Mål C‑583/11 P
Inuit Tapiriit Kanatami m.fl.
mot
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd
”Överklagande – Förordning (EG) nr 1007/2009 – Handel med sälprodukter – Begränsningar av import och saluföring av nämnda produkter – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Fysiska och juridiska personers rätt att väcka talan – Artikel 263 fjärde stycket FEUF – Begreppet regleringsakter – Lagstiftningsakter – Grundläggande rätt till ett effektivt domstolsskydd”
Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 3 oktober 2013
1. Överklagande – Grunder – Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid tribunalen – Avvisning – Bestridande av tribunalens tolkning eller tillämpning av gemenskapsrätten – Upptagande till sakprövning
(Artikel 256.1 andra stycket FEUF, EU-domstolens stadga, artikel 58.1, domstolens rättegångsregler, artikel 168.1 d)
2. Unionsrätt – Tolkning – Metoder – Bokstavstolkning, historisk tolkning och teleologisk tolkning – Användande av en bestämmelses tillblivelse – Tillåtet
3. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Begreppet regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF – Samtliga akter med allmän giltighet med undantag för lagstiftningsakter
(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)
4. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Förordning nr 1007/2009 om handel med sälprodukter – Klagandena uppfyller inte kravet på att vara personligen berörda – Avvisning
(Artikel 263 fjärde stycket FEUF, Europaparlamentets och rådets förordning nr 1007/2009)
5. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska och juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Villkor som är av kumulativ karaktär – Talan avvisas om något av villkoren inte är uppfyllt
(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)
6. Överklagande – Grunder – Otillräcklig eller motsägelsefull motivering – Motiveringsskyldighetens omfattning – Tribunalens motivering är underförstådd – Tillåtet – Villkor
(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)
7. Grundläggande rättigheter – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Prövning av huruvida unionsakterna är lagenliga – Prövningssätt – Unionsdomstolens eller nationella domstolars skyddande av denna rättighet beroende på den angripna aktens rättsliga natur – Möjlighet att föra talan om ogiltighet eller att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande avseende giltigheten av en akt
(Artikel 19.1 FEU, artikel 263 fjärde stycket FEUF och artikel 277 FEUF, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 och artikel 52.7)
1. Det följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. Ett överklagande som endast upprepar eller ordagrant återger de grunder och argument som har framförts inför tribunalen, inbegripet dem som avser omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt, uppfyller inte kraven på motivering enligt dessa bestämmelser.
När en klagande har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt prövas i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kan åberopa grunder och argument som använts vid tribunalen till stöd för sitt överklagande, mister nämligen överklagandeinstitutet en del av sin innebörd.
(se punkterna 46 och 47)
2. Se domen.
(se punkt 50)
3. I artikel 263 första stycket FEUF anges de unionsakter som kan bli föremål för talan om ogiltigförklaring vid unionens domstolar, det vill säga dels lagstiftningsakter, dels andra bindande rättsakter som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, vilka både kan ha individuell och allmän giltighet.
Vad gäller fysiska och juridiska personers rätt att väcka talan avser de två första fallen enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF alla unionsakter med tvingande rättsverkningar. Det i dessa bestämmelser förekommande begreppet rättsakt innefattar följaktligen akter med allmän giltighet, oavsett om de är av lagstiftningskaraktär eller av annan karaktär, samt akter med individuell giltighet.
Genom Lissabonfördraget har för det andra ett tredje fall införts i artikel 263 fjärde stycket FEUF, vilket mildrar villkoren för upptagande till prövning av en talan om ogiltigförklaring som väckts av fysiska eller juridiska personer. Härigenom möjliggörs nämligen, utan att upptagandet av talan om ogiltigförklaring som väcks av fysiska eller juridiska personer villkoras av att de är personligen berörda – ett villkor som föreskrivs för det andra fallet i denna bestämmelse – sådan talan beträffande regleringsakter som inte medför genomförandeåtgärder och som direkt berör den sökande.
Vad beträffar begreppet regleringsakter framgår det av det tredje fallet i artikel 263 färde stycket FEUF att detta har en mera begränsad räckvidd än begreppet akter som används i det första och i det andra fallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF vid bestämningen av övriga typer av åtgärder mot vilka fysiska eller juridiska personer kan föra talan om ogiltigförklaring. Det första begreppet kan inte anses avse samtliga akter med allmän giltighet, utan det avser en mera begränsad kategori av detta slags akter. En motsatt tolkning skulle innebära att den skillnad som görs mellan begreppen akter och regleringsakter enligt det andra och det tredje fallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF blir meningslös.
Av förarbetena till artikel III-365.4 i utkastet till fördraget om upprättande av en konstitution för Europa framgår dessutom att även om syftet med ändringen av artikel 230 fjärde stycket EG var att bredda förutsättningarna för upptagande till prövning av en talan om ogiltigförklaring som förs av fysiska och juridiska personer, skulle villkoren för upptagande till prövning enligt artikel 230 fjärde stycket EG avseende lagstiftningsakter inte ändras. Användningen av begreppet regleringsakter i utkastet till ändring av denna bestämmelse gör det alltså möjligt att utpeka den kategori av akter som hädanefter kan bli föremål för talan om ogiltigförklaring på mindre stränga villkor än tidigare, dock med bibehållande av ett restriktivt tillvägagångssätt vad beträffar enskildas talan mot lagstiftningsakter för vilka villkoret ”direkt och personligen berörd” fortfarande ska tillämpas.
Under dessa förhållanden var ändamålet med ändringen av rätten att väcka talan för fysiska och juridiska personer enligt artikel 230 fjärde stycket EG att ge dessa personer möjlighet att på mindre stränga villkor väcka talan om ogiltigförklaring av akter med allmän giltighet, med undantag för lagstiftningsakter.
(se punkterna 52 och 54–60)
4. Innebörden av kravet på att personen i fråga ska vara personligen berörd av den akt som talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF avser ska inte anses ha ändrats genom Lissabonfördraget. Enligt denna innebörd uppfyller fysiska och juridiska personer kravet på att vara personligen berörd endast om den angripna akten påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och akten därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som akten är riktad till. Det i förordning nr 1007/2009 om handel med sälprodukter uppställda förbudet mot saluföring av sälprodukter har mot denna bakgrund avfattats i allmänna termer och är tillämpligt utan åtskillnad på samtliga ekonomiska aktörer som omfattas av förordningens tillämpningsområde.
(se punkterna 71–73)
5. En fysisk eller juridisk person får enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF väcka talan om ogiltigförklaring av en akt som varken utgör en akt som är riktad till denne eller en regleringsakt endast om akten berör denne, inte bara direkt utan också personligen. Eftersom kraven på att personen i fråga ska vara direkt berörd och personligen berörd av den akt som avses med talan om ogiltigförklaring är kumulativa, leder den omständigheten att ett av dem inte är uppfyllt för en klagandes del till att den talan om ogiltigförklaring som vederbörande väckt mot denna akt ska avvisas.
(se punkterna 75 och 76)
6. Tribunalen är inte skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för alla de resonemang som parterna i tvisten fört. Tribunalens motivering kan nämligen vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna kännedom om skälen för de vidtagna åtgärderna och den behöriga domstolen ett tillräckligt underlag för att utföra sin prövning.
Den omständigheten att tribunalen inte uttryckligen nämner de av klagandena åberopade bestämmelserna, och inte uttryckligen behandlar samtliga detaljer i deras argumentation, kan inte anses utgöra ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Detsamma gäller när tribunalen slår fast att den – trots att den gjort en bokstavstolkning samt en historisk och telelogisk tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF – inte kan finna något stöd för att frångå villkoren för väckande av talan mot en förordning vilka uttryckligen föreskrivs i denna bestämmelse. Tribunalen tog nämligen ställning till räckvidden av begreppet regleringsakter i artikel 263 fjärde stycket FEUF genom att göra en klassisk tolkning enligt de tolkningsmetoder som erkänns av unionsrätten. Ett sådant förfaringssätt påverkar inte den omständigheten att nämnda begrepp utgör ett i artikel 263 fjärde stycket FEUF uttryckligen föreskrivet villkor för upptagande till prövning, vilket måste vara uppfyllt för att fysiska och juridiska personer ska få föra talan om ogiltigförklaring, och kan inte medföra att tribunalens motivering blir motsägelsefull.
(se punkterna 82–84)
7. Det ska inledningsvis erinras om att domstolsprövningen av att unionens rättsordning iakttas säkerställs av EU-domstolen och av medlemsstaternas domstolar, vilket framgår av artikel 19.1 FEU. Unionen är dessutom en rättslig union vars institutioner är underkastade prövning av om deras rättsakter står i överensstämmelse med bland annat fördragen och de allmänna rättsprinciperna samt de grundläggande rättigheterna.
Genom, å ena sidan, artiklarna 263 och 277 i EUF‑fördraget och, å andra sidan, artikel 267 i fördraget, har det inrättats ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden för prövning av huruvida unionsakterna är lagenliga. Denna prövning har anförtrotts unionsdomstolarna. De fysiska och juridiska personer som enligt villkoren för upptagande till prövning i artikel 263 fjärde stycket FEUF är förhindrade att föra direkt talan mot unionsakter med allmän giltighet är alltså skyddade från att sådana akter tillämpas mot dem. När genomförandet av nämnda akter ankommer på unionsinstitutionerna får dessa personer, på de villkor som anges i artikel 263 fjärde stycket FEUF, väcka direkt talan vid unionsdomstolen mot tillämpningsakterna, och i enlighet med artikel 277 FEUF till stöd för denna talan åberopa att den aktuella grundläggandeakten är rättsstridig. När detta genomförande ankommer på medlemsstaterna får de vid de nationella domstolarna göra gällande att den aktuella unionsakten är ogiltig och anmoda dessa att med stöd av artikel 267 FEUF begära förhandsavgörande i detta hänseende av domstolen.
Härav följer att begäran om förhandsavgörande avseende giltigheten av en akt, på samma sätt som talan om ogiltigförklaring, utgör ett sätt att pröva lagenligheten av unionsakter.
Ändamålet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna är inte, med hänsyn till det skydd som ges i den artikeln, att det i fördragen föreskrivna systemet med domstolsprövning ska ändras, särskilt inte bestämmelserna om upptagande av talan som väckts direkt vid Europeiska unionens domstol. De villkor som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF ska således tolkas mot bakgrund av den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, utan att detta emellertid leder till ett kringgående av de i nämnda fördrag uttryckligen föreskrivna villkoren. Beträffande rollen för de nationella domstolarna ska det erinras om att de nationella domstolarna i samverkan med domstolen fullgör en uppgift som tillerkänts dem gemensamt för att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen. Det ankommer således på medlemsstaterna att inrätta ett system med rättsmedel och förfaranden som gör det möjligt att säkerställa den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, en skyldighet som har bekräftats i artikel 19.1 andra stycket FEU.
Beträffande de rättsmedel som medlemsstaterna ska föreskriva gäller att även om det genom EUF–fördraget har införts flera olika typer av talan som fysiska och juridiska personer i förekommande fall kan väcka direkt vid unionsdomstolen, är inte syftet med vare sig EUF‑fördraget eller artikel 19 FEU att skapa några andra former av rättsliga förfaranden vid de nationella domstolarna, i syfte att upprätthålla unionsrätten, än de som redan föreskrivs i den nationella rätten. Annorlunda förhåller det sig endast om det av den nationella rättsordningens systematik framgår att det inte finns något rättsmedel som ens prejudiciellt ger möjlighet att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, eller om det enda rättsmedlet som står till buds vore att de enskilda tvingades bryta mot gällande rätt.
Dessutom gäller att det skydd som ges i artikel 47 i stadgan inte kräver att den enskilde ovillkorligen kan väcka talan om ogiltigförklaring av unionens lagstiftningsakter direkt vid unionsdomstolen. Varken denna grundläggande rättighet eller artikel 19.1 andra stycket FUE kräver nämligen att en enskild ska kunna väcka talan som i första hand gäller prövning av sådana akter vid de nationella domstolarna.
(se punkterna 90–93, 95, 97–101 och 103–106)