DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 26 november 2013 (*)
”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för industrisäckar av plast – Moderbolagets ansvar för dotterbolagets överträdelse – Oskäligt lång handläggningstid vid tribunalen – Principen om ett effektivt domstolsskydd”
I mål C‑40/12 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 27 januari 2012,
Gascogne Sack Deutschland GmbH, tidigare Sachsa Verpackung GmbH, Wieda (Tyskland), företrätt av F. Puel och L. François-Martin, avocats,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av F. Castillo de la Torre och N. Von Lingen, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden V. Skouris, vice ordföranden K. Lenaerts, avdelningsordförandena R. Silva de Lapuerta, M. Ilešič, L. Bay Larsen, M. Safjan samt domarna J. Malenovský, E. Levits, A. Ó Caoimh, J.‑C. Bonichot, A. Arabadjiev, D. Šváby och M. Berger (referent),
generaladvokat: E. Sharpston,
justitiesekreterare: handläggaren V. Tourrès,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 februari 2013,
och efter att den 30 maj 2013 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Gascogne Sack Deutschland GmbH, tidigare Sachsa Verpackung GmbH (nedan, i båda fallen, kallat klaganden) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 16 november 2011 i mål T‑79/06, Sachsa Verpackung mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade klagandens talan om delvis ogiltigförklaring och ändring av kommissionens beslut K(2005) 4634 slutlig av den 30 november 2005 i ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/F/38.354 ‒ Industrisäckar) (nedan kallat det omtvistade beslutet) och, i andra hand, sätta ned det bötesbelopp som klaganden ålagts genom detta beslut.
Tillämpliga bestämmelser
2 I rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT L 1, 2003, s. 1), vilken har ersatt rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 13, 1962, s. 204), föreskrivs i artikel 23.2 och 23.3, vilken har ersatt artikel 15.2 i förordning nr 17, följande:
”2 Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) överträder artikel [81 EG] eller artikel [82 EG] …
…
För varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.
…
3. När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.”
3 I punkt 1 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3, nedan kallade 1998 års riktlinjer), vilka var tillämpliga vid den tidpunkt då det omtvistade beslutet antogs, anges att ”[grundbeloppet för böterna] fastställs på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet. Dessa är de enda kriterier som anges i artikel 15.2 i förordning nr 17”.
4 Beträffande överträdelsens allvar anges i punkt 1 A första stycket i riktlinjerna att man vid bedömningen därav ska beakta överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden.
5 Av andra stycket i samma punkt i 1998 års riktlinjer framgår att överträdelserna delas in i tre kategorier, nämligen mindre allvarliga överträdelser, allvarliga överträdelser och mycket allvarliga överträdelser. De sistnämnda utgörs bland annat av horisontella begränsningar såsom ”priskarteller” och karteller för uppdelning av marknader.
Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet
6 Klaganden är ett bolag bildat enligt tysk rätt. År 1994 förvärvades 90 procent av klagandens aktiekapital av Gascogne Deutschland GmbH, ett helägt dotterbolag till Groupe Gascogne SA, vilket är ett bolag bildat enligt fransk rätt (nedan kallat Groupe Gascogne). De resterande 10 procenten av aktiekapitalet förvärvades direkt av Groupe Gascogne. År 2008 bytte klaganden namn till Gascogne Sack Deutschland GmbH.
7 År 2001 underrättade bolaget British Polythene Industries plc kommissionen om att det förelåg en kartell inom sektorn för industrisäckar.
8 Kommissionen genomförde kontroller under juni månad 2002 och i juli 2002 upplyste klaganden kommissionen om att bolaget önskade samarbeta. Kommissionen inledde det administrativa förfarandet den 29 april 2004 och utfärdade ett meddelande om invändningar mot ett flertal bolag, däribland klaganden.
9 Den 30 november 2005 antog kommissionen det omtvistade beslutet. I artikel 1.1 k i detta beslut fastställs att klaganden och Groupe Gascogne har överträtt artikel 81 EG genom att, från och med den 9 februari 1988 till och med den 26 juni 2002, i klagandens fall, och från och med den 1 januari 1994 till och med den 26 juni 2002, i Groupe Gascognes fall, ha medverkat i en serie avtal och samordnade förfaranden i sektorn för industrisäckar av plast i Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna vilka bestod i fastställande av priser, upprättande av gemensamma modeller för beräkning av priser, uppdelning av marknader, fördelning av försäljningskvoter, uppdelning av kunder, affärer och beställningar, ingivande av samordnade anbud i samband med vissa anbudsinfordringar samt utbyte av individualiserad information.
10 Kommissionen ålade därför klaganden, i artikel 2 första stycket i i det omtvistade beslutet, böter på 13,20 miljoner euro med angivande av att Groupe Gascogne hade solidariskt betalningsansvar för 9,90 miljoner euro av detta belopp.
Den överklagade domen
11 Klaganden väckte talan mot det omtvistade beslutet genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 23 februari 2006. Klaganden yrkade att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara beslutet i den del det rörde klaganden och, i andra hand, sätta ned det bötesbelopp som klaganden ålagts.
12 Klaganden åberopade åtta grunder till stöd för sin talan. Under de tre första grunderna till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, vilka framställdes i första hand, gjorde klaganden gällande att bedömningen av i vilken omfattning klaganden deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan var uppenbart felaktig, att det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat i fråga om klagandens delaktighet i den ”tyska” undergruppen och, slutligen, att åsidosättanden skett av dels artikel 81 EG då kommissionen felaktigt lät klagandens moderbolag, det vill säga Groupe Gascogne, bära ansvaret för klagandens agerande, dels artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.
13 De fem övriga grunderna, vilka framställdes i andra hand, avsåg yrkandet om nedsättning av bötesbeloppet. Den fjärde grunden avsåg felaktig bedömning av överträdelsens allvar. Den femte grunden avsåg felaktig bedömning av hur länge överträdelsen pågått. Under den sjätte grunden, som framställdes alternativt, gjordes gällande att kommissionen gjort en felaktig bedömning genom att inte beakta förmildrande omständigheter. Den sjunde grunden avsåg felaktig bedömning av klagandens samarbete under det administrativa förfarandet och den åttonde grunden, som även den framställdes alternativt, avsåg åsidosättande av proportionalitetsprincipen.
14 Genom skrivelse av den 20 oktober 2010 begärde klaganden att det skriftliga förfarandet skulle återupptas på grund av att en ny rättslig omständighet hade framkommit under förfarandet, nämligen ikraftträdandet av Lissabonfördraget och närmare bestämt artikel 6 FEU, genom vilken Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) upphöjdes till primärrätt.
15 Under förhandlingen den 2 februari 2011 gjorde klaganden gällande, förutom de grunder som anförts i ansökan, åsidosättande av oskuldspresumtionen i artikel 48 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). I detta avseende fastslog tribunalen följande i punkterna 92 och 93 i den överklagade domen:
”92 … [klagandens] invändning avseende åsidosättande av den i artikel 48 i stadgan säkerställda oskuldspresumtionen, utgör ett nytt argument i förhållande till dem som framställdes i ansökan och har inte ett tillräckligt starkt samband med de argument som inledningsvis anförts för att det ska anses kunna ingå i den normala utvecklingen av talan i ett domstolsförfarande. Denna invändning ska därför betraktas som ny.
93 Det ska således bedömas huruvida ikraftträdandet av fördraget om Europeiska unionen den 1 december 2009 och i synnerhet dess artikel 6, i vilken det föreskrivs att stadgan ska ha samma rättsliga värde som fördragen, är en ny omständighet som motiverar att nya invändningar framförs. Det ska i det avseendet påpekas att när det [omtvistade] beslutet antogs ingick oskuldpresumtionen i och säkerställdes av unionsrätten i egenskap av allmän princip i unionsrätten i förfaranden avseende brott mot konkurrensreglerna ...”
16 Tribunalen kom därför fram till att klaganden inte kunde åberopa de ändringar som införts i unionsrätten till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande i syfte att under förhandlingen göra gällande att oskuldspresumtionen hade åsidosatts.
17 I fråga om de tre grunder för ogiltigförklaring som anfördes i ansökan slog tribunalen fast att talan inte kunde vinna bifall på dessa. Vad i synnerhet avser den tredje grundens första del, avseende åsidosättande av artikel 81 EG på grund av att kommissionen felaktigt skulle ha lagt ansvaret för klagandens uppträdande på dess moderbolag, det vill säga Groupe Gascogne, hänvisade tribunalen, i punkt 87 i den överklagade domen, för det första till domstolens praxis av vilken det framgår att det, då ett moderbolag innehar 100 procent av kapitalet i ett dotterbolag som har överträtt konkurrensreglerna, föreligger en motbevisbar presumtion om att moderbolaget faktiskt utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets agerande. Tribunalen konstaterade därefter, i punkt 88 i samma dom, att det framgick att ”Groupe Gascogne [innehade] allt kapital i klaganden, vilket innebar att kommissionen kunde presumera att moderbolaget utövade ett avgörande inflytande på sitt dotterbolag”. Tribunalen tillade att kommissionen även hade angett att ”Groupe Gascogne fick upplysningar från klaganden varje månad, att klaganden funktionellt ingick i koncernens gren ’Flexibla förpackningar’ och att koncernens styrelse satt med i ’Beirat’, det vill säga klagandens kontroll- och ledningsorgan”. Efter att i punkt 89 i samma dom har återgett de argument som klaganden anfört i syfte att vederlägga dessa omständigheter fastställde tribunalen i punkt 90 i den överklagade domen att ”[d]et emellertid kan konstateras att dessa omständigheter inte är sådana att de kullkastar presumtionen för att Groupe Gascogne utövade ett avgörande inflytande över klaganden”.
18 Beträffande den tredje grundens andra del, angående ett åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 till följd av kommissionens underlåtenhet att beakta taket på 10 procent av det berörda företagets omsättning vid beräkningen av den del av böterna som ålagts för den överträdelse som pågick mellan den 9 februari 1988 och den 31 december 1993, fastställde tribunalen följande i punkterna 108 och 109 i den överklagade domen:
”108 ... när det görs åtskillnad mellan en första period, då dotterbolaget ensamt hålls ansvarigt för överträdelsen, och en andra period, då moderbolaget hålls solidariskt ansvarigt för överträdelsen tillsammans med sitt dotterbolag, kräver inte artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 att kommissionen ska undersöka huruvida den del av bötesbeloppet som moderbolaget inte har solidariskt betalningsansvar för överstiger taket på 10 procent av enbart dotterbolagets omsättning. Det enda syftet med det tak som avses i denna bestämmelse är att förhindra att böter åläggs som är orimligt höga med hänsyn till den ekonomiska enhetens totala storlek den dag då beslutet antas. Omsättningen i endast det bolag som ansvarar för överträdelsen, vid den tidpunkt då överträdelsen begås eller då böterna åläggs, har en begränsad betydelse i det avseendet.
109 Den omständigheten att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis tillämpat bestämmelsen annorlunda, vilken visat sig vara till fördel för det berörda företaget, påverkar inte denna slutsats. Såsom kommissionen har påpekat räcker det i det avseendet att påpeka att kommissionen inte är bunden av sin tidigare beslutspraxis, som i vilket fall som helst inte utgör en rättslig ram för beräkningen av bötesbeloppen …”
19 Tribunalen fastställde även att talan inte kunde vinna bifall på de fem övriga grunder som anförts till stöd för andrahandsyrkandet om nedsättning av bötesbeloppet. Vad i synnerhet avser den fjärde grundens första del, under vilken det gjorts gällande att kommissionen beräknade böterna med beaktande av överträdelsens konkreta påverkan på marknaden, trots att denna inte var mätbar, slog tribunalen i punkt 117 i den överklagade domen fast att ”det framgår av [1998 års] riktlinjer att överträdelsens konkreta påverkan på marknaden ska beaktas i syfte att fastställa överträdelsens allvar, om den är mätbar”. Av detta skäl slog tribunalen, i punkt 118 i nämnda dom, fast att den inte kunde godta klagandens argument att den borde sätta ned det av kommissionen ålagda bötesbeloppet då överträdelsens påverkan på marknaden inte är mätbar. Tribunalen påpekade i det sammanhanget att detta fall skiljde sig från det som låg till grund för dess dom av den 5 april 2006 i mål T‑279/02, Degussa mot kommissionen (REG 2006, s. II‑897), som klaganden åberopat. Tribunalen konstaterade därför i punkt 119 i den överklagade domen att ”i förevarande fall har för det första kommissionen inte påstått sig kunna mäta överträdelsens påverkan på marknaden och för det andra har klaganden inte anfört något argument eller inkommit med någon bevisning som tyder på att den konkurrensbegränsande samverkan i själva verket inte hade någon verkan och att den följaktligen inte hade någon påverkan på marknaden”.
20 Tribunalen slog vid sin prövning fast att talan inte kunde vinna bifall på någon av de grunder som klaganden hade anfört till stöd för sin talan och ogillade således talan i dess helhet.
Parternas yrkanden och förfarandet vid domstolen
21 Klaganden har yrkat att domstolen ska
– i första hand upphäva den överklagade domen och återförvisa målet till tribunalen för en prövning av de ekonomiska konsekvenserna av att tribunalen inte avgjorde målet inom skälig tid,
– i andra hand sätta ned de böter som kommissionen ålagt klaganden i syfte att beakta nämnda ekonomiska konsekvenser, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
22 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
23 Genom skrivelse av den 11 september 2012 begärde klaganden med stöd av artikel 42.2 första stycket i domstolens rättegångsregler, i den lydelse som då var tillämplig, att det skriftliga förfarandet skulle återupptas på grund av att en ny omständighet hade framkommit, nämligen att bolaget hamnat i en situation med stora ekonomiska underskott.
24 Domstolen har med stöd av artikel 24 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 61 i sina rättegångsregler anmodat parterna, Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och medlemsstaterna att besvara frågor angående vilka kriterier som ska beaktas vid bedömningen av huruvida ett förfarande vid tribunalen har tagit skäligt lång tid och vilka åtgärder som kan vidtas för att avhjälpa konsekvenserna av att förfarandet pågått orimligt länge.
Prövning av överklagandet
Den första grunden
Parternas argument
25 Klaganden har under sin första grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte beakta konsekvenserna av Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 och i synnerhet artikel 6 FEU i vilken det föreskrivs att stadgan ska ha samma rättsliga värde som fördragen. Tribunalen förbisåg att det rörde sig om en ny omständighet i den mening som avses i artikel 48.2 första stycket i dess rättegångsregler och att denna omständighet gav klaganden rätt att under förfarandet åberopa en ny grund avseende den oskuldspresumtion som garanteras genom artikel 48 i stadgan. Enligt klaganden utgör nämligen presumtionen om att ett moderbolag kan hållas ansvarigt för ett helägt dotterbolags konkurrensbegränsande beteende, en skuldpresumtion som är oförenlig med stadgan.
26 Kommissionen har genmält att denna grund är för allmänt hållen, eftersom den inte ger någon förklaring till varför ikraftträdandet av Lissabonfördraget utgör en ny rättslig omständighet, och att grunden därför inte kan godtas.
Domstolens bedömning
27 Domstolen konstaterar inledningsvis att klaganden inte har påstått, i sin överklagandeskrift, att ansökan genom vilken talan anhängiggjordes innehöll någon hänvisning till stadgan.
28 När det gäller frågan om huruvida ikraftträdandet av Lissabonfördraget, såsom klaganden gjort gällande, borde ha betraktats som en ny omständighet som framkommit under förfarandet vid tribunalen, vilket gör det möjligt att åberopa nya grunder med stöd av artikel 48.2 första stycket i tribunalens rättegångsregler, har domstolen redan slagit fast att detta ikraftträdande, genom vilket stadgan blev en del av unionens primärrätt, inte kan betraktas som en ny rättslig omständighet i den mening som avses i artikel 42.2 första stycket i dess rättegångsregler. Domstolen underströk i det sammanhanget att den redan före Lissabonfördragets ikraftträdande upprepade gånger hade konstaterat att rätten till en rättvis rättegång såsom denna följer av bland annat artikel 6 i Europakonventionen utgör en grundläggande rättighet som Europeiska unionen ska respektera som en allmän princip enligt artikel 6.2 EU (se, bland annat, dom av den 3 maj 2012 i mål C‑289/11 P, Legris Industries mot kommissionen, punkt 36).
29 Denna tolkning som domstolen har gjort med avseende på tillämpningen av domstolens rättegångsregler gäller, efter nödvändiga anpassningar, tillämpningen av motsvarande bestämmelser i tribunalens rättegångsregler.
30 Rättspraxis från tiden efter Lissabonfördragets ikraftträdande har i vilket fall som helst bekräftat att presumtionen om att ett moderbolag som äger hela eller nästan hela aktiekapitalet i sitt dotterbolag faktiskt utövar ett avgörande inflytande över det sistnämnda, inte är oförenlig med oskuldspresumtionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012 i de förenade målen C‑628/10 P och C‑14/11 P, Alliance One International och Standard Commercial Tobacco mot kommissionen och kommissionen mot Alliance One International m.fl., punkterna 46, 47, 108 och 113, och av den 18 juli 2013 i mål C‑501/11 P, Schindler Holding m.fl. mot kommissionen, punkterna 108‒111 och där angiven rättspraxis).
31 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.
Den andra grunden
32 Den andra grunden för överklagandet består av två delar. Under den första delen har det gjorts gällande att tribunalen underlät att uppfylla sin motiveringsskyldighet genom att inte förklara varför den inte godtog de argument som klaganden anfört i syfte att påvisa sitt affärsmässiga oberoende. Under den andra delen har det gjorts gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte slå fast att det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat med avseende på beräkningen av taket för de ålagda böterna.
Den andra grundens första del
– Parternas argument
33 Klaganden har gjort gällande att tribunalen hänvisade, i punkt 89 i den överklagade domen, till andra omständigheter än dem som klaganden åberopat i syfte att påvisa att Groupe Gascogne inte utövade någon faktisk kontroll över dess affärspolicy. I punkt 90 i nämnda dom nöjde sig tribunalen med att kort och koncist avfärda dessa omständigheter med det slentrianmässiga uttrycket ”det ska emellertid konstateras ...” utan att pröva var och en av dessa omständigheter eller ange varför de inte räckte som bevisning. Tribunalen åsidosatte därmed den motiveringsskyldighet som åligger den enligt fast rättspraxis.
34 Kommissionen har genmält att tribunalens skyldighet att motivera sina avgöranden inte kan tolkas på så sätt att den innebär att tribunalen skulle vara skyldig att i detalj bemöta varje argument som en part har anfört, i synnerhet när argumentet inte är tillräckligt klart och precist, såsom var fallet med de argument som klaganden anförde inför tribunalen.
– Domstolens bedömning
35 Enligt domstolens fasta praxis innebär inte den skyldighet att motivera domarna som åvilar tribunalen enligt artiklarna 36 och 53 första stycket i domstolens stadga någon skyldighet för tribunalen att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att de som berörs därav får kännedom om de skäl som ligger till grund för den överklagade domen och att domstolen ges tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning av överklagandet (se, bland annat, domen i de ovannämnda förenade målen Alliance One International och Standard Commercial Tobacco mot kommissionen och kommissionen mot Alliance One International m.fl., punkt 64).
36 I förevarande fall återgav tribunalen i punkterna 78‒82 i den överklagade domen klagandens resonemang, enligt vilket ett moderbolag endast kan hållas ansvarigt för ett dotterbolags agerande om kommissionen bevisar att moderbolaget utövar ett faktiskt inflytande över dotterbolagets marknadsbeteende, vilket kommissionen inte gjorde i förevarande fall.
37 Tribunalen bemötte detta resonemang genom att först och främst i punkt 87 i den överklagade domen erinra om domstolens fasta praxis av vilken det framgår att, när moderbolaget äger hela aktiekapitalet i ett dotterbolag som överträtt konkurrensreglerna, det finns en motbevisbar presumtion om att moderbolaget i fråga faktiskt utövar ett avgörande inflytande över sitt dotterbolags beteende.
38 Tribunalen fastställde därefter att klaganden var ett av Groupe Gascogne helägt dotterbolag, vilket räckte för att det skulle vara berättigat att tillämpa nämnda presumtion. Tribunalen uppmärksammade i det avseendet ytterligare indicier som kommissionen hade beaktat i detta sammanhang.
39 Efter att i punkt 89 i den överklagade domen ha räknat upp de konkreta omständigheter som klaganden åberopat i syfte att påvisa sitt oberoende konstaterade tribunalen uttryckligen i punkt 90 i samma dom att dessa inte kunde motbevisa presumtionen om att Groupe Gascogne utövade ett avgörande inflytande över klaganden. Tribunalen uttalade i det avseendet att klaganden hade nöjt sig med att komma med påståenden utan att förebringa någon bevisning till stöd för dessa.
40 Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 63 i sitt förslag till avgörande är det visserligen riktigt att tribunalen inte uttryckligen angav att det ålåg klaganden att bryta den presumtion som det hänvisas till i punkt 87 i den överklagade domen. De efterföljande punkterna 88‒90 i nämnda dom ger dock en klar och tydlig redogörelse för hur tribunalen stegvis resonerat för att komma fram till att den inte kunde godta den bevisning som klaganden åberopat.
41 Tribunalens motivering i punkterna 87‒90 i den överklagade domen är således tillräcklig för att klaganden ska få kännedom om de skäl som ligger till grund för denna dom och för att ge domstolen underlag nog för att kunna pröva överklagandet.
42 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.
Den andra grundens andra del
– Parternas argument
43 Klaganden har erinrat om att den inför tribunalen hade ifrågasatt bötesbeloppet på 3,3 miljoner euro som bolaget ålagts att betala ensam för perioden 9 februari 1988‒31 december 1993, under vilken det inte ägdes av Groupe Gascogne, med hänvisning till att detta belopp överskred det tak på 10 procent av det berörda bolagets omsättning under föregående räkenskapsår som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Klaganden åberopade i det avseendet kommissionens beslut K(2003) 4570 slutlig av den 10 december 2003 om ett förfarande enligt artikel [81 EG] och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende COMP/E-2/37.857 – Organiska peroxider), av vilket en sammanfattning har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning den 30 april 2005 (EUT L 110, s. 44) (nedan kallat beslutet om organiska peroxider). Av detta beslut framgår det att i de fall kommissionen gör åtskillnad mellan den period under vilken ett bolag ensamt bär ansvaret för sitt agerande och den period under vilken det moderbolag som förvärvat kontrollen över förstnämnda bolag blir ansvarigt för sitt dotterbolags agerande, ska taket på 10 procent av omsättningen under föregående räkenskapsår beräknas separat för vart och ett av de två bolagen.
44 Klaganden har inför domstolen gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att i punkt 109 i den överklagade domen nöja sig med att fastställa att kommissionen inte är bunden av sin tidigare beslutspraxis. Tribunalen borde nämligen ha kritiserat kommissionen för att ha ändrat sin praxis utan att på ett detaljerat och tydligt sätt redogöra för skälen till sitt ändrade synsätt. Klaganden har i det avseendet hänvisat till domen av den 29 september 2011 i mål C‑521/09 P, Elf Aquitaine mot kommissionen (REU 2011, s. I‑8947, punkt 167).
45 Kommissionen anser att den omständigheten att den i ett tidigare beslut eventuellt har haft ett annat synsätt inte i sig innebär att den ”inför en praxis”. Den situation som gett upphov till förevarande tvist har inget samband med den situation som gav upphov till den dom som klaganden har hänvisat till, i vilken domstolen grundade sig på exceptionella omständigheter (domen i det ovannämnda målet Aquitaine mot kommissionen, punkterna 165 och 167).
– Domstolens bedömning
46 Domstolen erinrar om att motiveringsskyldigheten enligt artikel 296.2 FEUF utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 146 och där angiven rättspraxis).
47 I förevarande fall ifrågasatte klaganden inför tribunalen att den metod som kommissionen använt i det omtvistade beslutet för att beräkna det bötesbelopp som klaganden ensam bär ansvar för var korrekt. Till stöd för sitt resonemang hänvisade klaganden till beslutet om organiska peroxider, utan att ifrågasätta det omtvistade beslutets motivering på den punkten.
48 I punkterna 107 och 108 i den överklagade domen prövade tribunalen huruvida den metod som kommissionen använt var korrekt mot bakgrund av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, varvid den kom fram till att klagandens resonemang inte kunde godtas i sak.
49 Det var endast för fullständighetens skull som tribunalen i punkt 109 i den överklagade domen slog fast att det förhållandet att kommissionen i tidigare beslut gjort en annan tillämpning av artikel 23.2, vilken visat sig vara till fördel för det berörda bolaget, inte påverkade den tolkning som tribunalen gjort av denna bestämmelse.
50 Den andra grundens andra del riktar ingen kritik mot tribunalens rättsliga bedömning i punkterna 107 och 108 i den överklagade domen, utan avser den felaktiga rättstillämpning som tribunalen påstås ha gjort i punkt 109 i nämnda dom genom att inte slå fast att det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat i fråga om avvikelsen från beslutet om organiska peroxider.
51 Nämnda delgrund inför således ett nytt argument som innebär ett ifrågasättande av att det omtvistade beslutet är korrekt motiverat vad gäller den metod som kommissionen använt för att fastställa det föreskrivna taket på 10 procent.
52 Härav följer att nämnda argument ska avvisas, då domstolen i ett mål om överklagande i princip endast är behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som åberopats i den lägre instansen.
53 Klaganden kan inte heller, såsom den gjorde under förhandlingen, göra gällande att den andra grundens andra del avser tribunalens påstått felaktiga rättstillämpning i samband med dess tolkning av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.
54 Enligt överklagandet avser denna delgrund nämligen uttryckligen en ”bristfällig motivering”. Vidare har klaganden i sitt resonemang endast hänvisat till punkt 109 i den överklagade domen, i vilken det endast påpekas att kommissionen inte är bunden av sin tidigare beslutspraxis, men i vilken det har inte gjorts någon tolkning av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.
55 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del. Överklagandet kan således inte vinna bifall på den andra grunden.
Den tredje grunden
Parternas argument
56 Klaganden har under den tredje grundens första del gjort gällande att tribunalen underlät att slå fast att kommissionen underlät att, såsom klaganden påstått, uppfylla sin motiveringsskyldighet i fråga om överträdelsens konkreta påverkan på marknaden.
57 Klaganden har tillstått att det framgår av 1998 års riktlinjer, såsom de har tolkats av domstolen, att kommissionen inte är skyldig att påvisa att en överträdelse har haft en konkret påverkan på marknaden när den, som i det här fallet, har kvalificerats som mycket allvarlig. Samtidigt har det påpekats att beaktandet av en sådan ytterligare omständighet trots allt gör det möjligt för kommissionen att höja grundbeloppet för böterna.
58 Det omtvistade beslutets motivering är tvetydig på den punkten. Genom att noggrant redogöra för överträdelsens påverkan trots att den inte var skyldig att göra det skapade, kommissionen osäkerhet kring huruvida detta kriterium hade beaktats eller inte i syfte att höja grundbeloppet för böterna. Osäkerheten förvärrades av att kommissionen slog fast dels att påverkan på marknaden inte var mätbar, dels att genomförandet av konkurrensbegränsande avtal definitivt utgjorde ett bevis för en sådan påverkan. Klaganden hindrades därmed från att förbereda sitt försvar på ett lämpligt sätt. Tribunalen gav för sin del en ologisk och oriktig motivering, utan att ha prövat motiveringen i det omtvistade beslutet.
59 Klaganden har under den tredje grundens andra delgrund kritiserat tribunalen för att inte ha slagit fast att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att enbart utifrån det faktum att konkurrensbegränsande avtal hade genomförts sluta sig till att det förelåg en konkret påverkan på marknaden utan att, såsom krävs enligt rättspraxis, lägga fram konkreta, tillförlitliga och tillräckliga indicier.
60 Kommissionen anser att denna grunds båda delar ska avvisas, eftersom den inte åberopades i första instans. Inför tribunalen nöjde sig klaganden nämligen med att göra gällande att, med hänsyn till klagandens begränsade medverkan i överträdelsen, även överträdelsens påverkan var begränsad.
Domstolens bedömning
61 Innan domstolen bedömer huruvida den tredje grunden för överklagandet kan tas upp till sakprövning ska det erinras om de argument som klaganden anförde i första instans med avseende på överträdelsens konkreta påverkan på marknaden.
62 I tribunalen behandlades denna fråga i samband med prövningen av den fjärde grunden, vilken åberopats till stöd för yrkandet om nedsättning av böterna och vilken avsåg kommissionens påstått felaktiga bedömning av överträdelsens allvar. Såsom framgår av punkterna 113‒115 i den överklagade domen kritiserade klaganden kommissionen för det första för att, i strid med 1998 års riktlinjer, ha kommit fram till att det inte krävdes att överträdelsens påverkan var mätbar för att kunna fastställa dess svårighetsgrad. För det andra påpekade klaganden att kommissionen trots det hade sökt påvisa att kartellen haft en konkret påverkan genom att hänvisa till ett visst antal handlanden i vilka klaganden påstått sig inte ha varit delaktig. Detta borde enligt klaganden ha beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse som lagts bolaget till last var. Slutligen menade klaganden att kommissionen själv hade tillstått att det inte var möjligt att exakt mäta överträdelsens konkreta påverkan på marknaden, vilket enligt klagandens mening motiverade en sänkning av böterna.
63 Det står således klart att det resonemang som klaganden fört under den första delen av den tredje grunden för överklagandet, avseende det omtvistade beslutets påstått bristande motivering, är nytt. Klaganden gjorde nämligen inte gällande i första instans att det omtvistade beslutet skulle ha varit svårt att förstå eller att klaganden skulle ha hindrats från att lägga fram sitt försvar.
64 Denna delgrund ska således avvisas av de skäl som anförts ovan i punkt 52.
65 Beträffande den tredje grundens andra del, under vilken tribunalen påstås ha underlåtit att fastställa att kommissionen hade gjort en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida det förelåg en påverkan på marknaden, räcker det att påpeka att mot bakgrund av klagandens resonemang i första instans, enligt redogörelsen ovan i punkt 62, även den ska anses vara ny. Följaktligen ska även denna delgrund avvisas av samma skäl som anförts ovan i punkt 52.
66 Eftersom inte någon av den tredje grundens två delar kan upptas till sakprövning ska grunden avvisas.
Den fjärde grunden
Parternas argument
67 Klaganden har under denna grund gjort gällande att dess grundläggande rätt att få sin sak prövad inom skälig tid enligt artikel 6 i Europakonventionen har kränkts i förevarande fall.
68 Klaganden har erinrat om att förfarandet vid tribunalen inleddes den 23 februari 2006 och avslutades den 16 november 2011. Klaganden har understrukit att, från det att det skriftliga förfarandet hade avslutats och till dess att klaganden erhöll de första uppgifterna angående målets handläggning, förflöt en lång period då tribunalen förhöll sig passiv.
69 Enligt klaganden motiverar inte vare sig ärendets komplexitet, det stora antalet handlingar i målet, antalet inblandade företag eller antalet rättegångsspråk att tribunalen förhöll sig fullständigt passiv under nämnda period.
70 Klaganden har gjort gällande att den, när den väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet vid tribunalen, valde att inte omedelbart betala de böter den ålagts och att den därför tvingades acceptera att betala ränta på bötesbeloppet samt ställa en bankgaranti. Den oskäligt långa handläggningstiden ledde till ökade kostnader i samband med dessa åtgärder.
71 Klaganden har därför yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och, i andra hand, sätta ned det bötesbelopp som klaganden har ålagts i syfte att beakta nyssnämnda ekonomiska konsekvenser, och därvid ta hänsyn till den finansiella börda som klaganden drabbats av på grund av kränkningen av bolagets rätt att få sin sak prövad inom skälig tid.
72 Kommissionen har först och främst gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till sakprövning då den inte åberopades under förhandlingen vid tribunalen.
73 I sak anser kommissionen att när ett mål om ogiltigförklaring av ett beslut genom vilket ett bolag åläggs böter för överträdelse av konkurrensreglerna inte prövas inom skälig tid, är det inte en nedsättning av böterna som är ett lämpligt avhjälpande utan snarare en talan om skadestånd. I andra hand har kommissionen gjort gällande att, för det fall domstolen kommer fram till att principen om att få ett mål prövat inom skälig tid har kränkts och att denna kränkning ska avhjälpas genom en nedsättning av böterna, det endast kan bli fråga om en symbolisk nedsättning.
Domstolens bedömning
– Upptagande till sakprövning
74 Såsom framgår av artikel 58 första stycket i domstolens stadga och av domstolens praxis är domstolen behörig i mål om överklagande att kontrollera om rättegångsfel som kränker klagandens intressen har begåtts vid tribunalen (se, bland annat, dom av den 16 juli 2009 i mål C‑385/07 P, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑6155, punkt 176).
75 Beträffande det fel som gjorts gällande under denna grund erinrar domstolen om att oberoende av att klaganden har åberopat artikel 6.1 i Europakonventionen föreskrivs i artikel 47 andra stycket i stadgan, vilken motsvarar nämnda artikel i Europakonventionen, att ”[v]ar och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag”. Såsom domstolen upprepade gånger har slagit fast avser denna artikel principen om ett effektivt domstolsskydd (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 179 och där angiven rättspraxis).
76 En sådan rättighet kan således göras gällande i en talan mot ett kommissionsbeslut (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 178 och där angiven rättspraxis).
77 Trots att klaganden främst riktat sin kritik mot den period då tribunalen förhöll sig passiv, vilken löpte från det att det skriftliga förfarandet hade avslutats till dess att det muntliga förfarandet inleddes, gjorde inte klaganden gällande under förhandlingen vid tribunalen att denna rättighet hade kränkts.
78 Tvärtemot vad kommissionen har anfört innebär inte denna underlåtenhet att den fjärde grunden ska avvisas på grund av att den åberopats först i samband med överklagandet. Även om en part har rätt att åberopa ett rättegångsfel så snart den anser att en tillämplig bestämmelse har åsidosatts kan det inte krävas att detta sker i ett skede då den fulla verkan av ett sådant fel ännu inte är känd. I synnerhet när tribunalen inte har avgjort ett mål inom skälig tid, kan en klagande som anser att detta överskridande från rättens sida kränker dess intressen inte vara skyldig att omedelbart göra gällande en sådan kränkning. Klaganden kan, i förekommande fall, vänta tills dess att förfarandet har avslutats för att få kännedom om rättegångens totala tidsåtgång och därmed ha alla de uppgifter som är nödvändiga för att fastställa den kränkning klaganden anser sig ha blivit utsatt för.
79 Överklagandet kan således tas upp till prövning såvitt avser den fjärde grunden.
– Prövning i sak
80 Domstolen erinrar inledningsvis om att Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har slagit fast att med hänsyn till att ett överskridande av den skäliga tid inom vilken en part har rätt att få sin sak prövad är ett rättegångsfel som innebär en kränkning av en grundläggande rättighet, bör detta överskridande ge den berörda parten tillgång till ett effektivt rättsmedel som möjliggör en lämplig kompensation (se Europadomstolens dom av den 26 oktober 2000 i mål Kudla mot Polen, Recueil des arrêts et décisions 2000 XI, § 156 och 157).
81 Även om klaganden har yrkat att den överklagade domen ska upphävas och, i andra hand, att det bötesbelopp som ålagts klaganden ska sättas ned, påpekas att domstolen redan har slagit fast att den omständigheten att rätten för en part att få sin sak prövad inom skälig tid inte har iakttagits inte medför att den överklagade domen upphävs annat än om det finns omständigheter som tyder på att den oskäligt långa handläggningstiden vid tribunalen har inverkat på utgången av tvisten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkterna 190 och 196 samt där angiven rättspraxis).
82 Utgångspunkten enligt denna rättspraxis är att, när det inte finns något som tyder på att kränkningen av rätten för en part att få sin sak prövad inom skälig tid har inverkat på utgången av tvisten, avhjälps inte tribunalens åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd av att den överklagade domen upphävs (domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 193).
83 I förevarande fall har klaganden inte inkommit med några uppgifter till domstolen som tyder på att tribunalens kränkning av bolagets rätt att få sin sak prövad inom skälig tid har haft någon inverkan på utgången av den tvist som anhängiggjorts vid tribunalen.
84 Med beaktande av att det är nödvändigt att säkerställa iakttagandet av gemenskapsrättens konkurrensregler är det inte heller möjligt för domstolen att, enbart med anledning av att ett mål inte har prövats inom skälig tid, låta klaganden bestrida att det fanns skäl att ålägga böter eller ifrågasätta ett bötesbelopp när talan har ogillats med avseende på samtliga grunder som har åberopats mot tribunalens bedömning av detta bötesbelopp och de beteenden som detta ska beivra (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 194).
85 Härav följer, tvärtemot vad klaganden har påstått, att den fjärde grunden inte i sig kan leda till att den överklagade domen upphävs.
86 I den mån klaganden har yrkat nedsättning av det ålagda bötesbeloppet i syfte att beakta de ekonomiska konsekvenserna av den oskäligt långa handläggningstiden vid tribunalen erinrar domstolen om att den i ett liknande fall har bifallit en sådan begäran av processekonomiska skäl och för att säkerställa att ett sådant rättegångsfel omedelbart och effektivt avhjälps och att den därför har satt ned bötesbeloppet (dom av den 17 december 1998 i mål C‑185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I‑8417, punkt 48).
87 Därefter har domstolen i ett mål angående ett kommissionsbeslut, i vilket det hade konstaterats att det förelåg ett missbruk av en dominerande ställning men i vilket några böter inte hade ålagts, slagit fast att den omständigheten att tribunalen inte meddelat dom inom skälig tid kan utgöra grund för en talan om skadestånd (domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 195).
88 Situationen i förevarande fall är visserligen likartad med den som gav upphov till domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen. En talan om skadestånd mot unionen med stöd av artiklarna 268 FEUF och 340 andra stycket FEUF utgör emellertid ett effektivt och allmänt tillämpligt sätt att göra gällande och beivra en sådan överträdelse. En sådan talan kan nämligen täcka in samtliga situationer med oskäligt långa handläggningstider.
89 En unionsdomstols underlåtenhet att iaktta sin skyldighet enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, att inom skälig tid pröva de mål som anhängiggörs vid den, bör således avhjälpas genom att en skadeståndstalan väcks vid tribunalen, eftersom en sådan talan utgör ett effektivt medel för avhjälpande.
90 Härav följer att ett yrkande om ersättning för den skada som åsamkats på grund av tribunalens underlåtelse att avgöra ett mål inom skälig tid inte kan framställas direkt vid domstolen i form av ett överklagande, utan ska framställas vid tribunalen.
91 Beträffande kriterierna för bedömningen av huruvida tribunalen har iakttagit en skälig tidsfrist, erinrar domstolen om att frågan huruvida den tid som förflutit innan dom meddelas är skälig ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt mål, såsom tvistens komplexitet och parternas uppträdande (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 181 och där angiven rättpraxis).
92 Domstolen har i det avseendet preciserat att uppräkningen av relevanta kriterier inte är uttömmande och att det vid bedömningen av huruvida en viss tid är skälig inte krävs en systematisk bedömning av omständigheterna i målet med beaktande av samtliga kriterier, när tidsåtgången för förfarandet framstår som motiverad med beaktande av enbart ett kriterium. Målets komplexitet eller ett förhalande beteende hos sökanden kan således anses motivera en tidsåtgång som vid första anblicken förefaller alltför stor (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 182 och där angiven rättspraxis).
93 Vid bedömningen av dessa kriterier ska det beaktas att när det föreligger en tvist avseende förekomsten av en överträdelse av konkurrensreglerna är det grundläggande kravet på rättssäkerhet för de ekonomiska aktörerna samt målsättningen att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den inre marknaden av avsevärt intresse, inte enbart för klaganden själv och för dess konkurrenter, utan även för utomstående, på grund av det stora antalet berörda personer och de ekonomiska intressen som står på spel (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 186 och där angiven rättspraxis).
94 Det ankommer även på tribunalen att bedöma såväl omfattningen av den påstådda materiella skadan som orsakssambandet mellan skadan och den oskäligt långa handläggningstid som tvisten avser genom att pröva den bevisning som lagts fram i den delen.
95 Det ska i det avseendet understrykas att det följer av artikel 340 andra stycket FEUF att det, i en talan om skadestånd på grund av att tribunalen överträtt artikel 47 andra stycket i stadgan genom att inte iaktta en rimlig handläggningstid, ankommer på tribunalen att beakta de allmänna principer som är tillämpliga i medlemsstaternas rättsordningar i mål avseende liknande överträdelser. Tribunalen ska i det sammanhanget bland annat undersöka huruvida det är möjligt att förutom förekomsten av en materiell skada, fastställa huruvida den part som berörts av den oskäligt långa handläggningstiden kan ha lidit ideell skada, för vilken det i förekommande fall bör utgå en skälig ersättning.
96 Det ankommer således på tribunalen, vilken är behörig enligt artikel 256.1 FEUF, att pröva den typen av ersättningskrav i en annan sammansättning än den som dömde i det mål i vilket handläggningstiden kritiserats för att vara alltför lång, med tillämpning av kriterierna i punkterna 91‒95 i denna dom.
97 Domstolen konstaterar samtidigt att handläggningstiden i tribunalen, vilken uppgick till nära 5 år och 9 månader, inte kan motiveras av någon av de särskilda omständigheterna i det mål som föranlett förevarande tvist.
98 Det framgår bland annat att det förflöt 3 år och 10 månader mellan avslutandet av det skriftliga förfarandet, genom ingivandet i februari 2007 av kommissionens duplik, och inledandet i december år 2010 av det muntliga förfarandet. Denna tidsåtgång kan inte förklaras av omständigheterna i målet, såsom tvistens komplexitet, parternas uppträdande eller uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet.
99 Beträffande tvistens komplexitet framgår det av prövningen av den talan som klaganden väckt, såsom den har sammanfattats ovan i punkterna 12 och 13, att grunderna, som visserligen krävde en noggrann analys, inte gav upphov till några särskilda svårigheter. Även om det är riktigt att cirka femton mottagare av det omtvistade beslutet väckte talan om ogiltigförklaring av detta vid tribunalen, kan inte denna omständighet ha hindrat tribunalen från att ta till sig innehållet i handlingarna i målet och förbereda det muntliga förfarandet på kortare tid än 3 år och 10 månader.
100 Det ska understrykas att målets handläggning under nämnda tidsperiod varken avbröts eller försenades av att tribunalen vidtog någon som helst form av åtgärd för processledning.
101 När det gäller parternas uppträdande och uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet kan inte det faktum att klaganden i oktober månad 2010 begärde att det skriftliga förfarandet skulle återupptas motivera den tid på 3 år och 8 månader som redan hade förflutit sedan det skriftliga förfarandet hade avslutats. Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 134 i sitt förslag till avgörande tyder det förhållandet att klaganden underrättades i december 2010 om att en förhandling i målet skulle anordnas i februari 2011 på att denna processuella åtgärd endast hade liten eller ingen inverkan alls på förfarandets totala längd.
102 Av det anförda följer att handläggningen vid tribunalen innebar ett åsidosättande av artikel 47 andra stycket i stadgan då kravet på att målet ska avgöras inom skälig tid inte uppfylldes, vilket innebär en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I‑5291, punkt 42).
103 Det framgår dock av det som anförts ovan i punkterna 81‒90 att överklagandet inte kan vinna bifall på den fjärde grunden.
Angående klagandens ekonomiska situation
104 Klaganden har under förhandlingen upplyst domstolen om sin nuvarande ekonomiska situation. Av upplysningarna framgår att bolaget inte har möjlighet att betala de böter det har ålagts genom det omtvistade beslutet. Enligt klaganden kan dessa argument tas upp till sakprövning dels för att de har samband med uppkomsten av en ny omständighet i den mening som avses i artikel 127 i rättegångsreglerna, dels för att de har anförts till utveckling av den fjärde grunden avseende överträdelsen av principen om prövning inom skälig tid.
105 Kommissionen har gjort gällande att dessa argument inte kan tas upp till sakprövning på grund av att de är nya och att de, i vilket fall som helst, är ogrundade eftersom de inte stöds av någon bevisning.
106 Det ska i det avseendet erinras om att överklaganden till domstolen är begränsade till rättsfrågor. För att bedöma huruvida klaganden kan betala de böter som kommissionen har ålagt den att betala, måste domstolen pröva faktiska omständigheter, vilket den inte är behörig att göra vid prövningen av ett överklagande.
107 Det ankommer inte heller på domstolen, när den prövar ett överklagande, att av skälighetshänsyn ändra den bedömning som tribunalen med stöd av sin obegränsade behörighet har gjort av det bötesbelopp som ett företag har ålagts på grund av att det har överträtt unionsrätten (se, bland annat, dom av den 10 maj 2007 i mål C‑328/05 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2007, s. I‑3921, punkt 98 och där angiven rättspraxis). Det är vidare fast rättspraxis att kommissionen inte är skyldig att beakta det berörda företagets ekonomiska situation när den fastställer bötesbeloppet, eftersom en sådan skyldighet skulle medföra att de företag som är minst anpassade till marknadsvillkoren ges en oberättigad konkurrensfördel (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkt 100 och där angiven rättspraxis).
108 De argument som klaganden har anfört beträffande sin ekonomiska situation, vilka i vilket fall som helst är ogrundade, ska således avvisas.
109 Det ska emellertid tilläggas att för det fall klaganden anser att det föreligger ett orsakssamband mellan bolagets ekonomiska svårigheter och det faktum att tribunalen inte iakttog sin skyldighet att avgöra målet inom skälig tid, kan detta göras gällande om en talan väcks vid tribunalen med stöd av artiklarna 268 FEUF och 340 andra stycket FEUF (se punkterna 94‒96 i denna dom).
110 Av det anförda följer att ingen av de grunder som klaganden har åberopat till stöd för sitt överklagande kan godtas, varför överklagandet ska ogillas.
Rättegångskostnader
111 Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.
112 Enligt artikel 138.1 i samma rättegångsregler, som är tillämplig i mål om överklagande med stöd av artikel 184.1 i dessa regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Gascogne Sack Deutschland GmbH ska ersätta rättegångskostnaderna.
Underskrifter