FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 2 februari 2016(1)
Mål C‑421/14
Banco Primus SA
mot
Jesús Gutiérrez García
(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de Primera Instancia no 2 de Santander (domstol i första instans nr 2 i Santander, Spanien))
”Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13/EEG – Avtal om hypotekslån – Nationell övergångsbestämmelse där det föreskrivs en preklusionsfrist för att invända mot utsökning på grund av att ett avtalsvillkor är oskäligt – Effektivitetsprincipen – Villkor avseende uppsägning till förtida betalning – Villkor avseende beräkning av ordinarie ränta – De nationella domstolarnas skyldigheter”
I – Inledning
1. I förevarande mål har domstolen ännu en gång att pröva en begäran om förhandsavgörande som rör tolkningen av direktiv 93/13/EEG(2) i förhållande till ett avtal om hypotekslån.
2. I det nationella målet har en låntagare, med hänvisning till att ett avtalsvillkor är oskäligt, framställt en extraordinär invändning mot ett förfarande för utmätning av en intecknad fastighet (nedan kallat förfarandet för utmätning av intecknad egendom). De tolkningsfrågor som Juzgado de Primera Instancia no 2 de Santander (domstol i första instans nr 2 i Santander, Spanien) har ställt till domstolen rör vilka kriterier som ska användas för att bedöma huruvida vissa avtalsvillkor är oskäliga och hur omfattande de nationella domstolarnas skyldigheter är i samband med denna bedömning. Den problematik som domstolen ställs inför tillhör således ett område där dess praxis redan är ytterst omfattande, men just den aktuella konfigurationen har trots detta ännu inte tidigare prövats, eftersom den ifrågavarande invändningen ger den hänskjutande domstolen tillfälle att ex officio pröva även andra avtalsvillkor som inte är föremål för invändningen.
3. I detta sammanhang har domstolen bland annat uppmanats att slå fast huruvida det skydd som garanteras genom artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 innebär att de nationella domstolarnas skyldighet att ex officio pröva huruvida villkor i ett avtal är oskäliga inskränks av att en första kontroll ex officio av ett eller flera villkor i avtalet redan har gjorts i ett tidigare skede av förfarandet.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätt
4. I nittonde skälet i direktiv 93/13 anges följande:
”Vid tillämpningen av detta direktiv skall inte bedömningen av villkorens oskälighet omfatta villkor som beskriver avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset på varorna eller tjänsterna. Avtalets huvudföremål och förhållandet mellan kvaliteten och priset kan likväl tas i beaktande vid bedömningen av skäligheten hos andra villkor. …”
5. Artikel 4 i det direktivet har följande lydelse:
”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.
2. Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”
6. I artikel 6.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
7. I artikel 7.1 i samma direktiv stadgas följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
B – Spansk rätt
8. Genom lag 1/2013 om åtgärder för att stärka skyddet för hypoteksgäldenärer, skuldkonvertering och subventionerat boende (Ley 1/2013 de medidas para reforzar la protección a los deudores hipotecarios, reestructuración de deuda y alquiler social) av den 14 maj 2013(3) ändrades civilprocesslagen (Ley de enjuiciamiento civil) (nedan kallad civilprocesslagen) av den 7 januari 2000.(4)
9. Förfarandet för utmätning av intecknad egendom regleras genom artiklarna 681–698 i civilprocesslagen. Artikel 695 i civilprocesslagen har – även efter de ändringar som gjordes genom lag 1/2013 – följande lydelse:
”1. I de förfaranden som avses i detta kapitel kan utmätningsgäldenären endast framställa invändningar som grundar sig på följande omständigheter:
…
4) Ett avtalsvillkor som utgör grunden för utsökningen, eller som har gjort det möjligt att fastställa det utmätningsbara beloppet, är oskäligt.
…
4. Beslut att ställa in utsökningen eller att inte tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor kan överklagas.
Beslut om andra invändningar som avses i denna artikel kan inte angripas med något rättsmedel och ska ha verkan endast inom ramen för det utsökningsförfarande inom vilket de meddelas.”
10. Enligt artikel 556.1 i civilprocesslagen ska en invändning med stöd av artikel 695 i civilprocesslagen, även i dess lydelse enligt lag 1/2013, framställas inom tio dagar från delgivningen av den handling varigenom det förordnas om utsökning. Denna frist är tillämplig på utmätning av intecknad egendom, eftersom en hänvisning till nämnda frist återfinns i artikel 557 i civilprocesslagen, ändrad genom lag 1/2013, om förfarandet för invändningar mot utsökning baserad på andra exekutionstitlar än domstolsavgöranden och skiljedomar (vilket bland annat innefattar officiella handlingar avseende hypotekslån som utgör grund för utmätning av intecknad egendom).
11. I artikel 693.2 i civilprocesslagen, i dess lydelse enligt lag 1/2013, som rör uppsägning till förtida betalning av fordringar som är föremål för delbetalning, stadgas följande:
”2. Om parterna har kommit överens om att hela fordran får sägas upp till förtida betalning i händelse av att gäldenären underlåter att göra tre månatliga avbetalningar eller underlåter att göra ett sådant antal avbetalningar att detta innebär att gäldenären under minst tre månader har åsidosatt sin betalningsskyldighet, får borgenären – under förutsättning att denna överenskommelse återfinns i den handling varigenom låneavtalet ingås – kräva betalning av hela fordran avseende kapitalbelopp och ränta.
12. I den första övergångsbestämmelsen i lag 1/2013 stadgas följande:
”Denna lag ska tillämpas på förfaranden i och utanför domstol för utmätning av intecknad egendom som pågår vid tiden för denna lags ikraftträdande, under förutsättning att avhysning inte har verkställts.”
13. Den fjärde övergångsbestämmelsen i lag 1/2013 (nedan kallad den fjärde övergångsbestämmelsen) rör utsökningsförfaranden som har inletts före ikraftträdandet av lag 1/2013 och som ännu inte har avslutats. Denna bestämmelse har följande lydelse:
”1. De ändringar i civilprocesslagen som görs genom denna lag ska tillämpas på utsökningsförfaranden som pågår vid den tidpunkt då denna lag träder i kraft, men endast med avseende på sådana utsökningsåtgärder som ännu inte har vidtagits.
2. Utmätningsgäldenärer i utsökningsförfaranden som pågår vid den tidpunkt då denna lag träder i kraft, och där invändningsfristen på tio dagar enligt artikel 556.1 i civilprocesslagen har löpt ut, har under alla förhållanden rätt att inom en preklusionsfrist på en månad framställa en extraordinär invändning på de nya grunder för invändning som anges i artiklarna 557.1 underpunkt 7 och 695.1 underpunkt 4 i civilprocesslagen.
Preklusionsfristen på en månad börjar löpa dagen efter det att denna lag träder i kraft. Om en part framställer en invändning, medför detta att förfarandet vilandeförklaras till dess ett avgörande har meddelats om invändningen, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 558 och följande artiklar samt artikel 695 i civilprocesslagen.
Denna övergångsbestämmelse ska tillämpas på samtliga utsökningsförfaranden där fastigheten ännu inte har övergått i köparens besittning i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 675 i civilprocesslagen.
3. I pågående utsökningsförfaranden där invändningsfristen på tio dagar enligt artikel 556.1 i civilprocesslagen redan har börjat löpa vid den tidpunkt då denna lag träder i kraft, har utmätningsgäldenärerna på motsvarande sätt rätt att inom samma preklusionsfrist på en månad som avses i föregående punkt framställa en invändning på någon av de grunder som anges i artiklarna 557 och 695 i civilprocesslagen.
4. Förevarande bestämmelse får genom att offentliggöras fullständig och giltig verkan såvitt avser delgivning och beräkning av de frister som anges i punkterna 2 och 3 i denna artikel. Det är således inte i något fall nödvändigt att anta ett särskilt beslut för det ändamålet.
…”
14. Därutöver föreskrivs följande i artikel 136 i civilprocesslagen:
”När den angivna tidsfristen för genomförande av en rättegångshandling har löpt ut, inträder preklusion. Justitiesekreteraren ska formellt notera att fristen har löpt ut och förordna om lämpliga åtgärder eller underrätta domstolen så att denna kan träffa lämpligt avgörande.”
15. I artikel 207 i civilprocesslagen stadgas följande:
”…
3. Ett avgörande som är slutgiltigt äger laga kraft och är i samtliga fall bindande för den domstol som har meddelat det.
4. När överklagandefristerna har löpt ut, blir ett avgörande som inte har bestritts slutligt och vinner laga kraft, varvid det i samtliga fall är bindande för den domstol som har meddelat det.”
16. I artikel 222.1 i civilprocesslagen anges att ”[d]en laga kraft som vidlåder ett slutgiltigt avgörande utesluter enligt lagen, oavsett om yrkandena har bifallits eller ogillats, varje senare förfarande med samma föremål som det förfarande inom ramen för vilket avgörandet meddelades”.
III – De faktiska omständigheterna i det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
17. Den 12 juni 2008 beviljade banken Banco Primus SA (nedan kallad Banco Primus) ett lån till Jesús Gutiérrez García mot säkerhet i form av hypotekarisk panträtt i dennes bostad. Lånets löptid uppgick till 47 år och skulle återbetalas genom 564 månatliga avbetalningar.
18. Jesús Gutiérrez García underlät sedermera att göra sju på varandra följande månatliga avbetalningar på detta lån, varvid Banco Primus den 23 mars 2010 med stöd av det villkor om uppsägning till förtida betalning som återfanns i låneavtalet krävde dels att han skulle betala hela kapitalbeloppet jämte ordinarie ränta, dröjsmålsränta och diverse avgifter, dels att den intecknade egendomen skulle säljas på auktion.
19. Auktionen ägde rum den 11 januari 2011. Eftersom ingen lade något bud, tilldömde den hänskjutande domstolen, genom verkställbart beslut av den 21 mars 2011, Banco Primus egendomen mot ett belopp av 78 482,34 euro, vilket motsvarade 50 procent av dess uppskattade värde. Den 6 april 2011 ansökte Banco Primus om att få ta egendomen i besittning, men dess besittningstagande har uppskjutits på grund av tre på varandra följande invändningar, varav den sista avslogs genom beslut av den 8 april 2014 om att avsluta förfarandet för vilandeförklaring av avhysningsärendet.
20. Den 11 juni 2014 framställde Jesús Gutiérrez García med stöd av artikel 695 i civilprocesslagen en extraordinär invändning mot förfarandet för utmätning av intecknad egendom med hänvisning till att låneavtalets villkor om dröjsmålsränta var oskäligt. Det villkoret hade emellertid redan varit föremål för en prövning ex officio som, genom beslut av den 12 juni 2003, hade utmynnat i att denna ränta minskades till noll.(5)
21. Genom beslut av den 16 juni 2014 förklarade den hänskjutande domstolen att denna invändning formellt hade framställts och vilandeförklarade förfarandet för utmätning av intecknad egendom. Den hänskjutande domstolen underrättade domstolen om detta genom skrivelse av den 29 september 2014.
22. Vid sin prövning av invändningen fann den hänskjutande domstolen att även vissa andra villkor i låneavtalet, än det som rörde dröjsmålsränta, kunde anses vara oskäliga i den mening som avses i direktiv 93/13. Närmare bestämt rörde det sig dels om villkoret i fråga om uppsägning till förtida betalning, enligt vilket Banco Primus kan kräva omedelbar betalning av kapitalbelopp, ränta och diverse avgifter, bland annat vid underlåtenhet att på överenskommen dag erlägga något belopp avseende kapital, ränta eller förskott, dels villkoret i fråga om ordinarie ränta, som innebär att sådan ränta ska beräknas med hjälp av en formel där det ej återbetalda kapitalbeloppet och den förfallna räntan divideras med antalet dagar på ett bankår, nämligen 360.
23. Invändningen hade emellertid inte framställts förrän ungefär ett år efter det att preklusionsfristen enligt den fjärde övergångsbestämmelsen hade löpt ut. Den bestämmelsen skulle således i det aktuella fallet hindra den hänskjutande domstolen från att pröva vissa villkor i låneavtalet som skulle kunna anses vara oskäliga i den mening som avses i direktiv 93/13. Den hänskjutande domstolen betvivlar emellertid att denna bestämmelse är förenlig med direktiv 93/13. Därutöver önskar den hänskjutande domstolen också vinna klarhet i vilka kriterier som ska användas för att bedöma huruvida vissa villkor är oskäliga och vilka skyldigheter som åvilar en nationell domstol som har konstaterat att det föreligger ett oskäligt villkor.
24. Under dessa omständigheter beslutade Juzgado de Primera Instancia no 2 de Santander (domstol i första instans nr 2 i Santander), genom beslut av den 10 september 2014 som inkom till domstolens kansli samma dag, att låta förfarandet förbli vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) a) Ska den fjärde övergångsbestämmelsen tolkas så, att den inte får utgöra hinder för konsumentskyddet?
b) Innebär … direktiv [93/13] – i synnerhet artiklarna 6.1 och 7.1 i detta, vilka syftar till att skydda konsumenterna i enlighet med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen – att en konsument får göra gällande att avtalsvillkor är oskäliga även efter det att den relevanta fristen enligt nationell rätt har löpt ut, så att en nationell domstol är skyldig att pröva de berörda villkoren?
c) Innebär … direktiv [93/13] – i synnerhet artiklarna 6.1 och 7.1 i detta, vilka syftar till att skydda konsumenterna i enlighet med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen – att en nationell domstol är skyldig att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt och att vidta vederbörliga åtgärder med anledning av vad den finner vid denna prövning? Ska en nationell domstol ex officio återuppta prövningen av ett villkor som den tidigare har avstått från att pröva eller som den genom ett lagakraftvunnet avgörande har funnit vara skäligt?
2) Får en domstol som prövar huruvida accessoriska villkor i ett avtal är oskäliga beakta förhållandet mellan kvalitet och pris, och i så fall enligt vilka kriterier? Ska domstolen vid en sådan prövning beakta prisbegränsningar enligt nationell lagstiftning? Kan det tänkas att ett avtalsvillkor som vid en abstrakt bedömning framstår som giltigt ändå ska betraktas som ogiltigt på grund av att det stipulerade priset ligger avsevärt högre än marknadspriserna?
3) Är det möjligt att inom ramen för tillämpningen av artikel 4 i … direktiv [93/13] beakta omständigheter som har tillkommit efter det att avtalet ingicks, om den nationella lagstiftningen förefaller ge vid handen att detta krävs?
4) a) Ska artikel 693.2 i den spanska civilprocesslagen i dess lydelse enligt lag 1/2013 tolkas så, att den inte kan utgöra hinder för konsumentskyddet?
b) Innebär … direktiv [93/13] – i synnerhet artiklarna 6.1 och 7.1 i detta, vilka syftar till att skydda konsumenterna i enlighet med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen – att en nationell domstol, när denna har funnit att ett avtalsvillkor om uppsägning till förtida betalning är oskäligt, är skyldig att fastställa att det villkoret inte tillhör avtalet och vidta vederbörliga åtgärder med anledning därav, även om den avtalsslutande näringsidkaren har iakttagit den minimifrist som föreskrivs i nationell lagstiftning?”
25. Den hänskjutande domstolen har ansökt om att domstolen ska handlägga målet skyndsamt med tillämpning av artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler. domstolen har avslagit denna ansökan genom beslut av den 11 november 2014, bland annat med motiveringen att den hänskjutande domstolen – i enlighet med vad denna genom skrivelse av den 29 september 2014 meddelade domstolen – vilandeförklarade utsökningsförfarandet genom beslut av den 16 juni 2014, vilket innebär att Jesús Gutiérrez García inte löper någon överhängande risk att förlora sin bostad.
26. Banco Primus, den spanska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
27. Den spanska regeringen och kommissionen har yttrat sig vid den muntliga förhandlingen, som hölls den 24 september 2015.
IV – Bedömning
A – Huruvida begäran om förhandsavgörande kan prövas i sak
28. I sitt skriftliga yttrande har den spanska regeringen ifrågasatt huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning i sak, med motiveringen att den hänskjutande domstolen inte skulle ha någon nytta av domstolens svar när den avgör det mål som den har att pröva. Enligt den spanska regeringen är nämligen den hänskjutande domstolen inte längre behörig, eftersom den genom ett lagakraftvunnet beslut av den 8 april 2014 avslutade utsökningsförfarandet genom att förordna om avhysning av låntagaren och övriga boende.
29. Banco Primus har inte uttryckligen gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte skulle kunna prövas i sak men har anfört liknande argument.
30. Jag tror inte att det är så, att den hänskjutande domstolens frågor inte kan tas upp till prövning i sak. Den beskrivning av den nationella lagstiftningen som den hänskjutande domstolen har lämnat ger nämligen tydligt vid handen att det aktuella förfarandet för utmätning av intecknad egendom inte är att anse som avslutat. I den fjärde övergångsbestämmelsen stadgas att den lagen ska tillämpas ”på samtliga utsökningsförfaranden där fastigheten ännu inte har övergått i köparens besittning”. Utsökningsförfarandet är inte avslutat, eftersom fastigheten inte har tagits i besittning, vilket den spanska regeringen också själv vitsordade i sitt skriftliga yttrande.(6)
31. Dessutom möjliggör den fjärde övergångsbestämmelsen just bestridande av ett utsökningsbeslut som har blivit slutgiltigt på grund av att den ordinarie fristen för att invända mot beslutet hade löpt ut innan den lagen trädde i kraft.
32. De invändningar som den spanska regeringen och Banco Primus har anfört kan således inte undanröja den presumtion om relevans som vidlåder en begäran om förhandsavgörande.(7) Tolkningsfrågorna kan därför i sin helhet tas upp till sakprövning.
B – Prövning i sak
1. Den första frågan
a) Den första frågan a och b
33. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga a och b för att vinna klarhet i huruvida artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 mot bakgrund av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen utgör hinder för en sådan nationell processuell övergångsbestämmelse som den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken det för konsumenter gäller en preklusionsfrist på en månad, räknat från dagen efter offentliggörandet av den lag som denna bestämmelse ingår i, för att inom ramen för ett pågående förfarande för utmätning av intecknad egendom framställa en invändning grundad på avtalsvillkors påstått oskäliga karaktär.
34. Domstolen har nyligen prövat en väsentligen identisk fråga i målet BBVA,(8) där jag i mitt förslag till avgörande av den 13 maj 2015(9) drog slutsatsen att den preklusionsfrist som införs genom lag 1/2013 är olaglig. Domstolen anslöt sig till min ståndpunkt och slog i dom BBVA (C‑8/14, EU:C:2015:731), fast att ”[a]rtiklarna 6 och 7 i … direktiv [93/13] ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en … nationell övergångsbestämmelse … enligt vilken konsumenter som är föremål för ett förfarande för utmätning av intecknad egendom – vilket har inletts innan den lag som nämnda bestämmelse ingår i trädde i kraft och vilket inte var avslutat vid den tidpunkten – tvingas iaktta en preklusionsfrist på en månad, som börjar löpa dagen efter offentliggörandet av nämnda lag, för att invända mot utsökningen, bland annat på den grunden att de anser att avtalsvillkoren är oskäliga”.
35. Domstolen har således redan ifrågasatt den aktuella fristens lagenlighet, varför jag i detta förslag till avgörande endast kommer att diskutera de aspekter som inte har tagits upp inom ramen för målet BBVA.(10) Såvitt avser övriga aspekter hänvisar jag till domstolens dom och mitt förslag till avgörande i det målet.
b) Den första frågan c
i) Inledande synpunkter
36. Innan jag går närmare in på denna fråga vill jag erinra om att domen i målet Aziz(11) ledde till att den spanska lagstiftaren genom lag 1/2013 ändrade civilprocesslagens artiklar avseende bland annat förfarandet för utmätning av intecknad eller pantsatt egendom i syfte att anpassa förfarandet för utmätning av intecknad egendom till nämnda rättspraxis. Närmare bestämt innebar ändringarna dels att utsökningsdomstolen fick tillåtelse att ex officio och när som helst under förfarandet pröva huruvida avtalsvillkor är oskäliga,(12) dels att det infördes en ny grund för invändning, nämligen att ett avtalsvillkor som utgör grunden för utsökningen, eller som har gjort det möjligt att fastställa det utmätningsbara beloppet, är oskäligt.(13)
37. Det är mot denna bakgrund som första frågan c ska prövas.
ii) Omformulering av första frågan c
38. Den hänskjutande domstolen önskar vinna klarhet i huruvida artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 medför en skyldighet för en nationell domstol att ex officio pröva huruvida avtalsvillkor är oskäliga, även om denna domstol inte tidigare har gjort en sådan prövning eller om den genom ett enligt nationell rätt lagakraftvunnet avgörande har funnit att avtalsvillkoren inte är oskäliga.
39. Inom ramen för denna fråga har den hänskjutande domstolen hänvisat till två olika fall, nämligen dels att den nationella domstolen inte tidigare har prövat ett villkor, dels att den nationella domstolen genom ett lagakraftvunnet nationellt avgörande har funnit att ett villkor inte är oskäligt.
40. Av de nationella handlingar i målet som har överlämnats till domstolens kansli framgår emellertid att den hänskjutande domstolen i det nationella avgörande som denna har hänvisat till, nämligen beslutet av den 12 juni 2013, inskränkte sig till att ex officio slå fast att villkoret om dröjsmålsränta var oskäligt, men att den inte uttalade sig om eller ens nämnde de övriga avtalsvillkoren.(14) Det andra fallet i den hänskjutande domstolens fråga är således av uppenbart hypotetisk art, varför jag inte kommer att beakta detta fall i min bedömning.
41. Av detta skäl kan jag inte ställa mig bakom det argument som den spanska regeringen har anfört i sitt skriftliga yttrande, nämligen att den hänskjutande domstolen skulle göra anspråk på att göra en ny prövning av den hypotekslånehandling som den i ett lagakraftvunnet beslut inte ansåg innehålla några oskäliga villkor.(15)
42. För att domstolen ska kunna ge användbara svar på frågorna från den hänskjutande domstolen, och i den anda av samarbete som det ankommer på domstolen att visa prov på gentemot nationella domstolar, föreslår jag att frågan ska omformuleras på så sätt att den i stället rör huruvida det skydd som garanteras genom artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 innebär att de nationella domstolarnas skyldighet att ex officio pröva huruvida villkor i ett avtal är oskäliga inskränks av att en första kontroll ex officio av ett eller flera villkor i avtalet redan har gjorts i ett tidigare skede av förfarandet.
43. Det är den frågan som jag nu kommer att se närmare på. Inledningsvis kommer jag därvid att erinra om domstolens relevanta praxis.
iii) Kortfattad redogörelse för relevant rättspraxis
44. Det skyddssystem som införs genom direktiv 93/13 grundar sig enligt fast rättspraxis på tanken att konsumenten befinner sig i underläge gentemot näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå.(16)
45. Domstolen har genomgående konstaterat att det är på grund av konsumentens underläge som det i artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Denna bestämmelse är tvingande. Dess syfte är att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt som innebär att parterna blir jämbördiga.(17)
46. När det gäller skyldigheten att ex officio pröva huruvida avtalsvillkor är oskäliga,(18) fann domstolen inledningsvis att de nationella domstolarna hade möjlighet att göra en sådan prövning.(19) Den slog senare fast att de nationella domstolarna är skyldiga att – så snart som de har tillgång till sådana uppgifter om de rättsliga och faktiska omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende – ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor som omfattas av direktivets tillämpningsområde är oskäligt och därigenom kompensera obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren.(20) Domstolen har således omvandlat de nationella domstolarnas möjlighet att ex officio pröva huruvida avtalsvillkor är oskäliga till en skyldighet för dem att göra detta. Denna utveckling innebär att den roll som unionsrätten tilldelar de nationella domstolarna på konsumentskyddsområdet inte ”begränsas … till att enbart avse en möjlighet att ta ställning till huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, utan [även] innefattar … en skyldighet att ex officio pröva denna fråga”.(21)
47. Denna skyldighets berättigande står att finna i arten och omfattningen av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som konsumenterna garanteras genom direktiv 93/13.(22) En domstol som har att pröva ett mål ska således se till att det skydd som eftersträvas genom direktivets bestämmelser får ändamålsenlig verkan.
48. Den omständigheten att en nationell domstol, sedan talan har väckts i vederbörlig ordning, inte prövar ett visst avtalsvillkor i ett visst skede av förfarandet medför därför enligt min uppfattning inte att den domstolen är förhindrad att inom ramen för direktiv 93/13 pröva andra avtalsvillkor i ett senare skede av förfarandet.(23)
49. Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget föreslår jag att domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan c så, att det skydd som konsumenterna garanteras genom artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 inte innebär att de nationella domstolarnas skyldighet att ex officio pröva huruvida villkor i ett avtal är oskäliga inskränks av att en första kontroll ex officio av ett eller flera villkor i avtalet redan har gjorts i ett tidigare skede av förfarandet.
2. Den andra och den tredje frågan
50. Genom dessa båda frågor, som det är lämpligt att pröva tillsammans, har den hänskjutande domstolen begärt att domstolen ska slå fast dels vilka kriterier som ska användas vid skälighetsbedömning av sådana avtalsvillkor rörande beräkning av ordinarie ränta och uppsägning till förtida betalning som stipuleras i det avtal som är i fråga i det nationella målet, dels vilka skyldigheter de nationella domstolarna har enligt artikel 4 i direktiv 93/13, i syfte att bringa klarhet i huruvida de nationella domstolarna vid prövning av sådana avtalsvillkor ska ta hänsyn till det förhållande mellan kvaliteten och priset på varorna eller tjänsterna som framgår av låneavtalet i dess helhet, till prisbegränsningar enligt nationell lagstiftning och till omständigheter som har tillkommit efter det att avtalet ingicks.
51. För att kunna besvara dessa frågor kommer jag först att erinra om de allmänna kriterier som enligt domstolens praxis ska användas vid bedömning av huruvida avtalsvillkor är oskäliga. Därefter kommer jag att i ljuset av denna praxis se närmare dels på villkoret om ordinarie ränta mot bakgrund av artikel 4.2 i direktiv 93/13, dels på villkoret om uppsägning till förtida betalning mot bakgrund av artikel 4.1 i samma direktiv.
a) Rättspraxis rörande kriterier för att bedöma huruvida avtalsvillkor är oskäliga
52. Domstolen har för det första vid flera tillfällen poängterat sin behörighet att dels tolka begreppet ”oskäligt avtalsvillkor” i artikel 3.1 i direktiv 93/13 och i bilagan till detta, dels slå fast vilka kriterier de nationella domstolarna kan eller ska tillämpa när de prövar ett avtalsvillkor mot bakgrund av det direktivet. Däremot har domstolen funnit att det ankommer på de nationella domstolarna att med beaktande av dessa kriterier och mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet ta ställning till hur ett visst avtalsvillkor konkret ska kvalificeras.(24) För en fullständig prövning av de konsekvenser som ett visst avtalsvillkor kan få enligt den lag som är tillämplig på avtalet krävs det nämligen en undersökning av det nationella rättssystemet, och detta är något som endast en nationell domstol kan göra.(25) På samma sätt ankommer det på den berörda nationella domstolen att avgöra huruvida ett tvistigt avtalsvillkor är oskäligt,(26) medan domstolen ska begränsa sig till att upplysa den nationella domstolen om vilka omständigheter denna ska beakta vid bedömningen av huruvida det aktuella villkoret är oskäligt.(27)
53. För det andra har domstolen påpekat att hänvisningen i artikel 3.1 i direktiv 93/13 till begreppen ”god sed” och ”betydande obalans” mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten endast på ett abstrakt sätt anger vad som medför att ett avtalsvillkor – som inte har varit föremål för individuell förhandling – är oskäligt.(28)
54. I detta sammanhang har domstolen – som generaladvokat Kokott framhöll i sitt förslag till avgörande i målet Aziz(29) – förtydligat att man vid bedömning av huruvida ett avtalsvillkor orsakar en ”betydande obalans” mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet som är till nackdel för konsumenten bland annat ska beakta de regler som enligt den nationella rätten blir tillämpliga [i ett liknande fall] om parterna inte har avtalat om något. Domstolen anser att en sådan jämförelse gör det möjligt för en nationell domstol att avgöra huruvida, och i så fall i vilken grad, avtalet i rättsligt hänseende försätter konsumenten i ett sämre läge än vad som följer av gällande nationell rätt. Vidare torde det enligt domstolen vara relevant i detta sammanhang att undersöka konsumentens rättsliga ställning såvitt avser de medel som enligt den nationella lagstiftningen står till hans eller hennes förfogande för att hindra fortsatt användning av oskäliga avtalsvillkor.(30)
55. För det tredje har domstolen, när det gäller frågan om under vilka omständigheter en sådan obalans uppkommer ”i strid med kravet på god sed”, slagit fast att de nationella domstolarna vid sin bedömning avseende detta, mot bakgrund av det sextonde skälet i direktiv 93/13, ska pröva huruvida näringsidkaren, om denne hade handlat lojalt och rättvist gentemot konsumenten, rimligen hade kunnat utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling.(31)
56. Utöver detta har domstolen också erinrat om att den bilaga till vilken det hänvisas i artikel 3.3 i direktiv 93/13 innehåller en vägledande, och således inte uttömmande, förteckning över avtalsvillkor som kan anses oskäliga.(32) Därvid har domstolen förtydligat att det följer av artikel 4.1 i direktiv 93/13 att bedömningen av huruvida ett visst avtalsvillkor är oskäligt ska göras med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks. Av detta följer att det i detta sammanhang även ska bedömas vilka konsekvenser det aktuella avtalsvillkoret kan få enligt den lag som är tillämplig på avtalet, vilket kräver en undersökning av det nationella rättssystemet.(33)
57. Det är mot bakgrund av dessa allmänna kriterier som den hänskjutande domstolen ska bedöma huruvida de båda avtalsvillkor som den har hänvisat till – nämligen villkoret om beräkning av ordinarie ränta och villkoret om uppsägning till förtida betalning – är oskäliga.
b) Villkoret om ordinarie ränta
58. I klausul 3 i det omtvistade avtalet föreskrivs att ”den matematiska formeln för att utifrån den nominella årsräntesatsen beräkna förfallen ränta för en viss period är följande: C × d × r/360 × 100, där C = utestående kapitalbelopp vid avbetalningsperiodens början, d = antalet dagar i avbetalningsperioden och r = nominell årsräntesats. … Vid ränteberäkning ska ett år anses bestå av 360 dagar.”
59. Detta omtvistade villkor tillhör den kategori av villkor som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13 och är således undantaget från de nationella domstolarnas prövning. Enligt den artikeln får emellertid avtalsvillkor av det slaget prövas endast om de inte är klart och begripligt formulerade, vilket det aktuella villkoret inte är.
60. Både den hänskjutande domstolen och kommissionen betvivlar att det omtvistade villkoret, med tanke på att det grundar sig på en komplex matematisk formel som en genomsnittlig konsument troligtvis inte inser vidden av, uppfyller utformnings- och tydlighetskraven enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13. Kommissionen har i synnerhet framhållit att beräkning av räntan på grundval av ett bankår med 360 dagar resulterar i en höjning av räntesatsen jämfört med om ett kalenderår med 365 dagar skulle användas vid beräkningen.(34)
61. Om den hänskjutande domstolen finner att detta villkor inte är klart och begripligt formulerat och därför omfattas av artikel 4.2 i direktiv 93/13, ska nämnda domstol därför pröva detta villkor mot bakgrund av de allmänna bedömningskriterier som jag har erinrat om ovan i punkterna 52–56. Närmare bestämt ankommer det på den hänskjutande domstolen att undersöka huruvida det omtvistade villkoret mot bakgrund av dessa kriterier medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet som är till nackdel för konsumenten. Bedömningen ska följaktligen göras mot bakgrund av de nationella regler som blir tillämpliga när parterna inte har avtalat om något annat och mot bakgrund av de medel som enligt den nationella lagstiftningen står till konsumentens förfogande för att hindra fortsatt användning av villkor av det berörda slaget.
62. Vid denna bedömning ska den hänskjutande domstolen beakta alla de kriterier som anges i artikel 4.1 i direktiv 93/13. Den ska således beakta vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och ta hänsyn, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som detta är beroende av. Härvid kan det bland annat vara viktigt att beakta prisbegränsningar enligt nationell lagstiftning och att avgöra huruvida den berörda beräkningsformeln är oförenlig med någon annan tilläggsbestämmelse i spansk rätt.
63. Den hänskjutande domstolen ska dessutom undersöka huruvida en eventuell obalans har uppkommit ”i strid med kravet på god sed”. Därvid erinrar jag om att det följer av fast rättspraxis att kravet på god sed innebär att en näringsidkare som handlar lojalt och rättvist gentemot konsumenten rimligen ska kunna utgå från att konsumenten skulle godta det aktuella avtalsvillkoret efter en individuell avtalsförhandling.(35)
64. I alla händelser ger de handlingar i målet som domstolen förfogar över vid handen att artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte har införlivats av den nationella lagstiftaren. Om så verkligen är fallet, erinrar jag om att denna avsaknad av införlivande med nationell rätt innebär att den spanska lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, i och med att den tillåter domstolarna att göra en fullständig skälighetsprövning av ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument med avseende på sådana villkor som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13, gör det möjligt att i enlighet med artikel 8 i direktiv 93/13(36) garantera konsumenterna en faktisk skyddsnivå som är högre än den som anges i det direktivet,(37) även om de aktuella villkoren rör avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan pris och kvalitet för tjänsterna eller varorna.
c) Villkoret om uppsägning till förtida betalning
65. Enligt klausul 6 bis i det omtvistade avtalet(38) har banken möjlighet att kräva förtida återbetalning av kapitalbeloppet liksom betalning av ränta och diverse avgifter vid underlåtenhet att betala någon del av kapitalbeloppet och räntan.(39)
66. Som domstolen slog fast i domen i målet Aziz,(40) ska villkoret i denna klausul bedömas enligt vissa kriterier. Bland annat ankommer det på den hänskjutande domstolen att undersöka för det första huruvida näringsidkarens möjlighet att kräva återbetalning av hela lånet uppstår på grund av att konsumenten har underlåtit att fullgöra en skyldighet som är av grundläggande betydelse i det aktuella avtalsförhållandet, för det andra huruvida det i samband med denna möjlighet ställs tillräckligt höga krav på avtalsbrottets grovhet i förhållande till lånets löptid och belopp, för det tredje huruvida nämnda möjlighet utgör en avvikelse från tillämpliga regler på området och slutligen för det fjärde huruvida det i den nationella rätten föreskrivs lämpliga och effektiva medel med hjälp av vilka den konsument som är underkastad ett sådant avtalsvillkor kan avhjälpa följderna av att lånet på detta sätt förfaller till betalning.(41)
67. Såvitt avser bedömningen av de kriterier som jag har erinrat om i föregående punkt hyser den hänskjutande domstolen tvivel om möjligheten att hänvisa till avtalsbrottets förutsebara eller ej förutsebara karaktär i förhållande till artikel 4.1 i direktiv 93/13. Närmare bestämt har den hänskjutande domstolen påpekat att den, med tanke på att det berörda avtalsbrottet inte är grovt, betvivlar att det – mot bakgrund av det tredje kriteriet enligt ovan – vid bedömningen av huruvida det omtvistade villkoret försätter konsumenten i en mindre gynnsam situation än vad som föreskrivs i tilläggsbestämmelser är möjligt att beakta omständigheter som har tillkommit efter avtalets ingående, och således att bedöma huruvida avtalsbrottet var förutsebart, med tanke på att det i artikel 4.1 i direktiv 93/13 hänvisas till omständigheter i samband med att avtalet ingicks ”vid tiden för [dess] ingående”.
68. Enligt den hänskjutande domstolen skulle det nämligen, i avsaknad av ett villkor med motsatt innebörd, enligt spansk rätt ha varit tillåtet att häva avtalet i förtid så snart det kunde förutses (en efter avtalets ingående tillkommande omständighet) att konsumenten skulle komma att begå ett grovt avtalsbrott.(42) Även om underlåtenhet att göra sju månatliga avbetalningar av sammanlagt 564 enligt den hänskjutande domstolen inte utgjorde ett tillräckligt grovt avtalsbrott, skulle en sådan underlåtenhet ändå ha gjort det möjligt att förutse ett grovt avtalsbrott.(43)
69. När det gäller de tilläggsbestämmelser som gör det möjligt att bedöma huruvida det föreligger en sådan betydande obalans mellan parterna som krävs enligt rättspraxis, förefaller det mig som om nationella domstolar får beakta den lagstiftning som var i kraft vid tiden för avtalets ingående såsom en omständighet i samband med avtalets ingående. Jag anser nämligen att artikel 4.1 i direktiv 93/13 medger att omständigheter som har tillkommit efter avtalets ingående beaktas, under förutsättning att hänvisningen till sådana senare omständigheter är ett resultat av en granskning av tilläggsbestämmelser i den nationella lagstiftning som gällde vid tiden för avtalets ingående.
70. Härvid ska det – såsom kommissionen har gjort gällande – emellertid noteras att omständigheterna i samband med ingåendet av ett avtal även innefattar sådana framtida omständigheter som lätt kunde förutses, liksom omständigheter som redan förelåg men som var kända endast för ena parten. Därför bör man vid bedömningen av huruvida det omtvistade villkoret är oskäligt ta hänsyn till prognoser för marknadernas utveckling som konsumenten inte kände till men som näringsidkaren kunde ha god kännedom om.
d) De nationella domstolarnas möjlighet att vid bedömning av huruvida avtalsvillkor är oskäliga beakta förhållandet mellan kvalitet och pris
71. När det gäller de nationella domstolarnas möjlighet att vid bedömning av huruvida avtalsvillkor är oskäliga beakta förhållandet mellan kvalitet och pris, har den spanska regeringen i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att artikel 4.2 i direktiv 93/13 innebär att en prövning av förhållandet mellan kvalitet och pris inom ramen för en sådan skälighetsbedömning får göras uteslutande i fall där det aktuella avtalsvillkoret inte är klart och begripligt formulerat, något som det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera.
72. Jag kan inte godta det argumentet. Vad som är i fråga i det aktuella fallet är nämligen inte en prövning av ett avtalsvillkor som rör förhållandet mellan tjänstens eller varans kvalitet och pris, utan de nationella domstolarnas möjlighet att allmänt beakta förhållandet mellan kvalitet och pris när de bedömer huruvida avtalsvillkor är oskäliga. I nittonde skälet i direktiv 93/13 anges att bedömningen av huruvida villkor är oskäliga förvisso inte ska omfatta villkor som beskriver avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan kvaliteten och priset på varorna eller tjänsterna, men att avtalets huvudföremål och förhållandet mellan kvaliteten och priset likväl kan tas i beaktande vid bedömningen av huruvida andra villkor är skäliga. Således finns det inget som hindrar en nationell domstol från att beakta en sådan faktor.
e) Förslag i denna del
73. Jag finner att det, inom ramen för bedömningen av huruvida ett sådant villkor om uppsägning till förtida betalning som stipuleras i det avtal som är i fråga i det nationella målet är oskäligt, ankommer på den nationella domstolen att undersöka för det första huruvida detta villkor blir tillämpligt på grund av en underlåtenhet från konsumentens sida att fullgöra en skyldighet som har grundläggande betydelse för det aktuella avtalet, för det andra huruvida detta avtalsbrott är tillräckligt grovt i förhållande till lånets löptid och belopp, för det tredje huruvida villkoret utgör en avvikelse från de nationella tilläggsbestämmelser som är tillämpliga på området och för det fjärde huruvida det i den nationella rätten föreskrivs lämpliga och effektiva medel med hjälp av vilka konsumenterna kan avhjälpa konsekvenserna av sådana villkor.
74. Vidare ska artikel 4 i direktiv 93/13 tolkas så, att det ankommer på de nationella domstolarna att vid bedömning av avtalsvillkor ta hänsyn till det förhållande mellan kvaliteten och priset på varorna eller tjänsterna som framgår av låneavtalet i dess helhet, till prisbegränsningar enligt nationell lagstiftning, till omständigheter som vid tiden för avtalets ingående låg i framtiden men lätt kunde förutses eller som redan förelåg men var kända endast för ena parten och till omständigheter som har tillkommit efter avtalets ingående, under förutsättning att hänvisningen till sådana senare omständigheter är ett resultat av en granskning av den nationella lagstiftning som gällde vid tiden för avtalets ingående.
3. Den fjärde frågan
75. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde fråga för att vinna klarhet i dels huruvida direktiv 93/13 ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som artikel 693.2 i civilprocesslagen, vilken rör uppsägning till förtida betalning av avtal om hypotekslån, dels huruvida en nationell domstol är skyldig att ogiltigförklara ett villkor om uppsägning till förtida betalning som den har funnit vara oskäligt, även om långivaren i praktiken har iakttagit de villkor som föreskrivs i nämnda nationella bestämmelse.
76. När det först gäller huruvida artikel 693.2 i civilprocesslagen är förenlig med direktiv 93/13, erinrar jag inledningsvis om att det stadgas i artikel 1.2 i det direktivet att ”[a]vtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter … inte [är] underkastade bestämmelserna i detta direktiv”. Vidare framgår det av trettonde skälet i direktiv 93/13 att artikel 1.2 i detta även omfattar ”regler som enligt [den nationella] lagstiftningen gäller mellan de avtalsslutande parterna om inget annat har avtalats”.
77. Därför ska det till att börja med fastställas huruvida artikel 693.2 i civilprocesslagen faller inom tillämpningsområdet för direktiv 93/13.
78. Av begäran om förhandsavgörande framgår för det första att det omtvistade villkoret, som återger artikel 693.2 i civilprocesslagen i dess tidigare lydelse, inte avspeglar någon ”bindande” författningsföreskrift. För det andra framgår det av begäran om förhandsavgörande och av den spanska regeringens och kommissionens yttranden att den artikeln inte heller är en tilläggsbestämmelse, eftersom den inte kan tillämpas annat än om näringsidkaren och konsumenten har kommit överens om att den ska tillämpas. Tvärtom anges det i nämnda artikel att en uttrycklig överenskommelse mellan parterna är nödvändig för att artikeln ska kunna få verkan.(44) I sin lydelse enligt lag 1/2013 medger denna artikel att banken låter föranstalta om ett förfarande för utmätning av intecknad egendom i syfte att kräva betalning av hela fordran avseende kapitalbelopp och ränta, om låntagaren underlåter att göra minst tre månatliga avbetalningar, förutsatt att detta villkor anges i det pantbrev som utgör exekutionstitel.
79. Mot bakgrund av ovanstående konstaterar jag att artikel 693.2 i civilprocesslagen – som återges, i sin lydelse före lag 1/2013,(45) i det avtal som är i fråga i det nationella målet, närmare bestämt i det avtalets villkor om uppsägning till förtida betalning – visserligen är att anse som en nationell författningsföreskrift men att den däremot inte är vare sig bindande eller en tilläggsbestämmelse. Således torde denna bestämmelse, i överensstämmelse med trettonde skälet i direktiv 93/13, inte omfattas av artikel 1.2 i det direktivet, vilket innebär att det direktivet är tillämpligt på nämnda bestämmelse.(46)
80. Eftersom artikel 693.2 i civilprocesslagen inte hindrar en nationell domstol som har funnit ett avtalsvillkor vara oskäligt från att utöva sitt ämbete genom att annullera det villkoret, kan direktiv 93/13 inte anses utgöra hinder för tillämpning av en sådan nationell bestämmelse som den artikeln.(47) Med tanke på att det enligt nämnda artikel krävs en uttrycklig överenskommelse mellan parterna, förefaller det emellertid framgå av denna artikels lydelse att den inte är tillämplig om en sådan överenskommelse saknas.
81. Enligt min uppfattning följer det av det ovan anförda att direktiv 93/13 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för en nationell bestämmelse om uppsägning till förtida betalning av avtal om hypotekslån, under förutsättning för det första att bestämmelsen varken är bindande eller en tilläggsbestämmelse, för det andra att det uteslutande beror på en överenskommelse mellan parterna huruvida bestämmelsen tillämpas, för det tredje att bestämmelsen inte föregriper en bedömning av huruvida villkoret om uppsägning till förtida betalning är oskäligt som kan komma att göras av en nationell domstol vid vilken talan har väckts om ett förfarande för utmätning av intecknad egendom på grundval av det aktuella avtalet och för det fjärde att bestämmelsen inte utgör hinder för att domstolen undanröjer detta villkor om den finner det oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i nämnda direktiv.(48)
82. När det sedan gäller frågan huruvida den omständigheten att en bank redan från den första uteblivna betalningen avstår från att tillämpa ett villkor som av nationell domstol har befunnits vara oskäligt innebär att villkoret i fråga inte behöver prövas av domstol, anser den hänskjutande domstolen att klausul 6 bis i det låneavtal som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken hypotekslånet kan sägas upp till förtida betalning vid försenad avbetalning, utgör ett oskäligt avtalsvillkor.
83. Den hänskjutande domstolen grundar denna bedömning på att det berörda avtalsvillkoret tillåter banken att skapa en situation som innebär en betydande obalans till konsumentens nackdel i så måtto att nämnda villkor innebär att banken kan kräva omedelbar betalning av kapitalbelopp, ränta och diverse avgifter bland annat vid underlåtenhet att på överenskommen dag erlägga något belopp avseende kapital, ränta eller förskott. Härvid har den hänskjutande domstolen framhållit att banken har 564 tillfällen att få till stånd rättsliga verkningar som strider mot kravet på god sed. Med andra ord medger detta avtalsvillkor inte endast att banken kräver in hela den förfallna fordran och därvid dessutom ålägger låntagaren att betala diverse avgifter, utan också att banken inleder ett extraordinärt och summariskt rättsligt förfarande där rättsmedlen är begränsade.
84. Som jag redan har erinrat om ovan i punkt 44, grundar sig det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 på tanken att konsumenten befinner sig i underläge gentemot näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå.(49) Om den avskräckande verkan av artikel 7 i direktiv 93/13 ska kunna garanteras, kan de möjligheter som står till buds för en nationell domstol som finner att ett avtalsvillkor är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i det direktivet därför inte vara beroende av huruvida detta villkor har tillämpats i praktiken.(50)
85. Att banken i det aktuella fallet inte inledde förfarandet för utmätning av intecknad egendom förrän låntagaren hade underlåtit att göra sju på varandra månatliga avbetalningar är en faktisk omständighet som inte ska beaktas vid bedömningen av ett avtalsvillkor som i själva verket gjorde det möjligt för banken att föranstalta om ett förfarande för utmätning av intecknad egendom redan efter underlåtenhet att göra en enda månatlig avbetalning. På konsumentskyddsområdet kan ett rimligt agerande inom ramen för ett oskäligt avtal nämligen inte göra ett oskäligt avtalsvillkor skäligt.
86. Dessutom följer det av fast rättspraxis att artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte kan förstås så, att den möjliggör för en nationell domstol som konstaterar att ett villkor i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt, att ändra innehållet i detta villkor i stället för att helt enkelt avstå från att tillämpa det gentemot konsumenten.(51) Denna möjlighet har domstolen godtagit endast när det har varit fråga om ogiltigförklaring av ett avtal i dess helhet, och då i syfte att undvika särskilt negativa konsekvenser som konsumenten skulle kunna drabbas av.(52) Något sådant fall föreligger inte i det nationella målet, eftersom det omtvistade villkoret är accessoriskt och låneavtalet kan bestå utan detta villkor.
87. Således anser jag att direktiv 93/13 ska tolkas så, att en sådan nationell bestämmelse om uppsägning till förtida betalning som den som är i fråga i det nationella målet inte utgör hinder för en nationell domstols skyldighet att ogiltigförklara ett avtalsvillkor som den har funnit vara oskäligt, även om långivaren i praktiken har iakttagit villkoren enligt en nationell bestämmelse.
V – Förslag till avgörande
88. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Juzgado de Primera Instancia no 2 de Santander (domstol i första instans nr 2 i Santander) enligt följande:
1. Det skydd som konsumenterna garanteras genom artiklarna 6 och 7 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal innebär att de nationella domstolarnas skyldighet att ex officio pröva huruvida villkor i ett avtal är oskäliga inte inskränks av att en första kontroll ex officio av ett eller flera villkor i avtalet redan har gjorts i ett tidigare skede av förfarandet.
2. Inom ramen för bedömningen av huruvida ett sådant villkor om uppsägning till förtida betalning som stipuleras i det avtal som är i fråga i det nationella målet är oskäligt, ankommer det på den nationella domstolen att undersöka för det första huruvida detta villkor blir tillämpligt på grund av en underlåtenhet från konsumentens sida att fullgöra en skyldighet som har grundläggande betydelse för det aktuella avtalet, för det andra huruvida detta avtalsbrott är tillräckligt grovt i förhållande till lånets löptid och belopp, för det tredje huruvida villkoret utgör en avvikelse från de nationella tilläggsbestämmelser som är tillämpliga på området och för det fjärde huruvida det i den nationella rätten föreskrivs lämpliga och effektiva medel med hjälp av vilka konsumenterna kan avhjälpa konsekvenserna av sådana villkor.
3. Artikel 4 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att det ankommer på de nationella domstolarna att vid bedömning av avtalsvillkor ta hänsyn till det förhållande mellan kvaliteten och priset på varorna eller tjänsterna som framgår av låneavtalet i dess helhet, till prisbegränsningar enligt nationell lagstiftning, till omständigheter som vid tiden för avtalets ingående låg i framtiden men lätt kunde förutses eller som redan förelåg men var kända endast för ena parten och till omständigheter som har tillkommit efter avtalets ingående, under förutsättning att hänvisningen till sådana senare omständigheter är ett resultat av en granskning av den nationella lagstiftning som gällde vid tiden för avtalets ingående.
4. Direktiv 93/13 ska tolkas så,
– att det inte utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse om uppsägning till förtida betalning av avtal om hypotekslån som är i fråga i det nationella målet, under förutsättning för det första att bestämmelsen varken är bindande eller en tilläggsbestämmelse, för det andra att det uteslutande beror på en överenskommelse mellan parterna huruvida bestämmelsen tillämpas, för det tredje att bestämmelsen inte föregriper en bedömning av huruvida villkoret om uppsägning till förtida betalning är oskäligt som kan komma att göras av en nationell domstol vid vilken talan har väckts om ett förfarande för utmätning av intecknad egendom på grundval av det aktuella avtalet och för det fjärde att bestämmelsen inte utgör hinder för att den domstolen undanröjer detta villkor om den finner det oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i nämnda direktiv, och
– att en sådan bestämmelse inte utgör hinder för en nationell domstols skyldighet att ogiltigförklara ett avtalsvillkor som den har funnit vara oskäligt, även om långivaren i praktiken har iakttagit villkoren enligt en nationell bestämmelse.