Överklagande ingett den 22 maj 2014 av HeidelbergCement AG av den dom som tribunalen (sjunde avdelningen) meddelade den 14 mars 2014 i mål T-302/11, HeidelbergCement AG mot Europeiska kommissionen

(Mål C-247/14 P)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: HeidelbergCement AG (ombud: U. Denzel, C. von Köckritz och P. Pichler, Rechtsanwälte)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

upphäva den överklagade domen,

med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF ogiltigförklara kommissionens beslut K(2011) 2361 slutlig av den 30 mars 2011 (ärende 39520 – Cement och cementprodukter) såvitt avser klaganden,

subsidiärt till det andra yrkandet: återförvisa målet till tribunalen för avgörande i enlighet med domstolens rättsliga bedömning, och

under alla förhållande förplikta kommissionen att ersätta klagandens rättegångskostnader i tribunalen och i domstolen.

Grunder och huvudargument

Överklagandet avser dom som Europeiska unionens tribunal (nedan kallad tribunalen) meddelade den 14 mars 2014 i mål T-302/11. HeidelbergCement AG delgavs domen den 14 mars 2014. I domen ogillade tribunalen klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2011) 2361 slutlig av den 30 mars 2011 (ärende 39520 – Cement och cementprodukter).

Klaganden har åberopat sju grunder till stöd för sin talan.

För det första undersökte tribunalen inte tillräckligt ingående huruvida de krav var uppfyllda som ställs angående beslut att begära upplysningar enligt artikel 18.3 i förordning nr 1/2003(¹ ). Dessutom tillämpade tribunalen dessa krav felaktigt. Tribunalen gjorde dessutom en otillräcklig prövning av innehållet i beslutet att begära upplysningar och den beaktade inte de krav som ställdes avseende kommissionens motiveringsskyldighet.

För det andra gjorde sig tribunalen skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att den skyldighet som följer av artikel 296 andra stycket FEUF kunde inskränkas genom artikel 18.3 i förordning nr 1/2003. Detta ledde till att tribunalen inte prövade invändningen angående bristande motivering av valet att i detta fall begära upplysningar enligt artikel 18.3 i förordning nr 1/2003. Tribunalen prövade inte heller i tillräcklig utsträckning invändningen angående bristande motivering av den valda fristen. Tribunalens domskäl är likalydande med dem som användes i ett parallellt förfarande för att besvara en helt annan invändning.

För det tredje var tribunalens prövning bristfällig vad gällde ”nödvändigheten” i den mening som avses i artikel 18.3 första meningen i förordning nr 1/2003 eftersom tribunalen ansåg att en redovisning från kommissionens sida av alla relevanta omständigheter kunde undvaras. Vidare ställde tribunalen felaktiga krav på kopplingen mellan rimlig misstanke om överträdelse och nödvändigheten av de begärda upplysningarna. Vidare tolkade tribunalen artikel 18.3 första meningen i förordning nr 1/2003 felaktigt när den fann att det saknades anledning att pröva huruvida de efterfrågade upplysningarna var relevanta. Detta ledde även till att den talerätt som föreskrivs i artikel 18.3 tredje meningen i förordning nr 1/2003 förlorade sin verkan.

För det fjärde gjorde sig tribunalen skyldig till en felaktig bedömning när den fann att kommissionen kunde stödja sig på artikel 18.3 första meningen i förordning nr 1/2003 när den begärde att upplysningar som klaganden inte innehade skulle redigeras, sammanställas och bearbetas.

För det femte underkände tribunalen invändningen om kort svarsfrist med en abstrakt hänvisning till klagandens ekonomiska styrka, vilket var en otillräcklig och inkonsekvent motivering.

För det sjätte iakttog tribunalen inte kraven på att unionsrättsakter ska vara precisa när den fann att beslutet att begära upplysningar var tillräckligt precist, trots att den själv hade fastställt att de frågor som ställdes genom detta beslut var vagt formulerade. Vidare prövade tribunalen inte de särskilda invändningarna om avsaknad av precision och undergrävde därigenom talerätten (jämför artikel 18.3 tredje meningen i förordning nr 1/2003).

För det sjunde åsidosatte tribunalen klaganden rätt till försvar när tribunalen förpliktade klaganden att inkomma med uppgifter som kommissionen kunde använda inom ramen för en ekonomisk analys som syftade till att bevisa överträdelser av unionens konkurrensrätt.

____________

(¹ ) Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1)