FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
YVES BOT
föredraget den 20 september 2012(1)
Mål C‑325/11
Krystyna Alder
Ewald Alder
mot
Sabina Orłowska
Czesław Orłowski
(begäran om förhandsavgörande från Sąd Rejonowy w Koszalinie (Polen))
”Delgivning av rättegångshandlingar och andra handlingar – Förordning (EG) nr 1393/2007 – Räckvidd – Fastställande av i vilka fall en handling ska översändas från en medlemsstat till en annan – Nationell bestämmelse som föreskriver att – när en part med hemvist i en annan medlemsstat inte har utsett något ombud som är bosatt i hans ursprungsmedlemsstat med uppdrag att ta emot rättegångshandlingar – en fiktiv delgivning ska ske genom att handlingen läggs till akten i målet”
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000.(2)
2. Frågan gäller, närmare bestämt, huruvida medlemsstaterna har något manöverutrymme när de ska avgöra i vilka fall en rättsakt måste bli föremål för en gränsöverskridande delgivning på det sätt som föreskrivs i förordning nr 1393/2007.
3. En enhetlig tillämpning av reglerna om delgivning av rättegångshandlingar i alla medlemsstaterna utgör en stor utmaning när ett europeiskt rättsligt område ska skapas. Den tekniska aspekten och ämnesområdets komplexitet, som betecknas såväl av överlappningar mellan nationella, internationella och unionsrättsliga normer som av samexistensen inom Europeiska unionens rättsordning av bestämmelser som härrör från förordning nr 1393/2007 och bestämmelser som härrör från andra instrument, får inte dölja hur betydelsefull denna fråga är som ger domstolen tillfälle att reda ut på vilket sätt medlemsstaternas interna processrätt är kopplad till unionens rättsordning.
4. Förevarande mål har sitt ursprung i en talan om betalning som väcktes den 20 november 2008 vid Sąd Rejonowy w Koszalinie (Polen) av Krystyna Alder och Ewald Alder(3), som är bosatta i Tyskland, mot Sabina Orłowska och Czesław Orłowski, som är bosatta i Polen.
5. Rätten underrättade makarna Alder om att de inom en månad var skyldiga att utse en person med fullmakt att ta emot handlingar i enlighet med artikel 1135 i den polska civillagen (Kodeks postępowania cywilnego), i vilken det föreskrivs att – om den part som har hemvist i utlandet inte har utsett ett rättegångsombud eller ett ombud som har fullmakt att ta emot de rättegångshandlingar som är riktade till denna part – handlingarna ska läggas till akten och betraktas som delgivna.
6. Eftersom makarna Alder inte hade angett något rättegångsombud eller delgivningsombud i Polen ogillades deras talan genom dom av den 5 juni 2009 efter en förhandling till vilken de inte hade inställt sig.
7. Den 29 oktober 2009 inkom makarna Alder med en begäran om att förfarandet skulle återupptas och hävdade härvid att de berövats möjligheten att göra sina processuella rättigheter gällande, eftersom de faktiskt inte hade kallats till förhandling. Genom att Sąd Rejonowy w Koszalinie hade underlåtit att delge dem rättegångshandlingarna på deras adress i Tyskland hade förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet åsidosatts. Rätten avslog deras begäran den 23 juni 2010.
8. Efter det att makarna Alder överklagat domen upphävdes den av Sąd Okręgowy w Koszalinie (Polen) den 19 april 2011, som återförvisade målet för ny prövning till den domstol vid vilken det ursprungligen hade anhängiggjorts, med hänvisning till att en bestämmelse som föreskriver en fiktiv delgivning strider mot förordning nr 1393/2007.
9. Sąd Rejonowy w Koszalinie som inte delar denna uppfattning har beslutat att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Ska artikel 1.1 i … förordning … nr 1393/2007 … och artikel 18 FEUF tolkas så, att vissa rättegångshandlingar som riktar sig till parter som har hemvist eller som stadigvarande vistas i en annan medlemsstat får läggas till akten i målet, med den följden att dessa handlingar anses delgivna, när denna part inte har angett en person som har fullmakt att ta emot rättegångshandlingar i partens namn och som har hemvist i den medlemsstat i vilken rättegången hålls?”
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrättsliga bestämmelser
1. Artikel 18 FEUF
10. Artikel 18 FEUF har följande lydelse:
”Inom fördragens tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördragen, ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.
Europaparlamentet och rådet kan i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet anta bestämmelser i syfte att förbjuda sådan diskriminering.”
2. Förordning nr 1393/2007
11. Genom förordning nr 1393/2007 som upphävde och ersatte rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur(4), infördes en ordning för delgivning av rättshandlingar på det civilrättsliga området i unionens medlemsstater. Eftersom förordning nr 1393/2007 är avsedd att underlätta och påskynda översändandet av rättegångshandlingar föreskriver den att dessa ska översändas direkt och snarast möjligt(5) mellan de sändande och mottagande organ som utses av medlemsstaterna(6), samtidigt som andra sätt att översända handlingar är tillåtna(7) utan att det anges någon hierarki dem emellan(8), exempelvis översändande på konsulär eller diplomatisk väg i undantagsfall(9), delgivning av handlingar genom diplomatiska eller konsulära tjänstemän(10), delgivning med post(11) och direkt delgivning genom stämningsmän till varje berörd person(12).
12. Skälen 6–9 i förordning nr 1393/2007 har följande lydelse:
”(6) ”Snabba och effektiva förfaranden inom det civilrättsliga området kräver att översändningen av rättegångshandlingar och utomrättsliga handlingar sker direkt och snabbt mellan lokala organ som utses av medlemsstaterna. …
(7) Kravet på snabb översändning motiverar användning av alla lämpliga översändningssätt, förutsatt att vissa villkor avseende den mottagna handlingens läsbarhet och tillförlitlighet iakttas. …
(8) Denna förordning bör inte tillämpas på delgivning av en handling till partens representant i den medlemsstat i vilken förfarandet äger rum, oavsett denna parts hemvist.
(9) Delgivningen av en handling bör ske snarast möjligt och under alla omständigheter inom en månad efter det att det mottagande organet har mottagit handlingen.”
13. I artikel 1 i förordningen anges följande:
”1. Denna förordning ska tillämpas då en handling i ett mål eller ärende av civil eller kommersiell natur ska sändas från en medlemsstat till en annan för delgivning. Den ska i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller på statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av statens myndighet (acta jure imperii).
2. Denna förordning är inte tillämplig när adressen till den person som ska delges inte är känd.
3. I denna förordning ska ordet ”medlemsstat” avse medlemsstaterna med undantag för Danmark.”
14. Enligt artikel 26 sista stycket i förordningen är den ”till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen”.
B – Den polska lagstiftningen
15. I artikel 1135 i den polska civilprocesslagen föreskrivs följande:
”1 § Den part som har hemvist, stadigvarande vistas eller har sitt säte i utlandet är, om rättegångsombud i Republiken Polen saknas, skyldig att ange ett delgivningsombud i Republiken Polen.
2 § Om ett delgivningsombud inte anges ska de rättegångshandlingar som riktar sig till denna part läggas till akten och betraktas som delgivna. Parten ska informeras om detta i samband med den första delgivningen. Parten ska dessutom informeras om möjligheten att bemöta stämningsansökan och komma med skriftliga yttranden liksom om vem som kan förordnas som ombud.”
II – Min bedömning
16. Den fråga som Sąd Rejonowy w Koszalinie har ställt medför en prövning av huruvida artikel 1135 i den polska civilprocesslagen är förenlig med unionsrätten i två avseenden. Först ska det undersökas om den fiktiva delgivningen vid avsaknad av angivet delgivningsombud är tillåten med hänsyn till förordning nr 1393/2007, i synnerhet artikel 1 i denna. Därefter ska det kontrolleras huruvida den omtvistade bestämmelsen är förenlig med principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet i artikel 18 FEUF.
17. I syfte att tydliggöra min bedömning ska jag undersöka de båda aspekterna av frågan, var och en för sig.
A – Undersökning av den omtvistade bestämmelsen med avseende på artikel 1 i förordning nr 1393/2007
18. Enligt artikel 1.1 i förordning nr 1393/2007 är den tillämplig ”då en handling i ett mål eller ärende av civil eller kommersiell natur ska sändas från en medlemsstat till en annan för delgivning”.
19. Eftersom förordning nr 1393/2007 antogs på grundval av artikel 61 c EG, vilken endast ger rådet rätt att besluta om åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande verkan, är förordningen enbart tillämplig i fall av internationell och inte intern delgivning.
20. Artikel 1 i förordningen preciserar inte i vilka fall en handling ska översändas till utlandet för delgivning. Frågan uppkommer därför om artikel 1 överlåter till varje medlemsstat att avgöra om en handling ska översändas till utlandet för delgivning eller om detta tvärtom ska ske från och med den tidpunkt då adressaten till den handling som ska delges har sitt hemvist i en annan medlemsstat.
1. Parternas argument
21. Motparterna i målet vid den nationella domstolen samt den polska och den italienska regeringen har uttalat sig för det förstnämnda alternativet och gjort gällande att förordning nr 1393/2007, i överensstämmelse med principen om medlemsstaternas processuella självständighet, inskränker sig till att föreskriva hur den delgivning som krävs enligt den nationella processrätten ska genomföras.
22. Den polska och den italienska regeringen har tillagt att det finns en motsvarande skyldighet i unionsrätten att utse ett delgivningsombud.(13)
23. Den polska regeringen anser för övrigt att införandet av ett ombud som har fullmakt att ta emot rättegångshandlingar i polsk rätt är ägnat att uppnå samma mål som eftersträvas med förordning nr 1393/2007, nämligen effektivitet och skyndsamhet i rättsliga förfaranden.
24. Makarna Alder, den portugisiska regeringen och Europeiska kommissionen har tvärtom valt det andra alternativet och hävdat att de föreskrifter för delgivning som anges i förordning nr 1393/2007 ska tillämpas, när den part till vilken handlingen ska delges är bosatt i en annan medlemsstat och hans adress är känd.
25. Om förordningen endast tillämpas vid den första delgivningen hindrar den nationella polska bestämmelsen, enligt makarna Alder, rörligheten för rättegångshandlingar inom gemenskapen, fastän artikel 14 i förordningen faktiskt tillåter delgivning av handlingar med post.
26. Den portugisiska regeringen har, med stöd av artikel 26 sista stycket i förordning nr 1393/2007, anfört ett liknande resonemang, med innebörden att bestämmelserna i den polska civilprocesslagen endast kan tillämpas på medborgare som har hemvist i en tredje stat. Delgivningsskyldigheten enligt denna förordning beror ju enbart på att den ena parten inte är bosatt, stadigvarande vistas eller har sitt säte i den medlemsstat där talan har väckts, vilket ger målet en gränsöverskridande karaktär, oberoende av vad som föreskrivs i den nationella processrätten.
27. Kommissionen, som likaledes anser att skyldigheten att utse ett ombud i Polen inte är förenlig med förordning nr 1393/2007, har uppgett att det pågår en dialog med de polska myndigheterna angående förenligheten hos artikel 1135 i den polska civilprocesslagen med unionsrätten, till följd av en petition riktad till parlamentet(14). Kommissionen har ägnat större delen av sitt yttrande åt prövningen av denna bestämmelses förenlighet med artikel 18 FEUF. Kommissionen har hävdat att skyldigheten att utse ett ombud i Polen är oförenlig med denna artikel, eftersom den utgör en indirekt diskriminering på grund av nationalitet, i och med att den avser medborgare i andra medlemsstater i allmänhet vilka i många fall inte är bosatta, stadigvarande vistas eller har ett företag med säte i Polen.
2. Min bedömning
28. Jag anser i likhet med makarna Alder, den portugisiska regeringen och kommissionen att det inte är förenligt med förordning nr 1393/2007 att påföra den part som är bosatt i utlandet en sanktion i form av en fiktiv delgivning för att han underlåtit att utse ett ombud i Polen med uppdrag att ta emot handlingarna.
29. Förordningen har upphävt och ersatt förordning nr 1348/2000, som hade inspirerats av den konvention som utarbetats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om delgivning i Europeiska unionens medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.(15) 1997 års konvention som syftade till att utarbeta ett instrument för förenkling och påskyndande av förfaranden för översändande av rättegångshandlingar och andra handlingar mellan medlemsstaterna har inte trätt i kraft eftersom den inte hade ratificerats före Amsterdamfördragets ikraftträdande.
30. Även om 1997 år konvention innehöll vissa nyheter(16), bland annat förbättringar av skyddet för parternas rättigheter, följde konventionen samma linje som Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur(17), vilken införde en metod för administrativt samarbete som gjorde det möjligt att delge en handling via en central myndighet med uppdrag att ta emot framställningar och behandla dem. I artikel IV i det protokoll som bifogats Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område(18), i dess lydelse enligt konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde till konventionen(19), infördes för övrigt möjligheten till delgivning från tjänsteman till tjänsteman som ett fakultativt sätt att översända en rättegångshandling.
31. 1965 års Haagkonvention betraktas inte som tvingande, i den meningen att den endast är tillämplig när rättegångsstatens interna lag föreskriver att en handling ska översändas till utlandet för delgivning. I den vägledning till 1965 års konvention som har utarbetats av den ständiga byrån för Haagkonferensen för internationell privaträtt(20) nämns att en ”snabbgenomgång” av praxis i de stater som är parter i konventionen ”förefaller, på några undantag när, att bekräfta att konventionen inte är tvingande till sin karaktär”(21). Genom ett tillägg som nästan är ett beklagande sägs det att 1965 års Haagkonvention borde ha införlivats med nationell rätt för att fullt ut kunna tillgodose syftet att den delgivna handlingen verkligen kommer till adressatens kännedom, och konventionen borde själv definiera villkoren för en giltig delgivning, vilket är enda sättet att bli av med sådana metoder för fiktiv delgivning som delgivning genom stämningsman.
32. Jag anser emellertid att den snabba utveckling som har skett på området sedan dess, bland annat genom införlivandet med unionsrätten, innebär att förhållandet mellan bestämmelserna i förordning nr 1393/2007 och den nationella processrätten måste ges en ny innebörd.
33. Det måste nämligen tas i beaktande att det skett en utveckling av unionens politiska mål på området för civilrättsligt samarbete och av viljan att skapa ett europeiskt rättsligt område som är ämnat dels att säkerställa fri rörlighet för rättegångshandlingar och andra handlingar, dels att främja grundläggande rättigheter.
34. Låt oss i tur och ordning återgå till dessa båda oskiljaktiga syften.
35. Förordning nr 1393/2007 är, för det första, en del i skapandet av ett europeiskt rättsligt område, inom vilket den fria rörligheten för rättegångshandlingar och andra handlingar ska säkerställas.
36. Domstolen fann i sin dom av den 8 november 2005 i målet Leffler(22) och i dom av den 25 juni 2009 i målet Roda Golf & Beach Resort(23) att Amsterdamfördragets syfte att upprätta ett ”område med frihet, säkerhet och rättvisa”, vilket ger Europeiska gemenskapen en ”ny dimension”, och överföringen från EU‑fördraget till EG‑fördraget av en ordning enligt vilken det är möjligt att vidta åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder, återspeglar medlemsstaternas vilja att ”förankra” sådana åtgärder i unionens rättsordning. (24).
37. Denna ”förankring” ger en ny stadga åt ordningen med gränsöverskridande delgivning som bidrar till en väl fungerande marknad genom att garantera fri rörlighet för rättegångshandlingar och andra handlingar.
38. Viljan att skapa ett europeiskt rättsligt område gör att lagstiftaren har gått längre än att enbart samordna de nationella förfarandena, genom att det införts specifika gemensamma förfaranden avsedda att lösa gränsöverskridande tvister på ett snabbare och mer effektivt sätt, exempelvis europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar(25), europeiskt betalningsföreläggande(26) och europeiskt småmålsförfarande(27).
39. Även om dessa instrument inte har medfört att delgivningssätten blivit enhetliga på europeisk nivå, infördes genom dem, i gengäld, miniminormer, med avseende på vilka såväl förordning nr 805/2004 som förordning nr 1896/2006 preciserar att delgivningssätt som bygger på en juridisk fiktion inte kan betraktas som tillräckliga(28).
40. Medan det tidigare ansågs inkräkta på staternas suveränitet att vidta åtgärder under ett förfarande på en annan medlemsstats territorium utgör dessa olika förordningar ett successivt, om än begränsat, avståndstagande från vissa uttryck för denna suveränitet, eftersom de genom att införa miniminormer föreskriver att gränsöverskridande delgivning kan ske per post(29) utan att medlemsstaterna får någon möjlighet att motsätta sig detta delgivningssätt. Till skillnad från 1965 års Haagkonvention, som föreskriver att den mottagande staten kan invända mot att handlingar sänds direkt med posten till personer som befinner sig där(30), tillåter förordning nr 1393/2007 inte heller att den medlemsstat i vilken adressaten bor utesluter detta delgivningssätt och inte ens att den preciserar villkoren för dess användning(31).
41. Skapandet av ett europeiskt rättsligt område går för det andra inte att skilja från det allmänna syftet med en rättslig union som är främjandet av grundläggande rättigheter.
42. Detta nya område har bland annat som mål att främja de processuella garantier som ingår i rätten till en rättvis rättegång, såsom följer av artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6.1 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, samtidigt som dessa syften ska förenas med de tvingande kraven på en snabb och effektiv rättskipning i tvistemål.
43. I uppföljningen av Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och den 16 oktober 1999 och Haagprogrammet, vilket antogs 2004, förklarade Europeiska rådet i Stockholmsprogrammet, vilket antogs år 2010(32), att det huvudsakliga politiska målet på det civilprocessrättsliga området är att gränserna mellan medlemsstaterna inte bör utgöra ett hinder, vare sig när det gäller tvistlösning i civilrättsliga frågor, inledande av domstolsförfaranden eller verkställande av civilrättsliga avgöranden. Europeiska rådet förklarade även att det främst bör handla om att skapa mekanismer för att underlätta tillgång till rättslig prövning, så att var och en har möjlighet att överallt inom unionen kunna utöva sina rättigheter. I och med att skapandet av ”ett lagens och rättvisans Europa” går längre än det traditionella rättsliga samarbetet”(33) har det således det direkta syftet att svara mot medborgarnas behov(34).
44. Genomförandet av effektiva delgivningssätt återfinns emellertid bland de processuella garantierna för en rättvis rättegång. Europadomstolen för mänskliga rättigheter anser nämligen att ”rätten att föra talan vid domstol” och principen om parternas likställdhet vilken präglar en rättvis rättegång och ”avser de avtalsslutande staternas processrätt i dess helhet, ... ska tillämpas även på det särskilda området för delgivning av rättegångshandlingar till parterna”(35). Vidare anser Europadomstolen att de avtalsslutande staternas skyldighet att ”organisera sitt rättssystem på ett sådant sätt att ett slutgiltigt avgörande erhålls inom rimlig tid av bestridanden angående deras civilrättsliga rättigheter och skyldigheter … även innebär att det ska inrättas effektiva delgivningsförfaranden som gör det möjligt att säkerställa delgivning av datum för förhandling till parterna vid önskad tidpunkt”(36).
45. Domstolen fann i sin dom av den 8 maj 2008, i målet Weiss und Partner(37), att förordning nr 1348/2000 måste tolkas mot bakgrund av dess sammanhang, som är utvecklandet av det civilrättsliga samarbete som förordningen ingår i. Domstolen betonade skyddet av rätten till försvar och framhöll, i analogi med den lösning som valts vid tolkningen av förordning nr 44/2001, att syftena att förbättra och påskynda översändningen av handlingar vilka eftersträvas med förordning nr 1348/2000 ”[inte] får … uppnås genom att rätten till försvar på något sätt begränsas”. De kan nämligen ”härledas från rätten till en rättvis rättegång, vilken föreskrivs i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna” och ”utgör en del av de allmänna rättsprinciper som domstolen ska säkerställa efterlevnaden av”(38).
46. Flera bestämmelser i förordning nr 1393/2007 vittnar om viljan att skapa en ordning för delgivning av rättegångshandlingar som kan garantera rätten till en rättvis rättegång. Ordningen med dubbla datum vilken gör det möjligt att, när en handling ska delges inom en bestämd frist, beakta lagen i ursprungsmedlemsstaten vid fastställandet av datum med avseende på sökanden, samtidigt som den mottagande medlemsstatens lag beaktas vid fastställandet av datum med avseende på handlingens adressat, svarar mot strävan att säkerställa att det råder jämvikt mellan parternas intressen. Skyddet för handlingens adressat säkerställs genom dennes möjlighet att vägra att ta emot handlingen om den inte är översatt till ett språk som han eller hon förstår eller till den mottagande medlemsstatens officiella språk. Skyddet säkerställs vidare genom den nationella domstolens skyldighet att förklara målet vilande när svaranden inte inställer sig, eller genom att svaranden har möjlighet att dra nytta av en omprövning av talan om han eller hon alltför sent fått kännedom om förfarandet och om hans eller hennes yrkanden inte förefaller grundlösa.
47. Syftet att skydda rätten till försvar, vilket redan gav inspiration till antagandet av förordning nr 1348/2000, har för övrigt stärkts av de ändringar som gjordes i denna text genom förordning nr 1393/2007, som exempelvis förbättrar informationen till adressaten genom skyldigheten att skriftligen, i ett standardformulär, upplysa denne om att han eller hon kan vägra att ta emot den handling som ska delges om den inte är upprättad på ett språk som vederbörande förstår eller på det officiella språket i den mottagande medlemsstaten.(39) Vissheten om att handlingar tas emot förstärks också genom att det vid delgivning med post enligt förordningen krävs rekommenderade försändelser med mottagningsbevis eller motsvarande.(40)
48. Det är mot bakgrund av dessa syften som förordning nr 1393/2007 måste tolkas, under iakttagande av det tvingande kravet på enhetlig tillämpning av dess bestämmelser. Härvidlag ska framhållas att kommissionen, trots att den först hade lagt fram ett förslag till direktiv i syfte att omforma 1997 års konvention till ett gemenskapsinstrument(41), följde parlamentets skiljaktiga uppfattning att lagstiftning i form av en förordning(42) var att föredra för att säkerställa ett ”snabbt, tydligt och homogent genomförande” av de nya bestämmelserna(43). Likaså visar valet av en reglering i form av en förordning i stället för i form av ett direktiv, som instrument för införande av denna ordning, att gemenskapslagstiftaren fäst stor vikt vid att bestämmelserna i förordning nr 1393/2007 ska ”vara direkt tillämpliga” och att ”de ska tillämpas enhetligt”(44).
49. Enligt min mening måste delgivningen av en rättegångshandling med nödvändighet utföras i enlighet med föreskrifterna i denna förordning så snart rättshandlingens adressat är bosatt i en annan medlemsstat.
50. Denna tolkning styrks av såväl förordningens ordalydelse, som dess syften och allmänna systematik.
51. För det första talar en bokstavstolkning av artikel 1 i förordning nr 1393/2007 för detta. Även om artikel 1.1 i förordningen är tvetydig, eftersom den inte anger i vilka fall en rättegångshandling eller annan handling ska sändas från en medlemsstat till en annan för delgivning, måste den jämföras med artikel 1.2 i förordningen, som preciserar att den ”inte [är] tillämplig när adressen till den person som ska delges inte är känd”. Det fall då adressaten saknar känd hemvist är det enda fall då tillämpningen av förordning nr 1393/2007 uttryckligen är utesluten, och därför är det möjligt att e contrario dra slutsatsen att förordningen ska tillämpas i alla de fall då den person som ska delges har en känd adress i en annan medlemsstat.
52. För det andra anser jag att ett tillåtande av att varje medlemsstat fortsätter att tillämpa nationella bestämmelser som föreskriver en fiktiv delgivning, när adressaten har hemvist i en annan medlemsstat, strider mot syftet med fri rörlighet för handlingar och främjande av grundläggande rättigheter. Det är särskilt viktigt att understryka att det – genom att bestämmelser om delgivning av rättegångshandlingar införts som en beståndsdel i en rättvis rättegång och vilka syftar till att i tid underrätta sökanden om föremålet för och orsaken till en ansökan för att han ska kunna försvara sig – är förbjudet att använda något sätt för fiktiv delgivning som får till följd att parterna inte kan åtnjuta de skyddsregler som förordning nr 1393/2007 innehåller. En fiktiv delgivning, såsom den i målet vid den nationella domstolen, kan exempelvis ha den verkan att den svarande som är bosatt i en annan medlemsstat berövas möjligheten att vägra att ta emot en stämningsansökan som inte har översatts till ett språk som han förstår eller till den mottagande medlemsstatens officiella språk.(45)
53. För det tredje framgår det av den allmänna systematiken i förordning nr 1393/2007 att den ordning för delgivning som uppställs i förordningen ska säkerställa att rättegångshandlingen verkligen mottas av adressaten, vilket utgör den gemensamma nämnaren för de olika delgivningssätt som står till medlemsstaternas förfogande. Ur den synvinkeln kan ett rent fiktivt överlämnande som följer av en legalpresumtion, härledd från det faktum att handlingarna lagts till akten, inte godtas. Tvärtemot vad den polska regeringen har hävdat, anser jag dessutom att det konstlade förfarandet att delge en handling genom att lägga den till akten inte uppfyller samma krav på skyndsamhet och effektivitet som de metoder för delgivning av handlingar som införts genom förordningen.
54. Den omständigheten att den i målet vid den nationella domstolen tillämpliga nationella lagen på området för delgivning av rättegångshandlingar föreskriver en presumtion som innebär en befrielse från skyldigheten att delge handlingen på den adress där den part som har hemvist i utlandet verkligen bor, förefaller mig strida såväl mot ordalydelsen och den allmänna systematiken i förordning nr 1393/2007 som mot dess ändamål. Genom att den ordning för delgivning av rättegångshandlingar som förordningen infört kringgås, förlorar den sin ändamålsenliga verkan.
55. Domen av den 25 mars 2012 i målet G(46) bekräftar denna tolkning.
56. I denna dom var frågan huruvida en bestämmelse i Zivilprozessordnung (den tyska civilprocesslagen) var förenlig med unionsrätten. I bestämmelsen föreskrevs att delgivning skulle ske genom kungörelsedelgivning av stämningsansökan när svarandens adress var okänd. Domstolen angav villkoren för att tredskodom ska kunna meddelas mot en svarande, exempelvis då det inte varit möjligt att klarlägga var vederbörande uppehåller sig genom kungörelse i enlighet med den nationella rätten. Även om nämnda dom meddelades under förhållanden med avseende på vilka förordning nr 1393/2007 inte var tillämplig, eftersom adressen till den som skulle delges inte var känd(47), kan ett studium av domen emellertid ge lärdomar som är relevanta vid besvarandet av förevarande tolkningsfråga.
57. Den första lärdomen är att det manöverutrymme som tillerkänns medlemsstaterna vid fastställandet av förfaranderegler som ska tillämpas på mål som anhängiggörs vid deras domstolar med nödvändighet begränsas av skyldigheten att iaktta unionsrätten. Således uttalade domstolen att ”[ä]ven om det i avsaknad av en systematisk reglering av nationella förfaranden i unionsrätten … ankommer på medlemsstaterna att inom ramen för sin processuella självständighet fastställa förfaranderegler som kan tillämpas på mål som väcks vid deras domstolar, får dessa regler emellertid inte strida mot unionsrätten”.(48)
58. Den andra lärdomen från studiet av nämnda dom är att ett delgivningssätt som inte är avsett att låta adressaten i realiteten ta emot handlingen, exempelvis kungörelsedelgivning, endast kan godtas när svarandens adress inte är känd och samtliga efterforskningar som krävs enligt omsorgsprincipen och principen om tro och heder har genomförts för att finna nämnda svarande.(49) Härav följer e contrario att, när adressen till den person som ska delges är känd, handlingen måste delges på den adressen.
59. Det har emellertid riktats tre invändningar, som jag nu tänker underkänna, mot slutsatsen att förordning nr 1393/2007 utgör hinder mot en sådan fiktiv delgivning som föreskrivs i den omtvistade nationella bestämmelsen.
60. Den första invändning som framförts mot denna lösning bygger på artikel 1135 i den polska civilprocesslagen som, även om den inför en fiktiv delgivning, även föreskriver att parterna vid den första delgivningen ska informeras om skyldigheten att utse ett delgivningsombud och möjligheten att ansöka om befrielse från att betala rättegångskostnader och att yttra sig om vem som ska utses som ombud.
61. Jag anser emellertid att ovannämnda varning inte kan motivera att det görs ett undantag från bestämmelserna i förordning nr 1393/2007 och att den fiktiva delgivning som inte motsvarar kraven på en rättvis rättegång blir godtagbar. Förutom att den polska regeringen har uppgett att den första delgivningen oftast inte genomförs i enlighet med denna förordning, varav följer att den inte genomförs systematiskt, menar jag att de upplysningar som ges inledningsvis inte garanterar ett fortsatt kontradiktoriskt förfarande och följaktligen inte kan ersätta avsaknaden av senare delgivning av rättegångshandlingar.
62. Att godta en fiktiv delgivning under förevändning att adressaten har blivit förvarnad om sin skyldighet att utse ett ombud med uppdrag att ta emot rättegångshandlingar är dessutom inte förenligt med principen om lojalt samarbete och principen om ömsesidigt förtroende som innebär att alla rättegångshandlingar som ska delges en person med hemvist i en annan medlemsstat ska delges honom enligt den ordning som fastställts genom förordning nr 1393/2007.
63. Den andra invändningen baseras på skäl 8 i förordning nr 1393/2007 som preciserar att förordningen inte bör tillämpas på delgivning av en handling till partens representant i den medlemsstat där förfarandet äger rum, oavsett denna parts hemvist.
64. Jag är emellertid av den meningen att detta undantag, som för närvarande endast förekommer i ett skäl utan att återges eller förklaras i en bestämd artikel, ska tolkas strikt och kan, utöver angivandet av ett ombud, endast avse det frivilliga angivandet av delgivningsadress som är en följd av den viljeyttring genom vilken den person hos vilken delgivning ska ske tillerkänns egenskapen att kunna delges rättegångshandlingar.
65. Den tredje invändningen, vilken gäller det faktum att det finns bestämmelser i unionsrätten som föreskriver angivande av delgivningsadress, anser jag inte längre vara relevant.
66. Visserligen är det sant att såväl förordning nr 44/2001, som förordning nr 2201/2003 tvingar den part som begär verkställighet i en medlemsstat av ett beslut som fattats i en annan medlemsstat att uppge en delgivningsadress inom den domstols domkrets där ansökan görs och att, om lagen i den stat där verkställighet ska ske inte föreskriver att en sådan adress ska anges, i stället utse ett ombud i saken.
67. Jag kan inte för den sakens skull se hur förekomsten på europeisk nivå av detta system för undantag från förordning nr 1393/2007 skulle kunna tillåta att medlemsstaterna inför eller vidmakthåller delgivningsregler i sin nationella rättsordning som ersätter den ordning för delgivning som föreskrivs i denna förordning, även när villkoren för tillämpning av den är uppfyllda.
68. Kravet på att uppge delgivningsadress under ett exekvaturförfarande som syftar till att underlätta såväl att sökanden delges det beslut i vilket hans ansökan avgörs, som att den part mot vilken verkställighet begärs får möjlighet att väcka talan, ska, rent hypotetiskt, utan åtskillnad tillämpas på varje medborgare i unionen oberoende av nationalitet.
69. Slutligen vill jag anföra att även om följderna av att bestämmelserna om angivande av delgivningsadress definieras i den mottagande medlemsstatens lag, har domstolen dock begränsat medlemsstaternas manöverutrymme genom att slå fast att ”den föreskrivna påföljden … [varken] kan leda till att verkställighetsbeslutets giltighet ifrågasätts eller innebära en inskränkning av den parts rättigheter mot vilken verkställighet begärs”.(50)
70. Vad avser invändningen med hänvisning till rättegångsreglerna saknar den helt betydelse, eftersom dessa regler inte kan jämföras med en harmonisering av medlemsstaternas nationella lagstiftning, vilket är syftet med förordning nr 1397/2007. Det kan dessutom tillfogas att bestämmelsen om val av adress i artikel 38.2 i rättegångsreglerna endast är fakultativ.(51) För det fall en part inte har uppgett någon adress för delgivning eller inte har samtyckt till att delgivning sker genom ett tekniskt kommunikationsmedel, ska delgivning till parten ske genom att en rekommenderad postförsändelse sänds till dennes ombud eller advokat.
71. Av dessa skäl har jag kommit fram till att den omtvistade bestämmelsen måste betraktas som oförenlig med förordning nr 1393/2007. Vilka luckor och brister den än kan ha, särskilt vad gäller sättet för delgivning per post(52), innebär denna förordning såväl ett betydande framsteg som en väsentlig förutsättning för skapandet av ett europeiskt rättsligt område, där ”rättegångsfossilet”(53), fiktiv delgivning genom att handlingen läggs till akten i målet, inte hör hemma.
72. Jag föreslår följaktligen att domstolen slår fast att artikel 1 i förordning nr 1393/2007 ska tolkas så att den utgör hinder mot en medlemsstats lagstiftning såsom den i målet vid den nationella domstolen, vilken föreskriver att rättegångshandlingar som riktar sig till en part som har hemvist i, stadigvarande vistas eller har säte i, en annan medlemsstat ska läggas till akten och anses vara delgivna, när denna part inte har angett ett ombud som har fullmakt att ta emot rättegångshandlingar i partens namn och som har hemvist i den medlemsstat där rättegången hålls.
73. Ovanstående överväganden räcker för att den hänskjutande domstolens fråga ska kunna besvaras. För det fall domstolen inte kommer att godta mitt förslag till tolkning av förordning nr 1393/2007, anser jag att det kan vara meningsfullt att snabbt studera frågan med avseende på artikel 18 FEUF.
B – Prövning av den omtvistade bestämmelsen med avseende på artikel 18 FEUF
74. Jag anser i likhet med makarna Alder, den portugisiska regeringen och kommissionen att skyldigheten att ange en delgivningsadress strider mot den princip om icke-diskriminering på grund av nationalitet som uppställs i artikel 18 FEUF.
75. Av denna princip följer en skyldighet att, på det europeiska rättsområdet, behandla alla unionsmedborgare på samma sätt oberoende av deras nationalitet och bostadsort. Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och den 16 oktober 1999 underströks således att ”friheten kan åtnjutas endast inom ett område där verklig rättvisa råder, där människor kan vända sig till domstolar och myndigheter i vilken medlemsstat som helst lika lätt som i sin egen stat”.
76. Domstolen har vid ett flertal tillfällen uttalat att en nationell civilprocessrättslig regel som föreskriver en skyldighet att i samband med väckande av talan ställa säkerhet för rättegångskostnader (cautio judicatum solvi) inte kan innebära att personer som enligt unionsrätten har rätt till likabehandling diskrimineras eller att de grundläggande friheter som garanteras av gemenskapsrätten inskränks.(54)
77. Domstolen fann i sin dom av den 10 februari 1994 i målet Mund & Fester(55) att en nationell civilprocessrättslig bestämmelse – enligt vilken kvarstad, då det gäller en dom som ska verkställas på inhemskt territorium, endast får beviljas om det finns sannolika skäl för att verkställigheten annars omöjliggörs eller väsentligen försvåras, medan den, då det gäller en dom som ska verkställas i en annan medlemsstat, får beviljas redan på den grunden att verkställighet ska ske i utlandet – utgör en form av dold diskriminering som inte motiveras av objektiva skäl.
78. Mot bakgrund av dessa domar anser jag att en processrättslig regel som föreskriver en skyldighet för en part som är bosatt i en annan medlemsstat att utse ett ombud i den medlemsstat där rättegången hålls för att motta delgivning av rättegångshandlingar strider mot principen om icke-diskriminering.
79. Artikel 1135 i den polska civilprocesslagen är, enligt vad den polska regeringen har påpekat, inte direkt diskriminerande på grund av nationalitet, eftersom den är tillämplig i samtliga fall då en part oberoende av vederbörandes nationalitet är bosatt i en annan medlemsstat. Inte desto mindre tillämpas bestämmelsen, såsom kommissionen med rätta har framhållit, knappast på polska medborgare utan främst på medborgare i andra medlemsstater som oftast varken är bosatta i Polen eller stadigvarande vistas där.
80. Enligt min åsikt är den polska regeringens påstående, med innebörden att den fiktiva delgivningen inte är diskriminerande då den part som är bosatt i Polen drabbas av en identisk påföljd i artikel 136.2 i den polska civilprocesslagen, felaktigt. Den part som har hemvist i Polen är nämligen, till skillnad från den part som är bosatt i utlandet, inte skyldig att utse ett ombud med uppdrag att ta emot delgivning. Den förstnämnda utsätts inte för sanktionen fiktiv delgivning utom i det speciella fall då parten inte har underrättat domstolen om sitt byte av bostad eller säte under pågående förfarande.
81. De av den polska regeringen framförda argumenten till stöd för skyldigheten att uppge delgivningsadress i Polen, det vill säga främst behovet av att garantera att det rättsliga förfarandet bedrivs på ett effektivt sätt, förefaller inte vara skäl som kan motivera att skyldigheten vidmakthålls, eftersom förordning nr 1393/2007 just har till syfte att underlätta och påskynda gränsöverskridande delgivning genom att föreskriva olika sätt att delge rättshandlingar.
82. Jag anser följaktligen att artikel 1135 i den polska civilprocesslagen innebär en diskriminering med avseende på artikel 18 FEUF.
III – Förslag till avgörande
83. Jag föreslår att domstolen besvarar den fråga som Sąd Rejonowy w Koszalinie har ställt enligt följande:
Artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 ska tolkas så, att den utgör hinder mot en medlemsstats lagstiftning såsom den i målet vid den nationella domstolen, vilken föreskriver att rättegångshandlingar som riktar sig till en part som har hemvist i, stadigvarande vistas eller har säte i, en annan medlemsstat får läggas till akten och anses vara delgivna, när denna part inte har angett ett ombud som har fullmakt att ta emot rättegångshandlingar i partens namn och som har hemvist i den medlemsstat där rättegången hålls.