FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 15 juni 2017(1)
Förenade målen C‑688/15 och C‑109/16
Agnieška Anisimovienė m.fl.
mot
BAB bankas Snoras,
Indėlių ir investicijų draudimas VĮ
(C‑688/15)
och
Indėlių ir investicijų draudimas VĮ
mot
Alvydas Raišelis
(C‑109/16)
(begäran om förhandsavgörande från Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol))
”Begäran om förhandsavgörande – System för garanti av insättningar och för ersättning till investerare – Direktiv 94/19/EG – Direktiv 97/9/EG – Begreppet 'insättning’ – Begreppet 'normal banktransaktion’ – Begreppet 'medel som innehas för investerarens räkning i samband med investeringsverksamhet’ – Fråga huruvida direktiv 94/19 och direktiv 97/9 har direkt effekt – Medel som överförs från enskilda personers bankkonton till ett konto som öppnats i ett kreditinstituts namn och som är avsedda för betalning av finansiella instrument som det institutet har emitterat”
1. Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol) har än en gång vänt sig till EU-domstolen i samband med två mål som den ska avgöra och som har föranletts av ett kreditinstituts konkurs i den medlemsstaten.
2. Liksom i det mål som gav upphov till domstolens dom av den 25 juni 2015, Indėlių ir investicijų draudimas och Nemaniūnas,(2) har den hänskjutande domstolen ställt frågor angående tolkningen av direktiven 94/19/EG(3) och 97/9/EG(4) för att få klarhet i hur omfattande skydd de båda direktiven ger sparare respektive investerare.
3. Närmare bestämt vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de direktiven kan tillämpas på medel som överförts till ett kreditinstitut av dess kunder för att bekosta antingen förvärv av aktier i eller tecknande av obligationer som emitterats av kreditinstitutet. Den omständigheten att banken senare kom på obestånd gjorde att ingen av transaktionerna kom att slutföras.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätten
1. Direktiv 94/19
4. I skälen 1, 18 och 20 i direktiv 94/19 anges följande:
”[1] I enlighet med fördragets mål bör den harmoniska utvecklingen av kreditinstituts verksamhet inom hela gemenskapen främjas genom upphävande av alla begränsningar i etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, under det att banksystemet görs mer stabilt och skyddet för insättarna ökas.”
”[18] En medlemsstat måste kunna utesluta vissa särskilt angivna kategorier av insättningar eller insättare, om den inte anser att de behöver särskilt skydd från den garanti som systemen för garanti av insättningar ger.”
”[20] Principen om en gemensam lägsta nivå per insättare snarare än per insättning har bibehållits. Det är därför lämpligt att beakta de insättningar som har gjorts av insättare som antingen inte står som kontohavare eller som inte är ensamma kontohavare. Nivån måste därför tillämpas på varje identifierbar insättare. Detta bör inte vara tillämpligt på företag för kollektiva investeringar som är föremål för särskilda skyddsbestämmelser vilka inte är tillämpliga på ovannämnda insättningar.”
5. Artikel 1 i direktiv 94/19 har följande lydelse:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
1) insättning: ett tillgodohavande i form av inlåning eller som ett tillfälligt led i normala banktransaktioner och som ett kreditinstitut måste betala tillbaka enligt de lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, och alla fordringar i form av värdepapper som har ställts ut av kreditinstitut.
…
3) indisponibel insättning: en insättning som har förfallit till betalning men som inte har betalats ut av ett kreditinstitut enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, och om endera av följande två alternativ är tillämpligt:
i) De behöriga myndigheterna i fråga har konstaterat att, enligt deras uppfattning, kreditinstitutet i fråga för närvarande och av skäl direkt förknippade med dess finansiella ställning, verkar sakna förmåga att kunna återbetala insättningen och att denna oförmåga inte endast är tillfällig.
ii) En rättslig myndighet har av orsaker som är direkt förknippade med kreditinstitutets finansiella ställning meddelat ett avgörande som innebär att insättarnas möjlighet att framställa krav mot institutet tillfälligt upphävs om avgörandet meddelas innan det ovannämnda konstaterandet har gjorts.
4) kreditinstitut: ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot inlåning eller andra medel som skall återbetalas och att för egen räkning bevilja krediter.
…”
6. I artikel 2 i direktiv 94/19 föreskrivs följande:
”Följande skall inte omfattas av återbetalning från garantisystem:
– Insättningar som andra kreditinstitut har gjort i eget namn och för egen räkning, om inte annat följer av artikel 8.3.
– Alla instrument som omfattas av definitionen av 'kapitalbas’ i artikel 2 i rådets direktiv 89/299/EEG av den 17 april 1989 om kapitalbasen i kreditinstitut.
…”
7. Artikel 3.1 i direktiv 94/19 har följande lydelse:
”Varje medlemsstat skall säkerställa att ett eller flera system för garanti av insättningar införs och officiellt erkänns inom dess territorium. Förutom under sådana omständigheter som avses i andra stycket och i punkt 4 får inget kreditinstitut som är auktoriserat i medlemsstaten enligt artikel 3 i direktiv 77/780/EEG ta emot insättningar om det inte är anslutet till ett sådant system.
…”
8. Artikel 7 i direktiv 94/19 har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna ska se till att täckningen för varje insättares sammanlagda insättningar ska vara minst 50 000 EUR i den händelse insättningarna blir indisponibla.
1a. Senast den 31 december 2010 ska medlemsstaterna se till att täckningen för varje insättares sammanlagda insättningar är fastställd till 100 000 EUR i den händelse insättningarna blir indisponibla.
…
2. En medlemsstat kan bestämma att vissa insättare eller insättningar skall vara undantagna från garanti eller skall ges en lägre garanti. Dessa undantag finns angivna i bilaga 1.”
9. I artikel 8.3 i direktiv 94/19 föreskrivs följande:
”Om inte insättaren är faktiskt berättigad till de belopp som finns innestående på ett konto, skall den person som är faktiskt berättigad täckas av garantin, förutsatt att den personen har blivit identifierad eller kan identifieras före det datum då de behöriga myndigheterna gör det konstaterande som avses i artikel 1.3 i eller den rättsliga myndigheten meddelar det avgörande som avses i artikel 1.3 ii. Om flera personer är faktiskt berättigade skall, då de gränser som anges i artikel 7.1, 7.3 och 7.4 beräknas, hänsyn tas till vars och ens andel enligt de för förvaltningen av insättningarna gällande arrangemangen.”
10. I bilaga I till i direktiv 94/19 (”Förteckning över de undantag som avses i artikel 7.2”) anges i punkt 12 ”[s]kuldebrev som samma kreditinstitut har ställt ut och skulder enligt egna accepter eller egna växlar”.
2. Direktiv 97/9
11. I skälen 4, 8 och 9 i direktiv 97/9 anges följande:
”(4) Skyddet för investerare och ett fortsatt förtroende för det finansiella systemet är viktiga beståndsdelar för att den inre marknaden på det här området skall fullbordas och fungera på ett riktigt sätt. Därför är det nödvändigt att varje medlemsstat förfogar över ett system för ersättning till investerare som garanterar en lägsta gemensam skyddsnivå, åtminstone för små investerare, om ett värdepappersföretag inte skulle vara i stånd att fullgöra sina skyldigheter gentemot sina investeringskunder.”
”(8) Alla medlemsstater bör därför så snart som möjligt åläggas att inrätta ett eller flera system för ersättning till investerare som alla värdepappersföretag i fråga skall vara anslutna till. Varje system måste omfatta de medel eller instrument som ett värdepappersföretag förfogar över med avseende på en investerares investeringstransaktioner och som, om företaget inte skulle vara i stånd att fullgöra sina skyldigheter gentemot sina investeringskunder, inte kan återställas till investeraren. Detta påverkar inte på något sätt de regler och förfaranden som är tillämpliga i varje medlemsstat vad gäller de beslut som skall fattas i händelse av obestånd eller när ett värdepappersföretag träder i likvidation.”
”(9) Definitionen på ett värdepappersföretag innefattar de kreditinstitut som är auktoriserade att tillhandahålla investeringstjänster. Dessa kreditinstitut bör också vara skyldiga att ansluta sig till ett system för ersättning till investerare med avseende på sin investeringsverksamhet. Men det är likväl inte nödvändigt att föreskriva att dessa kreditinstitut skall ansluta sig till två system, om ett av systemen uppfyller kraven såväl i detta direktiv som i [direktiv 94/19]. För de värdepappersföretag som också är kreditinstitut kan det dock i vissa fall vara svårt att upprätthålla en skillnad mellan de insättningar som omfattas av direktiv 94/19… och de medel som innehas i samband med investeringsverksamheten. Medlemsstaterna bör därför ges möjlighet att bestämma vilket av de två direktiven som skall tillämpas.”
12. Artikel 1 i) i direktiv 97/9 har följande lydelse:
”I detta direktiv avses med
1) värdepappersföretag: ett värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 93/22/EEG,[(5)] som är
– auktoriserat i enlighet med artikel 3 i direktiv 93/22…, eller
– auktoriserat som kreditinstitut i enlighet med direktiv 77/780/EEG och direktiv 89/646/EEG och vars auktorisation omfattar en eller flera investeringstjänster upptagna i avsnitt A i bilagan till direktiv 93/22….
2) investeringsverksamhet: varje investeringstjänst såsom detta begrepp definieras i artikel 1.1 i direktiv 93/22… samt den tjänst som avses i punkt 1 i avsnitt C i bilagan till det direktivet.
3) instrument: de instrument som är upptagna i avsnitt B i bilagan till direktiv 93/22….
4) investerare: varje person som har anförtrott ett värdepappersföretag pengar eller instrument i samband med en investeringstjänst.
…”
13. Artikel 2 i) i direktiv 97/9 har följande lydelse:
”1. Varje medlemsstat skall säkerställa att ett eller flera system för ersättning till investerare införs och officiellt erkänns inom dess territorium. Förutom under sådana omständigheter som avses i andra stycket och i artikel 5.3, får inget värdepappersföretag som är auktoriserat i medlemsstaten bedriva investeringsverksamhet om det inte är anslutet till ett sådant system.
…
2. Ett system skall tillhandahålla skydd för investerare enligt artikel 4 antingen om
– de behöriga myndigheterna har konstaterat att ett värdepappersföretag, enligt deras uppfattning, för närvarande och av skäl som direkt hör samman med dess finansiella ställning, verkar sakna förmåga att kunna uppfylla sina förpliktelser med anledning av investerares krav och att denna oförmåga inte endast är tillfällig, eller
– en rättslig myndighet av orsaker som direkt hör samman med ett värdepappersföretags finansiella ställning har meddelat ett avgörande som innebär att investerares möjlighet att framställa krav mot företaget tillfälligt upphävs,
beroende på om konstaterandet eller avgörandet inträffar först.
Skydd skall tillhandahållas för krav som uppkommer på grund av ett värdepappersföretags oförmåga att
– betala tillbaka pengar som tillkommer eller tillhör investerare och som innehas för deras räkning i samband med investeringsverksamhet, eller
– till investerare lämna tillbaka finansiella instrument som tillhör dem och som innehas, handhas eller förvaltas för deras räkning i samband med investeringsverksamhet,
enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga.
3. Sådana krav på kreditinstitut som avses i punkt 2 som i en viss medlemsstat skulle omfattas av både detta direktiv och direktiv 94/19… skall av den medlemsstaten hänföras till ett system enligt något av dessa direktiv efter vad den staten finner lämpligt. Inget krav skall kunna ge ersättning mer än en gång enligt dessa direktiv.
…”
3. Direktiv 2004/39/EG(6)
14. I skälen 2, 26 och 31 i direktiv 2004/39 anges följande:
”(2) Under senare tid har antalet aktiva investerare på de finansiella marknaderna ökat, och dessa erbjuds ett allt mer mångfacetterat och vittomfattande utbud av tjänster och instrument. Med hänsyn till denna utveckling bör gemenskapens rättsliga ramar omfatta hela skalan av verksamheter som riktar sig till investerarna. Det krävs därför föreskrifter som skapar den grad av harmonisering som krävs för att sörja för en hög nivå på skyddet av investerarna och för att på grundval av hemlandstillsyn ge värdepappersföretagen möjlighet att erbjuda tjänster inom hela gemenskapen, som utgör en inre marknad. Mot denna bakgrund bör direktiv 93/22… ersättas med ett nytt direktiv.”
”(26) För att skydda en investerares äganderätt och liknande rättigheter i fråga om aktier och investerarens rättigheter i fråga om penningmedel som anförtrotts ett företag bör dessa rättigheter hållas åtskilda från företagets egna. Denna princip bör dock inte hindra ett företag från att driva verksamhet i eget namn men för investerarens räkning när transaktionens beskaffenhet så kräver och investeraren samtycker, t.ex. vid aktielån.”
”(31) Detta direktiv syftar bland annat till att skydda investerarna. …”
15. I artikel 4.1 i direktiv 2004/39 finns följande definitioner:
”1) värdepappersföretag: juridisk person vars regelmässiga verksamhet eller rörelse består i att yrkesmässigt tillhandahålla en eller flera investeringstjänster till tredje part och/eller att utföra en eller flera investeringsverksamheter.
…
2) investeringstjänster och investeringsverksamhet: någon av de tjänster och de verksamheter som anges i avsnitt A i bilaga 1 i fråga om de instrument som anges i avsnitt C i bilaga 1.
…
17) finansiellt instrument: sådana instrument som anges i bilaga I avsnitt C.
18) överlåtbara värdepapper: värdepapper, utom betalningsmedel, som kan bli föremål för handel på kapitalmarknaden, t.ex.
a) aktier och andra värdepapper som motsvarar andelar i aktiebolag, bolag med personligt ansvar eller andra enheter samt depåbevis för aktier,
b) obligationer eller andra skuldförbindelser, inklusive depåbevis för sådana värdepapper,
…”
16. Bilaga I till direktiv 2004/39 (”Förteckning över tjänster, verksamheter och finansiella instrument”) innehåller ett avsnitt A (”Investeringstjänster och investeringsverksamhet”) med följande punkter:
”1. Mottagande och vidarebefordran av order beträffande ett eller flera finansiella instrument.
2. Utförande av order på kunders uppdrag.
3. Handel för egen räkning.
4. Portföljförvaltning.
5. Investeringsrådgivning.
6. Garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande.
7. Placering av finansiella instrument utan fast åtagande.
8. Drift av multilaterala handelsplattformar (MTF-plattformar).”
17. Avsnitt C i samma bilaga (”Finansiella instrument”) innehåller i punkt 1 ”Överlåtbara värdepapper”.
4. Direktiv 2006/48/EG(7)
18. I skälen 5 och 6 i direktiv 2006/48 anges följande:
”(5) Samordningen bör gälla alla kreditinstitut, både för att ge skydd åt sparmedel och för att skapa lika konkurrensvillkor för instituten. Skälig hänsyn bör dock tas till objektiva skillnader i fråga om institutens verksamhetsbetingelser och till deras ändamål, såsom föreskrivs genom nationell lagstiftning.”
”(6) Samordningen bör därför vara så omfattande som möjligt och gälla alla institut, vars verksamhet består i att ta emot återbetalbara medel från allmänheten, antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, samt att bevilja kredit för egen räkning. Det bör dock ges möjlighet till undantag för vissa kreditinstitut, för vilka detta direktiv inte är tillämpligt. Direktivets bestämmelser bör inte hindra tillämpning av nationell lagstiftning som innehåller föreskrifter om särskild, kompletterande auktorisation för kreditinstitut att bedriva visst slags verksamhet eller att genomföra vissa typer av transaktioner.”
19. Artikel 5 i direktiv 2006/48 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall förbjuda personer eller företag som inte är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel.
Första stycket skall inte gälla mottagande av insättningar eller andra medel i fall då återbetalningsskyldigheten åvilar en medlemsstat eller dess regionala eller lokala myndigheter eller offentliga internationella organ i vilka en eller flera medlemsstater ingår, inte heller i fall som är särskilt omfattade av nationell lagstiftning eller av gemenskapsrätten, allt under förutsättning att verksamheten är underkastad regler och övervakning till skydd för insättare och investerare samt är tillämplig i dessa fall.”
B. Litauisk rätt
20. I artikel 2 i lag nr IX‑975 av den 20 juni 2002 om garanti av insättningar och om skyldigheter gentemot investerare (Lietuvos Respublikos indėlių ir įsipareigojimų investuotojams draudimo įstatymas) finns följande definitioner:(8)
”3. 'Insättare’: en fysisk eller juridisk person som har medel insatta i en bank, en bankfilial eller en kooperativ bank, med undantag av personer vilkas insättningar enligt denna lag inte kan omfattas av garantin. Om en fysisk eller juridisk person (med undantag av förvaltningsbolag som förvaltar värdepappersfonder eller pensionsfonder) innehar de insatta medlen för att förvalta dem, ska förvaltaren anses vara insättare. Om en grupp av personer enligt avtal har anspråk på medlen, ska var och en av dessa personer anses vara insättare och medlen ska delas upp mellan dem i lika delar, såvida inte annat följer av de avtal som ligger till grund för anspråken eller av ett domstolsavgörande.
…
4. 'Insättning’: det totala beloppet av de medel (inklusive ränta) som en insättare har insatta i en bank, en bankfilial eller en kooperativ bank enligt ett avtal om mottagande av insättningar och/eller ett bankkontoavtal, samt andra medel som insättaren har anspråk på och som har sitt ursprung i kreditinstitutets åtagande att genomföra transaktioner med insättarens medel eller att tillhandahålla investeringstjänster.
…
11. 'Investerare’: en fysisk eller juridisk person som har överlämnat medel eller värdepapper till försäkringstagaren för att kunna utnyttja de investeringstjänster som denne tillhandahåller. Om en grupp av personer enligt avtal har anspråk på medlen eller värdepappren, ska var och en av dessa personer anses vara investerare och värdepappren eller medlen ska delas upp mellan dem i lika delar, såvida inte annat följer av de avtal som ligger till grund för anspråken eller av ett domstolsavgörande. Om den person som har överlämnat medlen eller värdepappren (med undantag av förvaltningsbolag som förvaltar värdepappersfonder eller pensionsfonder) handlar som förvaltare, ska förvaltaren anses vara investerare.
12. 'Skyldigheter gentemot investeraren’: skyldighet för den försäkringstagare som tillhandahåller investeringstjänster åt en investerare att till investeraren återbetala de medel eller värdepapper som tillhör denne.”
21. Enligt artikel 3.1 omfattar insättningsgarantin insättares insättningar i inhemsk och i utländsk valuta. I artikel 3.4 föreskrivs att bland annat fordringsbevis som emitterats av garantigäldenären själv inte omfattas av garantin.
22. Enligt artikel 9.1 andra meningen LGD uppkommer rätten till ersättning från garantin hos en investerare på dagen för garantifallet enbart om garantigäldenären har överfört eller använt investerarens värdepapper och (eller) medel utan investerarens samtycke.
II. Faktiska omständigheter
A. Mål C‑688/15
23. Den 21 december 2010 fattade BBA bankas Snoras (nedan kallat Snoras) bolagsstämma beslut om att öka bolagets aktiekapital genom ett offentligt erbjudande om förvärv och teckning av nya aktier.
24. Den 3 februari 2011 godkände Vertybinių popierių komisija (Värdepapperskommissionen) Snoras emissionsprospekt.
25. Den 1 mars 2011 öppnades ett konto för Snoras räkning i AB bankas FINASTA (nedan kallad FINASTA), på vilket Snoras skulle sätta in de medel från kunderna som avsåg köp av de emitterade aktierna.
26. Från den 9 mars till den 16 maj 2011 ingick Agnieška Anisimovienė och 256 andra kunder till Snoras avtal med banken om teckning av aktier. Enligt dessa avtal fick Snoras rätt att överföra de belopp som angavs i avtalen om aktieteckning från Agnieška Anisimovienės och de andra kundernas konton hos Snoras till sitt eget konto hos FINASTA. Agnieška Anisimovienė och de andra kunderna fick även själva sätta in medel direkt på det kontot.
27. Den 5 maj 2011 ansökte Snoras om tillstånd från Litauens centralbank (Lietuvos Bankas) för att registrera ändringar av bolagsordningen till följd av kapitalökningen.
28. Den 16 november 2011 fattade Litauens centralbank ett beslut om upphörande (moratorium) av Snoras verksamhet till den 16 januari 2012 och om expropriation av aktierna i Snoras av hänsyn till allmänintresset.
29. Litauens centralbank avslog den 22 november 2011 Snoras ansökan om tillstånd för registrering av ovannämnda ändringar av bolagsordningen och den 24 november 2011 beslutade centralbanken att återkalla Snoras tillstånd att bedriva bankverksamhet.
30. Den 7 december 2011 inleddes ett konkursförfarande mot Snoras. Detta beslut trädde i kraft den 20 december 2011.
31. Agnieška Anisimovienė och de andra berörda kunderna väckte talan vid Vilniaus apygardos teismas (Regiondomstolen i Vilnius, Litauen) om fastställelse av deras ställning som insättare i Snoras. Deras talan ogillades genom dom av den 29 september 2014. Vilniaus apygardos teismas (Regiondomstolen i Vilnius, Litauen) fann att de skulle anses som investerare och att de medel som de erlagt för aktieköpet inte var att anse som insättningar.
32. Agnieška Anisimovienė och de andra berörda kunderna överklagade domen till Lietuvos apeliacinis teismas (Appellationsdomstolen i Litauen), som ogillade överklagandet genom dom av den 12 mars 2015. Den sistnämnda domen har överklagats till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol).
B. Mål C‑109/16
33. Genom beslut av den 16 juni och den 14 juli 2011 godkände Vertybinių popierių komisija (Värdepapperskommissionen) ett emissionsprospekt för nya obligationer från Snoras.
34. Enligt detta prospekt fick Snoras göra flera emissioner av medelfristiga omsättningsbara obligationer, under förutsättning att Snoras först offentliggjorde de slutgiltiga villkoren för varje emission.
35. I prospektet angavs följande: 1) Enskilda fick förvärva obligationerna vid Snoras filialer, avdelningskontor och andra inrättningar; 2) Priset för obligationerna skulle betalas den dag då teckningsavtalet ingicks och förvärvaren skulle då se till att detta belopp fanns insatt på ett konto hos Snoras och ge banken tillstånd att debitera kontot det beloppet; 3) Den genomförandedag som angavs i de slutgiltiga villkoren för emissionen skulle vara den dag då obligationerna emitterades; 4) Obligationerna skulle bokföras på ett värdepapperskonto som öppnats hos Snoras i förvärvarens namn.
36. Den 2 november 2011 offentliggjorde Snoras de slutgiltiga villkoren för den elfte emissionen av medelfristiga fastränteobligationer.
37. Den 10 och 11 november 2011 ingick Alvydas Raišelis avtal om teckning av obligationer med Snoras inom ramen för ovannämnda emission och klaganden krediterade sitt personliga konto hos banken en summa som motsvarade det totala priset för obligationerna. Avtalen innehöll en klausul som tillät banken att debitera det krediterade beloppet, utan ett något nytt avtal behövde ingås, som betalning för obligationerna.
38. I enlighet med avtalen överförde Snoras de belopp som Alvydas Raišelis hade tillhandahållit till ett konto som öppnats i bankens namn.
39. Till följd av den ovan beskrivna krisen i Snoras kom de obligationer som Alvydas Raišelis hade tecknat aldrig att emitteras.
40. Alvydas Raišelis väckte talan vid Vilniaus miesto 2-asis apylinkės teismas (Andra distriktsdomstolen i Vilnius, Lettland) om rätt till ersättning enligt insättningsgarantin från Indėlių ir investicijų draudimas VĮ (ett offentligt företag som har till uppgift att skydda insättningar och investeringar om ett finansinstitut blir insolvent; nedan kallat IID).
41. Vilniaus miesto 2-asis apylinkės teismas (Andra distriktsdomstolen i Vilnius, Lettland) ogillade Alvydas Raišelis talan genom dom av den 7 september 2012. Domstolen fann att trots att obligationerna aldrig kom att emitteras, kunde Alvydas Raišelis vara berättigad ersättning enligt insättningsgarantin endast under förutsättning att Snoras överfört eller använt investerarens säkerhet och/eller tillgångar utan investerarens samtycke, vilket inte var fallet. Enligt domstolen täckte garantin inte de skuldförbindelser som ställts ut av Snoras.
42. Den 17 oktober 2013 upphävde Vilniaus apygardos teismas (Regiondomstolen i Vilnius) distriktsdomstolens dom och slog fast att Alvydas Raišelis hade rätt till den yrkade ersättningen.
43. Domstolen konstaterade att obligationerna skulle emitteras och bokföras på Alvydas Raišelis personliga värdepapperskonto först den dag då emissionen skulle ske enligt emissionsvillkoren (den 1 december 2011), men att emissionen aldrig genomfördes på grund av den litauiska centralbankens beslut att permanent återkalla Snoras banktillstånd. Domstolen fann att Alvydas Raišelis skulle anses vara investerare och att de tillgångar som fanns på hans konto hos Snoras på dagen för garantifallet skulle anses vara en insättning som täcktes av insättningsgarantin, vilket gav Alvydas Raišelis rätt till garantiersättning.
44. IID överklagade domen i andra instans till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol).
III. Frågor som hänskjutits för förhandsavgörande
45. Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol) har genom begäran om förhandsavgörande i två olika mål, vilka registrerades vid domstolen den 21 december 2015 (C‑688/15) respektive den 25 februari 2016 (C‑109/16), ställt följande tolkningsfrågor:
A. Mål C‑688/15
”1) Ska insättningsdirektivet tolkas så, att medel, som med en persons samtycke debiterats ett konto eller som överförts eller betalats av dessa personer själva till ett konto som öppnats i ett kreditinstituts namn hos ett annat kreditinstitut, kan anses vara en insättning enligt det direktivet?
2) Ska artiklarna 7.1 och 8.3 i insättningsdirektivet i förening tolkas så, att en betalning på grund av insättningsgarantin upp till det belopp som anges i artikel 7.1 ska ske till varje person vars fordran kan fastställas före den dag då ett sådant konstaterande görs eller ett sådant avgörande meddelats som anges i artikel 1.3 i och ii i insättningsdirektivet?
3) Har vid tillämpningen av insättningsdirektivet definitionen av en 'normal banktransaktion’ betydelse för tolkningen av begreppet insättning som ett tillgodohavande som är ett led i banktransaktioner? Ska den definitionen också beaktas vid tolkningen av begreppet insättning i den nationella lagstiftning som införlivat insättningsdirektivet?
4) Om den tredje frågan besvaras jakande: Hur ska begreppet normal banktransaktion som används i artikel 1.1 i insättningsdirektivet förstås och tolkas? Närmare bestämt önskas svar på följande frågor:
a) Vilka banktransaktioner ska anses vara normala eller vilka kriterier ska tillämpas vid avgörandet av huruvida en viss banktransaktion är normal?
b) Ska begreppet normal banktransaktion bedömas med beaktande av de utförda banktransaktionernas syfte eller av parterna mellan vilka sådana banktransaktioner äger rum?
c) Ska beskrivningen i insättningsdirektivet av en insättning som ett tillgodohavande som är ett led i normala banktransaktioner tolkas på så sätt att den avser endast fall där samtliga transaktioner som medför ett sådant tillgodohavande anses vara normala?
5) För det fall medel inte omfattas av definitionen av en insättning enligt insättningsdirektivet, men medlemsstaten har valt att införliva insättningsdirektivet och investerardirektivet i nationell lagstiftning på ett sådant sätt att medel som insättaren har anspråk på som grundas på ett kreditinstituts skyldighet att tillhandahålla investeringstjänster också anses som en insättning, kan då skyddet för insättningar tillämpas endast efter det att det avgjorts att kreditinstitutet i ett särskilt fall agerade som ett värdepappersföretag och medel överfördes till det för att bedriva investeringsverksamhet i den mening som avses i investerardirektivet och [direktiv 2004/39]?
B. Mål C‑109/16
”1) Kan artikel 1.1 i insättningsdirektivet och artikel 1.4 i investerardirektivet tillämpas direkt för att avgöra vilket garantisystem som är tillämpligt när ett kreditinstitut agerar som ett värdepappersföretag till vilket tillgångar har överförts för förvärv av skuldebrev som har emitterats av samma kreditinstitut men emissionen inte får giltig verkan och skuldebreven inte överlåts till personen som erlagt betalning för dem, trots att betalningen – som inte är återbetalningsbar – har debiterats personens konto och överförts till ett konto som öppnats i kreditinstitutets namn, och den nationella lagstiftarens avsikt huruvida ett sådant fall ska omfattas av tillämpningsområdet för ett särskilt garantisystem inte är klar? Är det avsedda syftet med betalningen det avgörande kriteriet för att dessa bestämmelser ska vara tillämpliga? Är dessa bestämmelser tillräckligt klara, precisa och ovillkorliga samt skapar rättigheter för enskilda i sådan mån att enskilda kan åberopa bestämmelserna vid nationell domstol till stöd för en sådan talan om ersättning som förs mot det statliga organ som ansvarar för utbetalning av garantiersättning?
2) Ska artikel 2.2 i investerardirektivet, där de krav som omfattas av systemet för ersättning till investerare definieras, tolkas så, att den även omfattar en investerares krav på återbetalning av tillgångar som en investerare har gentemot ett värdepappersföretag men där dessa tillgångar inte innehas i investerarens namn?
3) För det fall att den andra frågan besvaras jakande, är artikel 2.2 i investerardirektivet, där de krav som omfattas av systemet för ersättning till investerare definieras, tillräckligt klar, precis och ovillkorlig samt skapar rättigheter för enskilda i sådan mån att enskilda kan åberopa denna bestämmelse vid nationell domstol till stöd för en talan om ersättning som förs mot det statliga organ som ansvarar för utbetalning av sådan garantiersättning?
4) Ska artikel 1.1 i insättningsdirektivet tolkas så, att definitionen av insättning som anges i direktivet även omfattar tillgångar som överförts från ett personkonto, med kontoinnehavarens samtycke, till ett konto som öppnats i kreditinstitutets namn hos samma kreditinstitut och som avser betalning för skuldebrev som ska emitteras av kreditinstitutet i fråga?
5) Ska artikel 7.1 i insättningsdirektivet, jämförd med artikel 8.3 i samma direktiv, tolkas så, att täckning för insättningar upp till det belopp som anges i artikel 7.1 ska garanteras var och en vars återbetalningskrav har fastställts innan ett sådant konstaterande eller avgörande som avses i artiklarna 1.3 i och 1.3 ii i insättningsdirektivet har gjorts? Ska insättningsdirektivet tolkas så att medel, som med en persons samtycke debiterats på ett konto eller som överförts eller betalats av dessa personer själva till ett konto som öppnats i ett kreditinstituts namn hos ett annat kreditinstitut, kan anses vara en insättning enligt det direktivet?”
IV. Förfarandet vid EU-domstolen
46. IID, den litauiska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden i målen C‑688/15 och C‑109/16. Agnieška Anisimovienė och de 256 andra personerna har inkommit med skriftliga yttranden i mål C‑688/15.
47. Vid den gemensamma förhandlingen i de båda målen den 30 mars 2017 deltog Agnieška Anisimovienė m.fl., IID, den litauiska regeringen och kommissionen.
V. Bedömning
48. Rättsfrågan i förevarande mål är hur de medel som ett antal kunder har betalat in till ett kreditinstitut (Snoras) för att förvärva antingen aktier i den banken (mål C‑688/15) eller obligationer emitterade av banken (mål C‑109/16) ska kvalificeras, för att avgöra huruvida de omfattas av direktiven 94/19 och 97/9
49. I det förstnämnda fallet sattes kundernas medel in på ett konto som Snoras hade öppnat hos ett annat kreditinstitut (FINASTA), antingen av kunderna själva eller med deras samtycke, genom att Snoras debiterade de konton som kunderna hade öppnat hos bankens kontor och därefter överförde medlen till Snoras konto i FINASTA.
50. I det sistnämnda fallet överfördes medlen, även här med kundens samtycke, från kundens konto hos Snoras till ett annat konto som öppnats i samma bank i bankens eget namn.
51. I inget av fallen kunde den avsedda transaktionen slutföras, på grund av att Snoras förlorade sitt banktillstånd år 2011 och blev föremål för ett insolvensförfarande.
52. Det ska här först klarläggas huruvida de medel som var avsedda för förvärv av aktier i Snoras (mål C‑688/15) och för tecknande av obligationer emitterade av Snoras (mål C‑109/16), ska anses vara en ”insättning” i den mening som avses i direktiv 94/19.
53. Därefter ska det (enbart med avseende på mål C‑109/16) fastställas huruvida de belopp som har betalats för tecknandet av obligationerna ska omfattas av det skydd som direktiv 97/9 ger investerare.
54. Dessa två frågeställningar har uppkommit mot bakgrund av ett nationellt regelverk där såväl insättningsdirektivet (direktiv 94/19) som investerardirektivet (direktiv 97/9) har införlivats genom en och samma lag.
55. De frågor som Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol) har ställt kan enligt min uppfattning slås samman och omformuleras till tre frågor.
56. Det första som ska prövas är följande: a) Huruvida medlen i mål C‑688/15 ska anses utgöra en ”insättning” i den mening som avses i direktiv 94/19, vilket frågorna 1, 3, 4 och 5 från den hänskjutande domstolen handlar om, liksom i viss mån fråga 2, och b) huruvida medlen i mål C‑109/16 också kan anses utgöra en ”insättning”, i den mening som avses i direktiv 94/19 (fråga 4 i mål C‑109/16). Endast om medlen i något av de två fallen omfattas av direktiv 94/19, ska det fastställas vem som omfattas av garantin (fråga 2 i mål C‑688/15 och fråga 5 i mål C‑109/16).
57. Det andra som ska prövas är huruvida medlen i mål C‑109/16 omfattas av direktiv 97/9, eftersom den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 2.2 i det direktivet är tillämpligt på en investerares krav på återbetalning av tillgångar gentemot ett värdepappersföretag.
58. Avslutningsvis handlar frågorna 1 och 3 i mål C‑109/16 om huruvida direktiven 94/19 och 97/9 har direkt effekt.
A. Begreppet ”insättning”, i den mening som avses i direktiv 94/19, och frågan om vem som omfattas av garantin (frågorna 1–5 i mål C‑688/15 och frågorna 4 och 5 i mål C‑109/16)
1. Parternas argument
59. Agnieška Anisimovienė och de andra klagandena har gjort gällande att direktiv 94/19 omfattar de medel som de betalade till Snoras enligt avtalen om teckning av aktier. De anser att medlen borde ha betalats tillbaka till dem så snart som dessa avtal förlorade sitt föremål, till följd av att Litauens centralbank nekade Snoras registrering av kapitalökningen.
60. Enligt klagandena uppkom det ett ”tillfälligt led” som gjorde att de medel som Snoras skulle betala tillbaka till dem inte återbetalades, på grund av bankens ekonomiska svårigheter. Med andra ord förhindrade Snoras situation att det genomfördes en ”normal banktransaktion”, nämligen att överföra de belopp som satts in på kontot i Snoras men som inte kunde användas för förvärvet av aktier till Agnieška Anisimovienė och de andra klagandena.
61. Enligt klagandena skulle en restriktiv tolkning av de tillämpliga bestämmelserna inte bara beröva dem rätten till ersättning i egenskap av investerare, utan även rätten till ersättning i egenskap av insättare. Klagandena menar att om en insättare som vill bli investerare inte lyckas med det (de anser att så är fallet här), ska denne åtnjuta skydd enligt direktiv 94/19.
62. De anser också att den som har ett krav på återbetalning av medel vid tidpunkten för de beslut som avses i artikel 1.3 i och ii i direktiv, ska anses vara en insättare.
63. Såväl IID som den litauiska regeringen och kommissionen anser att de omtvistade medlen i de två målen inte är insättningar i den mening som avses i direktiv 94/19.
64. IID har i likhet med kommissionen gjort gällande att medlen i mål C‑688/15 snarast är en insättning som Snoras gjort i FINASTA (och inte insättningar av Agnieška Anisimovienė och de andra klagandena), eftersom medlen i fråga, såsom slagits fast av domstol i ett annat mål, hade överförts till Snoras, som blev ägare till dem, vilket enligt IID innebär att de inte omfattas av direktiv 94/19.
65. Enligt IID, den litauiska regeringen och kommissionen omfattades dessa medel inte av garantin i direktiv 94/19, eftersom de inte var insatta på Agnieška Anisimovienės och de andra klagandenas konton och inte representerades av skuldebrev som utfärdats av Snoras. Det innebär att det enda som ska prövas är om dessa medel kan anses utgöra ”ett tillfälligt led i normala banktransaktioner”. Så är inte fallet, eftersom begreppet ”normala banktransaktioner” inte innefattar att en bank tar emot medel som är avsedda för förvärv av aktier i banken.
66. IID har gjort gällande att direktiv 94/19 inte kan tillämpas på medlen i mål C‑688/15, eftersom Snoras agerade som ett värdepappersföretag och tog emot medlen för att företa investeringstransaktioner. Enligt IID är de två garantisystemen i fråga av olika karaktär. IID menar att även om det kan finnas överlappningar är så inte fallet i förevarande mål, eftersom klagandena överförde medlen för att genomföra en investering som i slutändan aldrig kom att genomföras. Överföringen av dessa medel var heller inte en insättning som skyddades av direktiv 94/19 och den egna risken för investeringen omfattades inte av direktiv 97/9.
67. Beträffande mål C‑688/15 har den litauiska regeringen gjort gällande att den nationella lagstiftaren har valt att tillämpa insättningsgarantin i direktiv 94/19 när ett kreditinstitut förbinder sig att tillhandahålla investeringstjänster. Därför är frågan om vad de medel som Snoras förfogade över skulle användas till hypotetisk, enligt den litauiska regeringen. I andra hand kan, under alla förhållanden, de medel som anförtrotts ett kreditinstitut för att förvärva finansiella instrument, eller för andra ändamål, om kreditinstitutet blir insolvent ge rätt till ersättning enligt direktiv 94/19, om dessa medel kan anses omfattas av direktivets tillämpningsområde.
68. Kommissionen har, vad avser mål C‑688/15, gjort gällande att direktiven 94/19 och 97/9 inte innebär en fullständig harmonisering inom respektive område. Medlemsstaterna får föreskriva ett starkare skydd, under förutsättning att det inte försvagar den ändamålsenliga verkan av direktiven eller inkräktar på andra områden som har harmoniserats genom andra unionsrättsliga bestämmelser.
69. Enligt kommissionen får medlemsstaterna utsträcka insättningsgarantisystemets skydd till att omfatta medel som inte omfattas av något av de två direktiven. Om fordringar som uppkommit till följd av att en bank förbundit sig att tillhandahålla investeringstjänster åt sina kunder skulle omfattas av detta skydd, skulle det inte krävas att banken i det fallet agerat som ett värdepappersföretag i den mening som avses i direktiv 97/9.
70. För det fallet att de omtvistade medlen skulle anses vara insättningar, har den litauiska regeringen gjort gällande att ersättningen inte borde beviljas kontohavaren utan medlens ägare, vars identitet måste styrkas före den dag då kreditinstitutet förklarades insolvent.
71. IID har beträffande detta påpekat att Snoras banktillstånd återkallades den 24 november 2011. Vid den tidpunkten var varken Snoras eller FINASTA skyldiga att återställa medlen, eftersom beslutet att utöka kapitalet gällde fram till den 20 december 2011, då Snoras skulle ha varit skyldigt att betala tillbaka medlen till Agnieška Anisimovienė och de andra klagandena.
72. Vad beträffar medlen i mål C‑109/16, är IID, den litauiska regeringen och kommissionen i stort sett eniga om att de inte kan anses vara insättningar. De menar att det var medel som överförts med den berörda personens samtycke till ett konto hos Snoras för att användas vid en framtida emission av obligationer av det kreditinstitutet, vilket inte innefattas i begreppet ”insättning” i direktiv 94/19.
2. Prövning av tolkningsfrågorna
a) Begreppet ”insättning” i den mening som avses i direktiv 94/19. Allmänna överväganden
73. Med begreppet ”insättning” avses, enligt artikel 1.1 i direktiv 94/19, dels ”ett tillgodohavande i form av inlåning eller som ett tillfälligt led i normala banktransaktioner och som ett kreditinstitut måste betala tillbaka enligt de lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga”, dels ”alla fordringar i form av värdepapper som har ställts ut av kreditinstitut”.
74. Generaladvokaten Cruz Villalón påpekade i sitt förslag till avgörande i (det första) målet Indėlių ir investicijų draudimas och Nemaniūnas,(9) att det ”[i] båda fallen handlar … om skulder som kreditinstitutet är skyldigt att betala tillbaka, antingen till den som har ett tillgodohavande i form av inlåning eller som ett tillfälligt led i normala banktransaktioner, eller till innehavaren av ett bankcertifikat”.(10)
75. Återbetalningsskyldigheten är således en central del i definitionen av begreppet ”insättning”.(11) Detta bekräftas av artikel 1.4 i direktiv 94/19, där det anges att med kreditinstitut enligt artikel 1.1 avses ”ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot inlåningeller andra medel som ska återbetalas”.(12)
76. Det andra centrala rekvisitet i begreppet ”insättning” i den mening som avses i direktiv 94/19, är just att insättningen ska göras hos ett kreditinstitut.
77. Avslutningsvis avser ett tredje rekvisit i detta begrepp insättarens beskaffenhet. Med förbehåll för de undantag som föreskrivs i direktiv 94/19(13) eller som är tillåtna enligt direktivet,(14) utgörs insättarna huvudsakligen av ”[sparare]”, och skyddet av dessa är ett av målen med det direktivet, enligt det första skälet.(15)
78. Det har inte bestritts att två av dessa tre rekvisit föreligger i de tvister som har föranlett förevarande mål om förhandsavgörande: det rör sig om medel som har betalats in till ett kreditinstitut av enskilda (insättare [sparare], i vid mening) som i princip inte är undantagna från skyddsområdet för direktiv 94/19. Det återstår att pröva om även det tredje rekvisitet är uppfyllt, vilket är mer problematiskt.
79. Bland de tillgodohavanden som nämns i artikel 1.1 i direktiv 94/19 återfinns sådana som anförtrotts ett kreditinstitut enligt ett avtal om insättning på ett transaktionskonto eller sparkonto, vilka är begrepp som inte är särskilt komplicerade. Jag anser heller inte att det är svårt att fastställa – med förbehåll för de språkliga problem som jag ska återkomma till senare – vad som avses med ”värdepapper”, som det talas om i den bestämmelsen.(16) Ingen av dessa två kategorier är aktuella i mål C‑688/15, vilket jag ska återkomma till nedan.
80. Det är mer komplicerat att karaktärisera de tillgodohavanden som uppkommer ”som ett tillfälligt led i normala banktransaktioner”, det vill säga sådana tillgodohavanden som avses i det andra fallet i artikel 1.1 i direktiv 94/19.
81. I princip kan ”normala banktransaktioner” anses vara sådana transaktioner som kreditinstitut företar inom ramen för sin normala verksamhet, vilken i huvudsak utgörs av att ”ta emot återbetalbara medel från allmänheten, antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, samt att bevilja kredit för egen räkning”.(17)
82. Såsom ombudet för Agnieška Anisimovienė och de andra klagandena i mål C‑688/15 påpekade vid förhandlingen, anges det visserligen i skäl 6 i direktiv 2006/48 att samordningen rörande kreditinstitut bör vara ”så omfattande som möjligt”. Det klargörs emellertid att denna samordning bör omfatta ”alla institut, vars verksamhet består i att ta emot återbetalbara medel från allmänheten”,(18) efter att det i skäl 5 uttryckligen hänvisats till ”skydd åt sparmedel”. Hur mångskiftande kreditinstitutens uppgifter än må vara nu för tiden, kan den verksamhet som är relevant för tillämpningen av direktiv 94/19 följaktligen bara vara den typiska bankverksamheten, det vill säga den verksamhet som handlar om att ta emot återbetalbara medel från allmänheten och att bevilja kredit.
83. När det gäller de ”tillfälliga led” som är en följd av dessa normala transaktioner, får det antas att det är de som äger rum under tiden som dessa ”transaktioner” genomförs. Det rör sig således om övergångsled mellan två bokföringsposter, där skillnaden mellan dem beror på den banktransaktion som skett däremellan och inom vilken det råder fullständig kontinuitet mellan dem.
84. Detta innebär preliminärt att de ”insättningar” som garanteras genom direktiv 94/19, utöver de tillgodohavanden som eventuellt har uppkommit vid dessa övergångsled, utgörs av de tillgodohavanden som uppkommer genom varje konkret normal eller typisk banktransaktion (som görs med, eller på grundval av, ”inlåning”) och fordringar i form av värdepapper som har ställts ut av kreditinstitut.
85. Jag vill än en gång understryka att det är återbetalningsskyldigheten som är avgörande i definitionen av begreppet ”insättning” i direktiv 94/19. Ett avtal om insättning är samma sak som att någon tar emot egendom som tillhör någon annan och är skyldig att bevara och lämna tillbaka den. Det bör dessutom erinras om att syftet med direktiv 94/19 främst är att skydda insättarna om ett insolvent kreditinstitut stängs.(19) Det handlar således framför allt om att ge insättarna en garanti för att denna insolvens inte omöjliggör återbetalningen (åtminstone upp till en viss gräns) av deras medel, som kreditinstitutet i rättslig mening förbundit sig att återbetala.
86. Vad beträffar skyddet av investerarna anser jag således att de insättningar som garanteras genom direktiv 94/19 är insättningar som görs (av kunderna) hos ett kreditinstitut, i förvissning om att de när som helst kan få tillbaka dem, utan andra villkor än dem som är förknippade med en normal återbetalningstransaktion.
87. Det rör sig med andra ord om tillgodohavanden i form av inlåning, för att använda det uttryck som finns i artikel 1.1 i direktiv 94/19, och avsikten är att medlen ska stå kvar på kontot fram till dess att insättaren beslutar sig för att ta ut dem. Naturligtvis kan insättaren, så länge de står kvar på kontot, även använda dem för betalningstransaktioner (autogiro och motsvarande) som denne, efter överenskommelse med banken, vill debitera kontot.
88. Syftet med direktiv 94/19 är att upprätthålla insättarnas tilltro till att de ska kunna få tillbaka de medel som de lånat in till ett kreditinstitut, även om kreditinstitutet blir insolvent. Unionslagstiftaren har således velat undvika den kostnad ”som skulle bli följden av mycket stora uttag av insättningar, inte bara från kreditinstitut i svårigheter utan också från institut med god ekonomisk ställning, på grund av att insättarna förlorat förtroendet för banksystemets soliditet”.(20)
89. Det är just detta förtroende, och inte det som varje rättshandling i allmänhet bör bygga på, som direktiv 94/19 är avsett att upprätthålla. Direktivet garanterar inte återbetalning av medel som betalats in som motprestation för vilken avtalsförpliktelse som helst, utan återbetalning av medel som insättare har anförtrott ett kreditinstitut i förvissning om att de när som helst ska kunna få tillbaka dem.
90. Självfallet åtnjuter medel som används för att fullgöra en förpliktelse som följer av vilket annat avtalsförhållande som helst, samma allmänna skydd som det som rättsordningen ger avtal som ingåtts i vederbörlig ordning. Detta (allmänna) skydd måste emellertid göras gällande genom de förfaranden som i varje enskilt fall föreskrivs för att utkräva rättsligt ansvar för den som underlåter att uppfylla sina avtalsförpliktelser, och där ingår inte de medel som avses i direktiv 94/19.
b) Huruvida de omtvistade medlen i mål C‑688/15 kan anses vara en ”insättning”
91. Domstolen slog i sin dom av den 21 december 2016(21) tydligt fast att direktiv 94/19 inte föreskriver någon garanti för förvärv av aktier i aktiebolag. I det mål där den domen meddelades skulle domstolen pröva huruvida det direktivet omfattade skydd av andelar i auktoriserade kooperativ som är verksamma inom finanssektorn. Domstolen fann att ”[f]örvärv av sådana andelar [mera] liknar … förvärv av aktier i aktiebolag – för vilka direktiv 94/19 inte föreskriver någon garanti – än en insättning på ett bankkonto”.(22)
92. Eftersom det i det målet handlade om att avgöra huruvida förvärv av just sådana andelar kunde anses omfattas av begreppet ”insättning” i direktiv 94/19, behövde domstolen inte närmare gå in på teckning av aktier, utan nöjde sig med att konstatera att den inte omfattas av direktiv 94/19. Den frågan ställs nu emellertid direkt i förvarande mål och det finns därför anledning att undersöka vilka närmare skäl som låg till grund för domstolens bestämda slutsats.
93. Om vi begränsar oss till de faktiska omständigheterna i mål C‑688/15, så som de återges i beslutet att begära förhandsavgörande, anser jag att de i det målet aktuella medlen inte kan anses vara ”insättningar” i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 94/19.
94. Det bör erinras om att det var medel som hade satts in på ett konto som hade öppnats hos ett kreditinstitut (FINASTA) i ett annat kreditinstituts (Snoras) namn och som skulle användas för att förvärva nya aktier som hade emitterats av Snoras. Insättningarna gjordes antingen direkt (av enskilda personer) på det konto som Snoras hade öppnat hos FINASTA, eller genom att Snoras (med kundernas samtycke) förde över pengar till det kontot från konton som deras kunder hade öppnat hos Snoras. Innan aktieförvärvet kunde genomföras fattade den litauiska regeringen emellertid beslut om expropriation av Snoras av hänsyn till allmänintresset.
95. Jag anser inte att de belopp som var föremål för dessa transaktioner är att betrakta som ”inlåning … som ett kreditinstitut måste betala tillbaka”. I själva verket hade medlen inte ens varit innestående på de enskilda personernas konton, utan på det konto som Snoras hade öppnat hos FINASTA, vilket, såsom IID och kommissionen har påpekat, innebär att om det skett någon insättning så var det endast Snoras som hade satt in medel hos FINASTA.
96. Det kan visserligen hävdas att de medel som Snoras ”satte in” hos FINASTA i själva verket fortfarande tillhörde de enskilda personer som hade betalat in dem. Den garanti som föreskrivs i artikel 8.3 i direktiv 94/19 borde därmed skydda klagandena. Det finns emellertid två skäl som talar emot en sådan slutsats.
97. För det första kunde de medel som betalats in till FINASTA bara bli föremål för en eventuell garanti enligt direktiv 94/19 om FINASTA självt, i egenskap av förvaringsinstitut, hade blivit insolvent och därför inte kunnat betala tillbaka dem, vilket inte var fallet.
98. För det andra hade Snoras eventuella återbetalningsskyldighet sin grund i dess underlåtenhet att fullgöra det avtal om förvärv av aktier som Snoras hade ingått med sina kunder (även om det tycks ha slagits fast i domstol att medlen i fråga tillhörde Snoras)(23). Denna skyldighet ska inte förväxlas med skyldigheten att återbetala medel som kunder anförtrott ett kreditinstitut i förvissning om att när som helst kunna få tillbaka dem, vilket är vad som karaktäriserar de medel som skyddas av direktiv 94/19.
99. Med andra ord betalade Agnieška Anisimovienė och de övriga klagandena inte in medlen till Snoras i förvissning om att Snoras förbundit sig att betala tillbaka medlen när som helst i framtiden, på deras begäran, utan som en motprestation (köpeskilling) för förvärvet av ett visst antal aktier i Snoras. Att detta förvärv i slutändan inte kunde genomföras skulle kunna innebära ett avtalsbrott, för vilket ersättning skulle kunna yrkas genom de förfaranden som föreskrivs i den litauiska privaträtten, men inte genom att hänvisa till insättningsskyddet i direktiv 94/19.
100. Jag anser inte heller att den situation som uppkom på grund av att Snoras inte fullgjorde sina skyldigheter enligt avtalen om aktieteckning, kan anses utgöra ett sådant ”tillfälligt led” som avses i artikel 1.1 i direktiv 94/19.
101. Klagandena har gjort gällande att Snoras var skyldigt att betala tillbaka de medel som de hade anförtrott banken, eftersom inbetalningen av dessa medel avsåg en ”normal banktransaktion”, även om den inte kunde genomföras på grund av att det först fattades ett beslut om ett moratorium för Snoras och därefter att ett insolvensförfarande skulle inledas, mellan det att medlen betalades in och återbetalningen av dem (ett ”tillfälligt led”).
102. Jag anser emellertid att om Snoras var skyldigt att återbetala de medel som banken mottagit som motprestation för en aktieemission som sedan inte genomfördes, så var det inte för att Snoras hade genomfört en ”normal banktransaktion” i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 94/19. Som jag tidigare nämnt avses med ”normala” transaktioner sådana som kreditinstituten företar inom ramen för sin normala verksamhet (att ta emot återbetalbara medel och för egen räkning bevilja krediter), men där ingår inte teckning av aktier.
103. I förevarande fall togs medlen inte emot som återbetalbara medel, utan som penningbelopp som Snoras erhöll för att öka sitt aktiekapital, en ökning som avspeglades i de nya aktier som kunderna skulle förvärva. De medel som Agnieška Anisimovienė och de övriga klagandena betalade in utgjorde således en motprestation som inte innebar förvar, bibehållande och, i förekommande fall, återbetalning av en insättning.
104. Det ”tillfälliga led” som avses i artikel 1.1 i direktiv 94/19 är som nämnts det som uppkommer mellan ”normala” banktransaktioner och inte det som uppkommer mellan uppkomsten av en förpliktelse till följd av underlåtenhet att uppfylla ett avtal om aktieförvärv, å ena sidan, och den faktiska uppfyllelsen av denna skyldighet, å den andra. Det rör sig i det här fallet inte om två ”normala banktransaktioner” mellan vilka det uppkommit ett ”tillfälligt led”, utan om en återspegling av det tidsmässiga sambandet mellan ett avtalsbrott och uppkomsten av rättsföljden av detta brott.
105. Avslutningsvis anser jag att de omtvistade medlen knappast heller kan anses vara ”fordringar i form av värdepapper som har ställts ut av kreditinstitut”, vilket innebär att de inte heller uppfyller det tredje villkoret i artikel 1.1 i direktiv 94/19.
106. Med andra ord anser jag inte att de omtvistade medlen i mål C‑688/15 kan anses vara en insättning enligt direktiv 94/19.
107. Mot bakgrund av att direktiven 94/19 och 97/9 har införlivats med litauisk rätt genom en enda lag,(24) vill den hänskjutande domstolen dessutom veta huruvida den nationella lagstiftaren får föreskriva att ”medel som insättaren har anspråk på grund av kreditinstitutets åtagande att genomföra transaktioner med insättarens medel eller att tillhandahålla investeringstjänster” också ska anses vara en insättning. Detta är, enligt den hänskjutande domstolen, vad som föreskrivs i artikel 2.4 LGD.
108. Enligt den hänskjutande domstolen är den litauiska lagstiftarens avsikt med denna bestämmelse att systemet för garanti av insättningar ska omfatta alla medel på bankkonton, oavsett syftet med de belopp som krediterats kontot. Det innefattar således även medel med anknytning till investeringstjänster som bankerna tillhandahåller sina kunder.
109. Jag anser liksom kommissionen att eftersom direktiv 94/19 enbart föreskriver en minimiharmonisering, står det medlemsstaterna fritt att utöka det skydd som direktivet föreskriver, men det får inte ”äventyra den praktiska verkan av det system för insättningsgarantier som medlemsstaterna enligt nämnda direktiv är skyldiga att införa”.(25)
110. Med detta förbehåll, utgör direktiv 94/19 inte hinder för att den nationella lagstiftaren föreskriver att medel med anknytning till tillhandahållande av investeringstjänster ska anses vara ”insättningar”. Inte heller är det nödvändigt att avgöra vad som avses med investeringsverksamhet i direktiv 97/9 för att tillämpa den nationella lagstiftningen.
111. Om den hänskjutande domstolen anser att Snoras, utanför tillämpningsområdet för direktiv 97/9, agerade som ett värdepappersföretag och att de omtvistade medlen betalades in för att investeras, bör den således pröva huruvida det enligt den nationella lagstiftningen är tillräckligt för att medlen ska omfattas av ett skydd som visserligen inte är det som föreskrivs i direktiv 94/19 men som inte får vara till men för det system som föreskrivs där.
c) Huruvida de omtvistade medlen i mål C‑109/16 kan anses vara en ”insättning”
112. I mål C‑109/16 avsåg Alvydas Raišelis att teckna medelfristiga fastränteobligationer som Snoras skulle emittera, och han samtyckte därför till att vissa medel skulle överföras från ett konto som han hade (hos Snoras) till ett konto som Snoras öppnat i eget namn. Den hänskjutande domstolen vill veta om dessa medel, under sådana förhållanden, kan anses vara en ”insättning” i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 94/19.
113. Jag anser att skälen till att medlen i mål C‑688/15 inte kan anses vara en insättning även är tillämpliga på medlen i mål C‑109/16.
114. Inte heller i det här fallet handlade det om medel som var innestående på Alvydas Raišelis konto, eftersom de hade överförts till ett annat konto tillhörande Snoras när bankens tillstånd återkallades och insolvensförfarandet inleddes. Jag upprepar därför här det jag tidigare anfört rörande karaktären av Snoras eventuella återbetalningsskyldighet.
115. På motsvarande sätt är de skäl som jag tidigare redovisat rörande begreppet ”tillfälligt led” mellan uppkomsten av denna avtalsförpliktelse och dess faktiska fullgörelse också tillämpliga här.
116. Medlen i detta mål om förhandsavgörande kan inte heller anses vara ”fordringar i form av värdepapper” (även om detta konstaterande kräver ytterligare förklaringar), eftersom Alvydas Raišelis, till skillnad från vad som var fallet i mål C‑688/15, inte avsåg att förvärva aktier i Snoras, utan att teckna obligationer(26) som Snoras skulle emittera.
117. De aktuella medlen var avsedda att ligga till grund för ett slags ”skuldförbindelse”, ett uttryck som används i artikel 4.1.18 i direktiv 2004/39 för att beteckna en viss kategori av värdepapper som kan bli föremål för handel på kapitalmarknaden (”obligationer eller andra skuldförbindelser, inklusive depåbevis för sådana värdepapper”).
118. Denna omständighet kan vara av betydelse för tillämpningen av direktiv 94/19, eftersom just fordringar i form av ”värdepapper” återfinns bland de fordringar som nämns i artikel 1.1 för att definiera begreppet ”insättning”.
119. I materiellt hänseende är det uppenbartatt skulden uppkom vid den tidpunkt då Alvydas Raišelis och Snoras ingick teckningsavtalen och Alvydas Raišelis betalade in ett belopp motsvarande det totala priset för obligationerna till sitt konto i banken.
120. Rent formellt uppkom det emellertid aldrig någon ”skuldförbindelse”, även om det kan ha varit avsikten. Således föreligger inte det fall som avses i artikel 1.1 i direktiv 94/19.
121. Jag medger emellertid att man hypotetiskt sett skulle kunna göra en mindre strikt tolkning av bestämmelsen och hävda att syftet med kravet i direktiv 94/19 att fordran ska ha formen av ett värdepapper, när allt kommer omkring är att fordringar som tillräckligt har styrkts ska omfattas av garanti (upp till en viss gräns).
122. Mot bakgrund av det syfte att skydda insättarna som jag tidigare har nämnt, skulle en extensiv tolkning av uttrycket ”i form av” möjligen kunna innefatta samtliga fall där det ”tillräckligt har styrkts” att det finns en fordran som kreditinstitutet är skyldigt att betala tillbaka.
123. Även mot denna bakgrund ankommer det på den nationella domstolen att pröva huruvida den omständigheten att Alvydas Raišelis ingick ett avtal om teckning av obligationer med Snoras och att han fullgjorde sin skyldighet enligt avtalet att betala in de angivna medlen till banken, innebär att det kan anses styrkt att det föreligger en fordran på samma sätt som om Alvydas Raišelis inbetalning av medel till Snoras hade tagit sig uttryck i ett värdepapper.
124. Om denna tolkning av artikel 1.1 i direktiv 94/19 skulle godtas, måste det dessutom beaktas att den litauiska lagstiftningen, genom den möjlighet som artikel 7.2 i direktiv 94/19 medger, inte föreskriver någon garanti för värdepapper som har ställts ut av kreditinstitut.(27)
125. En sådan funktionell tolkning som den ovan beskrivna skulle sannolikt överskrida gränserna för unionslagstiftarens definition av de fall som avses i artikel 1.1 i direktiv 94/19. Där nämns ”fordringar i form av värdepapper”, det vill säga fordringar som inte bara existerar i materiellt hänseende utan som även formellt kan styrkas med en särskild handling.
126. Den spanska versionen av bestämmelsen innehåller måhända en särskilt sträng definition av denna handling, nämligen att den ska vara ett ”certificado de depósito”. Andra språkversioner förefaller mindre restriktiva. Den franska lyder till exempel ”toute créance représentée par un titre de créance”.(28) Den innehåller dock ordet ”titel”, alltså en handling som ska ”representera” en fordran, det vill säga formellt styrka den.
127. Det förefaller således krävas att fordran styrks genom utfärdandet av en handling. E contrario räcker det inte att bara styrka en avsikt att intyga fordran eller, i förevarande fall, att den som tecknat de obligationer som kreditinstitutet har emitterat har fullgjort sin betalningsskyldighet.(29)
128. Sammanfattningsvis anser jag att medlen i mål C‑109/16 inte heller kan anses vara ”insättningar” i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 94/19, även om direktivet inte utgör hinder för att den nationella lagstiftningen betraktar såväl dessa medel som medlen i mål C‑688/15 som insättningar, förutsatt att effektiviteten i det garantisystem som föreskrivs där iakttas.
B. Huruvida medlen omfattas av systemet för ersättning till investerare i direktiv 97/9 (fråga 2 i mål C‑109/16)
129. I skäl 9 i direktiv 97/9 medges det att det i vissa fall kan ”vara svårt att upprätthålla en skillnad mellan de insättningar som omfattas av direktiv [94/19] och de medel som innehas i samband med investeringsverksamheten”. Vissa fordringar ska dessutom kunna göras till föremål för skydd enligt såväl direktiv 94/19 som direktiv 97/9. Enligt artikel 2.3 i det sistnämnda direktivet ska det i sådana fall inte vara möjligt att få dubbel ersättning.
130. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida de omtvistade medlen i mål C‑109/16 – vilka, som tidigare nämnts, inte utgör en insättning enligt direktiv 94/19 – omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 97/9.
1. Parternas argument
131. IID har gjort gällande att dessa medel inte omfattas av direktiv 97/9. Enligt IID agerade Snoras inte som ett värdepappersföretag utan som en enhet som emitterar obligationer, vilket innebär att den skada som kunderna led berodde på investeringsrisken, vilken i sig är undantagen från direktivets skydd.
132. I linje med detta anser den litauiska regeringen att Snoras inte kan anses vara ett företag som tillhandahåller investeringstjänster. Det uppfyller inte villkoren i direktiv 2004/39, eftersom det agerat som emittent av obligationer och inte som ett företag som tillhandahåller investeringstjänster. Den skada som Alvydas Raišelis led var en sådan skada som den egna risken vid alla investeringar kan ge upphov till.
133. Kommissionen har gjort gällande att oavsett lydelsen av den litauiska versionen, ska artikel 2.2 i direktiv 97/9 tolkas så att skyddet ska omfatta fordringar som uppkommer på grund av att ett investeringsföretag inte kan betala tillbaka de medel som tillkommer eller tillhör investerarna och som det satt in för deras räkning i samband med investeringsverksamhet. Det saknar enligt kommissionen betydelse om medlen satts in på ett konto i värdepappersföretagets eller i investerarens namn.
2. Prövning av tolkningsfrågan
134. Som framgår av dess titel(30) är syftet med direktiv 97/9 inte att skydda investeringar, vilket innebär att det inte är avsett att täcka eller undanröja den finansiella risk som är förknippad med alla investeringar i värdepapper. Dess syfte är att skydda investerare. Närmare bestämt, eller i synnerhet, är syftet att skydda ”små investerare”, enligt skäl 4 i direktivet.
135. Det handlar med andra ord om att ge skydd om ”ett värdepappersföretag inte skulle vara i stånd att fullgöra sina skyldigheter gentemot sina investeringskunder”,(31) det vill säga att skydda investerarna om värdepappersföretaget åsidosätter sina skyldigheter att ”tillhandahålla investeringstjänster” eller ”bedriva investeringsverksamhet”.(32) Det innebär att en investerare ska skyddas om det företag, hos vilken denne har sökt professionell hjälp för att investera, blir insolvent eller i allmänhet ”… inte skulle vara i stånd att fullgöra sina skyldigheter gentemot sina investeringskunder”.
136. Spararna (eller åtminstone vissa av dem)(33) ska således kunna investera i förvissning om att det finns ett garantisystem som skyddar dem, upp till vissa gränser, och som omfattar ”de medel eller instrument som ett värdepappersföretag förfogar över”,(34) när detta inte kan fullgöra sina skyldigheter.
137. Det är således en ytterligare garanti utöver de sedvanliga mekanismer som privaträtten erbjuder parterna i ett avtal. Oberoende av det ansvar i eller utanför avtalsförhållanden som uppkommer för företag som tillhandahåller investeringstjänster och som inte agerar på ett hederligt, rättvist och professionellt sätt gentemot sina kunder, eller som lämnar otydliga eller vilseledande upplysningar till dem om de risker de ådrar sig, tillämpas garantisystemet i direktiv 97/9 på ett objektivt sätt. Det innebär emellertid inte att det inte längre finns någon risk för att investeringen, när den väl har gjorts, ska drabbas av marknadskrafternas verkningar.
138. Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol) förefaller anse det styrkt att Snoras, under de omständigheter som är aktuella i mål C‑109/16, agerade som ett värdepappersföretag.(35) Den hänskjutande domstolens tvivel avser specifikt huruvida Alvydas Raišelis ska anses vara en investerare och då eventuellt är berättigad till skydd enligt direktiv 97/9.
139. När domstolen ska besvara den konkreta fråga som den hänskjutande domstolen har ställt, får den alltså utgå från att Snoras i det här fallet uppfyllde villkoren för att betecknas som ett värdepappersföretag.(36)
140. Mot bakgrund av detta bör det understrykas att den finansiella transaktion som Alvydas Raišelis avsåg att genomföra inte kunde slutföras på grund av insolvens hos ett företag (Snoras) som på samma gång var emittent av de obligationer som dess kund ville teckna och värdepappersföretag som hade fått i uppdrag att genomföra den transaktionen.
141. Under dessa förhållanden är det svårt att klarlägga vilken av Snoras båda roller i förhållande till Alvydas Raišelis som vållade honom den ekonomiska skadan. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra vilket av dessa båda fall som omständigheterna i det nationella målet stämmer överens med. Om den i slutändan skulle finna att Snoras agerade som ett värdepappersföretag och dessutom att tecknandet av obligationerna skedde inom ramen för det avtal om finansiella tjänster som Snoras hade ingått med Alvydas Raišelis, måste den avgöra i vilken mån den ”oförmåga” som uppstod hos Snoras ger upphov till en ersättningsskyldighet. Den hänskjutande domstolen undrar därför hur artikel 2.2 i direktiv 97/9 ska tolkas.
142. Denna fråga ska bedömas med beaktande av att den litauiska lydelsen av bestämmelsen skiljer sig avsevärt från de övriga språkversionernas. I de sistnämnda anges det att ”[s]kydd skall tillhandahållas för krav som uppkommer på grund av ett värdepappersföretags oförmåga att betala tillbaka pengar somtillkommer eller tillhör investerare och som innehas [av värdepappersföretaget] för deras räkning i samband med investeringsverksamhet”.(37) I den litauiska versionen nämns emellertid bara pengar som tillhör investerarna och inget sägs om pengar som tillkommer dem.(38)
143. Som jag strax ska visa innehåller den tillämpliga bestämmelsen en hänvisning till pengar som tillkommer investerarna,(39) vilket är det som den hänskjutande domstolen närmare bestämt intresserar sig för. Eftersom det inte finns någon sådan hänvisning i den litauiska versionen av bestämmelsen, undrar den hänskjutande domstolen om det går att sluta sig till den genom tolkning.
144. Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol) vill veta om artikel 2.2 i direktiv 97/9 ska tolkas på så sätt ”att den även omfattar en investerares krav på återbetalning av tillgångar someninvesterare har gentemot ett värdepappersföretag men där dessa tillgångar inte innehas i investerarens namn”.(40)
145. Denna fråga bör besvaras jakande. För det första överensstämmer nämligen merparten av språkversionerna (dock inte den litauiska) med varandra när det gäller bestämmelsens lydelse. I sådana fall är det inte nödvändigt att genom tolkning sluta sig till en föreskrift som otvetydigt och förbehållslöst får anses ingå i bestämmelsens lydelse. Det är dessutom den slutsats som bäst överensstämmer med bestämmelsens syfte att skydda investerare.
146. För det andra är artikeln i fråga tillräckligt klar, precis och ovillkorlig för att enskilda ska kunna åberopa den, vilket jag ska visa nedan.
C. Huruvida direktiv 94/19 och direktiv 97/9 har direkt effekt (frågorna 1 och 3 i mål C‑109/16)
147. Den hänskjutande domstolen undrar även om enskilda kan åberopa artikel 2.2 i direktiv 97/9 direkt vid domstol.
148. Kommissionen anser att så är fallet, på grund av att hänvisningen i den artikeln till ”de lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga” inte hindrar att den del av bestämmelsen som rör återbetalningsskyldigheten är tillräckligt klar, precis och ovillkorlig samt skapar rättigheter för enskilda, eftersom dessa ”villkor” bara handlar om när ersättning ska betalas.
149. Frågan besvarades av domstolen i domen av den 25 juni 2015, Indėlių ir investicijų draudimas y Nemaniūnas,(41) i vilken domstolen slog fast att ”direktiv 97/9[, såvitt avser avgränsningen] av de fall som omfattas av skydd[,] är tillräckligt [klart, precist och ovillkorligt] för att [det] ska kunna åberopas direkt av enskilda”.
150. Detsamma gäller artikel 1.1 i direktiv 94/19 och den definition av begreppet ”insättning” som finns där, och den hänskjutande domstolen undrar om även den har direkt effekt.
151. Under alla förhållanden – och såsom även var fallet i det nyss nämnda målet Indėlių ir investicijų draudimas y Nemaniūnas(42) – ankommer det på den hänskjutande domstolen att ”undersöka huruvida IID, som ostridigt har till uppgift att skydda investerares insättningar och investeringar i händelse av att ett finansinstitut blir insolvent”, uppfyller de villkor som ska uppfyllas av ”de enheter gentemot vilka sådana bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas”. Däri ingår ”ett organ som, oavsett sin rättsliga form, i enlighet med en av staten antagen rättsakt har fått i uppdrag att under statens tillsyn [tillhandahålla en allmännyttig tjänst] och som, med anledning härav, har särskilda befogenheter som går utöver de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda”.(43)
VI. Förslag till avgörande
152. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol) har ställt på följande sätt:
”1) Artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/14/EG av den 11 mars 2009, ska tolkas så, att följande inte omfattas av definitionen av begreppet 'insättning’:
– Tillgångar som överförts från ett personkonto, med kontoinnehavarens samtycke, till ett annat konto som öppnats i ett kreditinstituts namn i syfte att teckna obligationer som ska emitteras av nämnda kreditinstitut.
– Tillgångar som överförts, på samma villkor, i syfte att förvärva aktier i en bank som har varit föremål för ett offentligt erbjudande om förvärv.
2) Direktiv 94/19 utgör inte hinder för att en medlemsstat i sin lagstiftning skyddar sådana tillgångar som garanterade insättningar, under förutsättning att detta inte medför att det skyddssystem som föreskrivs i nämnda direktiv fungerar mindre effektivt.
3) Artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare är tillämplig om ett investeringsföretag inte kan betala tillbaka de medel som tillkommer dess kunder.
4) Både artikel 1.1 i direktiv 94/19 och artikel 2.2 i direktiv 97/9 är tillräckligt klara, precisa och ovillkorliga för att enskilda ska kunna åberopa dem vid domstol gentemot ett organ som, oavsett sin rättsliga form, har fått i uppdrag att tillhandahålla en allmännyttig tjänst och som, med anledning härav, har särskilda befogenheter som går utöver de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.”