecken används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning. Härav följer att sökanden inte kan vinna framgång med att åberopa tidigare beslut av harmoniseringsbyrån för att vederlägga överklagandenämndens slutsats i det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Agencja Wydawnicza Technopol mot harmoniseringsbyrån, punkterna 78 och 79, och UniversalPHOLED, punkt 39). Det ska dessutom understrykas att de sökta varumärkena i de tidigare ärenden som nämnts av sökanden avsåg antingen andra varumärken eller andra varor jämfört med de i förevarande mål. Även invändningsförfarandena var annorlunda.

54      För det andra påpekar tribunalen att parterna inte längre bestrider att de dokument som sökanden lagt fram vid harmonieringsbyrån kan visa att kännetecknet används i näringsverksamhet, i den betydelsen att användningen skedde i samband med en affärsverksamhet som syftade till att ge ekonomisk vinst, och inte i den privata sfären.

55      Vad för det tredje gäller registreringsansökan i mål T‑309/06 RENV, är det tillräckligt att konstatera att sökanden inte har lagt fram någon bevisning vid harmoniseringsbyrån som härrör sig från tiden före den aktuella registreringsansökan (1 april 1996). Därmed är inte villkoret i artikel 8.4 förordning nr 40/94 att ett kännetecken används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning uppfyllt. Överklagandenämnden har således inte gjort något fel i detta avseende. Eftersom överklagandenämndens slutsats i detta avseende är tillräcklig för att avslå invändningen (se ovan punkt 45), ska talan ogillas i mål T‑309/06 RENV.

56      Vad för det fjärde gäller invändningarna där sökanden har åberopat att kännetecknet bud är skyddat i Frankrike (målen T‑225/06 RENV, T‑255/06 RENV och T‑257/06 RENV), består de dokument som lagts fram vid harmoniseringsbyrån av fyra daterade fakturor. Av dessa fakturor måste emellertid vissa av dem uteslutas från bedömningen, eftersom de härrör från tiden efter att den aktuella ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke lämnats in. Så är fallet för en faktura (av den 10 oktober 2000) i målen T‑225/06 RENV och T‑257/06 RENV, som gäller ansökningar om registrering av gemenskapsvarumärke som lämnats in den 11 april och den 4 juli 2000. Så är även fallet för två fakturor (av den 3 mars och den 10 oktober 2000) i mål T‑255/06 RENV, som gäller en registreringsansökan som lämnats in den 28 juli 1999. Vid bedömningen av de relevanta fakturorna i vart och ett av målen kan tribunalen konstatera att dessa gäller en mycket begränsad mängd varor (på sin höjd 0,87 hektoliter, eller 87 liter), uppdelat på två eller tre leveranser från december 1997 till mars 2000. Leveranserna i fråga är dessutom begränsade till endast tre städer i Frankrike, nämligen Thiais, Lille och Strasbourg. Slutligen har sökanden inte lagt fram någon annan bevisning för att visa att det åberopade kännetecknet har använts i reklam i det aktuella området. Med hänsyn till denna bevisning finner tribunalen att villkoret att ett kännetecken används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning inte är uppfyllt vad gäller Frankrike.

57      Eftersom sökanden i den invändning som är föremål för prövning i mål T‑257/06 RENV enbart har åberopat att kännetecknet BUD är skyddat i Frankrike, utan att därvid åberopa att samma kännetecken är skyddat i Österrike, är överklagandenämndens slutsats att kännetecknet inte använts i näringsverksamhet i mer än lokal omfattning tillräcklig för att avslå invändningen i fråga (se ovan punkt 45). Under dessa omständigheter ogillar tribunalen talan i mål T‑257/06 RENV.

58      Vad för det femte gäller invändningarna där sökanden har åberopat att kännetecknet bud är skyddat i Österrike (målen T‑225/06 RENV och T‑255/06 RENV), har vissa dokument lagts fram vid harmoniseringsbyrån, nämligen

–        en vittnesutsaga under ed av en anställd hos sökanden från juni 2001, till vilken bifogats nio urklipp från österrikisk press daterade från maj till september 1997 gällande varan ”Bud Super Strong”,

–        en vittnesutsaga under ed av den verkställande direktören vid ett bolag som importerar öl till Österrike av den 9 augusti 2001, till vilken bifogats fyra fakturor från sökanden (daterade den 26 maj 1997, den 22 juli 1997, den 21 november 1997 och den 23 januari 1998), elva fakturor från återförsäljning från importbolaget till andra företag i Österrike, och en lista med försäljningspriser innehållande varan ”Bud Strong”,

–        en vittnesutsaga under ed av den verkställande direktören vid samma bolag som importerar öl till Österrike av den 7 december 2001, till vilken bifogats åtta fakturor från sökanden (daterade den 5 juni 1998, den 11 december 1998, den 1 mars 1999, den 18 maj 1999, den 16 november 1999, den 23 november 1999, den 14 april 2000 och den 20 juni 2000), och åtta fakturor från återförsäljning från importbolaget till andra företag i Österrike, och

–        en vittnesutsaga under ed av en anställd hos sökanden av den 15 april 2005, som intygar omsättningen för försäljningen av varan ”Bud Super Strong” i Österrike för åren 1997–2004, till vilken bifogats flera fakturor från sökanden till det ovannämnda bolaget som importerar öl till Österrike vilka redan lagts fram samt en ny faktura (daterad den 21 oktober 1999) och exempel på förpackningssedlar för export till det ovannämnda bolaget som importerar öl i Österrike för åren 1998, 1999, 2001 och 2002.

59      I likhet med vad som angetts av harmoniseringsbyrån och Anheuser-Busch, finner tribunalen att de dokument som lagts fram av sökanden under det administrativa förfarandet visar på en mycket ringa försäljning, såväl i termer av volym som i termer av omsättning. Fakturorna i akten visar på en försäljning av 22,96 hektoliter av den berörda varan för åren 1997 och 1998. Vad gäller år 1999 anger fakturorna en försäljningsvolym på 15,5 hektoliter och 5,14 hektoliter för tiden före den 28 juli 1999 (den tidsperiod som ska tas i beaktande i mål T‑255/06 RENV). Härav följer att den aktuella försäljningen uppgår till 12,82 hektoliter per år i genomsnitt. För det fall de försäljningsvolymer för år 1999 som nämns i vittnesutsagan under ed av en anställd hos sökanden tas i beaktande, är försäljningsvolymen för detta år 51,48 hektoliter, eller i genomsnitt 24,81 hektoliter per år. Denna försäljningsvolym ska jämföras med genomsnittsförbrukningen av öl i Österrike som för den relevanta perioden – enligt uppgifter i de angripna besluten vilka inte bestritts av sökanden – var över 9 miljoner hektoliter per år. I termer av omsättning ger vittnesutsagan under ed av en anställd hos sökanden vid handen en omsättning på 44 546,76 tjeckiska kronor (CZK) för år 1999, eller ungefär 1 200 euro (per den 31 december 1999). Denna summa är, med beaktande av uppgifterna i akten, ännu lägre för åren 1997 och 1998.

60      Vad för det andra gäller de pressurklipp som finns i akten, så avser de endast en kort period, nämligen maj till september 1997. Vidare har inga uppgifter lämnats som gör det möjligt att närmare bestämma den geografiska utsträckningen för publikationerna eller till vem dessa riktats.

61      Vad för det tredje gäller fakturorna från importbolaget till företag i Österrike, visar de på försäljning i åtta städer i Österrike (sju, om endast försäljningarna före den 28 juli 1999 tas i beaktande i mål T‑255/06 RENV). I detta avseende påpekar tribunalen att även om den berörda varan har sålts i flera österrikiska städer, är de försäljningar som skett utanför Wien, såsom de framgår av fakturorna, försumbara (24 flaskor sålda i sex städer och 240 flaskor sålda i en stad). Dessa försumbara försäljningssiffror ska sättas i perspektiv till den relevanta tiden de aktuella varorna har saluförts (mellan två och tre år i de olika målen) och genomsnittsförbrukningen av öl i Österrike (mer än 9 miljoner hektoliter per år).

62      Vad för det fjärde gäller de saluföringskostnader som nämns i vittnesutsagan under ed av en anställd hos sökanden, gäller dessa samtliga varor som saluförts av sökanden i Österrike. Det är således inte möjligt att på grundval av detta, vilket sökanden även medgett under förhandlingen, identifiera vilka belopp som använts för saluföringen av den aktuella varan.

63      Vad för det femte gäller prislistan som bifogats till vittnesutsagan under ed av den verkställande direktören vid ett bolag som importerar öl till Österrike, vilken nämner varan ”Bud Strong” bland ett stort antal ölsorter, har ingen annan omständighet förts fram som gör det möjligt att bestämma i vilken utsträckning eller under hur lång tid den aktuella varan har distribuerats.

64      Mot bakgrund av vad som anförts ovan finner tribunalen att sökanden inte har visat att det åberopade kännetecknet, avseende Österrike, har använts i mer än bara lokal omfattning, i den mening som avses i artikel 8.4 i förordning nr 40/94.

65      De övriga argument som sökanden fört fram påverkar inte denna slutsats. Vad gäller omständigheten som anförts av sökanden att tillverkningen av en vara med en ursprungsbeteckning är begränsad, liksom exporten av densamma, gör tribunalen följande bedömning. Sökanden har medgett under förhandlingen att dennes tillverkningsvolym uppgår till mer än en miljon hektoliter per år, varav hälften exporteras utanför Republiken Tjeckien. Sökandens argument gällande den specifika situationen i förevarande fall stöds således inte av de faktiska omständigheterna.

66      Mot bakgrund av det anförda, och utan att tribunalen behöver uttala sig om de ytterligare argument som anförts av harmoniseringsbyrån och Anheuser-Busch, ogillar tribunalen talan även i målen T‑225/06 RENV och T‑255/06 RENV.

 Rättegångskostnader

67      I sin dom i målet om överklagande förordnade domstolen att beslutet om rättegångskostnader skulle anstå. Det åligger därför tribunalen att i denna dom besluta om samtliga rättegångskostnader som avser de olika förfarandena, i enlighet med artikel 121 i rättegångsreglerna.

68      Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller särskilda omständigheter motiverar det, kan tribunalen enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sina kostnader.

69      Även om sökanden har tappat målet, understryker tribunalen att de angripna besluten var behäftade med flera fel. I förstainstansrättens dom har dessa fel fått förstainstansrätten att godta den första delgrunden och den andra invändningen i den andra delgrunden (se ovan punkterna 20–24). De fel som förstainstansrätten angett fastställdes av domstolen i domen i målet om överklagande (se ovan punkt 26). Mot denna bakgrund anser tribunalen att det med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall är skäligt att vardera parten ska bära sina egna rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas i samtliga mål.

2)      Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Forwood

Dehousse

Schwarcz

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 22 januari 2013.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: engelska.