Mål C‑270/11

Europeiska kommissionen

mot

Konungariket Sverige

”Fördragsbrott – Direktiv 2006/24/EG – Lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster – Dom varigenom domstolen fastställer ett fördragsbrott – Underlåtelse att följa domen – Artikel 260 FEUF – Ekonomiska påföljder – Föreläggande att betala ett schablonbelopp”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 30 maj 2013

1.        Talan om fördragsbrott – Dom genom vilken domstolen har fastställt ett fördragsbrott – Tidsfrist för uppfyllande – Referenstidpunkten för att bedöma huruvida det föreligger ett fördragsbrott

(Artikel 260.1 FEUF)

2.        Talan om fördragsbrott – Dom genom vilken domstolen har fastställt ett fördragsbrott – Underlåtenhet att följa domen – Ekonomiska påföljder – Föreläggande att betala ett schablonbelopp – Kommissionens förslag och riktlinjer – Av betydelse – Domstolens utrymme för skönsmässig bedömning – Bedömningskriterier

(Artikel 260.2 FEUF)

3.        Talan om fördragsbrott – Dom genom vilken domstolen har fastställt ett fördragsbrott – Underlåtenhet att följa domen – Ekonomiska påföljder – Schablonbelopp – Fastställande av beloppet – Kriterier

(Artikel 260.2 FEUF)

4.        Medlemsstater – Skyldigheter – Fördragsbrott – Motivering som grundar sig på inhemska förhållanden – Otillåten

(Artikel 260 FEUF)

1.        Se domen.

(se punkterna 16 och 56)

2.        I ett förfarande som har inletts med stöd av artikel 260.2 FEUF måste ett föreläggande av schablonbelopp, i varje enskilt fall, grunda sig på samtliga relevanta omständigheter avseende såväl det fastställda fördragsbrottets särdrag som den attityd som intas av den berörda medlemsstaten. Domstolen tillerkänns enligt denna bestämmelse härvid ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om en sådan påföljd ska föreläggas eller ej. Kommissionens förslag binder således inte domstolen och utgör endast en lämplig referenspunkt. På samma sätt gäller att även om sådana riktlinjer som de i kommissionens meddelanden inte är bindande för domstolen, bidrar de till att säkerställa insyn, förutsägbarhet och rättssäkerhet vad gäller kommissionens handlande.

Enligt artikel 260 FEUF grundar sig själva principen om föreläggande av ett schablonbelopp på bedömningen av de följder som den berörda medlemsstatens fördragsbrott får för allmänna och enskilda intressen, särskilt när fördragsbrottet har pågått under en lång tid efter meddelandet av den dom varigenom fördragsbrottet ursprungligen fastställdes.

(se punkterna 40–42)

3.        Vad rör ett förfarande som har inletts med stöd av artikel 260.2 FEUF ankommer det på domstolen att bestämma schablonbeloppet så, att detta dels anpassas efter omständigheterna, dels står i proportion till det fastställda fördragsbrottet och den berörda medlemsstatens betalningsförmåga. Bland i detta avseende relevanta faktorer ingår omständigheter som överträdelsens svårhetsgrad och hur lång tid fördragsbrottet har fortsatt sedan det fastställts i den aktuella domen.

(se punkterna 45 och 46)

4.        Se domen.

(se punkt 54)