DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 22 november 2012 (*)
”Luftfart – Kompensation och assistans till passagerare – Nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar – Tidsfrist för väckande av talan”
I mål C‑139/11,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Audiencia Provincial de Barcelona (Spanien) genom beslut av den 14 februari 2011, som inkom till domstolen den 21 mars 2011, i målet
Joan Cuadrench Moré
mot
Koninklijke Luchtvaart Maatschappij NV,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av R. Silva de Lapuerta, tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, samt domarna K. Lenaerts, E. Juhász, T. von Danwitz och D. Šváby (referent),
generaladvokat: Y. Bot,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Joan Cuadrench Moré, genom J.-P. Mascaray Martí, abogado,
– Koninklijke Luchtvaart Maatschappij NV, genom M.C. de Yzaguirre y Morer, Procuradora, och J.M. Echegaray Fraile, abogado,
– Tysklands regering, genom T. Henze och J. Kemper, båda i egenskap av ombud,
– Polens regering, genom M. Szpunar, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom K. Simonsson, i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Joan Cuadrench Moré och Koninklijke Luchtvaart Maatschappij NV (nedan kallat KLM). Målet rör KLM:s vägran att utge kompensation till Joan Cuadrench Moré till följd av en inställd flygning.
Tillämpliga bestämmelser
Folkrätt
Warszawakonventionen
3 I artikel 17.1 i konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran, som undertecknades i Warszawa den 12 oktober 1929, i dess ändrade och kompletterade lydelse enligt Haag-protokollet av den 28 september 1955, Guadalajara-konventionen av den 18 september 1961, Guatemala-protokollet av den 8 mars 1971 och de fyra tilläggsprotokoll som undertecknades i Montreal den 25 september 1975 (nedan kallad Warszawakonventionen), anges att ”[t]ransportören ansvarar för dödsfall eller kroppsskada som tillfogats passagerare under förutsättning att den skadebringande händelsen inträffat ombord på luftfartyget eller vid ombordstigningen eller avstigningen …”.
4 Artikel 19 i Warszawakonventionen lyder på följande sätt:
”Transportören ansvarar för skador till följd av försening vid lufttransporter av passagerare, bagage och gods.”
5 I artikel 29 i Warszawakonventionen föreskrivs följande:
”1. Rätten till ersättning är förlorad, om talan inte väckts inom två år från dagen för ankomsten till destinationsorten, beräknad från den dag då luftfartyget skulle ha ankommit eller från den dag då transporten avbröts.
2. Beräkning av denna tid skall ske i enlighet med lagen i den stat där målet prövas.”
Montrealkonventionen
6 Konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter, som ingicks i Montreal den 28 maj 1999, undertecknades av Europeiska gemenskapen den 9 december 1999 och godkändes på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2001/539/EG av den 5 april 2001 (EGT L 194, s. 38) (nedan kallad Montrealkonventionen). Vad Europeiska unionen beträffar, trädde Montrealkonventionen i kraft den 28 juni 2004. Det framgår av artikel 55 i Montrealkonventionen att denna konvention från och med detta datum ska ha företräde framför Warszawakonventionen, bland annat mellan medlemsstaterna.
7 I artikel 19 Montrealkonventionen föreskrivs följande:
”Transportören ansvarar för skador till följd av försening vid lufttransporter av passagerare, bagage och gods. …”
8 Artikel 35 i Montrealkonventionen har rubriken ”Begränsning av talan” och återger ordagrant lydelsen i artikel 29 i Warszawakonventionen.
Unionsrätten
Förordning (EG) nr 2027/97
9 Genom att anta rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar vid olyckor (EGT L 285, s. 1), har unionslagstiftaren haft för avsikt att höja skyddsnivån för passagerare inblandade i lufttrafikolyckor genom införandet av bestämmelser ämnade att ersätta vissa bestämmelser i Warszawakonventionen såvitt gäller lufttrafik mellan medlemsstater, i avvaktan på en fullständig översyn och revidering av denna konvention.
10 I artikel 1 i förordning nr 2027/97 föreskrivs följande:
”I denna förordning lämnas bestämmelser om förpliktelserna för gemenskapens lufttrafikföretag när det gäller skadeståndsansvar vid olyckor när passagerare drabbas av skada å person, om olyckan som orsakade den lidna skadan inträffade ombord på ett flygplan eller under på- eller avstigning.
…”
Förordning nr 261/2004
11 I artikel 5.1 i förordning nr 261/2004 anges följande:
”Vid inställd flygning skall de berörda passagerarna
…
c) ha rätt till kompensation i enlighet med artikel 7 av det lufttrafikföretag som utför flygningen …”
12 I artikel 6 i förordningen anges vilka skyldigheter lufttrafikföretagen har vad beträffar assistans till passagerare vid flygförseningar.
13 Artikel 7.1 i förordningen har följande lydelse:
”Vid hänvisning till denna artikel skall passagerare få kompensation som uppgår till
a) 250 euro för alla flygningar på högst 1500 kilometer,
b) 400 euro för alla flygningar inom gemenskapen på mer än 1500 kilometer, och för alla övriga flygningar på mellan 1500 och 3500 kilometer,
c) 600 euro för alla flygningar som inte omfattas av a och b.
…”
14 Det finns ingen bestämmelse i förordning nr 261/2004 som anger någon tidsfrist för väckande av talan med åberopande av rättigheter som säkerställs genom förordningen.
Spansk rätt
15 I den tillämpliga nationella lagstiftningen gäller en tidsfrist på tio år för väckande av talan, såvida det inte föreskrivs någon annan frist.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
16 Joan Cuadrench Moré bokade en flygning med KLM från Shanghai (Kina) till Barcelona (Spanien) som skulle avgå den 20 december 2005. Flygning KL 0896, som skulle genomföras på denna linje, ställdes in, och Joan Cuadrench Moré tvingades därför resa nästföljande dag och med ett annat flygbolag via München (Tyskland).
17 Den 27 februari 2009 väckte Joan Cuadrench Moré talan mot KLM vid Juzgado Mercantil nº 7 de Barcelona. Han yrkade, med åberopande av förordning nr 261/2004, att en kompensation på 2 990 euro jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader skulle utges till honom som ersättning för den skada han lidit på grund av den inställda flygningen.
18 KLM gjorde gällande att talan var preskriberad och anförde som skäl att den tvåårsfrist som föreskrivs i artikel 29 i Warszawakonventionen för att väcka talan om skadestånd mot ett lufttrafikföretag hade löpt ut.
19 Genom den dom som meddelades av Juzgado Mercantil nº 7 de Barcelona den 26 maj 2009 förpliktades KLM med stöd av förordning nr 261/2004 att utge 600 euro jämte ränta. I domen underkändes KLM:s grund för svaromålet, med motiveringen att varken preskriptionstiden enligt artikel 29 i Warszawakonventionen eller preskriptionstiden enligt artikel 35 i Montrealkonventionen var tillämplig i det föreliggande fallet, eftersom det var förordning nr 261/2004 som var i fråga. Med hänsyn till att förordningen inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse om tidsfristen för att väcka talan med stöd av denna, fann Juzgado Mercantil nº 7 de Barcelona att det var den spanska lagstiftningen som var tillämplig.
20 Domen överklagades till Audiencia Provincial de Barcelona som slog fast att det vid avsaknad av en uttrycklig bestämmelse i förordning nr 261/2004 på denna punkt inte var möjligt att, utifrån domen av den 10 januari 2006 i mål C‑344/04, IATA och ELFAA (REG 2006, s. I‑403), och domen av den 22 december 2008 i mål C‑549/07, Wallentin-Hermann (REG 2008, s. I‑11061), jämförda med domen av den 22 oktober 2009 i mål C‑301/08, Bogiatzi (REG 2009, s. I‑10185), med tillräcklig säkerhet fastställa den tillämpliga fristen för talans väckande.
21 Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Provincial de Barcelona att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Ska [förordning (EG) nr 261/2004] tolkas på så sätt att det, såvitt avser tidsfristen för väckande av talan, är den tvååriga frist som föreskrivs i artikel 35 i Montrealkonventionen som är tillämplig, eller är det i detta avseende någon annan regel i [unionsrätten] eller den nationella lagstiftningen som ska tillämpas?”
Prövning av tolkningsfrågan
22 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att tidsfristen för att väcka talan för att erhålla sådan kompensation som föreskrivs i artiklarna 5 och 7 i förordningen fastställs i artikel 35 i Montrealkonventionen eller ska fastställas i enlighet med andra bestämmelser, som till exempel varje medlemsstats egna regler om talepreskription.
23 Domstolen erinrar inledningsvis om att passagerarna vid en inställd flygning, som beror på extraordinära omständigheter som inte skulle ha kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits, enligt artiklarna 5 och 7 i förordning 261/2004 har rätt till en kompensation som varierar beroende på avståndet och bestämmelseorten för den berörda flygningen. Denna rätt kan åberopas av passagerarna i nationell domstol.
24 Det är utrett att förordning nr 261/2004 inte innehåller någon bestämmelse om preskriptionstiden för väckande av talan vid nationell domstol för att erhålla kompensation i enlighet med artiklarna 5 och 7 i förordningen.
25 Det framgår av fast rättspraxis att i avsaknad av unionsbestämmelser på området ankommer det på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, förutsatt att dessa regler följer principerna om likvärdighet och effektivitet (se, för ett liknande resonemang, domen av den 25 november 2010 i mål C‑429/09, Fuß, REU 2010, s. I‑12167, punkt 72).
26 Härav följer att tidsfristen för väckande av talan för att erhålla kompensation i enlighet med artiklarna 5 och 7 i förordning 261/2004 ska fastställas i enlighet med den nationella rätten i varje medlemsstat, förutsatt att dessa regler följer principerna om likvärdighet och effektivitet.
27 Till skillnad från vad KLM har hävdat påverkas detta konstaterande inte av att artikel 29 i Warszawakonventionen och artikel 35 i Montrealkonventionen föreskriver att rätten till ersättning är förlorad, om talan avseende de rättigheter som stadgas i nämnda konventioner inte väckts inom två år från dagen för ankomsten till destinationsorten, beräknad från den dag då luftfartyget skulle ha ankommit eller från den dag då transporten avbröts.
28 Warszawakonventionen och Montrealkonventionen äger nämligen inte tillämpning på den kompensationsåtgärd som föreskrivs i artiklarna 5 och 7 i förordning nr 261/2004 (se, för ett liknande resonemang, domen av den 23 oktober 2012 i de förenade målen C‑581/10 och C‑629/10, Nelson m.fl., punkt 55).
29 Således kan den tvååriga preskriptionstiden enligt artikel 29 i Warszawakonventionen och artikel 35 i Montrealkonventionen inte anses vara tillämplig när talan har väckts med stöd av bland annat artiklarna 5 och 7 i förordning nr 261/2004.
30 Denna slutsats motsägs inte heller av domen i det ovannämnda målet Bogiatzi, där domstolen slog fast att förordning nr 2027/97 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för tillämpningen av artikel 29 i Warszawakonventionen i ett fall där en passagerare gör gällande att lufttrafikföretaget är skyldigt att utge ersättning för den skada som passageraren lidit i samband med en flygning mellan medlemsstaterna.
31 Domstolen konstaterar att förordning nr 2027/97 – såsom framgår av artikel 1 i den lydelse som var i kraft vid tiden för omständigheterna i det ovannämnda målet Bogiatzi – rör lufttrafikföretags skadeståndsansvar vid olyckor, en fråga som också regleras i artikel 17 i Warszawakonventionen.
32 Förordning nr 2027/97 hade endast till syfte att, vad beträffar luftfart mellan medlemsstaterna, stärka skyddet för passagerare som är inblandade i flygolyckor genom att ersätta vissa bestämmelser i Warszawakonventionen, utan att för den skull utesluta tillämpningen av övriga bestämmelser, varibland exempelvis reglerna om väckande av sådan talan som avses i artikel 29 i konventionen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Bogiatzi, punkterna 41‑44). Förordning nr 261/2004, däremot, inför ett system med standardiserad och omedelbar ersättning för skada bestående av olägenheter till följd av inställda och försenade flygningar. Den aktualiseras i ett tidigare skede än Montrealkonventionen, vilket betyder att den är fristående i förhållande till det system som infördes genom Montrealkonventionen (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovannämnda förenade målen Nelson m.fl., punkterna 46, 55 och 57 och där angiven rättspraxis).
33 Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande. Förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att tidsfristen för väckande av talan för att erhålla sådan kompensation som föreskrivs i artiklarna 5 och 7 i förordningen ska fastställas i enlighet med varje medlemsstats egna regler om talepreskription.
Rättegångskostnader
34 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91, ska tolkas så, att tidsfristen för väckande av talan för att erhålla sådan kompensation som föreskrivs i artiklarna 5 och 7 i förordningen ska fastställas i enlighet med varje medlemsstats egna regler om talepreskription.
Underskrifter