TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen)

den 9 september 2010 (*)

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism – Frysning av penningmedel – Gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP och förordning (EG) nr 2580/2001 – Talan om ogiltigförklaring – Justering av yrkanden – Domstolsprövning – Villkor för genomförande av en unionsåtgärd för frysning av penningmedel”

I mål T‑348/07,

Stichting Al-Aqsa, Heerlen (Nederländerna), företrädd av advokaterna J. Pauw, G. Pulles, A.M. van Eik och M. Uiterwaal,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av E. Finnegan, G.‑J. Van Hegelsom och B. Driessen, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Konungariket Nederländerna, företrätt av C. Wissels, M. de Mol och Y. de Vries, samtliga i egenskap av ombud,

och av

Europeiska kommissionen, företrädd av P. van Nuffel och S. Boelaert, båda i egenskap av ombud,

intervenienter,

avseende en talan som ursprungligen avsåg, i huvudsak, ett yrkande om ogiltigförklaring av rådets beslut 2007/445/EG av den 28 juni 2007 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism samt om upphävande av besluten 2006/379/EG och 2006/1008/EG (EUT L 169, s. 58), i den del beslutet avser sökanden,

meddelar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen),

sammansatt av ordföranden N.J. Forwood (referent) samt domarna S. Papasavvas och E. Moavero Milanesi,

justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 25 november 2009,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser och bakgrund till tvisten

1        För en redogörelse av de tillämpliga bestämmelserna och bakgrunden till tvisten hänvisas till förstainstansrättens dom av den 11 juli 2007 i mål T‑327/03, Al-Aqsa mot rådet (ej publicerad i rättsfallssamlingen) (nedan kallad domen i målet Al-Aqsa), och särskilt till punkterna 16–21, där de administrativa förfarandena och domstolsförfarandena i Nederländerna avseende sökanden beskrivs. Dessa förfaranden har gett upphov till följande: Sanctieregeling terrorisme 2003 (ministerförordning om terrorism) (nedan kallat Sanctieregeling) som antogs av utrikesministern och finansministern i Nederländerna den 3 april 2003, ett officiellt meddelande från chefen för Algemene Inlichtingen- en Veiligheidsdienst (den allmänna underrättelse- och säkerhetstjänsten) (nedan kallad AIVD) av den 9 april 2003 till generaldirektören med ansvar för politiska frågor vid det nederländska utrikesministeriet (nedan kallat AIVD-meddelandet), ett editionsföreläggande från Rechtbank te ‘s-Gravenhage, sector civiel recht, voorzieningenrechter (distriktsdomstol i Haag, Nederländerna, avdelningen för civilrätt, domstol med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, nedan kallad domstol med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder) av den 13 maj 2003 (nedan kallat editionsföreläggandet) och samma domstols slutliga avgörande av den 3 juni 2003 (nedan kallat avgörandet i det interimistiska förfarandet).

2        I domen i målet Al-Aqsa ogiltigförklarade förstainstansrätten rådets beslut 2006/379/EG av den 29 maj 2006 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2005/930/EG (EUT L 144, s. 21) såvitt det avsåg sökanden. Förstainstansrätten motiverade huvudsakligen domen med att beslutet inte varit tillräckligt motiverat.

3        Europeiska unionens råd angav i skrivelse till sökanden av den 23 april 2007 att enligt dess uppfattning var de skäl som anförts för att medtaga sökanden i förteckningen i bilagan till rådets förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 72, rättelse i EUT L 164, 2007, s. 36) (nedan kallad den omtvistade förteckningen) fortfarande var giltiga och att rådet följaktligen avsåg att behålla sökanden i förteckningen. Till denna skrivelse fogade rådet en motivering till sin ståndpunkt. Det angavs även att sökanden inom en månad kunde inkomma med yttrande angående rådets avsikt att behålla sökanden i förteckningen och angående den motivering som getts, samt inge bevisning till stöd för sin uppfattning.

4        I den motivering som bifogades nämnda skrivelse angav rådet följande:

”[Sökanden] bildades år 1993 i Nederländerna som en stiftelse enligt nederländsk rätt. Stiftelsen samlade in penningmedel för vissa organisationer som hörde till den palestinska Hamasrörelsen, vilken finns med i förteckningen över grupper som deltar i terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.2 i gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP [antagen av rådet den 27 december 2001, om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 93)]. Flera av dessa organisationer tillhandahåller penningmedel för att genomföra terroristhandlingar eller för att underlätta deras genomförande. Dessa handlingar omfattas av artikel 1.3 k, i gemensam ståndpunkt 2001/931, och utförs i de syften som anges i artikel 1.3 i och iii i nämnda gemensamma ståndpunkt.

[Sökanden] omfattas således av artikel 2.3 ii i förordning […] nr 2580/2001.

Utrikesministern och finansministern [i Nederländerna] beslutade genom ministerförordning DJZ/BR/219-03 av den 3 april 2003 (kallad Sanctieregeling Terrorisme), vilken offentliggjordes i den nederländska Staatscourant (officiella tidningen) den 7 april 2003, att frysa alla penningmedel som tillhörde [sökanden]. Detta beslut bekräftades genom avgörandet LJN AF9389 av den 3 juni 2003 som fattades av ordföranden för avdelningen för civilrätt vid distriktsdomstolen i Haag, Nederländerna, avdelningen för civilrätt. Enligt detta avgörande ska [sökanden] anses vara en organisation som stöder Hamas och som möjliggör för den senare att genomföra eller underlätta terroristhandlingar.

Ett beslut har således fattats avseende [sökanden] av en behörig myndighet, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

Rådet är övertygat om att skälen för att ta med [sökanden] i [den omtvistade förteckningen] fortfarande är giltiga.”

5        Det är ostridigt att den ministerförordning och det avgörande som det hänvisats till i nämnda yttrande är Sanctieregeling och avgörandet i det interimistiska förfarandet.

6        Genom skrivelse av den 25 maj 2007 inkom sökanden med yttrande till rådet. Sökanden kritiserade såväl rådets sakmotivering för att behålla sökanden i den omtvistade förteckningen som det förfarande som rådet följt.

7        Den 28 juni 2007, det vill säga efter förhandlingen i målet Al-Aqsa, som hölls den 16 januari 2007, men innan domen i det målet meddelats, fattade rådet beslut 2007/445/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, och om upphävande av besluten 2006/379 och 2006/1008/EG (EUT L 169, s. 58) (nedan kallat det angripna beslutet). Genom detta beslut behöll rådet sökandens namn i den omtvistade förteckningen.

8        I skäl 4 i det angripna beslutet anges följande:

”Rådet har genomfört en total översyn av förteckningen över de personer, grupper och enheter på vilka förordning … nr 2580/2001 är tillämplig i enlighet med artikel 2.3 i den förordningen. Härvid har rådet beaktat de synpunkter och handlingar som det erhållit från vissa av de berörda personerna, grupperna och enheterna.”

9        I skäl 5 i det angripna beslutet anges följande:

”Efter denna översyn har rådet konstaterat att de personer, grupper och enheter som finns upptagna i förteckningen i bilagan till detta beslut har varit inblandade i terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.2 och 1.3 i … gemensamma ståndpunkt [2001/931], att ett beslut avseende dem har fattats av behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i nämnda gemensamma ståndpunkt samt att de även i fortsättningen bör omfattas av de särskilda restriktiva åtgärder som föreskrivs i förordning … nr 2580/2001.”

10      Det angripna beslutet delgavs sökanden genom en skrivelse från rådet av den 29 juni 2007. Den motivering som bifogades denna skrivelse (nedan kallad motiveringen) är identisk med den som bifogades rådets skrivelse av den 23 april 2007 (se punkt 3 ovan).

 Förfarandet och under förfarandet inträffade förändringar i processmaterialet

11      Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 12 september 2007. Talan avsåg ursprungligen, i huvudsak, ett yrkande om delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

12      Den 20 december 2007 fattade rådet beslut 2007/868/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, och om upphävande av det angripna beslutet (EUT L 340, s. 100). Enligt detta beslut behölls sökandens namn i den omtvistade förteckningen.

13      Genom beslut av den 21 februari 2008 tillät ordföranden på förstainstansrättens sjunde avdelning, efter att ha hört parterna, Konungariket Nederländerna och Europeiska gemenskapernas kommission att intervenera till stöd för rådets yrkanden.

14      Genom skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 12 juni 2008 begärde sökanden att få justera sina yrkanden i förevarande mål på så sätt att talan även avser ogiltigförklaring av beslut 2007/868, i den del det rör sökanden. I sina yttranden angående denna begäran, som inkom till förstainstansrättens kansli den 10 och den 17 juli 2008, angav rådet att det kunde gå med på denna justering.

15      Den 15 juli 2008 antog rådet beslut 2008/583/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, och om upphävande av beslut 2007/868 (EUT L 188, s. 21). Enligt detta beslut behölls sökandens namn i den omtvistade förteckningen.

16      Genom skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 10 september 2008 begärde sökanden att få justera sina yrkanden i förevarande mål på så sätt att talan även avser ogiltigförklaring av beslut 2008/583, i den del det rör sökanden. I sitt yttrande angående denna begäran, som inkom till förstainstansrättens kansli den 10 oktober 2008, angav rådet att det kunde gå med på denna justering. I yttranden som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 och 14 oktober 2008 anförde Konungariket Nederländerna och kommissionen att de inte hade några invändningar mot detta.

17      Den 26 januari 2009 antog rådet beslut 2009/62/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, och om upphävande av beslut 2008/583 (EUT L 23, s. 25). Enligt detta beslut behölls sökandens namn i den omtvistade förteckningen.

18      Den 15 juni 2009 antog rådet förordning (EG) nr 501/2009 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, och om upphävande av beslut 2009/62 (EUT L 151, s. 14). Enligt detta beslut behölls sökandens namn i den omtvistade förteckningen.

19      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (sjunde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Som processledande åtgärder enligt artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler ställde rätten två skriftliga frågor till parterna.

20      Förstainstansrätten fann att begäran att få anpassa sina yrkanden avseende ogiltigförklaring av beslut 2007/868 hade getts in efter utgången av den tidsfrist på två månader räknat från offentliggörandet eller delgivningen av detta beslut som föreskrivs i artikel 230 femte stycket EG. Således hade sökanden vid den tidpunkt begäran inlämnades förlorat sin rätt att genom en ansökan väcka en talan om ogiltigförklaring av nämnda rättsakt. Trots att ingen invändning angående detta framförts av svarandeparterna eller intervenienterna, erinrade förstainstansrätten om att frågan huruvida en talan har väckts efter det att fristen gått ut enligt fast rättspraxis utgör en fråga avseende ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas och kan, eller till och med ska, prövas ex officio av gemenskapsdomstolen. Förstainstansrätten anmodade därefter parterna att yttra sig skriftligen angående huruvida nämnda tvåmånadersfrist även är tillämplig när talan om ogiltighetsförklaring avseende en gemenskapsrättsakt inte väckts genom en ansökan utan genom en begäran om justering av yrkanden avseende ogiltigförklaring av en tidigare rättsakt som upphävts och ersatts av rättsakten i fråga. Gemenskapsdomstolen har i princip tillåtit sådana justeringar med hänvisning till kraven på god rättskipning och processekonomi.

21      Vidare uppmanade förstainstansrätten huvudparterna att skriftligen yttra sig över vissa anmärkningar som Konungariket Nederländerna gjort i sin interventionsinlaga angående vilken möjlighet sökanden kunde ha haft dels att överklaga avgörandet i det interimistiska förfarandet, dels att väcka talan vid den domstol som har att pröva talan i sak.

22      Parterna svarade skriftligen på frågorna inom de fastställda fristerna.

23      I sitt skriftliga svar på förstainstansrättens frågor, som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 oktober 2009, begärde sökanden att få justera sina yrkanden på så sätt att talan även avser ogiltigförklaring av besluten 2008/583 (som till följd av en felskrivning angavs som ”beslut 2008/538”) och 2009/62 samt förordning nr 501/2009, i den del dessa rättsakter rör sökanden. Förstainstansrätten uppmanade övriga parter att vid förhandlingen yttra sig muntligt angående denna begäran.

24      Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 25 november 2009. I sitt muntliga anförande preciserade sökanden vilka rättsakter den yrkade ogiltigförklaring av, i den del de rör sökanden. Svarandeparterna och intervenienterna angav att de, i princip, inte motsatte sig de justeringar av yrkandena som sökanden begärt i sitt skriftliga svar på förstainstansrättens frågor, vilket noterades i förhandlingsprotokollet.

25      Den 22 december 2009 antog rådet genomförandeförordning (EU) nr 1285/2009 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av förordning nr 501/2009 (EUT L 346, s. 39). Enligt detta beslut behölls sökandens namn i den omtvistade förteckningen.

 Parternas yrkanden

26      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet och besluten 2007/868, 2008/583 och 2009/62 samt förordning nr 501/2009, i den del dessa rättsakter rör sökanden,

–        förklara att förordning nr 2580/2001 inte är tillämplig på sökanden,

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

27      Sökanden har i sitt yttrande över Konungariket Nederländernas interventionsinlaga erbjudit sig att, om tribunalen så önskar, inkomma med bevis avseende det interimistiska förfarandets natur och beskaffenhet i nederländsk rätt samt vilken befogenhet en domstol med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder har. Denna bevisning skulle bestå i hörande av sakkunniga och/eller ingivandet av juridiska handböcker.

28      Rådet har yrkat att tribunalen ska

–      ogilla talan i sin helhet, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

29      Konungariket Nederländerna och kommissionen har anslutit sig till rådets yrkanden.

 Rättslig bedömning

1.     Processuella följder av att det angripna beslutet har upphävts och ersatts av andra rättsakter under rättegången

30      Såsom framgår av det ovanstående har, efter att talan väckts, det angripna beslutet upphävts och inledningsvis ersatts av beslut 2007/868, därefter av beslut 2008/583, därefter av beslut 2009/62, därefter av förordning nr 501/2009 och slutligen av genomförandeförordning nr 1285/2009. Sökanden har successivt begärt att få justera sina ursprungliga yrkanden på så sätt att de avser ogiltigförklaring av dessa tre beslut och av förordning nr 501/2009, i den mån som sökanden berörs av dem. Däremot har vid tidpunkten för meddelandet av förevarande dom sökanden inte begärt att få anpassa sina yrkanden så att talan även avser ogiltigförklaring av genomförandeförordning nr 1285/2009. Sökanden har dessutom vidhållit sina yrkanden om ogiltigförklaring av tidigare rättsakter som upphävts och ersatts.

31      Sökandens yrkanden om justering av sina ursprungliga yrkanden ska bifallas. Sökandens yrkanden om ogiltigförklaring av det angripna beslutet liksom besluten 2007/868, 2008/583 och 2009/62 samt förordning nr 501/2009, i den del dessa rättsakter rör sökanden, ska således prövas, utan att det i detta hänseende ska göras skillnad beroende på huruvida yrkandena har framställts inom fristen på två månader räknat från det att den aktuella rättsakten offentliggjordes eller delgavs, såsom föreskrivs i artikel 230 femte stycket EG.

32      Tribunalen anser i detta hänseende att nämnda frist i princip är tillämplig, såväl när talan om ogiltigförklaring av en rättsakt väcks genom en ansökan som när den väcks inom ramen för ett pågående mål – i enlighet med den rättspraxis som inleddes genom domstolens dom av den 3 mars 1982 i mål 14/81, Alpha Steel mot kommissionen (REG 1982, s. 749, punkt 8) – genom begäran om justering av yrkanden om ogiltigförklaring av en tidigare rättsakt som upphävts och ersatts av rättsakten i fråga.

33      Denna lösning är motiverad med hänsyn till att bestämmelserna angående frister för väckande av talan utgör tvingande rätt och ska tillämpas av domstolen på ett sådant sätt att rättssäkerhet och likhet inför lagen säkerställs (domstolens dom av den 18 januari 2007 i mål C‑229/05 P, PKK och KNK mot rådet, REG 2007, s. I‑439, punkt 101) och all diskriminering eller godtycklig behandling i rättsliga förfaranden undviks (domstolens dom av den 15 januari 1987 i mål 152/85, Missel mot rådet, REG 1987, s. 223, punkt 11).

34      Tribunalen anser emellertid, med undantag från denna princip, i likhet med rådet och kommissionen, att nämnda frist inte är tillämplig i ett pågående förfarande, när dels rättsakten i fråga och den rättsakt som den upphäver och ersätter, såvitt avser den berörde, har samma syfte, i allt väsentligt grundar sig på samma skäl, har samma materiella innehåll och endast skiljer sig åt vad gäller deras respektive tillämpning i tiden, dels begäran om justering av yrkandena inte är baserad på någon ny grund, omständighet eller bevisning förutom själva antagandet av rättsakten i fråga, genom vilken den tidigare rättsakten upphävdes och ersattes. Detta är precis situationen i förevarande mål, vilket samtliga parter har vitsordat i sina skriftliga och muntliga yttranden till svar på de frågor tribunalen ställt.

35      Med beaktande av att talans syfte och omfattning i enlighet med den ursprungliga ansökan inte ändrats på annat sätt än vad som avser tidsaspekten, påverkas i ett sådant fall rättssäkerheten inte av att begäran om anpassning av yrkandena har framställts efter det att tvåmånadersfristen i fråga hade gått ut.

36      Detta undantag är även motiverat med hänsyn till de skyldigheter som följer av en dom om ogiltigförklaring, för den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig, vad gäller de åtgärder som institutionen enligt artikel 233 EG ska vidta för att följa domen.

37      Institutionen ska, för att rätta sig efter en sådan dom, respektera såväl domslutet som de domskäl som föranlett domslutet och som utgör det nödvändiga stödet för detta, på så sätt att domskälen är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet. Det är nämligen i domskälen som den bestämmelse anges som anses vara rättsstridig, och som de exakta skälen redovisas för den rättsstridighet som fastslås i domslutet, vilka domskäl den berörda institutionen ska beakta när den ogiltigförklarade rättsakten ersätts (domstolens dom av den 26 april 1988 i de förenade målen 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, Asteris m.fl. mot kommissionen, REG 1988, s. 2181, punkt 27).

38      Fastställandet i domskälen i domen om ogiltigförklaring, att det föreligger rättsstridighet, innebär först och främst att den institution som har antagit den ogiltigförklarade rättsakten är skyldig att tillse att denna rättsstridighet inte återfinns i den rättsakt som ska ersätta den ogiltigförklarade rättsakten. Emellertid kan fastställandet även få andra följder för denna institution, försåvitt det rör en bestämmelse med ett visst innehåll på ett visst område (domen i de ovannämnda förenade målen Asteris m.fl. mot kommissionen, punkt 28).

39      I förevarande fall rör det sig om ogiltigförklaring av en gemenskapsåtgärd för frysning av penningmedel, vilken enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska ses över med jämna mellanrum. I sådana fall är den institution som har antagit beslutet först och främst skyldig att tillse att påföljande beslut om frysning av penningmedel som eventuellt ska antas efter domen om ogiltigförklaring, med avseende på perioder efter nämnda dom, inte är behäftade med samma fel och rättsstridigheter (förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2008 i mål T‑256/07, People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, REG 2008, s. II‑3019, nedan kallad ”domen i målet PMOI I”, punkt 62, se, analogt, domen i de ovannämnda förenade målen Asteris m.fl. mot kommissionen, punkt 29).

40      På grund av den retroaktiva verkan av domar om ogiltigförklaring gäller dock konstaterandet av rättsstridigheten från och med den tidpunkt då den ogiltigförklarade rättsakten trädde i kraft (domen i de ovannämnda förenade målen Asteris m.fl. mot kommissionen, punkt 30).

41      Detta skulle i förevarande fall kunna medföra att rådet, om det angripna beslutet ogiltigförklaras, måste undanröja de fel och rättsstridigheter som fanns i detta beslut från alla de senare åtgärder som vidtagits avseende frysning av penningmedel som upphävt och ersatt det angripna beslutet, fram till det datum då domen om ogiltigförklaring meddelades (se, för ett liknande och analogt resonemang, domen i de ovannämnda målen Asteris m.fl. mot kommissionen, punkt 30, och domen i målet PMOI I, punkt 64).

42      Under sådana omständigheter som i förevarande fall, vilka beskrivs i punkt 34 ovan, kan varje fastställande av att den frysning av sökandens penningmedel som genomförts genom det angripna beslutet varit rättsstridig få följder, inte endast för den period under vilken detta beslut varit gällande. Fastställandet kan även få följder för de perioder för vilka alla de påföljande åtgärderna avseende frysning av penningmedel varit gällande, åtgärder vilka har angripits under det pågående förfarandet (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovannämnda målet Asteris m.fl. mot kommissionen, punkt 31).

43      Genom att vägra att iaktta den skyldighet som definieras i punkt 41 ovan, har rådet åsidosatt de skyldigheter som åligger institutionen enligt artikel 233 EG. Åsidosättande av dessa skyldigheter kan beivras genom förfarandet i artikel 232 EG (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovannämnda målet Asteris m.fl. mot kommissionen, punkt 32).

44      Under dessa omständigheter, och i andan av den rättspraxis som anges i punkterna 45–48 i domen i målet PMOI I, skulle det nämligen strida mot god rättskipning och processekonomiska krav att, för att en begäran om justering av yrkandena under pågående rättegång ska tas upp till prövning, tvinga sökanden att inkomma med sin begäran inom den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 230 femte stycket EG, vid påföljd av att den annars avvisas.

45      Enligt fast rättspraxis på området för talan som väcks mot successiva åtgärder för frysning av penningmedel som vidtagits i enlighet med förordning nr 2580/2001 kvarstår sökandens intresse av att alla rättsakter som angrips genom talan ogiltigförklaras, trots att dessa kan ha upphävts och ersatts av andra rättsakter vid tidpunkten för meddelandet av förevarande dom (se, för ett liknande resonemang, domen i målet PMOI I, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

2.     Yrkandena om ogiltigförklaring

46      Eftersom de skäl som rådet hänvisat till för att motivera det angripna beslutet, besluten 2007/868, 2008/583 och 2009/62 respektive förordningen nr 501/2009 är identiska, är de grunder som åberopats till stöd för yrkandena om ogiltigförklaring av dessa rättsakter också identiska. Varje hänvisning i förevarande dom till det angripna beslutet avser i fortsättningen även besluten 2007/868, 2008/583 och 2009/62 samt förordning nr 501/2009.

47      Sökanden har i detta avseende åberopat i huvudsak fem grunder. Den första grunden är indelad i fyra delar: åsidosättande av artikel 1.1, 1.2 och 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001. Den andra grunden är att proportionalitetsprincipen har åsidosatts. Den tredje grunden avser ett åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och en väsentlig formföreskrift. Den fjärde grunden avser ett åsidosättande av den grundläggande rätten att ostört få nyttja sin egendom. Den femte grunden är att motiveringsskyldigheten i artikel 253 EG åsidosatts.

48      Tribunalen kommer att börja med att pröva den första grunden, och därefter den tredje grunden.

 Den första grunden: Åsidosättande av artikel 1.1, 1.2 och 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001

49      Denna grund är indelad i fyra delar. Dessa är att sökanden inte är en person, grupp eller enhet i den mening som avses i de bestämmelser som påstås ha åsidosatts, att ingen behörig myndighet har fattat något beslut avseende sökanden i den mening som avses i nämnda bestämmelser, att det inte har visats att sökanden hade för avsikt att underlätta genomförandet av terroristhandlingar och, slutligen, att sökanden inte längre kan anses underlätta genomförandet av sådana handlingar.

 Den första grundens första del

–       Parternas argument

50      Sökanden har anfört att stiftelsen inte motsvarar definitionen av ”personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar”, i den mening som avses i artikel 1.2 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Således följer av artikel 1.1 i nämnda gemensamma ståndpunkt att varken denna eller, följaktligen, förordning nr 2580/2001, genom vilken ståndpunkten genomförs, är tillämplig.

51      Eftersom sökanden inte är en fysisk person omfattas den inte av artikel 1.2 första strecksatsen i gemensam ståndpunkt 2001/931, vilken enligt sökanden endast avser sådana personer, och inte juridiska personer. Sökanden har i detta sammanhang åberopat både omständigheten att det i den andra strecksatsen i denna bestämmelse görs skillnad mellan grupper, enheter och personer, och att det i den omtvistade förteckningen under rubriken ”Personer” endast anges fysiska personer, samtidigt som flera juridiska personer anges under rubriken ”Grupper och enheter”.

52      Vidare omfattas sökanden uppenbart inte av artikel 1.2 andra strecksatsen i nämnda gemensamma ståndpunkt eftersom, enligt ordalydelsen i motiveringen, sökanden endast klandras för att ha samlat in medel till vissa organisationer som hört till Hamas, vilka i sin tur ska ha tillhandahållit dessa medel för att möjliggöra genomförandet av terroristhandlingar eller underlätta genomförandet av desamma.

53      Sökanden har i sin replik preciserat att nämnda delgrund avser rådets avsaknad av befogenhet att medta juridiska personer i tillämpningsområdet för artikel 2.3 ii i förordning nr 2580/2001. Genom att göra detta har rådet gått utanför tillämpningsområdet för gemensam ståndpunkt 2001/931.

54      Rådet har, med stöd av Konungariket Nederländerna och kommissionen, bestritt sökandens argument.

–       Tribunalens bedömning

55      I artikel 1.2 i gemensam ståndpunkt 2001/931 anges följande:

”I denna gemensamma ståndpunkt avses med personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar:

–        personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar eller som deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar,

–        grupper och enheter som ägs eller kontrolleras direkt eller indirekt av sådana personer och personer, grupper eller enheter som agerar på sådana personers, gruppers eller enheters vägnar eller under deras ledning, inklusive kapital som härrör från eller uppstår genom egendom som direkt eller indirekt ägs eller kontrolleras av sådana personer och av associerade personer, grupper och enheter.”

56      Sökandens argument att begreppet ”personer” i första strecksatsen i denna bestämmelse endast avser fysiska personer kan inte godtas.

57      Enligt normalt juridiskt språkbruk, vilket bör ligga till grund för bedömningen i avsaknad av någon uttrycklig indikation från lagstiftaren om motsatsen, är en ”person” någon som har rättskapacitet, och ordet kan således avse såväl en fysisk som en juridisk person.

58      De ”personer” som omnämns i artikel 1.2 första strecksatsen i gemensam ståndpunkt 2001/931 kan således avse såväl fysiska som juridiska personer, samtidigt som begreppet ”grupper och enheter” i artikel 1.2 andra strecksatsen i gemensam ståndpunkt 2001/931 kan avse alla andra sorters organisationer som, även om de saknar rättskapacitet, dock har en mer eller mindre strukturerad form för sin verksamhet.

59      Såsom rådet med rätta har påpekat bekräftas denna tolkning av artikel 1.5 i gemensam ståndpunkt 2001/931, enligt vilken ”[r]ådet skall se till att namnen på fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter i förteckningen i bilagan förses med tillräckliga detaljer för att enskilda individer, juridiska personer, enheter eller organ med säkerhet skall kunna identifieras och att de som har samma eller liknande namn lättare skall kunna rentvås”.

60      I egenskap av juridisk person omfattas således sökanden, tvärtemot vad denne hävdat, av tillämpningsområdet för artikel 1.2 första strecksatsen i gemensam ståndpunkt 2001/931, och följaktligen även av tillämpningsområdet för förordning nr 2580/2001.

61      Vad sökanden har anfört angående att det i bilagan som bifogats gemensam ståndpunkt 2001/931, på samma sätt som i den omtvistade förteckningen, inte anges annat än fysiska personer under rubriken ”Personer”, samtidigt som flera juridiska personer, däribland sökanden, nämns under rubriken ”Grupper och enheter”, saknar i detta sammanhang betydelse. Dessa förteckningar, vilka upprättats med enda syfte att, i de enskilda fall som räknas upp i förteckningarna, genomföra gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001, saknar nämligen betydelse för den definition av ”personer, grupper och enheter” som finns i dessa rättsakter. Detta gäller således även eventuella fel i uppdelningen mellan ”personer” och ”grupper och enheter” som kan ha gjorts i dessa förteckningar.

62      Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

 Den första grundens andra del

–       Parternas argument

63      Sökanden har anfört att, tvärtemot vad som framhålls i motiveringen, ingen behörig myndighet har tagit ställning avseende sökanden, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Sökanden omfattas således inte av tillämpningsområdet för förordning nr 2580/2001.

64      Varken Sanctieregeling eller avgörandet i det interimistiska förfarandet omfattas av någon av de fyra beslutskategorier som avses i denna bestämmelse, närmare bestämt beslut om inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, beslut om inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om försök att begå en sådan handling, beslut om inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om deltagande i eller underlättande av en sådan handling eller en dom för sådana handlingar. I synnerhet har domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder i sitt avgörande begränsat sig till att interimistiskt avslå sökandens begäran, utan att fatta något beslut avseende denne i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

65      Sökanden har i andra hand anfört att varken de ministrar som antagit Sanctieregeling eller den domare som hade behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, ordföranden på avdelningen för civilrätt vid distriktsdomstolen i Haag, kan anses vara behöriga myndigheter i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

66      Dessa myndigheter har ingen som helst befogenhet att inleda undersökningar eller rättsliga åtgärder på grund av terroristhandlingar, eftersom officier van justitie (allmän åklagare) är exklusivt behörig att göra detta i Nederländerna.

67      Vidare har dessa myndigheter ingen befogenhet att meddela domar avseende terroristhandlingar eftersom strafrechter (brottsmålsdomare) är exklusivt behörig att göra detta.

68      Sökanden har dessutom gjort gällande att, tvärtemot vad som framhålls i motiveringen, domstolen som hade behörighet att besluta om interimistiska åtgärder inte har ”godkänt” Sanctieregeling. Domstolen i fråga har begränsat sig till att inom ramen för ett interimistiskt förfarande avslå sökandens ansökan om förbud för den nederländska regeringen att frysa sökandens penningmedel. För övrigt har en ministerförordning per definition kraft av lag och kan aldrig ”ratificeras” genom en rättsakt från en rättslig myndighet.

69      Sökanden har vidare i sin replik anfört att även om, såsom rådet hävdar, domstolen som hade behörighet att besluta om interimistiska åtgärder faktiskt är en behörig ”rättslig” myndighet, kan ministrarna inte vara en ”likvärdig” myndighet på detta område, eftersom det framgår av ordalydelsen i artikel 1.4 andra stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 att sådana myndigheter är ömsesidigt exklusiva. Rådets argument är därmed motstridigt och obegripligt.

70      I sitt skriftliga yttrande avseende Konungariket Nederländernas interventionsinlaga har sökanden tillagt att varken det interimistiska förfarandets beskaffenhet enligt nederländsk rätt eller dess avsaknad av straffrättslig karaktär är relevanta för prövningen av denna grund. Intervenientens anmärkningar angående möjligheten att överklaga avgörandet i det interimistiska förfarandet och att sökanden inte har väckt talan i sak saknar på samma sätt relevans.

71      I andra hand, i den mån tribunalen önskar erhålla bevisning vad gäller det interimistiska förfarandets karaktär, innehåll och procedurella aspekter i nederländsk rätt erbjuder sig sökanden att inkomma med bevisning härom i form av hörande av sakkunniga och/eller inlämnande av juridiska handböcker.

72      Sökanden har vidare anfört att, tvärtemot vad Konungariket Nederländerna har hävdat, uppräkningen av beslut i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 är uttömmande. Denna tolkning har stöd såväl i denna bestämmelses ordalydelse, särskilt i dess tyska språkversion, som av logiska skäl. I bestämmelsen i fråga får nämligen ordet ”beslut”, med odefinierat och obegränsat innehåll, endast mening tack vare den uppräkning som följer ordet. Under alla omständigheter är uppräkningen i fråga viktig och visar att det rör sig om en särskild sorts beslut, vilka motsvarar eller i hög grad liknar antingen inledande av en undersökning eller av straffrättsliga åtgärder, eller till och med en fällande dom. I förevarande mål uppfyller avgörandet i det interimistiska förfarandet uppenbarligen inte dessa villkor.

73      Rådet har, med stöd av Konungariket Nederländerna och kommissionen, bestritt sökandens argument.

74      Rådet har särskilt betonat att det angripna beslutet endast grundas på avgörandet i det interimistiska förfarandet, vilket enligt institutionen utgör ett beslut från en behörig myndighet, i detta fall en rättslig sådan, som fattats avseende sökanden, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Detta framgår klart av motiveringen. Rådet har emellertid tillagt att institutionen även hade kunnat betrakta Sanctieregeling som ett beslut från en behörig myndighet i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

75      Även Konungariket Nederländerna har hävdat att avgörandet i det interimistiska förfarandet utgör det beslut av en behörig nationell myndighet som utgjort grund för rådets beslut att medtaga sökanden i den omtvistade förteckningen.

–       Tribunalens bedömning

76      I dom av den 12 december 2006 i mål T‑228/02, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet (REG 2006, s. II‑4665) (nedan kallad domen i målet OMPI), domen i målet PMOI I, dom av den 4 december 2008 i mål T‑284/08, People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet (REG 2008, s. II‑3487) (nedan kallad domen i målet PMOI II), och av den 30 september 2009 i mål T‑341/07, Sison mot rådet, REG 2009, s. II‑0000 (nedan kallad domen i målet Sison II), har förstainstansrätten först preciserat, sedan bekräftat, följande: A: Villkoren för att genomföra artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001. B: Den bevisbörda som i detta sammanhang åligger rådet. C: Domstolsprövningens omfattning på detta område.

77      Såsom förstainstansrätten har påpekat i punkterna 115 och 116 i domen i målet OMPI, i punkt 130 i domen i målet PMOI I, i punkt 50 i domen i målet PMOI II och i punkt 92 i domen i målet Sison II, fastställs i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 de omständigheter av faktisk och rättslig natur som kan villkora vidtagandet av en åtgärd innebärande frysning av penningmedel gentemot en person, en grupp eller en enhet. Enligt denna bestämmelse ska rådet enhälligt upprätta, revidera och ändra förteckningen över personer, grupper och enheter, på vilka denna förordning ska tillämpas i enlighet med bestämmelserna i artikel 1.4, 1.5 och 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Förteckningen i fråga ska således upprättas i enlighet med bestämmelserna i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom om ansvar för sådana handlingar. Med ”behörig myndighet” avses en rättslig myndighet eller, om rättsliga myndigheter inte har behörighet på det område som omfattas av denna punkt, en motsvarande myndighet som är behörig på det området. Namnen på de personer och enheter som finns i förteckningen ska enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ses över med jämna mellanrum, dock minst en gång var sjätte månad, för att man ska försäkra sig om att det är berättigat att behålla dem i förteckningen.

78      I punkt 117 i domen i målet OMPI, i punkt 131 i domen i målet PMOI I, i punkt 51 i domen i målet PMOI II och i punkt 93 i domen i målet Sison II, drog förstainstansrätten följande slutsatser av nämnda bestämmelser. Ett förfarande som kan leda till att en åtgärd innebärande frysning av penningmedel vidtas med stöd av relevant lagstiftning äger rum på två nivåer, dels på nationell nivå, dels på gemenskapsnivå. En behörig nationell myndighet, i princip en rättslig myndighet, ska inledningsvis fatta ett beslut som svarar mot definitionen i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 gentemot den berörde. Om det rör sig om ett beslut att inleda undersökningar eller vidta rättsliga åtgärder ska detta grundas på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier. Därefter ska rådet enhälligt besluta att föra upp den berörde på den omtvistade förteckningen med stöd av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett sådant beslut har fattats. Härefter ska rådet sedan med jämna mellanrum, dock minst en gång var sjätte månad, försäkra sig om att det är berättigat att behålla den berörde i förteckningen. Det är härvid en viktig förutsättning att rådet, innan det antar ett initialt beslut om frysning av penningmedel, först kontrollerar att det föreligger ett beslut av en nationell myndighet som uppfyller denna definition. Det är vidare nödvändigt att kontrollera vilka åtgärder som vidtagits med anledning av beslutet på nationell nivå vid antagande av påföljande beslut om frysning av penningmedel.

79      I punkt 123 i domen i målet OMPI, i punkt 132 i domen i målet PMOI I, i punkt 52 i domen i målet PMOI II och i punkt 94 i domen i målet Sison II, erinrade förstainstansrätten vidare om att medlemsstaterna och institutionerna enligt artikel 10 EG har en ömsesidig skyldighet till lojalt samarbete (se domstolens dom av den 16 oktober 2003 i mål C‑339/00, Irland mot kommissionen, REG 2003, s. I‑11757, punkterna 71 och 72 och där angiven rättspraxis). Denna princip äger allmän tillämplighet och gäller bland annat inom polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet (allmänt kallat rättsliga och inrikes frågor) (RIF) som regleras i avdelning VI i EU-fördraget, i dess lydelse före Lissabonfördraget. Detta samarbete grundas för övrigt helt på samarbetet mellan medlemsstaterna och institutionerna (domstolens dom av den 16 juni 2005 i mål C‑105/03, Pupino, REG 2005, s. I‑5285, punkt 42).

80      I punkt 124 i domen i målet OMPI, i punkt 133 i domen i målet PMOI I, i punkt 53 i domen i målet PMOI II, och i punkt 95 i domen i målet Sison II, angav förstainstansrätten att det genom bestämmelserna i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 införts en särskild form av samarbete mellan rådet och medlemsstaterna för att gemensamt bekämpa terrorismen. Ovannämnda princip medför, vid tillämpning av dessa bestämmelser, en skyldighet för rådet att i så stor utsträckning som möjligt godta den bedömning som gjorts av den behöriga nationella myndigheten, åtminstone om det rör sig om en rättslig myndighet, särskilt vad gäller befintligheten av ”bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier” som legat till grund för myndighetens beslut.

81      Såsom fastslogs i punkt 134 i domen i målet PMOI I, i punkt 54 i domen i målet PMOI II och i punkt 96 i domen i målet Sison II, följer det av det ovan anförda att det visserligen ankommer på rådet att bevisa att en frysning av penningmedel som tillhör en person, en grupp eller en enhet är eller förblir lagligt grundad, mot bakgrund av relevant lagstiftning. Denna bevisbörda är emellertid av relativt begränsad omfattning i gemenskapsförfarandet för frysning av penningmedel. När det rör sig om ett initialt beslut om frysning av penningmedel avser bevisbördan främst förekomsten av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut som uppfyller definitionen i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 har fattats av en nationell myndighet i fråga om den berörde. Vad vidare gäller ett påföljande beslut om frysning av penningmedel som fattas efter förnyad prövning avser bevisbördan huvudsakligen frågan huruvida frysningen av penningmedel fortfarande är berättigad med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i ärendet och, i synnerhet, av vilka åtgärder som vidtagits med anledning av nämnda beslut av den behöriga nationella myndigheten.

82      När det gäller den kontroll som tribunalen utövar angav förstainstansrätten, i punkt 159 i domen i målet OMPI, i punkt 137 i domen i målet PMOI I, i punkt 55 i domen i målet PMOI II, och i punkt 97 i domen i målet Sison II att rådet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning av de omständigheter som ska beaktas vid vidtagande av ekonomiska och finansiella sanktionsåtgärder enligt artiklarna 60 EG, 301 EG och 308 EG, med stöd av en gemensam ståndpunkt som antagits på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta utrymme för skönsmässig bedömning rör särskilt de lämplighetsöverväganden som ligger till grund för dessa beslut.

83      Även om förstainstansrätten har tillerkänt rådet ett utrymme för skönsmässig bedömning på detta område innebär detta emellertid inte att rätten inte ska kontrollera rådets tolkning av de relevanta omständigheterna (se punkt 138 i domen i målet PMOI I, punkt 55 i domen i målet PMOI II och punkt 98 i domen i målet Sison II). Gemenskapsdomstolen ska nämligen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma situationen och om de kan styrka de slutsatser som dragits. I samband med denna kontroll får tribunalen emellertid inte ersätta den lämplighetsbedömning som gjorts av rådet med sin egen bedömning (se analogt domstolens dom av den 22 november 2007 i mål C‑525/04 P, Spanien mot Lenzing, REG 2007, s. I‑9947, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

84      I förevarande fall ska rätten först, i enlighet med denna rättspraxis, kontrollera om de omtvistade besluten har antagits på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut som uppfyller definitionen i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 har fattats i fråga om sökanden (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sison II, punkt 99).

85      Motiveringen till rådets ståndpunkt, som bifogats rådets skrivelser till sökanden av den 23 april och den 29 juni 2007, avser enligt sitt tredje stycke två beslut som a priori kan anses ha antagits av behöriga myndigheter i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, nämligen Sanctieregeling och avgörandet i det interimistiska förfarandet.

86      Förvisso har rådet i punkt 24 i sitt svaromål bekräftat att det endast grundat det angripna beslutet på avgörandet i det interimistiska förfarandet, samtidigt som rådet i punkt 22 i samma svarsinlaga anfört att det lika gärna hade kunnat grunda sitt beslut på Sanctieregeling. Detta påstående, vilket Konungariket Nederländerna har instämt i, verkat också ha bekräftats, såsom rådet även påpekat, av den omständigheten att det i den slutsats som finns i det fjärde stycket i den motivering som delgetts sökanden anges att ”ett beslut fattats [beträffande sökanden] av en behörig myndighet, i den mening som avses i artikel 1.4 i rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931”, det vill säga ordet beslut används i singular.

87      Tvärtemot vad som var fallet i de domstolsbeslut och den Sanctieregeling som var i fråga i målet Sison II, är det dock i förevarande mål inte möjligt att beakta avgörandet i det interimistiska förfarandet för sig, utan att samtidigt beakta Sanctieregeling. Skälet till detta är att den senare rättsakten utgör själva grunden för väckande av talan i den domstol som är behörig att bestämma om interimistiska åtgärder och att begäran om inhibition av denna rättsakt var själva syftet med den talan som väcktes vid den domstolen (se även domen i målet Al-Aqsa, punkt 18). Det är uppenbart att det är på detta sätt som den uttryckliga och detaljerade hänvisningen till Sanctieregeling, som också finns i motiveringen, ska förstås.

88      Vad för det första gäller Sanctieregeling, är detta förvisso ett beslut från en administrativ myndighet, inte från en rättslig sådan. Denna omständighet är dock inte i sig avgörande. Såsom rådet med rätta har påpekat framgår det nämligen uttryckligen av ordalydelsen i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 att även en icke-rättslig myndighet kan betraktas som behörig myndighet i den mening som avses i denna bestämmelse.

89      Denna tolkning bekräftas också av förstainstansrättens praxis. I målet PMOI I (se punkt 6 i den domen), hade rådet stött sig på ett beslut från Secretary of State for the Home Departement (inrikesministern i Förenade kungariket) att, i enlighet med Terrorism Act 2000 (2000 års lag om terrorism) förbjuda sökanden i nämnda mål i egenskap av en organisation som deltar i terrorism. I punkt 144 i domen i målet PMOI I fann förstainstansrätten att det nämnda beslutet mot bakgrund av den relevanta nationella lagstiftningen framstod som ett sådant beslut av en behörig nationell myndighet som motsvarar definitionen i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

90      I förevarande mål är det ostridigt (se även domen i målet Al-Aqsa, punkt 16) att Sanctieregeling antogs den 3 april 2003, av utrikesministern i Nederländerna, i samförstånd med finansministern, i enlighet med Sanctiewet 1977 (1977 års lag om sanktioner), i dess lydelse av den 16 maj 2002. Denna lag ger dessa myndigheter befogenhet att frysa personers och enheters penningmedel inom ramen för genomförandet av Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373(2001) av den 28 september 2001, i vilken omfattande strategier läggs fram för att bekämpa terrorism och i synnerhet finansieringen av terrorism. Det rör sig således om ett beslut som både till form och innehåll väsentligen liknar det beslut som var i fråga i målet PMOI I.

91      Det har dessutom inte hävdats att ett sådant beslut som Sanctieregeling omfattas av de rättsliga myndigheternas befogenhet förutom vad gäller domstolsprövningen av dess laglighet.

92      Vad för det andra gäller avgörandet i det interimistiska förfarandet utgör detta under alla förhållanden ett beslut av en rättslig myndighet, som meddelats i samband med ett förfarande i vilket skulle prövas just lagligheten prima facie av Sanctieregeling, en rättsakt vars verkställighet sökanden sökte erhålla inhibition av, i enlighet med nederländsk rätt.

93      Under dessa omständigheter kan sökanden inte vinna framgång med argumentet att domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder begränsat sig till att avslå sökandens begäran om inhibition av verkställigheten av Sanctieregeling utan att fatta något ”beslut” rörande sökanden, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Skälet till detta är att sökanden utgått från en alltför formalistisk tolkning av avgörandet i det interimistiska förfarandet.

94      Samma sak gäller för sökandens argument att domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder inte i egentlig mening har ”godkänt” Sanctieregeling.

95      Det är dock riktigt att avgörandet i det interimistiska förfarandet inte mer än Sanctieregeling egentligen utgör ett beslut om ”inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling” och att det inte heller är en ”dom” avseende sökanden, i strikt straffrättslig mening.

96      Tribunalen finner emellertid att med hänsyn till dess innehåll, verkningar och sammanhang utgör avgörandet i det interimistiska förfarandet jämfört med Sanctieregeling, förvisso, ett ”beslut” av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001.

97      Vid fastställandet av en gemenskapsrättslig bestämmelses innebörd är det nödvändigt att ta hänsyn till såväl dess lydelse som till dess sammanhang och ändamål (se domstolens dom av den 8 december 2005 i mål C‑280/04, Jyske Finans, REG 2005, s. I‑10683, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

98      Det kan emellertid konstateras att enligt bestämmelserna i fråga i målet krävs det inte att det nationella ”beslutet” har fattats i ett straffrättsligt förfarande i egentlig mening, även om detta oftast är fallet. Detta bekräftas av artikel 1.4 andra stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931, i vilken uttryckligen behandlas situationen att de rättsliga myndigheterna ”inte har behörighet på det område som omfattas” av punkten i fråga, av vilket framgår att sådana beslut kan höra till ett annat område än det straffrättsliga i egentlig mening. På samma sätt föreskrivs i artikel 1.4 första stycket andra meningen i gemensam ståndpunkt 2001/931 att personer, grupper och enheter som enligt FN:s säkerhetsråd är knutna till terrorism eller mot vilka säkerhetsrådet har utfärdat sanktioner kan ingå i förteckningen. De sanktioner som beslutas av säkerhetsrådet är emellertid inte alltid av straffrättslig natur (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2008 i de förenade målen C‑402/05 P och C‑415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑6351, punkt 358, och förstainstansrättens dom av den 11 juli 2007 i mål T‑47/03, Sison mot rådet, ej publicerad i rättsfallssamlingen, nedan kallad ”domen i målet Sison I”, punkt 101).

99      Under dessa omständigheter saknar sökandens argument, att å ena sidan utredningar och straffrättsliga förfaranden och å andra sidan fällande domar i brottmål omfattas av officier van justities respektive strafrechters exklusiva behörighet, relevans.

100    Mot bakgrund av de syften som ska uppnås genom de bestämmelser som är i fråga i förevarande mål, vid genomförandet av säkerhetsrådets resolution 1373 (2001), måste det nationella förfarandet i fråga emellertid syfta till att bekämpa terrorismen i vid bemärkelse.

101    Förstainstansrätten fann i domen i målet Sison II (punkt 111) att med hänsyn till såväl lydelsen av som sammanhanget för och ändamålet med de bestämmelser som var i fråga i förevarande fall (se särskilt skäl 1 i gemensam ståndpunkt 2001/931), samt till den stora roll som de nationella myndigheterna spelar vid det förfarande för frysning av penningmedel som föreskrivs i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, ska ett beslut om ”inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder”, för att det ska kunna åberopas av rådet, ha fattats inom ramen för ett nationellt förfarande som direkt och huvudsakligen avser vidtagande av preventiva eller repressiva åtgärder gentemot den berörda personen i syfte att bekämpa terrorism och på grund av denna persons inblandning i terroristhandlingar. Förstainstansrätten preciserade att ett avgörande av en nationell rättslig myndighet i vilket den berörda personens eventuella inblandning i sådan verksamhet endast prövas indirekt som en accessorisk fråga inom ramen för en talan som exempelvis avser civila rättigheter och skyldigheter, inte uppfyller detta krav.

102    I motsats till de domstolsbeslut som var i fråga i målet Sison II ingår emellertid det avgörande i det interimistiska förfarandet som rådet har åberopat i förevarande mål i ett nationellt förfarande som i första hand syftade till att sökanden skulle åläggas en ekonomisk sanktion, närmare bestämt den frysning av sökandens penningmedel som skett genom själva Sanctieregeling, på grund av att sökanden varit inblandad i terroristhandlingar (se punkt 90 ovan).

103    Sökanden har med rätta påpekat att varken beskaffenheten av det interimistiska förfarandet i nederländsk rätt eller dess avsaknad av straffrättslig karaktär är relevanta för denna bedömning. Det förefaller således inte nödvändigt att godta sökandens erbjudande om tillhandahållande av bevisning avseende dessa frågor (se punkterna 27 och 71 ovan).

104    Avgörandet i det interimistiska förfarandet jämfört med Sanctieregeling förefaller således, med hänsyn till den relevanta nationella lagstiftningen, vara ett beslut av en behörig nationell myndighet som motsvarar definitionen i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

105    Ett sådant beslut kan således, vid den tidpunkt beslutet antogs, tillsammans med Sanctieregeling, anses motsvara kraven i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och i denna egenskap därmed utgöra en i princip giltig grund för att anta en åtgärd innebärande frysning av sökandens penningmedel i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001.

106    Vad gäller frågan huruvida detta beslut fortfarande kunde utgöra giltig grund för det angripna beslutet, vid tidpunkten för antagandet av detta, med hänsyn till alla relevanta omständigheter i målet, och särskilt, till de rättsverkningar detta beslut ges enligt den nationella lagstiftningen, ska denna fråga prövas i samband med den tredje grunden. Denna grund kommer att prövas nedan i förevarande dom.

107    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

 Den första grundens tredje del

–       Parternas argument

108    Sökanden har anfört att det varken av motiveringen, avgörandet i det interimistiska förfarandet, Sanctieregeling eller AIVD-meddelandet, framgår att sökanden haft minsta avsikt, visat minsta oaktsamhet eller haft minsta kännedom vad gäller stödet till terroristhandlingar. Enligt sökanden åligger det rådet att bevisa att dessa omständigheter föreligger, vilket krävs för att tillämpa gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001, särskilt dess artikel 2.3 ii, vilken avser juridiska personer som ”underlättar” genomförandet av terroristhandlingar.

109    I synnerhet har domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder begränsat sig till att fastställa att de penningmedel som insamlats av sökanden har kommit organisationer med koppling till Hamas till nytta och att dessa i sin tur har ställt dessa tillgångar till denna rörelses förfogande för att möjliggöra att genomföra eller underlätta terroristhandlingar (se, bland annat, punkt 3.2 i avgörandet i det interimistiska förfarandet). Påståendet i motiveringen att domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder skulle ha funnit att sökanden borde ses som en organisation som stöder Hamas och som möjliggör för den senare att genomföra eller underlätta terroristhandlingar är således felaktigt. Tvärtom visar den ordalydelse som domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder använde att domstolen i fråga inte fastställt att sökanden kände till, eller borde ha känt till, att de penningmedel som sökanden ställde till andra organisationers förfogande skulle användas i terroristsyften. Sökanden har bestritt att den haft sådan kännedom.

110    Sökanden har i sin replik tillagt att dess goda tro även framgår av att den medgett att domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder skulle få ta del av AIVD:s sekretessbelagda akt.

111    Vad gäller de bedömningar som gjordes i AIVD-meddelandet har sökanden anfört, som svar på Konungariket Nederländernas interventionsbilaga, att den omständigheten att domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder utförligt har hänvisat till detta meddelande i sina två avgöranden, inte innebär att domstolen i fråga skulle ha godtagit alla delar i denna. Detta gäller särskilt avseende den påstått aktiva roll som sökanden och dess styrelseledamöter spelat i insamlingen av penningmedel till förmån för Hamas.

112    Vad gäller Konungariket Nederländernas argument att ordet ”kännedom” inte endast innebär att man ”känner till” utan också att man ”anses känna till”, har sökanden anfört att detta argument inte stöds av den ordalydelse som lagstiftaren använt i artikel 1.3 k i gemensam ståndpunkt 2001/931, trots att det hade varit lätt för lagstiftaren att använda en annan formulering om detta hade varit dennes avsikt.

113    Under alla omständigheter framkommer det inte ens av avgörandet i det interimistiska förfarandet att sökanden ”hade bort känna till” att de penningmedel som denne överförde användes i terroristsyften.

114    Sökanden har tillagt att, tvärtemot vad Konungariket Nederländerna har anfört, det inte av avgörandet i det interimistiska förfarandet (särskilt dess punkt 3.4) framgår att domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder varit övertygad om att sökanden hade eller borde ha haft kännedom om den slutliga användningen av dess medel i terroristsyfte.

115    Sökanden har hävdat att rådet gjort en uppenbar oriktig bedömning när rådet utgått ifrån att sökanden kände till att vissa av de organisationer till vilka bidrag hade getts var knutna till Hamas och att dessa organisationer i sin tur använde dessa medel för att genomföra terroristattentat.

116    Under alla förhållanden har sökanden påpekat att organisationen Hamas i sig inte togs med i den omstridda förteckningen (genom rådets gemensamma ståndpunkt 2003/651/GUSP av den 12 september 2003 om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 och upphävande av gemensam ståndpunkt 2003/482/GUSP (EUT L 229, s. 42)) förrän den 12 september 2003, det vill säga efter avgörandet i det interimistiska förfarandet och till och med efter de inledande åtgärderna avseende frysning av sökandens penningmedel. Före detta datum hade endast Hamas terroristflygel tagits med i denna förteckning. Denna identifierades i de relevanta rättsakterna från rådet som ”Hamas-Izz al-Din al-Qassem” (se, bland annat, rådets gemensamma ståndpunkt 2003/482/GUSP av den 27 juni 2003, om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 och upphävande av gemensam ståndpunkt 2003/482/GUSP (EUT L 160, s. 100)). Sökanden har av detta dragit slutsatsen att fram till och med den 12 september 2003 kunde en genomsnittlig europeisk medborgare ha fog för att tro att de bidrag som gavs till Hamas humanitära gren inte skulle användas i terroristsyften.

117    Rådet har, med stöd av Konungariket Nederländerna och kommissionen, hävdat att det i förevarande mål har visats att sökanden hade kännedom om att dess bidrag till Hamas aktiviteter bidrog till denna grupps brottsliga handlingar.

118    Konungariket Nederländerna har tillagt att med ”kännedom” i den mening som avses i nämnda bestämmelser ska förstås inte endast ”att förstå” men också ”att ha bort förstå” eller ”måste anses ha förstått”.

–       Tribunalens bedömning

119    Såsom rådet har påpekat föreskrivs i själva förordning nr 2580/2001 inte uttryckligen någon skyldighet för denna institution att visa att den berörde hade ”avsikt” att genomföra en terroristhandling, att delta i en sådan eller underlätta dess genomförande. Emellertid krävs det enligt gemensam ståndpunkt 2001/931 att denna avsikt visas. I artikel 1.3 k i denna gemensamma ståndpunkt, som till sökandens nackdel åberopas i motiveringen, anges att för deltagandet i en terroristgrupps verksamhet krävs ”kännedom om att deltagandet kommer att bidra till gruppens brottsliga verksamhet”. Således krävs sådan bevisning även enligt artikel 1.4 i förordning nr 2580/2001, med beaktande av denna bestämmelses ordalydelse.

120    Tribunalen ska därför pröva huruvida detta vederbörligen visats i förevarande fall.

121    I detta fall framgår det av skälen till Sanctieregeling att denna har antagits utan att invänta antagandet av något gemenskapsbeslut avseende sökanden baserat på förordning nr 2580/2001, på grundval av de penningöverföringar som sökanden gjort till organisationer som stödjer terrorism i Mellanöstern (se även domen i målet Al-Aqsa, punkt 17).

122    Sökanden har anhängiggjort ett förfarande mot Konungariket Nederländerna vid domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder för att bland annat erhålla inhibition av de åtgärder som föreskrivs i Sanctieregeling.

123    I editionsföreläggandet fann domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder bland annat följande:

”1. Bakgrund

Med utgångspunkt i handlingarna i målet och förhandlingen den 6 maj 2003 lägger [domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder] följande sakomständigheter till grund för sitt beslut:

…

1.9.      Utrikesministern antog [Sanctieregeling] den 3 april 2003 …

1.10. I motiveringen i [Sanctieregeling] anges att det finns indicier som visar att [sökanden] har överfört penningmedel till organisationer som stödjer terrorism i Mellanöstern.

1.11. Genom brev av den 9 april 2003 informerade chefen för [AIVD] generaldirektören för politiska frågor på utrikesdepartementet om följande omständigheter:

’… För att bekräfta de tidigare meddelandena vill vi meddela följande. Inom ramen för genomförandet av sitt uppdrag föreskrivet i lag har AIVD från säkra, men utsatta, källor erhållit följande uppgifter:

Organisationen Al-Aqsa, som är etablerad i Nederländerna och instiftades den 24 augusti [1993] med huvudkontor i Heerlen, har samlat in pengar i Nederländerna till förmån för organisationer med koppling till Hamas i Mellanöstern. Flera av dessa organisationer ställer pengar till förfogande för att genomföra eller underlätta terroristhandlingar.

AIVD har kommit fram till att det inte längre går att göra skillnad mellan Hamas sociala verksamhet och dess terroristverksamhet. Hamas, till vilken nämnda organisationer som samlar in penningmedel är knutna, bör ses som en enda organisation som underlättar såväl humanitära aktiviteter som terroristhandlingar, med beaktande av att dessa aktiviteter kompletterar varandra.

Stiftelsen Al‑Aqsa har, eller har haft, kontakter med organisationer som samlar in medel till förmån för Hamas. Stiftelsen Al-Aqsa har, eller har haft, kontakter med Al-Aqsa i Tyskland (som förbjöds i mitten av år 2002), Al-Aqsa i Danmark (penningmedel frusna i slutet av år 2002) och Al‑Aqsa i Belgien, liksom med organisationer som samlar in medel till förmån för Hamas i Förenade kungariket, Italien, Schweiz, Sverige och Frankrike.

Det finns en gemensam internationell kampanj som bedrivs av organisationer som samlar in medel, inbegripet Al‑Aqsa Nederländerna, till förmån för Hamas, med benämningen Union of the Good (Ittilaf Al-Khair på arabiska). Chefen för Union of the Good som befinner sig i Qatar har tidigare godkänt självmordsattentat för religiösa syften. Fram till dess att (Al-Aqsa) förbjöds i Tyskland, var ordföranden för Al-Aqsa Tyskland även ordföranden för Al-Aqsa i Nederländerna. Efter att organisationen förbjöds i Tyskland blev en styrelsemedlem från Al-Aqsa Belgien, som även var medlem av styrelsen för Al-Aqsa Nederländerna, ordförande för Al-Aqsa i Nederländerna …’

Detta officiella meddelande, kompletterat av nedanstående uppgifter, utgör grunden för [Sanctieregeling].

1.12. På begäran av [sökanden] hölls den 17 april 2003 en informativ diskussion mellan å ena sidan [sökandens] styrelse och juridiska ombud och å andra sidan företrädare för utrikesdepartementet. I samband med detta möte inkom [sökandens] styrelse med kompletterande uppgifter angående sina aktiviteter. Dessa uppgifter fick emellertid inte [Konungariket Nederländerna] att dra tillbaka eller förändra de åtgärder som vidtagits mot [sökanden]. [Sökandens] senare yrkanden angående detta beaktades inte av [Konungariket Nederländerna].

2.      Begäran, dess motivering och försvaret

[Sökanden] begär, i huvudsak:

…

[Sökanden] har härvidlag åberopat följande omständigheter.

De anklagelser som riktats mot [sökanden] grundas inte på vederbörligen styrkta omständigheter. Det officiella meddelandet från AIVD utgör inte en tillräcklig grund för dessa anklagelser. Vidare har [Konungariket Nederländerna] tidigare meddelat att åtgärder inte skulle vidtas mot [sökanden]. [Sökanden] har inte någon knytning till Hamas eller till organisationer knutna till Hamas. De penningmedel som samlats in har endast använts för sociala aktiviteter, vilket ingående kontrollerats av de berörda myndigheterna. [Konungariket Nederländerna] gav inte [sökanden] möjlighet att yttra sig innan [Sanctieregeling] antogs. [Sökanden] har agerat helt öppet i förhållande till [Konungariket Nederländerna] och har medgett att alla dess aktiviteter kontrolleras. [Konungariket Nederländerna] har med orätt inte godtagit [sökandens] erbjudande. [Konungariket Nederländerna] har således agerat rättsstridigt vad gäller [sökanden]. Det sätt som [Konungariket Nederländerna] har agerat på har medfört irreparabel skada för [sökandens] intressen. [Sökanden] kan nämligen inte längre uppfylla sina betalningsåtaganden (hyra, gas, vatten, elektricitet, löner) och har tvingats avsluta sina pågående projekt.

Även om [Konungariket Nederländernas] agerande skulle anses ha varit rättsenligt, är det trots detta numera rättsstridigt eftersom [Konungariket Nederländerna] inte har vidtagit någon åtgärd för att bringa den omänskliga situation som [sökanden] för närvarande befinner sig i att upphöra.

Genom att ge viss publicitet i medierna åt de anklagelser som gjorts mot [sökanden] har [Konungariket Nederländerna] skadat den senares rykte och ära. Sökanden har således lidit en skada som [Konungariket Nederländerna] ska ersätta.

…

3.      Bedömning

3.1.      Med beaktande av den förebringade bevisningen och vad som anförts under förhandlingen kan det fastslås att [sökanden] i synnerhet önskar att erhålla ett förbud för [Konungariket Nederländerna] att genomföra verkställigheten av [Sanctieregeling]. Det bör prövas huruvida [Konungariket Nederländerna] har agerat olagligt vad gäller sökanden genom att anta och tillämpa [Sanctieregeling].

…

3.4 Enligt fast praxis från Hoge Raad [der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna)], kan en domstol fastslå att antagandet och genomförandet av generellt bindande föreskrifter (lagar i dess materiella betydelse) är olagliga, med motiveringen att det rör sig om godtycke i den meningen att det berörda organet rimligen inte har kunnat besluta om förbudet i fråga med tanke på de intressen som detta organ kände till eller hade bort känna till vid tidpunkten för antagandet av beslutet om genomförande. Domstolen måste vid sin prövning iaktta nödvändig försiktighet enligt Hoge Raad.

3.5.      [Konungariket Nederländernas] intressen vad gäller [Sanctieregeling] består i kampen mot terroristhandlingar i allmänhet, och förhindrande av finansiellt stöd till dessa aktiviteter i synnerhet. [Sökanden] har å andra sidan ett intresse av att få genomföra sina aktiviteter ostört.

3.6.      [Sanctieregeling] bygger på det ovannämnda officiella meddelandet från AIVD. Detta meddelande handlar huvudsakligen om att de penningmedel som insamlats i Nederländerna av [sökanden] kommer organisationer knutna till den islamistiska (palestinska) rörelsen Hamas till nytta, och att flera av dessa organisationer (knutna till Hamas) ställer medel till förfogande i syfte att genomföra eller underlätta Hamas terroristaktiviteter.

3.7.      [Sökanden] har energiskt hävdat att den inte tillhandahållit pengar till Hamas eller till andra organisationer knutna till denna rörelse. De medel som har insamlats (år 2002, 1 300 000 euro) har enligt [sökanden] givits till organisationer i Israel och andra länder (särskilt Kanada och Australien) vilka endast har sociala syften och endast organiserar sociala aktiviteter. De insamlade penningmedlen används under iakttagande av tillämplig lagstiftning i dessa länder/ockuperade områden och under kontroll av myndigheterna i dessa länder/områden.

3.8.      Det officiella meddelandet från AIVD innehåller endast generellt hållna uttalanden. Det finns inte några faktauppgifter till stöd för dessa uttalanden. Således har varken domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder eller [sökanden] kunnat bedöma huruvida de slutsatser som dras i nämnda meddelande stöds av uppgifterna i utredningen. Med andra ord kan detta officiella meddelandes tillförlitlighet inte prövas. Detta är än mer problematiskt eftersom [sökanden] har bestritt innehållet i detta meddelande och, i görligaste mån, motiverat detta bestridande.

3.9.      Trots att det kan medges att det finns en viss logik i det officiella meddelandet finner [domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder] att, när ett rättssubjekt blir hindrat i sin verksamhet på ett i praktiken långtgående sätt grundat på ett officiellt meddelande, kan [Konungariket Nederländerna] inte nöja sig med att hänvisa till detta meddelande när meddelandet inte har styrkts och [sökanden] har bestritt dess innehåll på ett motiverat sätt. [Konungariket Nederländernas] argument, nämligen att en enkel hänvisning till det officiella meddelandet är tillräcklig vid den prövning av denna bestämmelse som ska göras av domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, med beaktande av att de källor som styrker detta meddelande är av konfidentiell natur, kan inte heller vinna framgång.

3.10. [Konungariket Nederländerna] har i andra hand föreslagit att endast [domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder] ska ges möjlighet att få tillgång till fakta i målet. [Sökanden] har inte bestritt [Konungariket Nederländernas] påstående att staten har intresse av att bevara sekretessen för de uppgifter från AIVD som det officiella meddelandet grundas på. [Sökanden] har medgett att endast domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ges tillgång till de konfidentiella upplysningarna i fråga.

3.11. Att [domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder] tar del av relevanta bevis som sedan hålls hemliga förefaller strida mot en av de grundläggande processrättsliga principerna, nämligen den kontradiktoriska principen. Motiveringen av det (slutliga) beslutet hänvisar nämligen inte till de uppgifter som [domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder] har erhållit när den tog del av de hemliga bevisen, varför denna motivering inte kan kontrolleras direkt. Det är emellertid godtagbart att göra undantag från den ovannämnda principen, med hänsyn till ordre public. Detta är fallet i förevarande mål. Det är således också av betydelse att parterna har godtagit att det görs undantag från denna princip och att förevarande förfarande har likheter med förvaltningsprocess, i vilken det inte är ovanligt att domstolen tar del av uppgifter som hålls hemliga (se artikel 8.29 i förvaltningslagen).

3.12. Således måste [Konungariket Nederländerna] ge domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, biträdd av dess justitiesekreterare, möjlighet att under sekretess ta del av de handlingar som låg bakom det officiella meddelandet från AIVD. Domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder bedömer att denna tillgång till de sekretessbelagda handlingarna bör ske snarast möjligt …

4. Beslut

Domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder förelägger [Konungariket Nederländerna] att meddela domstolen i fråga, inom en vecka från och med [dagen efter förevarande beslut], på vilket sätt denna, biträdd av sin justitiesekreterare kan ta del av de uppgifter i handlingarna som ligger till grund för det officiella meddelandet från AIVD.

… ”

124    Den nederländska regeringen efterkom detta editionsföreläggande, och den 21 maj 2003 tog domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder del av AIVD:s utredning i den senares lokaler.

125    I avgörandet i det interimistiska förfarandet fann domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder bland annat följande:

”…

2.      Bakgrund, begäran, dess motivering och försvaret

Vad gäller dessa omständigheter hänvisas till [editionsföreläggandet].

3.      Bedömning

3.1.      Med beaktande av de överväganden som gjorts i editionsföreläggandet ska först prövas frågan huruvida [Konungariket Nederländerna] har handlat rättsstridigt vad gäller [sökanden] genom att anta och tillämpa [Sanctieregeling] och huruvida medlemsstaten därför ska förbjudas att tillämpa [Sanctieregeling].

3.2. Domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder drar på grundval av sin utredning slutsatsen att de konstateranden AIVD gjort är tillräckligt underbyggda för att AIVD ska anses ha haft fog för att dra slutsatsen att de medel som [sökanden] samlat in i Nederländerna kommit organisationer knutna till den islamistiska (palestinska) rörelsen Hamas till nytta. AIVD har även haft fog för att dra slutsatsen att flera av dessa organisationer (som är knutna till Hamas) ställer medel till förfogande i syfte att genomföra eller underlätta Hamas terroristhandlingar.

3.3.      Någon omständighet som skulle kunna föranleda slutsatsen att AIVD på ett felaktigt sätt genomfört det uppdrag det fått genom lagen om underrättelse- och säkerhetstjänster har inte förebringats domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder.

3.4.      [Sökanden] har även anfört att, även om det skulle anses att [Konungariket Nederländerna] inte har handlat rättsstridigt avseende denne genom att anta och tillämpa [Sanctieregeling], [Konungariket Nederländernas] handlingar likväl är rättsstridiga på grund av att medlemsstaten har börjat tillämpa [Sanctieregeling] utan att föreskriva någon möjlighet att bringa en sådan situation som [sökanden] för närvarande befinner sig i att upphöra. Detta argument kan inte godtas. Det har fastställts att [sökanden] har orsakats, och fortfarande orsakas, skada på grund av [Konungariket Nederländernas] handlande. Emellertid är det endast [sökandens] eget handlande som gjort att denna skada har uppstått, och i förekommande fall fortsätter medföra skador i framtiden. Den skada som redan uppstått och den skada som kommer att uppstå beror helt på [sökanden].

3.5.      [Sökanden] har även angett att [Konungariket Nederländerna] (genom inrikesministern) tidigare, närmare bestämt i oktober 2002, på frågor från ledamöter i andra kammaren uppgett att det inte bedömdes vara nödvändigt att vidta åtgärder avseende [sökanden]. [Konungariket Nederländerna] har emellertid gjort tillräckligt troligt – vilket även framgår av de tidigare nämnda svaren på frågorna i andra kammaren – att AIVD:s undersökning vid denna tidpunkt befann sig i ett sådant skede att det inte varit befogat att vidta åtgärder avseende [sökanden], men att efter att undersökningarna intensifierats det inte längre var uteslutet att vidta sådana åtgärder.

3.6.      Med beaktande av ovanstående ska den fråga som formulerats i punkt 3.1 besvaras nekande. [Sökandens] begäran att [Konungariket Nederländerna] ska förbjudas att frysa alla penningmedel som tillhör [sökanden], förbjudas att förhindra alla finansiella operationer som görs av [sökanden] eller till förmån för denne, och att förbjuda utomstående att direkt eller indirekt ställa medel till [sökandens] förfogande, ska således ogillas.

…

Beslut

Domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ogillar begäran.

…”

126    Mot bakgrund av editionsföreläggandet och avgörandet i det interimistiska förfarandet är det inte nödvändigt att pröva huruvida, såsom Konungariket Nederländerna har hävdat, domstolsprövningen av rådets bedömning av vilken ”kännedom” som krävs enligt artikel 1.3 k i gemensam ståndpunkt 2001/931 borde begränsa sig till huruvida rådet gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning.

127    Rådet har nämligen utan att göra minsta oriktiga bedömning, med beaktande av de två avgörandena i fråga, kunnat anse att sökanden hade kännedom, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, om att dennes insamlingsaktiviteter och tillhandahållande av medel bidrog till en terroristgrupps brottsliga handlingar, i detta fall Hamas, eller närmare bestämt, under denna tid, dess väpnade gren Hamas-Izz al-Din al-Qassem.

128    Tvärtemot vad sökanden har hävdat, utifrån en alltför formalistisk och bokstavlig tolkning av dessa två avgöranden, framgår det av de fastställanden och bedömningar som gjorts av domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, på grundval av AIVD-meddelandet och de delar av utredningen som låg till grund för detta, att den senare uppenbart var övertygad om att sökanden hade haft kännedom om att dess penningmedel slutligen användes för terroriständamål. De exempel på konstateranden och bedömningar som Konungariket Nederländerna har åberopat genom hänvisning till punkt 1.11 i editionsföreläggandet visar detta på ett underförstått men entydigt sätt.

129    För övrigt behandlades vid förhandlingen i domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder inte så mycket denna fråga om kännedom eller avsikt, utan snarare den mer grundläggande frågan avseende de påstådda förbindelserna mellan sökanden och Hamas. Såsom sökanden har påpekat hävdade denne ”energiskt” under detta skede av förfarandet att stiftelsen ”inte ställde några penningmedel till förfogande för Hamas eller organisationer knutna till denna rörelse” och till och med att stiftelsen ”inte hade någon kontakt med Hamas eller organisationer knutna till Hamas”. Dessa påståenden avvisades entydigt av domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder efter att den senare fått ta del av de handlingar som låg till grund för AIVD-meddelandet. Under dessa förhållanden var det inte nödvändigt att domstolen i fråga uttryckligen i punkt 3.2 i avgörandet i det intermistiska förfarandet tog ställning till i vilken mån sökanden hade ”kännedom” om situationen.

130    Under alla förhållanden har domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, genom att vid den intresseavvägning som det ankom på denna att genomföra finna att den skada som sökanden redan lidit på grund av Sanctieregeling, och den skada som sökanden kommer att lida, ”helt beror” på sökanden, med nödvändighet funnit att den ”kännedom” som krävs för att fastställa sökandens ansvar föreligger (se, bland annat, punkt 3.5 i editionsföreläggandet).

131    De argument som sökanden har framfört i sitt yttrande över Konungariket Nederländernas interventionsinlaga, angående den påstådda skillnad som ska göras, åtminstone för perioden före den 12 september 2003, mellan Hamas humanitära gren och terroristflygel, saknar helt relevans. Skälet till detta är att domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder funnit dels att de penningmedel som insamlats av sökanden i Nederländerna hade kommit organisationer knutna till Hamas till godo, dels att flera av dessa organisationer ställde penningmedel till förfogande i syfte att genomföra eller underlätta Hamas terroristhandlingar.

132    Argumentet att sökanden under denna period hade fog för att tro att de medel som betalades till Hamas humanitära gren inte skulle användas i terroristsyften strider dessutom mot vad sökanden anfört i domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, då sökanden förnekade alla kontakter med Hamas eller organisationer knutna till Hamas.

133    Mot bakgrund av ovanstående kan sökanden inte vinna framgång med den första grundens tredje del.

 Den första grundens fjärde del

–       Parternas argument

134    Sökanden har gjort gällande att gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001 har till syfte och mål att bekämpa nuvarande och framtida finansiering av terrorism, och inte mot dess finansiering i det förflutna. Enligt sökanden är dessa rättsakter således inte tillämpliga på sökanden om det inte kan fastställas att det finns en nuvarande eller framtida risk att en enhet finansierar terrorism.

135    Emellertid framgår det inte vare sig av motiveringen eller avgörandet i det interimistiska förfarandet att sökanden nu eller i framtiden skulle utgöra något som helst hot som skulle leda till att sökanden ännu år 2007 kunde anses underlätta terroristhandlingar. Med hänsyn till den tid som förflutit sedan den 3 juni 2003 kan dessutom slutsatserna i avgörandet i det interimistiska förfarandet inte längre utgöra grund för en sådan slutsats.

136    Det framkommer i synnerhet inte av motiveringen att de organisationer som sökanden har gett penningmedel till före den 3 juni 2003, även om det antas att de vid den tiden faktiskt underlättade terroristhandlingar, fortfarande gör detta i dag. Det kan till och med hända att dessa organisationer inte längre existerar. Inte ens rådet har möjlighet att kontrollera dessa omständigheter, eftersom de berörda organisationernas identitet inte har röjts och rådet inte har haft tillgång till AIVD:s handlingar som legat till grund för avgörandet i det interimistiska förfarandet.

137    Vidare finns det ingen anledning att tro att sökanden, om frysningsåtgärden avslutades, på nytt skulle stödja samma organisationer. Sökanden har i detta hänseende uttryckligen angett att om rådet ger stiftelsen en förteckning över organisationer som anses finansiera terrorism kommer stiftelsen inte att ge minsta finansiella stöd till dessa organisationer.

138    Sökanden har i sin replik tillagt att, tvärtemot vad rådet har hävdat i svaromålet, tribunalen har alla möjligheter att i förevarande mål kontrollera huruvida det angripna beslutet var välgrundat i detta avseende. Vad gäller de bedömningskriterier som rådet har hänvisat till har sökanden understrukit att stiftelsen inte hade och fortfarande inte har varit inblandad i några terroristrelaterade våldsaktioner, att rådet inte rimligen kan lägga fram någon seriös hypotes angående stiftelsens framtida avsikter endast utifrån de handlingar den har tillgång till, och att såväl Sanctieregeling, som upphävdes år 2003, som avgörandet i det interimistiska förfarandet har förlorat mycket av sin relevans.

139    Även i sitt yttrande över Konungariket Nederländernas interventionsinlaga har sökanden anfört att rådet gjort en uppenbart oriktig bedömning. Sökanden har understrukit att rådet självt inte har kännedom om vilka organisationer som sökanden stödde och, än viktigare, inte känner till vilka av dessa organisationer som senare har stött terrorism. Rådet vet inte ens om dessa organisationer fortfarande existerar. Med tanke på detta kan rådet omöjligen genom att stödja sig på de omständigheter den känner till hävda att sökanden fortfarande kan anses underlätta terroristhandlingar. Rådet har således använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett uppenbart oriktigt sätt.

140    Rådet har, med stöd av Konungariket Nederländerna och kommissionen, bestritt sökandens argument.

–       Tribunalens bedömning

141    De argument som sökanden har framfört till stöd för den första grundens fjärde del motsvarar i huvudsak dem som sökandeparten framförde till stöd för sin tredje grund i målet PMOI I.

142    Förstainstansrätten fann i domen i målet PMOI I angående denna tredje grund bland annat följande: A: Det finns inte något i de aktuella bestämmelserna i förordning nr 2580/2001 och gemensam ståndpunkt 2001/931 som hindrar att restriktiva åtgärder vidtas mot personer eller enheter som i det förflutna har begått terroristhandlingar, trots att det saknas bevis för att dessa personer för närvarande begår eller medverkar till sådana handlingar, om det med hänsyn till omständigheterna är motiverat (punkt 107). B: De mål som de båda förstnämnda rättsakterna eftersträvar att förverkliga, det vill säga att bekämpa de hot mot internationell fred och säkerhet som terroristhandlingar skapar, mål som är av grundläggande betydelse för det internationella samfundet, skulle kunna äventyras om de åtgärder för frysning av penningmedel som föreskrivs i dessa rättsakter endast kunde vidtas mot personer, grupper eller enheter som för närvarande begår terroristhandlingar eller som har gjort det alldeles nyligen (punkt 109). C: Eftersom dessa åtgärder huvudsakligen syftar till att förebygga att sådana handlingar begås eller upprepas, grundas de dessutom i större utsträckning på en bedömning av ett aktuellt eller framtida hot än på en bedömning av ett tidigare beteende (punkt 110). D: Dessa överväganden förefaller inte orimliga och det måste därför medges att rådets stora utrymme för skönsmässig bedömning av de omständigheter som ska beaktas vid ett beslut om frysning eller om fortsatt frysning av penningmedel även omfattar bedömningen av det hot som en organisation som tidigare har utfört terroristhandlingar kan utgöra även fortsättningsvis, trots att organisationen har avbrutit sin terroristverksamhet under en längre eller kortare period, eller till och med förefaller ha upphört med denna verksamhet (punkt 112).

143    I domen i målet Sison II (punkt 66) tillade förstainstansrätten att under dessa omständigheter och med hänsyn till rättspraxis angående motiveringsskyldigheten avseende påföljande beslut om frysning av penningmedel (se domen i målet PMOI I, punkt 82), kan det inte krävas att rådet i mera specifika ordalag ska ange på vilket sätt frysning av sökandens penningmedel konkret bidrar till att bekämpa terrorismen eller att det ska visa att den berörda personen skulle kunna använda sina penningmedel för att begå eller underlätta terroristhandlingar i framtiden.

144    Med avseende på förevarande fall följer det av denna rättspraxis att den omständigheten att rådet uteslutande hänvisat till händelser som skett före den 3 juni 2003, såsom de fastställts av domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, inte i sig räcker för att visa att artikel 1.1, 1.2 och 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 har åsidosatts (se, för ett liknande resonemang, domen i målet PMOI I, punkt 113).

145    Samma sak gäller sökandens ”uttryckliga uttalande” att om frysningen av dess penningmedel hävs kommer stiftelsen att avstå från att lämna något som helst stöd till de organisationer som rådet uppgett finansierar terrorism.

146    Vad gäller frågan huruvida, med beaktande av samtliga alla andra relevanta omständigheter (bland annat den tid som gått sedan det ursprungliga beslutet om frysning av penningmedlen, vad som under denna tid hänt med organisationerna som sökanden gett medel till, sökandens tidigare inblandning i terroristrelaterade våldsaktioner, stiftelsens avsikter inför framtiden, upphävandet av Sanctieregeling och den relevans som avgörandet i det interimistiska förfarandet har i dag), rådet har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, hör denna snarast till en domstolsprövning av huruvida rådet iakttagit de skyldigheter som följer av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Eftersom det är särskilt i den tredje grunden som det anförts att rådet åsidosatt dessa skyldigheter är det i samband med prövningen av den grunden som detta ska bedömas (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i målet PMOI I, punkt 114).

147    Med detta förbehåll kan sökanden inte vinna framgång med den första grundens fjärde del. Således ska, med det förbehåll som anges i punkt 106 ovan, talan ogillas såvitt avser hela den första grunden i sin helhet.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt nr 2001/931, artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och en väsentlig formföreskrift

 Parternas argument

148    Enligt sökanden, som hänvisar till artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och de principer som förstainstansrätten fastslog i domen i målet OMPI, har rådet inte sett över huruvida sökanden ska behållas i den omtvistade förteckningen. Rådet har således åsidosatt en väsentlig formföreskrift.

149    Sökanden har påpekat att det av motiveringen inte framgår att rådet verkligen har genomfört en sådan omprövning av huruvida de omständigheter som motiverat det ursprungliga beslutet om frysning av penningmedel fortfarande föreligger, och än mindre på vilket sätt en sådan omprövning gjorts. Allt tyder snarare på att rådet endast baserat det angripna beslutet på avgörandet i det interimistiska förfarandet och Sanctieregeling. Dessa rättsakter utgör emellertid inte en avgörande och oberoende rättslig grund som kan motivera ett påföljande beslut att vidmakthålla frysningen av penningmedlen. Att vid varje påföljande beslut hänvisa till samma två nationella beslut utgör enligt sökanden inte en seriös och uppdaterad omprövning av sökandens situation, i den mening som förstainstansrätten krävde i domen målet OMPI.

150    Sökanden har även påpekat att den inte har någon möjlighet att få en nederländsk domstol att pröva huruvida de anklagelser AIVD gjorde år 2003 var riktiga eller oriktiga, och än mindre vilken aktuell status de organisationer har, till vilka den har översänt penningmedel.

151    Sökanden har under förhandlingen hänvisat till bland annat punkt 116 i domen i målet Sison II, och än en gång gjort gällande att Sanctieregeling och avgörandet i det interimistiska förfarandet i dagsläget inte har lett till att undersökningar eller rättsliga åtgärder inletts i Nederländerna angående sökanden, trots att Sanctieregeling upphävdes strax efter att den första gemenskapsåtgärden avseende frysning av penningmedel hade antagits. Sökanden har av detta dragit slutsatsen, dels att det nationella beslut som rådet inledningsvis använt som grund för att besluta om att frysa sökandens penningmedel inte lett till några följder, dels att rådet inte tillräckligt har beaktat denna omständighet när den vidmakthållit denna åtgärd på obestämd tid.

152    Rådet har bestritt sökandens påståenden och har anfört att det genomfört en grundlig omprövning i sak innan det bestämde att behålla sökanden i den omtvistade förteckningen, för att säkerställa att detta var befogat.

153    Rådet har erinrat om att frågan huruvida restriktiva åtgärder som vidtagits avseende en terroristorganisation ska vidmakthållas är en fråga av politisk natur, som endast lagstiftaren kan avgöra, och anser sig ha beaktat alla relevanta omständigheter i denna fråga.

154    Vad gäller förfarandet har rådet även noggrant iakttagit de skyldigheter som anges i domarna i målen OMPI och Sison I (punkterna 141 och 184), vad gäller rätten till försvar och rätten att yttra sig. Rådet hade således full kännedom om vad sökanden anfört när det genomförde denna omprövning.

155    Rådet har hänvisat till skäl 5 i det angripna beslutet och sin skrivelse av den 29 juni 2007 genom vilken det angripna beslutet delgavs sökanden, och har understrukit att rådet noggrant har undersökt det yttrande som sökanden inkommit med den 25 maj 2007, innan rådet beslutade att behålla sökanden i den omtvistade förteckningen.

156    Rådet anser dock att även om det i enlighet med domarna i målen OMPI och Sison I ankommer på rådet att bereda berörda parter möjlighet att yttra sig och att beakta dessa yttranden, är rådet inte skyldigt att i sin tur besvara dessa yttranden. Den omständigheten att motiveringen inte har ändrats jämfört med den som meddelades den 23 april 2007 visar bara att inget av vad sökanden anfört i sina yttranden har fått rådet att ändra uppfattning och att det inte finns någon ny omständighet att tillägga.

157    I sina svar på tribunalens skriftliga frågor har rådet, Konungariket Nederländerna och kommissionen dessutom gjort gällande att rådet i enlighet med de principer som förstainstansrätten slog fast i domen i målet Sison II hade rätt att beakta omständigheten att det beslut av behörig nationell myndighet som den lagt till grund för sitt eget beslut om restriktiva åtgärder avseende sökanden inte hade angripits av den sistnämnde.

158    Konungariket Nederländerna har under förhandlingen understrukit att upphävandet av Sanctieregeling, efter antagandet av den inledande gemenskapsåtgärden innebärande frysning av sökandens penningmedel, inte betydde att de nationella myndigheterna ändrat inställning angående sökanden, utan berodde på att den nederländska regeringen önskade att undvika överlappning mellan den nationella åtgärden och gemenskapsåtgärden innebärande frysning av sökandens penningmedel.

 Tribunalens bedömning

159    Såsom har angetts i punkterna 106 och 146 ovan ska två frågor prövas i samband med förevarande grund. För det första frågan huruvida avgörandet i det interimistiska förfarandet fortfarande kunde användas som grund för det angripna beslutet vid tidpunkten för antagandet av detta, med beaktande av alla relevanta omständigheter i ärendet, och särskilt, vilka följder Sanctieregeling hade fått i nationell rätt. För det andra frågan huruvida rådet, genom att uteslutande basera sitt beslut på detta avgörande, har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. I detta sammanhang uppkommer även frågan huruvida sökanden förfogade, och fortfarande förfogar, över möjligheter i nationell rätt att erhålla ändring av avgörandet i det interimistiska förfarandet samt vilka konsekvenser omständigheten att sökanden inte nyttjat sig av sådana möjligheter till överklagande ska få.

160    Innan tribunalen prövar dessa frågor erinrar tribunalen om de principer som ligger bakom tribunalens praxis angående tvister avseende åtgärder om frysning av penningmedel i syfte att bekämpa terrorism, bland annat domarna i målen OMPI, PMOI I och PMOI II och Sison I och Sison II (se punkterna 78–83 ovan).

161    Enligt dessa principer har rådet ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller vilka omständigheter som ska beaktas inför antagandet eller vidmakthållandet av en åtgärd avseende frysning av penningmedel enligt förordning nr 2580/2001. Denna skönsmässiga bedömning avser, särskilt, den lämplighetsbedömning på vilka sådana beslut grundas (se punkterna 82 och 83 ovan och där angiven rättspraxis) och omfattar bedömningen av vilket hot som en organisation som förut har begått terroristhandlingar alltjämt utgör, trots att den inte utfört terroristhandlingar under en kortare eller längre tid, eller totalt har upphört med sådana (se punkt 142 ovan och där angiven rättspraxis).

162    Enligt dessa principer ska det vidare vid denna skönsmässiga bedömning läggas avgörande vikt vid omständigheterna i det nationella förfarandet, i vilket det beslut av behörig myndighet som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och som ligger till grund för gemenskapsbeslutet om frysning av penningmedel har fattats.

163    Tribunalen har vid upprepade tillfällen funnit att vid tillämpning av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, genom vilka det införts ett särskilt samarbete mellan rådet och medlemsstaterna inom ramen för bekämpning av terrorism, medför principen om lojalt samarbete en skyldighet för rådet att i så stor utsträckning som möjligt utgå från den behöriga nationella myndighetens bedömning, åtminstone när det gäller en rättslig myndighet, särskilt när det gäller förekomsten av ”bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier” på grundval av vilka den senares beslut fattats (se punkt 80 ovan och där angiven rättspraxis).

164    Tribunalen har emellertid även understrukit att när rådet avser att anta eller, efter omprövning, bibehålla en åtgärd för frysning av penningmedel i enlighet med förordning nr 2580/2001, på grundval av ett nationellt beslut om ”inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder” i fråga om en terroristhandling, kan det inte bortse från hur dessa undersökningar eller rättsliga åtgärder har utvecklats (se dom i målet Sison II, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

165    Det framgår således av domen i målet PMOI I (punkt 146) att när det beslut av behörig nationell myndighet som lagts till grund för gemenskapsbeslutet om frysning av penningmedel när som helst kan bli föremål för domstolsprövning enligt den nationella rätten, antingen direkt genom en talan mot nämnda beslut eller indirekt, det vill säga med avseende på senare beslut av samma nationella myndighet att inte återkalla eller upphäva det förstnämnda beslutet, är det rimligt att rådet vid sin egen bedömning anser att den omständigheten att nämnda beslut fortfarande är i kraft är av avgörande betydelse. Tribunalen fann således i samma dom (punkt 147) vad gäller avvägningen mellan bevisningen till sökandens nackdel och bevisningen till dennas fördel, att rådet agerat förnuftigt och försiktigt när denna institution, i en situation när det beslut som fattats av en behörig nationell administrativ myndighet som legat till grund för gemenskapsbeslutet om frysning av penningmedel kan bli eller är föremål för domstolsprövning enligt nationell rätt, i princip vägrar att ta ställning till huruvida det finns grund för de argument i sak som den berörde åberopat till stöd för sin begäran innan utgången av nämnda domstolsförfarande är känd. I annat fall skulle nämligen den bedömning som rådet gör, i egenskap av politisk eller administrativ institution, kunna strida mot den behöriga nationella domstolens bedömning i bevis- eller rättsfrågor.

166    På samma sätt fann tribunalen i dom av den 2 september 2009 i de förenade målen T‑37/07 och T‑323/07, El Morabit mot rådet, (ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 51 och 52), att rådet handlat i enlighet med artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och med förordning nr 2580/2001 genom att lägga en fällande brottmålsdom från en nationell förstainstansdomstol till grund för sitt beslut att frysa penningmedel utan att invänta utgången av det överklagande av denna dom som sökanden gjort.

167    I domen det ovannämnda målet El Morabit mot rådet (punkt 53) tillade dock förstainstansrätten följande, vilket är i enlighet med den rättspraxis som det hänvisats till ovan. Ett överklagande av en fällande dom i första instans påverkar inte rådets rätt att på grundval av förordning nr 2580/2001 och artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 uppta en dömd person eller enhet i den omtvistade förteckningen. Emellertid är rådet skyldigt att kontrollera, när överklagandeförfarandet är avslutat huruvida det är motiverat att vidmakthålla frysningen av den berördes penningmedel. I detta fall fann förstainstansrätten (punkt 54) att rådet dragit den direkta konsekvensen av att den berörde frikänts efter överklagande och tagit bort honom från den omtvistade förteckningen. Enligt förstainstansrätten har rådet därmed anammat en rationell tolkning av sina befogenheter genom att anpassa sig till bedömningen av beslutet i den nederländska rättsordningen.

168    I domen i målet Sison II (punkt 116) behandlade förstainstansrätten även situationen att en undersökning från polisens eller säkerhetstjänstens sida avslutas utan att föranleda några rättsliga åtgärder, på grund av bristande bevisning, eller att det under ett rättsligt förfarande fastslås att anledning saknas att döma i saken av samma skäl. På samma sätt kan ett beslut om att vidta rättsliga åtgärder så småningom leda till att åtal läggs ned eller till ett frikännande. Förstainstansrätten underströk att det inte kan godtas att rådet underlåter att beakta sådana omständigheter, vilka ingår bland de omständigheter som är relevanta och som ska beaktas för att bedöma situationen (se punkt 83 ovan). En annan bedömning skulle innebära att rådet och medlemsstaterna gavs orimliga befogenheter att på obestämd tid frysa en persons penningmedel, utan att detta skulle kunna bli föremål för rättslig prövning och oberoende av utgången i eventuella domstolsförfaranden.

169    Samma synsätt måste vara tillämpligt när en nationell myndighetsåtgärd, avseende frysning av penningmedel eller förbud av en organisation som anses vara en terroristorganisation, återkallas av den som fattat beslutet eller upphävs genom ett domstolsavgörande, såsom var fallet i målet PMOI I.

170    I förevarande mål är det ostridigt att Sanctieregeling upphävdes den 3 augusti 2003, det vill säga nästan direkt efter ikraftträdandet den 28 juni 2003 av den inledande gemenskapsåtgärden avseende frysning av sökandens penningmedel.

171    Förvisso anges att det angripna beslutet inte bygger på själva Sanctieregeling, utan endast på avgörandet i det interimistiska förfarandet (se punkt 86 ovan). Av de skäl som angetts under punkt 87 ovan är det emellertid i förevarande mål inte möjligt att beakta avgörandet i det interimistiska förfarandet för sig, utan att samtidigt ta hänsyn till Sanctieregeling.

172    Det bör således slås fast att efter att Sanctieregeling upphävts i den nederländska rättsordningen kan avgörandet i det interimistiska förfarandet, vilket såsom erinrats om ovan tillsammans med Sanctieregeling utgör en oupplöslig enhet, inte längre utgöra giltig grund för en gemenskapsåtgärd innebärande frysning av sökandens penningmedel.

173    Detta avgörande innebar nämligen helt enkelt att domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder avslog ansökan om inhibition av Sanctieregeling. Emellertid har Sanctieregeling definitivt slutat ha några rättsverkningar eftersom den upphävts. Detsamma gäller med nödvändighet och som en följd härav rättsverkningarna av avgörandet i det interimistiska förfarandet. Detta gäller i än högre grad då detta endast var en provisorisk bedömning utan inverkan på det beslut i sak som skulle fattas vid förfarandets slut.

174    Tribunalen finner att avgörandet i det interimistiska förfarandet inte kan ha rättsverkningar, enbart vid tillämpningen av förordning nr 2580/2001, som kan särskiljas från Sanctieregelings rättsverkningar och som i förekommande fall skulle bestå trots att Sanctieregeling upphävts i nederländsk rätt. Det vore för övrigt inte förenligt med denna förordnings systematik, vilken kännetecknas av det företräde som omständigheter i det nationella förfarandet måste ges vid rådets bedömning, att Sanctieregeling, vilken inte längre har någon rättsverkan i den nederländska rättsordningen, indirekt och på obestämd tid fortsätter att ha rättsverkningar i gemenskapens rättsordning genom avgörandet i det interimistiska förfarandet.

175    Detta gäller i än högre grad eftersom avgörandet i det interimistiska förfarandet, som meddelats efter att sökanden överklagat, hänger samman med Sanctieregeling. Det framgår nämligen av den senare rättsaktens motivering att den antagits ”i avvaktan på antagandet av ett gemenskapsbeslut” och att den skulle upphävas ”efter ikraftträdandet av ett sådant beslut” (se även domen i målet Al-Aqsa, punkt 17). Enligt de förklaringar som Konungariket Nederländerna gav vid förhandlingen, berodde detta upphävande enbart på att den nederländska regeringen önskade undvika överlappning mellan en nationell åtgärd och en gemenskapsåtgärd avseende frysning av sökandens penningmedel. Följaktligen skulle Sanctieregeling under alla omständigheter ha upphävts efter antagandet av den ursprungliga gemenskapsåtgärden avseende frysning av sökandens penningmedel, oavsett huruvida den senare hade inlett ett interimistiskt förfarande eller väckt talan i sak.

176    En sådan mekanism strider också mot systematiken i förordning nr 2580/2001, i vilken det som villkor för antagandet av en gemenskapsåtgärd avseende frysning av penningmedel krävs antingen inledande och aktivt genomförande av ett nationellt förfarande som direkt och huvudsakligen avser vidtagande av preventiva eller repressiva åtgärder gentemot den berörda personen i syfte att bekämpa terrorism, på grund av denna persons inblandning i terroristhandlingar (se domen i målet Sison II, punkt 111), eller meddelandet och verkställandet av ett avgörande genom vilket den berörde personen döms för sådana handlingar.

177    I ett sådant fall som det förevarande motiveras beslutet om frysning av penningmedel, vilket i ett första skede fattas på nationell nivå, med att det görs ”i väntan på antagandet av ett gemenskapsbeslut” och gemenskapsbeslutet motiveras i sin tur med hänvisning till antagandet av det nationella beslutet, vilket strax efteråt upphävs. En sådan mekanism måste anses bygga på ett cirkelresonemang.

178    I stället för att fortsätta att lägga avgörandet i det interimistiska förfarandet till grund för sina beslut borde rådet ha dragit den logiska konsekvensen av upphävandet av den nationella åtgärden avseende frysning av penningmedel, och konstaterat att det inte längre fanns något ”underlag” i den nationella rättsordningen som rättfärdigade att motsvarande gemenskapsåtgärd vidmakthölls och detta oavsett vilka eventuella rättsliga förfaranden som vidtagits avseende den upphävda nationella åtgärden.

179    Under dessa förhållanden, förefaller omständigheten att domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder avslagit sökandens ansökan avseende Sanctieregeling tillsammans med omständigheten att den berörda parten inte har överklagat vare sig avgörandet i det interimistiska förfarandet eller väckt någon talan i sakfrågan, sakna relevans för bedömningen av huruvida det angripna beslutet är rättsenligt.

180    Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande mål, som framför allt kännetecknas av upphävandet av Sanctieregeling, bör det tvärtom konstateras att rådet har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, genom att på obestämd tid behålla sökanden i den omtvistade förteckningen, vid den återkommande omprövningen av dennes situation enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, med den enda motiveringen att avgörandet i det interimistiska förfarandet inte har ifrågasatts i den nederländska rättsordningen, av den domstol till vilken det interimistiska beslutet kan överklagas eller av den domstol som är behörig att pröva talan i sak, trots att det myndighetsbeslut vars verkställighet det yrkats att den senare domstolen skulle inhibera har upphävts av beslutsfattaren själv.

181    Detta gäller i än högre grad eftersom, såsom sökanden har anfört under förhandlingen utan att detta bestritts av de andra parterna, behöriga nederländska myndigheter, administrativa eller rättsliga, efter upphävandet av Sanctieregeling, förutom att genomföra det angripna beslutet i nationell rätt, inte vidtagit någon åtgärd i syfte att ålägga sökanden något straff eller ekonomisk sanktion med hänvisning till kampen mot terrorism, och dennes inblandning i denna.

182    Härav följer att talan ska bifallas på den tredje grunden.

183    Det angripna beslutet ska därmed ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva sökandens övriga grunder och argument.

184    Under dessa förhållanden saknas skäl att pröva yrkandet om att förordning nr 2580/2001 ska förklaras vara rättsstridig enligt artikel 241 EG (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Al‑Aqsa, punkterna 66 och 67, och domstolens dom av den 20 maj 2008 i mål C‑91/05, kommissionen mot rådet, REG 2008, s. I‑3651, punkt 111).

 Rättegångskostnader

185    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan tribunalen besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det. Med hänsyn till omständigheterna i förevarande mål, där rådet tappat målet avseende yrkandena om ogiltigförklaring, vilket var talans huvudsakliga syfte, ska rådet förutom sina egna kostnader även ersätta samtliga sökandens rättegångskostnader, i enlighet med den senares yrkande.

186    Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina egna rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)

följande:

1)      Rådets beslut 2007/445/EG av den 28 juni 2007 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism samt om upphävande av besluten 2006/379/EG och 2006/1008/EG, rådets beslut 2007/868/EG av den 20 december 2007 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2007/445, rådets beslut 2008/583/EG av den 15 juli 2008 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2007/868, rådets beslut 2009/62/EG av den 26 januari 2009 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2008/583, och rådets förordning (EG) nr 501/2009 av den 15 juni 2009 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2009/62, ogiltigförklaras, i den mån som de berör Stichting Al‑Aqsa.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Europeiska unionens råd ska förutom sina egna kostnader även ersätta Stichting Al‑Aqsas rättegångskostnader.

4)      Konungariket Nederländerna och Europeiska kommissionen ska bära sina egna rättegångskostnader.

Forwood Papasavvas Moavero Milanesi

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 september 2010.

[Underskrifter]

* Rättegångsspråk: nederländska.