DOMSTOLENS BESLUT (tredje avdelningen)
den 6 oktober 2015 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Mönster – Direktiv 98/71/EG – Artikel 14 – Förordning (EG) nr 6/2002 – Artikel 110 – Så kallad reparationsklausul – Tredje mans användning av ett varumärke, utan rättsinnehavarens samtycke, för bilreservdelar och biltillbehör som är identiska med de varor som varumärkesregistreringen avser”
I mål C‑500/14,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale di Torino (Italien) genom beslut av den 21 oktober 2014, som inkom till domstolen den 10 november 2014, i målet
Ford Motor Company
mot
Wheeltrims srl,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič (referent) samt domarna A. Ó Caoimh, C. Toader, E. Jarašiūnas och C.G. Fernlund,
generaladvokat: M. Wathelet,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Ford Motor Company, genom A. Camusso, avvocato,
– Wheeltrims srl, genom D. Rizzo, avvocato,
– Tysklands regering, genom T. Henze och J. Kemper, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom V. Di Bucci och J. Samnadda, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till att domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, har beslutat att i enlighet med artikel 99 i domstolens rättegångsregler avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat,
följande
Beslut
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG av den 13 oktober 1998 om mönsterskydd (EGT L 289, s. 28) och artikel 110 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Ford Motor Company (nedan kallat Ford) och Wheeltrims srl (nedan kallat Wheeltrims), angående sistnämnda bolags saluföring av navkapslar till bilar försedda med ett kännetecken som är identiskt med det varumärke som Ford har registrerat för bland annat sådana varor.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Mönsterskyddslagstiftningen
3 Skäl 7 i direktiv 98/71 anger följande:
”Detta direktiv utgör inte något hinder för att mönster omfattas av sådan nationell lagstiftning eller gemenskapslagstiftning som erbjuder annat skydd än det som ges genom att mönster registreras eller offentliggörs, t.ex. lagstiftning om oregistrerade mönsterrätter, varumärken, patent och bruksmönster, illojal konkurrens eller civilrättsligt ansvar.”
4 Artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”, har följande lydelse:
”1. Detta direktiv skall tillämpas på
a) mönsterrätter som är registrerade av medlemsstaternas centrala immaterialrättsmyndigheter,
b) mönsterrätter som är registrerade av Benelux-ländernas myndighet för mönsterregistrering,
c) mönsterrätter som är registrerade enligt internationella avtal med rättsverkan i en medlemsstat,
d) ansökningar om sådana mönsterrätter som avses i a, b och c.
2. I detta direktiv skall mönsterregistreringen också innefatta offentliggörandet av mönstret efter det att ansökan lämnats in till en medlemsstats immaterialrättsmyndighet där ett sådant offentliggörande leder till att mönsterrätten skyddas.”
5 Artikel 14 i direktivet, med rubriken ”Övergångsbestämmelse”, stadgar följande:
”Fram till dess att ändringar till detta direktiv antas på förslag från kommissionen i enlighet med bestämmelserna i artikel 18 skall medlemsstaterna bibehålla sina rättsliga bestämmelser om användning av ett mönster till en beståndsdel som används för att reparera en sammansatt produkt så att den återfår sitt ursprungliga utseende, och de skall endast kunna vidta förändringar i dessa bestämmelser om syftet är att liberalisera marknaden för sådana delar.”
6 Artikel 16 i samma direktiv har rubriken ”Förhållande till andra former av skydd”. Där föreskrivs följande:
”Bestämmelserna i detta direktiv skall inte påverka tillämpningen av några bestämmelser i gemenskapsrätten eller i den berörda medlemsstatens lagstiftning om oregistrerade mönsterrätter, varumärken eller andra kännetecken, patent och bruksmönster, typsnitt, civilrättsligt ansvar eller illojal konkurrens.”
7 Skälen 5 och 31 i förordning nr 6/2002 har följande lydelse:
”(5) [Det] bör [skapas] en gemenskapsformgivning … som är direkt tillämplig i varje medlemsstat, eftersom det endast på detta sätt är möjligt att genom en ansökan till [Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster)] i enlighet med ett gemensamt förfarande enligt en enda lagstiftning erhålla ett formskydd för ett område som omfattar alla medlemsstater.
…
(31) Denna förordning utesluter inte att det på formgivningar som skyddas genom gemenskapsformgivning tillämpas bestämmelser om industriellt rättsskydd eller andra relevanta bestämmelser i medlemsstaternas lagstiftning, till exempel bestämmelser om formskydd förvärvat genom registrering eller bestämmelser om oregistrerade formgivningar, varumärken, patent och nyttighetsmodeller, illojal konkurrens eller civilrättsligt ansvar.”
8 Artikel 1 i denna förordning, med rubriken ”Gemenskapsformgivning”, stadgar följande:
”1. En formgivning som uppfyller villkoren i denna förordning kallas nedan "gemenskapsformgivning".
2. En gemenskapsformgivning skall skyddas
a) såsom en ’oregistrerad gemenskapsformgivning’, om den görs tillgänglig för allmänheten på det sätt som föreskrivs i denna förordning,
b) såsom en ’registrerad gemenskapsformgivning’, om den registreras på det sätt som föreskrivs i denna förordning.
3. En gemenskapsformgivning skall ha en enhetlig karaktär. Den skall ha samma rättsverkan i hela [Europeiska unionen]. Den får registreras, överlåtas, avstås från eller bli föremål för ett avgörande varigenom den förklaras ogiltig, eller dess användning får förbjudas, endast med avseende på hela [unionen]. Denna princip skall gälla om inte annat föreskrivs i denna förordning.”
9 Artikel 96 i denna förordning har rubriken ”Förhållande till andra skyddsformer i nationell rätt”. Artikel 96.1 har följande lydelse:
”Bestämmelserna i denna förordning skall inte påverka tillämpningen av några bestämmelser i [union]srätten eller i den berörda medlemsstatens lagstiftning om oregistrerade formgivningar, varumärken eller andra kännetecken, patent och nyttighetsmodeller, typsnitt, civilrättsligt ansvar och illojal konkurrens.”
10 Artikel 110 i samma förordning, med rubriken ”Övergångsbestämmelse”, har följande lydelse:
”1. Till dess att ändringar i denna förordning har trätt i kraft efter förslag från kommissionen i ärendet skall skydd i form av gemenskapsformgivning inte åtnjutas för en formgivning som utgör en beståndsdel i en sammansatt produkt och som används enligt artikel 19.1 för att möjliggöra reparation av denna sammansatta produkt så att den återfår sitt ursprungliga utseende.
2. Det förslag från kommissionen som avses i punkt 1 skall lämnas in samtidigt med de ändringar som kommissionen föreslår i ärendet i enlighet med artikel 18 i direktiv 98/71/EG och skall beakta dessa ändringar.”
Varumärkeslagstiftningen
11 Artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EUT L 299, s. 25) har rubriken ”Rättigheter som är knutna till ett varumärke” och stadgar följande:
”1. Det registrerade varumärket ger innehavaren en ensamrätt. Innehavaren har rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att i näringsverksamhet använda
a) tecken som är identiska med varumärket med avseende på de varor och tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket är registrerat,
b) tecken som på grund av sin identitet eller likhet med varumärket och identiteten eller likheten hos de varor och tjänster som täcks av varumärket och tecknet kan leda till förväxling hos allmänheten, inbegripet risken för association mellan tecknet och varumärket.
2. En medlemsstat får också besluta att innehavaren ska ha rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, från att i näringsverksamhet använda ett tecken som är identiskt med eller liknar varumärket med avseende på varor och tjänster av annan art än de för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.
3. Om villkoren i punkterna 1 och 2 är uppfyllda får bl.a. följande förbjudas:
a) Att anbringa tecknet på varor eller deras förpackning.
b) Att utbjuda varor till försäljning, marknadsföra dem eller lagra dem för dessa ändamål eller utbjuda eller tillhandahålla tjänster under tecknet.
c) Att importera eller exportera varor under tecknet.
d) Att använda tecknet på affärshandlingar och i reklam.
4. Om en medlemsstats bestämmelser inte gjorde det möjligt att förbjuda användningen av ett tecken enligt vad som nämns i punkt 1 b eller 2 före ikraftträdandet av de bestämmelser som var nödvändiga för att följa [rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178)], kan den fortsatta användningen av tecknet inte förhindras med stöd av de rättigheter som är knutna till varumärket.
5. Punkterna 1–4 ska inte beröra en medlemsstats bestämmelser om skydd mot användning av ett tecken för annat ändamål än att särskilja varor eller tjänster, om användning av tecknet i fråga utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.”
12 Artikel 6 i detta direktiv, med rubriken ”Begränsningar av ett varumärkes rättsverkan”, föreskriver följande:
”1. Varumärket ger inte innehavaren rätt att förhindra tredje man att i näringsverksamhet använda
a) sitt eget namn eller sin egen adress,
b) uppgifter om varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda ändamål, värde, geografiska ursprung, tidpunkten för framställandet eller andra egenskaper,
c) varumärket om det är nödvändigt för att ange en varas eller tjänsts avsedda ändamål, särskilt som tillbehör eller reservdel,
förutsatt att tredje man handlar i enlighet med god affärssed.
2. Varumärket ger inte innehavaren rätt att förbjuda tredje man att i näringsverksamhet använda en äldre rättighet som endast gäller i ett avgränsat geografiskt område om rättigheten erkänns av den ifrågavarande medlemsstatens lagstiftning samt används inom gränserna för det territorium i vilket den är erkänd.”
13 Artikel 7 i direktivet rör konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke.
14 Artikel 8 i samma direktiv rör licenser för varumärken.
15 Enligt artikel 17 i direktiv 2008/95 ska direktiv 89/104 upphöra att gälla, och hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till det förstnämnda direktivet.
16 Artikel 9 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1), med rubriken ”Rättigheter som är knutna till ett gemenskapsvarumärke”, har följande lydelse:
”1. Ett gemenskapsvarumärke ger innehavaren ensamrätt. Innehavaren har rätt att förhindra tredje man som inte har hans medgivande att i näringsverksamhet använda
a) ett tecken som är identiskt med gemenskapsvarumärket för varor och tjänster som är identiska med dem för vilka gemenskapsvarumärket är registrerat,
b) ett tecken som är identiskt med eller liknar gemenskapsvarumärket om de varor eller tjänster som omfattas av varumärket är identiska med eller av liknande slag som dem som omfattas av tecknet, och detta kan leda till förväxling hos allmänheten, inbegripet risken för association mellan tecknet och varumärket,
c) ett tecken som är identiskt med eller liknar gemenskapsvarumärket med avseende även på varor och tjänster av annat slag än de för vilka gemenskapsvarumärket är registrerat, om detta är känt i [unionen] och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.
2. Bland annat kan följande förbjudas enligt punkt 1:
a) Att anbringa tecknet på varor eller deras förpackning.
b) Att utbjuda varor till försäljning, marknadsföra dem eller lagra dem för dessa ändamål eller utbjuda eller tillhandahålla tjänster under tecknet.
c) Att importera eller exportera varor under tecknet.
d) Att använda tecknet på affärshandlingar och i reklam.
3. De rättigheter som är knutna till gemenskapsvarumärket ska gälla i förhållande till tredje man från dagen för offentliggörandet av varumärkets registrering. Skälig ersättning får emellertid krävas beträffande handlingar som företas efter offentliggörandet av en ansökan om registrering av ett gemenskapsvarumärke, om handlingen efter offentliggörandet av registrering av varumärket skulle vara förbjuden på grund av detta offentliggörande. Den domstol vid vilken talan har anhängiggjorts får inte avgöra målet förrän registreringen har offentliggjorts.”
17 Artikel 12 i samma förordning har rubriken ”Begränsningar av ett gemenskapsvarumärkes rättsverkan” och har följande lydelse:
”Gemenskapsvarumärket ger inte innehavaren rätt att förhindra tredje man att i näringsverksamhet använda
a) sitt eget namn eller adress,
b) uppgifter om varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda ändamål, värde, geografiska ursprung, tidpunkten för framställandet eller andra egenskaper,
c) varumärket om det är nödvändigt för att ange en varas eller en tjänsts avsedda ändamål, särskilt som tillbehör eller reservdelar,
förutsatt att tredje man handlar i enlighet med god affärssed.”
Italiensk rätt
18 Artikel 20 i lagstiftningsdekret nr 30 om immaterialrättslagen (decreto legislativo n. 30 – Codice della proprietà industriale) av den 10 februari 2005 (GURI nr 52 av den 4 mars 2005), i dess lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 131 av den 13 augusti 2010 (decreto legislativo n. 131, GURI nr 192 av den 18 augusti 2010) (nedan kallat immaterialrättslagen) har rubriken ”Rättigheter som följer av registreringen” och föreskriver följande:
”1. Rättigheterna för innehavaren av det registrerade varumärket består i möjligheten att ensam använda varumärket. Innehavaren har rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att i näringsverksamhet använda
a) kännetecken som är identiska med varumärket med avseende på de varor och tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket är registrerat,
b) kännetecken som på grund av sin identitet eller likhet med det registrerade varumärket och identiteten eller likheten hos de varor och tjänster som täcks av varumärket och tecknet kan leda till förväxling hos allmänheten, inbegripet risken för association mellan de båda kännetecknen,
c) kännetecken som är identiska med eller liknar det registrerade varumärket med avseende på varor och tjänster av annan art än de för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.
2. I de fall som avses i punkt 1 får innehavaren av varumärket förhindra tredje man att anbringa tecknet på varor eller förpackningar, att utbjuda varor till försäljning, marknadsföra dem eller lagra dem för dessa ändamål eller utbjuda eller tillhandahålla tjänster under kännetecknet, att importera eller exportera varor under kännetecknet och att använda kännetecknet på affärshandlingar och i reklam.
3. Näringsidkaren får anbringa sitt eget varumärke på de varor han saluför men får inte avlägsna ett varumärke tillhörande tillverkaren eller den näringsidkare som han erhållit varorna från.”
19 Artikel 21 i immaterialrättslagen har rubriken ”Begränsningar av ett varumärkes rättsverkan” och föreskriver följande:
”1. Innehav av ett registrerat varumärke ger inte rätt att förhindra tredje man att i näringsverksamhet i enlighet med god affärssed använda
a) sitt eget namn eller adress,
b) uppgifter om varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda ändamål, värde, geografiska ursprung, tidpunkten för framställandet eller andra egenskaper, eller
c) varumärket, om det är nödvändigt för att ange en varas eller en tjänsts avsedda ändamål, särskilt som tillbehör eller reservdelar.
2. Varumärket får inte användas på ett sätt som strider mot lagen och i synnerhet inte på ett sätt som medför en risk för förväxling med andra kännetecken på marknaden som är välkända som särskiljande för andra företag, varor eller tjänster eller som kan vilseleda allmänheten, särskilt angående varornas eller tjänsternas art, kvalitet eller ursprung, till följd av det sätt och i det sammanhang de används, eller göra intrång i en tredje mans upphovsrätt eller annan immaterialrätt eller annan form av ensamrätt.
3. Det är förbjudet att använda ett registrerat varumärke efter det att registreringen har förklarats ogiltig till följd av att användning av varumärket är olagligt.”
20 Artikel 241 i immaterialrättslagen har rubriken ”Ensamrätt till beståndsdelar i sammansatta produkter” och har följande lydelse:
”Till dess att direktiv [98/71] ändras på förslag av kommissionen i enlighet med artikel 18 i nämnda direktiv, kan ensamrätt avseende beståndsdelar i sammansatta produkter inte åberopas för att förhindra tillverkning och försäljning av dessa beståndsdelar för reparation av en sammansatt produkt i syfte att återställa den till sitt ursprungliga tillstånd.”
Tvisten i det nationella målet och tolkningsfrågorna
21 Ford, som tillverkar bilar samt tillbehör och reservdelar till dessa bilar, märker sina produkter med ett ovalt kännetecken som placeras på längden och inuti har texten ”Ford” i utsirad kursiv stil, med eller utan färger (nedan kallat varumärket Ford). Kännetecknet har registrerats som varumärke såväl för fordon som för reservdelar och tillbehör, inklusive navkapslar. Ford anbringar detta varumärke bland annat på navkapslarna på fälgarna på de bilar som företaget tillverkar.
22 Wheeltrims tillhandahåller reservdelar för bilar och saluför navkapslar som alla troget återger olika biltillverkares varumärken, bland annat varumärket Ford, utan att ha tillstånd till detta. Wheeltrims tillverkar och saluför även ”universella” navkapslar, det vill säga utan något återgivet varumärke, till lägre priser än de som tas ut för navkapslar som bär en biltillverkares varumärke.
23 Ford väckte den 15 maj 2013 talan mot Wheeltrims vid den hänskjutande domstolen, Tribunale di Torino (domstol i första instans i Turin, Italien), och yrkade dels att Wheeltrims skulle förbjudas att tillverka och saluföra navkapslar försedda med varumärket Ford och att över huvud taget använda detta varumärke utan tillstånd inom unionen, dels att nämnda bolag skulle ersätta Ford för den lidna skadan. Enligt Ford utgör anbringandet av varumärket på de navkapslar som Wheeltrims saluför ett intrång i Fords ensamrätt i den mening som avses i artikel 20 i immaterialrättslagen och artikel 9 i förordning nr 207/2009. Denna användning av varumärket kan heller inte på något sätt rättfärdigas genom något av undantagen i artikel 21 i immaterialrättslagen eller artikel 12 i förordning nr 207/2009, eftersom anbringandet av varumärket Ford på de navkapslar som Wheeltrims saluför inte är nödvändigt för att ange dessa reservdelars avsedda ändamål eller fylla någon annan beskrivande funktion i den mening som avses i de bestämmelserna.
24 Wheeltrims har däremot hävdat att dess användning av varumärket Ford är rent beskrivande. Bolaget har härvid hänvisat till den så kallade reparationsklausulen i artikel 241 i immaterialrättslagen, som förskriver en rätt att efterbilda varumärkesskyddade beståndsdelar av en sammansatt produkt utan att behöva inhämta tillstånd i förväg från varumärkesinnehavaren, eftersom denna efterbildning ska göra det möjligt att återställa den sammansatta produkten till dess ursprungliga tillstånd (nedan kallad reparationsklausulen). Att Wheeltrims anbringar varumärket Ford på de navkapslar företaget saluför har inte till funktion att ange ursprunget för dessa delar, utan att identifiera tillverkaren av den avsedda produkten som helhet, det vill säga den bil som navkapslarna monteras på. Denna användning av varumärket Ford syftar till att återge en estetisk och beskrivande egenskap hos originaldelen – alltså navkapseln – på reservdelen, en egenskap som måste anses oumbärlig för att återställa det ursprungliga utseendet för den sammansatta produkten, det vill säga bilen som helhet. Om tillverkare av reservdelar till bilar inte kunde använda varumärken för detta ändamål, skulle det vara ett hinder för den fria konkurrensen på denna marknad.
25 Tribunale di Torino anser att Wheeltrims agerande utgör ett intrång i de rättigheter som är knutna till varumärket Ford och inte rättfärdigas av något av de skäl som anges i artikel 21 i immaterialrättslagen eller artikel 12 i förordning nr 207/2009. Den har härvid hänvisat till domen Gillette Company och Gillette Group Finland (C‑228/03, EU:C:2005:177) och anser att Wheeltrims användning av varumärket Ford inte är nödvändigt för att för omsättningskretsen ange vad som är ändamålet med navkapslarna i fråga eller att de är förenliga med en ”Ford”-produkt, i den mening som avses i den domen.
26 Enligt Tribunale di Torino råder det däremot en betydande osäkerhet om reparationsklausulens tillämpningsområde. Det saknas praxis från EU-domstolen angående förhållandet mellan varumärkesskyddet och denna klausul. Enligt Tribunale di Torino kan artikel 241 i immaterialrättslagen och artikel 110 i förordning 6/2002 tolkas på två olika sätt, och båda dessa tolkningar har förekommit i italiensk rättspraxis.
27 Enligt den första tolkningen tyder dessa bestämmelsers ordalydelse och deras placering i lagstiftningen på att reparationsklausulen bara ger en tillverkare, såsom Wheeltrims, rätt att saluföra reservdelar som är identiska med originaldelarna om tillverkningen av dessa reservdelar syftar till att återställa en sammansatt produkt till dess ursprungliga utseende och att denna klausul enbart utgör ett undantag från mönsterskyddet, och inte från annat immaterialrättsskydd, såsom mer specifikt ett registrerat varumärke.
28 Enligt den andra tolkningen har reparationsklausulen en allmän räckvidd, och dess tillämpningsområde ska tolkas brett, med hänsyn till behovet av att ge sammansatta produkter deras ursprungliga utseende tillbaka oberoende av om det föreligger andra immaterialrättigheter, däribland registrerade varumärkesrätter. Det behovet avser att ge reservdelstillverkaren en möjlighet att uppträda på marknaden på lika villkor som originaldelstillverkaren, oavsett vilket skydd denna gör anspråk på, genom att reservdelstillverkaren tillåts efterbilda originaldelarna i alla avseenden, såväl funktionellt som estetiskt.
29 Tribunale di Torino har påpekat att andra italienska domstolar har ställt sig bakom denna andra tolkning, bland annat Corte di Appello di Milano (överrätten i Milano, Italien).
30 Enligt Tribunale di Torino har samma tolkning också gjorts av de domstolar som avslagit Fords interimistiska yrkanden grundade på samma faktiska omständigheter som i det nu aktuella målet. De har funnit att reparationsklausulen i artikel 241 i immaterialrättslagen kan göras gällande mot Ford, eftersom den klausulen säkerställer en grundläggande ekonomisk rätt för reservdelstillverkarna att tillverka ett perfekt substitut för en ursprunglig beståndsdel av en sammansatt produkt.
31 Mot denna bakgrund har Tribunale di Torino beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Är det förenligt med unionsrätten att tillämpa artikel 14 i direktiv 98/71 och artikel 110 i förordning nr 6/2002 på ett sådant sätt att dessa bestämmelser ger tillverkare av reservdelar och tillbehör rätt att använda varumärken som registrerats av tredje man för att den slutliga köparen ska kunna återskapa en sammansatt produkts ursprungliga utseende, och gäller detta även när varumärkesinnehavaren anbringar det aktuella särskiljande kännetecknet på den reservdel eller det tillbehör som ska monteras på den sammansatta produkten på ett sådant sätt att det är synligt utåt och således bidrar till den sammansatta produktens utseende?
2) Ska reparationsklausulen i artikel 14 i direktiv 98/71 och artikel 110 i förordning (EG) nr 6/2002 tolkas på så sätt att den ger upphov till en subjektiv rättighet för utomstående tillverkare av reservdelar och tillbehör, och medför denna rättighet i så fall en subjektiv rätt för sådana utomstående tillverkare att använda andras registrerade varumärken på reservdelar och tillbehör, med avvikelse från bestämmelserna i förordning nr 207/2009 och direktiv 89/104, och således även i ett sådant fall då varumärkesinnehavaren anbringar det aktuella särskiljande kännetecknet även på den reservdel eller det tillbehör som ska monteras på den sammansatta produkten på ett sådant sätt att det är synligt utåt och således bidrar till den sammansatta produktens utseende?”
Prövning av tolkningsfrågorna
32 Enligt artikel 99 i domstolens rättegångsregler får domstolen, om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat.
33 Den bestämmelsen ska tillämpas på denna begäran om förhandsavgörande.
Upptagande till sakprövning
34 Den tyska regeringen har uttryckt tvivel om huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. Den anser inte att den hänskjutande domstolen har redogjort för varför det för att kunna avgöra målet är nödvändigt att svara på frågan om möjligheten att överföra reparationsklausulen – som specifikt hör till mönsterrättens område – till varumärkesområdet. Det problem som tagits upp är således hypotetiskt.
35 Domstolen erinrar härvid om att enligt dess fasta praxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och som det inte ankommer på EU-domstolen att pröva riktigheten av. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom Fish Legal och Shirley, C‑279/12, EU:C:2013:853, punkt 30 och där angiven rättspraxis, och dom Idrodinamica Spurgo Velox m.fl., C‑61/13, EU:C:2014:307, punkt 29).
36 I detta fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att navkapslarna i fråga i det nationella målet, som tillverkas av Wheeltrims, återger varumärket Ford. Om den tolkning som redovisas i punkt 27 ovan ska godtas, ska tillverkaren av dessa icke-originaldelar därför anses göra intrång i det varumärket. Om det däremot är den tolkning som beskrivs i punkt 28 ovan som ska godtas, föreligger inte intrång i varumärket.
37 Det är följaktligen inte uppenbart att det problem som förelagts domstolen genom begäran om förhandsavgörande är hypotetiskt. Begäran kan således prövas i sak.
Prövning i sak
38 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 14 i direktiv 98/71 och artikel 110 i förordning nr 6/2002 ska tolkas på så sätt att de medger – med avvikelse från bestämmelserna i direktiv 2008/95 och förordning nr 207/2009 – att en tillverkare av bilreservdelar och biltillbehör, såsom navkapslar, på sina varor anbringar ett kännetecken som är identiskt med ett varumärke som en biltillverkare har registrerat för bland annat sådana varor, utan tillstånd från biltillverkaren, med motiveringen att detta bruk av varumärket är det enda sättet att reparera bilarna, såsom sammansatta produkter, genom att återställa dem till sitt ursprungliga utseende.
39 Domstolen vill för det första påpeka att det framgår av ordalydelsen av artikel 14 i direktiv 98/71 och artikel 110 i förordning nr 6/2002 att dessa bestämmelser innebär vissa inskränkningar i gemenskapens mönsterskydd. Någon hänvisning till varumärkesskyddet finns inte.
40 För det andra gäller direktiv 98/71, enligt ordalydelsen i artikel 2 i direktivet, bara mönsterrätter som är registrerade av vissa nationella och internationella myndigheter samt ansökningar om sådana mönsterrätter. Vidare framgår det av artikel 1 i förordning nr 6/2002, jämförd med skäl 5 i samma förordning, att den förordningen syftar till att skapa en gemenskapsmönsterrätt som är direkt tillämplig i varje medlemsstat.
41 För det tredje framgår det dels av skäl 7 och artikel 16 i direktiv 98/71, dels av skäl 31 och artikel 96.1 i förordning nr 6/2002 att dessa rättsakter inte ska påverka tillämpningen av bestämmelserna i unionsrätten eller i den berörda medlemsstatens lagstiftning om, bland annat, varumärken.
42 Av vad som anförts följer att artikel 14 i direktiv 98/71 och artikel 110 i förordning nr 6/2002 inte innehåller något undantag från bestämmelserna i direktiv 2008/95 och förordning nr 207/2009.
43 Vad gäller det resonemang som den hänskjutande domstolen redogjort för och som Wheeltrims stöder, om att unionens mål att upprätthålla en icke snedvriden konkurrens fordrar att tillämpningen av artikel 14 i direktiv 98/71 och artikel 110 i förordning nr 6/2002 utsträcks till varumärkesrättens område, vill domstolen påpeka att unionslagstiftaren redan har beaktat det målet inom ramen för direktiv 2008/95 och förordning nr 207/2009. Genom att begränsa rättsverkningarna av en varumärkesinnehavares rättigheter enligt artikel 5 i direktiv 2008/95 eller, om det gäller ett gemenskapsvarumärke, enligt artikel 9 i förordning nr 207/2009, syftar artikel 6 i detta direktiv och artikel 12 i denna förordning till att förena det grundläggande intresset av varumärkesskydd med det grundläggande intresset av fri rörlighet för varor och frihet att tillhandahålla tjänster inom den gemensamma marknaden på ett sådant sätt att varumärkesrätten kan fylla sin funktion som ett väsentligt inslag i det system med en icke snedvriden konkurrens som fördraget syftar till att införa och upprätthålla (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom BMW, C‑63/97, EU:C:1999:82, punkt 62, och dom Gillette Company och Gillette Group Finland, C‑228/03, EU:C:2005:177, punkt 29).
44 Det framgår vidare av domstolens fasta praxis att artiklarna 5–7 i direktiv 2008/95 medför en fullständig harmonisering av bestämmelserna rörande de rättigheter som är knutna till ett varumärke och således definierar vilka rättigheter som tillkommer varumärkesinnehavarna inom unionen. Med förbehåll för de särskilda fall som regleras av artikel 8 och följande artiklar i nämnda direktiv, kan en nationell domstol följaktligen inte inom ramen för ett mål om utövande av ensamrätten till ett varumärke begränsa denna rättighet mer än vad som följer av artiklarna 5–7 i nämnda direktiv (dom Martin Y Paz Diffusion, C‑661/11, EU:C:2013:577, punkterna 54 och 55 och där angiven rättspraxis).
45 Av vad som anförts följer att de hänskjutna frågorna ska besvaras på följande sätt. Artikel 14 i direktiv 98/71 och artikel 110 i förordning nr 6/2002 ska tolkas på så sätt att de inte medger – som ett undantag från bestämmelserna i direktiv 2008/95 och förordning nr 207/2009 – att en tillverkare av bilreservdelar och biltillbehör, såsom navkapslar, på sina varor anbringar ett kännetecken som är identiskt med ett varumärke som en biltillverkare har registrerat för bland annat sådana varor, utan tillstånd från biltillverkaren, med motiveringen att detta bruk av varumärket är det enda sättet att reparera bilarna, såsom sammansatta produkter, genom att återställa dem till sitt ursprungliga utseende.
Rättegångskostnader
46 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
Artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG av den 13 oktober 1998 om mönsterskydd och artikel 110 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning ska tolkas på så sätt att de inte medger – som ett undantag från bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar och rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken – att en tillverkare av bilreservdelar och biltillbehör, såsom navkapslar, på sina varor anbringar ett kännetecken som är identiskt med ett varumärke som en biltillverkare har registrerat för bland annat sådana varor, utan tillstånd från biltillverkaren, med motiveringen att detta bruk av varumärket är det enda sättet att reparera bilarna, såsom sammansatta produkter, genom att återställa dem till sitt ursprungliga utseende.
Underskrifter